1

MG har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 21 december 2021, MG/EIB (T‑573/20, EU:T:2021:915) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen MG:s yrkande enligt artikel 270 FEUF och artikel 50a i stadgan för Europeiska unionens domstol om dels ogiltigförklaring av skrivelser från Europeiska investeringsbanken (EIB), genom vilka han hade berövats rätten till familjetillägg och härledda ekonomiska rättigheter, dels ersättning för den ideella skada han ansåg sig ha lidit.

2

I artikel 3.3 och 3.4 i rådets förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 260/68 av den 29 februari 1968 om villkoren för och förfarandet vid skatt till Europeiska gemenskaperna (EGT L 56, 1968, s. 8; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 45), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG, Euratom) nr 1750/2002 av den 30 september 2002 (EGT L 264, 2002, s. 15) (nedan kallad förordning nr 260/68), föreskrivs följande:

”3.   Följande familjetillägg och sociala förmåner skall dras från det beskattningsbara grundbeloppet:

…

4.   Om inte annat följer av bestämmelserna i artikel 5 skall, från det belopp som erhålls genom tillämpning av ovanstående bestämmelser, avdrag göras med 10 % för utgifter i samband med arbetet samt för personliga utgifter.

Ett ytterligare avdrag motsvarande dubbla barntilläggsbeloppet skall göras för varje underhållsberättigat barn till den skattskyldige samt för varje person som betraktas som ett sådant barn enligt artikel 2.4 i bilaga 7 till tjänsteföreskrifterna.”

3

EIB:s personalföreskrifter (nedan kallade personalföreskrifterna) antogs av EIB:s styrelse den 20 april 1960. I artikel 41, i den lydelse som är tillämplig i målet, föreskrivs följande:

”Alla individuella tvister mellan [EIB] och dess anställda avgörs av [Europeiska unionens domstol].

Andra tvister än de som berör åtgärder som föreskrivs i artikel 38 är föremål för ett förlikningsförfarande inför [EIB:s] förlikningskommitté, oavsett om talan eventuellt väckts vid [Europeiska unionens domstol].

…”

4

Punkterna 2.2.1 och 2.2.2 i de administrativa bestämmelserna för EIB:s personal (nedan kallade de administrativa bestämmelserna) har följande lydelse:

”2.2.1. Familjetillägg

Följande personer har rätt till ett familjetillägg på 5 procent av den månatliga grundlönen:

Direktionen ska fastställa bidragets minimibelopp (se bilaga I).

Om två makar är anställda vid banken, ska tillägget betalas ut till den som har den högsta månatliga grundlönen. Om den ena av makarna är anställd vid banken och den andra vid ett annat internationellt organ, ska den som är anställd vid banken erhålla tillägget om det andra organet inte betalar ut något motsvarande tillägg till maken/makan.

Om den enda person som har rätt till tillägget avlider, ska utbetalningarna upphöra vid utgången av den sjätte månaden efter dödsfallet.

Denna bestämmelse ska gälla i tillämpliga delar för personer som uppbär pension från banken.

2.2.2. Underhållsberättigat barn

Den anställdes legitima, legitimiserade, erkända biologiska eller adopterade barn eller styvbarn ska, när barnet står under den anställdes faktiska försörjning, anses vara dennes underhållsberättigade barn, om banken eller någon annan av Europeiska unionens institutioner inte anser att barnet är ett underhållsberättigat barn till någon annan av bankens anställda eller till någon av institutionernas tjänstemän eller andra anställda, och förutsatt att barnet inte förvärvsarbetar.

På samma villkor kan banken även betrakta ett barn som har omhändertagits av den anställde som ett underhållsberättigat barn.

Ett barn som bor hos den anställde liksom ett barn till vars underhåll han eller hon bidrar med ett belopp som är minst 50 procent högre än barntillägget ska anses stå under den anställdes faktiska försörjning (se bilaga I).”

5

Bakgrunden till tvisten beskrivs på följande sätt i punkterna 1–25 i den överklagade domen:

6

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 14 september 2020 väckte MG talan med stöd av artikel 270 FEUF och artikel 50a i stadgan för Europeiska unionens domstol. Ansökan innehöll yrkande dels om ogiltigförklaring av EIB:s skrivelser av den 11 oktober 2018, den 7 januari 2019 och den 30 juli 2020, på grundval av vilka MG hade fråntagits rätten till familjetillägg och härledda ekonomiska rättigheter, dels om ersättning för ideell skada.

7

Till stöd för sitt yrkande om ogiltigförklaring åberopade sökanden sex grunder. Som första grund gjorde MG gällande att hans rätt att yttra sig hade åsidosatts. Den andra grunden avsåg åsidosättande av motiveringsskyldigheten. Såvitt avser den tredje grunden gjorde MG i första hand gällande att det gjorts en uppenbart oriktig bedömning och framställde i andra hand en invändning om rättsstridighet avseende de administrativa bestämmelserna. Som fjärde grund gjorde MG gällande att artikel 3.4 i förordning nr 260/68 hade åsidosatts och att det gjorts en uppenbart oriktig bedömning. Den femte grunden avsåg åsidosättande av artikel 4.1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2018/1725 av den 23 oktober 2018 om skydd för fysiska personer med avseende på behandling av personuppgifter som utförs av unionens institutioner, organ och byråer och om det fria flödet av sådana uppgifter samt om upphävande av förordning (EG) nr 45/2001 och beslut 1247/2002/EG (EUT L 295, 2018, s. 39), liksom åsidosättande av principen om god förvaltningssed och omsorgsplikten. Såvitt avser den sjätte grunden gjorde MG gällande att artikel 41 i personalföreskrifterna, principen om god förvaltningssed och omsorgsplikten hade åsidosatts.

8

I den överklagade domen fann tribunalen att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg någon av dessa grunder och ogillade följaktligen yrkandet om ogiltigförklaring.

9

Till stöd för skadeståndsyrkandet gjorde MG gällande att han på grund av sin arbetsgivares handlande och försummelse hade lidit ideell skada. Han angav därvid att denna skada hade uppkommit som en följd, för det första, av den plötsliga och mycket betydande sänkningen av hans lön i och med antagandet av en rättsstridig rättsakt, vilket utgjorde en källa till oro, för det andra av att hans personuppgifter hade lämnats ut till tredje man utan hans samtycke, för det tredje av EIB:s ställningstagande till förmån för hans före detta hustru, vilket väsentligen grundade sig på utgången av det rättsliga förfarandet vid de luxemburgska domstolarna och, för det fjärde, av den omotiverade fördröjningen av genomförandet av förlikningsförfarandet. MG uppskattade denna skada i överensstämmelse med rätt och billighet (ex aequo et bono) till 10000 euro, ett belopp som han utfäste sig att skänka till välgörenhet för det fall det utdömdes.

10

I den överklagade domen ogillade tribunalen de tre första delarna av skadeståndsyrkandet. Däremot fann tribunalen, vad gäller den fjärde delen av detta yrkande, och mer specifikt den orimligt långa tid på mer än tre månader som det tog för EIB att besvara MG:s begäran om inledande av ett förlikningsförfarande till följd av skrivelsen av den 7 januari 2019, liksom EIB:s underlåtenhet att besvara den första begäran om förlikning i skrivelsen av den 29 oktober 2018, att EIB genom detta omotiverade dröjsmål hade hållit MG i ett långvarigt tillstånd av ovisshet och således orsakat honom ideell skada. Tribunalen förpliktade följaktligen EIB att till MG utge skadestånd som i överensstämmelse med rätt och billighet (ex æquo et bono) fastställdes till 500 euro.

11

Tribunalen beslutade dessutom att vardera parten skulle bära sina rättegångskostnader.

12

MG har yrkat att domstolen ska:

13

EIB har yrkat att domstolen ska:

14

MG har åberopat fem grunder till stöd för sitt överklagande. Den första grunden avser åsidosättande av rätten att yttra sig. Den andra grunden avser åsidosättande av motiveringsskyldigheten. Den tredje grunden avser missuppfattning av de faktiska omständigheterna, uppenbart oriktiga bedömningar samt åsidosättande av likabehandlingsprincipen och proportionalitetsprincipen. Den fjärde grunden avser åsidosättande av artikel 3.4 i förordning nr 260/68. Den femte grunden avser missuppfattning av handlingarna i målet, åsidosättande av artikel 85 i tribunalens rättegångsregler, felaktig kvalificering av de faktiska omständigheterna och åsidosättande av motiveringsskyldigheten.

15

Domstolen kommer först att pröva den första grunden och därefter den tredje grundens andra del.

16

MG har genom denna grund gjort gällande att tribunalen, i punkterna 73 och 74 i den överklagade domen, åsidosatte den rätt att yttra sig som slås fast i artikel 41.2 a i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

17

MG har påpekat att han i sin talan vid tribunalen framhöll att EIB inte hade gett honom möjlighet att yttra sig innan skrivelsen av den 11 oktober 2018 antogs. Denna skrivelse hade föregåtts av ett förlikningsförfarande som inletts på begäran av hans före detta hustru, utan att han hade informerats härom, och detta förfarande utmynnade i ett beslut att analogt tillämpa ett beslut som EIB antagit i ett annat förlikningsförfarande, inlett av en annan anställd, beträffande vilket de faktiska och rättsliga omständigheterna var okända för MG. MG har uppgett att han vid tribunalen även gjorde gällande att utgången av förfarandet skulle ha blivit en annan om han hade getts tillfälle att yttra sig. För det första hade han hade kunnat förklara exakt vilken situation han befann sig i med avseende på de rättsliga förfaranden som pågick vid den nationella domstolen. För det andra hade EIB därvid kunnat föreslå en fördelning av familjetilläggen eller vissa av dem mellan honom själv och hans före detta hustru.

18

MG har angett att tribunalen, i den överklagade domen, medgav att han inte hade beretts tillfälle att yttra sig inom ramen för det förfarande som utmynnade i beslutet som delgavs genom skrivelsen av den 11 oktober 2018. Tribunalen ansåg emellertid felaktigt att hans rätt att yttra sig hade iakttagits blott av det skälet att han i sina skrivelser av den 29 oktober och den 10 december 2018 hade haft möjlighet att kommentera resonemanget i beslutet av den 11 oktober 2018, och att hans synpunkter beaktats innan EIB uttryckte sin ståndpunkt i skrivelsen av den 7 januari 2019.

19

EIB har genmält att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den fann att EIB hade berett MG tillfälle att yttra sig över skrivelsen av den 11 oktober 2018. EIB har i detta avseende påpekat att det av artikel 41.2 i personalföreskrifterna framgår att det däri föreskrivna förlikningsförfarandet endast kan inledas individuellt på initiativ av den berörda parten, det vill säga den anställda vid EIB som anser sig ha lidit skada av ett beslut eller ett agerande från bankens sida. Eftersom MG:s före detta hustru, tillika anställd vid EIB, var den som tog initiativet till ett sådant förlikningsförfarande avseende utbetalningen av familjetillägg och härledda ekonomiska rättigheter, var hon den enda som berördes av detta förfarande och det fanns inte någon möjlighet för EIB att utvidga förfarandet till att omfatta MG.

20

EIB anser härvid att banken låtit MG utöva sin rätt att yttra sig på det enda sätt som var förenligt med hans före detta hustrus rätt att använda sig av det individuella förlikningsförfarande som föreskrivs i artikel 41 i personalföreskrifterna. MG informerades sålunda om utgången av förlikningsförfarandet, vilket personligen berörde hans före detta hustru, efter det att förfarandet hade avslutats och i den mån som de åtgärder som EIB skulle vidta kunde påverka hans ställning, och han bereddes tillfälle att yttra sig i detta avseende. EIB har anfört att MG i vart fall inte har visat att förfarandet i fråga i förekommande fall skulle ha kunnat få en annan utgång.

21

Domstolen erinrar om att rätten till god förvaltning, enligt lydelsen i artikel 41.2 i stadgan, bland annat innebär att var och en har rätt att bli hörd innan en enskild åtgärd som skulle beröra honom eller henne negativt vidtas mot honom eller henne.

22

Det framgår således redan av bestämmelsens ordalydelse att den är allmänt tillämplig. Av detta följer att rätten att yttra sig ska iakttas i varje förfarande som kan leda till att det antas en rättsakt som går någon emot, även när den tillämpliga lagstiftningen inte uttryckligen föreskriver en sådan formföreskrift (dom av den 18 juni 2020, kommissionen/RQ, C‑831/18 P, EU:C:2020:481, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

23

Enligt domstolens fasta praxis, som tribunalen erinrade om i punkt 70 i den överklagade domen, har rätten att yttra sig två syften. Den tjänar dels till att utreda ärendet och fastställa de faktiska omständigheterna på ett så precist och korrekt sätt som möjligt, dels till att säkerställa ett effektivt skydd för den berörde. Rätten att yttra sig syftar särskilt till att säkerställa att varje beslut som går någon emot fattas med kännedom om alla omständigheter och har bland annat till ändamål att den behöriga myndigheten ska kunna rätta till fel eller att den berörda personen ska kunna göra gällande uppgifter angående sin personliga situation, som ger stöd för att beslutet ska fattas eller att det inte ska fattas, eller att det ska ges ett visst innehåll (dom av den 4 juni 2020, Utrikestjänsten/De Loecker, C‑187/19 P, EU:C:2020:444, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

24

Rätten att yttra sig innebär således att var och en garanteras en möjlighet att på ett meningsfullt och effektivt sätt framföra sin ståndpunkt under det administrativa förfarandet och innan ett beslut fattas som kan påverka hans eller hennes berättigade intressen på ett ogynnsamt sätt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 juni 2020, kommissionen/RQ, C‑831/18 P, EU:C:2020:481, punkt 67, och dom av den 21 oktober 2021, Parlamentet/UZ, C‑894/19 P, EU:C:2021:863, punkt 89 och där angiven rättspraxis).

25

Det är mot bakgrund av dessa överväganden som domstolen ska pröva huruvida tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkterna 73 och 74 i den överklagade domen fann att rätten att yttra sig inte innebar en skyldighet för EIB att bereda MG tillfälle att yttra sig innan den antog skrivelsen av den 11 oktober 2018.

26

Domstolen ska först behandla frågan huruvida skrivelsen av den 11 oktober 2018 utgör en ”individuell åtgärd som [negativt] skulle påverka” MG:s rättigheter och berättigade intressen i den mening som avses i artikel 41.2 i stadgan. Det kan härvidlag konstateras att tribunalen, i punkt 73 i den överklagade domen, angav att det framgick redan av punkt 35 i den domen att EIB genom denna skrivelse hade underrättat MG om att han, mot bakgrund av utgången av det förlikningsförfarande som inletts av hans före detta hustru, inte längre skulle erhålla utbetalning av familjetillägg. I nämnda punkt 35 underströks att eftersom MG hade fråntagits möjligheten att erhålla familjetilläggen och de ekonomiska härledda rättigheterna i fråga, hade skrivelsen av den 11 oktober 2018 direkt påverkat hans personliga situation.

27

Genom att i punkt 73 i den överklagade domen, inom ramen för prövningen av MG:s grund avseende åsidosättande av rätten att yttra sig, hänvisa till detta konstaterande, ansåg tribunalen underförstått, men med nödvändighet, och utan att detta bestritts inom ramen för förevarande överklagande, att skrivelsen av den 11 oktober 2018 faktiskt utgör en enskild åtgärd som ”negativt” kan påverka MG:s rättigheter och berättigade intressen i den mening som avses i artikel 41.2 i stadgan, vilket innebär att MG, i enlighet med denna bestämmelse, skulle ha beretts tillfälle att yttra sig innan denna åtgärd vidtogs.

28

Därefter kan det konstateras att det är utrett att MG inte beretts tillfälle av EIB att yttra sig innan skrivelsen av den 11 oktober 2018 antogs. Såsom framgår av punkterna 12 och 13 i den överklagade domen delgavs MG denna skrivelse till följd av EIB:s beslut av den 12 september 2018 att bevilja hans före detta hustru familjetilläggen, vilket fattades inom ramen för ett förlikningsförfarande som inletts av henne med stöd av artikel 41 i personalföreskrifterna och i vilket MG, såsom framgår av punkt 73 i den överklagade domen, inte deltog.

29

Såsom tribunalen mycket riktigt angav i punkt 74 i den överklagade domen vände sig MG till EIB efter mottagandet av skrivelsen av den 11 oktober 2018, för att bestrida det beslut som hade delgetts honom. Han gjorde särskilt gällande, i ett brev daterat den 29 oktober 2018, att skrivelsen av den 11 oktober 2018 hade antagits i strid med hans processuella rättigheter, att innehållet i denna skrivelse var obegripligt och att den inte tog hänsyn till hur ekonomin hade organiserats inom familjen, särskilt den omständigheten att han stod för en betydande del av familjens utgifter.

30

Det är också riktigt att EIB, genom sin skrivelse av den 7 januari 2019, bemötte vissa av MG:s invändningar, vilket likaledes framhölls av tribunalen i punkt 74 i den överklagade domen.

31

Det kan emellertid konstateras att EIB:s svar på MG:s skriftliga invändningar, vilket riktades till hans ombud flera veckor efter antagandet av skrivelsen av den 11 oktober 2018, inte kan anses avhjälpa underlåtenheten att höra MG före antagandet av detta beslut. Såsom generaladvokaten har påpekat, i punkt 50 i sitt förslag till avgörande, utgör denna skrivelse nämligen inte en förberedande rättsakt som konkretiseras genom ett senare beslut. Denna skrivelse utgör det ursprungliga beslutet, och detta beslut bekräftades genom skrivelsen av den 7 januari 2019. Det beslut varigenom MG fråntogs sin rätt till familjetillägg var således skrivelsen av den 11 oktober 2018.

32

Det ska i detta sammanhang erinras om att rätten att yttra sig innebär att den berörda personen ska ha getts tillfälle att på ett ändamålsenligt sätt framföra sina synpunkter på utkastet till beslut, i samband med en muntlig och/eller skriftlig ordväxling som initierats av myndigheten, vilken också har bevisbördan för att så har skett. Mer specifikt ska den berörda personen uttryckligen ha underrättats om ett planerat beslut och uppmanats att framföra sina synpunkter. Det är först då som vederbörande, medveten om konsekvenserna av det beslut som övervägs, har beretts möjlighet att påverka beslutsprocessen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 december 2007, Marcuccio/kommissionen, C‑59/06 P, EU:C:2007:756, punkterna 47 och 58).

33

I förevarande fall har EIB, såsom framgår av punkterna 28 och 31 ovan, inte gett MG möjlighet att i rätt tid inkomma med synpunkter och därmed påverka den aktuella beslutsprocessen.

34

Av det ovan anförda följer att tribunalen, i punkt 74 i den överklagade domen, gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den fann att MG:s rätt att yttra sig inte hade åsidosatts med motiveringen att klaganden hade haft möjlighet att kommentera det resonemang som framgår av EIB:s skrivelse av den 11 oktober 2018 och framföra sina synpunkter på de däri angivna skälen, trots att dessa synpunkter inte kunnat uttryckas av MG förrän efter antagandet av detta beslut och att han följaktligen inte haft möjlighet att påverka den aktuella beslutsprocessen.

35

Det ska slutligen erinras om att för det fall ett avgörande från tribunalen innehåller domskäl som strider mot unionsrätten, men domslutet framstår som riktigt enligt andra rättsliga grunder, innebär inte detta åsidosättande att avgörandet ska upphävas, och domskälen ska då ersättas (dom av den 17 januari 2023, Spanien/kommissionen, C‑632/20 P, EU:C:2023:28, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

36

Det framgår av domstolens praxis att ett åsidosättande av rätten till försvar, i synnerhet rätten att yttra sig, endast kan leda till ogiltigförklaring av det beslut som antagits efter det administrativa förfarandet i fråga om förfarandet hade kunnat leda till ett annat resultat om detta fel inte hade förelegat (dom av den 18 juni 2020, kommissionen/RQ, C‑831/18 P, EU:C:2020:481, punkt 105 och där angiven rättspraxis).

37

För att avgöra om ett åsidosättande av en berörd persons rätt att yttra sig ska leda till ogiltigförklaring av ett individuellt beslut som antagits av den administrativa myndigheten och som kan vara till hans eller hennes nackdel, ska det prövas huruvida denna myndighet förfogade över ett utrymme för skönsmässig bedömning vid antagandet av det aktuella beslutet. En tjänsteman har nämligen inget berättigat intresse av att kunna yrka att ett beslut ska ogiltigförklaras på grund av formfel, särskilt åsidosättande av rätten att yttra sig före ett beslut som går vederbörande emot, om administrationen saknar utrymme för eget skön i frågan och var skyldig att agera som den gjorde. I ett sådant fall där administrationens behörighet är normbunden kan en ogiltigförklaring av det angripna beslutet när felet rättats till endast leda till att ett nytt beslut fattas som i sak är identiskt med det beslut som ogiltigförklarats (se, analogt, dom av den 6 juli 1983, Geist/kommissionen, 117/81, EU:C:1983:191, punkt 7).

38

MG har i detta avseende, till styrkande av att EIB åsidosatte hans rätt att yttra sig, anfört att om han hade getts tillfälle att yttra sig innan skrivelsen av den 11 oktober 2018 antogs, skulle han ha kunnat redogöra för sin personliga situation med avseende på de rättsliga förfaranden som pågick vid den nationella domstolen, och särskilt den omständigheten att han bidrar till sina barns försörjning med ett belopp som är minst 50 procent högre än barntillägget. EIB hade då kunnat föreslå en fördelning mellan MG och hans före detta hustru av familjetilläggen eller vissa av dessa tillägg.

39

EIB har å sin sida, bland annat vid förhandlingen, gjort gällande att förfarandet inte hade kunnat leda till ett annat resultat. I punkt 2.2.2 i de administrativa bestämmelserna föreskrivs nämligen att barnet, för att anses som ett barn för vilket en anställd är försörjningsskyldig, faktiskt ska försörjas av den anställde, varvid det till styrkande av att ett sådant faktiskt försörjningsansvar föreligger måste visas dels att barnet är bosatt hos den anställde, dels att den anställde bidrar till barnets försörjning med ett belopp som är minst 50 procent högre än barntillägget. EIB har anfört att det första av dessa villkor, såsom angavs i skrivelsen av den 7 januari 2019, inte var uppfyllt, eftersom den nationella domstolen hade tilldelat MG:s före detta hustru vårdnaden om barnen.

40

Det ska i detta hänseende påpekas att EIB:s påstående att en annan fördelning av familjetilläggen mellan MG och hans före detta hustru inte hade varit möjlig, med hänsyn till ordalydelsen i punkterna 2.2.1 och 2.2.2 i de administrativa bestämmelserna, motsägs av de faktiska omständigheter som konstaterades i punkt 23 i den överklagade domen, vilket EIB inte har bestritt inom ramen för förevarande förfarande. I denna punkt framgår att EIB:s personalavdelning kontaktade förlikningskommittén, genom e‑postmeddelande av den 12 februari 2020, och föreslog att kommittén, mot bakgrund av vad som hade beslutats i ett ärende som personalavdelningen ansåg vara ”parallellt”, skulle utbetala vissa tillägg till hälften till MG och till hälften till hans före detta hustru, under förutsättning att MG styrkte sina utlägg för barnen.

41

Under dessa omständigheter finner domstolen, i likhet med vad generaladvokaten har påpekat, i punkt 66 i sitt förslag till avgörande, att EIB hade kunnat göra en annan tolkning av sina egna administrativa bestämmelser. EIB förfogade således över ett utrymme för skönsmässig bedömning, i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 37 ovan, vilket innebär att det aktuella förfarandet hade kunnat få en annan utgång om MG hade beretts tillfälle att yttra sig innan skrivelsen av den 11 oktober 2018 antogs.

42

Mot bakgrund av det ovan anförda ska överklagandet bifallas såvitt avser den första grunden.

43

Genom den tredje grundens andra del har MG gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den i punkterna 100, 101, 107 och 108 i den överklagade domen ogillade hans invändning om att de administrativa bestämmelserna om familjetillägg är rättsstridiga. MG har anfört att dessa bestämmelser strider mot principerna om likabehandling och icke-diskriminering, eftersom föräldrarna, som båda försörjer sina barn, inte åtnjuter samma härledda ekonomiska rättigheter trots att dessa rättigheter ska fastställas utifrån vem som står för den faktiska försörjningen av barnet. Den omständigheten att en förälder har vårdnaden om ett barn särskiljer således inte föräldern, vad gäller rätten till familjetillägg, från den andra föräldern som inte har vårdnaden om barnet. MG anser att han på ett tillfredsställande sätt styrkt att han hade betydande kostnader för sina barns försörjning, även om barnen för det mesta bodde hos hans före detta hustru.

44

EIB har å sin sida hävdat att tribunalen inte åsidosatte principen om icke-diskriminering eller likabehandling, eftersom de administrativa bestämmelserna gör det möjligt för anställda att visa att de bidrar till barnens försörjning och därefter erhålla familjetillägg. Dessa bidrag betalas dessutom ut till förmån för barnen och inte till förmån för de anställda. Under alla omständigheter har den förälder som har vårdnaden om barnen en annan ställning än den förälder som inte har vårdnaden, vilket innebär att det är fullt motiverat att behandla föräldrarna olika.

45

Domstolen erinrar inledningsvis om att principen om likabehandling, såsom den stadfästs i artikel 20 i stadgan, utgör en allmän unionsrättslig princip som innebär att lika situationer inte får behandlas olika och att olika situationer inte får behandlas lika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling. En skillnad i behandling är motiverad då den är grundad på ett objektivt och skäligt kriterium, det vill säga då den hänger samman med ett laga ändamål som eftersträvas med den aktuella lagstiftningen, och skillnaden står i proportion till det mål som eftersträvas genom behandlingen i fråga (dom av den 16 december 2008, Huber, C‑524/06, EU:C:2008:724, punkt 75, och dom av den 4 maj 2023, Glavna direktsia Pozharna bezopasnost i zashtita na naselenieto (Nattarbete), C‑529/21–C‑536/21 och C‑732/21–C‑738/21, EU:C:2023:374, punkt 52 och där angiven rättspraxis).

46

Enligt fast rättspraxis är en förutsättning för att likabehandlingsprincipen ska anses ha åsidosatts på grund av åtskillnad i behandlingen att de aktuella situationerna är jämförbara med hänsyn till samtliga omständigheter som kännetecknar dem. De omständigheter som särskiljer olika situationer och deras jämförbarhet ska bestämmas och bedömas mot bakgrund av, bland annat, föremålet för och syftet med bestämmelserna i fråga, varvid principerna och målsättningarna för det område rättsakten härrör från måste beaktas (dom av den 26 september 2013, IBV & Cie, C‑195/12, EU:C:2013:598, punkterna 51 och 52, och dom av den 14 juni 2017, Compass Contract Services, C‑38/16, EU:C:2017:454, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

47

Som tribunalen påpekade i punkt 102 i den överklagade domen, fyller barntillägget ett socialt syfte, och motiveras av de kostnader som uppkommer till följd av befintliga och bestämda behov knutna till barnet och dess faktiska försörjning. Även om tilläggen, såsom barntillägg eller utbildningstillägg, liksom schablonersättning för resor för barnen mellan anställningsorten och platsen för de huvudsakliga intressena, utgör en del lönen, är de inte avsedda för tjänstemannens försörjning, utan endast för barnets försörjning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 1988, Christianos/domstolen, 33/87, EU:C:1988:300, punkt 15).

48

Som generaladvokaten har påpekat, i punkt 87 i sitt förslag till avgörande, följer det av detta syfte att när det med avseende på utbetalningen av barntillägget ska avgöras huruvida den förälder som har ensam vårdnad om barnet befinner sig i en situation som är jämförbar med situationen för den förälder som inte har vårdnaden om barnet, ska det avgörande kriteriet vara på vilket sätt respektive förälder bidrar ekonomiskt till barnets försörjning.

49

Av detta följer, i motsats till vad tribunalen slog fast i punkt 107 i den överklagade domen, att om båda föräldrarna faktiskt bidrar till barnets försörjning befinner de sig, med avseende på utbetalningen av barntilläggen, i en jämförbar situation, och att utbetalning av barntillägg till endast en av dem i princip utgör en skillnad i behandling som måste vara objektivt motiverad.

50

Den omständigheten att en av föräldrarna har den faktiska vårdnaden om barnet, som då bor tillsammans med den föräldern, innebär i princip att nämnda förälder faktiskt kommer att bidra till barnets försörjning.

51

En sådan omständighet utesluter emellertid inte på något sätt att också den andra föräldern, även om denne inte ensam har vårdnaden om barnet, faktiskt bidrar till barnets försörjning, särskilt mot bakgrund av att barnet, enligt artikel 24.3 i stadgan, har rätt att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna, såvida detta inte strider mot barnets bästa.

52

Hänsyn måste i detta sammanhang också tas till proportionalitetsprincipen. Såsom tribunalen erinrade om i punkt 106 i den överklagade domen, innebär denna princip att unionsinstitutionerna i sitt handlande inte får gå utöver vad som är ändamålsenligt och nödvändigt för att uppnå de legitima mål som eftersträvas med de aktuella bestämmelserna och att de, om valet står mellan flera ändamålsenliga åtgärder, ska välja den åtgärd som är minst ingripande och försäkra sig om att de vållade olägenheterna inte är orimliga i förhållande till de eftersträvade målen.

53

Detta innebär i förevarande fall att punkterna 2.2.1 och 2.2.2 i de administrativa föreskrifterna, tolkade på så sätt att EIB endast kan betala ut familjetillägg till den förälder som tilldelats ensam vårdnad om barnet, oberoende av föräldrarnas faktiska bidrag till barnets försörjning, går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det legitima mål som eftersträvas med de aktuella bestämmelserna. Dessa bestämmelser medger i sådant fall nämligen inte att det, med hänsyn till barnets bästa och den i punkt 51 ovan angivna rätten för barnet att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna, beaktas hur den rådande situationen ser ut vad gäller var och en av föräldrarnas faktiska bidrag till barnets försörjning, det vill säga huruvida föräldern helt eller delvis faktiskt tillgodoser barnets grundläggande behov, särskilt vad gäller bostad, mat, kläder, utbildning, omvårdnad och sjukvårdskostnader.

54

Ett avgörande från en nationell domstol som fastställer det belopp som en frånskild anställd är skyldig att betala för att bidra till sitt barns försörjning utgör förvisso en av de omständigheter som institutionen ska beakta. Denna omständighet befriar dock inte institutionen från skyldigheten att själv använda sitt utrymme för skönsmässig bedömning för att fastställa huruvida denna person faktiskt bidrar till barnets försörjning.

55

Under dessa omständigheter finner domstolen att punkterna 2.2.1 och 2.2.2 i de administrativa bestämmelserna strider mot likabehandlingsprincipen och proportionalitetsprincipen, såvitt tolkningen av dem inte under några omständigheter gör det möjligt att anse att en förälder som inte har ensam vårdnad om ett barn faktiskt bidrar till barnets försörjning.

56

Tribunalen gjorde sig således skyldig till felaktig rättstillämpning när den, i punkterna 107 och 108 i den överklagade domen, fann att de administrativa bestämmelserna inte stred mot dessa principer.

57

Mot bakgrund av det ovan anförda ska överklagandet bifallas även såvitt avser den tredje grundens andra del.

58

Eftersom överklagandet ska bifallas såvitt avser den första grunden och den tredje grundens andra del, vilket motiverar att den överklagade domen upphävs, saknas det anledning att pröva de övriga grunder och delgrunder som åberopats till stöd för överklagandet, eftersom dessa inte kan leda till ett mer omfattande upphävande av den överklagade domen.

59

Enligt artikel 61 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol kan domstolen, om den upphäver tribunalens avgörande, antingen själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa målet till tribunalen för avgörande.

60

I förevarande fall förfogar domstolen över de upplysningar som krävs för att slutligt avgöra den talan som MG väckte vid tribunalen och som avsåg ogiltigförklaring av EIB:s skrivelser av den 11 oktober 2018 och, vid behov, skrivelserna av den 7 januari 2019 och den 30 juli 2020, samt de skadeståndsyrkanden som han framställde i denna talan.

61

Det följer av punkterna 21–57 ovan att talan vid tribunalen ska vinna bifall på den första grunden och den tredje grundens andra del och att skrivelserna av den 11 oktober 2018, av den 7 januari 2019 och av den 30 juli 2020 ska ogiltigförklaras, och att skälet härför är att MG:s rätt att yttra sig åsidosatts samt att punkterna 2.2.1 och 2.2.2 i de administrativa bestämmelserna är rättsstridiga, såvitt tolkningen av dem inte under några omständigheter gör det möjligt att anse att en förälder som inte har ensam vårdnad om ett barn faktiskt bidrar till barnets försörjning.

62

Sökanden anförde till stöd för sitt skadeståndsyrkande i första instans, såsom angetts i punkt 9 ovan, att han lidit ideell skada till följd av 1) den plötsliga och mycket betydande sänkningen av hans lön, vilken utgjorde en källa till oro, 2) utlämnandet av hans personuppgifter till tredje man utan hans samtycke, 3) EIB:s ställningstagande till förmån för hans före detta hustru i förfarandet vid de luxemburgska domstolarna och, 4) den omotiverat långa tid det tog att genomföra förlikningsförfarandet. Denna skada kan enligt MG endast gottgöras genom ett skadestånd som han preliminärt, i överensstämmelse med rätt och billighet (ex æquo et bono), uppskattar till 10000 euro. Såsom MG uppgav i första instans, utfäster han sig att skänka detta belopp till välgörande ändamål för det fall det utdöms.

63

Såsom angetts i punkt 10 ovan underkände tribunalen de tre första delgrunderna för skadeståndsyrkandet men fann, vad gäller den fjärde delgrunden, att MG lidit ideell skada till följd av EIB:s omotiverade dröjsmål med att genomföra förlikningsförfarandet. Tribunalen förpliktade därför denna institution att till MG utge skadestånd som i överensstämmelse med rätt och billighet (ex æquo et bono) uppskattades till 500 euro.

64

Vad för det första gäller den ideella skada som MG uppger sig ha lidit till följd av den plötsliga och mycket betydande sänkningen av hans lön, följer det av rättspraxis att ogiltigförklaringen av en rättsstridig rättsakt i sig kan utgöra en lämplig och i princip tillräcklig gottgörelse för all ideell skada som rättsakten kan ha orsakat (dom av den 4 april 2019, OZ/EIB, C‑558/17 P, EU:C:2019:289, punkt 80), såvida inte sökanden visar att han eller hon har lidit en ideell skada som kan särskiljas från den rättsstridighet som föranledde ogiltigförklaringen och som inte kan gottgöras fullt ut genom denna ogiltigförklaring. MG har emellertid inte lagt fram någon sådan bevisning.

65

För det andra, vad gäller den ideella skada som MG uppger sig ha lidit till följd av att hans personuppgifter lämnats ut till tredje man utan hans samtycke, eller till följd av den omständigheten att medlemmar i EIB:s ledning tog ställning till förmån för hans före detta hustru i samband med det rättsliga förfarandet vid de luxemburgska domstolarna, har MG inte visat att det föreligger en faktisk och säker skada som har samband med de påstådda åsidosättandena, i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 148 i den överklagade domen. Detta innebär att villkoren för EIB:s skadeståndsansvar, vilka det erinrades om i punkt 145 i den överklagade domen, inte är uppfyllda.

66

Under dessa omständigheter kan MG:s skadeståndsyrkande inte bifallas.

67

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna, när överklagandet bifalls och domstolen själv slutligt avgör saken.

68

Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

69

MG har yrkat att EIB ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. EIB har tappat målet och ska därför ersätta kostnaderna avseende förfarandet i första instans i mål T‑573/20 och i målet om överklagande.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: