1.

Under de senaste åren har det skett en betydande ökning av antalet efterföljande ansökningar om internationellt skydd i Europeiska unionens medlemsstater. ( 2 ) Denna typ av ansökan, som definieras som en ansökan ”som lämnas in efter det att ett slutgiltigt beslut har fattats om en tidigare ansökan” av samma person, omfattas av de särskilda förfaranderegler som fastställs i direktiv 2013/32/EU. ( 3 )

2.

Specifikt får nationella myndigheter enligt artikel 33.2 d i detta direktiv, jämförd med artikel 40 däri, anse att efterföljande ansökningar inte kan tas upp till prövning. Denna möjlighet är emellertid uttryckligen underkastad villkoret att ”inga nya fakta … av relevans för prövningen av sökandens rätt att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd” har framkommit eller har lagts fram av sökanden. Om sådana ”nya fakta” föreligger kan en efterföljande ansökan således inte avvisas med stöd av dessa bestämmelser.

3.

Förevarande mål rör bland annat tolkningen av detta begrepp. A.A., som är klagande i det nationella målet, är syrisk medborgare. År 2017 ansökte han om internationellt skydd i Tyskland. Han beviljades subsidiärt skydd, men inte flyktingstatus. År 2021 lämnade han in en efterföljande ansökan till samma myndighet. Även om han inte lade fram några nya faktiska omständigheter uppgav han att EU-domstolen, efter det att beslutet om hans första ansökan hade fattats, hade meddelat en dom, ( 4 ) vilken, enligt hans uppfattning, visade att den behöriga myndigheten vid prövningen av denna första ansökan ålade honom en bevisbörda som gick utöver vad som krävs enligt unionsrätten. Han har gjort gällande att han, mot bakgrund av denna dom, ska beviljas flyktingstatus. I detta sammanhang ges EU-domstolen bland annat tillfälle att fastställa under vilka omständigheter en av dessa domar, såsom den dom som A.A. har åberopat, ska betraktas som ”nya fakta” i den mening som avses i artikel 33.2 d i direktiv 2013/32.

4.

I förevarande förslag till avgörande kommer jag att uppmana EU-domstolen att anta ett synsätt som grundar sig på de slutsatser den drog i sin dom av den 14 maj 2020, Országos Idegenrendészeti Főigazgatóság Dél-alföldi Regionális Igazgatóság (nedan kallad domen av den 14 maj 2020). ( 5 ) I denna dom slog EU-domstolen för första gången fast att dess domar under vissa omständigheter kan utgöra ”nya fakta” som förhindrar att efterföljande ansökningar avvisas.

5.

I detta hänseende avser jag att klargöra innebörden av domen av den 14 maj 2020, särskilt mot bakgrund av principen om res judicata och det inneboende syftet med direktiv 2013/32 att lätta på den administrativa börda som de behöriga nationella myndigheterna skulle ställas inför om de var skyldiga att genomföra en fullständig prövning av varje efterföljande ansökan som lämnades in till dem. Såsom jag genomgående kommer att poängtera i detta förslag till avgörande, angår förevarande mål ännu en gång den fina avvägning som måste göras mellan detta syfte och behovet av att i samtliga fall säkerställa att principen om non-refoulement iakttas och att de asylsökandes rättigheter skyddas på ett adekvat sätt.

6.

I artikel 33 i direktiv 2013/32, som har rubriken ”Ansökningar som inte kan tas upp till prövning”, föreskrivs följande:

”1.   Utöver de fall då en ansökan inte prövas enligt förordning (EU) nr 604/2013[ ( 6 )] behöver inte medlemsstaterna pröva om sökanden uppfyller kraven för internationellt skydd enligt direktiv 2011/95/EU,[ ( 7 )] om en ansökan inte anses kunna tas upp till prövning enligt denna artikel.

2.   Medlemsstaterna får anse att en ansökan om internationellt skydd inte kan tas upp till prövning endast om

…

…”

7.

Artikel 40 i nämnda direktiv, med rubriken ”Efterföljande ansökan”, har följande lydelse:

”1.   När en person som har ansökt om internationellt skydd i en medlemsstat lämnar ytterligare utsagor eller lämnar in en efterföljande ansökan i samma medlemsstat ska medlemsstaten pröva dessa ytterligare utsagor eller fakta i den efterföljande ansökan i samband med prövningen av den tidigare ansökan eller i samband med prövningen av det omprövade beslutet eller överklagandet i den mån de behöriga myndigheterna kan beakta och pröva alla fakta som utgör grund för dessa ytterligare utsagor eller den efterföljande ansökan inom denna ram.

2.   När beslut fattas enligt artikel 33.2 d om huruvida en ansökan om internationellt skydd ska tas upp till prövning ska en efterföljande ansökan om internationellt skydd först bli föremål för en preliminär prövning om nya fakta eller uppgifter har framkommit eller har lagts fram av sökanden vad avser sökandens rätt att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd enligt direktiv 2011/95/EU.

3.   Om den preliminära prövningen enligt punkt 2 leder fram till slutsatsen att nya fakta eller uppgifter har framkommit eller lagts fram av sökanden vilka på ett avgörande sätt bidrar till sökandens möjligheter att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd enligt direktiv 2011/95/EU, ska ansökan prövas på nytt enligt kapitel II. Medlemsstaterna får också ange andra skäl till att gå vidare med en efterföljande ansökan.

…

5.   När en efterföljande ansökan inte prövas vidare enligt denna artikel ska den nekas prövning enligt artikel 33.2 d.

…”

8.

I artikel 46 i samma direktiv, som har rubriken ”Rätten till ett effektivt rättsmedel”, anges följande i relevanta delar:

”1.   Medlemsstaterna ska se till att sökande har rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot följande:

…

3.   I syfte att fullgöra skyldigheterna i punkt 1 ska medlemsstaterna se till att ett effektivt rättsmedel medför full omprövning och prövning av det aktuella behovet av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna, däribland, i förekommande fall, en prövning av behovet av internationellt skydd i enlighet med direktiv 2011/95/EU, åtminstone när handläggningen av överklagandet sker vid domstol eller tribunal i första instans.

…”

9.

De huvudsakliga materiella och processuella bestämmelserna om asylförfaranden återfinns i Asylgesetz (asyllagen) av den 26 juni 1992 (BGBl. 1992 I, s. 1126), offentliggjord den 2 september 2008 (BGBl. 2008 i, s. 1798) i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad AsylG).

10.

I 29 § AsylG, som har rubriken ”Ansökningar som inte kan tas upp till prövning”, anges följande:

”1)   En ansökan kan inte tas upp till prövning om

…

5. det vid en efterföljande ansökan enligt 71 § … inte är nödvändigt att genomföra ett ytterligare asylförfarande.”

11.

I 71 § AsylG, med rubriken ”Efterföljande ansökan”, föreskrivs följande:

”1)   Om den utländske medborgaren, efter det att en tidigare asylansökan har dragits tillbaka eller slutgiltigt avslagits, på nytt lämnar in en asylansökan (efterföljande ansökan), ska ett ytterligare asylförfarande genomföras endast om villkoren i 51 § punkterna 1–3 i Verwaltungsverfahrensgesetz [(förvaltningsprocesslagen), i dess lydelse av den 23 januari 2003 (BGBl. 2003 I, s. 102) (nedan kallad VwVfG),] är uppfyllda. I sådant fall ska prövningen av ansökan göras av Bundesamt [für Migration und Flüchtlinge (Federala migrations- och flyktingmyndigheten)] …”

12.

VwVfG innehåller allmänna bestämmelser om offentliga myndigheters administrativa förfaranden. I 51 § punkterna 1–3 VwVfG föreskrivs följande:

”1)   Förvaltningsmyndigheten ska, på ansökan av den berörda personen, fatta beslut om att upphäva eller ändra ett slutgiltigt förvaltningsbeslut om

1. den rättsliga eller faktiska situation som låg till grund för beslutet senare har förändrats på ett sätt som är till fördel för den berörda personen;

2. nya bevis har framkommit som skulle ha lett till ett för den berörda personen mer fördelaktigt beslut;

3. det föreligger skäl för att återuppta förfarandet i enlighet med 580 § Zivilprozessordnung [(civilprocesslagen)].

2)   Ansökan kan endast tas upp till prövning om den berörda personen, utan egen grov förskyllan, var oförmögen att göra gällande skälet till omprövning inom ramen för det tidigare förfarandet, inbegripet genom att överklaga förvaltningsbeslutet.

3)   Ansökan måste göras inom tre månader. Denna frist börjar löpa från den dag då den berörda personen fick kännedom om skälet till omprövning.”

13.

A.A., som är klagande i det nationella målet, är syrisk medborgare. Enligt egen utsago lämnade han Syrien år 2012 och vistades i Libyen fram till år 2017. Han reste därefter in i Tyskland via Italien och Österrike.

14.

Den 26 juli 2017 ansökte A.A. om asyl i Tyskland. Han uppgav bland annat att han fullgjorde sin militärtjänst i Syrien mellan år 2003 och 2005 och att han lämnat detta land av rädsla för att åter bli inkallad till militärtjänstgöring eller fängslad om han vägrade att inställa sig till denna tjänstgöring.

15.

Genom beslut av den 16 augusti 2017 beviljade Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Federala migrations- och flyktingmyndigheten, Tyskland) A.A. subsidiärt skydd, men avslog hans ansökan om att beviljas flyktingstatus. Nämnda myndighet ansåg i huvudsak att eftersom A.A. kom från ett område där flera väpnade grupper, däribland men inte enbart den syriska armén, gjorde sig skyldiga till bombningar och eftersom A.A. inte längre var bosatt i Syrien när hans familj mottog en inkallelseorder där han uppmanades att för andra gången ansluta sig till de väpnade styrkorna, kunde det inte antas att den syriska staten nödvändigtvis skulle betrakta hans avresa från Syrien som en desertering eller uppfatta det som om han tillhörde oppositionen. Den ansåg vidare att A.A. inte hade visat att han, för det fall att han återvände till Syrien, skulle tvingas tjänstgöra i den syriska armén. A.A. överklagade inte detta beslut, som därför vann laga kraft.

16.

Den 15 januari 2021 ansökte A.A. på nytt om att beviljas flyktingstatus i Tyskland. Han åberopade en dom från EU-domstolen, nämligen domen i målet Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Militärtjänst och asyl), som meddelades efter det att hans första ansökan hade avslagits, och som, enligt hans mening, visade att Bundesamt für Migration und Flüchtlinge vid prövningen av nämnda ansökan ålade honom en tyngre bevisbörda än vad unionsrätten kräver och att de nationella myndigheterna borde ha presumerat att hans avresa från Syrien skulle uppfattas som en uttrycklig politisk motståndshandling. Han anförde i huvudsak att denna dom medförde en förändring av hans ”rättsliga situation” i den mening som avses i 51 § punkt 1 VwVfG och att Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Federala migrations- och flyktingmyndigheten) därför var skyldig att pröva hans efterföljande ansökan i sak.

17.

Genom beslut av den 22 mars 2021 avvisade nämnda myndighet A.A.:s efterföljande ansökan. Den angav i huvudsak att domen i målet Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Militärtjänst och asyl) inte medförde någon förändring av A.A.:s ”rättsliga situation” och att den inte var skyldig att pröva hans efterföljande ansökan i sak.

18.

A.A. överklagade detta beslut till Verwaltungsgericht Sigmaringen (Förvaltningsdomstolen i Sigmaringen, Tyskland) och yrkade att beslutet skulle upphävas och att han skulle beviljas flyktingstatus.

19.

Nämnda domstol har förklarat att det följer av 71 § AsylG att om en person lämnar in en efterföljande ansökan om internationellt skydd efter det att en tidigare ansökan har dragits tillbaka eller slutgiltigt avslagits, så ska ett ytterligare asylförfarande genomföras endast om villkoren i 51 § punkterna 1–3 VwVfG är uppfyllda. Den första av dessa bestämmelser avser det fallet att den ”rättsliga situation” som låg till grund för det slutgiltiga beslutet har förändrats på ett sätt som är till fördel för den berörda personen.

20.

Enligt tysk rätt har begreppet förändring av den ”rättsliga situationen” i den mening som avses i denna bestämmelse tolkats så, att det endast omfattar ändringar av de tillämpliga rättsliga bestämmelserna. En dom från EU-domstolen, såsom domen i målet Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Militärtjänst och asyl), som A.A. har åberopat i det nationella målet – som endast avser hur denna lagstiftning ska tolkas, utan att påverka dess giltighet eller kräva att den ska ändras – utgör således inte en förändring av den berörda personens ”rättsliga situation”.

21.

Verwaltungsgericht Sigmaringen (Förvaltningsdomstolen i Sigmaringen) önskar i huvudsak få klarhet i huruvida 51 § punkt 1 VwVfG, såsom den tolkats i tysk rättspraxis, på ett korrekt sätt återspeglar det sätt på vilket begreppet ”nya fakta” ska förstås i samband med tillämpningen av artikel 33.2 d i direktiv 2013/32 samt artikel 40.1–3 i samma direktiv. ( 8 ) Mot bakgrund av domen av den 14 maj 2020 vill den få klarhet i huruvida de krav som uppställs i dessa bestämmelser inte kan anses ha blivit införlivade på ett tillfredsställande sätt genom 71 § punkt 1 AsylG.

22.

Nämnda domstol vill även få klarhet i huruvida den i förevarande mål har rätt att pröva A.A.:s ansökan om internationellt skydd i sak. I detta hänseende har denna domstol påpekat att den berörda personen, när en efterföljande ansökan om internationellt skydd avvisas av Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Federala migrations- och flyktingmyndigheten), enligt tysk rätt naturligtvis har rätt att överklaga detta beslut till nationell domstol. När de nationella domstolarna behandlar ett överklagande som rör huruvida en sådan ansökan kan tas upp till prövning kan de emellertid inte pröva huruvida den berörda personen ska beviljas internationellt skydd eller inte. I princip gör de detta först efter det att Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Federala migrations- och flyktingmyndigheten) själv har tagit ställning till huruvida beslutet avseende den tidigare ansökan om internationellt skydd ska ändras mot bakgrund av den efterföljande ansökan.

23.

Mot denna bakgrund har Verwaltungsgericht Sigmaringen (Förvaltningsdomstolen i Sigmaringen) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

24.

Begäran om förhandsavgörande, daterad den 22 februari 2022, inkom till EU-domstolen den 23 mars 2022. Skriftliga yttranden har inkommit från den tyska och den österrikiska regeringen samt Europeiska kommissionen. Den tyska regeringen och kommissionen var företrädda vid förhandlingen, som ägde rum den 28 februari 2023.

25.

Verwaltungsgericht Sigmaringen (Förvaltningsdomstolen i Sigmaringen), som är hänskjutande domstol i förevarande mål, har med sina frågor, som samtliga avser den situation som uppstår när en efterföljande ansökan lämnas in, i huvudsak uppmanat EU-domstolen att ta ställning till två olika frågor.

26.

För det första söker nämnda domstol vägledning från EU-domstolen rörande tolkningen av begreppet ”nya fakta” i den mening som avses i artikel 33.2 d och artikel 40 i direktiv 2013/32 samt förutsättningarna för att med tillämpning av dessa bestämmelser avvisa en efterföljande ansökan (frågorna 1 och 2). Ju vidare begreppet ”nya fakta” tolkas, desto svårare blir det, såsom jag har förklarat i punkt 2 ovan, för de behöriga myndigheterna att avvisa efterföljande ansökningar. Ju snävare detta begrepp tolkas, desto lättare blir det å andra sidan för dessa myndigheter att avvisa sådana ansökningar utan prövning i sak.

27.

För det andra vill den hänskjutande domstolen få klarhet i omfattningen av det rättsmedel som A.A. ska ha tillgång till mot det omtvistade beslutet, vilket avser det beslut som fattats av Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Federala migrations- och flyktingmyndigheten) om att inte ta upp hans efterföljande ansökan till prövning. Den hänskjutande domstolen vill i huvudsak få klarhet i huruvida den, i samband med A.A.:s överklagande, måste begränsa sig till att fastställa huruvida det var korrekt att avvisa den berörda personens efterföljande ansökan eller om den, med hänsyn till det krav som ställs i artikel 46.1 i direktiv 2013/32 på att personer som ansöker om internationellt skydd ska ha rätt till ett effektivt rättsmedel, får gå längre i sin prövning och också bedöma huruvida A.A. ska beviljas flyktingstatus(fråga 3 a och b). För det fall denna fråga ska besvaras jakande önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i vilka av de särskilda förfarandegarantier som anges i kapitel II i nämnda direktiv som den i förekommande fall måste iaktta (fråga 3 c).

28.

Jag kommer att behandla dessa båda frågor i tur och ordning.

29.

Såsom har angetts i punkt 1 ovan innehåller direktiv 2013/32 särskilda förfaranderegler för efterföljande ansökningar. I den mån dessa regler grundar sig på logiken att ”[o]m en sökande gör en efterföljande ansökan utan att nya bevis eller skäl läggs fram, skulle det vara orimligt om medlemsstaterna vore skyldiga att genomföra ett nytt fullständigt prövningsförfarande … i enlighet med res judicata-principen”, ( 9 ) är dessa regler avsedda att förhindra att de behöriga nationella myndigheterna åläggs en orimlig administrativ börda genom att tvingas göra en ny bedömning av en situation som de redan har prövat. Samtidigt är det uppenbart att unionslagstiftaren inte endast hade för avsikt att ge verkan åt denna princip och att ”lindra” arbetsbördan för dessa myndigheter när den antog bestämmelserna om efterföljande ansökningar, utan även avsåg att alltid säkerställa en tillräckligt hög skyddsnivå för asylsökande, ( 10 ) samt iakttagande av principen om non-refoulement, enligt vilken ingen får skickas tillbaka för att bli utsatt för förföljelse. ( 11 )

30.

Det var mot denna bakgrund som artikel 33.2 d och artikel 40 i direktiv 2013/32 utformades. Även om medlemsstaterna enligt den förstnämnda av dessa bestämmelser får avvisa efterföljande ansökningar, får de endast göra detta på stränga villkor. En efterföljande ansökan kan nämligen endast avvisas med stöd av denna bestämmelse om den lämnas in efter det att ett slutligt beslut har fattats med anledning av en tidigare ansökan. ( 12 ) Såsom jag har angett ovan står denna möjlighet dessutom endast öppen för de behöriga nationella myndigheterna där ”inga nya fakta … av relevans för prövningen av sökandens rätt att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd … har framkommit eller lagts fram av sökanden”. ( 13 ) Dessa båda nödvändiga villkor ska tillämpas kumulativt.

31.

I detta avseende är det uppenbart att artikel 33.2 d ska tolkas så, att de däri angivna grunderna för att avvisa efterföljande ansökningar är uttömmande. I artikel 33.2 första meningen i direktiv 2013/32 anges nämligen att medlemsstaterna får anse att en ansökan om internationellt skydd (inbegripet en efterföljande ansökan) inte kan tas upp till prövning ”endast om” någon av de grunder som räknas upp i denna bestämmelse är tillämplig. ( 14 ) Följaktligen står det inte medlemsstaterna fritt att i sin lagstiftning föreskriva ytterligare grunder för att avvisa efterföljande ansökningar. ( 15 )

32.

När det gäller hur de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna i praktiken ska handlägga efterföljande ansökningar är det artikel 40 i direktiv 2013/32 som är relevant. I punkterna 2 och 3 i denna artikel anges, såsom EU-domstolen nyligen har bekräftat, ( 16 ) att de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna, vid prövningen av huruvida en efterföljande ansökan kan tas upp till prövning, i huvudsak ska handlägga ärendet i två steg. I ett första skede ska den efterföljande ansökan göras föremål för en preliminär prövning (artikel 40.2). Vid denna preliminära prövning ska nämnda myndigheter fastställa om ”nya fakta” har framkommit vad avser prövningen av den ifrågavarande personens rätt att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd. ( 17 ) Om så är fallet fortsätter prövningen av huruvida den efterföljande ansökan kan tas upp till prövning i ett andra skede, varvid de behöriga myndigheterna enligt artikel 40.3 ska fastställa huruvida dessa nya fakta ”på ett avgörande sätt bidrar till sökandens möjligheter” att betraktas som en person som beviljats flyktingstatus eller subsidiärt skydd. ( 18 )

33.

I likhet med artikel 33.2 d i direktiv 2013/32 innehåller artikel 40 i samma direktiv inte någon uttrycklig definition av begreppet ”nya fakta”. Vid en sammantagen bedömning av dessa två bestämmelser blir emellertid räckvidden av detta begrepp tydlig i två viktiga avseenden.

34.

För det första framgår det av ordalydelsen av artikel 33.2 d och artikel 40.2 och 40.3 i nämnda direktiv (”nya fakta … har framkommit eller lagts fram av sökanden”) att fakta ska anses vara ”nya” när de framkommit efter det att beslut har fattats om sökandens tidigare ansökan eller de har lagts fram av sökanden för första gången inom ramen för hans eller hennes efterföljande ansökan. ( 19 )”Nya fakta” kan inte som sådana bestå av fakta som redan har prövats av de behöriga myndigheterna i samband med det beslut som fattades med anledning av hans eller hennes tidigare ansökan. Såsom EU-domstolen med hänvisning till skäl 36 i direktiv 2013/32 har slagit fast, är ”nya fakta” sådana fakta som inte kunnat ligga till grund för detta beslut, vilket vunnit rättskraft. ( 20 )

35.

För att förhindra att en efterföljande ansökan avvisas ska ”nya fakta” för det andra inte bara vara ”av relevans för prövningen av sökandens rätt att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd enligt direktiv 2011/95/EU”, utan även ”på ett avgörande sätt [bidra] till sökandens möjligheter” att få sin ansökan beviljad. ( 21 ) Detta är en viktig begränsande faktor. Såsom den österrikiska regeringen har förklarat kan nämligen inte alla nya fakta förhindra att en efterföljande ansökan avvisas. Direktiv 2013/32 kräver endast att medlemsstaterna avstår från att göra detta när ”nya fakta””på ett avgörande sätt bidrar till sökandens möjligheter” att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd.

36.

Efter att ha gjort dessa förtydliganden vill jag påpeka att EU-domstolen redan i domen av den 14 maj 2020 indikerade att begreppet ”nya fakta”, i den mening som avses i artikel 33.2 d och artikel 40 i direktiv 2013/32, inte är begränsat till faktiska omständigheter, utan även kan omfatta fakta av rent rättslig natur, inbegripet EU-domstolens domar. EU-domstolen angav nämligen ordagrant att ”en dom från EU-domstolen i vilken denna slår fast att nationella bestämmelser … är oförenliga med unionsrätten, utgör en ny uppgift för prövningen av en ansökan om internationellt skydd i den mening som avses i denna bestämmelse”. ( 22 )

37.

Denna dom avsåg en situation där det var uppenbart att de berörda personernas ansökningar om internationellt skydd hade avvisats på grundval av en nationell bestämmelse som stred mot unionsrätten. Den behöriga myndigheten hade nämligen åberopat en grund för avvisning som, även om att den föreskrevs i ungersk rätt, inte fanns med bland de uppräknade grunderna i artikel 33.2 i direktiv 2013/32. EU-domstolen slog således uttryckligen fast att denna nationella bestämmelse stred mot unionsrätten. ( 23 )

38.

Mot denna bakgrund avser den hänskjutande domstolens två första frågor mer specifikt huruvida EU-domstolens slutsats i domen av den 14 maj 2020 endast är tillämplig i situationer där det följer av en dom från EU-domstolen att den nationella lagstiftning på grundval av vilken en tidigare ansökan om internationellt skydd har avvisats strider mot unionsrätten och följaktligen inte längre ska tillämpas av de nationella domstolarna, eller även är tillämplig i ett bredare spektrum av situationer, såsom den som föreligger i det nationella målet, där EU-domstolens dom endast leder till att den nationella lagstiftningen måste omtolkas (men inte ändras eller förklaras vara icke tillämplig). I detta sammanhang har den hänskjutande domstolen uppmanat EU-domstolen att klargöra räckvidden av sin dom av den 14 maj 2020.

39.

I de följande avsnitten kommer jag inledningsvis att redogöra för skälen till att en dom från EU-domstolen, mot bakgrund av bland annat de skäl som nämnda domstol gav i domen av den 14 maj 2020, generellt kan anses utgöra ”nya fakta” i den mening som avses i artikel 33.2 d i direktiv 2013/32. Jag ska därefter förklara varför jag inte anser att den distinktion som den hänskjutande domstolen har redogjort för, vilken fokuserar på de skilda effekter som EU-domstolens domar kan ha på den ifrågavarande nationella lagstiftningen, har någon betydelse för tolkningen av denna bestämmelse. I detta avseende kommer jag även att säga några ord om varför mitt svar på denna fråga inte är beroende av huruvida en sådan dom redan förelåg vid den tidpunkt då ett slutligt beslut avseende en tidigare ansökan från den berörda personen fattades eller meddelades av EU-domstolen i efterhand.

40.

I domen av den 14 maj 2020 slog EU-domstolen inledningsvis fast ( 24 ) att de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna inte, förutom under vissa begränsade omständigheter, är skyldiga att ex officio ompröva den berörda personens tidigare ansökan om internationellt skydd, när denna har avgjorts genom ett beslut som vunnit laga kraft, även om detta beslut strider mot unionsrätten.

41.

EU-domstolen erinrade om att principen om rättskraft enligt fast rättspraxis har stor betydelse i såväl unionsrätten som de nationella rättsordningarna. ( 25 ) EU-domstolen påpekade även att unionsrätten, i enlighet med rättssäkerhetsprincipen, inte kräver att en förvaltningsmyndighet i princip ska vara skyldig att ändra ett förvaltningsbeslut som vunnit laga kraft efter det att en rimlig överklagandefrist har löpt ut eller på grund av att de inhemska rättsmedlen har uttömts. Den konstaterade att iakttagandet av denna princip gör det möjligt att undvika att förvaltningsbeslut som medför rättsverkningar kan komma att ifrågasättas ett obegränsat antal gånger. ( 26 )

42.

Med hänvisning till bland annat domen i målet Kühne & Heitz ( 27 ) underströk EU-domstolen att det naturligtvis finns vissa situationer där ett förvaltningsbeslut som vunnit laga kraft efter att ha fastställts genom ett domstolsavgörande kan behöva omprövas. Dessa situationer är dock begränsade. ( 28 )

43.

Mot bakgrund av dessa slutsatser kan det framstå som något förvånande att EU-domstolen därefter slog fast att den omständigheten att det finns en dom från EU-domstolen i vilken denna slår fast att en tidigare ansökan om internationellt skydd avvisades på grundval av nationella bestämmelser som var oförenliga med unionsrätten – trots att den inte medför någon skyldighet för den behöriga myndigheten att ex officio pröva en sådan ansökan på nytt – icke desto mindre utgör hinder för att samma myndighet avvisar en efterföljande ansökan från samma person med tillämpning av artikel 33.2 d i direktiv 2013/32, eftersom denna dom utgör ”nya fakta” i den mening som avses i denna bestämmelse. ( 29 ) EU-domstolen ansåg i huvudsak att medan ett förfarande för beviljande av internationellt skydd som redan har avslutats genom ett lagakraftvunnet beslut i alla avseenden skyddas av rättssäkerhetsprincipen eller principen om res judicata (så till den grad att unionsrätten inte kräver att ett sådant förfarande återupptas ex officio, utom under vissa begränsade omständigheter), så hindrar det skydd som dessa principer ger inte att sökanden lämnar in en efterföljande ansökan, och får denna ansökan prövad, på grundval av att även om hans eller hennes faktiska situation är i princip oförändrad föreligger det ett avgörande (in casu, en dom) från EU-domstolen som måste anses utgöra ”nya fakta” i den mening som avses i artikel 33.2 d och artikel 40 i direktiv 2013/32. ( 30 )

44.

Jag noterar att den tyska regeringen vid förhandlingen i huvudsak gjorde gällande att om praktiskt taget alla domar från EU-domstolen, till följd av domen av den 14 maj 2020, kunde betraktas en ”nya fakta” och förhindra att en efterföljande ansökan avvisades, så skulle de behöriga myndigheterna i en medlemsstat bli tvungna att ompröva ett förvaltningsbeslut som redan vunnit laga kraft varje gång EU-domstolen meddelar en dom avseende asylrätten, oavsett om tidsfristen för att överklaga detta slutliga beslut har löpt ut eller inte.

45.

Jag delar nämnda regerings uppfattning att den distinktion som EU-domstolen gjorde i domen av den 14 maj 2020 mellan, å ena sidan, avsaknaden av skyldighet för de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna att ompröva ett beslut som redan fattats avseende en tidigare ansökan från den berörda personen, även om det föreligger ”nya fakta” och, å andra sidan, dessa myndigheters skyldighet att, mot bakgrund av samma fakta, förklara att en efterföljande ansökan från samma person kan tas upp till prövning och pröva den i sak, i viss mån kan framstå som konstruerad. I båda fallen är nämligen de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna skyldiga att ompröva den berörda personens situation och samtidigt ta vederbörlig hänsyn till ”nya fakta”. ( 31 )

46.

Det finns emellertid enligt min mening flera tungt vägande skäl till varför en dom från EU-domstolen, utan att det påverkar giltigheten av ett beslut som redan har vunnit laga kraft avseende en sådan tidigare ansökan, kan betraktas som ”nya fakta” i den mening som avses i artikel 33.2 d och artikel 40 i direktiv 2013/32.

47.

I detta hänseende noterar jag att EU-domstolen i domen av den 14 maj 2020 konstaterade att om en efterföljande ansökan kunde avvisas på grund av att det inte framkommit ”nya fakta”, trots att det, mot bakgrund av en dom från EU-domstolen, var uppenbart att beslutet att avvisa den berörda personens tidigare ansökan hade fattats i strid med unionsrätten, så skulle det leda till att den felaktiga tillämpningen av unionsrätten kunde upprepas vid varje ny ansökan om internationellt skydd, utan att den berörda personen gavs möjlighet att få sin ansökan prövad på ett sätt som inte innebar ett åsidosättande av unionsrätten. EU-domstolen ansåg att ett sådant hinder för en effektiv tillämpning av unionsbestämmelserna om förfarandet för beviljande av internationellt skydd inte rimligen kunde motiveras med hänvisning till rättssäkerhetsprincipen eller principen om rättskraft. ( 32 )

48.

Den tyska regeringen har själv erkänt att balans måste uppnås mellan behovet av att säkerställa skyddet för denna princip och intresset hos personer som ansöker om internationellt skydd av att erhålla ett nytt beslut. Den medger således att principen om res judicata inte är absolut och under vissa omständigheter får vägas mot andra hänsyn.

49.

Med detta sagt förefaller mig såväl nämnda regering som den österrikiska regeringen vara något oroade över att principen om res judicata inte skulle var tillräckligt säkerställd om begreppet ”nya fakta” i den mening som avses i artikel 33.2 d i direktiv 2013/32 skulle tillskrivas ett alltför brett tillämpningsområde.

50.

Vad gäller detta argument vill jag erinra om att för att ”nya fakta” ska förhindra att en efterföljande ansökan avvisas, måste de, såsom jag redan har angett i punkt 32 ovan, ”på ett avgörande sätt [bidra] till sökandens möjligheter” att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd. Givet denna förutsättning står det, såsom kommissionen påpekade vid förhandlingen, i motsats till vad nämnda regeringar har hävdat, klart att inte varje dom från EU-domstolen kan ha en sådan verkan.

51.

Vidare anser jag att det krävs en förklaring till varför principen om res judicata är relevant. Såsom jag har angett i punkt 29 ovan, nämns denna princip uttryckligen i skäl 36 i direktiv 2013/32, där den knyts till den möjlighet för medlemsstaterna att avvisa efterföljande ansökningar som föreskrivs i artikel 33.2 d i detta direktiv. Detta innebär emellertid enligt min mening inte att denna princip nödvändigtvis alltid aktualiseras när en efterföljande ansökan lämnas in.

52.

För att principen om res judicata ska vara relevant krävs nämligen ett domstolsavgörande. ( 33 ) Inte sällan har dock förfarandet avseende en tidigare ansökan från den berörda personen avslutats med enbart ett förvaltningsbeslut av den behöriga myndigheten, vilket inte har överklagats till domstol i rätt tid. I sådana fall är denna princip inte tillämplig, eftersom det inte finns något domstolsavgörande som den kan knytas till. Såsom EU-domstolen synbarligen erkände i domen av den 14 maj 2020 är det således en annan – och något mindre absolut – form av rättssäkerhetsprincipen som blir relevant. I praktiken gör detta naturligtvis inte någon större skillnad. Såsom EU-domstolen slog fast i den domen kräver nämligen rättssäkerhetsprincipen att förvaltningsorgan, i princip, inte ska vara skyldiga att ompröva situationer som de redan har prövat. Faktum kvarstår dock att betydelsen av principen om res judicata, som begrepp, i samband med tillämpningen av artikel 33.2 d i direktiv 2013/32 inte bör överbetonas.

53.

Av detta följer att principen om res judicata, vilken utgör ett uttryck för rättssäkerhetsprincipen, ( 34 ) inte i sig är tillämplig när en efterföljande ansökan lämnas in efter det att ett slutligt förvaltningsbeslut har fattats avseende en tidigare ansökan från den berörda personen, vilket inte har fastställts genom ett domstolsavgörande. Såsom har förklarats tidigare är det just på grund av att domar anses skilja sig från andra rättsakter som de åtnjuter en ”särskild form av skydd” i kraft av principen om res judicata. ( 35 ) En sådan högre skyddsgrad är i princip inte motiverad vad gäller förvaltningsbeslut. ( 36 )

54.

I förvarande mål ska rättssäkerhetsprincipen och principen om res judicata under alla omständigheter vägas mot den omständigheten att unionslagstiftaren vid antagandet av direktiv 2013/32 uttryckligen avsåg att begränsa de situationer då en efterföljande ansökan kan avvisas. Unionslagstiftaren erkände nämligen i skäl 36 i nämnda direktiv att medlemsstaternas möjlighet ”att avvisa [en efterföljande] ansökan i enlighet med res judicata-principen” inte längre gäller om ”nya bevis eller skäl läggs fram”. Denna möjlighet begränsas ytterligare av ordalydelsen i artikel 33.2 d och artikel 40.2 och 40.3 i detta direktiv, där det anges att det i detta avseende räcker att ”nya fakta” har ”framkommit” eller ”lagts fram” av sökanden. Av detta följer att även om direktiv 2013/32 gör det möjligt att avvisa efterföljande ansökningar, så syftar denna bestämmelse även till att ge verkan åt unionslagstiftarens uttryckliga erkännande av att det finns skäl till varför en sökande kan behöva lämna in en ny ansökan om internationellt skydd efter ett negativt beslut från de behöriga myndigheterna. ( 37 )

55.

I detta sammanhang vill jag erinra om att, såsom jag redan har påpekat i punkt 30 ovan, artikel 33.2 d i direktiv 2013/32, liksom andra bestämmelser i detta direktiv, särskilt syftar till att säkerställa skyddet för principen om non-refoulement, vilken garanteras som en grundläggande rättighet i artikel 19.2 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) ( 38 ) och nämns i skäl 3 i direktiv 2013/32. ( 39 ) Enligt min mening kräver denna princip att de behöriga myndigheterna som huvudregel (med endast begränsade undantag) ska vara skyldiga att i varje förfarande för beviljande av internationellt skydd pröva ansökan i sak, mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter. ( 40 ) Så måste vara fallet eftersom medlemsstaterna, enligt såväl unionsrätten som internationell rätt, ( 41 ) är skyldiga att säkerställa att sökande inte utvisas eller på vad sätt det än må vara återsänds till en situation där de kan löpa risk att utsättas för förföljelse. ( 42 ) Denna skyldighet, som inte kan frångås, ( 43 ) gäller även gentemot personer som har lämnat in en efterföljande ansökan. ( 44 ) Av detta följer att undantaget i artikel 33.2 d i direktiv 2013/32 med nödvändighet begränsas av principen om non-refoulement.

56.

En efterföljande ansökan kan inte avvisas om det, mot bakgrund av en dom från EU-domstolen, finns risk för att den berörda personen annars, i strid med denna princip, sänds tillbaka till förföljelse. Så kan enligt min mening vara fallet om det exempelvis finns en dom från EU-domstolen som inte beaktades under det tidigare förfarandet, där det anges att det är högst sannolikt att handlingar som begås av en person i sökandens situation kommer att tolkas som politiskt motstånd och leda till att han eller hon utsätts för förföljelse om han eller hon skulle sändas tillbaka till sitt ursprungsland. ( 45 ) En sådan dom bör enligt min mening förhindra att en sökandes efterföljande ansökan avvisas och ska betraktas som ”nya fakta”.

57.

Mer generellt noterar jag även att EU-domstolen i domen av den 14 maj 2020 erinrade om vikten av rätten att erhålla internationellt skydd, vilken stadfästs i artikel 18 i stadgan och getts konkret uttryck i direktiven 2011/95 och 2013/32, då de villkor som krävs enligt unionsrätten är uppfyllda. EU-domstolen konstaterade att den ändamålsenliga verkan av denna rättighet allvarligt skulle äventyras om en efterföljande ansökan kunde avvisas med tillämpning av artikel 33.2 d i direktiv 2013/32, när det mot bakgrund av en dom från EU-domstolen står klart att det slutliga beslutet avseende den tidigare ansökan har fattats i strid med unionsrätten. ( 46 )

58.

I detta avseende noterar jag att det av artikel 78.1 FEUF framgår att den gemensamma politik avseende asyl som ska utformas av Europeiska unionen inte endast syftar till att säkerställa principen om non-refoulement, utan även till att erbjuda en ”lämplig status” till alla tredjelandsmedborgare som har behov av internationellt skydd. Det är detta syfte som ligger till grund för direktiv 2013/32 och unionens asylsystem i sin helhet. Såsom kommissionen har förklarat syftar detta direktiv nämligen till att underlätta tillgången till asylförfarandet. ( 47 ) Jag vill tillägga att rätten att betraktas som en person som åtnjuter internationellt skydd, på ett begreppsmässigt plan härrör från tanken, som även är allmänt vedertagen enligt Genèvekonventionen, att en person ska anses ha rätt att erhålla skydd som flykting så snart han eller hon uppfyller de relevanta kriterierna, oavsett om vederbörande formellt har beviljats flyktingstatus eller inte. När de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna prövar en ansökan om internationellt skydd ”beviljar” eller ”ger” de följaktligen inte den berörda personen flyktingstatus i strikt mening. De erkänner snarare förekomsten av en status som redan anses föreligga. ( 48 )

59.

Av dessa överväganden följer, såsom EU-domstolen slog fast i domen av den 14 maj 2020, att även om artikel 33.2 d i direktiv 2013/32 gör det möjligt att avvisa efterföljande ansökningar av respekt för principen om res judicata och/eller rättssäkerhetsprincipen och för att undvika att de behöriga nationella myndigheterna åläggs en orimlig administrativ börda, så förlorar dessa principer oundvikligen sin betydelse om det, mot bakgrund av en dom från EU-domstolen som inte beaktades under det tidigare förfarandet för beviljande av internationellt skydd, visar sig att det negativa slutliga beslut som fattades i samband med detta förfarande antogs i strid med den berörda personens rätt enligt artikel 18 i stadgan att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd, om de villkor som krävs enligt unionsrätten är uppfyllda, eller i strid med principen om non-refoulement som skyddas enligt artikel 19 i stadgan. Enligt min mening var det unionslagstiftarens avsikt, vad gällde tillämpningen av artikel 33.2 d i direktivet, att de rättigheter som skyddas genom dessa bestämmelser i stadgan skulle fungera som en motvikt till just dessa principer, vilket betyder att det generellt sett måste vara möjligt att betrakta domar från EU-domstolen som är av relevans för prövningen av under vilka omständigheter dessa rättigheter kan åsidosättas som ”nya fakta”. ( 49 )

60.

I detta avseende vill jag framhålla en annan faktor som enligt min mening är av stor praktisk betydelse. Såsom jag har påpekat syftar möjligheten att avvisa efterföljande ansökningar främst till att förhindra att de nationella behöriga myndigheterna åläggs en orimlig administrativ börda genom att tvingas ompröva situationer som de redan har prövat.

61.

Såsom jag har förklarat i punkt 32 ovan är de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna samtidigt (i enlighet med artikel 40.2 i direktiv 2013/32) skyldiga att göra varje efterföljande ansökan som de mottar föremål för en preliminär prövning om ”nya fakta” har framkommit vad avser sökandens rätt att betraktas som en person som beviljats internationellt skydd vilka inte beaktades i samband med det tidigare beslutet. Mot bakgrund av dessa särskilda skyldigheter är det enligt min mening inte alltför betungande och inte heller praktiskt ogenomförbart att ålägga dem att, inom ramen för just denna prövning, överväga om det finns ”fakta” i EU-domstolens rättspraxis som kan ha en gynnsam inverkan på den berörda personens möjligheter att beviljas internationellt skydd.

62.

I detta sammanhang behöver jag knappast påpeka att medlemsstaternas behöriga myndigheter, när de behandlar ansökningar om internationellt skydd, naturligtvis är skyldiga att känna till unionsrätten och tillämpa den korrekt. I linje med de slutsatser som EU-domstolen drog i sin dom av den 14 maj 2020 och som jag har erinrat om ovan, ska en sökande därför inte för all framtid behöva lida för något som i första hand är den behöriga domstolens och dessa myndigheters ansvar.

63.

Jag noterar vidare att det inte är obligatoriskt att sökande företräds av en jurist under det administrativa förfarandet vid de behöriga myndigheterna. ( 50 ) Det vore därför enligt min mening orimligt (även med hänsyn till att dessa personer kommer från tredjeländer och inte är förtrogna med unionsrätten) om de i slutändan skulle hindras från att någonsin få sin efterföljande ansökan prövad och skulle anses ha ”givit upp den chansen” på grund av att de inte i rätt tid överklagade ett beslut som stred mot unionsrätten och som fattades i samband med ett tidigare förfarande inför dessa myndigheter.

64.

Mot bakgrund av dessa överväganden står det klart för mig att det undantag från sökandenas rätt att få sin ansökan prövad i sak som mejslats ut i artikel 33.2 d i direktiv 2013/32 måste begränsas till begränsade omständigheter. Jag anser nämligen att begreppet ”nya fakta” måste ges en tolkning som är tillräckligt vid för att omfatta en dom från EU-domstolen, i vilken det slås fast att det beslut som fattades med anledning av en tidigare ansökan från samma person stred mot unionsrätten, och vilken inte endast är av relevans för huruvida denna person ska betraktas som en person som beviljats internationellt skydd, utan även ”på ett avgörande sätt bidrar till [hans eller hennes] möjligheter” att betraktas som en sådan.

65.

Jag tillägger att det är mot bakgrund av denna tolkning som den tredje meningen i punkt 203 i domen av den 14 maj 2020 ska läsas. I nämnda mening – vars innebörd var föremål för diskussion vid förhandlingen – anges att artikel 33.2 d i direktiv 2013/32 ”inte [är] tillämplig på en efterföljande ansökan, i den mening som avses i artikel 2 q i direktivet, om den beslutande myndigheten konstaterar att det lagakraftvunna beslutet att avvisa den tidigare ansökan strider mot unionsrätten”. ( 51 ) Enligt min mening framgår det tydligt av punkterna 196–198 i domen av den 14 maj 2020 att EU-domstolen tog med denna mening för att säkerställa att en person inte skulle berövas möjligheten att få sin situation prövad på nytt när det visar sig att beslutet att avvisa hans eller hennes tidigare ansökan stred mot unionsrätten. Därför anser jag att vad EU-domstolen menade när den i den tredje meningen i punkt 203 slog fast att artikel 33.2 d i nämnda direktiv inte var tillämplig, var att den grund för att avvisa en efterföljande ansökan som denna bestämmelse innehåller inte kan göras gällande mot en person om det är uppenbart att beslutet att avvisa hans eller hennes tidigare ansökan stred mot unionsrätten

66.

Efter att har gjort dessa förtydliganden och gett en allmän förklaring till varför en dom från EU-domstolen under vissa omständigheter utgör ”nya fakta” i den mening som avses i artikel 33.2 d i direktiv 2013/32, ska jag nu specifikt behandla den hänskjutande domstolens tvivel beträffande huruvida detta begrepp är tillämpligt på en dom såsom den som är aktuell i det nationella målet.

67.

I likhet med domen av den 14 maj 2020 meddelades den dom som A.A. har åberopat i det nationella målet efter det att ett slutligt beslut hade fattats avseende hans ursprungliga ansökan om internationellt skydd. Den innehåller emellertid inte någon slutsats av innebörd att vissa nationella bestämmelser strider mot unionsrätten. I detta avseende erinrar jag om att EU-domstolen i denna dom fann att det i en väpnad konflikt – särskilt i inbördeskrig – och när det saknas en rättslig möjlighet att undkomma obligatorisk militärtjänst, är högst troligt att vägran att fullgöra militärtjänst tolkas som politiskt motstånd, oberoende av om den berördes personliga skäl härför i förekommande fall är mer komplicerade. ( 52 ) På grundval av bland annat detta övervägande slog EU-domstolen fast att det finns en stark presumtion för att åtal och straff för vägran att fullgöra militärtjänst under sådana omständigheter som anges i artikel 9.2 e i direktiv 2011/95 har samband med ett av de fem skäl som anges i artikel 10 i detta direktiv. ( 53 )

68.

Enligt A.A. följer det av denna dom att den bevisbörda som han ålades inom ramen för förfarandet avseende hans tidigare ansökan om internationellt skydd gick utöver vad som krävs enligt unionsrätten. Som jag angett i punkt 15 ovan vägrade Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Federala migrations- och flyktingmyndigheten) att bevilja A.A. flyktingstatus på grund av att A.A. inte hade lyckats styrka att hans avresa från Syrien efter fullgjord militärtjänst skulle tolkas som en politisk motståndshandling. Denna myndighet presumerade följaktligen inte att det straff eller den lagföring som A.A. skulle kunna utsättas för om han återvände till Syrien på grund av sin inställning skulle ha samband med ett skäl till förföljelse.

69.

Mot bakgrund av dessa omständigheter har A.A. vid den hänskjutande domstolen gjort gällande att domen i målet Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Militärtjänst och asyl) innebär en förändring av hans ”rättsliga situation”, i den mening som avses i nationell rätt, som förhindrar att hans efterföljande ansökan avvisas. Enligt hans mening ska nämligen denna dom anses utgöra ”nya fakta” i den mening som avses i artikel 33.2 d och artikel 40 i direktiv 2013/32.

70.

Kommissionen gör i allt väsentligt samma tolkning. Den tyska och den österrikiske regeringen har å sin sida gjort gällande att endast en dom från EU-domstolen som slår fast eller leder till att den nationella lagstiftningen eller den rättsliga grunden för det tidigare beslutet i sig ska anses ogiltig eller måste ändras, kan betraktas som ”nya fakta” i den mening som avses i artikel 33.2 d i direktiv 2013/32. De har förklarat att enligt tysk och österrikisk rätt medför inte en dom som, i likhet med den dom som är aktuell i det nationella målet, endast medför en ändrad tolkning av nationella bestämmelser utan att påverka deras giltighet eller nödvändiggöra att de ändras, inte någon skyldighet för de behöriga myndigheterna att ta upp en efterföljande ansökan till prövning.

71.

Jag instämmer i kommissionens bedömning. Enligt min uppfattning görs inte den distinktion i artikel 33.2 d i direktiv 2013/32 som den tyska och den österrikiska regeringen gör på grundval av deras nationella lagstiftning.

72.

I detta avseende vill jag påpeka att det inte klart framgår av vare sig lydelsen av de två första frågorna eller av handlingarna i målet hur denna distinktion ska förstås. Man kan fråga sig huruvida den hänskjutande domstolen önskar få klarhet i huruvida det, vid tillämpningen av begreppet ”nya fakta” i den mening som avses i artikel 33.2 d i direktiv 2013/32 ska göras åtskillnad mellan de domar från EU-domstolen där det med den hänskjutande domstolens ord ”inte fastställs i domen att en nationell bestämmelse är oförenlig med unionsrätten” och domar där detta sker (den första aspekten), eller om det ska göras åtskillnad mellan de domar från EU-domstolen som leder till ogiltigförklaring eller ändring av nationell lagstiftning och domar som endast medför en omtolkning av denna lagstiftning (den andra aspekten). Den första aspekten skulle medföra en distinktion som grundade sig på lydelsen av EU-domstolens domar, medan den andra skulle fokusera på de olika effekter som sådana domar, oberoende av lydelse, kan ha på nationella bestämmelser.

73.

Jag kommer att undersöka båda dessa aspekter innan jag kortfattat behandlar den fråga som togs upp under förhandlingen, nämligen huruvida det ska göras en annan typ av distinktion beroende på om EU-domstolens avgörande redan förelåg vid den tidpunkt då ett slutligt beslut avseende den berörda personens tidigare ansökan fattades eller om den meddelades senare.

74.

Vad gäller den första aspekten är det riktigt att EU-domstolen i punkterna 194 och 203 samt i domslutet i domen av den 14 maj 2020 uttryckligen hänvisade till ”en dom från EU-domstolen i vilken denna slår fast att nationella bestämmelser … är oförenliga med unionsrätten”. ( 54 ) Det är emellertid uppenbart att EU-domstolen aldrig avsåg att genom denna formulering göra åtskillnad mellan domar eller beslut från domstolen som innehåller en sådan slutsats och sådana som endast ger vägledning i fråga om tolkningen av unionsrätten.

75.

I detta hänseende kan jag inte nog betona att EU-domstolen, när den meddelar ett förhandsavgörande på begäran av en nationell domstol i enlighet med artikel 267 FEUF, uttalar sig om tolkningen eller giltigheten av unionsrättsliga bestämmelser. Den uttalar sig följaktligen inte om giltigheten av nationella bestämmelser eller om deras förenlighet med unionsrätten. Det ankommer nämligen alltid på de nationella domstolarna att dra de nödvändiga slutsatserna av EU-domstolens praxis och, i förekommande fall, att omtolka eller inte längre tillämpa den ifrågavarande nationella lagstiftningen. Detta gäller för samtliga mål där EU-domstolen meddelar ett förhandsavgörande.

76.

Av detta följer att det enligt min mening helt enkelt är omöjligt att dela upp EU-domstolens domar i två kategorier: domar i vilka det slås fast att vissa nationella bestämmelser är oförenliga med unionsrätten, och domar i vilka det endast ges vägledning för tolkningen av unionsrätten. Båda typerna av domar är av samma karaktär, eftersom de båda avser tolkningen av unionsrätten.

77.

Efter att ha gjort detta förtydligande ska jag nu förklara varför jag anser att begreppet ”nya fakta” i den mening som avses i artikel 33.2 d i direktiv 2013/32 inte heller medger att det görs en distinktion mellan de domar från EU-domstolen som innebär att de ifrågavarande nationella bestämmelserna ska ändras eller upphävas och de domar som endast medför en annan tolkning av dessa bestämmelser.

78.

Enligt min mening kan den distinktion som jag just har beskrivit i föregående punkt inte godtas. Bortsett från att vara överdrivet formalistisk skulle en sådan definition av artikel 33.2 d i direktiv 2013/32 innebära att definitionen av begreppet ”nya fakta” skulle vara beroende av hur de nationella bestämmelserna var formulerade och därför medföra oacceptabla skillnader mellan medlemsstaterna vad gäller skyddsnivån för personer som ansöker om internationellt skydd. Det skulle nämligen endast vara medlemsstater vars nationella lagstiftning var snävt utformad som skulle vara skyldiga att betrakta en sådan dom som ”nya fakta” i den mening som avses i artikel 33.2 d i direktiv 2013/32 (eftersom dess lagstiftning skulle behöva upphävas eller ändras mot bakgrund av EU-domstolens dom). Andra medlemsstater, vars lagstiftning var mer brett formulerad, skulle inte omfattas av samma skyldighet. En person skulle få se sin efterföljande ansökan tas upp till prövning eller bli avvisad beroende på hur snävt eller brett den nationella lagstiftning som han eller hon omfattades av var formulerad. ( 55 )

79.

Enligt min mening är det svårt att tänka sig en situation där en enhetlig tillämpning av unionsrätten, som artikel 267 FEUF syftar till att säkerställa och som kräver att alla medlemsstater beaktar de aspekter av tolkningen av unionsrätten som EU-domstolen tillhandahåller i sin praxis, skulle vara mer i riskzonen. Följaktligen tror jag inte den distinktion som görs i tysk rätt – mellan domar som leder till att nationell lagstiftning ogiltigförklaras eller ändras, och sådana domar som endast medför att sådan lagstiftning måste omtolkas – har någon roll att spela inom ramen för tillämpningen av artikel 33.2 d i direktiv 2013/32.

80.

Det följer av vad som anförts ovan att begreppet ”nya fakta” i den mening som avses i artikel 33.2 d i direktiv 2013/32 ska tolkas så, att det även kan tillämpas på en dom från EU-domstolen som medför en ändrad tolkning av de nationella bestämmelser som låg till grund för det slutliga beslutet avseende en tidigare ansökan från den berörda personen, men inte påverkar giltigheten av dessa bestämmelser eller deras ordalydelse.

81.

Som jag redan har angett ovan meddelades den dom som A.A. har åberopat i det nationella målet efter det att det slutliga beslutet avseende hans ursprungliga ansökan fattades (liksom domen av den 14 maj 2020). Vid förhandlingen besvarade parterna emellertid även EU-domstolens frågor angående den situationen att en sådan dom inte meddelas efter, utan före antagandet av ett sådant slutligt beslut. Eftersom detta inte är den situation som föreligger i det nationella målet, anser jag att EU-domstolen inte i sin dom behöver ta ställning till den bredare frågan huruvida en dom från EU-domstolen även under sådana omständigheter ska betraktas som ”nya fakta” i den mening som avses i artikel 33.2 d i direktiv 2013/32. För det fall att EU-domstolen ändå skulle besluta sig för att göra det, vill jag emellertid göra följande påpekanden.

82.

För att återgå till den definition av begreppet ”nya fakta”, som jag erinrade om i punkt 34 ovan, är det uppenbart att detta begrepp avser fakta som inte prövats i samband med det beslut som fattades med anledning av den tidigare ansökan, och som därför inte kunnat ligga till grund för detta beslut. ( 56 )

83.

Jag håller med om det är lättare att tillämpa denna definition på en dom som meddelas efter, snarare än före, det slutliga beslutet avseende den ursprungliga ansökan. I detta hänseende har jag förstått att den tyska regeringen vid förhandlingen gjorde gällande att om det redan förelåg en dom från EU-domstolen vid den tidpunkt då ett sådant beslut fattades, så skulle den ha kunnat beaktas av de behöriga myndigheterna och kan således inte betraktas som fakta som inte kunnat ligga till grund för beslutet i enlighet med det kriterium som jag just erinrade om ovan. Jag har viss förståelse för detta argument. I den mån medlemsstaterna måste tillåta att beslut som fattas av deras behöriga myndigheter kan överklagas till domstol, bör nämligen varje underlåtenhet att beakta en redan existerande dom från EU-domstolen i princip (och frånsett de praktiska svårigheter som sökande ställs inför och som jag har belyst i punkt 62 ovan) behandlas under överklagandeförfarandet mot det beslut i vilket nämnda dom inte beaktades (eller beaktades på ett felaktigt sätt).

84.

Jag anser emellertid inte att enbart den omständigheten att det redan förelåg en dom från EU-domstolen vid den tidpunkt då det slutliga beslutet avseende den ursprungliga ansökan fattades, vid tolkningen av begreppet ”nya fakta” i den mening som avses i artikel 33.2 d i direktiv 2013/32, kan leda till ett annat resultat än om samma dom hade tillkommit först efter det att detta beslut fattades. Såsom kommissionen har anfört skulle den distinktionen vara konstlad. På grund av alla de skäl som jag redovisat i punkterna 40–65 ovan kan frågan huruvida en dom från EU-domstolen ska anses utgöra ”nya fakta” inte vara beroende av vid vilken tidpunkt den meddelades. Såsom EU-domstolen angav i domen av den 14 maj 2020 är det väsentliga att i en situation där beslutet avseende en tidigare ansökan från den berörda personen förefaller strida mot unionsrätten denna person inte förhindras från att lämna in en efterföljande ansökan och från att få denna ansökan prövad.

85.

I detta avseende vill jag för det första tillägga att även om en dom från EU-domstolen meddelas efter antagandet av ett slutligt beslut avseende en tidigare ansökan om internationellt skydd, så ska en sådan dom anses ha retroaktiv verkan (ex tunc) och dess innehåll således anses ha existerat redan från början. Enligt min mening gör detta distinktionen mellan domar som meddelas efter och domar som meddelas före antagandet ett sådant slutligt beslut tämligen betydelselös, eftersom rättsverkningarna av dessa båda kategorier av domar i praktiken är desamma.

86.

För det andra konstaterar jag att EU-domstolen redan har klargjort att begreppet ”nya fakta” även är tillämpligt på faktiska omständigheter som redan förelåg, men som inte åberopades av sökanden under förfarandet avseende hans eller hennes tidigare ansökan, trots att de hade kunnat läggas fram till stöd för nämnda ansökan. ( 57 ) Detta klargörande, som gjordes efter det att domen av den 14 maj 2020 hade meddelats, är enligt min mening av avgörande betydelse. Jag medger att de ”nya fakta” som ledde till att EU-domstolen drog denna slutsats i det målet var av faktisk snarare än rättslig natur (nämligen den omständigheten att sökanden hade underlåtit att avslöja sin sexuella läggning under det första ansökningsförfarandet). EU-domstolen angav emellertid uttryckligen att det i artikel 40.2 och 40.3 i direktiv 2013/32 inte ”görs [någon] åtskillnad beroende på om de fakta eller uppgifter som åberopas till stöd för en efterföljande ansökan har uppkommit före eller efter antagandet av detta beslut”. ( 58 )

87.

Följaktligen framgår det klart av EU-domstolens praxis att under förutsättning att en dom från EU-domstolen kan anses utgöra ”nya fakta” i den mening som avses i dessa bestämmelser och i artikel 33.2 d i direktiv 2013/32, så är tidpunkten för meddelandet av denna dom irrelevant. ( 59 )

88.

Som jag har angett i punkt 27 ovan önskar den hänskjutande domstolen genom sin tredje fråga få klarhet i huruvida den har rätt att inom ramen för A.A.:s överklagande, vilket endast avser det beslut som fattats av Bundesamt für Migration und Flüchtlinge (Federala migrations- och flyktingmyndigheten) om att avvisa hans efterföljande ansökan, även pröva A.A.:s asylansökan i sak (fråga 3 a och b). För det fall dessa frågor ska besvaras jakande önskar den hänskjutande domstolen få besked om vilka av de särskilda förfarandegarantier som anges i kapitel II i direktiv 2013/32 som han i förekommande fall ska tillerkännas (fråga 3 c).

89.

Enligt min mening är denna fråga föga problematisk. Jag kommer därför att begränsa min analys till några få iakttagelser.

90.

Till att börja med vill jag erinra om att det tydligt framgår av artikel 46.1 a ii i direktiv 2013/32 att medlemsstaterna ska se till att sökande av internationellt skydd har rätt till ett effektivt rättsmedel inför domstol mot ett beslut att en efterföljande ansökan inte kan tas upp till prövning.

91.

För att vara effektivt måste ett sådant rättsmedel enligt artikel 46.3 i direktiv 2013/32 medföra full omprövning och prövning av det aktuella behovet av såväl de faktiska som de rättsliga omständigheterna. En sådan prövning kan även behöva innefatta ”en prövning av behovet av internationellt skydd i enlighet med direktiv 2011/95”. Detta är dock inte något som krävs systematiskt. De nationella domstolarna måste nämligen endast pröva ”behovet av internationellt skydd”i de behöriga administrativa myndigheternas ställe”i förekommande fall”, det vill säga under vissa omständigheter som inte preciseras i denna bestämmelse eller i någon annan bestämmelse i nämnda direktiv.

92.

I det avseendet framgår det av EU-domstolens fasta praxis att det i avsaknad av harmonisering av nationella förfaranden ankommer på varje medlemsstat att i sin rättsordning fastställa detaljerade regler för rätten att överklaga, enligt principen om processuell autonomi. Dessa regler får emellertid varken vara mindre förmånliga än dem som reglerar liknande nationella situationer (likvärdighetsprincipen) eller, vilket är av avgörande betydelse, medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen). ( 60 ) Dessa krav ger uttryck för medlemsstaternas allmänna skyldighet att säkerställa domstolsskyddet för de rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten.

93.

Härav följer, vilket samtliga berörda parter i förevarande mål är ense om, att det, i avsaknad av bestämmelser i direktiv 2013/32 som föreskriver något annat, och naturligtvis med förbehåll för de krav som följer av likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen, ankommer på varje medlemsstat att fastställa huruvida dess nationella domstolar, när de prövar ett överklagande av ett beslut att avvisa en efterföljande ansökan, även kan eller ska pröva den berörda personens asylansökan i sak, i de behöriga myndigheternas ställe, eller om de i stället ska återförvisa ansökan till dessa myndigheter för ytterligare prövning. ( 61 )

94.

Medlemsstaternas processuella autonomi bekräftades i domen i målet Alheto, ( 62 ) i vilken EU-domstolen, om än i samband med en annan fråga om upptagande till prövning, angav att det står medlemsstaterna fritt att i sin nationella lagstiftning föreskriva att nationella domstolar som beslutar i denna fråga inte själva behöver pröva ansökan i sak utan kan besluta att helt enkelt återförvisa ärendet till den behöriga myndigheten för en ny prövning.

95.

Enligt min mening står det även medlemsstaterna fritt att, såsom tysk rätt tycks göra in casu, föreskriva att dessa domstolar inte får göra en sådan prövning. När en bestämmelse med denna innebörd har införts i nationell rätt, ska de nationella domstolarna följa den, dock alltid under förutsättning att effektivitetsprincipen och likvärdighetsprincipen iakttas. Om så är fallet har en nationell domstol, såsom den hänskjutande domstolen, inte rätt att, inom ramen för ett överklagande som ingetts till nämnda domstol av en enskild person avseende ett beslut att avvisa hans eller hennes efterföljande ansökan, pröva vederbörandes asylansökan i sak.

96.

Jag anser därför att frågorna 3 a och b ska besvaras nekande och att det saknas anledning för EU-domstolen att besvara fråga 3 c, eftersom denna fråga villkoras av att fråga 3 b besvaras jakande.

97.

Om emellertid EU-domstolen skulle inta en annan ståndpunkt och anse att de nationella domstolarna under sådana omständigheter ändå bör ha rätt att pröva den berörda personens ansökan i sak, anser jag att det är uppenbart att dessa domstolar endast kan utöva en sådan befogenhet om de har tillgång till alla uppgifter om faktiska och rättsliga omständigheter som är av relevans i detta avseende. ( 63 ) Vidare anser jag att de rättssäkerhetsgarantier som räknas upp i kapitel II i direktiv 2013/32, särskilt de som stadfästs i artikel 12 i direktiv 2013/32, samt artiklarna 14–17 och 19–25 i detta direktiv (avseende exempelvis hur personliga intervjuer ska genomföras, tillhandahållandet av rättslig information och information om förfarandet till den berörda personen och dennes rätt att bli informerad och att erhålla rättsligt bistånd), under sådana omständigheter inte kan frångås enbart av det skälet att bedömningen av huruvida en persons asylansökan är välgrundad görs av en domstol i stället för av den behöriga administrativa myndigheten. Härav följer, såsom kommissionen har förklarat, att om denna myndighet inte har genomfört någon personlig intervju med sökanden avseende huruvida hans eller hennes asylansökan var välgrundad, ankommer det på den ifrågavarande domstolen att anordna ett sådant hörande. ( 64 )

98.

Mot bakgrund av vad som anförts ovan föreslår jag att EU-domstolen besvarar de frågor som hänskjutits av Verwaltungsgericht Sigmaringen (Förvaltningsdomstolen i Sigmaringen, Tyskland) på följande sätt: