–

Societatea Naţională de Transport Feroviar de Călători (SNTFC) ”CFR Călători” SA, genom T. Preoteasa, i egenskap av ombud,

–

Rumäniens regering, genom E. Gane, A. Rotăreanu och A. Wellman, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom A. Biolan, P. Němečková och J. Samnadda, samtliga i egenskap av ombud,

1

Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, 2001, s. 10).

2

Begäran i mål C‑775/21 har framställts i ett mål mellan, Blue Air Aviation SA (nedan kallat Blue Air) och UCMR – ADA Asociaţia pentru Drepturi de Autor a Compozitorilor (nedan kallad UCMR – ADA), om Blue Airs skyldighet att betala avgifter till UCMR – ADA för bakgrundsmusik ombord på passagerarflygplan. Begäran i mål C‑826/21 har framställts i ett mål mellan Uniunea Producătorilor de Fonograme din România (UPFR) och Societatea Naţională de Transport Feroviar de Călători (SNTFC) ”CFR Călători” SA (nedan kallat CFR), om skyldigheten att betala avgifter för tillhandahållande av utrustning på tåg, som kan användas för att överföra musik till allmänheten.

3

Världsorganisationen för den intellektuella äganderätten (Wipo) antog i Genève (Schweiz), den 20 december 1996, Wipos fördrag om upphovsrätt (nedan kallat WCT). Detta fördrag godkändes på Europeiska gemenskapens vägnar genom rådets beslut 2000/278/EG av den 16 mars 2000 om godkännande på Europeiska gemenskapens vägnar av WIPO:s fördrag om upphovsrätt och WIPO:s fördrag om framföranden och fonogram (EGT L 89, 2000, s. 6) och trädde i kraft, vad gäller Europeiska unionen, den 14 mars 2010 (EUT L 32, 2010, s. 1).

4

Artikel 8 WCT har rubriken ”Rätt till överföring till allmänheten” och lyder enligt följande:

”Med förbehåll för bestämmelserna i artiklarna 11.1 ii, 11bis.1 i–ii, 11ter.1 ii, 14.1 ii och 14bis.1 i Bernkonventionen [för skydd av litterära och konstnärliga verk, undertecknad i Bern den 9 september 1886 (Parisakten av den 24 juli 1971), i dess lydelse efter ändringen av den 28 september 1979], skall upphovsmän till litterära och konstnärliga verk ha ensamrätt att tillåta överföring till allmänheten av sina verk på trådbunden eller trådlös väg, inbegripet att deras verk görs tillgängliga för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda personer kan få tillgång till dem från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.”

5

Gemensamma uttalanden angående WCT antogs av Wipos diplomatkonferens den 20 december 1996.

6

Det gemensamma uttalandet avseende artikel 8 WCT har följande lydelse:

”Enbart tillhandahållandet av materiella hjälpmedel för att möjliggöra eller göra en överföring innebär i sig inte sådan överföring som avses i detta fördrag eller [konventionen om skydd av litterära och konstnärliga verk, undertecknad i Bern den 9 september 1886 (Parisakten av den 24 juli 1971), i dess lydelse enligt ändringen av den 28 september 1979]. …”

7

Skälen 1, 4, 9, 10, 23 och 27 i direktiv 2001/29 har följande lydelse:

…

…

…

…

…

…”

8

I artikel 3 i direktivet, som har rubriken ”Rätten till överföring av verk till allmänheten och rätten att göra andra alster tillgängliga för allmänheten”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall ge upphovsmän en ensamrätt att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten av deras verk, på trådbunden eller trådlös väg, inbegripet att verken görs tillgängliga för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dessa verk från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.

2.   Medlemsstaterna skall ge ensamrätt att tillåta eller förbjuda tillgängliggörandet för allmänheten, på trådbunden eller trådlös väg, på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dem från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer,

3.   De rättigheter som avses i punkterna 1 och 2 skall inte anses vara konsumerade genom någon form av överföring till allmänheten eller genom att alster görs tillgängliga för allmänheten enligt denna artikel.”

9

Artikel 8 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/115/EG av den 12 december 2006 om uthyrnings- och utlåningsrättigheter avseende upphovsrättsligt skyddade verk och om upphovsrätten närstående rättigheter (EUT L 376, 2006, s. 28) har rubriken ”Radio- och tv-utsändning och återgivning för allmänheten”. I punkt 2 i den artikeln föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall föreskriva rätt till en enda skälig ersättning från användaren när ett fonogram som har utgivits i kommersiellt syfte används i original eller kopia för trådlös utsändning eller eljest för återgivning för allmänheten. De skall säkerställa att denna ersättning fördelas mellan de berörda utövande konstnärerna och fonogramframställarna. Medlemsstaterna får fastställa villkoren för hur ersättningen skall fördelas mellan dem när det saknas avtal dem emellan.”

10

Legea nr. 8/1996 privind dreptul de autor și drepturile conexe (lag nr 8/1996 om upphovsrätt och närstående rättigheter) (Monitorul Oficial al României, del I, nr 60 av den 26 mars 1996) har ändrats flera gånger, bland annat genom lag nr 285/2004, Monitorul Oficial al României, del I, nr 587 av den 30 juni 2004 (nedan kallad lag nr 8/1996). De relevanta bestämmelserna i denna lag i den lydelse som är tillämplig i de nationella målen, återges i punkterna 11–20 nedan.

11

I artikel 13 i lag 8/1996 föreskrivs följande:

”Användningen av ett verk skapar särskilda och exklusiva ekonomiska rättigheter för upphovsmannen, på grundval av vilka denne får tillåta eller förbjuda

…

…”

12

I artikel 73.1 i denna lag föreskrivs följande:

”Med ’offentlig’ avses varje överföring av ett verk som görs direkt eller genom tekniska hjälpmedel, på en plats som är öppen för allmänheten eller på någon annan plats där fler än en familjs normala krets av familjemedlemmar och bekanta samlas, inbegripet scenisk framställning, återgivning eller någon annan form av direkt framförande eller framställning av verket för allmänheten, exponering för allmänheten av modelleringskonst, tillämpad konst, fotografi och arkitektur, visning för allmänheten av filmverk och andra audiovisuella verk, inbegripet digitala konstverk, framförande på en offentlig plats genom ljudinspelningar eller audiovisuella upptagningar samt framförande på en offentlig plats av ett utsänt verk på något sätt. På samma sätt ska varje överföring av ett verk, på trådbunden eller trådlös väg, som sker genom tillgängliggörande för allmänheten, inbegripet via internet eller andra datornät, anses vara offentlig, så att varje person ur allmänheten kan få tillgång till verket från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.

…”

13

I artikel105.1 f nämnda lag föreskrivs följande:

”… Den som producerat ljudupptagningar har exklusiv förmögenhetsrätt att tillåta eller förbjuda följande:

…

14

I artikel 1065 i denna lag föreskrivs följande:

”1.   Konstnärer, utövande konstnärer och fonogramframställare ska ha rätt till en enda skälig ersättning för direkt eller indirekt användning av fonogram som utgetts i kommersiellt syfte eller för mångfaldigande genom radio- eller tv-utsändning eller genom någon form av överföring till allmänheten.

2.   Ersättningsbeloppet ska fastställas på grundval av metoder i enlighet med förfarandet i artiklarna 131, 1311 och 1312.”

15

I artikel 123.1–123.3 i lag nr 8/1996 föreskrivs följande:

”1.   Innehavare av en upphovsrätt eller närstående rättighet kan utöva de rättigheter de har enligt denna lag personligen eller genom att befullmäktiga en upphovsrättsorganisation, på de villkor som anges i denna lag.

2.   Kollektiv förvaltning av upphovsrätt får endast ske med avseende på verk som tidigare har gjorts tillgängliga för allmänheten och kollektiv förvaltning av närstående rättigheter endast med avseende på framföranden som upptagits eller sänts tidigare samt för fonogram eller videogram som tidigare gjorts tillgängliga för allmänheten.

3.   Innehavare av upphovsrätt eller närstående rättigheter får inte överlåta ekonomiska rättigheter som enligt denna lag tillfaller kollektiva förvaltningsorganisationer.”

16

I artikel 1231 i lagen föreskrivs i punkt 1 e och f följande:

”Det är obligatoriskt med kollektiv förvaltning för att utöva följande rättigheter:

…

17

Artikel 130.1 a och b i nämnda lag har följande lydelse:

”Kollektiva förvaltningsorganisationer ska

18

I artikel 131.1 i nämnda lag föreskrivs följande:

”För att inleda förhandlingsförfaranden ska de kollektiva förvaltningsorganisationerna lämna in en ansökan till [Oficiul Român pentru Drepturile de Autor (den rumänska upphovsrättsmyndigheten)] tillsammans med de metoder som föreslås för förhandling, i enlighet med artikel 130.1 a.

…”

19

I artikel 1311, punkterna 1–3 i lag 8/1996 föreskrivs följande:

”1.   Metoderna ska förhandlas fram av de kollektiva förvaltningsorganisationer och företrädare som avses i artikel 131.2 b …

2.   Kollektiva förvaltningsorganisationer får ta ut en fast eller proportionell ersättning av samma kategori användare, beräknad på grundval av den inkomst som användaren får från den verksamhet inom vilken repertoaren används, t.ex.: radio- och tv-utsändning, vidaresändning via kabel eller överföring till allmänheten, med beaktande av europeisk praxis för resultaten av förhandlingar mellan användare och kollektiva förvaltningsorganisationer. När det gäller radio- och tv-utsändning ska den proportionella ersättningen fastställas på en differentierad grund som står i direkt proportion till den andel av användningen av den repertoar som förvaltas gemensamt i denna verksamhet och, i avsaknad av intäkter, i förhållande till de kostnader som användningen ger upphov till.

3.   Den schablonersättning eller proportionella ersättning som avses i punkt 2 får endast begäras om och i den mån användningen avser verk för vilka upphovsrätt eller närstående rättigheter fortfarande åtnjuter lagstadgat skydd.

…”

20

I artikel 1312.2 i nämnda lag föreskrivs följande:

”Avtalet mellan parterna om de metoder som förhandlats fram ska införas i ett protokoll som deponeras hos den rumänska upphovsrättsmyndigheten. … De metoder som offentliggörs på detta sätt är tillämpliga på samtliga användare på det område som varit föremål för förhandlingar och mot samtliga importörer och tillverkare av medier och apparater för vilka kompensation för privatkopiering ska betalas enligt artikel 107.”

21

I artikel 249 i civilprocesslagen föreskrivs följande:

”Det ankommer på den som framför ett påstående under domstolsförfarandet att bevisa detta, utom i de fall som uttryckligen föreskrivs i lag.”

22

Artikel 329 i nämnda lag har följande lydelse:

”Domstolen kan endast grunda sitt avgörande på presumtioner som den har att bedöma om de har tillräcklig tyngd och kan innebära att den påstådda händelsen är sannolik. De kan dock endast tillåtas om vittnesbevisning är tillåten enligt lag.”

23

I Metodologi privind remunerațiile cuvenite titularilor de drepturi patrimoniale de autor de opere muzicale pentru comunicarea publică a operelor muzicale în scop ambiental (metod för den ersättning som ska betalas till innehavare av ekonomiska upphovsrätter till musikaliska verk för överföring till allmänheten av musikaliska verk som bakgrundsmusik, Monitorul Oficial al României, del I, nr 710 av den 7 oktober 2011), i dess lydelse enligt den rumänska upphovsrättsmyndighetens beslut nr 198/2012 av den 8 november 2012 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 780 av den 20 november 2012) föreskrivs följande:

”1. Den som använder musikaliska verk som bakgrundsmusik ska, innan användningen påbörjas, erhålla tillstånd från UCMR – ADA i form av en icke-exklusiv licens för att använda musikaliska verk och betala ersättning i enlighet med tabellen i denna metod, oberoende av hur länge användningen faktiskt varar.

2. Enligt denna metod gäller följande definitioner:

…

6. För den period för vilken användaren inte har ingått något icke-exklusivt licensavtal med UCMR– ADA är denne skyldig att till ADA betala ett belopp som motsvarar tre gånger den ersättning som skulle ha varit lagligen utbetald om denne hade ingått tillståndet i form av en icke-exklusiv licens.

7. Kollektiva förvaltningsorganisationer kan, genom företrädare som är behöriga för detta ändamål, kontrollera användningen av musikaliska verk som bakgrundsmusik, varvid tillgången till alla platser där musik används som bakgrundsmusik ska garanteras fritt. Företrädare för kollektiva förvaltningsorganisationer får använda bärbar ljud- och/eller videoinspelningsutrustning på platser där musikaliska verk används, varvid inspelningarna ska ges fullt bevisvärde när musikaliska verk används som bakgrundsmusik.”

24

Som bilaga till denna metod finns en tabell över de ersättningar som ska betalas för överföring till allmänheten av musikaliska verk som bakgrundsmusik, som individualiseras efter typ av affärslokaler eller fordon i vilka överföringen sker. I punkt 11 i taxan föreskrivs en schablonersättning på 200 rumänska lei (RON) per månad och per flygplan för lufttransport av passagerare.

25

I Metodologia privind comunicarea publică a fonogramelor publicate în scop comercial sau a reproducerilor acestora și tabelele cuprinzând drepturile patriale ale artiștilor interpreți ori executanți și producătorilor de fonograme (metod för överföring till allmänheten av fonogram som utgetts i kommersiellt syfte eller för mångfaldigande av dessa, och tariffer för utövande konstnärers och fonogramframställares ekonomiska rättigheter, Monitorul Oficial al României, del I, nr 982 av den 8 december 2006). i dess lydelse enligt den rumänska upphovsrättsmyndighetens beslut nr 189/2013 av den 29 november 2013 (Monitorul Oficial al României, del I, nr 788 av den 16 december 2013), föreskrivs följande:

”1. Med överföring till allmänheten av fonogram som publicerats i kommersiellt syfte eller för mångfaldigande av dessa avses överföring av dessa på offentliga platser (slutna eller öppna), oavsett på vilket sätt överföringen sker, med mekaniska, elektroakustiska eller digitala hjälpmedel (förstärkningsinstallationer, ljud- och audiovisuella inspelningsapparater, radio- och televisionsmottagare, datorutrustning etcetera).

…

3. I denna metod avses med användare av fonogram varje auktoriserad fysisk eller juridisk person som till allmänheten överför fonogram som har utgetts för kommersiella ändamål eller mångfaldiganden av sådana fonogram i lokaler som på något sätt innehas (ägande, förvaltning, uthyrning, andrahandsuthyrning, lån etcetera).

…

5. Användaren är skyldig att erhålla tillstånd i form av icke-exklusiva licenser från fonogramframställarnas kollektiva förvaltningsorganisationer för överföring till allmänheten av fonogram som utgivits för kommersiella ändamål … mot ersättning i enlighet med nedanstående tabeller, oavsett hur länge överföringen till allmänheten faktiskt pågår.”

26

I bilagan till denna metod finns två tabeller, varav den första innehåller ersättning för verksamhet som bedrivs med bakgrundsmusik, individualiserad efter typ av affärslokaler eller fordon i vilka verksamheten bedrivs. I punkt E3 punkt 1 i den första tabellen föreskrivs en månatlig ersättning på 30 RON per järnvägsvagn för persontransporter på järnväg, som har ett högtalarsystem.

27

UCMR – ADA är en organisation för kollektiv förvaltning av upphovsrätter på musikområdet.

28

Den 2 mars 2018 väckte detta organ talan vid Tribunalul București (Förstainstansdomstolen i Bukarest, Rumänien) mot lufttrafikföretaget Blue Air och yrkade betalning av utestående ersättning och straffavgifter för överföring till allmänheten av musikaliska verk ombord på flygplan som användes av Blue Air, för vilka Blue Air inte hade beviljats licens.

29

Blue Air har vid den domstolen gjort gällande att det använder 28 flygplan och att det, trots att det förfogar över den programvara som krävs för att spela musikaliska verk i 22 av dessa 28 flygplan, efter att ha erhållit den licens som krävs endast har överfört ett enda musikaliskt verk i bakgrundssyfte till allmänheten i 14 av dessa flygplan.

30

UCMR – ADA utvidgade till följd av dessa preciseringar sina betalningskrav och ansåg att förekomsten av ljudsystem i ungefär 22 flygplan motiverade slutsatsen att skyddade verk hade överförts till allmänheten i samtliga flygplan i Blue Airs flotta.

31

UCMR – ADA:s talan bifölls genom dom av den 8 april 2019. Tribunalul București (Förstainstansdomstolen i Bukarest) fann, på grundval av dom av den 7 december 2006, SGAE (C‑306/05, EU:C:2006:764), och dom av den 15 mars 2012, Phonographic Performance (Ireland) (C‑162/10, EU:C:2012:141), att den omständigheten att Blue Air utrustade de transportmedel som bolaget använde med anordningar som möjliggör överföring till allmänheten av musikaliska verk i syfte att skapa stämning gav upphov till en motbevisbar presumtion om användning av dessa verk, vilket innebar att det skulle anses att varje flygplan som är utrustat med ett högtalarsystem använder denna anordning för överföring till allmänheten av det aktuella musikaliska verket, utan att ytterligare bevisning i detta hänseende behöver läggas fram.

32

Blue Air överklagade detta avgörande till Curtea de Apel Bucureşti (Appellationsdomstolen i Bukarest, Rumänien), som är den hänskjutande domstolen, och gjorde bland annat gällande att bolaget inte hade överfört bakgrundsmusik ombord på de flygplan som bolaget använde och för vilka det inte hade erhållits någon licens, och att blotta förekomsten av anläggningar inte kunde likställas med en överföring till allmänheten av musikaliska verk. Bolaget tillade att det inte hade något vinstsyfte att spela bakgrundsmusik. Slutligen påpekade bolaget att det av säkerhetsskäl krävs att det finns högtalarsystem i flygplan för att möjliggöra kommunikation mellan medlemmarna av flygplansbesättningen och kommunikation mellan dessa besättningsmedlemmar och passagerarna.

33

Den hänskjutande domstolen har understrukit att frågan om huruvida överföring av ett musikaliskt verk som bakgrundsmusik, med hänsyn till att den överföringen saknar vinstsyfte, utgör en överföring till allmänheten i den mening som avses i artikel 3 i direktiv 2001/29, inte är helt klarlagd. För det fall denna fråga besvaras jakande vill den hänskjutande domstolen dessutom få klarhet i vilket beviskrav som ska ställas i detta avseende. Den hänskjutande domstolen har påpekat när en inrättning som bedriver en viss ekonomisk verksamhet nämns i den metod som avses i punkt 23 ovan, föreligger enligt praxis från vissa nationella domstolar, en motbevisbar presumtion om att upphovsrättsligt skyddade verk överförs till allmänheten på nämnda plats. En sådan presumtion motiveras bland annat av att det är omöjligt för organisationer för kollektiv förvaltning av upphovsrätt att systematiskt kontrollera alla platser där användningen av immateriella verk kan äga rum.

34

Mot denna bakgrund beslutade Curtea de Apel București (Appellationsdomstolen i Bukarest) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

Om den första frågan besvaras jakande:

För det fall denna fråga besvaras nekande:

35

UPFR är en organisation som kollektivt förvaltar fonogramframställares närstående rättigheter.

36

Den 2 december 2013 väckte detta organ talan mot CFR, ett järnvägstransportföretag, om betalning av utestående ersättning och straffavgifter för överföring till allmänheten av musikaliska verk i järnvägsvagnar som CFR använder. Organet hävdade i detta sammanhang att den tillämpliga järnvägslagstiftningen kräver att en del av de tåg som drivs av CFR ska vara utrustade med högtalarsystem och gjorde gällande att förekomsten av sådana system är att likställa med en överföring till allmänheten av verk i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29.

37

Tribunalul București (Förstainstansdomstolen i Bukarest) ogillade talan och fann att även om installation av ett högtalarsystem som gör det tekniskt möjligt för allmänheten att få tillgång till ljudupptagningar i sig utgör en överföring till allmänheten av musikaliska verk, hade det inte visats att tågen i drift var utrustade med ett sådant system.

38

UPFR överklagade detta avgörande till Curtea de Apel Bucureşti (Appellationsdomstolen i Bukarest), den hänskjutande domstolen.

39

Den hänskjutande domstolen har påpekat att det i den största delen av nationell rättspraxis anses – bland annat på grundval av domen av den 7 december 2006, SGAE (C‑306/05, EU:C:2006:764) – att förekomsten av högtalarsystem i en järnvägsvagn är att likställa med överföring till allmänheten av musikaliska verk. Den hänskjutande domstolen hyser emellertid tvivel i detta avseende.

40

Mot denna bakgrund beslutade Curtea de Apel Bucureşti (Appellationsdomstolen i Bukarest) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

41

Genom beslut av den 1 mars 2022 förenades målen C‑775/21 och C‑826/21 vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen, i enlighet med artikel 54 i domstolens rättegångsregler.

42

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 i direktiv 2001/29 ska tolkas så, att det utgör en överföring till allmänheten i den mening som avses i denna bestämmelse att spela ett musikaliskt verk som bakgrundsmusik i ett transportmedel för passagerare.

43

I artikel 3.1 i direktiv 2001/29 stadgas att medlemsstaterna ska ge upphovsmän en ensamrätt att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten av deras verk, på trådbunden eller trådlös väg, inbegripet att verken görs tillgängliga för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dessa verk från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.

44

Såsom domstolen vid upprepade tillfällen har slagit fast har upphovsmännen enligt denna bestämmelse en rätt av förebyggande natur som medför att de kan ingripa mot dem som eventuellt utnyttjar deras verk och som planerar att överföra nämnda verk till allmänheten, och därvid förbjuda sådan överföring (dom av den 22 juni 2021, YouTube och Cyando, C‑682/18 och C‑683/18, EU:C:2021:503, punkt 62 och där angiven rättspraxis).

45

Eftersom begreppet ”överföring till allmänheten” inte preciseras i artikel 3.1 i direktiv 2001/29, ska begreppets innebörd och omfattning fastställas med beaktande av de mål som eftersträvas med det direktivet och det sammanhang som den tolkade bestämmelsen ingår i (dom av den 7 augusti 2018, Renckhoff,C‑161/17, EU:C:2018:634, punkt 17 och där angiven rättspraxis).

46

Domstolen erinrade i detta avseende om att detta begrepp, såsom understryks i skäl 23 i direktiv 2001/29, ska förstås i vid mening, så att det omfattar all överföring till allmänheten som inte är närvarande på den plats varifrån överföringen sker och således all sådan sändning eller vidaresändning av ett verk till allmänheten på trådbunden eller trådlös väg, inklusive radio- och televisionssändningar. Det följer nämligen av skälen 4, 9 och 10 i nämnda direktiv att direktivets huvudsakliga syfte är att införa en hög skyddsnivå till förmån för upphovsmännen, så att dessa kan erhålla en skälig ersättning för utnyttjandet av deras verk, särskilt vid överföring till allmänheten (dom av den 22 juni 2021, YouTube och Cyando, C‑682/18 och C‑683/18, EU:C:2021:503, punkt 63 och där angiven rättspraxis).

47

Såsom domstolen vid upprepade tillfällen har slagit fast innehåller begreppet ”överföring till allmänheten”, i den mening som avses i nämnda artikel 3.1, två kumulativa förutsättningar, nämligen överföring av ett verk och överföring av detta verk till allmänheten, och förutsätter en individuell bedömning (dom av den 2 april 2020, Stim och SAMI, C‑753/18, EU:C:2020:268, punkt 30, och dom av den 22 juni 2021, YouTube och Cyando, C‑682/18 och C‑683/18, EU:C:2021:503, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

48

En sådan bedömning ska ske med beaktande av flera kompletterande, ej självständiga och av varandra beroende kriterier. Dessa kriterier ska därmed tillämpas såväl individuellt som med hänsyn till deras inbördes samspel, då de i olika konkreta situationer kan uppvisa mycket olika grader av intensitet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2017, Stichting Brein,C‑610/15, EU:C:2017:456, punkt 25, och dom av den 22 juni 2021, YouTube och Cyando, C‑682/18 och C‑683/18, EU:C:2021:503, punkt 67 och där angiven rättspraxis).

49

Bland dessa kriterier har domstolen vid upprepade tillfällen betonat användarens centrala roll och frågan huruvida dennes agerande är avsiktligt. Operatören genomför nämligen en överföring när vederbörande agerar med full kännedom om följderna av sitt handlande, för att ge sina kunder tillgång till ett skyddat verk, och detta bland annat då kunderna utan ett sådant agerande i princip inte skulle kunna få tillgång till det spridda verket (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 juni 2017, Stichting Brein,C‑610/15, EU:C:2017:456, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

50

Domstolen har dessutom slagit fast att det inte saknar betydelse huruvida en överföring till allmänheten har ett vinstsyfte i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29 (dom av den 8 september 2016, GS Media, C‑160/15, EU:C:2016:644, punkt 38 och där angiven rättspraxis). Domstolen har emellertid konstaterat att ett sådant syfte inte nödvändigtvis är ett absolut villkor för att det ska föreligga överföring till allmänheten (dom av den 7 mars 2013, ITV Broadcasting m.fl., C‑607/11, EU:C:2013:147, punkt 42 och där angiven rättspraxis, och dom av den 31 maj 2016, Reha Training, C‑117/15, EU:C:2016:379, punkt 49).

51

Vidare förutsätter begreppet ”överföring till allmänheten”, i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29, dessutom att de skyddade verken faktiskt överförs till en allmänhet (dom av den 28 oktober 2020, BY (fotografiska bevis) (C‑637/19, EU:C:2020:863, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

52

Domstolen har i detta avseende preciserat att begreppet ”allmänhet” avser ett obestämt antal potentiella mottagare och dessutom förutsätter ett ganska stort antal personer (dom av den 22 juni 2021, YouTube och Cyando, C‑682/18 och C‑683/18, EU:C:2021:503, punkt 69 och där angiven rättspraxis).

53

I förevarande fall ska det för det första, såsom framgår av den rättspraxis som åberopas i punkt 49 i denna dom, anses att det utgör en överföring i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29 att operatören av ett transportmedel för persontransporter spelar ett musikaliskt verk som bakgrundsmusik i ett sådant transportmedel, i direktiv 2001/29 när denna operatör därigenom, med full kännedom om konsekvenserna av sitt agerande, ingriper för att ge sina kunder tillgång till ett skyddat verk, i synnerhet när kunderna utan ett sådant agerande i princip inte skulle kunna få tillgång till det spridda verket.

54

För det andra överförs ett sådant musikaliskt verk faktiskt till allmänheten, i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 51 ovan. Även om det är riktigt, såsom domstolen har slagit fast, att begreppet ”allmänheten” innehåller en viss miniminivå, vilket utesluter ett alltför litet antal berörda personer, eller till och med ett obetydligt antal, har domstolen även understrukit att vid fastställandet av detta antal ska hänsyn bland annat tas till det antal personer som kan få tillgång till samma verk parallellt, men även till antalet personer som efter varandra kan få tillgång till verket (se, för ett liknande resonemang, dom av den31 maj 2016, Reha Training, C‑117/15, EU:C:2016:379, punkterna 43 och 44, och dom av den 19 december 2019, Nederlands Uitgeversverbond och Groep Algemene Uitgevers, C‑263/18, EU:C:2019:1111, punkt 68 och där angiven rättspraxis).

55

Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat är det i förevarande fall utrett att det verk som är aktuellt i det nationella målet faktiskt har spelats i hälften av de flygplan som Blue Air använder under flygningar med detta lufttrafikföretag, vilket innebär att den aktuella allmänheten består av samtliga passagerargrupper som samtidigt eller efter varandra har tagit dessa flygningar. Ett sådant antal berörda personer kan inte anses vara alltför lågt, eller till och med ett obetydligt antal, i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 54 ovan.

56

I detta sammanhang är det inte avgörande, såsom den hänskjutande domstolen har nämnt, att det är mycket tveksamt huruvida en sådan överföring har ett vinstsyfte när det gäller att spela delar av musikaliska verk som bakgrundsmusik av till samtliga flygplanets passagerare vid start, landning eller vid någon annan tidpunkt under flygningen. Ett sådant vinstsyfte är nämligen inte ett nödvändigt villkor för att det ska kunna konstateras att det föreligger en överföring till allmänheten i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29, eftersom domstolen har slagit fast att ett sådant vinstsyfte inte nödvändigtvis är ett oundgängligt villkor för att det ska anses föreligga en överföring till allmänheten, såsom framgår av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 50 ovan.

57

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den första frågan i mål C‑775/21 besvaras enligt följande. Artikel 3.1 i direktiv 2001/29 ska tolkas så, att det utgör en överföring till allmänheten i den mening som avses i denna bestämmelse att spela ett musikaliskt verk som bakgrundsmusik i ett transportmedel för passagerare.

58

Det följer av EU-domstolens fasta praxis att det enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. Den omständigheten att en nationell domstol formellt sett har formulerat sin tolkningsfråga med hänvisning till vissa bestämmelser i unionsrätten, utgör inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågorna eller inte. EU-domstolen ska härvid, utifrån samtliga uppgifter som den nationella domstolen har lämnat, och i synnerhet utifrån skälen i beslutet om hänskjutande, avgöra vilka delar av unionsrätten som behöver tolkas med hänsyn till saken i målet (dom av den 22 juni 2022, Volvo och DAF Trucks, C‑267/20, EU:C:2022:494, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

59

Mot bakgrund av samtliga uppgifter som den hänskjutande domstolen har lämnat i begäran om förhandsavgörande, ska tolkningsfrågorna omformuleras för att den hänskjutande domstolen ska kunna få ett användbart svar.

60

Vad särskilt gäller talan i mål C‑826/21 har den väckts av en organisation för kollektiv förvaltning av fonogramframställares närstående rättigheter i syfte att CFR ska betala skälig ersättning för överföring till allmänheten av musikaliska verk i järnvägsvagnar som CFR använder. Med hänsyn till att artikel 105.1 f i lag nr 8/1996, som avses i punkt 10 ovan, är tillämplig i förevarande mål, och i vilken det föreskrivs en rätt för fonogramframställare att ge tillstånd till radio- och TV-utsändning och överföring till allmänheten av sina egna ljudupptagningar, förefaller det följaktligen som om även tolkningen av artikel 8.2 i direktiv 2006/115 är relevant för utgången i nämnda mål.

61

Under dessa omständigheter ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt sina frågor, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 i direktiv 2001/29 och artikel 8.2 i direktiv 2006/115 ska tolkas så, att installation i ett transportmedel av högtalarutrustning och, i förekommande fall, en programvara som gör det möjligt att spela bakgrundsmusik utgör en överföring till allmänheten i den mening som avses i dessa bestämmelser.

62

Vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska inte bara lydelsen beaktas, utan också de mål som eftersträvas med de föreskrifter som den ingår i och det sammanhang i vilket den ingår. Vad särskilt gäller artikel 3.1 i direktiv 2001/29 ska denna tolkas i enlighet med relevanta bestämmelser i WCT, eftersom direktiv 2001/29 syftar till att genomföra vissa av unionens skyldigheter enligt WCT (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 april 2008, Peek & Cloppenburg, C‑456/06, EU:C:2008:232, punkt 33, och dom av den 21 juni 2012, Donner, C‑5/11, EU:C:2012:370, punkt 23).

63

Vad för det första gäller lydelsen av de aktuella bestämmelserna har det i punkt 43 ovan erinrats om att det följer av artikel 3.1 i direktiv 2001/29 att medlemsstaterna ska ge upphovsmän en ensamrätt att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten av deras verk, på trådbunden eller trådlös väg, inbegripet att verken görs tillgängliga för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dessa verk från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.

64

I artikel 8.2 i direktiv 2006/115 föreskrivs vidare att användaren ska erlägga en enda skälig ersättning när ett fonogram som har utgetts i kommersiellt syfte används i original eller kopia för trådlös utsändning eller eljest för överföring till allmänheten, och att denna ersättning ska fördelas mellan de berörda utövande konstnärerna och fonogramframställarna.

65

Det ska inledningsvis erinras om att det av domstolens praxis följer att eftersom unionslagstiftaren inte har uttryckt någon annan avsikt, så ska uttrycken ”överföring till allmänheten” och ”återgivning för allmänheten”, som används i de två ovannämnda bestämmelserna, tolkas så, att de har samma innebörd (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2016, GS Media, C‑160/15, EU:C:2016:644, punkt 33, och dom av den 17 juni 2021, M.I.C.M., C‑597/19, EU:C:2021:492, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

66

Vad för det andra gäller syftet med dessa bestämmelser framgår det av den rättspraxis som det erinrats om i punkt 46 ovan att detta begrepp visserligen ska förstås i vid mening, så att det omfattar all överföring till den allmänhet som inte är närvarande på den plats varifrån överföringen sker och således all sådan sändning eller vidaresändning av ett verk till allmänheten på trådbunden eller trådlös väg, inklusive radio- och televisionssändningar, eftersom huvudsyftet med direktiv 2001/29 är att införa en hög skyddsnivå till förmån för upphovsmän.

67

Efter detta klargörande ska det, för det tredje, vad gäller det sammanhang i vilket de aktuella bestämmelserna ingår, påpekas att det framgår av skäl 27 i direktiv 2001/29, som i huvudsak återger det gemensamma uttalandet om artikel 8 WCT, såsom domstolen angav i domen av den 22 juni 2021, YouTube och Cyando (C‑682/18 och C‑683/18, EU:C:2021:503, punkt 79), att ”enbart tillhandahållandet av de fysiska förutsättningarna för att möjliggöra eller genomföra en överföring inte i sig utgör en överföring i den mening som avses i detta direktiv”.

68

Om enbart den omständigheten att användningen av högtalarutrustning och, i förekommande fall, programvara är nödvändig för att allmänheten faktiskt ska kunna få tillgång till verket automatiskt ledde till att åtgärden från den som driver anläggningen kvalificerades som en ”överföring”, skulle varje ”tillhandahållande av utrustning för att möjliggöra eller genomföra en överföring”, inbegripet när sådana anläggningar krävs enligt den nationella lagstiftning som reglerar transportföretagets verksamhet, utgöra en sådan handling, vilket skäl 27 i direktiv 2001/29 emellertid uttryckligen utesluter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 juni 2021, YouTube och Cyando, C‑682/18 och C‑683/18, EU:C:2021:503, punkt 79).

69

Mot bakgrund av det ovan anförda finner domstolen att det inte utgör överföring i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29 och artikel 8.2 i direktiv 2006/115 att i ett transportmedel förfoga över högtalarutrustning och, i förekommande fall, en programvara som gör det möjligt att spela bakgrundsmusik, eftersom det endast rör sig om tillhandahållande av fysiska förutsättningar för att möjliggöra eller genomföra en överföring.

70

Domstolen har visserligen slagit fast att pubägare samt de som driver hotell eller kuranläggningar överför ett verk, när de, via radio- eller tv-mottagare som de har installerat i sina anläggningar, avsiktligt överför skyddade verk till sina kunder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 december 2006, SGAE, C‑306/05, EU:C:2006:764, punkterna 42 och 47, dom av den 4 oktober 2011, Football Association Premier League m.fl., C‑403/08 och C‑429/08, EU:C:2011:631, punkt 196, och dom av den 27 februari 2014, OSA, C‑351/12, EU:C:2014:110, punkt 26). På samma sätt genomför ett rehabiliteringscenter som avsiktligt överför skyddade verk till sina patienter, med hjälp av tv-apparater som installerats på flera ställen i anläggningen, en överföring (dom av den 31 maj 2016, Reha Training, C‑117/15, EU:C:2016:379, punkterna 55 och 56).

71

Enbart installation av högtalarutrustning i ett transportmedel kan emellertid inte likställas med handlingar genom vilka tjänsteleverantörer avsiktligt överför skyddade verk till sina kunder, genom att överföra en signal till mottagare som de har installerat i sina lokaler och som ger tillgång till sådana verk.

72

Eftersom installation i ett transportmedel av högtalarutrustning och, i förekommande fall, en programvara som gör det möjligt att spela bakgrundsmusik inte utgör en ”överföring”, finns det ingen anledning att fråga sig huruvida en eventuell överföring till allmänheten i den mening som avses i rättspraxis har skett.

73

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra och den tredje frågan i mål C‑775/21 och den första frågan i mål C‑826/21 besvaras enligt följande. Artikel 3.1 i direktiv 2001/29 och artikel 8.2 i direktiv 2006/115 ska tolkas så, att installation i ett transportmedel av högtalarutrustning och, i förekommande fall, programvara som gör det möjligt att spela bakgrundsmusik inte utgör en överföring till allmänheten i den mening som avses i dessa bestämmelser.

74

Mot bakgrund av de överväganden som anges i punkt 60 i denna dom ska det, för att ge ett användbart svar till den hänskjutande domstolen, anses att denna har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 8.2 i direktiv 2006/115 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den tolkats av de nationella domstolarna, som uppställer en motbevisbar presumtion för överföring av musikaliska verk till allmänheten på grund av att det finns högtalarsystem i transportmedel.

75

Det ska inledningsvis påpekas att den rumänska regeringen i sitt skriftliga yttrande har bestritt det antagande som den hänskjutande domstolen har grundat sig på, nämligen att den nationella lagstiftningen uppställer en motbevisbar presumtion för överföring av musikaliska verk till allmänheten på grundval av förekomsten av högtalarsystem i transportmedel.

76

Det ska i detta hänseende erinras om att det av domstolens fasta praxis följer att det inom ramen för förfaranden enligt artikel 267 FEUF råder en tydlig åtskillnad mellan EU-domstolens och den nationella domstolens funktioner och den sistnämnda är ensam behörig att tolka den nationella lagstiftningen (dom av den 17 mars 2022, Daimler, C‑232/20, EU:C:2022:196, punkt 91 och där angiven rättspraxis).

77

Det ankommer således inte på EU-domstolen att i ett mål om förhandsavgörande uttala sig om tolkningen av nationella bestämmelser. Det ankommer nämligen på domstolen, i enlighet med fördelningen av behörighet mellan unionsdomstolen och de nationella domstolarna, att beakta den faktiska och rättsliga bakgrunden till tolkningsfrågorna, såsom den angetts i beslutet om hänskjutande (dom av den 17 mars 2022, Daimler, C‑232/20, EU:C:2022:196, punkt 92 och där angiven rättspraxis).

78

I detta avseende framgår det särskilt av skälen 1, 6 och 7 i direktiv 2001/29 att ett av syftena med detta direktiv är att avhjälpa de skillnader i lagstiftningen och den rättsliga osäkerhet som omger skyddet av upphovsrätten och som kan hindra den inre marknadens funktion och utvecklingen av informationssamhället i Europa, samt att förhindra att medlemsstaterna reagerar på ett inkonsekvent sätt på den tekniska utvecklingen. I dessa skäl anges dessutom att i avsaknad av harmonisering på unionsnivå skulle betydande skillnader i skyddet kunna uppstå, vilket skulle leda till splittring av den inre marknaden och inkonsekvens i lagstiftningen. Betydelsefulla rättsliga skillnader och oklarheter i fråga om skyddet kan enligt nämnda skäl vara ett hinder för att uppnå stordriftsfördelar för nya varor och tjänster med innehåll som omfattas av upphovsrätt och närstående rättigheter.

79

Domstolen har således redan slagit fast att om en medlemsstat gavs rätten att föreskriva ett mer omfattande skydd för upphovsmännen genom att låta begreppet överföring till allmänheten omfatta fler förfoganden än dem som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29 skulle det leda till att det skapades rättsliga skillnader och således rättslig osäkerhet för tredje parter (dom av den 13 februari 2014, Svensson m.fl., C‑466/12, EU:C:2014:76, punkt 34).

80

Härav följer att artikel 3.1 i direktiv 2001/29 ska tolkas så, att den utgör hinder för att en medlemsstat föreskriver ett mer omfattande skydd för upphovsmännen genom att låta begreppet överföring till allmänheten omfatta fler förfoganden än dem som avses i denna bestämmelse (dom av den 13 februari 2014, Svensson m.fl., C‑466/12, EU:C:2014:76, punkt 41).

81

En sådan tolkning är, mot bakgrund av den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 65 ovan, analogt tillämplig på begreppet ”överföring till allmänheten” i den mening som avses i direktiv 2006/115.

82

I förevarande fall framgår det av svaret på den första frågan i mål C‑826/21 att artikel 8.2 i direktiv 2006/115 ska tolkas så, att det inte utgör överföring till allmänheten i den mening som avses i denna bestämmelse att i ett transportmedel installera högtalarutrustning och, i förekommande fall, en programvara som gör det möjligt att spela bakgrundsmusik för resenärer som åtnjuter ljudupptagningen oberoende av deras vilja.

83

Denna bestämmelse utgör således hinder för en nationell lagstiftning som uppställer en motbevisbar presumtion om överföring till allmänheten grundad på förekomsten av sådana högtalarsystem. En sådan lagstiftning kan nämligen leda till att en ersättning tas ut för installation av dessa högtalarsystem, även om det inte sker någon överföring till allmänheten, vilket strider mot nämnda bestämmelse.

84

Mot denna bakgrund ska frågan besvaras enligt följande. Artikel 8.2 i direktiv 2006/115 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell lagstiftning, såsom den tolkats av de nationella domstolarna, som uppställer en motbevisbar presumtion för överföring av musikaliska verk till allmänheten på grund av att det finns högtalarsystem i transportmedel.

85

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande: