1.

Förevarande begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av flera bestämmelser i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, ( 2 ) i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009. ( 3 )

2.

Den hänskjutande domstolen har ställt en rad frågor till EU-domstolen, vilka i huvudsak syftar till att fastställa huruvida en verkställande rättslig myndighet får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder på grund av att den utfärdande rättsliga myndigheten påstås sakna behörighet att utfärda en sådan order och att den domstol som ska pröva målet påstås sakna behörighet att döma den tilltalade, samt huruvida rambeslut 2002/584 utgör hinder mot att en ny europeisk arresteringsorder utfärdas sedan verkställighet av den första arresteringsordern vägrats.

3.

Dessa frågor har uppkommit inom ramen för ett åtal mot de tidigare katalanska ledarna, efter folkomröstningen den 1 oktober 2017 om självbestämmande för den autonoma regionen Katalonien (Spanien). Några av de tilltalade lämnade Spanien i slutet av 2017 och är föremål för europeiska arresteringsorder. Den uteblivna verkställigheten av dessa arresteringsorder beror dels på att några av de tilltalade har invalts i Europaparlamentet, dels på tvistigheter i fråga om det aktuella straffrättsliga förfarandet. I det nu aktuella målet gäller dessa tvistigheter de bestämmelser som reglerar Tribunal Supremos (Högsta domstolen, Spanien) behörighet att döma de tilltalade, vilka bland annat grundar sig på den ort där brotten har begåtts samt på det inbördes sambandet mellan de brott som de tilltalade anklagas för.

4.

Förevarande begäran om förhandsavgörande har närmare bestämt sin upprinnelse i de belgiska domstolarnas vägran att verkställa den europeiska arresteringsorder som utfärdats avseende Lluís Puig Gordi. Appellationsdomstolen, som fällde det slutliga avgörandet, grundade denna vägran på att det ansågs föreligga en risk för att rätten att dömas av en domstol som inrättats enligt lag skulle åsidosättas, av det skälet att behörigheten för Tribunal Supremo (Högsta domstolen) att döma Puig Gordi inte vilade på en uttrycklig rättslig grund. Appellationsdomstolen uppgav vidare att risken för en kränkning av oskuldspresumtionen också måste tas på största allvar. Trots att vägran direkt endast gäller Puig Gordi har den hänskjutande domstolen lagt fram sin begäran på sådant sätt att den vill få fastställt vilka beslut som bör fattas i fråga om samtliga tilltalade.

5.

Den framlagda problemställningen påkallar som så ofta att domstolen måste finna den rätta balansen mellan effektiviteten i den ordning för överlämnande mellan medlemsstaterna som inrättats genom rambeslut 2002/584 och respekten för de grundläggande rättigheterna för de personer som är föremål för en europeisk arresteringsorder.

6.

I sin dom av den 5 april 2016, Aranyosi och Căldăraru ( 4 ) fastställde domstolen vilken metod som ska tillämpas av den verkställande rättsliga myndigheten, när en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder gör gällande att förhållandena för frihetsberövanden i den utfärdande medlemsstaten medför att det föreligger en risk för omänsklig eller förnedrande behandling, vilket är förbjudet enligt artikel 4 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. ( 5 ) Denna metod består i huvudsak i att myndigheten utför sin kontroll i två steg, där det i ett första steg prövas huruvida det föreligger en verklig risk för att den aktuella grundläggande rättigheten kommer att kränkas på grund av systematiska eller allmänna brister, eller på grund av brister som rör vissa kategorier av personer eller vissa anläggningar för frihetsberövande i den utfärdande medlemsstaten och, i ett andra steg, huruvida det föreligger en konkret och personlig risk för den berörda personen att denna rättighet kommer att kränkas.

7.

I dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet) ( 6 ) utvidgade domstolen denna metod med en prövning i två steg till att även omfatta fall där det föreligger en risk för att den grundläggande rätten till en rättvis rättegång, som garanteras genom artikel 47 andra stycket i stadgan, kommer att kränkas. Domstolen har bekräftat denna rättspraxis i dom av den 17 december 2020, Openbaar Ministerie (Den utfärdande rättsliga myndighetens oavhängighet), ( 7 ) och därefter i dom av den 22 februari 2022, Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten). ( 8 )

8.

I de mål som har gett upphov till dessa domar hävdades det i det första steget att det förekom systematiska eller allmänna brister i fråga om domstolsväsendets oavhängighet i den utfärdande medlemsstaten.

9.

Den huvudsakliga frågan i förevarande mål är huruvida den verkställande rättsliga myndigheten, för den händelse att det inte har åberopats att den utfärdande medlemsstatens domstolssystem är behäftat med sådana brister, ändå får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder om den anser att det föreligger en risk i denna medlemsstat för att den grundläggande rätten till en rättvis rättegång vid en domstol som har inrättats enligt lag, vilken garanteras genom artikel 47 andra stycket i stadgan, kan komma att kränkas.

10.

Är då de två stegen inom den kontroll som ska genomföras av den verkställande rättsliga myndigheten kumulativa med avseende på denna grundläggande rättighet? Med andra ord, får denna myndighet, om det i det första steget inte kan påvisas att domstolssystemet i den utfärdande medlemsstaten är behäftat med några systematiska eller allmänna brister, ändå vägra att verkställa den aktuella europeiska arresteringsordern?

11.

Domstolen framhåller kontinuerligt att principen om ömsesidigt erkännande, som enligt skäl 6 i rambeslut 2002/584 utgör en ”hörnsten” i det straffrättsliga samarbetet, kommer till uttryck i artikel 1.2 i rambeslutet, varigenom det instiftas en regel om att medlemsstaterna är skyldiga att verkställa varje europeisk arresteringsorder på grundval av denna princip och i enlighet med bestämmelserna i rambeslutet. ( 9 )

12.

Man måste enligt min mening se till att denna ”hörnsten”, som utgör fundamentet inom det straffrättsliga samarbetet, inte spricker och att den konstruktion som tålmodigt har byggts inte börjar vackla, eller till och med rasar samman i avsaknad av stabil grund, genom att i alltför vid utsträckning medge undantag från principen om ömsesidigt erkännande till förmån för iakttagandet av de grundläggande rättigheterna.

13.

Uppfyllelsen av målen med rambeslut 2002/584 får inte heller äventyras, och inte heller det ömsesidiga förtroende mellan medlemsstaterna som utgör grunden för det system med en europeisk arresteringsorder som inrättats genom rambeslutet.

14.

Detta är skälet till att jag förfäktar synsättet att domstolen fortsatt bör framhålla att en vägran att överlämna en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder med motiveringen att det påstås föreligga en risk för en kränkning av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång vid en domstol som har inrättats enligt lag, vilken garanteras genom artikel 47 andra stycket i stadgan, bör utgöra ett genuint undantag. Om inga systematiska eller allmänna brister påvisas inom den utfärdande medlemsstatens domstolssystem får den verkställande rättsliga myndigheten inte vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder enbart på grundval av ett påstående om att det föreligger en individuell risk för att denna grundläggande rättighet kan komma att kränkas.

15.

Sedan lagstiftning om självbestämmande för den autonoma regionen Katalonien (Spanien) antagits och en folkomröstning i denna fråga hållits, inledde Tribunal Supremo (Högsta domstolen) ett straffrättsligt förfarande mot ett flertal personer som anklagats för bland annat uppvigling och förskingring av offentliga medel.

16.

Av begäran om förhandsavgörande framgår att Tribunal Supremo (Högsta domstolen) inom ramen för detta förfarande utfärdade en europeisk arresteringsorder avseende Carles Puigdemont Casamajó den 14 oktober 2019, och avseende Antoni Comín Oliveres, Lluís Puig Gordi och Clara Ponsatí Obiols den 4 november 2019. Clara Ponsatí Obiols greps i Förenade kungariket medan de tre övriga greps i Belgien och förfaranden för att verkställa dessa europeiska arresteringsorder inleddes följaktligen i denna medlemsstat. Ingen av de eftersökta personerna har samtyckt till ett överlämnande.

17.

Med anledning av att Carles Puigdemont Casamajó och Antoni Comín Oliveres invalts som ledamöter av Europaparlamentet vilandeförklarades de belgiska förfaranden som inletts mot dem, med hänvisning till den parlamentariska immunitet som de åtnjuter i sin egenskap av ledamöter av Europaparlamentet. ( 10 ) Förfarandet för verkställighet av den europeiska arresteringsorder som utfärdats avseende Lluís Puig Gordi har dock löpt vidare. Det är således detta förfarande som står i centrum i förevarande mål.

18.

Genom beslut av den 7 augusti 2020 vägrade den tjugosjunde brottmålsavdelningen vid nederländskspråkiga förstainstansdomstolen i Bryssel (Belgien) ( 11 ) att verkställa den europeiska arresteringsorder som utfärdats avseende Lluís Puig Gordi.

19.

Den hänskjutande domstolen har uppgett att förstainstansdomstolen ansåg att enligt rambeslut 2002/584 hade den befogenhet att bedöma huruvida den utfärdande rättsliga myndigheten var behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder. Förstainstansdomstolen stödde sig härvid bland annat på EU-domstolens praxis att beteckna åklagarmyndigheten i flera medlemsstater som ”rättslig myndighet”, ( 12 ) på skäl 8 och 12 i rambeslut 2002/584, samt på rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen). ( 13 )

20.

Förstainstansdomstolen prövade denna behörighetsfråga och fann att Tribunal Supremo (Högsta domstolen) saknade behörighet att döma Lluís Puig Gordi och således även saknade behörighet att utfärda en europeisk arresteringsorder gentemot honom. Förstainstansdomstolen grundade denna bedömning på yttranden från arbetsgruppen mot godtyckliga frihetsberövanden inom FN:s råd för mänskliga rättigheter, ( 14 ) avseende personer som deltagit i samma handlingar, samt på Europadomstolens rättspraxis ( 15 ) och ytterligare rättsliga bestämmelser i spansk och belgisk rätt.

21.

Brottmålsavdelningen vid appellationsdomstolen i Bryssel ogillade den belgiska åklagarmyndighetens överklagande genom dom av den 7 januari 2021, ( 16 ) varvid det överklagade beslutet samt vägran att verkställa den europeiska arresteringsorder som utfärdats avseende Lluís Puig Gordi bekräftades. För att nå slutsatsen att den utfärdande rättsliga myndighetens behörighet inte tycks grunda sig på en uttrycklig rättslig bestämmelse hänvisade appellationsdomstolen till en rapport från arbetsgruppen mot godtyckliga frihetsberövanden av den 27 maj 2019, Europadomstolens rättspraxis, samt en handling som Tribunal Supremo (Högsta domstolen) inkommit med den 11 mars 2021, angående dess behörighet.

22.

I detta sammanhang har den hänskjutande domstolen påpekat att den måste avgöra huruvida de europeiska arresteringsorder som redan utfärdats ska upprätthållas eller återkallas, eller huruvida det ska utfärdas nya europeiska arresteringsorder avseende samtliga tilltalade i målet eller endast några av dem.

23.

Vad gäller Lluís Puig Gordi har den hänskjutande domstolen närmare bestämt uppgett att genom förevarande begäran om förhandsavgörande får den tillfälle att bedöma om den kan upprepa begäran om överlämnande genom att vid behov utfärda en ny europeisk arresteringsorder avseende densamme, när den rättsliga myndigheten i den verkställande medlemsstaten har vägrat att överlämna vederbörande på grundval av skäl som eventuellt står i strid med rambeslut 2002/584.

24.

Den hänskjutande domstolen hyser tvivel angående befogenheten för den rättsliga myndighet som har i uppgift att verkställa en europeisk arresteringsorder dels att bedöma huruvida den utfärdande rättsliga myndigheten är behörig att, med stöd av den utfärdande medlemsstatens nationella rätt, pröva anklagelserna mot de tilltalade, dels att vägra att verkställa denna order på grund av en påstådd kränkning av den tilltalades grundläggande rättigheter, bestående i bristande behörighet i detta avseende. Den hänskjutande domstolen anför härvid flera argument.

25.

Vad inledningsvis gäller frågan huruvida den verkställande rättsliga myndigheten får kontrollera om den utfärdande rättsliga myndigheten faktiskt är behörig att pröva målet i sak, såsom ett grundläggande villkor för behörigheten att utfärda en europeisk arresteringsorder, anser den hänskjutande domstolen att en sådan befogenhet måste följa av en formell unionsrättslig bestämmelse eller av en tolkning av unionsrätten med samma innebörd.

26.

Den hänskjutande domstolen har bland annat påpekat att en sådan möjlighet inte kan grunda sig på lydelsen i artiklarna 3, 4 och 4a i rambeslut 2002/584 om skäl till att verkställighet ska eller får vägras, och den kan inte heller härledas ur en vidare tolkning av rambeslutet eller av artikel 6.1 i detta, eftersom den huvudregel som fastställs i artikel 1.2 i rambeslutet är att en europeisk arresteringsorder ska verkställas, medan en eventuell vägran utgör ett undantag och bör såsom sådant tolkas restriktivt.

27.

Om EU-domstolen skulle slå fast att den verkställande rättsliga myndigheten har befogenhet att kontrollera behörigheten hos den utfärdande rättsliga myndigheten söker den hänskjutande domstolen även klarhet i vilka faktorer som ska beaktas vid denna kontroll.

28.

Den hänskjutande domstolen anser att behörigheten hos den rättsliga myndighet som utfärdar en europeisk arresteringsorder endast får fastställas i enlighet med nationell rätt i den utfärdande medlemsstaten. Att låta den verkställande rättsliga myndigheten tolka den utfärdande statens nationella lagstiftning skulle ge upphov till en inkonsekvent och ohållbar situation, eftersom den verkställande rättsliga myndigheten i sådant fall skulle behöva tolka och tillämpa en lagstiftning som är främmande och som den inte ens förväntas ha kännedom om.

29.

I förevarande fall anser den hänskjutande domstolen att de båda belgiska domstolarna har tolkat spansk rätt på ett felaktigt sätt. De belgiska domstolarna har även bortsett från de många beslut där den hänskjutande domstolen har fällt avgöranden i fråga om sin behörighet, samt den omständigheten att det genomförts ett kontradiktoriskt förfarande vid Tribunal Constitucional (författningsdomstolen, Spanien), som bekräftat den hänskjutande domstolens behörighet bland annat i en dom av den 17 februari 2021. ( 17 ) De belgiska domstolarna har således varken beaktat den tolkning som gjorts av de spanska domstolarna eller det förhållandet att parterna har haft tillgång till rättsmedel i första och andra instans mot de europeiska arresteringsorder som utfärdats.

30.

Vad därefter gäller räckvidden av den möjlighet att begära kompletterande uppgifter som föreskrivs i artikel 15.2 i rambeslut 2002/584 anser den hänskjutande domstolen att den verkställande rättsliga myndigheten inte i tillräcklig utsträckning har utnyttjat denna. Nämnda myndighet borde nämligen ha begärt kompletterande uppgifter av den utfärdande rättsliga myndigheten så att den kunde tillhandahålla uppgifter om sin nationella lagstiftning, i synnerhet om de många avgöranden som meddelats angående den utfärdande rättsliga myndighetens behörighet att i sak pröva ett mål.

31.

Den hänskjutande domstolen har vidare påpekat att appellationsdomstolen har grundat sin vägran att verkställa den aktuella europeiska arresteringsordern på artikel 4.5.5 i lagen om en europeisk arresteringsorder ( 18 ) av den 19 december 2003, där det föreskrivs att verkställighet av en europeisk arresteringsorder ska vägras om det föreligger allvarliga skäl att anta att sådan verkställighet skulle åsidosätta den berörda personens grundläggande rättigheter. Detta skäl för att vägra verkställighet föreskrivs dock inte uttryckligen i rambeslut 2002/584.

32.

Den hänskjutande domstolen anser dessutom att det följer av domstolens praxis att en vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder grundad på artikel 1.3 i rambeslutet endast får förekomma under exceptionella förhållanden, vilka hittills – vad gäller den grundläggande rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 47 andra stycket i stadgan – har kännetecknats av systematiska eller allmänna brister i fråga om domstolsväsendets oavhängighet i den utfärdande medlemsstaten.

33.

Genom att lägga bland annat rapporten från arbetsgruppen mot godtyckliga frihetsberövanden av den 27 maj 2019 till grund för sin bedömning har appellationsdomstolen vidare inte uppfyllt kravet på att den verkställande rättsliga myndigheten ska inneha objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligt uppdaterade uppgifter för att kunna fastställa att det föreligger en allvarlig, verklig, specifik och individuell kränkning av den eftersökta personens grundläggande rättigheter.

34.

Mot denna bakgrund har Tribunal Supremo (Högsta domstolen) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

35.

Lluís Puig Gordi, Carles Puigdemont Casamajó, Antoni Comín Oliveres, Clara Ponsatí Obiols, Marta Rovira Vergés, Anna Gabriel Sabaté, Ministerio Fiscal (Åklagarmyndigheten, Spanien), den spanska, belgiska, polska och rumänska regeringen, samt Europeiska kommissionen har inkommit med skriftliga yttranden. Förhandling hölls den 5 april 2022.

36.

Genom sina frågor vill den hänskjutande domstolen allmänt sett få svar på vilka villkor som ska vara uppfyllda för att den verkställande rättsliga myndigheten ska kunna vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, med motiveringen att det anses föreligga en risk för den eftersökta personens grundläggande rätt till en rättvis rättegång vid en domstol som har upprättats enligt lag – såsom denna stadfästs i artikel 6.1 i den europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, ( 19 ) vilken motsvarar artikel 47 andra stycket i stadgan – kommer att kränkas om vederbörande överlämnas till den utfärdande rättsliga myndigheten.

37.

Dessa frågor har huvudsakligen uppkommit mot bakgrund av den motivering som den verkställande rättsliga myndigheten har lagt till grund för sin vägran att verkställa den europeiska arresteringsorder som utfärdats mot Lluís Puig Gordi.

38.

Jag kommer i all korthet att ta ställning till huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till prövning genom att erinra om att det framgår av domstolens fasta praxis att tolkningsfrågor som rör tolkningen av unionsrätten presumeras vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen eller bedömningen av giltigheten av en unionsbestämmelse inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU‑domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den. ( 20 )

39.

I sin dom av den 25 juli 2018, AY (Europeisk arresteringsorder – Vittne) ( 21 ) fann EU-domstolen att en prövning i sak kunde ske avseende frågor som en utfärdande rättslig myndighet ställt för att få omfattningen av behörigheten för en verkställande rättslig myndighet fastställd sedan europeiska arresteringsorder utfärdats men inte verkställts. ( 22 )

40.

För att komma till denna slutsats beaktade EU-domstolen för det första att den hänskjutande domstolen hade förklarat att den hade vänt sig till EU-domstolen för att med ledning av svaren på de frågor som ställts kunna fatta ett beslut om att återkalla en europeisk arresteringsorder. Det kunde därför inte hävdas att de ställda frågorna inte hade något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i målet vid den hänskjutande domstolen, eller att problemet var hypotetiskt. ( 23 )

41.

För det andra slog EU-domstolen fast att upptagandet till prövning av begäran om förhandsavgörande inte kunde bestridas på grund av den omständigheten att tolkningsfrågorna hänförde sig till den verkställande rättsliga myndighetens skyldigheter, trots att den hänskjutande domstolen var den rättsliga myndighet som utfärdat den europeiska arresteringsordern. Utfärdande av en europeisk arresteringsorder innebär nämligen att den eftersökte kan gripas och kränker därför dennes individuella frihet. EU-domstolen fann emellertid att när det gäller förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder så omfattas säkerställandet av de grundläggande rättigheterna i första hand av den utfärdande medlemsstatens ansvar. ( 24 )

42.

Med stöd av denna argumentation har domstolen, i domen Spetsializirana prokuratura (Rättighetsinformation), även slagit fast att för att säkerställa dessa rättigheter – vilket kan föranleda en rättslig myndighet att fatta ett beslut om att utfärda en europeisk arresteringsorder – är det av vikt att den aktuella myndigheten har möjlighet att begära ett förhandsavgörande från EU-domstolen. ( 25 )

43.

Det råder enligt min mening inget tvivel om att denna rättspraxis är tillämplig på förevarande mål. Eftersom systemet med en europeisk arresteringsorder konkret manifesteras av ett förhållande mellan två rättsliga myndigheter måste nämligen den ena eller den andra av dessa myndigheter kunna vända sig till EU-domstolen för att få förtydliganden, så att de kan förhindra eller finna en lösning på eventuella missförhållanden inom systemet. Som kommissionen med rätta förklarat i sitt yttrande bör man undvika att skapa en asymmetri i fråga om möjligheten för domstolarna i den utfärdande medlemsstaten eller i den verkställande medlemsstaten att vända sig till EU-domstolen med en begäran om förhandsavgörande. Problemet är inte hypotetiskt eftersom det måste få en lösning för att den utfärdande rättsliga myndigheten ska kunna besluta att återkalla eller utfärda en europeisk arresteringsorder inom ramen för ett pågående straffrättsligt förfarande. ( 26 ) Enligt min åsikt kräver tillämpningen av denna rättspraxis inte heller att de frågor som den hänskjutande domstolen ställt i förevarande fall sammanfaller till fullo med de skäl som appellationsdomstolen har anfört i sitt beslut att vägra att verkställa den aktuella europeiska arresteringsordern.

44.

Nedan kommer jag att pröva de tolkningsfrågor som ställts av den hänskjutande domstolen i tre steg.

45.

I ett första steg kommer jag att behandla den första tolkningsfrågan och därvid precisera om och, i förekommande fall, på vilka villkor en medlemsstat får föreskriva ett skäl till att verkställighet ska eller får vägras vilket inte uttryckligen anges i rambeslut 2002/584.

46.

I ett andra steg kommer jag att gemensamt behandla den tredje till och med den sjätte tolkningsfrågan, vilka i sak syftar till att precisera på vilka villkor en verkställande rättslig myndighet får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder genom att hänvisa till ett skäl avseende att den utfärdande rättsliga myndigheten varken är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder eller att döma den eftersökta personen.

47.

I ett tredje steg kommer jag att besvara den sjunde tolkningsfrågan, angående huruvida en utfärdande rättslig myndighet blir begränsad i fråga om dess möjlighet att utfärda en ny europeisk arresteringsorder, sedan verkställighet av en första arresteringsorder som denna myndighet utfärdat har vägrats.

48.

Genom sin första tolkningsfråga söker den hänskjutande domstolen klarhet i huruvida rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att en verkställande rättslig myndighet får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder med hänvisning till ett skäl att verkställighet ska eller får vägras som föreskrivs i dess nationella lagstiftning, men inte i rambeslutet.

49.

Domstolen har redan slagit fast att principen om ömsesidigt erkännande, som bland annat enligt skäl 6 i rambeslutet utgör en ”hörnsten” i det straffrättsliga samarbetet, kommer till uttryck i artikel 1.2 i rambeslutet, varigenom det instiftas en regel om att medlemsstaterna är skyldiga att verkställa varje europeisk arresteringsorder på grundval av nämnda princip och i enlighet med bestämmelserna i rambeslutet. Det innebär att de verkställande rättsliga myndigheterna i princip endast har möjlighet att vägra att verkställa en sådan order om de kan åberopa något av de skäl för att vägra verkställighet som på ett uttömmande sätt räknas upp i rambeslut 2002/584, och att de enda villkor som får uppställas för verkställighet av en europeisk arresteringsorder är de villkor som på ett uttömmande sätt anges i artikel 5 i rambeslutet. Det betyder att möjligheten att vägra verkställighet har utformats som ett undantag som ska tolkas strikt, medan verkställighet av en europeisk arresteringsorder utgör huvudregeln. ( 27 )

50.

I rambeslutet anges således uttryckligen de skäl som medför att verkställighet av en europeisk arresteringsorder ska vägras (artikel 3) och de skäl som medför att sådan verkställighet får vägras (artiklarna 4 och 4a), samt de garantier som ska lämnas av den utfärdande medlemsstaten i särskilda fall (artikel 5). ( 28 )

51.

Domstolen har emellertid utvidgat antalet fall där det kan finnas anledning att vägra verkställighet av en europeisk arresteringsorder till att även omfatta andra skäl till att verkställighet ska eller får vägras som uttryckligen anges i artiklarna 3, 4 och 4a i rambeslutet.

52.

Domstolen har sålunda för det första slagit fast en europeisk arresteringsorder som inte uppfyller de formkrav som anges i artikel 8.1 i rambeslutet inte ska verkställas. ( 29 ) Den har därpå funnit att artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 kan motivera att ett förfarande för verkställighet avslutas för att i vissa undantagsfall undvika en kränkning av grundläggande rättigheter. ( 30 ) Slutligen har domstolen slagit fast att principen om ömsesidigt erkännande endast är giltig för europeiska arresteringsorder i den mening som avses i artikel 1.1 i rambeslutet, vilket innebär att europeiska arresteringsorder som inte har utfärdats av en ”rättslig myndighet” i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslutet inte ska verkställas, ( 31 ) och heller inte rambeslut som har utfärdats till följd av ett förfarande som inte uppfyller kravet på ett effektivt domstolsskydd. ( 32 )

53.

I samtliga fall där det kan finnas skäl för en verkställande rättslig myndighet att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder har domstolen grundat sitt resonemang på bestämmelser i rambeslut 2002/584, i förekommande fall jämförda med artiklarna 4 och 47 i stadgan.

54.

Skäl till att verkställighet får eller ska vägras som föreskrivs i en medlemsstats nationella lagstiftning och som inte grundar sig på en bestämmelse i rambeslutet, så som detta har tolkats av domstolen, är däremot inte tillåtna.

55.

Det följer härav, enligt min åsikt, att rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att det utgör hinder mot att en verkställande rättslig myndighet vägrar att verkställa en europeisk arresteringsorder på grundval av ett skäl till att verkställighet ska eller får vägras som föreskrivs i dess nationella rätt, men som inte anges i rambeslutet.

56.

För att ge den hänskjutande domstolen ett fullständigt svar tycks det mig dock nödvändigt att precisera att det skäl till att verkställighet ska eller får vägras som debatteras i förevarande fall, och som de belgiska domstolarna har lagt till grund för sin vägran att verkställa den europeiska arresteringsorder som utfärdats mot Lluís Puig Gordi, framgår av artikel 4.5.5 i lagen om en europeisk arresteringsorder, där det föreskrivs att ”[v]erkställighet av en europeisk arresteringsorder ska vägras … om det finns allvarliga skäl att anta att den berörda personens grundläggande rättigheter enligt artikel 6 [FEU] skulle åsidosättas om den europeiska arresteringsordern verkställs”.

57.

Det är inte ovanligt att medlemsstaternas nationella lagstiftning innehåller bestämmelser av detta slag ( 33 ) och de avspeglar den vikt som unionslagstiftaren har lagt vid utformningen av ett system som iakttar de grundläggande rättigheterna för den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder.

58.

Jag erinrar härvid om att det i artikel 1.3 i rambeslut 2002/584, anges att rambeslutet ”[inte] påverkar … skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna i artikel 6 i Fördraget om Europeiska unionen”. Skälen 10, 12 och 13 i rambeslutet är också relevanta härvidlag. ( 34 )

59.

Som jag påpekat ovan har domstolen fastställt att principerna om ömsesidigt erkännande och ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna kan begränsas ”under exceptionella omständigheter”, ( 35 ) genom ett resonemang grundat på bland annat artikel 1.3 i rambeslut 2002/584. ( 36 )

60.

I den fortsatta framställningen kommer jag att framhålla att de villkor som en verkställande rättslig myndighet måste iaktta för att kunna vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, om den har allvarliga skäl att anta att verkställigheten av denna skulle åsidosätta den berörda personens grundläggande rättigheter, ska tolkas restriktivt, så att en vägrad verkställighet bibehåller sin karaktär av ett undantag.

61.

Med beaktande av de överväganden jag redogjort för ovan tycks det mig inte i sig vara klandervärt att en medlemsstat i sin nationella lagstiftning föreskriver en möjlighet för en verkställande rättslig myndighet att av sådana skäl vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, eftersom EU-domstolen själv har grundat sig på artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 för att godta begränsningar av principerna om ömsesidigt erkännande och ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna. Jag vill dock genast nyansera detta uttalande genom att påpeka att en nationell bestämmelse, såsom artikel 4.5.5 i lagen om en europeisk arresteringsorder, liksom varje nationell bestämmelse som syftar till att genomföra unionsrätten, självfallet ska tolkas i överensstämmelse med denna rättsordning. En verkställande rättslig myndighet får således inte stödja sig på en sådan nationell bestämmelse för att på ett tvingande sätt och per automatik vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder i händelse av en påstådd kränkning av den berörda personens grundläggande rättigheter, ( 37 ) genom att bortse från den rättspraxis som strikt begränsar under vilka omständigheter den verkställande rättsliga myndigheten, undantagsvis, får framställa en sådan vägran till den utfärdande rättsliga myndigheten.

62.

Jag föreslår därför att den första tolkningsfrågan ska besvaras enligt följande. Rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att det utgör hinder mot att en verkställande rättslig myndighet vägrar att verkställa en europeisk arresteringsorder med hänvisning till ett skäl att verkställighet ska eller får vägras som föreskrivs i dess nationella lagstiftning, men inte i rambeslutet. Rambeslutet utgör däremot inte hinder mot en nationell bestämmelse som genomför artikel 1.3 i rambeslutet genom att föreskriva att en verkställande rättslig myndighet får vägra att efterkomma en europeisk arresteringsorder om den har allvarliga skäl att anta att den berörda personens grundläggande rättigheter skulle åsidosättas om arresteringsordern verkställs, förutsatt att denna bestämmelse tillämpas i överensstämmelse med EU-domstolens praxis, där det uppställs strikta villkor för en sådan vägran.

63.

Med hänsyn till det föreslagna svaret på den första tolkningsfrågan saknas skäl att besvara den andra tolkningsfrågan.

64.

Som ovan angetts kommer jag att behandla den tredje till och med den sjätte tolkningsfrågan gemensamt, eftersom de alla syftar till att fastställa under vilka omständigheter en verkställande rättslig myndighet får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder med hänvisning till ett skäl avseende att den utfärdande rättsliga myndigheten varken är behörig att utfärda den europeiska arresteringsordern eller att döma den eftersökta personen.

65.

Den hänskjutande domstolen söker härvid klarhet i flera aspekter. Först gäller det frågan huruvida ett sådant skäl till att verkställighet ska eller får vägras kan följa av artikel 6.1 i rambeslut 2002/584. Därefter, och det är själva kärnan i det problem som hänskjutits till domstolen, ska det avgöras på vilka villkor en verkställande rättslig myndighet, med stöd av artikel 1.3 i rambeslutet, får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder då det påstås föreligga en risk för en kränkning av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång, som skyddas genom artikel 47 andra stycket i stadgan. Slutligen uppkommer frågan huruvida svaret på nyssnämnda fråga påverkas dels av den omständigheten att den eftersökta personen vid domstolarna i den utfärdande medlemsstaten har åberopat skyddet av sina grundläggande rättigheter och bestridit dessa domstolars behörighet, dels av att det eventuellt föreligger en skyldighet för den verkställande rättsliga myndighet som har för avsikt att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder att begära att den utfärdande rättsliga myndigheten ska lämna kompletterande uppgifter i enlighet med artikel 15.2 i rambeslutet.

66.

Jag noterar att rambeslut 2002/584, särskilt i artiklarna 3, 4 och 4a, inte innehåller någon bestämmelse där det uttryckligen anges ett skäl för att verkställighet ska eller får vägras grundat på att den utfärdande rättsliga myndigheten inte skulle vara behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder. Ett sådant skäl till att verkställighet ska eller får vägras tycks mig heller inte kunna utläsas av artikel 6.1 i rambeslutet.

67.

Domstolen har tidigare slagit fast att principen om ömsesidigt erkännande förutsätter att endast europeiska arresteringsorder i den mening som avses i artikel 1.1 i rambeslut 2002/584 ska verkställas i enlighet med bestämmelserna i detta, vilket kräver att en sådan order, som enligt denna bestämmelse betecknas som ett ”rättsligt avgörande”, utfärdas av en ”rättslig myndighet” i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslutet. ( 38 )

68.

Jag vill framhålla att i enlighet med denna bestämmelse ”[är] den utfärdande rättsliga myndigheten … den rättsliga myndighet i den utfärdande medlemsstaten som är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning”.

69.

Vidare föreskrivs i artikel 6.3 i rambeslutet att ”[v]arje medlemsstat skall underrätta rådets generalsekretariat om den, enligt sin nationella lagstiftning, behöriga rättsliga myndigheten”. I enlighet med denna bestämmelse har Konungariket Spanien underrättat rådet om att enligt artikel 35 i Ley 23/2014 de reconocimiento mutuo de resoluciones penales en la Unión Europea (lag 23/2014 om ömsesidigt erkännande av rättsliga avgöranden på straffrättens område i Europeiska unionen), ( 39 ) av den 20 november 2014, utgörs de rättsliga myndigheter som är behöriga att utfärda en europeisk arresteringsorder av den domare eller den domstol som har att pröva det mål i vilket det finns anledning att utfärda en sådan arresteringsorder. ( 40 ) Det föreligger sålunda ett samband mellan behörigheten för en rättslig myndighet att pröva ett mål och behörigheten för denna myndighet att utfärda en europeisk arresteringsorder inom ramen för ett straffrättsligt förfarande.

70.

Som domstolen har slagit fast i bland annat dom av den 27 maj 2019, OG och PI (Åklagarmyndigheten i Lübeck och Zwickau) ( 41 ) avses med begreppet ”rättslig myndighet” i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584 inte endast domstolarna i en medlemsstat utan det kan även omfatta de myndigheter som deltar i rättskipningen i medlemsstatens straffrättsliga förfaranden i en vidare bemärkelse, till skillnad från bland annat ministerier eller polismyndigheten vilka är hänförliga till den verkställande makten. ( 42 )

71.

Enligt domstolen förutsätter dessutom begreppet ”rättslig myndighet” i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584 att myndigheten i fråga utövar sin befogenhet att utfärda en europeisk arresteringsorder på ett oavhängigt sätt. ( 43 )

72.

Om de kriterier som sålunda gör det möjligt att definiera begreppet rättslig myndighet i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584 inte är uppfyllda kan den verkställande rättsliga myndigheten vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder. Om dessa kriterier däremot är uppfyllda anser jag att bestämmelsens lydelse, eftersom den hänvisar till den rättsliga myndighet ”som är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning”, inte kan tolkas så, att den ger den verkställande rättsliga myndigheten befogenhet att kontrollera den utfärdande rättsliga myndighetens behörighet att utfärda den aktuella europeiska arresteringsordern och vägra att verkställa denna order om den anser att sistnämnda myndighet saknar behörighet i detta avseende.

73.

Synsättet att artikel 6.1 i rambeslutet ger den verkställande rättsliga myndigheten befogenhet att kontrollera den utfärdande rättsliga myndighetens behörighet står nämligen i strid med principen om processuell autonomi, vilken innebär att medlemsstaterna i sin nationella lagstiftning får fastställa vilken rättslig myndighet som är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder. ( 44 ) Med tanke på rollfördelningen mellan den verkställande och den utfärdande rättsliga myndigheten ankommer det således inte på den förstnämnda av dessa myndigheter att undersöka om den sistnämnda är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder i enlighet med den utfärdande medlemsstatens bestämmelser om domstolarnas sammansättning och förfaranderegler. När en europeisk arresteringsorder härrör från en ”rättslig myndighet” i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslutet ska den verkställande rättsliga myndigheten presumera att den utfärdande rättsliga myndigheten uppfyller de nationella bestämmelserna i fråga om sin behörighet.

74.

Det kan sammanfattningsvis konstateras att trots att innebörden och räckvidden av begreppet ”rättslig myndighet” i den mening som avses i artikel 6.1 i rambeslut 2002/584 inte får tolkas av varje enskild medlemsstat efter eget skön, ( 45 ) och trots att begreppet ska ges en självständig och enhetlig tolkning inom hela unionen, ( 46 ) omfattas bestämmelserna om behörigheten för en sådan myndighet att utfärda en europeisk arresteringsorder av den utfärdande medlemsstatens processuella autonomi, vilken den verkställande rättsliga myndigheten inte får ingripa i med stöd av denna bestämmelse. Varje annan tolkning skulle kränka principen om ömsesidigt erkännande.

75.

Vad som här har redovisats påverkar självfallet inte den domstolskontroll som kan företas i den utfärdande medlemsstaten, antingen ex officio eller på initiativ av den person som begärts överlämnad, för att undersöka huruvida de nationella bestämmelser som reglerar den utfärdande rättsliga myndighetens behörighet har iakttagits.

76.

Härav följer, enligt min åsikt, att artikel 6.1 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att den inte ger en verkställande rättslig myndighet rätt att kontrollera huruvida en utfärdande rättslig myndighet är behörig att utfärda en europeisk arresteringsorder enligt den utfärdande medlemsstatens nationella lagstiftning.

77.

Det ska nu fastställas under vilka omständigheter artikel 1.3 i rambeslut 2002/584, såsom grund för ett eventuellt undantag från principen om ömsesidigt erkännande, kan ge en verkställande rättslig myndighet en möjlighet att vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder på grund av en påstådd risk för kränkning av den eftersökta personens grundläggande rätt till en rättvis rättegång vid en domstol som har inrättats enligt lag, vilken skyddas genom artikel 47 andra stycket i stadgan.

78.

Jag vill inledningsvis påpeka att svaret på denna fråga enligt min mening bör vägledas av den grundläggande förutsättning som underbygger alla bedömningar som gjorts på området, nämligen att ”principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna [är] av grundläggande betydelse i unionsrätten, eftersom den gör det möjligt att skapa och upprätthålla ett område utan inre gränser. Denna princip innebär, särskilt när det gäller området med frihet, säkerhet och rättvisa, att var och en av medlemsstaterna, utom under exceptionella omständigheter, bedömer att alla de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten och, särskilt, de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten”. ( 47 )

79.

Denna grundregel om ett ömsesidigt förtroende för de nationella rättsordningarnas skydd av grundläggande rättigheter medför, såsom domstolen med kraft framhöll i sitt yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen), att ”medlemsstaterna [när de] tillämpar unionsrätten …, enligt unionsrätten [kan] vara skyldiga att presumera att de andra medlemsstaterna iakttar de grundläggande rättigheterna, vilket innebär att medlemsstaterna inte endast saknar rätt att kräva att en annan medlemsstat tillämpar en högre nivå på skyddet för de grundläggande rättigheterna än den som säkerställs genom unionsrätten, utan även, förutom i exceptionella fall, att kontrollera huruvida denna andra medlemsstat i ett enskilt fall verkligen har iakttagit de grundläggande rättigheter som unionen skyddar”. ( 48 ) Sedan dess har domstolen, i fråga om den europeiska arresteringsordern, inte avvikit från att konsekvent framhäva den exceptionella karaktären av en verkställande rättslig myndighets kontroll av iakttagandet av grundläggande rättigheter i den utfärdande medlemsstaten. ( 49 ) Det är ett uttryck – inom detta område – för att medlemsstaternas skyldighet att iaktta de grundläggande rättigheterna alltid ska ingå i unionens ramverk och struktur. ( 50 )

80.

Det bör härvid framhållas att genom att inrätta ett förenklat och effektivare system för överlämnande av personer som har dömts eller misstänks för brott, syftar rambeslut 2002/584 till att underlätta och påskynda det rättsliga samarbetet för att uppnå unionens mål att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, grundat på den höga grad av förtroende som ska finnas mellan medlemsstaterna. ( 51 )

81.

Jag har dessutom redan påpekat att för att uppnå detta mål innebär principen om ömsesidigt erkännande att verkställighet av en europeisk arresteringsorder utgör huvudregeln, medan möjligheten att vägra verkställighet ska utformas som ett undantag som ska tolkas strikt. ( 52 )

82.

I detta sammanhang har domstolen, i sin dom i målet Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), fastställt att i likhet med en verklig risk för kränkning av artikel 4 i stadgan, kan en verklig risk för kränkning av den berörda personens grundläggande rätt till en rättvis rättegång, såsom denna stadfästs i artikel 47 andra stycket i stadgan, undantagsvis resultera i en vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder.

83.

Det förhåller sig nämligen så, att ”den höga graden av förtroende mellan medlemsstaterna som utgör grundvalen för systemet med den europeiska arresteringsordern bygger på att den utfärdande medlemsstatens brottmålsdomstolar – vilka efter verkställigheten av en europeisk arresteringsorder har att handlägga förundersökningsförfaranden eller förfaranden avseende verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd eller förfaranden för den straffrättsliga prövningen i sak – förutsätts uppfylla de krav som hänger samman med den grundläggande rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 47 andra stycket i stadgan”. ( 53 ) Domstolen har förklarat att ”[d]enna grundläggande rättighet är … av vital betydelse för att garantera att samtliga de rättigheter som enskilda tillerkänns enligt unionsrätten skyddas och att medlemsstaternas gemensamma värden, som anges i artikel 2 FEU, bland annat rättsstatsprincipen, upprätthålls”. ( 54 )

84.

Att de krav som ingår i den grundläggande rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 47 andra stycket i stadgan iakttas utgör således en grundläggande förutsättning för att systemet med en europeisk arresteringsorder fungerar på ett sådant sätt att rättigheterna för de personer som är föremål för en sådan order respekteras.

85.

Det råder härvid inget tvivel om att de utfärdande och de verkställande rättsliga myndigheterna i sin egenskap av myndigheter som ska tillämpa rambeslut 2002/584 måste respektera de grundläggande rättigheter som skyddas genom stadgan. För att den ordning för överlämnande som inrättats genom rambeslutet ska kunna fungera måste ansvaret härför fördelas mellan dessa båda myndigheter i enlighet med principen om ömsesidigt förtroende. Om den utfärdande rättsliga myndigheten och den verkställande rättsliga myndigheten kunde utföra samma kontroller skulle nämligen effektiviteten och skyndsamheten av överlämnandet äventyras. Dessutom står ömsesidigt förtroende, till sin art, i strid med korsvisa kontroller av varje myndighet, för att kontrollera respekten för de grundläggande rättigheterna i den medlemsstat till vilken den andra myndigheten hör. Vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder på grundval av att den verkställande rättsliga myndigheten har funnit att det föreligger en risk för kränkning av de grundläggande rättigheterna i den utfärdande medlemsstaten får således endast förekomma undantagsvis.

86.

EU-omstolen har gett utryck för detta synsätt att slå fast att ”[det] … visserligen i första hand [ankommer] på varje medlemsstat att – för att säkerställa att principerna om ömsesidigt förtroende och erkännande, vilka ligger till grund för systemet med en europeisk arresteringsorder, kan tillämpas fullt ut – se till att, och detta ytterst under EU-domstolens kontroll, de krav som följer av [den grundläggande rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 47 andra stycket i stadgan] är uppfyllda, och därvid avstå från varje åtgärd som kan äventyra den rättigheten …; samtidigt kan den omständigheten att det föreligger en verklig risk för att en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder får sin grundläggande rätt kränkt om han eller hon överlämnas till den utfärdande rättsliga myndigheten medföra att den verkställande rättsliga myndigheten har rätt att, undantagsvis, avstå från att vidta åtgärder med anledning av denna europeiska arresteringsorder med stöd av artikel 1.3 i detta rambeslut”. ( 55 )

87.

Den omständigheten att det föreligger en verklig risk för att den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder kan få sin grundläggande rätt till en rättvis rättegång åsidosatt vid ett överlämnande till den utfärdande rättsliga myndigheten, kan sålunda undantagsvis ändra ansvarsfördelningen mellan den utfärdande rättsliga myndigheten och den verkställande rättsliga myndigheten. Jag framhåller härvid att när fråga är om förfaranden avseende en europeisk arresteringsorder är det i första hand den utfärdande medlemsstatens ansvar att tillse att den berörda personens rättigheter iakttas, och det ska härvidlag presumeras att denna medlemsstat respekterar unionsrätten och i synnerhet de grundläggande rättigheter som erkänns av denna rättsordning. ( 56 )

88.

Möjligheten för en verkställande rättslig myndighet att kullkasta denna presumtion genom att kontrollera huruvida det föreligger en risk för kränkning av de grundläggande rättigheterna i den utfärdande medlemsstaten, vilket kan medföra att denna myndighet med stöd av artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 vägrar att verkställa den europeiska arresteringsordern, har strikt begränsats av domstolen, som alltsedan domen i de förenade målen Aranyosi och Căldăraru konstant har krävt att en prövning ska utföras i två steg, i form av en bedömning på ett systematiskt plan i förening med en prövning i det individuella fallet av huruvida den påstådda risken verkligen är för handen.

89.

Domstolen har sålunda slagit fast att ”även om den verkställande rättsliga myndigheten, som ska besluta om överlämnande av en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder, har tillgång till uppgifter som visar på systembrister eller allmänna brister rörande domstolarnas oavhängighet i den utfärdande medlemsstaten, får denna myndighet dock inte presumera att det finns grundad anledning att tro att den berörda personen efter ett utlämnande till den sistnämnda staten kommer att löpa en verklig risk för att dennes grundläggande rätt till en rättvis rättegång kränks, utan att först göra en konkret och precis prövning med hänsyn tagen bland annat till den berördes personliga omständigheter, brottets art och den faktiska bakgrunden till utfärdandet av arresteringsordern, såsom uttalanden och handlingar från myndigheter som kan komma att ingripa i handläggningen av det enskilda ärendet”. ( 57 )

90.

Inom ramen för denna prövning i två steg ska ”den verkställande rättsliga myndigheten först … fastställa huruvida det föreligger objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligt uppdaterade uppgifter till stöd för att det – i den utfärdande medlemsstaten – föreligger en verklig risk för en kränkning av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång enligt denna bestämmelse på grund av systembrister eller allmänna brister som har att göra med domstolarnas oavhängighet i denna medlemsstat”. ( 58 )

91.

I ett andra steg ska sedan ”den rättsliga verkställande myndigheten, på ett konkret och precist sätt, bedöma i vilken utsträckning de brister som fastställts i det första steget kan påverka de domstolar i den medlemsstaten som är behöriga i de förfaranden som den berörda personen kommer att bli föremål för och huruvida det, med hänsyn till den berördes personliga situation, brottets art och den faktiska bakgrunden till utfärdandet av arresteringsordern, samt med beaktande av de uppgifter som medlemsstaten eventuellt har lämnat i enlighet med artikel 15.2 i rambeslut 2002/584, finns grundad anledning att tro att den berörde kommer att löpa en sådan risk vid ett överlämnande till sistnämnda medlemsstat”. ( 59 )

92.

I domen Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) framhöll domstolen, angående förfarandet för utnämning av domare i den utfärdande medlemsstaten, att en prövning i två steg krävs när fråga är om rätten till en domstol som har inrättats enligt lag, vilken utgör en inneboende del av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång som stadfästs i artikel 47 andra stycket i stadgan, och domstolen preciserade även villkoren och förfarandena för denna prövning.

93.

En prövning i två steg i ett sådant fall motiverades av tre överväganden.

94.

För det första underströk domstolen att garantierna för domarnas oavhängighet och opartiskhet, jämte garantin att få sin sak prövad av en domstol som har inrättats enligt lag är oupplösligt förenade av syftet att säkerställa den grundläggande rättigheten till en rättvis rättegång. ( 60 ) För det andra framhöll domstolen behovet av att väga respekten för de grundläggande rättigheter som tillkommer personer som begärs överlämnade mot andra intressen, såsom skyddet av brottsoffers rättigheter och kampen mot straffrihet, vilket innebär att den verkställande rättsliga myndigheten inte får begränsa sin prövning till att enbart omfatta det första steget. ( 61 ) För det tredje varnade domstolen för ett synsätt som i praktiken skulle leda till att tillämpningen av systemet med en europeisk arresteringsorder avbryts i förhållande till denna medlemsstat, vilket skulle strida mot reglerna om den behörighet som Europeiska rådet och rådet har i detta avseende. ( 62 )

95.

Jag anser att domstolens resonemang i domen Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), vilket till stor del tar sin utgångspunkt i behovet av att bibehålla den exceptionella karaktären hos en vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder grundad på en påstådd risk för en kränkning av den eftersökta personens grundläggande rätt till en rättvis rättegång vid en domstol som har inrättats enligt lag enligt artikel 47 andra stycket i stadgan, av två huvudsakliga skäl bör tillämpas även i förevarande mål.

96.

För det första gäller den risk som påstås föreligga i förevarande mål ett åsidosättande av samma inneboende krav i fråga om den grundläggande rätten till en rättvis rättegång, nämligen kravet på en domstol som har inrättats enligt lag, även om det inte är förfarandet för utnämning av domare i den utfärdande medlemsstaten som ifrågasätts här, utan efterlevnaden av den lagstiftning som reglerar behörigheten för domstolarna i denna stat.

97.

För det andra tycks det mig vara nödvändigt att i två steg pröva huruvida det föreligger en verklig risk för kränkning av denna grundläggande rättighet, så att en vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder på grund av en sådan risk endast kan komma i fråga i absoluta undantagsfall.

98.

Jag kommer i tur och ordning att behandla dessa två punkter.

99.

Bland beståndsdelarna i garantin för en domstol som har inrättats enligt lag återfinns kravet att behörigheten för denna domstol ska vila på en rättslig grund. I den mån stadgan stadfäster rättigheter som motsvarar dem som garanteras i Europakonventionen, vill jag framhålla att artikel 52.3 i stadgan syftar till att trygga den nödvändiga koherensen mellan de rättigheter som anges i stadgan och de som garanteras i Europakonventionen, utan att undergräva unionsrättens autonomi. Enligt förklaringarna avseende stadgan om de grundläggande rättigheterna ( 63 ) motsvarar artikel 47 andra stycket i stadgan artikel 6.1 i Europakonventionen. Domstolen måste därför säkerställa att dess tolkning av artikel 47 andra stycket i stadgan garanterar en skyddsnivå som är förenlig med skyddsnivån enligt artikel 6.1 i Europakonventionen, såsom den har tolkats av Europadomstolen. ( 64 )

100.

Begreppen ”domstol som har upprättats enligt lag”, jämte dess ”oavhängighet” och ”opartiskhet”, tillhör de ”institutionella kraven” i artikel 6.1 i Europakonventionen. Enligt Europadomstolens rättspraxis har dessa begrepp mycket nära samband. ( 65 )

101.

Europadomstolen har slagit fast att trots att vart och ett av de institutionella kraven i artikel 6.1 i Europakonventionen tjänar ett specifikt syfte som innebär att de utgör särskilda garantier för en rättvis rättegång, har de det gemensamt att de hänför sig till efterlevnaden av de grundläggande principerna om rättsstaten och maktfördelningsläran, och nämnda domstol har härvid förklarat att grunden för vart och ett av dessa krav utgörs av behovet av att upprätthålla förtroendet för domstolsväsendet hos enskilda och den dömande maktens självständiga ställning i förhållande till andra delar av statsmakten. ( 66 ) EU-domstolen har införlivat denna definition i sin rättspraxis. ( 67 )

102.

Vidare har Europadomstolen tolkat begreppet ”domstol som har upprättats enligt lag” som en ”domstol som har inrättats med stöd av lagstiftning”. ( 68 ) Såsom är fallet med oegentligheter inom förfaranden för att tillsätta domare ( 69 ) kan ett åsidosättande av nationella bestämmelser om behörigheten för en domstol att avgöra ett mål stå i konflikt med kravet på en ”domstol som har upprättats enligt lag” ( 70 ). Den ”lag” som avses i artikel 6.1 i Europakonventionen innefattar nämligen bland annat lagstiftningen om fastställande av behörighet för de rättskipande organen. ( 71 ) Europadomstolen har således förklarat att ”om en domstol enligt nationell rätt inte är behörig att döma en tilltalad är den inte heller 'upprättad enligt lag' i den mening som avses i denna bestämmelse”. ( 72 )

103.

Det bör härvid noteras att enligt Europadomstolen syftar införandet av uttrycket ”som har upprättats enligt lag”, i artikel 6 i Europakonventionen, till att undvika att domstolsväsendets organisation i ett demokratiskt samhälle överlåts till den verkställande maktens fria skön, och således till att säkerställa att denna fråga regleras genom en parlamentariskt antagen lag. ( 73 ) Europadomstolen har också förklarat att ”[i] stater som tillhör det kontinentaleuropeiska rättssystemet kan domstolsväsendets organisation inte heller överlåtas till de rättsliga myndigheternas fria skön, vilket dock inte utesluter att de ges en viss behörighet att tolka nationell lagstiftning på området”. ( 74 )

104.

Härav följer att den rättsliga grunden för bestämmelserna om domstolarnas behörighet och deras efterlevnad av dessa bestämmelser har ett oupplösligt samband med garantierna för domstolarnas oavhängighet och opartiskhet. I ett större perspektiv bidrar detta till att bevara rättsstaten och maktfördelningen, genom att upprätthålla förtroendet för domstolsväsendet hos enskilda och den dömande maktens självständiga ställning i förhållande till andra delar av statsmakten.

105.

Sålunda utgör regler som garanterar enskildas rätt att få sin sak prövad av en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag hörnstenen i rätten till en rättvis rättegång. Att domstolarna – när det föreligger allvarliga tvivel i fråga om deras behörighet – kontrollerar huruvida de inrättats enligt lag, är nödvändigt för att domstolarna i ett demokratiskt samhälle ska kunna inge enskilda rättssubjekt det förtroende som krävs. ( 75 )

106.

I likhet med vad domstolen har slagit fast i sin dom i målet Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten), angående förfarandet för utnämning av domare, följer härav att en prövning i två steg bör företas av den verkställande rättsliga myndigheten vid en påstådd risk för ett åsidosättande av garantin avseende en domstol som har inrättats enligt lag, på grund av oegentligheter hänförliga till behörigheten hos domstolarna i den utfärdande medlemsstaten.

107.

Eventuell avsaknad av behörighet hos den utfärdande rättsliga myndigheten kan visa sig vara problematisk både vid utfärdandet av en europeisk arresteringsorder och om det innebär att verkställighet av denna order medför att den tilltalade ska dömas av en domstol som saknar behörighet härtill. Härvidlag har EU-domstolen behandlat frågan om vilken roll den verkställande rättsliga myndigheten bör spela om det inför denna påstås föreligga ett problem i fråga om den utfärdande rättsliga myndighetens behörighet.

108.

Hittills har domstolen framför allt eftersträvat att motivera behovet av att den verkställande rättsliga myndigheten – efter att ha fullbordat det första steget av sin prövning – måste gå vidare till det andra. Domstolen har nämligen redan handlagt mål där den eftersökta personen har påtalat systematiska eller allmänna brister inom den utfärdande medlemsstaten. I detta särskilda sammanhang innebär en kontroll i två steg i synnerhet att det blir möjligt att förvissa sig om att enbart påvisande av systematiska eller allmänna brister inte utgör hinder för tillämpningen av rambeslut 2002/584 när den eftersökta personen i praktiken inte är utsatt för någon verklig personlig risk.

109.

Inom ramen för förevarande mål är emellertid problematiken en annan, eftersom det rör sig om att fastställa huruvida en verkställande rättslig myndighet får grunda sin vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder på en individuell risk för ett åsidosättande av garantin för en domstol som har inrättats enligt lag men denna risk härrör inte från systematiska eller allmänna brister i domstolssystemet i den utfärdande medlemsstaten. Frågan är här sålunda inte huruvida förekomsten av sådana systematiska eller allmänna brister är tillräcklig utan om den är nödvändig för att en verkställande rättslig myndighet ska kunna vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder på grundval av artikel 1.3 i rambeslut 2002/584, om det hävdas att det föreligger en risk för en kränkning av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång vid en domstol som har inrättats enligt lag, vilken garanteras genom artikel 47 andra stycket i stadgan.

110.

Det förefaller mig som huvuddragen i de diskussioner som förts härom vid domstolen kan sammanfattas på följande sätt, varvid det hänvisas till två teser som står emot varandra.

111.

Enligt den första tesen utgör inte ett konstaterande av att det förekommer systematiska eller allmänna brister i domstolssystemet i den utfärdande medlemsstaten en nödvändig betingelse för att den verkställande rättsliga myndigheten ska få undersöka om det föreligger en individuell och konkret kränkning av den grundläggande rätt till en rättvis rättegång vid en domstol som har inrättats enligt lag som tillkommer varje person som är föremål för en europeisk arresteringsorder. Det förhållandet att domstolen hittills har ålagt den sistnämnda myndigheten att företa en prövning i två steg i de mål där iakttagandet av artikel 47 andra stycket i stadgan varit ifrågasatt i den utfärdande medlemsstaten beror på att problematiken i de målen bestått i att fastställa huruvida det var nödvändigt att företa det andra steget av prövningen avseende risken för en kränkning av denna grundläggande rättighet på det individuella planet, när det förekommit systematiska eller allmänna brister. Domstolen har däremot inte uttalat sig om huruvida det första steget alltjämt krävs.

112.

Anhängarna av denna första tes är således av uppfattningen att när ömsesidigt förtroende ska vägas mot skyddet av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång vid en domstol som har inrättats enligt lag, väger det senare tyngre. Enligt argumentationen till stöd för denna tes är det heller inte av avgörande betydelse att det föreligger en artskillnad mellan de grundläggande rättigheter som skyddas genom stadgan, såtillvida att de antingen kan vara absoluta eller kan begränsas.

113.

Enligt den andra tesen bör det – i fråga om den grundläggande rätten till en rättvis rättegång vid en domstol som har inrättats enligt lag, garanterad genom artikel 47 andra stycket i stadgan – däremot krävas ett strikt iakttagande av den tvåstegsprövning som domstolen har fastställt för att ge struktur åt den verkställande rättsliga myndighetens prövning av om det föreligger en verklig risk för kränkning av denna rätt i den utfärdande medlemsstaten. För att inte äventyra det ömsesidiga förtroende som medlemsstaterna bör visa varandra i fråga om att deras respektive rättssystem fungerar väl, bör den verkställande rättsliga myndigheten således endast undantagsvis företa en prövning i detta avseende, vilket innebär att ett konstaterande av att det förekommer systematiska eller allmänna brister i den utfärdande medlemsstaten får tvingande verkan. Det är nämligen bara sådana brister som kan ge upphov till en verklig risk för ett åsidosättande av kärninnehållet i denna rätt, eller i alla händelser en verklig risk för en tillräckligt allvarlig kränkning av denna rätt. Vissa anhängare av denna tes har tillstått att det härvid skulle kunna föreligga en skillnad mellan en påstådd risk för en kränkning av en rätt sådan som den som skyddas genom artikel 4 i stadgan, vilken är absolut, och den som följer av artikel 47 andra stycket i stadgan, vilken kan begränsas.

114.

Anhängarna av denna andra tes låter sålunda, för att uttrycka saken enkelt, vågen väga över till fördel för det ömsesidiga förtroendet, som endast i undantagsfall ska kunna ifrågasättas av den verkställande rättsliga myndigheten, och i fråga om artikel 47 andra stycket i stadgan ska dessa fall kännetecknas av att det förekommer systematiska eller allmänna brister inom domstolssystemet i den utfärdande medlemsstaten.

115.

Det är till denna andra tes som jag ansluter mig, eftersom synsättet att en vägran att verkställa en europeisk arresteringsorder ska utgöra ett undantag, som ska tolkas strikt, bidrar till att garantera effektiviteten inom systemet för rättsligt samarbete mellan medlemsstaterna, och den europeiska arresteringsordern utgör ett av de grundläggande inslagen i detta system.

116.

Det tycks mig som att man för detta ändamål i så stor utsträckning som möjligt måste bevara den föreskrivna ansvarsfördelningen mellan den utfärdande och den verkställande medlemsstaten. Som jag redan har förklarat ankommer det i första hand på den utfärdande medlemsstaten att se till att beslutet om att utfärda en europeisk arresteringsorder iakttar de rättigheter som enligt unionsrätten tillkommer den person som är föremål för denna order, inklusive de grundläggande rättigheter som skyddas genom stadgan. Härvidlag måste den utfärdande medlemsstaten garantera att den berörda personen ges ett effektivt rättsligt skydd, särskilt genom att tillhandahålla nödvändiga besvärsvägar för att kunna utöva denna kontroll. ( 76 ) Om det inte kan påvisas att det förekommer systematiska eller allmänna brister i domstolssystemet i den utfärdande medlemsstaten finns det ingen anledning för den verkställande rättsliga myndigheten att hysa tvivel om att den berörda personen, med de rättsmedel som står till buds i denna medlemsstat, kan få fastslaget att vederbörandes grundläggande rätt till en rättvis rättegång vid en domstol som har inrättats enligt lag, garanterad genom artikel 47 andra stycket i stadgan, har kränkts och, i förekommande fall, avhjälpa eller beivra denna kränkning. Det har av förhandlingarna vid domstolen framgått att de personer som är föremål för det aktuella straffrättsliga förfarandet i det nationella målet till sitt förfogande har rättsmedel i den utfärdande medlemsstaten för att hela vägen upp till Tribunal Constitucional (Författningsdomstolen) pröva huruvida denna grundläggande rättighet har iakttagits. ( 77 ) Jag vill tillägga att i de flesta fall finner problem rörande domstolarnas behörighet sin lösning genom nationella processrättsliga bestämmelser, vilka domstolarna i den utfärdande medlemsstaten är bäst lämpade att tillämpa, och därigenom säkerställa skyddet för den grundläggande rätten att dömas av en domstol som har inrättats enligt lag.

117.

Om det sålunda saknas påståenden om systematiska eller allmänna brister i fråga den utfärdande medlemsstatens domstolssystem, i synnerhet sådana missförhållanden inom rättsskipningen i denna stat som skulle kunna hindra att en kränkning av en grundläggande rättighet kan påvisas och, vid behov, avhjälpas eller beivras av en domstol i den staten, bör principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna verka fullt ut, så att syftet med rambeslut 2002/584 bestående i att påskynda och förenkla det rättsliga samarbetet mellan medlemsstaterna kan uppnås på grundval av den höga grad av förtroende som ska finnas mellan medlemsstaterna. ( 78 )

118.

Om den verkställande rättsliga myndigheten i ett konkret fall skulle få kontrollera iakttagandet av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång vid en domstol som har inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten, trots att det inte förekommer några systematiska eller allmänna brister i domstolssystemet i denna medlemsstat, skulle det medföra att uppgiften för denna myndighet kraftigt försvårades, vilket står i strid med kravet på effektivitet och skyndsamhet vid överlämnandet. De omständigheter som gett upphov till förevarande mål vittnar dessutom om de svårigheter som den verkställande rättsliga myndigheten står inför så snart den försöker tillämpa, tolka eller helt enkelt förstå de processrättsliga bestämmelserna i den utfärdande medlemsstaten.

119.

Jag anser följaktligen att det endast är under exceptionella förhållanden, vilka kännetecknas av att det förekommer systematiska eller allmänna brister i domstolssystemet i den utfärdande medlemsstaten, som ansvarsfördelningen mellan den utfärdande rättsliga myndigheten och den verkställande rättsliga myndigheten kan förskjutas, vilket då medför att den sistnämnda myndigheten får undersöka om den förstnämnda i ett konkret fall verkligen har respekterat den grundläggande rätten till en rättvis rättegång vid en domstol som har inrättats enligt lag, vilken garanteras genom artikel 47 andra stycket i stadgan. ( 79 ) Med andra ord är det endast vid systematiska eller allmänna brister i domstolssystemet i den utfärdande medlemsstaten som man, undantagsvis, kan göra avsteg från regeln att den verkställande rättsliga myndigheten inte ska kontrollera efterlevnaden av de grundläggande rättigheterna i den utfärdande medlemsstaten, i enlighet med vad domstolen angav i punkt 192 i sitt yttrande 2/13 (Unionens anslutning till Europakonventionen). Enligt denna regel krävs således att begreppet exceptionella omständigheter begränsas strikt. ( 80 )

120.

Det framgår härvid tydligt av domstolens praxis att det första steget i den prövning som den verkställande rättsliga myndigheten ska företa är en nödvändig förutsättning för att det andra steget i denna prövning ska tas. I detta andra steg ska nämligen ”den verkställande rättsliga myndigheten bedöma huruvida de systembrister eller allmänna brister som fastställts i det första steget av prövningen är sådana att de kan komma att ta sig konkreta uttryck om den berörda personen överlämnas till den utfärdande medlemsstaten och huruvida den berörda personen, under de särskilda omständigheterna i det aktuella fallet, löper en verklig risk att få sin grundläggande rätt – vilken stadfästs i artikel 47 andra stycket i stadgan – till en rättvis rättegång inför en domstol som inrättats enligt lag kränkt.” ( 81 ) Som kommissionen med rätta har framhållit är de två stegen i den prövning som den verkställande rättsliga myndigheten ska företa kumulativa och följer på varandra i en turordning som den verkställande rättsliga myndigheten bör respektera.

121.

I analogi med vad domstolen slog fast i punkt 62 i domen i målet Openbaar Ministerie (Domstol som inrättats enligt lag i den utfärdande medlemsstaten) finner jag dessutom att även om kontrollen av en risk för kränkning av denna grundläggande rättighet i ett konkret fall i sig vore tillräcklig för att den verkställande rättsliga myndigheten i förekommande fall ska få vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder, kan det ökade antal kontroller som denna myndighet kan behöva företa skada det syfte bestående i att bekämpa straffrihet som eftersträvas med rambeslut 2002/584 samt, där så är tillämpligt, andra intressen, såsom behovet av att respektera eventuella brottsoffers grundläggande rättigheter. ( 82 )

122.

Sammanfattningsvis är det endast för det fall att det förekommer större problem inom den utfärdande medlemsstatens domstolssystem, omsorgsfullt och med tillräcklig säkerhet bestyrkta på grundval av objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligt uppdaterade uppgifter, som den verkställande rättsliga myndigheten kan konstatera att det föreligger en verklig risk för att av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 47 andra stycket i stadgan kan komma att kränkas i den utfärdande medlemsstaten. Jag anser att detta också gäller för skapandet av ett område med frihet, säkerhet och rättvisa och, närmare bestämt, ett smidigt och effektivt genomförande av den ordning för överlämnande som inrättats genom rambeslut 2002/584, grundad på ömsesidigt förtroende och på en presumtion för att medlemsstaterna iakttar unionsrätten, och särskilt de grundläggande rättigheter som skyddas av stadgan.

123.

Jag anser att domstolen bör bibehålla detta synsätt i fråga om den europeiska arresteringsordern, även om den i fråga om asyl har anlagt ett flexibelare synsätt vad avser överföring av en asylsökande till den medlemsstat som ansvarar för dennes ansökan. På dessa båda områden eftersträvas nämligen olika syften. ( 83 ) Detta synsätt vilar dessutom på en individuell och inte systemrelaterad risk för kränkning av de grundläggande rättigheterna, och avser för övrigt artikel 4 i stadgan, det vill säga en absolut rättighet. ( 84 ) Däremot kan rätten till en rättvis rättegång enligt artikel 47 andra stycket i stadgan bli föremål för begränsningar.

124.

Syftet att inrätta en snabb och effektiv ordning för överlämnande, i förening med syftet att bekämpa straffrihet, låter sig emellertid inte förenas med ett alltför generöst öppnande av möjligheten för en verkställande rättslig myndighet att pröva huruvida det föreligger en risk för att de grundläggande rättigheterna kan komma att kränkas i den utfärdande medlemsstaten, särskilt vad gäller den grundläggande rätten till en rättvis rättegång vid en domstol som har inrättats enligt lag, som inte är en absolut rättighet. ( 85 )

125.

Jag vill dessutom understryka att för att systemet med en europeisk arresteringsorder ska fungera väl är det viktigt att man inte ger den verkställande rättsliga myndigheten rätt att utföra en kontroll som den inte förmår genomföra. Kontroll av den utfärdande rättsliga myndighetens behörighet att döma de personer som är föremål för en europeisk arresteringsorder och att utfärda en sådan order tillkommer av naturliga skäl domstolarna i den utfärdande medlemsstaten, vilka är mest lämpade att tolka och tillämpa de processrättsliga bestämmelser som ingår i denna stats rättsordning. Om det inte förekommer systematiska eller allmänna brister i domstolssystemet i denna stat finns det inte anledning för den verkställande rättsliga myndigheten att företa en kontroll som skulle vara ett uttryck för misstro mot domstolarna i den utfärdande medlemsstaten. Ett sådant resultat, som strider direkt mot den ursprungliga viljan att bygga det straffrättsliga samarbetet på ett fundament bestående av ömsesidigt erkännande och ömsesidigt förtroende, skulle vara att bana väg för en demolering av en konstruktion som tålmodigt har uppförts.

126.

Man måste enligt min åsikt även ta sig tillvara för att i samband med en påstådd kränkning av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång vid en domstol som har inrättats enligt lag, vilken garanteras genom artikel 47 andra stycket i stadgan, mekaniskt tillämpa vad domstolen har slagit fast i fråga om förekomsten av ett rättsmedel som gör det möjligt för frihetsberövade personer att inom ramen för en domstolsprövning bestrida lagenligheten av förhållandena för frihetsberövande i den utfärdande medlemsstaten med stöd av artikel 4 i stadgan, närmare bestämt att ett sådant rättsmedel ”inte i sig är tillräckligt för att utesluta en verklig risk för att vederbörande behandlas på ett omänskligt eller förnedrande sätt i den utfärdande medlemsstaten, i den mening som avses i artikel 4 i stadgan”. ( 86 ) Enligt EU-domstolen kan nämligen en sådan domstolsprövning, trots att den kan beaktas av den verkställande rättsliga myndigheten inom den övergripande bedömningen av de förhållanden som kan förutses vid ett frihetsberövande av den person som är föremål för en europeisk arresteringsorder ”inte i sig anses undanröja risken för att vederbörande, efter att hon eller han överlämnats, blir föremål för en behandling som står i strid med artikel 4 i stadgan på grund av de förhållanden som råder då personen är frihetsberövad.” ( 87 )

127.

Jag finner i detta avseende att en situation där det påstås föreligga en risk för att ett överlämnande av den eftersökta personen skulle medföra en kränkning av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång vid en domstol som har inrättats enligt lag, vilken garanteras genom artikel 47 andra stycket i stadgan, måste hållas isär från en situation där det åberopas en risk för ett åsidosättande av artikel 4 i stadgan på grund av de förhållanden som utmärker frihetsberövanden i den utfärdande medlemsstaten. ( 88 ) Om det inte förekommer systematiska eller allmänna brister i den utfärdande medlemsstatens domstolssystem tycks mig möjligheten att erhålla ett effektivt domstolsskydd i denna medlemsstat för den grundläggande rätten till en rättvis rättegång vid en domstol som har inrättats enligt lag, vilken garanteras genom artikel 47 andra stycket i stadgan, vara avgörande för att utesluta att det föreligger en verklig risk för kränkning av denna rätt. Vad gäller de processuella aspekterna kan nämligen den domstolsprövning som kan utföras i den utfärdande medlemsstaten avhjälpa ett eventuellt fel i fråga om behörigheten för den utfärdande rättsliga myndigheten.

128.

Jag kommer att avsluta min behandling av den tredje till och med den sjätte tolkningsfrågan med några överväganden angående innehållet i det första steget i den prövning som den verkställande rättsliga myndigheten ska företa.

129.

Det framgår härvid av domstolens praxis att ”[d]en verkställande rättsliga myndigheten inom ramen för det första steget i denna prövning ska … göra en allmän bedömning av huruvida det föreligger en verklig risk – som bland annat kan bero på bristande oavhängighet hos domstolarna i den utfärdande medlemsstaten eller åsidosättande av kravet på att en domstol ska ha inrättats enligt lag – för en kränkning av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång på grund av systembrister eller allmänna brister som förekommer i den medlemsstaten”. ( 89 ) En sådan bedömning förutsätter en ”helhetsbedömning” ( 90 ) som grundar sig på ”objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligt uppdaterade uppgifter”. ( 91 ) Denna bedömning ska göras mot bakgrund av den norm för skyddet av den grundläggande rätt som garanteras i artikel 47 andra stycket i stadgan. ( 92 ) Angående förfarandet för utnämning av domare har EU-domstolen härvid slagit fast att inte alla oegentligheter i ett förfarande för utnämning av domare kan anses utgöra en kränkning av den grundläggande rätten till en domstol som har inrättats enligt lag i enlighet med nämnda bestämmelse. ( 93 ) Detta förutsätter enligt EU-domstolen att en dylik oegentlighet är av särskilt slag och allvar. ( 94 )

130.

EU-domstolen har sålunda antagit en norm till skydd för denna grundläggande rätt, vilken är jämförbar med den som framgår av Europadomstolens rättspraxis. Europadomstolen är visserligen av uppfattningen att den är behörig att kontrollera huruvida nationell rätt iakttar kravet i fråga om en domstol som har inrättats enligt lag, men anser likväl, mot bakgrund av den allmänna principen att det i första hand ankommer på de nationella domstolarna att tolka sina nationella bestämmelser, att deras tolkning inte får betvivlas förutom vid ett flagrant åsidosättande av dessa bestämmelser. ( 95 ) Dessa inslag i Europadomstolens rättspraxis leder mig till slutsatsen att det endast är i händelse av ett uppenbart åsidosättande av nationella bestämmelser om de rättskipande myndigheternas behörighet, vilket går utöver det utrymme för tolkning av inhemsk rätt som tillkommer de nationella domstolarna, som ett åsidosättande av artikel 6.1 i Europakonventionen kan anses vara för handen. Det krävs därför en hög tröskel i fråga om allvaret av ett sådant åsidosättande för att man ska kunna sluta sig till att de grundläggande principer som ligger till grund för kravet i fråga om ”en domstol som har inrättats enligt lag” i den mening som avses i artikel 6.1 i Europakonventionen har kränkts. ( 96 )

131.

Att kräva att den verkställande rättsliga myndigheten ska undersöka om det förekommer systematiska eller allmänna brister i den utfärdande medlemsstatens domstolssystem för att den ska kunna komma till slutsatsen att det, i denna medlemsstat, föreligger en verklig risk för kränkning av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång vid en domstol som har inrättats enligt lag, garanterad genom artikel 47 andra stycket i stadgan, tycks mig stå i överensstämmelse med det krav på en hög allvarlighetströskel som Europadomstolen har fastställt i fråga om kränkningar av rätten till ”en domstol som har upprättats enligt lag” i den mening som avses i artikel 6.1 i Europakonventionen. Dessutom har Europadomstolen vid upprepade tillfällen beaktat den särskilda karaktären som utmärker ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, grundat på principen om ömsesidigt erkännande, en sammanjämkning av flera aktuella intressen, samt behovet för den verkställande rättsliga myndigheten att stödja sig på tillräckligt faktaunderlag. ( 97 )

132.

Sammanfattningsvis kan sägas att kravet på att det ska förekomma systematiska eller allmänna brister i domstolssystemet i den utfärdande medlemsstaten ger uttryck för att det endast är en mycket allvarlig risk för kränkning av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång som kan medföra att verkställighet av en europeisk arresteringsorder vägras. Genom att bidra till att en sådan vägran fortsätter att utgöra ett undantag bevarar detta krav ytterst den nödvändiga balansen mellan skyddet för denna grundläggande rätt och de mål av allmänt intresse som eftersträvas genom systemet med en europeisk arresteringsorder.

133.

Av ovanstående sluter jag mig till att en verkställande rättslig myndighet inte får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder om den, i likhet med appellationsdomstolen i Bryssel, själv utesluter att det förekommer systematiska eller allmänna brister i den utfärdande medlemsstatens domstolssystem och därpå ger uttryck för tvivel i fråga om efterlevnaden av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång för den person som begärs överlämnad genom att grunda sig på en rapport från arbetsgruppen mot godtyckliga frihetsberövanden samt på domar som meddelats av Europadomstolen, vilka, trots att de teoretiskt sätt har bevisvärde, ( 98 ) inte i förevarande fall styrker förekomsten av sådana brister i denna medlemsstat. Jag vill också tillägga att vägrad verkställighet inte får grunda sig på en osäker tolkning av den utfärdande medlemsstatens processrätt, och inte heller ske utan att det med stöd av artikel 15.2 i rambeslut 2002/584 har begärts att den utfärdande rättsliga myndigheten ska tillhandahålla uppdaterade och kompletterande uppgifter om rättsmedel och om förhärskande ståndpunkter i den rättsliga debatten i den medlemsstaten, angående kontrollen av huruvida denna myndighets behörighet står i överensstämmelse med denna grundläggande rättighet. ( 99 )

134.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen ska besvara den tredje till och med den sjätte tolkningsfrågan enligt följande. Artikel 1.3 i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att för det fall att den verkställande rättsliga myndighet som ska besluta om överlämnande av en person som är föremål för en europeisk arresteringsorder som utfärdats i lagföringssyfte inte förfogar över uppgifter som vid en helhetsbedömning grundad på objektiva, trovärdiga, precisa och vederbörligt uppdaterade uppgifter, kan styrka att det föreligger en verklig risk för kränkning av den grundläggande rätten till en rättvis rättegång vid en domstol som har inrättats enligt lag, vilken garanteras genom artikel 47 andra stycket i stadgan, på grund av systematiska eller allmänna brister i domstolssystemet i den utfärdande medlemsstaten, får denna myndighet inte vägra att verkställa den europeiska arresteringsordern.

135.

Genom sin sjunde tolkningsfråga vill den hänskjutande domstolen i sak få svar på om rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att det utgör hinder mot att en utfärdande rättslig myndighet utfärdar en ny europeisk arresteringsorder avseende samma person, ställd till samma verkställande rättsliga myndighet, om denna sistnämnda myndighet har vägrat att verkställa en föregående europeisk arresteringsorder under omständigheter som står i strid med unionsrätten.

136.

Jag konstaterar inledningsvis att rambeslut 2002/584 inte innehåller någon bestämmelse som begränsar utfärdandet av europeiska arresteringsorder. Dessutom har domstolen redan, i samband med frågan om upptagande till prövning, fastställt att flera europeiska arresteringsorder kan utfärdas i följd avseende en och samma eftersökta person. ( 100 )

137.

Målet att bekämpa straffrihet som eftersträvas med rambeslut 2002/584 talar dessutom för att det ska finnas en möjlighet att utfärda flera europeiska arresteringsorder avseende samma person, ställda till samma verkställande rättsliga myndighet i syfte att väcka åtal mot denna person eller för verkställa ett utdömt straff. Att mot denna bakgrund föreskriva en begränsning av det antal europeiska arresteringsorder som får utfärdas skulle äventyra effektiviteten i systemet för rättsligt samarbete mellan medlemsstaterna, och försvaga ansträngningarna för effektiv brottsbekämpning inom området för frihet, säkerhet och rättvisa.

138.

Så är fallet i än högre grad i en situation där en föregående vägran av verkställighet visat sig stå i strid med unionsrätten. I en sådan situation som i det nationella målet måste den utfärdande rättsliga myndigheten kunna dra konsekvenserna av den tolkning av rambeslut 2002/584 som den har begärt och som domstolen har tillhandahållit i den dom som meddelats till följd av begäran om förhandsavgörande, genom att vid behov utfärda en ny europeisk arresteringsorder. Härvid måste denna myndighet alltjämt pröva, mot bakgrund av omständigheterna i det enskilda fallet, huruvida det är proportionerligt att utfärda en ny arresteringsorder. ( 101 )

139.

Av ovan anförda skäl föreslår jag att domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som ställts av Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien) på följande sätt: