–

Clemente, genom M. Pérez Rodríguez och F.J. Viejo Carnicero, abogados,

–

Comunidad de Castilla y León (Dirección General de la Función Pública), genom D. Vélez Berzosa, i egenskap av letrada,

–

Spaniens regering, genom J. Rodríguez de la Rúa Puig, i egenskap av ombud,

–

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av E. De Bonis, avvocato dello Stato,

–

Europeiska kommissionen, genom D. Recchia och N. Ruiz García, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av klausul 4 punkt 1 i ramavtalet om visstidsarbete, ingånget den 18 mars 1999 (nedan kallat ramavtalet), som återfinns i bilagan till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, 1999, s. 43).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan klaganden i det nationella målet, som den hänskjutande domstolen har gett det fiktiva namnet Clemente, och Comunidad de Castilla y León (Dirección General de la Función Pública) (Regionen Kastilien och León (Generaldirektoratet för offentlig förvaltning), Spanien) (nedan kallad regionen). Målet rör den sistnämndas beslut att inte befästa den personliga lönegrad som klaganden i det nationella målet hade tilldelats såsom tillfälligt anställd innan han utnämndes till tjänsteman.

3

Enligt klausul 1 a i ramavtalet är syftet med detta avtal bland annat att förbättra kvaliteten på visstidsarbete genom att garantera att principen om icke-diskriminering tillämpas.

4

Enligt klausul 2 punkt 1 i ramavtalet gäller detta avtal visstidsanställda som har ett anställningskontrakt eller ett anställningsförhållande, enligt definitionerna i lagar, kollektivavtal eller praxis i varje medlemsstat.

5

Klausul 3 i ramavtalet har rubriken ”Definitioner” och där anges följande:

”I detta avtal avses med

6

Klausul 4 i ramavtalet har rubriken ”Principen om icke-diskriminering” och där anges följande i punkt 1:

”När det gäller anställningsvillkor, skall visstidsanställda inte behandlas mindre fördelaktigt än jämförbara tillsvidareanställda enbart på grund av att de har en visstidsanställning, om detta inte motiveras på objektiva grunder.”

7

I artikel 69.1 i Ley 7/2005 de la Función Pública de Castilla y León (lag 7/2005 om offentlig förvaltning i den autonoma regionen Kastilien och León) av den 24 maj 2005 (BOE nr 162 av den 8 juli 2005, s. 24200) föreskrivs följande:

”Oavsett vilken tjänst tjänstemannen innehar har han rätt till åtminstone den ersättning som motsvarar ersättningen för tjänster som motsvarar hans lönegrad.”

8

I artikel 3 i Decreto 17/2018 por el que se regula la consolidación, convalidación y convalidación y convación del grado personal (dekret 17/2018 om befästande, bekräftelse och bibehållande av den personliga lönegraden) av den 7 juni 2018 (BOCyL nr 113 av den 13 juni 2018) (nedan kallat dekret 17/2018), som enligt artikel 2 i dekretet är tillämpligt på tjänstemän inom regionen, föreskrivs följande:

”1.   För att den personliga lönegraden ska befästas krävs att följande villkor är uppfyllda:

2.   Dessa båda villkor ska vara uppfyllda på det sätt som beskrivs i följande bestämmelser.”

9

I artikel 4 i dekretet föreskrivs följande:

”1.   För att den personliga lönegraden ska befästas krävs att den berörda personen utnämns till en fast tjänst på samma eller högre nivå än den tjänst som omfattades av den lönegrad som ska befästas.

2.   Den administrativa yrkesutvecklingen inleds emellertid i den lönegrad som motsvarar nivån på den tjänst som tjänstemannen tilldelats efter att ha klarat urvalsförfarandet, oberoende av hur tjänsten ska tillsättas, med förbehåll för en frivillig begäran om att befästa en lägre lönegrad.”

10

I artikel 5.1 i dekretet föreskrivs följande:

”För att den personliga lönegraden ska befästas krävs att tjänstemannen tillfälligt eller permanent innehar en eller flera tjänster på samma nivå som eller på högre nivå än den tjänst som omfattas av lönegraden som ska befästas under en oavbruten period av två år eller under en sammanlagd period på tre år vid avbrott. När båda omständigheterna föreligger ska lönegraden befästas vid den tidpunkt som är mest gynnsam för tjänstemannen.”

11

Artikel 6 i samma dekret har följande lydelse:

”1.   Den lönegrad som ska befästas kan vara högre än den personliga lönegrad som redan har förvärvats med upp till högst två nivåer, men får inte i något fall överstiga nivån för den tjänst som erhålls slutgiltigt, eller det intervall som motsvarar den undergrupp eller grupp i yrkesklassificeringen som tjänsten ingår i.

2.   Den tid under vilken en tjänst tillfälligt innehas ska, oavsett om det rör sig om ett tillfälligt uppdrag eller tillfällig tjänsteplacering, endast beaktas i syfte att befästa lönegraden om nivån på tjänsterna som innehas tillfälligt är samma som eller högre än nivån på den lönegrad som ska befästas.

3.   För att förvärva en ny personlig lönegrad krävs att minst två år har gått från dagen för befästandet av den tidigare lönegraden.

4.   Anställningsperioderna beräknas kronologiskt och beaktas endast en gång i syfte att befästa lönegraden.”

12

Från den 28 maj 2001 till den 21 januari 2008 innehade klaganden i det nationella målet, i egenskap av tillfälligt anställd och med stöd av en enda utnämning, tjänsten som samordnande veterinär vid regionen. Med tillämpning av den klassificering av tjänster inom den offentliga förvaltningen som är tillämplig på denna tjänst, enligt vilken alla tjänster ska placeras på en skala från 1 till 30, placerades klaganden i det nationella målet i lönegrad 24 för denna tjänst.

13

Genom beslut av den 7 mars 2006 organiserade regionen, inom ramen för ett förfarande för att konsolidera tillfälliga anställningar och för att stabilisera anställningen av hälso- och sjukvårdspersonal, tillträdesprov avseende högre tekniska befattningar vid universitetet, med avseende särskilt på specialiteten ”hälsa” (veterinärer). I beslutet föreskrevs att arbete som en person utfört som tillfälligt anställd inom ramen för en sådan befattning skulle ge 0,25 poäng för varje genomförd tjänstemånad upp till en övre gräns på 40 poäng.

14

Klaganden i det nationella målet deltog med framgång i nämnda prov och utnämndes den 10 november 2015, med verkan från den 22 januari 2008, till en fast tjänst för vilken han tilldelades lönegrad 22.

15

Genom skrivelse av den 18 mars 2019 begärde klaganden i det nationella målet att regionen skulle befästa den personliga lönegraden 24 med motiveringen att han hade innehaft en tjänst som motsvarade denna lönegrad såsom tillfälligt anställd.

16

Regionen avslog ansökan med motiveringen att den tjänstenivå som en person har haft som tillfälligt anställd eller provisoriskt inte kan befästas och att den fasta tjänst som klaganden i det nationella målet hade utnämnts till motsvarade en lägre lönegrad än den lönegrad som han hade begärt.

17

Klaganden i det nationella målet väckte talan vid behörig domstol i första instans, vilken fann att han endast kunde göra anspråk på lönegrad 22, vilket motsvarande nivån på den fasta tjänst till vilken han hade utnämnts såsom tjänsteman.

18

Denna dom överklagades till den hänskjutande domstolen, Tribunal Superior de Justicia de Castilla y León (Överdomstolen i den autonoma regionen Kastilien och León, Spanien), som har påpekat att om lönegrad 24 befästs skulle det innebära att klaganden befordras till en högre lönegrad än den lönegrad (lönegrad 22) som motsvarar den tjänst till vilken han utnämnts såsom tjänsteman, i strid med villkoren för befästande i artiklarna 3 och 4 i dekret 17/2018.

19

Vad gäller frågan huruvida regionens beslut att inte befästa lönegrad 24, vilken var klagandens personliga lönegrad för den tjänst som han innehade såsom tillfälligt anställd, är förenligt med klausul 4 punkt 1 i ramavtalet, har den hänskjutande domstolen för det första frågor om begreppet ”jämförbar tillsvidareanställd” i denna bestämmelse. Den hänskjutande domstolen har påpekat att situationen för klaganden i det nationella målet när han var tillfälligt anställd var identisk med situationen för en tjänsteman med samma tjänst vad gäller arbetsuppgifterna, det examensbevis som krävdes, systemet, arbetsort och övriga arbetsförhållanden, vilket innebär att det med avseende på befästandet av den personliga lönegraden i princip rör sig om jämförbara arbetstagare. Den hänskjutande domstolen har i detta avseende hänvisat till dom 1592/2018 av den 7 november 2018 (ES:TS:2018:3744), i vilken Tribunal Supremo (Högsta domstolen, Spanien), bland annat med beaktande av domen av den 8 september 2011, Rosado Santana (C‑177/10, EU:C:2011:557), slog fast att med hänsyn till att situationen för tillfälligt anställda är jämförbar med situationen för tjänstemän, så kan arbete som utförts av tillfälligt anställda beaktas i syfte att befästa lönegraden.

20

Den hänskjutande domstolen har emellertid för det första påpekat att klaganden i det nationella målet inte har yrkat att den personliga lönegraden 24 ska befästas retroaktivt från den tidpunkt då han anställdes som tillfälligt anställd, utan att det arbete som han hade utfört tidigare som tillfälligt anställd skulle beaktas i syfte att befästa den personliga lönegraden 24 i samband med att han utnämndes till tjänsteman. För det andra har den hänskjutande domstolen erinrat om att en tjänsteman som tillfälligt innehar en tjänst på en högre nivå, bland annat vid utstationering, inte placeras i den lönegrad som motsvarar denna tjänst utan i den som motsvarar den tjänst med avseende på vilken har erhållit fast anställning. Under dessa omständigheter anser den hänskjutande domstolen att det är oklart huruvida situationerna är jämförbara i det nationella målet och frågar sig huruvida begreppet ”jämförbar tillsvidareanställd” ska tolkas så, att det uteslutande hänför sig till arten av förhållandet till regionen, det vill säga beroende på om det rör sig om en tjänsteman eller en tillfälligt anställd, eller om det även ska beaktas huruvida den tjänst som innehas är fast eller tillfällig.

21

För det andra har den hänskjutande domstolen angett två ”objektiva grunder”, i den mening som avses i klausul 4 punkt 1 i ramavtalet, som kan motivera att hänsyn inte togs till det arbete som klaganden hade utfört som tillfälligt anställd i syfte att befästa den personliga lönegraden efter det att han utnämndes till tjänsteman. Eftersom detta arbete beaktades under urvalsförfarandet för att förvärva ställningen som tjänsteman, skulle beaktandet av nämnda arbete i syfte att befästa lönegraden, för det första, leda till en dubbel värdering, vilket skulle innebära att personer som befinner sig i samma situation som klaganden i det nationella målet ges en mer förmånlig behandling än tjänstemän som inte varit tillfälligt anställda.

22

För det andra är den vertikala yrkesutvecklingen, och följaktligen förvärvandet av lönegrader att befästa, progressiv för tjänstemän, vilket är en följd av den administrativa strukturen i sig och har till syfte att motivera dessa tjänstemän och förbättra deras tjänsteutövning. Tillfälligt anställda integreras emellertid inte i någon kår och placeras inte i någon grupp, eftersom de tillsätts för att täcka lediga tjänster i olika kårer och grupper beroende på behov, och de innehar inte någon fast tjänst. Om den lönegrad som motsvarar den tjänst som innehas som tillfälligt anställd befästes skulle det kunna ge upphov till ”språng” och ”uppflyttningar” i den vertikala yrkesutvecklingen såsom tjänsteman, utan att andra lagstadgade krav behövde iakttas, vilket skulle snedvrida strukturen på denna utveckling.

23

Den hänskjutande domstolen har i detta sammanhang påpekat att även om Tribunal Supremo (Högsta domstolen) tidigare har ansett att det endast var möjligt att befästa den personliga lönegraden när tjänsten var permanent, med beaktande av tjänstens betydelse i den offentliga förvaltnings struktur, tillämpade den klausul 4 punkt 1 i ramavtalet i den ovan i punkt 19 nämnda domen, utan att beakta tjänstens permanenta karaktär. Den hänskjutande domstolen anser dessutom att EU-domstolen, i punkterna 47 och 50 i domen av den 20 juni 2019, Ustariz Aróstegui (C‑72/18, EU:C:2019:516), som rörde ett lönetillägg som beviljas tjänstemän men inte tillfälligt anställda, gjorde åtskillnad mellan en skillnad i behandling som enbart grundar sig på anställningstid och en skillnad i behandling som grundar sig på uppflyttning till högre lönegrader, vilket tyder på att den sistnämnda skillnaden i behandling kan motiveras av andra omständigheter som kan läggas till tjänstgöringstiden för den berörda tjänsten.

24

Mot denna bakgrund beslutade Tribunal Superior de Justicia de Castilla y León (Överdomstolen i den autonoma regionen Kastilien och León) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

25

Den hänskjutande domstolen har ställt sina frågor, som ska prövas tillsammans, för att få klarhet i huruvida klausul 4 punkt 1 i ramavtalet utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken arbete som en tjänsteman har utfört som tillfälligt anställd, innan denne hade erhållit ställning som tjänsteman, inte beaktas i syfte att befästa den personliga lönegraden.

26

EU-domstolen erinrar inledningsvis om att direktiv 1999/70 och ramavtalet är tillämpliga på samtliga arbetstagare som utför arbete mot ersättning inom ramen för ett anställningsförhållande som ingåtts för en viss tid med en arbetsgivare (beslut av den 22 mars 2018, Centeno Meléndez, C‑315/17, ej publicerat, EU:C:2018:207, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

27

Bestämmelserna i ramavtalet är således tillämpliga på tidsbegränsade anställningsavtal och anställningsförhållanden med myndigheter och andra organ inom den offentliga sektorn (beslut av den 22 mars 2018, Centeno Meléndez, C‑315/17, ej publicerat, EU:C:2018:207, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

28

I förevarande fall är det utrett att klaganden i det nationella målet, i egenskap av tillfälligt anställd vid regionen under mer än sex år, ansågs vara ”visstidsanställd” i den mening som avses i ramavtalet.

29

Det ska därefter erinras om att det i klausul 4 punkt 1 i ramavtalet föreskrivs ett förbud mot att, när det gäller anställningsvillkor, behandla visstidsanställda mindre fördelaktigt än jämförbara tillsvidareanställda enbart på grund av att de har en visstidsanställning, om detta inte motiveras på objektiva grunder.

30

Det ska i detta hänseende påpekas att även om ramavtalet enligt dess klausul 2 punkt 1 är tillämpligt på visstidsanställda som definieras i klausul 3 i ramavtalet, utgör den omständigheten att klaganden i det nationella målet sedermera har förvärvat ställning som tjänsteman, och därmed ställning som tillsvidareanställd, inte hinder för att åberopa principen om icke-diskriminering i klausul 4 punkt 1 i ramavtalet, i den mån som klaganden ifrågasätter skillnaden i behandling vad avser beaktandet av arbete som han utfört som tillfälligt anställd innan han utsågs till tjänsteman i syfte att befästa hans lönegrad (se, för ett liknande resonemang, dom av den 18 oktober 2012, Valenza m.fl., C‑302/11–C‑305/11, EU:C:2012:646, punkterna 34 och 35 samt där angiven rättspraxis).

31

EU-domstolen konstaterar dessutom, i likhet med vad den hänskjutande domstolen har påpekat, att befästande av den personliga lönegraden som regleras av de bestämmelser som är i fråga i det nationella målet utgör ett ”anställningsvillkor”, i den mening som avses i klausul 4 punkt 1 i ramavtalet, eftersom det avgörande kriteriet för att avgöra om en åtgärd omfattas av detta begrepp enligt EU-domstolens fasta praxis är just anställningen, det vill säga anställningsförhållandet mellan arbetstagaren och arbetsgivaren (dom av den 20 juni 2019, Ustariz Aróstegui, C‑72/18, EU:C:2019:516, punkt 25 och där angiven rättspraxis).

32

För det första följer det nämligen av artiklarna 3–5 i dekret 17/2018 att två villkor uppställs för befästande av den personliga lönegraden, nämligen ”utnämning till en fast tjänst, med undantag för den lönegrad från vilken den administrativa yrkesutvecklingen påbörjas” och ”tillsättning av en eller flera tjänster på motsvarande nivå” som den tjänst som den berörda innehade tidigare. För det andra innebär nämnda befästande, enligt artikel 69.1 i lag 7/2005 om offentlig anställning i den autonoma regionen Kastilien och León, att tjänstemannen har rätt till en lön som motsvarar den befästa lönegraden även vid byte av tjänst. Befästandet utgör även en förutsättning för tjänstemannens vertikala karriärutveckling.

33

Eftersom det framgår av lydelsen av de frågor som ställts av den hänskjutande domstolen att de grundar sig på antagandet att tillfälligt anställda behandlas mindre förmånligt än tjänstemän vad gäller beaktandet av arbete som utförts såsom tillfälligt anställd respektive såsom tjänsteman i syfte att befästa den personliga lönegraden, ska det först prövas huruvida dessa båda kategorier av arbetstagare befinner sig i en jämförbar situation, i den mening som avses i klausul 4 punkt 1 i ramavtalet.

34

För att bedöma huruvida de anställda utför samma eller liknande arbete, i den mening som avses i ramavtalet, ska det, i enlighet med klausul 3 punkt 2 och klausul 4 punkt 1 i avtalet, undersökas huruvida dessa personer – med hänsyn tagen till en rad omständigheter, såsom arbetets art, utbildningsvillkoren och arbetsvillkoren – kan anses befinna sig i en jämförbar situation (dom av den 20 juni 2019, Ustariz Aróstegui, C‑72/18, EU:C:2019:516, punkt 34 och där angiven rättspraxis).

35

I förevarande fall ankommer det på den hänskjutande domstolen, som är ensam behörig att bedöma de faktiska omständigheterna, att fastställa huruvida tjänstemän och tillfälligt anställda befinner sig i en jämförbar situation (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 juni 2019, Ustariz Aróstegui, C‑72/18, EU:C:2019:516, punkt 35 och där angiven rättspraxis). Det framgår emellertid av själva beslutet om hänskjutande att situationen för klaganden i det nationella målet, när han var tillfälligt anställd, var identisk med den situation som han befinner sig i egenskap av tjänsteman med avseende på arbetsuppgifterna som samordnande veterinär, det examensbevis som krävdes, systemet, arbetsort och övriga arbetsförhållanden.

36

Den hänskjutande domstolen har emellertid påpekat att en tjänsteman som tillfälligt innehar en tjänst, det vill säga i samband med en utstationering, på en högre nivå än den tjänst med avseende på vilken vederbörande har erhållit fast anställning, inte behåller den lönegrad som motsvarar lönegraden för den tjänst han eller hon innehade under utstationeringen utan erhåller den lönegrad som motsvarar den fasta tjänsten. Den hänskjutande domstolen vill därför få klarhet i huruvida den omständigheten att en tjänsteman behåller den högre lönegrad som vederbörande hade när han var tillfälligt anställd, utgör en omvänd diskriminering till nackdel för tjänstemän.

37

Det följer av ordalydelsen av klausul 4 punkt 1 i ramavtalet att det är tillräckligt att de berörda visstidsanställda behandlas mindre förmånligt än tillsvidareanställda i en jämförbar situation, för att de förstnämnda ska kunna åberopa denna klausul (dom av den 20 juni 2019, Ustariz Aróstegui, C‑72/18, EU:C:2019:516, punkt 31).

38

Det framgår emellertid att klaganden i det nationella målet under flera år, i egenskap av tillfälligt anställd och med stöd av en enda utnämning, har innehaft tjänsten som samordnande veterinär vid regionen, för vilken han placerades i lönegrad 24 enligt det system för klassificering av tjänster som är tillämpligt på regionen. Situationen för klaganden i det nationella målet ska således jämföras med situationen för en tjänsteman som innehar en sådan fast tjänst.

39

Härav följer, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter, att situationen för en tillfälligt anställd, såsom den situation som klaganden i det nationella målet befann sig i innan han fick ställning som tjänsteman, är jämförbar med situationen för en tjänsteman som innehar samma tjänst som den förstnämnda men som en fast tjänst.

40

Under dessa omständigheter ska det för det andra prövas huruvida det föreligger ”objektiva grunder”, i den mening som avses i klausul 4 punkt 1 i ramavtalet, som kan motivera den skillnad i behandling som nämns i punkt 33 ovan.

41

Enligt domstolens fasta praxis innebär begreppet ”objektiva grunder” ett krav på att den skillnad i behandling som konstaterats ska vara motiverad av precisa och konkreta omständigheter som är kännetecknande för det aktuella anställningsvillkoret i det särskilda sammanhang där det förekommer och på grundval av objektiva och klara kriterier, så att det kan kontrolleras huruvida denna skillnad tillgodoser ett verkligt behov, är ägnad att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och är nödvändig för att uppnå detta. Sådana omständigheter kan till exempel följa av att de arbetsuppgifter för vilkas utförande avtal om visstidsanställning har ingåtts är av ett särskilt slag och har vissa inneboende egenskaper eller, i förekommande fall, av en medlemsstats strävan efter att uppnå ett berättigat socialpolitiskt mål (dom av den 20 juni 2019, Ustariz Aróstegui, C 72/18, EU:C:2019:516, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

42

Nämnda begrepp kan däremot inte förstås så, att en särbehandling av visstidsanställda i förhållande till tillsvidareanställda kan motiveras av den omständigheten att sådan särbehandling föreskrivs i allmänna och abstrakta nationella bestämmelser, såsom en lag eller ett kollektivavtal (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 september 2011, Rosado Santana, C‑177/10, EU:C:2011:557, punkt 72 och där angiven rättspraxis).

43

Att tillfälligt anställda utför tillfälligt arbete kan inte i sig utgöra en objektiv grund, i den mening som avses i klausul 4 punkt 1 i ramavtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 juni 2019, Ustariz Aróstegui, C‑72/18, EU:C:2019:516, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

44

Vad gäller frågan huruvida den skillnad i behandling som konstaterats i målet vid den nationella domstolen eventuellt är motiverad, har den hänskjutande domstolen för det första hänvisat till tjänstemännens vertikala karriärutveckling, vilken är progressiv och följer av den administrativa strukturen i sig.

45

Eftersom den vertikala yrkesutvecklingen och befästandet av den personliga lönegraden är en naturlig följd av ställningen som tjänsteman, erinrar EU-domstolen om att medlemsstaterna, med hänsyn till det utrymme för skönsmässig bedömning som de har när de organiserar sin offentliga förvaltning, i princip, utan att åsidosätta direktiv 1999/70 och ramavtalet, kan föreskriva villkor för att få tillträde till ställningen som tjänsteman och anställningsvillkoren för sådana tjänstemän (dom av den 20 juni 2019, Ustariz Aróstegi, C‑72/18, EU:C:2019:516, punkt 43).

46

Även om direktiv 1999/70 och ramavtalet således i princip inte utgör hinder för att endast tjänstemän omfattas av systemet med befästande av den personliga lönegraden, kan det likväl inte i en medlemsstats lagstiftning uppställas ett allmänt och abstrakt villkor som enbart avser den tillfälliga karaktären av tillfälligt anställdas arbete, utan att det tas hänsyn till den särskilda beskaffenheten av de arbetsuppgifter som utförs och dessa uppgifters natur.

47

Domstolen konstaterar emellertid att det i den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet, såsom framgår av beslutet om hänskjutande, föreskrivs att enbart den omständigheten att en tjänsteman tillfälligt innehar en tjänst i en högre lönegrad än den som han eller hon innehar definitivt inte automatiskt ger honom eller henne rätt att få den högre lönegraden befäst.

48

Att under dessa omständigheter tillåta att den högre lönegrad som en tjänsteman hade när han var tillfälligt anställd befästs, skulle kunna utgöra omvänd diskriminering till nackdel för tjänstemän som tillfälligt har utstationerats till en tjänst med en högre lönegrad än den tjänst som de slutgiltigt har tillsatts på.

49

I den mån som den nationella lagstiftning som är tillämplig i det nationella målet, å ena sidan, utesluter att den lönegrad som innehas tillfälligt automatiskt befästs, å andra sidan, tillåter att perioden på en tillfällig tjänst beaktas i syfte att fastställa den lönegrad som ska befästas, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera, ska denna lagstiftning tillämpas på samma sätt på personer som innehaft denna tillfälliga tjänst såsom tillfälligt anställda eller såsom tjänstemän.

50

För det andra anser den hänskjutande domstolen att eftersom det arbete som klaganden i det nationella målet utförde i egenskap av tillfälligt anställd beaktades under det urvalsförfarande som gav honom ställning som tjänsteman, skulle beaktandet av detta arbete i syfte att befästa den personliga lönegraden innebära en dubbel värdering av arbetet, vilket skulle innebära att klaganden behandlades fördelaktigare än andra tjänstemän.

51

Fastställandet av villkor för tillträde till ställningen som tjänsteman och en sådan tjänstemans möjlighet att få sin personliga lönegrad befäst, vilket, såsom anges i punkterna 31 och 32 ovan, utgör ett anställningsvillkor, är emellertid två skilda aspekter av det regelverk som är tillämpligt på tjänstemän, vilket innebär att beaktandet av det arbete som den berörda personen utfört i egenskap av tillfälligt anställd i syfte att ge vederbörande ställning som tjänsteman eller i syfte att befästa den personliga lönegraden inte kan anses leda till en dubbel värdering av detta arbete enbart med avseende på befästandet av den personliga lönegraden.

52

Även om det, i enlighet med den rättspraxis som det hänvisas till i punkt 45 ovan, är berättigat att föreskriva villkor för tillträde till ställningen som tjänsteman, kan fastställandet av sådana villkor för tillträde inte motivera en skillnad i behandling med avseende på villkoren för nämnda befästande.

53

Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågorna besvaras på följande sätt. Klausul 4 punkt 1 i ramavtalet utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken arbete som en tjänsteman har utfört som tillfälligt anställd, innan denne hade erhållit ställning som tjänsteman, inte beaktas i syfte att befästa den personliga lönegraden.

54

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjunde avdelningen) följande:

Klausul 4 punkt 1 i ramavtalet om visstidsarbete, ingånget den 18 mars 1999, som återfinns i bilagan till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP, utgör hinder för nationell lagstiftning enligt vilken arbete som en tjänsteman har utfört som tillfälligt anställd, innan denne hade erhållit ställning som tjänsteman, inte beaktas i syfte att befästa den personliga lönegraden.