1.

Under det som brukar kallas ”flyktingkrisen år 2015” ansökte mer än 95000 ensamkommande barn om internationellt skydd, vilket motsvarade 7 procent av alla ansökningar om internationellt skydd i Europeiska unionen. ( 2 ) Ankommande ensamkommande barn är ett återkommande fenomen som varit mest kännbart för Grekland, som år 2020 tog emot mer än 20 procent av alla asylsökande som bedömdes vara ensamkommande barn i hela Europeiska unionen, vilket var det högsta antal som någon av EU:s medlemsstater ställdes inför. ( 3 )

2.

Rechtbank Den Haag zittingsplaats Haarlem (Distriktsdomstolen i Haag, sammanträdesort Haarlem, Nederländerna) har hänskjutit frågor till EU-domstolen om tolkningen av artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen, ( 4 ) enligt vilken asylsökande ska ha rätt till ett effektivt rättsmedel mot ”beslut om överföring” som fattas av medlemsstaterna, och av artikel 47 första stycket i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), enligt vilken ”var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts” har rätt till ett sådant rättsmedel inför en domstol.

3.

Det nationella målet rör en asylsökande, I (nedan kallad klaganden), som då han lämnade in sin ansökan om internationellt skydd i Grekland var ett ensamkommande barn. Om ett sådant barn har en släkting som kan ta hand om honom eller henne och som vistas lagligt i en annan medlemsstat, är den medlemsstaten enligt artikel 8.2 i Dublin III‑förordningen ansvarig för att pröva den underåriges ansökan om internationellt skydd, förutsatt att det är för den underåriges bästa.

4.

I förevarande mål har klaganden gjort gällande att han har en sådan släkting, nämligen hans påstådda farbror/morbror, S, som vistas i Nederländerna. De grekiska myndigheterna har därför anmodat Staatssecretaris van Justitie en Veiligheid (migrationsministern, Nederländerna) (nedan kallad migrationsministern) att överta klaganden så att hans ansökan om internationellt skydd kan prövas i Nederländerna och så att han kan bo hos sin farbror/morbror under prövningen. Den talan som klaganden och S har väckt mot migrationsministern vid den hänskjutande domstolen gäller den sistnämndes avslag på denna framställan.

5.

Mot denna bakgrund önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida, och i förekommande fall på vilken rättslig grund (artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen eller artikel 47 första stycket i stadgan, var för sig eller tillsammans), klaganden och S bör tillerkännas ett rättsmedel mot migrationsministerns avslag.

6.

Förevarande mål aktualiserar, återigen, ( 5 ) frågan om den sköra balansen mellan två mål som är en bärande del av Dublin III‑förordningen, nämligen å ena sidan att göra det möjligt att snabbt fastställa vilken medlemsstat som ska vara ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd, och å andra sidan att garantera skyddet av den berörda individens grundläggande rättigheter, särskilt när medlemsstaterna har att göra med ensamkommande barn, som anses vara en särskilt sårbar grupp av asylsökande.

7.

Som jag kommer att förklara nedan är jag av den uppfattningen att den förevarande situationen inte faller inom tillämpningsområdet för artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen, men att det däremot krävs enligt artikel 47 första stycket i stadgan att ett ensamkommande barn ges möjlighet att inför domstol i en medlemsstat på rättslig och saklig grund bestrida ett beslut av en myndighet i den medlemsstaten att avslå en framställan om övertagande av honom eller henne på grundval av artikel 8.2 i denna förordning.

8.

I skälen 13, 14, 16, 19 och 39 i Dublin III‑förordningen anges följande:

…

…

…

9.

Punkt 2 i artikel 8 i samma förordning, med rubriken ”Underåriga”, har följande lydelse:

”Om den sökande är ett ensamkommande barn ( 6 ) och har en släkting ( 7 ) som vistas lagligt i en annan medlemsstat och det vid en individuell prövning har fastställts att släktingen kan ta hand om honom eller henne, ska den medlemsstaten sammanföra den underårige med släktingen och vara ansvarig medlemsstat, förutsatt att det är för den underåriges bästa.”

10.

Avdelning II i kapitel VI i Dublin III‑förordningen, som har rubriken ”Förfarande vid framställningar om övertagande”, omfattar artiklarna 21 och 22, där det fastställs vilka skyldigheter som åligger medlemsstaterna då de gör och besvarar en framställan om övertagande. I relevanta delar av artikel 21.1 anges följande:

”Om en medlemsstat som har mottagit en ansökan om internationellt skydd bedömer att en annan medlemsstat ska ansvara för prövningen av denna ansökan, får den förstnämnda medlemsstaten så snart som möjligt och i vart fall inom tre månader från det att asylansökan lämnades in … anmoda den senare medlemsstaten att överta sökanden.

…”

11.

I artikel 22.1 föreskrivs att ”(d)en anmodade medlemsstaten ska utföra de kontroller som behövs och fatta beslut om en framställan om övertagande av en sökande inom två månader från det att framställan mottogs”.

12.

I artikel 27.1 i kapitel VI i Dublin III‑förordningen med rubriken ”Rättssäkerhetsgarantier”, föreskrivs följande:

”En sökande … ska ha rätt till ett effektivt rättsmedel, i form av överklagande eller omprövning i domstol av de faktiska och rättsliga omständigheterna när det gäller det beslut om överföring.”

13.

Klaganden är född år 2002 och är egyptisk medborgare. Den 23 december 2019, medan han fortfarande var under 18 år gammal, lämnade han in en ansökan om internationellt skydd i Grekland.

14.

Under det förfarande som genomfördes av de grekiska myndigheterna för att i enlighet med de kriterier som anges i Dublin III‑förordningen fastställa vilken medlemsstat som skulle ansvara för prövningen av hans ansökan (nedan kallat Dublinförfarandet), uppgav klaganden för de grekiska myndigheterna att han önskade sammanföras med S, som han hävdar är hans farbror/morbror och som vistas i Nederländerna.

15.

Den 10 mars 2020 gjorde de grekiska myndigheterna i enlighet med artikel 21 i Dublin III‑förordningen en framställan om övertagande till den behöriga myndigheten i Nederländerna, nämligen migrationsministern. Framställan gjordes med stöd av ansvarskriteriet i artikel 8.2 i nämnda förordning.

16.

Genom skrivelse av den 8 maj 2020 avslog migrationsministern framställan om övertagande med motiveringen att det inte gick att styrka något familjeband mellan klaganden och S.

17.

Den 28 maj 2020 begärde de grekiska myndigheterna att migrationsministern skulle ompröva sitt beslut i enlighet med artikel 5.2 i förordning (EG) nr 1560/2003 ( 8 ) (nedan kallad tillämpningsförordningen).

18.

Genom skrivelse av den 11 juni 2020 bekräftade migrationsministern ånyo sin slutsats att det saknades tillräckliga bevis för ett familjeband mellan klaganden och S och avslog begäran om att framställan skulle prövas på nytt.

19.

Den 24 juni 2020 begärde klaganden och S omprövning av migrationsministerns beslut att avslå framställan om övertagande av klaganden. Genom skrivelse av den 26 juni 2020 avvisade migrationsministern denna begäran om omprövning med motiveringen att Dublin III‑förordningen inte innehåller någon bestämmelse som ger personer som ansöker om internationellt skydd rätt att begära omprövning av ett beslut om avslag på en framställan om övertagande.

20.

Samma dag överklagade klaganden och S detta beslut till den hänskjutande domstolen. ( 9 )

21.

Klaganden ( 10 ) har inför nämnda domstol gjort gällande att migrationsministern, genom att avslå framställan om övertagande av honom, underlät att ta hänsyn till hans bästa i strid med artikel 8.2 i Dublin III‑förordningen. I enlighet med artikel 27.1 i nämnda förordning och artikel 47 första stycket i stadgan ska han därför ha rätt till ett effektivt rättsmedel mot migrationsministerns avslag.

22.

Klaganden har även gjort gällande att skyddet för asylsökandes rättigheter inom Europeiska unionen har stärkts till följd av domarna i målen Ghezelbash ( 11 ) och Karim, ( 12 ) vilket medför att dessa personer generellt sett ska ha möjlighet att överklaga eller begära omprövning av ett beslut på grundval av felaktig tillämpning av kriterierna i kapitel III i Dublin III‑förordningen för att fastställa ansvarig medlemsstat.

23.

Migrationsministern anser att klaganden inte har någon rätt att överklaga hennes beslut att avslå en framställan om övertagande av honom till domstol. Migrationsministern har i detta avseende gjort gällande att det rättsmedel som föreskrivs i artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen endast gäller vid ”beslut om överföring”, i den mening som avses i denna bestämmelse. Migrationsministern har påpekat att förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat uteslutande försiggår på behörig myndighetsnivå i medlemsstaterna och att det inte tillerkänner asylsökande någon rätt att överklaga beslut av medlemsstatens behöriga myndigheter att avslå en framställan om övertagande av dem. ( 13 )

24.

Den hänskjutande domstolen har angett att enligt den information som den förfogar över har den grekiska myndigheten beslutat att avstå från att pröva klagandens ansökan om internationellt skydd så länge det nationella målet pågår.

25.

Den har även noterat att medlemsstaterna (och mer specifikt Tyskland, Österrike, Sverige och, tidigare, Förenade kungariket) alla har haft mycket olika sätt att hantera frågan huruvida asylsökande som önskar överklaga en medlemsstats beslut att avslå en framställan om övertagande av honom eller henne ska ha rätt till ett rättsmedel.

26.

Den hänskjutande domstolen anser vidare att uttrycket ”beslut om överföring” i artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen bör ges en vid tolkning, oavsett om den ska jämföras med artikel 47 första stycket i stadgan eller inte. En snäv tolkning av artikel 27.1 i nämnda förordning skulle enligt dess mening leda till godtycklighet och vara omotiverad. Eftersom endast de behöriga myndigheterna i medlemsstaterna kan inleda förlikningsförfarandet i den mening som avses i artikel 37.2 i Dublin III‑förordningen, skulle det dessutom vara omöjligt att dra slutsatsen att denna bestämmelse redan tillerkänner asylsökande ett effektivt rättsmedel i den mening som avses i artikel 47 första stycket i stadgan.

27.

Slutligen har den hänskjutande domstolen framfört tvivel beträffande huruvida en ”släkting” till ett ensamkommande barn i egen rätt kan överklaga ett beslut av den medlemsstat där han eller hon lagligen vistas att avslå en framställan om övertagande av ett sådant barn med stöd av artikel 8.2 i Dublin III‑förordningen.

28.

Mot denna bakgrund har Rechtbank Den Haag zittingsplaats Haarlem (Distriktsdomstolen i Haag, sammanträdesort Haarlem) beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

29.

Begäran om förhandsavgörande, daterad den 12 januari 2021, registrerades vid EU-domstolens kansli den 13 januari 2021. Skriftliga yttranden har ingetts av klaganden och S, den grekiska, den franska, den nederländska och den schweiziska regeringen samt Europeiska kommissionen. Klaganden, den grekiska, den nederländska och den belgiska regeringen samt kommissionen var företrädda vid den muntliga förhandlingen, som ägde rum den 11 januari 2021.

30.

I Dublin III‑förordningen fastställs kriterier och mekanismer för att fastställa vilken medlemsstat som är ansvarig för att pröva en ansökan om internationellt skydd som en tredjelandsmedborgare eller en statslös person har lämnat in inom Europeiska unionen. Såsom klargörs i artikel 3.1 i nämnda förordning syftar den till att säkerställa att varje ansökan prövas, men även att endast en medlemsstat (den som fastställs enligt kriterierna i kapitel III i Dublin III‑förordningen) bär detta ansvar. Om en medlemsstat som har mottagit en ansökan om internationellt skydd på grundval av dessa kriterier bedömer att en annan medlemsstat ska ansvara för prövningen av denna ansökan, får den förstnämnda medlemsstaten (nedan kallad den anmodande medlemsstaten) anmoda den senare medlemsstaten (nedan kallad den anmodade medlemsstaten) att överta den asylsökande (genom att göra en framställan om övertagande). ( 14 )

31.

I förevarande mål gjorde den grekiska myndigheten en sådan framställan till sin nederländska motsvarighet. Framställan gjordes med stöd av artikel 8.2 i Dublin III‑förordningen, som innehåller ett ”bindande ansvarskriterium” ( 15 ) som syftar till att skydda ensamkommande barn genom att sammanföra dem med sina ”släktingar”. ( 16 ) Migrationsministern avslog framställan med motiveringen att det inte gick att fastställa ett familjeband mellan klaganden och hans påstådda farbror/morbror, S. Båda önskar väcka talan mot detta avslagsbeslut vid nederländsk domstol i hopp om att klaganden ska överföras till denna medlemsstat och återförenas med S.

32.

Mot denna bakgrund har den hänskjutande domstolen hänskjutit tre tolkningsfrågor till EU-domstolen. De två första frågorna avser förekomsten av ett effektivt rättsmedel mot detta avslag och den rättsliga grunden för ett sådant rättsmedel. Den tredje frågan, som är avhängig svaret på de två första frågorna, gäller de praktiska formerna för detta rättsmedel.

33.

I de följande avsnitten kommer jag att granska dessa frågor i tur och ordning. Först kommer jag att förklara varför jag anser att tillämpningsområdet för artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen inte kan utvidgas till att innefatta ett rättsmedel för asylsökande som önskar överklaga den anmodade medlemsstatens (i detta fall Nederländernas) avslag på framställan om övertagande av honom eller henne (A). Därefter kommer jag att slå fast att när detta avslag avser en framställan om övertagande med stöd av artikel 8.2 i förordningen, är den medlemsstaten, i enlighet med artikel 47 första stycket i stadgan, jämförd med artiklarna 7 och 24.2 däri (rätten till respekt för privatlivet och familjelivet och till skydd för ”barnets bästa”), likväl skyldig att ge det ensamkommande barnet tillgång till ett effektivt rättsmedel (B). Slutligen kommer jag att överväga de praktiska konsekvenserna av denna skyldighet med hänsyn till Dublin III‑förordningens övergripande utformning (C).

34.

Den hänskjutande domstolen vill genom sin första fråga i huvudsak få klarhet i huruvida artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen ska tolkas så, att en medlemsstat som har mottagit en framställan om övertagande med stöd av artikel 8.2 i nämnda förordning och som avslår denna framställan är skyldig att ge det berörda ensamkommande barnet och/eller dess påstådda släkting tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en domstol.

35.

I likhet med alla intervenerande parter, och till skillnad från klaganden och S, anser jag att artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen inte ålägger den medlemsstaten en sådan skyldighet.

36.

Jag noterar att det i den bestämmelsen anges att ”sökanden” eller ”annan person som avses i artikel 18.1 c eller d” (alltså i huvudsak även där personer som ansöker om internationellt skydd) ska ha rätt till ett effektivt rättsmedel, i form av överklagande eller omprövning i domstol av de faktiska och rättsliga omständigheterna när det gäller ”beslut om överföring”.

37.

Av denna formulering följer för det första att släktingen till en person som ansöker om internationellt skydd inte ingår bland de personer som den bestämmelsen riktar sig till. Det är endast sökanden själv som åtnjuter en sådan rätt.

38.

För det andra tar artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen sikte på en specifik situation. Uttrycket ”beslut om överföring”, i den mening som avses i den bestämmelsen, jämförd med artikel 26.1 och artikel 29.1 i Dublin III‑förordningen, ( 17 ) avser ett beslut i) som fattats av den medlemsstat där en asylsökande vistas och ii) vars syfte är att ”överföra” denna person till den medlemsstat som enligt kriterierna i förordningen fastställts som ansvarig för att pröva hans eller hennes ansökan om internationellt skydd. ( 18 ) Ett sådant beslut ska meddelas när myndigheten i den förstnämnda (den anmodande medlemsstaten) har gjort en framställan om övertagande (eller, i förekommande fall, en framställan om återtagande) ( 19 ) till sin motsvarighet i den sistnämnda medlemsstaten (den anmodade medlemsstaten), och denna myndighet har godtagit denna framställan. ( 20 )

39.

Härav följer att artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen inte kan tolkas så, att den föreskriver ett rättsmedel inför en domstol i den anmodade medlemsstaten (i detta fall Nederländerna) mot ett beslut av myndigheterna i den medlemsstaten att avslå en ”framställan om övertagande”, med verkan att sökanden inte ska överföras till den anmodande medlemsstaten. Situationer där en asylsökande hävdar att han eller hon bör överföras till en viss medlemsstat, men denna medlemsstat avslår framställan om övertagande (eller återtagande) av honom eller henne faller helt enkelt inte inom tillämpningsområdet för denna bestämmelse.

40.

Även om EU-domstolen har antagit en vid tolkning av artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen, ( 21 ) och även om denna bestämmelse ska tolkas mot bakgrund av artikel 47 första stycket i stadgan, ( 22 ) är det uppenbart för mig att om artikel 27.1 i den förordningen tolkades så, att den anmodade medlemsstatens avslag på en framställan om övertagande av ett barn som sökanden måste kunna bli föremål för domstolsprövning, skulle detta innebära att tillämpningsområdet för denna bestämmelse utvidgades utöver vad dess ordalydelse tillåter. ( 23 )

41.

Min uppfattning i detta avseende stärks av att kommissionen, i ett försök att reformera Dublin III‑förordningen, föreslog att en ny bestämmelse skulle införas där det föreskrevs att om inget beslut om överföring fattades skulle medlemsstaterna tillhandahålla ett effektivt rättsmedel inför domstol om den sökande hävdade att en ”familjemedlem”, eller avseende ensamkommande barn en ”släkting”, lagligen vistades i en annan medlemsstat. ( 24 )

42.

Detta förslag har sedan dess dragits tillbaka. ( 25 ) Icke desto mindre ger detta, enligt min mening, en indikation på att artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen, i dess nuvarande form, varken uttryckligen eller underförstått rymmer någon rätt till ett effektivt rättsmedel i ett sådant fall. ( 26 )

43.

Jag ska nu övergå till frågan huruvida en sådan rätt kan härledas från enbart artikel 47 första stycket i stadgan, jämförd med artiklarna 7 och 24.2 däri.

44.

Den hänskjutande domstolen vill genom sin andra fråga i huvudsak få klarhet i huruvida artikel 47 första stycket i stadgan, jämförd med artiklarna 7 och 24.2 däri, ska tolkas så, att en medlemsstat som har mottagit en framställan om övertagande med stöd av artikel 8.2 i Dublin III‑förordningen är skyldig att ge en asylsökande som är ett ensamkommande barn och/eller hans eller hennes påstådda släkting tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en domstol mot den medlemsstatens beslut att avslå denna framställan.

45.

Det kan vara lämpligt att inledningsvis erinra om att artikel 47 i stadgan, som har rubriken ”Rätt till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol”, kodifierade den allmänna principen om ett effektivt domstolsskydd som tidigare fastställts av EU-domstolen. ( 27 ) Rätten till ett effektivt rättsmedel, som garanteras i första stycket i denna bestämmelse, motsvarar den rätt som föreskrivs i artikel 13 i Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 (Europakonventionen). ( 28 )

46.

Enligt artikel 47 första stycket i stadgan har var och en vars ”unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts … rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol”. Såsom framgår av EU-domstolens fasta praxis kan rätten till ett effektivt rättsmedel åberopas redan med stöd av enbart artikel 47 i stadgan, utan att dess innehåll behöver preciseras genom andra bestämmelser i unionsrätten eller i varje medlemsstats nationella rätt. ( 29 )

47.

En förutsättning för att denna rättighet ska existera i ett enskilt fall är emellertid, såsom framgår av artikel 47 första stycket i stadgan, att den person som åberopar rättigheten gör gällande en eller flera ”rättigheter eller friheter som garanteras i unionsrätten”. ( 30 ) Detta innebär inte endast att den föreliggande situationen måste omfattas av unionsrättens tillämpningsområde – eftersom stadgan annars inte skulle vara tillämplig över huvud taget ( 31 ) – utan också att den specifika parten måste åtnjuta en konkret rättighet eller frihet som skyddas av unionsrätten. ( 32 )

48.

När det så gäller tillämpningen av artikel 47 första stycket i stadgan i en situation såsom den i det nationella målet kommer jag först att förklara att när en medlemsstat avslår en ”framställan om övertagande” som gjorts med stöd av artikel 8.2 i Dublin III‑förordningen är det inte bara uppenbart att detta avslag omfattas av unionsrätten, eftersom myndigheten i den anmodade medlemsstaten tillämpar bestämmelserna i Dublin III‑förordningen ( 33 ) när den fattar ett sådant beslut, utan även att det påverkar (och i praktiken kan innebära ett åsidosättande av) ett antal konkreta ”unionsrättsligt garanterade … rättigheter” som det berörda ensamkommande barnet åtnjuter. Den underårige (men inte hans eller hennes påstådda släkting) har således enligt artikel 47 första stycket i stadgan rätt till ett effektivt rättsmedel mot detta avslag inför domstol i den anmodade medlemsstaten (1). Jag kommer därefter att redogöra för skälen till att jag anser att Dublin III‑förordningen som helhet inte uppställer hinder för erkännandet av ett sådant rättsmedel ( 34 ) och att det inte föreligger någon konflikt mellan denna förordning och artikel 47 första stycket i stadgan (2). Slutligen kommer jag att förklara varför jag anser att en sådan tolkning, i motsats till vad intervenienterna har uttryckt farhågor för inför EU-domstolen, inte kommer att leda till att Dublinsystemet måste ses över (3).

49.

Som jag angav i punkt 31 ovan införs genom artikel 8.2 i Dublin III‑förordningen ett ”bindande ansvarskriterium” som syftar till att fastställa vilken medlemsstat som ska pröva en ansökan om internationellt skydd som lämnas in av ett ensamkommande barn som har en vuxen släkting som vistas lagligt i Europeiska unionen. Detta kriterium har företräde framför alla andra kriterier i denna förordning. ( 35 ) Förutsatt att kriterierna i artikel 8.2 i Dublin III‑förordningen är uppfyllda, ålägger den bestämmelsen den medlemsstat där släktingen vistas två klara, precisa och ovillkorliga skyldigheter, nämligen att den ”ska … sammanföra den underårige med släktingen och vara ansvarig” för att pröva den underåriges ansökan om internationellt skydd, förutsatt att det är för den underåriges bästa. ( 36 )

50.

Jag anser att dessa två skyldigheter är en naturlig följd av vissa ”unionsrättsligt garanterade … rättigheter” i den mening som avses i artikel 47.1 i stadgan och som ensamkommande barn som ansöker om internationellt skydd inom Europeiska unionen åtnjuter.

51.

Tanken att asylsökande åtnjuter vissa individuella materiella rättigheter är en bärande del av Dublin III‑förordningen. Denna förordning syftar särskilt till att trygga ”full respekt” för vissa rättigheter som erkänns i stadgan och som är av särskild betydelse vid tillämpningen av förordningen. ( 37 ) Dessa rättigheter skyddas av olika rättssäkerhetsgarantier ( 38 ) som syftar till att garantera asylsökandenas delaktighet i förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat. ( 39 ) De återspeglas även i själva utformningen av (åtminstone vissa av) de bestämmelser som unionslagstiftaren har innefattat i detta rättsliga instrument. ( 40 )

52.

I detta sammanhang antogs artikel 8.2 i Dublin III‑förordningen i det uttryckliga syftet att ”säkerställa full respekt för principen om familjens enhet och hänsyn till barnets bästa” ( 41 ) och således ge verkan åt de grundläggande rättigheterna i artiklarna 7 och 24.2 i stadgan, vilka båda bör vara ”fråg[or] av största vikt” för medlemsstaterna vid tillämpningen av bestämmelserna i Dublin III‑förordningen. ( 42 )

53.

I detta avseende erinrar jag för det första om att artikel 7 i stadgan garanterar den grundläggande rätten till ”respekt för … familjelivet”. Denna rättighet motsvarar den rätt som garanteras genom artikel 8.1 i Europakonventionen. Den ska därför tolkas mot bakgrund av relevant rättspraxis från Europeiska domstolen för de mänskliga rättigheterna (nedan kallad Europadomstolen). ( 43 ) Enligt denna rättspraxis är det en fråga om faktiska omständigheter huruvida det existerar ett ”familjeliv”. Detta begrepp har sin grund i skyddet för kärnfamiljen (eller den närmaste familjen). Det har emellertid godtagits att även nära ”släktingar” utanför kärnfamiljen kan spela en roll och bidra till familjelivet. ( 44 ) Med hänsyn härtill kan begreppet ”familjeliv” inbegripa den relation mellan ett barn och hans eller hennes ”släkting” som ligger till grund för ansvarskriteriet i artikel 8.2 i Dublin III‑förordningen (exempelvis relationen mellan ett barn och hans eller hennes farbror/morbror).

54.

För det andra erkänns det i artikel 24.2 i stadgan att ”[v]id alla åtgärder som rör barn, oavsett om de vidtas av offentliga myndigheter eller privata institutioner, ska barnets bästa komma i främsta rummet”. Denna andra grundläggande rättighet ska tolkas jämförd med den förstnämnda. ( 45 ) EU-domstolen har nämligen slagit fast att det följer av skälen 14–16 och bland annat artikel 6.3 a ( 46 ) och 6.4, ( 47 ) samt artikel 8.2 i Dublin III‑förordningen att respekten för familjelivet, och då särskilt bevarandet av familjens enhet, i princip ska anses vara till barnets bästa. ( 48 ) Principen om barnets ”bästa” kräver med andra ord ofta att medlemsstaterna till fullo tillgodoser den underåriges rätt till familjeliv genom att hålla samman hans eller hennes familj och, under vissa omständigheter, återförena honom eller henne med familjemedlemmar eller släktingar.

55.

Genom att anta artikel 8.2 i Dublin III‑förordningen förefaller unionslagstiftaren således att, i linje med Europadomstolens praxis, ( 49 ) ha erkänt att ensamkommande barn är särskilt sårbara personer, ( 50 ) vars välbefinnande är helt beroende av vuxnas beskydd och omsorg och av lämpliga mottagningsvillkor. Trots de garantier som fastställts i direktivet om mottagningsvillkor ( 51 ) är det uppenbart att ensamkommande barns behov i allmänhet bäst tillgodoses och deras ”sociala utveckling”, ”säkerhet” och ”trygghet” ( 52 ) bäst säkerställs om de, i avsaknad av en ”familjemedlem” inom unionens territorium, ( 53 ) tas om hand av en vuxen ”släkting” ( 54 ) under den tid då deras ansökan om internationellt skydd prövas, i stället för att placeras i en fosterfamilj eller (än värre) i en förläggning i en annan medlemsstat än den där denne ”släkting” vistas.

56.

Härav följer att artikel 8.2 i Dublin III‑förordningen, i motsats till vad kommissionen och regeringarna i de medlemsstater som deltar i förevarande mål har hävdat, inte enbart är en organisatorisk regel som styr ansvarsfördelningen mellan medlemsstaterna. De skyldigheter som genom denna bestämmelse åläggs medlemsstaterna att sammanföra ensamkommande barn med sina släktingar syftar till att säkerställa full respekt för dessa underårigas grundläggande rätt till ett ”familjeliv” (artikel 7 i stadgan) och till skydd för det som är till deras ”bästa” (artikel 24.2 i stadgan). Enligt min mening motsvaras dessa skyldigheter därför, i överensstämmelse med de precisa villkoren i denna bestämmelse, av konkreta rättigheter för dessa personer.

57.

För fullständighetens skull vill jag tillägga att jag för det första inte övertygas av kommissionens, den belgiska och den nederländska regeringens argument att unionslagstiftaren inte hade för avsikt att uppmuntra familjeåterförening av ensamkommande barn med sina släktingar i enlighet med Dublin III‑förordningen eftersom denne redan hade sörjt för familjens enhet i andra unionsrättsliga instrument, såsom direktivet om familjeåterförening. ( 55 ) De anser att denna bestämmelse framför allt syftar till att garantera en snabb handläggning av ansökningar om internationellt skydd och inte till att sammanföra familjer. Dessutom står det i enlighet med skyddsgrundsdirektivet ( 56 ) hursomhelst ett ensamkommande barn fritt att, om han eller hon vinner framgång med sin ansökan och får ”flyktingstatus”, flytta till andra medlemsstater och på så sätt förenas med sina släktingar.

58.

Jag måste medge att jag inte kan inse varför det faktum att direktivet om familjeåterförening respektive skyddsgrundsdirektivet ger ensamkommande barn vissa rättigheter skulle hindra dem från att åberopa sina i stadgan grundade rättigheter till ”familjeliv” och till skydd för det som är till deras ”bästa” i samband med tillämpningen av Dublin III‑förordningen.

59.

Dessa olika instrument träder nämligen i funktion vid olika tillfällen. I det nationella målet kan klaganden kanske åberopa skyddsgrundsdirektivet eller direktivet om familjeåterförening för att återförenas med sin farbror/morbror i Nederländerna eller för att se till att andra familjemedlemmar (exempelvis hans mamma eller pappa) ( 57 ) återförenas med honom i Grekland, när (och om) han har erhållit ”flyktingstatus”. Under den tid då de grekiska myndigheterna prövar hans ansökan om internationellt skydd är dessa två direktiv emellertid inte till någon hjälp för honom och endast artikel 8.2 i Dublin III‑förordningen kan säkerställa att han inte, i strid med vad som är till hans bästa, förblir skild från en släkting som kan ta hand om honom. ( 58 )

60.

Här vill jag betona att det inte går att bortse från de negativa konsekvenserna för ett ensamkommande barn av att vara separerad från sina ”familjemedlemmar” eller ”släktingar” under den tid då hans eller hennes ansökan prövas. Såvitt jag vet kan denna prövning teoretiskt sett ta upp till sex månader från det att ansökan om prövningsförfarandet lämnas in ( 59 ) och i praktiken ibland mycket längre tid. ( 60 ) Ur ett barns synvinkel kan detta, beroende på vederbörandes ålder, uppfattas som en mycket lång tid och till och med som en situation utan slut. ( 61 )

61.

För det andra kan jag inte heller se att en sådan tolkning skulle innebära att ensamkommande barn tillerkänns en rätt att få sina ansökningar prövade i den medlemsstat de själva väljer – vilket skulle strida mot den allmänna systematiken i Dublin III‑förordningen och främja så kallad ”forum shopping”. Det innebär endast att vederbörande, om det är för hans eller hennes bästa, ( 62 ) har rätt att, i enlighet med just den regel som antagits av unionslagstiftaren, sammanföras med en släkting som kan ta hand om honom eller henne i en annan medlemsstat och få sin asylansökan prövad där, så att hans eller hennes välbefinnande kan säkerställas på bästa möjliga sätt.

62.

För det tredje övertygas jag inte av argumentet att det inte går att härleda några materiella rättigheter till förmån för ensamkommande barn från artikel 8.2 i Dublin III‑förordningen med tanke på att artikel 17.1 i denna förordning (den så kallade suveränitetsklausulen) under alla omständigheter ger den medlemsstat där en ansökan om internationellt skydd lämnas in möjlighet att frångå kriterierna i förordningen och förklara sig ansvarig för att pröva ansökan.

63.

Det är sant att suveränitetsklausulen ger medlemsstaterna ett visst handlingsutrymme när det gäller tillämpningen av bestämmelserna i Dublin III‑förordningen. Såsom klart framgår av skäl 17 i förordningen bör emellertid denna klausul i första hand användas om det föreligger humanitära skäl, och som ett skydd mot potentiella kränkningar av sökandenas grundläggande rättigheter, för att till exempel föra samman en familj – och inte för att hålla dem åtskilda.

64.

Under alla omständigheter begränsas användningen av denna klausul, som ingår i ett sekundärrättsligt instrument, ovillkorligen av de grundläggande rättigheter som garanteras i stadgan. ( 63 ) De (hypotetiska) intressen som en medlemsstat (undantagsvis) kan åberopa för att frångå artikel 8.2 i Dublin III‑förordningen kan därför inte väga tyngre än ett ensamkommande barns intresse av att för sitt bästa sammanföras med sin släkting i enlighet med denna bestämmelse. ( 64 ) Av detta följer att även om EU-domstolen har slagit fast att principen om barnets ”bästa” inte innebär att medlemsstaterna är skyldiga att utnyttja ”suveränitetsklausulen”, ( 65 ) kan den i många fall mycket väl hindra dem från att göra det. ( 66 )

65.

Slutligen vill jag påpeka att det enligt min mening finns en annan ”unionsrättsligt garanterad … rättighet” i den mening som avses i artikel 47 första stycket i stadgan som aktualiseras i en situation sådan som den i det nationella målet, nämligen det ensamkommande barnets rätt till en korrekt, opartisk och rättvis handläggning av en ”framställan om övertagande” som rör honom eller henne.

66.

Dublin III‑förordningen (och tillämpningsförordningen) ålägger nämligen medlemsstaternas myndigheter vissa skyldigheter, särskilt vad avser tillämpningen av artikel 8.2 i den förstnämnda förordningen. I synnerhet är en medlemsstat som mottar en ”framställan om övertagande” med stöd av denna bestämmelse skyldig att utföra de ”kontroller som behövs” innan den lämnar svar på framställan. Denna medlemsstat ”skall … uttömmande och objektivt samt med hänsyn till alla upplysningar som direkt eller indirekt står till dess förfogande” ( 67 ) kontrollera huruvida kriterierna i den bestämmelsen är uppfyllda ( 68 ) och måste därvid beakta en mängd andra materiella, ( 69 ) processuella ( 70 ) och bevismässiga regler ( 71 ) som anges i dessa båda instrument.

67.

Jag anser att dessa skyldigheter – tillsammans med de skyldigheter som följer av artikel 7 (rätten till familjeliv) och artikel 24.2 (”barnets bästa”) i stadgan – inte bara kräver att den behöriga myndigheten i den anmodade medlemsstaten som hanterar ett ensamkommande barn ska vara proaktiv när det gäller att fastställa vad som är till barnets bästa och undersöka huruvida kraven i artikel 8.2 i Dublin III‑förordningen är uppfyllda eller inte, utan även att de ska omsättas i en motsvarande rätt för detta barn att få framställan om övertagande behandlad på ett opartiskt och rättvist sätt, i linje med barnets bästa. ( 72 )

68.

Det följer av den förklaring som lämnats i föregående avsnitt att när en medlemsstat, oavsett grund, avslår en ”framställan om övertagande” med stöd av artikel 8.2 i Dublin III‑förordningen, kan det – om detta avslag är ogrundat eller, mer allmänt sett, rättsstridigt – vara till förfång för ett ensamkommande barns unionsrättsligt skyddade rättigheter. Den konkreta effekten av detta beslut är att sökanden inte ska överföras och därmed återförenas med sin släkting. Den underårige måste därför ha tillgång till ett effektivt rättsmedel inför en domstol mot ett sådant beslut i enlighet med artikel 47 första stycket i stadgan. ( 73 )

69.

Däremot anser jag att den påstådda farbrorn/morbrorn till ett ensamkommande barn inte kan härleda någon faktisk rätt från tillämpningen av artikel 8.2 i Dublin III‑förordningen. Den bestämmelsen fokuserar på det ensamkommande barnet och på att skydda vederbörandes rätt till skydd för det som är till hans eller hennes ”bästa” (artikel 24.2 i stadgan) och för ”familjelivet” (artikel 7 i stadgan). Den fokuserar inte på hans eller hennes ”familjemedlemmar” eller ”släktingar”, och tillerkänner dem inte heller någon rätt.

70.

Jag vill betona att om ett ensamkommande barn, i en situation såsom den i det nationella målet, inte skulle tillåtas att överklaga ett avslag av myndigheten i den anmodade medlemsstaten på en ”framställan om övertagande” av honom eller henne, skulle vederbörande inte ha någon möjlighet att försvara sina rättigheter inför en domstol – eftersom myndigheten i den anmodande medlemsstaten under alla omständigheter inte skulle fatta något ”beslut om överföring” i den mening som avses i artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen. ( 74 )

71.

Dessutom anser jag att det är uppenbart att det är den anmodade medlemsstaten (i detta fall Nederländerna) som måste tillhandahålla ett sådant rättsmedel inför en domstol i den medlemsstaten (såsom den hänskjutande domstolen). Den anmodade medlemsstaten kan nämligen omöjligen ge tillgång till ett sådant rättsmedel inför dess egna nationella domstolar. Även om Dublinsystemet bygger på ömsesidigt förtroende, ( 75 ) är det i nuläget inte ett helt integrerat system, där domstolarna i medlemsstat A kan pröva beslut som fattats av de administrativa myndigheterna i medlemsstat B och avkunna domar som är bindande för dessa myndigheter.

72.

Efter att ha fastställt att en person som ansöker om internationellt skydd, i en situation såsom den i det nationella målet, har rätt till ett effektivt rättsmedel i enlighet med artikel 47 första stycket i stadgan, jämförd med artikel 7 och artikel 24.2 däri, kommer jag nu att överväga om ordalydelsen i artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen samt den allmänna systematiken i och syftena med denna förordning talar emot att ett sådant rättsmedel tillerkänns.

73.

Om så vore fallet skulle det föreligga en konflikt mellan Dublin III‑förordningen och artikel 47 första stycket i stadgan. Den förstnämnda skulle begränsa den rätt som garanteras i den sistnämnda. ( 76 ) En sådan begränsning är endast tillåten om den uppfyller de strikta krav som anges i artikel 52.1 i stadgan, nämligen för det första att den är ”föreskriven i lag”, för det andra att den är förenlig med det ”väsentliga innehållet” i rättigheten och för det tredje att den beaktar proportionalitetsprincipen. Enligt min mening skulle det inte vara förenligt med ”väsentliga innehållet” i det ensamkommande barnets rätt till ett sådant rättsmedel att i en situation såsom den i det nationella målet helt förvägra detta barn ett effektivt rättsmedel. EU-domstolen skulle inte ha något annat val än att ogiltigförklara artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen (eller, i förekommande fall, denna förordning i sin helhet).

74.

Det finns emellertid flera skäl till att jag avfärdar ett så drastiskt utfall och drar slutsatsen att det faktiskt inte föreligger någon konflikt mellan Dublin III‑förordningen och artikel 47.1 i stadgan.

75.

För det första finns det enligt min mening ingenting i ordalydelsen i artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen som tyder på att den utesluter att ett effektivt rättsmedel tillerkänns i förevarande mål, eftersom den endast föreskriver ett rättsmedel mot ”beslut om överföring”. ( 77 ) Unionslagstiftaren antog denna bestämmelse i uttryckligt syfte att stärka det rättsliga skyddet för asylsökande, ( 78 ) och inte för att den skulle användas som ett ”trumfkort” för att förvägra dem ett effektivt rättsmedel i andra fall som inte faller inom tillämpningsområdet för den bestämmelsen. Även om man skulle anse att ordalydelsen i artikel 27.1 är tvetydig i denna fråga, skulle det enligt min mening inte vara möjligt att tolka denna bestämmelse som så uttömmande. Det följer nämligen av fast rättspraxis att när ordalydelsen i en bestämmelse i unionens sekundärrätt kan tolkas på flera sätt, ska företräde ges åt den tolkning som medför att bestämmelsen överensstämmer med primärrätten (inklusive fri- och rättigheter som grundar sig på stadgan) snarare än åt den tolkning som leder till att bestämmelsen anses vara oförenlig med primärrätten. ( 79 )

76.

För att övergå till Dublin III‑förordningens allmänna systematik och syften, noterar jag, för det andra, att huvuddelen av de argument som kommissionen och medlemsstaternas regeringar har framfört, både vid den muntliga förhandlingen och i sina skriftliga yttranden, bygger på (den enligt min mening felaktiga) förutsättningen att tillerkännandet av ett rättsmedel skulle vara oförenligt med förordningens bärande syfte att göra det möjligt att ”behandla ansökningar om internationellt skydd snabbt” och att ”snabbt fastställa ansvarig medlemsstat”, och med de strikta tidsfrister som fastställts för detta ändamål. I synnerhet har den franska regeringen gjort gällande att det i praktiken skulle vara omöjligt att utnyttja ett rättsmedel med hänsyn till att dessa tidsfrister skulle fortsätta att löpa och eventuellt påverka avgörandet av vilken medlemsstat som skulle vara ansvarig för att pröva ansökan. ( 80 )

77.

Enligt min mening bortser detta resonemang från att unionslagstiftaren införde dessa tidsfrister främst för att ”garantera faktisk tillgång till förfarandena för beviljande av internationellt skydd” ( 81 ) och för att skydda de rättigheter som asylsökande har enligt unionsregelverket på asylområdet och stadgan. ( 82 )

78.

Om man, såsom EU-domstolen gjorde i sin dom i målet Shiri, ( 83 ) godtar att det uttryckliga målet med de tidsfrister som fastställs i Dublin III‑förordningen är att skydda asylsökande, måste man också erkänna att man inte sedan kan kasta dessa tidsfrister i ansiktet på asylsökande för att hindra dem från att göra gällande ett effektivt rättsmedel, särskilt när deras (andra) på stadgan grundade rättigheter påstås ha kränkts (i förevarande mål rätten till ”familjeliv” och barns rätt till skydd för det som är till deras ”bästa” enligt artiklarna 7 och 24.2 i stadgan).

79.

En motsatt slutsats skulle leda till den ganska absurda situationen att en asylsökande skulle förvägras ett effektivt rättsmedel eftersom det förväntas vara till hans eller hennes bästa att de förfaranden som anges i Dublin III‑förordningen genomförs snabbt och att medlemsstaternas behöriga myndigheter till följd av detta skulle ha ett obegränsat utrymme för skönsmässig bedömning i detta avseende. Ett bättre sätt att se på saken skulle säkerligen vara att inse att om en asylsökande beslutar att utöva sin rätt till ett effektivt rättsmedel så är det för att vederbörande anser att det rättsliga skyddet för hans eller hennes rättigheter och intressen är viktigare än ett snabbt beslut av den medlemsstat som är ansvarig för att pröva hans eller hennes ansökan om internationellt skydd. ( 84 )

80.

EU-domstolen har i samband med tolkningen av artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen erkänt att fördröjningar vid fastställandet av ansvarig medlemsstat är en oundviklig konsekvens av medlemsstaternas skyldighet att tillhandahålla ett effektivt rättsmedel. ( 85 ) Detta hindrade emellertid inte EU-domstolen från att slå fast att unionslagstiftaren, vid antagandet av denna förordning, inte ville ”offra asylsökandes domstolsskydd för att tillgodose kravet på en skyndsam handläggning av ansökningar”. ( 86 ) Jag kan inte inse varför det skulle vara omöjligt att göra en liknande tolkning i förevarande mål. ( 87 )

81.

Jag noterar vidare att det i artikel 12.2 i tillämpningsförordningen anges att den omständigheten att de tidsfrister som gäller för att lämna ett svar på en framställan om omhändertagande eller för att verkställa en överföring av ett ensamkommande barn överskrids inte nödvändigtvis ska utgöra ett hinder för att förfarandet fortsätter eller att överföringen genomförs. Som jag förstår det bekräftar denna bestämmelse att när det gäller ensamkommande barn är målet att hålla de strikta tidsfristerna i bestämmelserna i Dublin III‑förordningen och i tillämpningsförordningen sekundärt i förhållande till målet att säkerställa en korrekt tillämpning av bestämmelserna i dessa instrument och ett adekvat skydd för de berörda individerna. Kort sagt går det inte att utan vidare hänvisa till dessa tidsfrister för att hindra ett ensamkommande barn från att överklaga ett beslut av myndigheterna i den anmodade medlemsstaten att inte överta honom eller henne, efter det att den anmodande medlemsstaten har fastställt att den anmodade medlemsstaten i enlighet med ”ansvarskriteriet” i artikel 8.2 i Dublin III‑förordningen ska vara ansvarig medlemsstat.

82.

Hursomhelst finns det en enkel lösning på problemet att domstolsförfaranden fördröjer fastställandet av ansvarig medlemsstat. Enligt min mening kräver nämligen det bärande målet i Dublin III‑förordningen att ansökningar ska handläggas skyndsamt, vilket är till gagn för de ensamkommande barnen och även bidrar till att det system som införts genom denna förordning generellt sett fungerar väl, att det rättsmedel som i enlighet med artikel 47 första stycket i stadgan tillerkänns ensamkommande barn ska vara snabbt. ( 88 )

83.

I detta avseende står det också klart för mig att utövandet av detta rättsmedel ska ha en suspensiv verkan på förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat. Om en domstol i den anmodade medlemsstaten i slutänden skulle slå fast att den statens behöriga myndighet begick ett fel när den avslog framställan om övertagande av ett ensamkommande barn såsom klaganden, skulle dess beslut upphävas (om inte ändras) och den ifrågavarande myndigheten skulle då vara skyldig att lämna ett nytt svar inom den beviljade tidsfristen, vilken skulle börja löpa på nytt. ( 89 ) Konsekvenserna av att denna tidsfrist inte iakttas skulle därmed upprätthållas fullt ut.

84.

För det tredje anser jag att medlemsstaternas skyldighet att tillhandahålla ett effektivt rättsmedel i förevarande mål är förenlig med unionslagstiftarens mål att involvera ensamkommande barn i förfarandet för att fastställa vilken medlemsstat som ska vara ansvarig för att pröva deras ansökan. Detta mål åskådliggörs kanske bäst genom artikel 6.2 i Dublin III‑förordningen och artikel 12.3 i tillämpningsförordningen samt genom de specifika skyldigheter för medlemsstaterna som föreskrivs där. ( 90 )

85.

Enligt min mening skulle just dessa skyldigheter kunna bidra till att säkerställa att det ensamkommande barnets rättsmedel i förevarande mål är effektivt och inte bara en illusion. Det är exempelvis fullt möjligt att dra slutsatsen att dessa bestämmelser, med hänsyn till att de är tillräckligt allmänt och brett formulerade, i praktiken medför en konkret och precis skyldighet för den anmodande medlemsstaten att informera företrädaren för det ensamkommande barnet om att dess myndigheter har gjort en framställan om övertagande på grundval av artikel 8.2 i förordningen till en annan medlemsstat (den anmodade medlemsstaten) och därefter om att den andra medlemsstatens myndigheter har avslagit denna framställan. En sådan skyldighet skulle göra det möjligt för det ensamkommande barnet att erhålla information om innehållet i den anmodade medlemsstatens beslut och att, om han eller hon så önskar, överklaga det.

86.

För det fjärde och framför allt kan en skyldighet för medlemsstaterna att tillhandahålla ett effektivt rättsmedel i förevarande mål faktiskt befrämja en korrekt och effektiv tillämpning av bestämmelserna i Dublin III‑förordningen och tillämpningsförordningen. Det är tydligt att ”ansvarskriteriet” och hela den rad av andra materiella, processuella och bevismässiga regler som anges i dessa båda instrument ( 91 ) för att skydda ensamkommande barn till viss del skulle bli uddlösa och/eller förlora sin praktiska relevans om medlemsstaternas myndigheter, vid bedömningen av en framställan om övertagande, skulle ha ett obegränsat utrymme för att tillämpa dem efter eget skön och därmed kunde undgå rättslig kontroll i alla fall utom när den underårige ska överföras till en annan medlemsstat (fall som omfattas av artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen). Sammantaget skulle målet att säkerställa att fastställandet av ansvarig medlemsstat bygger på ”objektiva kriterier, som är rättvisa” ( 92 ) kunna undergrävas. Skillnader i tillämpningen av dessa regler och kriterier skulle kunna äventyra Dublin III‑förordningens förmåga att fungera smidigt, vilken vilar på principerna om administrativt samarbete, ( 93 ) solidaritet ( 94 ) och ömsesidigt förtroende, ( 95 ) och en ”låsning” skulle till och med kunna uppstå till följd av orubbliga meningsskiljaktigheter mellan medlemsstaterna, som förlikningsförfarandet i artikel 37.2 i förordningen kanske inte skulle kunna undanröja. ( 96 ) I den yttersta änden av spektrumet skulle en medlemsstat – om den så ville – systematiskt kunna avslå varje framställan om övertagande som den mottar. ( 97 )

87.

Mot bakgrund av alla dessa överväganden tvivlar jag på att det längre är meningsfullt att skilja mellan situationer där ett ensamkommande barn ska överföras (och har tillgång till ett rättsmedel i enlighet med artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen) och situationer där den anmodade medlemsstaten avslår en framställan om övertagande av honom eller henne på grundval av artikel 8.2 i samma förordning, vilket medför att han eller hon blir kvar i den medlemsstat där han eller hon befinner sig (och, enligt de intervenerande parterna, inte skulle ha tillgång till något rättsmedel). Det är lätt att föreställa sig ett fall där ett ensamkommande barn anländer till Grekland och därefter på något sätt lyckas ta sig till Nederländerna där hans eller hennes påstådda farbror/morbror vistas. Ett sådant barn skulle ägna sig åt precis det som förordningen syftar till att motverka, nämligen ”sekundär förflyttning” (det vill säga att lämna in successiva ansökningar om internationellt skydd i olika medlemsstater). Ändå är det så, att om Nederländerna därefter gjorde en ”framställan om återtagande” till Grekland och i slutänden fattade beslut om att återföra det ensamkommande barnet till Grekland, skulle ett sådant beslut omfattas av artikel 27.1 i Dublin III‑förordningen och den underårige skulle få en chans att försvara sig inför domstol i Nederländerna. Samma barn skulle, enligt dessa parter, inte ha tillgång till något sådant rättsmedel om han eller hon, såsom klaganden gjorde, följde reglerna och stannade kvar i Grekland, och Nederländerna helt enkelt vägrade att överta honom eller henne. ( 98 )

88.

Jag för min del anser att ett sådant synsätt faktiskt premierar dem som i strid med reglerna ägnar sig åt otillåten sekundär förflyttning, och att det skulle skapa ytterligare ett incitament för ensamkommande barn att – med risk för sin säkerhet och sitt välbefinnande – resa illegalt till den medlemsstat där deras ”familjemedlem” eller ”släkting” vistas.

89.

Som avslutning på detta avsnitt vill jag betona att det inte skulle vara första gången som EU-domstolen slår fast att artikel 47 första stycket i stadgan kräver att medlemsstaterna tillhandahåller ett effektivt rättsmedel i situationer där detta inte uttryckligen föreskrivs i tillämplig unionslagstiftning. För att bara ge ett exempel gjorde EU-domstolen nyligen just detta i sin dom i de förenade målen Minister van Buitenlandse Zaken, ( 99 ) som gällde tolkningen av viseringskodexen.

90.

En stor del av de farhågor som medlemsstaternas regeringar har uttryckt angående förevarande mål förefaller enligt min mening, åtminstone delvis, ha sin grund i det faktum att EU-domstolen, om den skulle slå fast att ett effektivt rättsmedel måste tillhandahållas i förevarande mål, skulle bli tvungen att göra detsamma i en mängd andra mål, vilket i slutänden skulle kunna leda till att Dublinsystemet måste ses över.

91.

Som jag ser det skulle dock den lösning som jag förespråkar av tre huvudsakliga skäl inte leda till ett sådant resultat

92.

För det första får man inte glömma bort att en betydande del, om inte huvuddelen, av alla framställningar om återtagande eller övertagande i själva verket rör asylsökande som fysiskt vistas i den medlemsstat där de önskar att deras ansökan om internationellt skydd ska prövas och som försöker undvika att bli överförda till en annan medlemsstat (med tillämpning av artikel 13 eller artikel 18.1 c–d i Dublin III‑förordningen). För sådana situationer föreskrivs redan ett rättsmedel i artikel 27.1 i nämnda förordning, där det uttömmande behandlas huruvida, och i förekommande fall när, detta rättsmedel bör tillhandahållas. ( 100 ) Såsom EU-domstolen framhöll i sin dom i målet M.A. m.fl. ( 101 ) är det tillräckligt för att skydda de individuella rättigheter som den som ansöker om internationellt skydd har att det finns ett effektivt rättsmedel att tillgå vid någon tidpunkt under Dublinförfarandet.

93.

För det andra är den lösning som jag föreslår begränsad till vissa scenarier. Den rör tillämpningen av en mycket specifik bestämmelse i Dublin III‑förordningen (artikel 8.2), som avser en särskild kategori av asylsökande (ensamkommande barn) och syftar till att säkerställa full respekt för vissa grundläggande rättigheter (artiklarna 7 och 24.2 i stadgan). Ett sådant rättsmedel skulle inte behöva tillerkännas alla asylsökande såvitt avser alla kriterier som anges i förordningen.

94.

Det stämmer att de rön som har fått mig att dra slutsatsen att ett effektivt rättsmedel måste tillerkännas i förevarande mål enligt min mening lika väl skulle kunna appliceras på situationer där ett ensamkommande barn som önskar bli överfört på grundval av artikel 8.2 i Dublin III‑förordningen hävdar att hans eller hennes grundläggande rättigheter (artiklarna 7 och 24.2 i stadgan) påverkas, men inte av ett beslut av den anmodade medlemsstaten (i detta fall Nederländerna), utan av en handling, eller en underlåtenhet att handla, av myndigheterna i den medlemsstat där sökanden vistas (i detta fall Grekland). ( 102 )

95.

Naturligtvis kan ett ensamkommande barn ha olika skäl för ett sådant överklagande. Han eller hon kanske hävdar att myndigheterna i den medlemsstaten har underlåtit att behandla en ”framställan om övertagande” på grundval av artikel 8.2 i Dublin III‑förordningen, eller har underlåtit att iaktta tidsfristerna (antingen för att göra denna framställan eller för att överföra den underårige), eller till och med att de har tillämpat suveränitetsklausulen i artikel 17.1 i nämnda förordningen på ett felaktigt sätt. Oavsett orsak är det den medlemsstaten som i slutänden blir ansvarig för att pröva den underåriges ansökan. Ett sådant beslut får naturligtvis stora konsekvenser för honom eller henne. Han eller hon överförs inte till en annan medlemsstat, utan måste stanna där han eller hon är under den tid som hans eller hennes ansökan om internationellt skydd behandlas och prövas.

96.

För det tredje står det emellertid klart att även om en rätt till ett effektivt rättsmedel måste tillerkännas i ett sådant fall liksom i förevarande fall, skulle ett eventuellt beslut av endera medlemsstaten, det må vara den anmodade eller den anmodande medlemsstaten, inte kunna överklagas förrän det var slutgiltigt.

97.

I detta avseende är det tydligt att den anmodande medlemsstaten endast får göra successiva ”framställningar om övertagande” så länge den obligatoriska tidsfrist som föreskrivs för detta ändamål i artikel 21.1 i Dublin III‑förordningen inte överskrids. ( 103 ) När denna tidsfrist har löpt ut blir denna medlemsstats eventuella underlåtenhet att göra en ”framställan om övertagande” på grundval av artikel 8.2 i Dublin III‑förordningen slutgiltig och därmed, enligt min mening, möjlig att överklaga. Innan dess skulle ett överklagande dock inte vara möjligt. När väl tidsfristen för att lämna svar på den anmodande medlemsstatens slutgiltiga framställan om övertagande löpt ut ( 104 ) (eller, i förekommande fall, när tvåveckorsfristen för att besvara en begäran om att pröva framställan på nytt löpt ut), ( 105 ) blir den anmodade medlemsstatens avslag också slutgiltigt och därför öppet för prövning. Ett avslag som meddelats före denna tidpunkt kan dock inte överklagas förrän det övergår i eller omvandlas till ett sådant slutgiltigt beslut.

98.

Om EU-domstolen skulle välja den lösning som jag föreslår och slå fast att ett effektivt rättsmedel i enlighet med artikel 47 första stycket i stadgan måste tillhandahållas i förevarande mål, anser jag mot bakgrund av dessa överväganden att det inte skulle leda till den översyn som medlemsstaternas regeringar fruktar.

99.

Den hänskjutande domstolen önskar genom sin tredje fråga få klarhet i de praktiska formerna för det rättsmedel som enligt min mening ska tillerkännas en asylsökande såsom klaganden i enlighet med artikel 47 första stycket i stadgan. Den vill mer specifikt få klarhet i på vilket sätt och av vilken medlemsstat den berörda personen ska underrättas om den anmodade medlemsstatens beslut och rätten att överklaga detta. Mina kommentarer till denna fråga kommer att vara ganska kortfattade, eftersom jag redan har indikerat i) att detta rättsmedel ska utövas inför domstol i den anmodade medlemsstaten, och ii) att den medlemsstaten ska se till att en sådan asylsökande ges tillgång till ett snabbt rättsmedel. ( 106 )

100.

Det bör tilläggas att det följer av fast rättspraxis att det i avsaknad av harmonisering av nationella förfaranden ankommer på varje medlemsstat att i sin rättsordning fastställa detaljerade regler för rätten att överklaga, enligt principen om processuell autonomi. Dessa bestämmelser får emellertid varken vara mindre förmånliga än de som reglerar liknande nationella situationer (likvärdighetsprincipen) eller, vilket är av avgörande betydelse, medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen). ( 107 )

101.

Dessa krav på likvärdighet och effektivitet ger uttryck för medlemsstaternas allmänna skyldighet att säkerställa domstolsskyddet för de rättigheter som enskilda har enligt unionsrätten. De gäller både för angivandet av vilka domstolar som är behöriga att pröva talan som grundar sig på unionsrätten och för fastställandet av de processuella regler som gäller för en sådan talan. ( 108 )

102.

Det är uppenbart för mig att det i förevarande mål ankommer på den hänskjutande domstolen, som är ensam behörig att tolka den nationella rätten, att avgöra huruvida och i vilken utsträckning Nederländernas ordning för omprövning uppfyller dessa krav och om den är behörig att pröva migrationsministerns beslut att avslå en ”framställan om övertagande”. ( 109 ) Med detta sagt vill jag understryka att den behöriga domstolen, för att tillhandahålla ett verkligt effektivt rättsmedel, enligt min mening måste göra en fullständig rättslig och materiell prövning av detta beslut för att kontrollera om klagandens rättigheter ( 110 ) har kränkts eller inte – och, i förekommande fall, upphäva eller ändra det omtvistade beslutet.

103.

Vidare följer det även av fast rättspraxis att den berörda personen, för att det ska vara fråga om ett effektivt rättsmedel (enligt artikel 47 första stycket i stadgan), måste ha möjlighet att få kännedom om de skäl som ligger till grund för det beslut som fattats rörande honom eller henne, antingen genom att läsa själva beslutet eller genom att på begäran underrättas om skälen för beslutet. ( 111 )

104.

Därvidlag anser jag att det i slutänden ankommer på den behöriga myndigheten i den anmodande medlemsstaten (i detta fall den grekiska myndigheten), som är den enda som har kontakt med det ensamkommande barnet, att informera honom eller henne om avslaget från myndigheten i den anmodade medlemsstaten och om hans eller hennes rätt att överklaga eller begära omprövning av detta beslut. ( 112 )

105.

Enligt min mening måste det vara så av två skäl. För det första har unionslagstiftaren genom att anta Dublin III‑förordningen betonat betydelsen av administrativt samarbete ( 113 ) och förefaller ha varit för att inrätta en enda kontaktpunkt, som tillåter asylsökande att bara ha att göra med myndigheterna i en enda medlemsstat och att ordna med alla administrativa formaliteter på ett ställe. För det andra anser jag att en sådan skyldighet i förevarande mål skulle bespara ett ensamkommande barn, såsom klaganden, besväret att behöva ha att göra med de behöriga myndigheterna i både den anmodande och den anmodade medlemsstaten (som var och en arbetar efter olika regler), i vart fall fram till dess att han eller hon bestämmer sig för att utöva sin rätt till ett effektivt rättsmedel. Sammantaget skulle han eller hon därmed åtnjuta ett starkare skydd, i linje med Dublinsystemets syften. ( 114 )

106.

Om ett ensamkommande barn såsom klaganden överklagar ett beslut att avslå en ”framställan om övertagande” som fattats av den behöriga myndigheten i den anmodade medlemsstaten (i detta fall Nederländerna) till domstol i den anmodade medlemsstaten, medför dessutom principen om administrativt samarbete enligt min mening med nödvändighet att denna myndighet måste informera myndigheten i den anmodande medlemsstaten (i detta fall Grekland) om att en sådan talan har väckts. ( 115 )

107.

Enligt min mening är detta nödvändigt för att myndigheten i den anmodande medlemsstaten ska ges möjlighet att avbryta förfarandet för att fastställa ansvarig medlemsstat medan överklagandet pågår ( 116 ) – en sådan uppskjutande verkan krävs för att säkerställa att denna myndighet avstår från att fastställa att den är ansvarig för att pröva det ensamkommande barnets ansökan om internationellt skydd, och därmed från att gå vidare till att pröva hans eller hennes asylansökan i sak.

108.

Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att EU-domstolen ska besvara de tolkningsfrågor som ställts av Rechtbank Den Haag zittingsplaats Haarlem (Distriktsdomstolen i Haag, sammanträdesort Haarlem, Nederländerna) på följande sätt: