–

Finlands regering, genom M. Pere, i egenskap av ombud,

–

Norges regering, genom I. Meinich, K.S. Borge och T. Sunde, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom M. Huttunen, L. Armati och T. Sevón, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 45 och 49 FEUF.

2

Begäran har framställts i ett förfarande som anhängiggjorts av A angående beslutet av Sosiaali- ja terveysalan lupa- ja valvontavirasto (Tillstånds- och tillsynsverket för social- och hälsovården, Finland) (nedan kallat Valvira) att bevilja A rätt att utöva läkaryrket i Finland för tre år som legitimerad yrkesutbildad person under ledning och tillsyn av en legitimerad läkare med rätt att självständigt utöva yrket i fråga.

3

I artikel 1, med rubriken ”Syfte”, i Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (EUT L 255, 2005, s. 22), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU av den 20 november 2013 (EUT L 354, 2013, s. 132) (nedan kallat direktiv 2005/36) föreskrivs följande:

”I detta direktiv fastställs de regler enligt vilka en medlemsstat som kräver bestämda yrkeskvalifikationer för tillträde till eller utövande av ett reglerat yrke inom sitt territorium (nedan kallad ’mottagande medlemsstat’) för tillträde till och utövandet av detta yrke skall erkänna sådana yrkeskvalifikationer som förvärvats i en eller flera andra medlemsstater (nedan kallad ’ursprungsmedlemsstat’) och som ger innehavaren av dessa kvalifikationer rätt att där utöva yrket.

I detta direktiv fastställs också regler för ett partiellt tillträde till reglerade yrken och erkännande av yrkespraktik som bedrivs i en annan medlemsstat.”

4

Artikel 4 i detta direktiv har rubriken ”Verkan av erkännandet”. Det föreskrivs i punkt 1 i den artikeln att ”[o]m den mottagande medlemsstaten erkänner yrkeskvalifikationerna ska detta ge förmånstagare möjlighet att få tillträde i den medlemsstaten till samma yrke som denne är behörig för i ursprungsmedlemsstaten och att utöva det yrket i den mottagande medlemsstaten på samma villkor som dess medborgare”.

5

Artikel 10 i direktivet har rubriken ”Räckvidd” och ingår i kapitel I i direktivet, som rör den generella ordningen för erkännande av bevis på formella kvalifikationer. I led b i den artikeln anges följande:

”Detta kapitel gäller för alla yrken som inte omfattas av kapitlen II och III i denna avdelning och i följande fall där sökanden, av en specifik och exceptionell anledning, inte uppfyller villkoren i de kapitlen:

…

6

Artikel 13 i direktiv 2005/36 har rubriken ”Villkor för erkännande”. I punkt 1 första stycket i den artikeln föreskrivs följande:

”När det i en mottagande medlemsstat krävs bestämda yrkeskvalifikationer för tillträdet till eller utövandet av ett reglerat yrke, ska den behöriga myndigheten i den medlemsstaten ge sökande tillträde till yrket och rätt att utöva det på samma villkor som gäller för landets egna medborgare, om de innehar det kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer enligt artikel 11 som krävs av en annan medlemsstat för tillträdet till eller utövandet av yrket inom dess territorium.”

7

Artikel 21 i direktivet har rubriken ”Principen om automatiskt erkännande” och ingår i dess avdelning III kapitel III, vilket rör ”[e]rkännande på grundval av samordning av minimikraven för utbildning”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”Varje medlemsstat skall erkänna de bevis på formella kvalifikationer som läkare som ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning och som specialistläkare, som sjuksköterska med ansvar för allmän hälso- och sjukvård, som tandläkare, som specialisttandläkare, som veterinär, som apotekare och som arkitekt, vilka avses i punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.6.2 respektive 5.7.1 i bilaga V, och som uppfyller minimikraven för utbildning som avses i artiklarna 24, 25, 31, 34, 35, 38, 44 respektive 46, genom att ge innehavare av dessa bevis på formella kvalifikationer tillträde till och rätt att utöva yrket på samma villkor som innehavare av de bevis på formella kvalifikationer som utfärdats av denna medlemsstat.

Sådana bevis på formella kvalifikationer skall vara utfärdade av medlemsstaternas behöriga myndigheter och vid behov skall de bevis som avses i punkterna 5.1.1, 5.1.2, 5.2.2, 5.3.2, 5.3.3, 5.4.2, 5.6.2 respektive 5.7.1 i bilaga V bifogas.

…”

8

Punkt 5.1.1 i bilaga V till direktiv 2005/36 har, såvitt avser examensbevis för grundutbildning för läkare i Förenade kungariket, följande lydelse:

9

Artikel 55a i direktivet, med rubriken ”Erkännande av yrkespraktik”, har följande lydelse:

”1.   Om tillträde till ett reglerat yrke i ursprungsmedlemsstaten kräver en avslutad yrkespraktik ska ursprungsmedlemsstatens behöriga myndighet, vid behandling av en ansökan om tillstånd att få utöva det reglerade yrket, erkänna den yrkespraktik som förvärvats i en annan medlemsstat, förutsatt att praktiken är i enlighet med de offentliggjorda riktlinjer som avses i punkt 2, och beakta de yrkespraktiker som förvärvats i ett tredjeland. Medlemsstaterna får dock i nationell lagstiftning fastställa en rimlig begränsning på den del av yrkespraktiken som kan förvärvas utomlands.

2.   Erkännandet av yrkespraktiken får inte ersätta kraven för att genomgå ett prov och få tillträde till yrket i fråga. De behöriga myndigheterna ska offentliggöra riktlinjer för hur den yrkespraktik som förvärvas i en annan medlemsstat eller i tredjeland ska organiseras och erkännas, särskilt handledarens roll i samband med yrkespraktiken.”

10

Enligt 6 a § 1 mom. lagen (559/1994) om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården, såsom den var i kraft vid den tidpunkt som är relevant i det nationella målet, beviljar Valvira den som före den 1 januari 2012 har påbörjat studier i medicin i en sådan stat i Europeiska unionen eller i Europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES) där avlagd yrkespraktik efter examen är en förutsättning för rätten att utöva läkaryrket, och som där har avlagt grundexamen för läkare, på ansökan och på de villkor som verket bestämmer rätt att i Finland utöva läkaryrket som legitimerad yrkesutbildad person vid en hälso- eller sjukvårdsinrättning under ledning och tillsyn av en legitimerad yrkesutbildad person med rätt att självständigt utöva yrket i fråga. Rätten att utöva detta yrke beviljas för tre år.

11

Enligt 6 a § 2 mom. lagen (559/1994) om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården beviljar Valvira, när sökanden under den tid som föreskrivs i 6 a § 1 mom. i denna lag har varit verksam i läkaruppgifter i enlighet med de villkor som verket har bestämt, på ansökan sökanden rätt att självständigt utöva läkaryrket i Finland. Valvira kan av grundad anledning förlänga den tid om tre år som föreskrivs i nämnda 6 a § 1 mom.

12

A påbörjade sina medicinska studier vid universitetet i Edinburgh (Förenade kungariket) år 2008. Den 6 juli 2013 erhöll hon en Bachelor of Medicine and Bachelor of Surgery, ett examensbevis avseende grundutbildning för läkare.

13

Det examensbevis som A har erhållit motsvarar det bevis på formella kvalifikationer som, vad gäller Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, anges i punkt 5.1.1 i bilaga V till direktiv 2005/36.

14

A hade en begränsad rätt att utöva läkaryrket i Förenade kungariket med stöd av sitt examensbevis avseende grundutbildning för läkare. Hon var inskriven i det register som förs av den behöriga myndigheten i Förenade kungariket, nämligen General Medical Council (Läkarstyrelsen), under rubriken ”provisionally registered doctor with a licence to practise” (läkare som tillfälligt registrerats med ett tillstånd att utöva yrket). Hon hade rätt att arbeta inom ramen för ett program efter avlagd examen.

15

Efter att ha erhållit sitt examensbevis avseende grundutbildning för läkare återvände A till Finland. Hon ansökte då hos Valvira om rätt att i Finland utöva läkaryrket som legitimerad yrkesutbildad person på grundval av sitt examensbevis som erhållits i Förenade kungariket. Hon uppvisade emellertid inte det intyg (Certificate of experience) som medföljer det bevis på formella kvalifikationer som, vad gäller Förenade kungariket, avses i punkt 5.1.1 i bilaga V till direktiv 2005/36, ett intyg som i Förenade kungariket krävs för rätt att utöva läkaryrket i obegränsad omfattning.

16

Eftersom A inte hade detta intyg föreslog Valvira att hennes ansökan skulle behandlas som en ansökan om tillstånd som läkare enligt ett tidsbegränsat tillstånd. A samtyckte till detta. Enligt Valvira hade A två möjligheter för att få rätt att självständigt utöva läkaryrket i Finland. För det första kunde hon under tre år fullgöra yrkespraktik i Finland i enlighet med Förenade kungarikets riktlinjer och begära att denna praktiktjänstgöring, enligt artikel 55a i direktiv 2005/36, skulle erkännas vid den behöriga myndigheten i Förenade kungariket för att därefter i Finland kunna ansöka om rätt att utöva läkaryrket på grundval av det system för automatiskt erkännande som föreskrivs i direktivet. För det andra kunde hon genomföra särskild allmänläkarutbildning under tre år i Finland. A valde det andra alternativet, som inte leder till ett automatiskt erkännande av yrkeskvalifikationer som läkare i andra stater i unionen eller i EES, i den mening som avses i direktiv 2005/36.

17

Genom beslut av den 3 november 2016 beviljade Valvira A rätt att, för tre år från den 2 november 2016 till den 2 november 2019, utöva läkaryrket i Finland som legitimerad yrkesutbildad person under ledning och tillsyn av en legitimerad läkare med rätt att självständigt utöva yrket i fråga. A fick under denna period utöva läkaryrket endast på det villkoret att hon genomförde en treårig särskild allmänläkarutbildning i Finland.

18

Genom beslut av den 4 maj 2017 avslog Valvira A:s begäran om omprövning. Som skäl för beslutet angavs att A hade beviljats rätt att utöva läkaryrket enligt 6 a § lagen (559/1994) om yrkesutbildade personer inom hälso- och sjukvården i en situation där A inte hade det intyg som avses i punkt 5.1.1 i bilaga V till direktiv 2005/36.

19

Detta beslut överklagades till Helsingfors förvaltningsdomstol (Finland) som ogillade överklagandet genom beslut av den 5 december 2017. Som motivering angavs, för det första, att ett automatiskt erkännande enligt direktiv 2005/36 inte var möjligt, eftersom A inte hade uppvisat det intyg som, vad gäller Förenade kungariket, avses i punkt 5.1.1 i bilaga V till direktiv 2005/36, för det andra, att inte heller den generella ordningen för erkännande av bevis på formella kvalifikationer var tillämplig, eftersom A inte hade erhållit examensbeviset avseende grundutbildning för läkare före det referensdatum som anges i nämnda punkt 5.1.1, nämligen den 20 december 1976, och, för det tredje, att A inte kunde åtnjuta en förmånligare rätt i en annan medlemsstat i unionen än den som beviljas i ursprungsmedlemsstaten. Valvira hade följaktligen fog för att bevilja A en begränsad rätt att utöva läkaryrket under ledning och tillsyn av en annan legitimerad läkare som har rätt att självständigt utöva yrket i fråga.

20

A har vid Högsta förvaltningsdomstolen hävdat att hennes ansökan om erkännande av det examensbevis avseende grundutbildning för läkare som erhållits i en annan medlemsstat ska prövas enligt den generella ordning för erkännande som föreskrivs i direktiv 2005/36, för det fall villkoren för ett automatiskt erkännande inte är uppfyllda. Valvira borde i detta hänseende ha gjort en individuell jämförelse mellan det examensbevis avseende grundutbildning för läkare som hon erhållit i Förenade kungariket och motsvarande finska examensbevis. Unionsrätten utgör nämligen hinder för att beviljandet av en rätt att självständigt utöva yrket villkoras av en treårig tillsynsperiod, om det inte visas att det föreligger väsentliga skillnader som inte uppväger varandra i förhållande till de nationella kraven.

21

Den 1 november 2019 beviljade Valvira A rätt att självständigt utöva läkaryrket som legitimerad yrkesutbildad person i Finland. A återkallade likväl inte sitt överklagande vid Högsta förvaltningsdomstolen.

22

Nämnda domstol anser att Valvira enligt direktiv 2005/36 inte var skyldigt att jämföra de examensbevis avseende grundutbildning för läkare som utfärdas i Finland och Förenade kungariket, eftersom A varken uppfyllde villkoren enligt den ordning för automatiskt erkännande som är tillämplig på läkaryrket eller villkoren enligt den generella ordningen för erkännande av yrkeskvalifikationer. Högsta förvaltningsdomstolen vill emellertid få klarhet i huruvida en sådan skyldighet kan följa av artiklarna 45 FEUF och 49 FEUF.

23

Mot denna bakgrund beslutade Högsta förvaltningsdomstolen att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska artiklarna 45 eller 49 FEUF – med beaktande av proportionalitetsprincipen – tolkas så att de utgör ett hinder för den nationella myndigheten i den mottagande medlemsstaten att med stöd av nationell rätt bevilja en person rätt att utöva läkaryrket under en begränsad tid på tre år så, att personen i fråga får utöva läkaryrket endast under ledning och tillsyn av en legitimerad yrkesutbildad person och så att personen i fråga under denna samma tid ska genomföra sin treåriga särskilda allmänläkarutbildning i Finland för att kunna beviljas rätt att självständigt utöva läkaryrket i den mottagande medlemsstaten, då man beaktar att:

24

Såsom framgår av punkt 21 ovan återkallade A inte sitt överklagande vid Högsta förvaltningsdomstolen, trots att hon under tiden hade fått tillstånd att självständigt utöva läkaryrket i Finland. Nämnda domstol anser att utgången i målet kräver ett svar på en fråga om tolkningen av unionsrätten.

25

Den hänskjutande domstolen har, efter att ha mottagit en begäran om klarlägganden i detta avseende, preciserat att enligt fast nationell rättspraxis ska ett överklagande inte avvisas på den grunden att det i ett mål, på grund av den tid som förflutit eller av något annat skäl, inte längre är möjligt att upphäva ett beslut av en myndighet efter det att det har konstaterats att beslutet är rättsstridigt. Den hänskjutande domstolen har som exempel angett att Högsta förvaltningsdomstolen, för det fall det begärda tillståndet har erhållits, kommer att pröva grunderna för överklagandet och på så sätt uttala sig om huruvida såväl det ursprungliga beslutet som förvaltningsdomstolens beslut eventuellt är rättsstridiga. Den hänskjutande domstolen har dessutom påpekat att enligt nationell rätt om utomobligatoriskt skadeståndsansvar krävs det, för att utdöma skadestånd på grund av att ett myndighetsbeslut är rättsstridigt, att denna rättsstridighet först har fastställts separat i ett lagakraftvunnet avgörande.

26

EU-domstolen erinrar härvidlag om att det av fast rättspraxis framgår att det förfarande som har införts genom artikel 267 FEUF utgör ett medel för samarbete mellan EU-domstolen och de nationella domstolarna, genom vilket EU-domstolen tillhandahåller de nationella domstolarna de uppgifter om unionsrättens tolkning som de behöver för att kunna avgöra de mål som de ska pröva (se dom av den 6 juni 2013, MA m.fl., C‑648/11, EU:C:2013:367, punkt 36, och beslut av den 1 september 2021, OKR (begäran om förhandsavgörande från en biträdande notarie), C‑387/20, EU:C:2021:751, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

27

Nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten presumeras vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågeställningen är hypotetisk eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 6 juni 2013, MA m.fl., C‑648/11, EU:C:2013:367, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

28

I förevarande fall ska det påpekas att den hänskjutande domstolen bland annat har preciserat att det enligt nationell rätt om utomobligatoriskt skadeståndsansvar, för att utdöma skadestånd på grund av att ett myndighetsbeslut är rättsstridigt, krävs att denna rättsstridighet först har fastställts separat i ett lagakraftvunnet avgörande.

29

Eftersom en skadeståndstalan mot A endast kan vinna framgång på villkor att det administrativa beslutets rättsstridighet, vilken utgör grunden för en sådan talan, först har fastställts separat i ett lagakraftvunnet domstolsavgörande, vars innehåll är beroende av svaret på tolkningsfrågan, är denna fråga under alla omständigheter fortfarande relevant för att i förekommande fall tillvarata A:s rättigheter gentemot den nationella myndighet som antog nämnda administrativa beslut.

30

Begäran om förhandsavgörande kan följaktligen tas upp till prövning.

31

De relevanta omständigheterna i förevarande mål ägde rum när unionsrätten fortfarande tillämpades i Förenade kungariket. Artiklarna 45 FEUF och 49 FEUF samt direktiv 2005/36 kan således vara tillämpliga i förevarande fall.

32

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 45 och 49 FEUF ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för att den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten, med stöd av nationell lagstiftning, beviljar en person rätt att utöva läkaryrket under en tid som är begränsad till tre år och på det dubbla villkoret att den berörda personen dels ska utöva sina uppgifter under ledning och tillsyn av en legitimerad läkare, dels under samma tid ska genomföra en treårig särskild allmänläkarutbildning, för att kunna få rätt att självständigt utöva läkaryrket i den mottagande medlemsstaten, med beaktande av att personen, som har genomfört en medicinsk grundutbildning i ursprungsmedlemsstaten, innehar det bevis på formella kvalifikationer som, vad gäller Förenade kungariket, avses i punkt 5.1.1 i bilaga V till direktiv 2005/36, men inte det där avsedda intyget om utförd yrkespraktik under ett års tid, vilket i ursprungsmedlemsstaten utgör ett ytterligare villkor om yrkeskvalifikationer.

33

Det ska härvidlag erinras om att enligt artikel 21.1 i direktiv 2005/36 ska varje medlemsstat erkänna de bevis på formella kvalifikationer som läkare som ger tillträde till yrkesverksamhet som läkare med grundutbildning, vilka avses i punkt 5.1.1 i bilaga V till direktivet, genom att ge innehavare av dessa bevis tillträde till och rätt att utöva yrket på samma villkor som innehavare av de bevis på formella kvalifikationer som utfärdats av denna medlemsstat.

34

Beträffande syftet med direktiv 2005/36 framgår det av artiklarna 1 och 4 i detsamma att det ömsesidiga erkännandets huvudsakliga syfte är att ge dem som har en yrkeskvalifikation, genom vilken de ges tillträde till ett reglerat yrke i sin ursprungsmedlemsstat, möjlighet att i den mottagande medlemsstaten på samma villkor som medborgarna i denna medlemsstat utöva det yrke som personen i fråga är behörig för i ursprungsmedlemsstaten (dom av den 8 juli 2021, Lietuvos Respublikos sveikatos apsaugos ministerija, C‑166/20, EU:C:2021:554, punkt 25).

35

Det är utrett att klaganden i det nationella målet inte har något sådant intyg (”Certificate of experience”) som avses i punkt 5.1.1 i bilaga V till direktiv 2005/36, varför hon inte har rätt att utöva det reglerade yrket som läkare med grundutbildning i Förenade kungariket i obegränsad omfattning och därmed inte kan omfattas av den ordning för automatiskt erkännande som föreskrivs i artikel 21 i direktivet. Tillämpningen av den ordningen förutsätter nämligen att den sökande har en utbildning som ger personen rätt att utöva ett sådant yrke i ursprungsmedlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juli 2021, Lietuvos Respublikos sveikatos apsaugos ministerija, C‑166/20, EU:C:2021:554, punkterna 26 och 27).

36

Vad beträffar artikel 10 i direktiv 2005/36, som definierar tillämpningsområdet för den generella ordningen för erkännande av bevis på formella kvalifikationer som föreskrivs i kapitel I i avdelning III i direktivet, kan den inte, enligt led b i den artikeln, innebära att den mottagande medlemsstaten åläggs att pröva de bevis på formella kvalifikationer som innehas av en sökande som inte har de kvalifikationer som är nödvändiga för att utöva yrket som läkare med grundutbildning i ursprungsmedlemsstaten, vilket skulle strida mot det syfte som direktivet har och som det har erinrats om i punkt 34 ovan (se, analogt, dom av den 8 juli 2021, Lietuvos Respublikos sveikatos apsaugos ministerija, C‑166/20, EU:C:2021:554, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

37

Det följer emellertid av domstolens praxis att direktiven om ömsesidigt erkännande av utbildningsbevis, särskilt direktiv 2005/36, inte har till syfte och inte kan medföra att det blir svårare att erkänna examens-, utbildnings- och andra behörighetsbevis i situationer som inte omfattas av direktiven (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juli 2021, Lietuvos Respublikos sveikatos apsaugos ministerija, C‑166/20, EU:C:2021:554, punkterna 36 och 37).

38

I en situation som inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2005/36, men som omfattas av artikel 45 FEUF eller artikel 49 FEUF, är myndigheterna i en medlemsstat, till vilka en unionsmedborgare har lämnat in en ansökan om tillstånd att utöva ett yrke som enligt den nationella lagstiftningen är beroende av innehav av ett examensbevis eller en yrkeskvalifikation, eller av perioder av praktisk erfarenhet, således skyldiga att beakta samtliga examens-, utbildnings- och andra behörighetsbevis liksom den relevanta erfarenhet som den berörda personen har förvärvat, genom att göra en jämförelse mellan, å ena sidan, den kompetens som intygas genom dessa behörighetsbevis och denna erfarenhet och, å andra sidan, de kunskaper och kvalifikationer som krävs enligt den nationella lagstiftningen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 8 juli 2021, Lietuvos Respublikos sveikatos apsaugos ministerija, C‑166/20, EU:C:2021:554, punkterna 34 och 38).

39

I förevarande fall ska det erinras om att A, beträffande vilken det av handlingarna i målet framgår att hon är finsk medborgare, i Finland åberopar ett examensbevis från universitet som hon har erhållit i en annan medlemsstat.

40

EU-domstolen har härvidlag slagit fast att den fria rörligheten för personer inte skulle kunna genomföras fullt ut om medlemsstaterna kunde underlåta att tillämpa artiklarna 45 och 49 FEUF på de av deras medborgare som har utnyttjat möjligheterna enligt unionsrätten och som tack vare dessa bestämmelser har förvärvat yrkesmässiga kvalifikationer i en annan medlemsstat än den där de är medborgare. Detta övervägande är även tillämpligt när en medborgare i en medlemsstat har uppehållit sig i en annan medlemsstat och där har förvärvat en kvalifikation vid ett universitet som vederbörande avser att åberopa i den medlemsstat där han eller hon är medborgare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2015, Brouillard, C‑298/14, EU:C:2015:652, punkterna 27–29).

41

Av detta följer att i en sådan situation som den i det nationella målet, som inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2005/36, men som omfattas av artikel 45 FEUF eller artikel 49 FEUF, ska den berörda mottagande medlemsstaten iaktta sina skyldigheter i fråga om erkännande av yrkeskvalifikationer, vilka det har erinrats om i punkt 38 ovan.

42

Denna jämförande bedömning ska ge myndigheterna i den mottagande medlemsstaten möjlighet att objektivt kontrollera huruvida det utländska examensbeviset visar att dess innehavare har kunskaper och kvalifikationer som är om inte identiska så åtminstone likvärdiga med de som intygas genom ett nationellt examensbevis. Denna bedömning av det utländska examensbevisets likvärdighet ska ske uteslutande med beaktande av den kunskaps- och kvalifikationsnivå som innehavaren av ett sådant examensbevis kan antas ha uppnått, med hänsyn till vad som i beviset intygas om innehållet i och varaktigheten av den teoretiska och praktiska utbildning som har genomförts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 oktober 2015, Brouillard, C‑298/14, EU:C:2015:652, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

43

Om denna jämförande undersökning av examensbevisen visar att de kunskaper och kvalifikationer som intygas genom det utländska examensbeviset motsvarar de som krävs enligt de nationella bestämmelserna, är medlemsstaten skyldig att erkänna att examensbeviset uppfyller villkoren enligt dessa bestämmelser (dom av den 6 oktober 2015, Brouillard, C‑298/14, EU:C:2015:652, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

44

Om jämförelsen däremot visar på väsentliga skillnader mellan den sökandes utbildning och den utbildning som krävs i den mottagande medlemsstaten, får de behöriga myndigheterna besluta om kompenserande åtgärder för att uppväga dessa skillnader (dom av den 8 juli 2021, Lietuvos Respublikos sveikatos apsaugos ministerija, C‑166/20, EU:C:2021:554, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

45

Åtgärder som vidtas inom unionsrättens tillämpningsområde ska emellertid vara förenliga med unionsrättens allmänna principer, däribland proportionalitetsprincipen. Kompenserande åtgärder får således endast vidtas i de fall där det framgår att de står i proportion till det syfte som eftersträvas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 december 2010, Vandorou m.fl., C‑422/09, C‑425/09 och C‑426/09, EU:C:2010:732, punkt 65).

46

Innan de behöriga nationella myndigheterna vidtar kompenserande åtgärder för att uppväga skillnader mellan utbildningar som ges i ursprungsmedlemsstaten och utbildningar som ges i den medlemsstat som tar emot en sökande, ankommer det på dessa myndigheter att bedöma huruvida de kunskaper som förvärvats av en sökande kan beaktas för att fastställa att vederbörande har de kunskaper som krävs av den sistnämnda medlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 2 december 2010, Vandorou m.fl., C‑422/09, C‑425/09 och C‑426/09, EU:C:2010:732, punkt 67).

47

En nationell lagstiftning som generellt och utan åtskillnad föreskriver samma kompenserande åtgärder för alla innehavare av ett examensbevis avseende grundutbildning för läkare som erhållits bland annat i en medlemsstat i unionen där rätten att utöva läkaryrket efter det att en sådan examen erlagts kräver att en yrkespraktik har utförts, framstår inte som förenlig med vare sig kravet på en effektiv jämförelse mellan, å ena sidan, den kompetens som intygas genom den berörda personens behörighetsbevis och, å andra sidan, de kunskaper och kvalifikationer som krävs enligt den mottagande medlemsstatens lagstiftning, eller proportionalitetsprincipen.

48

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den fråga som har ställts besvaras enligt följande. Artiklarna 45 och 49 FEUF ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för att den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten, med stöd av nationell lagstiftning, beviljar en person rätt att utöva läkaryrket under en tid som är begränsad till tre år och på det dubbla villkoret att den berörda personen dels ska utöva sina uppgifter under ledning och tillsyn av en legitimerad läkare, dels under samma tid ska genomföra en treårig särskild allmänläkarutbildning, för att kunna få rätt att självständigt utöva läkaryrket i den mottagande medlemsstaten, med beaktande av att personen, som har genomfört en medicinsk grundutbildning i ursprungsmedlemsstaten, innehar det bevis på formella kvalifikationer som, vad gäller Förenade kungariket, avses i punkt 5.1.1 i bilaga V till direktiv 2005/36, men inte det där avsedda intyget om utförd yrkespraktik under ett års tid, vilket i ursprungsmedlemsstaten utgör ett ytterligare villkor om yrkeskvalifikationer.

49

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:

Artiklarna 45 och 49 FEUF ska tolkas på så sätt att de utgör hinder för att den behöriga myndigheten i den mottagande medlemsstaten, med stöd av nationell lagstiftning, beviljar en person rätt att utöva läkaryrket under en tid som är begränsad till tre år och på det dubbla villkoret att den berörda personen dels ska utöva sina uppgifter under ledning och tillsyn av en legitimerad läkare, dels under samma tid ska genomföra en treårig särskild allmänläkarutbildning, för att kunna få rätt att självständigt utöva läkaryrket i den mottagande medlemsstaten, med beaktande av att personen, som har genomfört en medicinsk grundutbildning i ursprungsmedlemsstaten, innehar det bevis på formella kvalifikationer som, vad gäller Förenade konungariket Storbritannien och Nordirland, avses i punkt 5.1.1 i bilaga V till Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/55/EU av den 20 november 2013, men inte det där avsedda intyget om utförd yrkespraktik under ett års tid, vilket i ursprungsmedlemsstaten utgör ett ytterligare villkor om yrkeskvalifikationer.