–

Komisia za protivodeystvie na koruptsiyata i za otnemane na nezakonno pridobitoto imushtestvo, genom S. Tsatsarov,

–

ZV, AX och ”Meditsinski tsentar po dermatologia i estetichna meditsina PRIMA DERM” ООD, genom S. Kostov och G. Atanasov, advokati,

–

Bulgariens regering, genom T. Mitova och M. Georgieva, båda i egenskap av ombud,

–

Tjeckiens regering, genom M. Smolek, J. Vláčil och T. Machovičová, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, inledningsvis genom N. Nikolova, I. Zaloguin och M. Wilderspin, därefter genom N. Nikolova och I. Zaloguin, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/42/EU av den 3 april 2014 om frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i Europeiska unionen (EUT L 127, 2014, s. 39, och rättelse i EUT L 138, 2014, s. 114) och av artiklarna 17 och 48 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Komisia za protivodeystvie na koruptsiyata i za otnemane na nezakonno pridobitoto imushtestvo (Kommissionen för korruptionsbekämpning och förverkande av olagligt förvärvad egendom, Bulgarien) (nedan kallad kommissionen med ansvar för förverkande av egendom), å ena sidan, och ZV, AX och ”Meditsinski tsentar po dermatologia i estetichna meditsina PRIMA DERM” ООD, å andra sidan, rörande en ansökan om förverkande av egendom som ZV och medlemmar i hennes familj påstås ha förvärvat på ett olagligt sätt.

3

I skälen 9, 15 och 22 i direktiv 2014/42 anges följande:

…

…

4

Artikel 1.1 i direktivet har följande lydelse:

”I detta direktiv fastställs minimiregler om frysning av egendom för att möjliggöra ett eventuellt senare förverkande och om förverkande av egendom i straffrättsliga ärenden.”

5

Artikel 3 i nämnda direktiv har följande lydelse:

”Detta direktiv ska tillämpas på brott som omfattas av

…”

6

Artikel 4 i samma direktiv har rubriken ”Förverkande”. I punkt 1 i den artikeln föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som krävs för att möjliggöra förverkande, antingen helt eller delvis, av hjälpmedel och vinning eller egendom till ett värde som motsvarar sådana hjälpmedel eller sådan vinning, om det meddelats en slutlig fällande brottmålsdom, vilken dom också kan vara resultatet av förfaranden i den tilltalades utevaro.”

7

Zakon za otnemane v polza na darzhavata na nezakono pridobito imushtestvo (lagen om statens förverkande av olagligt förvärvad egendom) (DV nr 38 av den 18 maj 2012) (nedan kallad 2012 års lag om förverkande av egendom), som trädde i kraft den 19 november 2012, upphävdes genom Zakon za protivodeystvie na korupsiata i za otnemane na nezakonno prisodo (lagen om korruptionsbekämpning och förverkande av olagligt förvärvad egendom) (DV nr 7 av den 19 januari 2018), men är, såsom den hänskjutande domstolen har uppgett i begäran om förhandsavgörande, i förevarande fall tillämplig i tiden (ratione temporis).

8

I artikel 1 i 2012 års lag om förverkande av egendom föreskrevs följande:

”1)   I denna lag regleras villkoren och formerna för statens förverkande av olagligt förvärvad egendom.

2)   Med sådan egendom som avses i punkt 1 förstås förvärvad egendom för vilken det inte är möjligt att fastställa något lagligt ursprung.”

9

I artikel 2 i denna lag föreskrevs följande:

”Förfarandet enligt denna lag genomförs oberoende av det straffrättsliga förfarandet mot personen som är föremål för utredning och/eller personer som har en koppling till denne.”

10

I artikel 22.1 i nämnda lag föreskrevs följande:

”En utredning enligt artikel 21.2 inleds efter beslut av direktören för det berörda territoriella direktoratet när en person är åtalad eller anklagad för att ha begått ett sådant brott som avses i följande bestämmelser:

…

8. artiklarna 201–203,

…

20. artiklarna 282, 283 och 283a,

…

i Nakazatelen kodeks [strafflagen].”

11

Den 5 maj 2015 underrättade Voenno okrazhna prokuratura – Sofia (militäråklagarmyndigheten i regionen Sofia, Bulgarien) kommissionen med ansvar för förverkande av egendom om att ett brottmålsförfarande hade inletts mot ZV för det brott som avses i artikel 282.2 första meningen i strafflagen, jämförd med artikel 282.1 i samma lag.

12

Brottmålsförfarandet avser särskilt den omständigheten att ZV, från den 29 november 2004 till den 10 september 2014, i egenskap av tjänsteman med ledande befattning på avdelningen för dermatologi, venereologi och allergisjukdomar vid Voennomeditsinska Akademia (Militärmedicinska Akademin) i Sofia (Bulgarien), hade agerat på ett sätt som gick utöver de befogenheter som hon hade inom ramen för sitt ämbete, i syfte att erhålla en materiell fördel för sig själv eller för DERMA PRIM-MK OOD, ett bolag i vilket ZV är majoritetsägare.

13

Brottmålsförfarandet mot ZV är för närvarande anhängigt vid Sofiyski voenen sad (Militärdomstolen i Sofia, Bulgarien).

14

På grundval av en anmälan från militäråklagarmyndigheten i regionen Sofia inledde kommissionen med ansvar för förverkande av egendom en utredning avseende ZV, i enlighet med artikel 22 i 2012 års lag om förverkande av egendom.

15

Efter utredningen konstaterade kommissionen med ansvar för förverkande av egendom att det förelåg en betydande obalans mellan ZV:s och hennes makes tillgångar, å ena sidan, och deras inkomster, å andra sidan. Nämnda myndighet framställde därför den 18 januari 2017 ett yrkande vid den hänskjutande domstolen om förverkande till förmån för staten av egendom som ZV, samt fysiska och juridiska personer som ansågs ha anknytning till ZV eller stå under ZV:s kontroll, hade förvärvat på ett olagligt sätt.

16

På begäran av nämnda myndighet förordnade den hänskjutande domstolen om säkerhetsåtgärder avseende de tillgångar för vilka förverkande hade yrkats.

17

Motparterna i det nationella målet har gjort gällande att de yrkanden som hade framställts av kommissionen med ansvar för förverkande av egendom inte kan tas upp till sakprövning med hänvisning till att 2012 års lag om förverkande av egendom inte är förenlig med direktiv 2014/42. De har gjort gällande att direktivet även är tillämpligt utanför det straffrättsliga området och att det inte har införlivats på ett korrekt sätt med bulgarisk rätt, bland annat eftersom nämnda lag inte innehåller några processuella garantier för svarandena och tredje män som omfattas av reglerna om vidtagande av säkerhetsåtgärder eller om förverkande av egendom som förvärvats på ett olagligt sätt.

18

Den hänskjutande domstolen har för det första preciserat att det i artikel 2 i 2012 års lag om förverkande av egendom uttryckligen föreskrevs att ett förfarande för förverkande som inletts vid en tvistemålsdomstol genomförs oberoende av det straffrättsliga förfarande som inletts mot den person som är föremål för utredning eller personer som har en koppling till eller kontrolleras av denna person. Enligt nationell rättspraxis är nämligen blotta förekomsten av straffrättsliga anklagelser mot en person ett tillräckligt villkor för att en utredning avseende denna person ska inledas. Det förfarande som inletts med stöd av denna lag äger således rum oberoende av huruvida den person som utredningen avser har utgjort föremål för en lagakraftvunnen fällande brottmålsdom.

19

Vidare har den hänskjutande domstolen understrukit att 2012 års lag om förverkande av egendom har kastat om bevisbördan. Enligt nämnda domstol räcker det nämligen att kommissionen med ansvar för förverkande av egendom åberopar skälig misstanke om att egendom har förvärvats på ett olagligt sätt. Den nationella lagstiftaren har således skapat en presumtion för att varor vars ursprung inte har fastställts eller inte har styrkts har förvärvats på ett olagligt sätt och infört begreppet ”förmögenhetsdiskrepans” som enda och avgörande bevis för att varor har förvärvats på ett olagligt sätt. Således ska inte bara egendom som härrör från kriminell verksamhet eller från en allvarlig administrativ överträdelse förverkas, utan även all egendom vars härkomst inte har fastställts eller styrkts.

20

Slutligen anser den hänskjutande domstolen att även om ansökan om förverkande av egendom ska handläggas enligt civilprocessrätten, är förverkandet av egendom som förvärvats på ett olagligt sätt till sin natur en straffrättslig åtgärd som omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2014/42.

21

Eftersom 2012 års lag om förverkande av egendom inte innehåller de minimigarantier som krävs enligt direktiv 2014/42, strider den mot detta direktiv. Dessutom strider den orimliga bevisbörda som åvilar den berörda personen även mot artikel 48 i stadgan.

22

Sofiyski gradski sad (Stadsdomstolen i Sofia, Bulgarien) är emellertid osäker på hur bestämmelserna i direktiv 2014/42 ska tolkas och beslutade därför att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

23

Kommissionen med ansvar för förverkande av egendom har hävdat att svaret på tolkningsfrågorna saknar relevans för avgörandet av det nationella målet, eftersom direktiv 2014/42 inte är tillämpligt i detta mål, varför begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till sakprövning. Nämnda kommission har särskilt tagit upp att ansökan om förverkande av egendom föranleddes av det brott som avses i artikel 282.2 i strafflagen. Detta brott ingår emellertid inte bland de brott som nämns i artikel 3 i direktiv 2014/42, i vilken det materiella tillämpningsområdet för detta direktiv fastställs.

24

EU-domstolen erinrar om att nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten enligt fast rättspraxis presumeras vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 24 juni 2008, Commune de Mesquer, C‑188/07, EU:C:2008:359, punkt 30, och dom av den 19 mars 2020, Agro In 2001, C‑234/18, EU:C:2020:221, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

25

När det, såsom i förevarande mål, inte på ett uppenbart sätt framgår att tolkningen av en unionsbestämmelse inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet, anser EU-domstolen att invändningen att denna bestämmelse inte är tillämplig i det nationella målet inte har något att göra med huruvida begäran om förhandsavgörande kan prövas i sak utan att den tvärtom rör själva sakprövningen av tolkningsfrågorna (dom av den 19 mars 2020, Agro In 2001, C‑234/18, EU:C:2020:221, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

26

Begäran om förhandsavgörande kan följaktligen tas upp till prövning.

27

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida direktiv 2014/42 ska tolkas så, att det är tillämpligt på en medlemsstats bestämmelser i vilka det föreskrivs att förverkande av egendom som förvärvats på ett olagligt sätt ska beslutas av en nationell domstol inom ramen för eller till följd av ett förfarande som inte avser fastställande av ett eller flera brott.

28

EU-domstolen påpekar inledningsvis att det framgår av begäran om förhandsavgörande att de brott för vilka ZV är åtalad, till skillnad från de gärningar som var aktuella i det mål som avgjordes genom domen av den 19 mars 2020, Agro In 2001 (C‑234/18, EU:C:2020:221, punkt 47), omfattas av begreppet brott i den mening som avses i den konvention som nämns i artikel 3 a i direktiv 2014/42.

29

Den omständigheten att vissa berörda parter vid domstolen har gjort gällande att nämnda överträdelser i själva verket faller utanför tillämpningsområdet för nämnda konvention, och att de faktiska omständigheterna i det nationella målet inträffade innan direktiv 2014/42 trädde i kraft eller före utgången av den frist som fastställts för dess införlivande, påverkar inte denna premiss.

30

Eftersom domstolen, i enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 24 ovan, inte kan kontrollera huruvida den rättsliga och faktiska bakgrund som har angetts av den hänskjutande domstolen är korrekt, måste den utgå från premissen att direktivet kan vara tillämpligt i det nationella målet.

31

Det ska emellertid även prövas huruvida direktiv 2014/42 reglerar förverkande av hjälpmedel och vinning härrörande från olaglig verksamhet som beslutats av en domstol i en medlemsstat inom ramen för, eller till följd av, ett förfarande som inte avser fastställande av ett eller flera brott.

32

Domstolen erinrar om att direktiv 2014/42 grundar sig på bestämmelserna i kapitel 4 i avdelning V i tredje delen av EUF-fördraget, med rubriken ”Straffrättsligt samarbete”, och särskilt på artikel 82.2 och artikel 83.1 FEUF.

33

Dessa bestämmelser ger Europaparlamentet och Europeiska unionens råd befogenhet att fastställa minimiregler, dels i den mån det är nödvändigt för att underlätta det ömsesidiga erkännandet av domar och rättsliga avgöranden samt polissamarbete och rättsligt samarbete i straffrättsliga frågor med gränsöverskridande dimension, dels för definitionen av brott och påföljder på områden som avser särskilt allvarlig brottslighet med ett gränsöverskridande inslag till följd av brottens karaktär eller effekter eller av ett behov av att bekämpa dem på gemensamma grunder.

34

Även om det bör vara möjligt att förverka hjälpmedel vid och vinning av brott, eller egendom vars värde motsvarar värdet av sådana hjälpmedel eller sådan vinning, framgår det av skäl 15 i direktivet att så endast bör vara fallet om en slutlig fällande brottmålsdom har meddelas. En sådan slutlig fällande dom kan också vara följden av ett förfarande i den tilltalades utevaro.

35

I artikel 4.1 i direktiv 2014/42 anges således att medlemsstaterna ska vidta de åtgärder som krävs för att möjliggöra förverkande, antingen helt eller delvis, av hjälpmedel och vinning eller egendom till ett värde som motsvarar sådana hjälpmedel eller sådan vinning, om det meddelats en slutlig fällande brottmålsdom, vilken dom också kan vara resultatet av förfaranden i den tilltalades utevaro.

36

Med beaktande av syftena med och lydelsen av bestämmelserna i direktiv 2014/42 samt det sammanhang i vilket direktivet antogs, anser domstolen att direktivet, precis som rambeslut 2005/212 vars bestämmelser direktivet enligt skäl 9 i direktivet är avsett att utvidga, är en rättsakt som syftar till att ålägga medlemsstaterna att införa gemensamma minimiregler om förverkande av hjälpmedel och vinning som har samband med brott, bland annat för att underlätta det ömsesidiga erkännandet av domstolsavgöranden om förverkande som meddelats inom ramen för straffrättsliga förfaranden (se, analogt, vad gäller rambeslut 2005/212, dom av den 19 mars 2020, Agro In 2001, C‑234/18, EU:C:2020:221, punkt 56).

37

Direktiv 2014/42 reglerar således inte förverkande av hjälpmedel och vinning härrörande från olaglig verksamhet som beslutats av en domstol i en medlemsstat inom ramen för, eller till följd av, ett förfarande som inte avser fastställande av ett eller flera brott (se, analogt, dom av den 19 mars 2020, Agro In 2001, C‑234/18, EU:C:2020:221, punkt 57). Ett sådant förverkande omfattas nämligen inte av de minimiregler som fastställs i direktivet, i enlighet med artikel 1.1 i direktivet, och regleringen därav omfattas således av medlemsstaternas behörighet, som anges i skäl 22 i direktivet, att föreskriva mer omfattande befogenheter i sin nationella lagstiftning.

38

I förevarande fall framgår det att det är ett civilrättsligt förfarande för förverkande som pågår vid den hänskjutande domstolen och att den typen av förfarande i nationell rätt samexisterar med ett regelverk för straffrättsligt förverkande. Enligt artikel 22.1 i 2012 års lag om förverkande av egendom ska ett sådant förfarande visserligen inledas av kommissionen med ansvar för förverkande av egendom när denna blivit underrättat om att en person är anklagad för att ha begått vissa brott. Det framgår emellertid av handlingarna i målet vid EU-domstolen att detta förfarande, vilket endast är inriktat på egendom som påstås vara olagligen förvärvad, i enlighet med bestämmelserna i den lagen, när förfarandet väl har inletts, genomförs fristående från ett eventuellt straffrättsligt förfarande mot den person som misstänks ha begått brotten och oberoende av utgången i ett sådant förfarande, i synnerhet av om personen eventuellt fälls till ansvar (dom av den 19 mars 2020, Agro In 2001, C‑234/18, EU:C:2020:221, punkt 60).

39

Under dessa omständigheter konstaterar EU-domstolen att det avgörande som den hänskjutande domstolen ska meddela i det nationella målet inte ingår i eller följer på ett förfarande avseende ett eller flera brott. Det förverkande som kan beslutas efter prövningen av ansökan är dessutom inte beroende av att den berörda personen fälls till ansvar för brott. Ett sådant förfarande omfattas således inte av tillämpningsområdet för direktiv 2014/42 (se, analogt, dom av den 19 mars 2020, Agro In 2001, C‑234/18, EU:C:2020:221, punkt 61).

40

Denna tolkning påverkas inte av domen av den 14 januari 2021, Okrazhna prokuratura – Haskovo et Apelativna prokuratura – Plovdiv (C‑393/19, EU:C:2021:8), i vilken rambeslut 2005/212 beaktades av domstolen. Det nationella målet skiljer sig nämligen från det mål som avgjordes genom den domen, eftersom det förverkande som var aktuellt i sistnämnda mål föreskrevs i strafflagen, förverkandet i fråga hade ett samband med det brott som hade begåtts, nämligen smuggling, och den berörda personen hade fällts till ansvar för det brottet.

41

Med beaktande av vad som anförts ovan ska den första frågan besvaras enligt följande. Direktiv 2014/42 ska tolkas så, att det inte är tillämpligt på en medlemsstats bestämmelser i vilka det föreskrivs att förverkande av egendom som förvärvats på ett olagligt sätt ska beslutas av en nationell domstol inom ramen för eller till följd av ett förfarande som inte avser fastställande av ett eller flera brott.

42

Med hänsyn till svaret på den första frågan saknas det anledning att besvara den andra, den tredje, den femte och den sjunde frågan.

43

Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde och den sjätte frågan, vilka ska prövas tillsammans, för att få klarhet i hur stadgan ska tolkas, närmare bestämt artiklarna 17 och 48 däri.

44

Enligt artikel 51.1 i stadgan riktar sig bestämmelserna i stadgan till medlemsstaterna endast när dessa tillämpar unionsrätten och enligt fast rättspraxis förutsätter begreppet ”tillämpning av unionsrätten”, i den mening som avses i denna bestämmelse, att det finns en tillräckligt stark koppling mellan en unionsrättsakt och den aktuella nationella bestämmelsen, varvid det krävs mer än att de berörda ämnesområdena ligger nära varandra eller att ett ämnesområde indirekt påverkar ett annat mot bakgrund av de bedömningskriterier som domstolen har fastställt (dom av den 22 april 2021, Profi Credit Slovakia, C‑485/19, EU:C:2021:313, punkt 37 och där angiven rättspraxis).

45

I förevarande fall omfattas, såsom framgår av punkt 41 ovan, det förverkandeförfarande som är aktuellt i det nationella målet inte av tillämpningsområdet för direktiv 2014/42, vilket innebär att den bulgariska lagstiftning som reglerar detta förfarande inte kan anses medföra en tillämpning av unionsrätten.

46

Eftersom stadgan inte är tillämplig i det nationella målet, är EU-domstolen under dessa omständigheter inte behörig att besvara den fjärde och den sjätte frågan (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 2 juli 2020, S.A.D. Maler und Anstreicher, C‑256/19, EU:C:2020:523, punkterna 32–34 och där angiven rättspraxis).

47

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/42/EU av den 3 april 2014 om frysning och förverkande av hjälpmedel vid och vinning av brott i Europeiska unionen ska tolkas så, att det inte är tillämpligt på en medlemsstats bestämmelser i vilka det föreskrivs att förverkande av egendom som förvärvats på ett olagligt sätt ska beslutas av en nationell domstol inom ramen för eller till följd av ett förfarande som inte avser fastställande av ett eller flera brott.