–

BW, genom K. Tomczyk, radca prawny,

–

Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

–

Tjeckiens regering, genom M. Smolek, J. Vláčil och S. Šindelková, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom K. Herbout-Borczak, G. Goddin, A. Szmytkowska och N. Ruiz García, samtliga i egenskap av ombud,

1

Respektive begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 1.2, artikel 3.1 och artikel 4.2 i rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EGT L 95, 1993, s. 29; svensk specialutgåva, område 15, volym 12, s. 169), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 (EUT L 304, 2011, s. 64) (nedan kallat direktiv 93/13), och av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66, samt rättelser i EUT L 207, 2009, s. 14, EUT L 199, 2010, s. 40, samt EUT L 234, 2011, s. 46).

2

Respektive begäran har framställts i tre olika mål mellan å ena sidan Profi Credit Polska, BW och QL, tre kreditinstitut, och å andra sidan QJ, D.R. och C.G., tre konsumenter, angående indrivning av de belopp som kreditinstituten kräver av dessa på grund av konsumentkreditavtal.

3

Tolfte, trettonde, sextonde och tjugonde skälen i direktiv 93/13 har följande lydelse:

”Den nationella lagstiftningen medger för närvarande bara en partiell harmonisering, och detta direktiv täcker endast avtalsvillkor som inte förhandlats fram individuellt. Medlemsstaterna bör ha möjlighet att, med iakttagande av fördraget, ge konsumenterna ett bättre skydd genom strängare nationella bestämmelser än bestämmelserna i detta direktiv.

Sådana författningsföreskrifter hos medlemsstaterna som direkt eller indirekt reglerar villkoren för konsumentavtal antas inte innehålla oskäliga villkor. Därför förefaller det inte nödvändigt att villkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter och principer eller bestämmelser i internationella konventioner som medlemsstaterna eller gemenskapen har tillträtt underkastas bestämmelserna i detta direktiv. I det avseendet omfattar uttrycket ’bindande författningsföreskrifter’ i artikel 1.2 även regler som enligt lagstiftningen gäller mellan de avtalsslutande parterna om inget annat har avtalats.

…

… Näringsidkaren kan uppfylla kravet på god sed genom att handla lojalt och rättvist mot den andre parten, vars legitima intressen han måste beakta.

…

Avtalen skall formuleras på ett klart och begripligt språk och konsumenten skall ha en reell möjlighet att granska alla villkoren. I tveksamma fall skall den för konsumenten mest gynnsamma tolkningen gälla.”

4

I artikel 1 i detta direktiv föreskrivs följande:

”1.   Syftet med detta direktiv är att närma medlemsstaternas lagar och andra författningar till varandra i fråga om oskäliga villkor i avtal som sluts mellan en näringsidkare och en konsument.

2.   Avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter samt bestämmelser … är inte underkastade bestämmelserna i detta direktiv.”

5

Artikel 3.1 i nämnda direktiv har följande lydelse:

”Ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling skall anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.”

6

Artikel 4 i samma direktiv har följande lydelse:

”1.   Utan att det påverkar tillämpningen av artikel 7 skall frågan om ett avtalsvillkor är oskäligt bedömas med beaktande av vilken typ av varor eller tjänster som avtalet avser och med hänsyn tagen, vid tiden för avtalets ingående, till alla omständigheter i samband med att avtalet ingicks samt till alla övriga villkor i avtalet eller något annat avtal som det är beroende av.

2.   Bedömningen av avtalsvillkors oskälighet skall inte avse vare sig beskrivningen av avtalets huvudföremål eller å ena sidan förhållandet mellan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor; detta gäller i den mån dessa villkor är klart och begripligt formulerade.”

7

I artikel 5 i direktiv 93/13 föreskrivs följande:

”I avtal där alla eller vissa villkor som erbjuds konsumenten är i skriftlig form skall dessa villkor alltid vara klart och begripligt formulerade. Vid tveksamhet om ett avtalsvillkors innebörd skall den för konsumenten mest gynnsamma tolkningen gälla. Denna tolkningsregel gäller inte vid de förfaranden som föreskrivs i artikel 7.2.”

8

Artikel 6.1 i detta direktiv har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall föreskriva att oskäliga villkor som används i avtal som en näringsidkare sluter med en konsument inte är, på sätt som närmare stadgas i deras nationella rätt, bindande för konsumenten och att avtalet skall förbli bindande för parterna på samma grunder, om det kan bestå utan de oskäliga villkoren.”

9

Artikel 7.1 i nämnda direktiv har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall se till att det i konsumenternas och konkurrenternas intresse finns lämpliga och effektiva medel för att hindra fortsatt användning av oskäliga villkor i avtal som näringsidkare sluter med konsumenter.”

10

I artikel 8 i samma direktiv föreskrivs följande:

”För att säkerställa bästa möjliga skydd för konsumenten får medlemsstaterna, inom det område som omfattas av detta direktiv, anta eller behålla strängare bestämmelser som är förenliga med fördraget.”

11

Av artikel 8a.1 i direktiv 93/13 framgår följande:

”När en medlemsstat antar bestämmelser i enlighet med artikel 8, ska den underrätta kommissionen om dem, liksom också om eventuella senare ändringar …”

12

Skälen 7, 9 och 20 i direktiv 2008/48 har följande lydelse:

…

…

13

Av artikel 3 i direktivet framgår följande:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

…”

14

Artikel 8 i nämnda direktiv har rubriken ”Skyldighet att bedöma konsumentens kreditvärdighet”. I punkt 1 i denna artikel föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska säkerställa att kreditgivaren innan kreditavtalet ingås gör en bedömning av konsumentens kreditvärdighet, på grundval av tillräckliga uppgifter som i förekommande fall erhållits från konsumenten och, när så är nödvändigt, på grundval av sökning i relevant databas. Medlemsstater vars lagstiftning kräver att kreditgivare måste göra en bedömning av konsumentens kreditvärdighet på grundval av en sökning i relevant databas får bibehålla det kravet.”

15

I artikel 10 i samma direktiv, som har rubriken ”Information som ska ges i kreditavtal”, föreskrivs följande:

”1.   Kreditavtal ska upprättas i pappersform eller på något annat varaktigt medium.

Alla avtalsparter ska få ett exemplar av kreditavtalet. Denna artikel ska inte påverka eventuella nationella bestämmelser som överensstämmer med gemenskapslagstiftningen och som avser giltigheten av ingåendet av kreditavtal.

2.   Kreditavtalet ska på ett klart och kortfattat sätt innehålla uppgift om följande:

…

…

…

…”

16

I artikel 21 i direktiv 2008/48 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska säkerställa att

…

…”

17

I artikel 22 i samma direktiv, med rubriken ”Harmonisering och detta direktivs tvingande karaktär”, föreskrivs följande:

”1.   I den mån detta direktiv innehåller harmoniserade bestämmelser får medlemsstaterna inte behålla eller införa andra bestämmelser i sin nationella lagstiftning som skiljer sig från vad som fastställs i detta direktiv.

…

3.   Medlemsstaterna ska också säkerställa att de bestämmelser de antar för att genomföra detta direktiv inte kan kringgås genom det sätt på vilket avtal formuleras, t.ex. genom att integrera sådana kreditutnyttjanden eller kreditavtal som omfattas av tillämpningsområdet i detta direktiv i kreditavtal vars karaktär eller syfte skulle göra det möjligt att undvika tillämpning av direktivet.

…”

18

I artikel 3851.1 i kodeks cywilny (civillagen), i dess lydelse vid tidpunkten för omständigheterna i de nationella målen (nedan kallad civillagen), föreskrivs följande:

”Avtalsvillkor i ett konsumentkreditavtal som inte har avtalats individuellt är inte bindande för konsumenten om dennes rättigheter och skyldigheter enligt nämnda avtal är utformade på ett sätt som strider mot god sed och allvarligt åsidosätter konsumentens intressen (oskäliga avtalsvillkor). Detta gäller inte för avtalsvillkor som avser parternas huvudsakliga prestationer, särskilt med avseende på pris eller ersättning, om de är tydligt formulerade.”

19

I artikel 720.1 i denna lag föreskrivs följande:

”Genom låneavtalet åtar sig långivaren att till låntagaren överlåta äganderätten till ett visst penningbelopp eller endast till vissa saker, medan låntagaren åtar sig att betala tillbaka detta penningbelopp eller lämna tillbaka samma antal saker av samma slag och kvalitet.”

20

Genom Ustawa o kredycie konsumenckim (konsumentkreditlagen) av den 12 maj 2011 (Dz. U. nr 126, position 715), i dess lydelse vid tidpunkten för omständigheterna i de nationella målen (nedan kallad konsumentkreditlagen), har direktiv 2008/48 införlivats med den polska lagstiftningen.

21

I artikel 5.1 i denna lag definieras följande:

”…

…”

22

I artikel 36a i nämnda lag föreskrivs följande:

”1.   Det högsta beloppet för andra kreditkostnader än ränta beräknas enligt följande formel:

MPKK ≤ (K × 25 %) + (K × N/R × 30 %)

varvid de olika symbolerna har följande betydelse:

MPKK – det högsta beloppet för andra kreditkostnader än ränta,

K – det sammanlagda kreditbeloppet,

n – återbetalningsfrist uttryckt i dagar,

R – antal dagar under året.

2.   Andra kreditkostnader än ränta får under lånets löptid inte vara högre än det sammanlagda kreditbeloppet.

3.   Andra kreditkostnader än ränta som härrör från ett konsumentkreditavtal får inte uttas om de överskrider det högsta beloppet för andra kreditkostnader än ränta beräknat på det sätt som anges i punkt 1 eller det sammanlagda kreditbeloppet.”

23

Den 19 september 2016 beviljade Profi Credit Polska, genom en förmedlare, en konsumentkredit till QJ. Detta avtal omfattade ett belopp på 9000 polska zloty (PLN) (cirka 2090 euro) och återbetalningen skulle ske under en period på 36 månader. I avtalet föreskrevs en räntesats på 9,83 procent per år samt en förskottsbetalning på 129 PLN (cirka 30 euro), en provision på 7771 PLN (cirka 1804 euro) och ett belopp på 1100 PLN (cirka 255 euro) för en finansiell produkt kallad ”Ditt paket – Extra paket”.

24

Profi Credit Polska har vid den hänskjutande domstolen, Sąd Rejonowy Szczecin – Prawobrzeże i Zachód w Szczecinie (Distriktsdomstolen i Szczecin – högra stranden och västra delen av staden, Polen), framställt ett yrkande om betalningsföreläggande på grund av en egen växel som utfärdats av QJ. Denna domstol meddelade tredskodom, varpå QJ ansökte om återvinning. Inom ramen för ansökan om återvinning gjorde QJ bland annat gällande att villkoren i låneavtalet är oskäliga.

25

Den hänskjutande domstolen har konstaterat att detta avtal varken innehåller någon definition av begreppen ”förskottsbetalning” eller ”provision” eller någon precisering av vilka konkreta prestationer de motsvarar. När det gäller produkten ”Ditt paket – Extra paket” skulle denna göra det möjligt för konsumenten att vid ett tillfälle få uppskov med två amorteringar eller en sänkning av fyra amorteringar, vilket vid uppskov innebar att en förlängning av avtalstiden och, vid minskning av amorteringsbeloppet, innebar en förpliktelse för konsumenten att göra en senare betalning.

26

Det var först under förfarandet vid den hänskjutande domstolen som Profi Credit Polska preciserade att ”provisionen” utgjorde ersättning för lånet och att ”förskottsbetalning” motsvarade näringsidkarens kostnader för att ingå avtalet. Räntan utgjorde en ersättning för låntagarens användning av de lånade medlen.

27

Enligt denna domstol har de kostnader som avser andra kreditkostnader än ränta, vilka anges i avtalet som QJ ingick, fastställts med belopp som uppgår till den övre gräns som föreskrivs i den nationella lagstiftningen i artikel 36a i konsumentkreditlagen. För det första hyser den hänskjutande domstolen tvivel kring huruvida prövningen av om avtalsvillkor gällande betalning av dessa olika belopp som en kreditkostnad eventuellt är oskäliga omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13, i enlighet med artikel 1.2 i direktivet.

28

Om sådana avtalsvillkor omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 93/13, vill den hänskjutande domstolen vidare få klarhet i huruvida det är möjligt att mot bakgrund av ordalydelsen i artikel 4.2 i direktivet göra en bedömning av om avtalsvillkoren är oskäliga. Enligt den hänskjutande domstolen kan nämligen frågan om storleken på amorteringarna omfattas av undantaget om ”avtalets huvudföremål” eller ”å ena sidan förhållandet mellan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor”, i den mening som avses i nämnda bestämmelse.

29

Den hänskjutande domstolen har i detta avseende påpekat att det finns stora skillnader mellan ordalydelsen i artikel 4.2 i direktiv 93/13 och ordalydelsen i artikel 3851.1 i civillagen, genom vilken den förstnämnda bestämmelsen införlivades med nationell rätt. Det följer nämligen av denna artikel i civillagen att den nationella domstolens prövning av om avtalsvillkoren är oskäliga endast är utesluten när det gäller förhållandet mellan priset och ersättningen för parternas huvudsakliga prestation.

30

Vad slutligen gäller kravet på transparens i artikel 4.2 i direktiv 93/13, är den hänskjutande domstolen osäker på huruvida ett avtal om ränta, betalning och provision kan anses vara formulerat på ett begripligt sätt, utan att skillnaderna mellan dessa delar och de tjänster som dessa betalningar avser förklaras. Dessutom skulle det sätt på vilket villkoren är formulerade kunna ge intryck av att vissa kreditutnyttjanden följer av en lagstadgad skyldighet. Användningen av begreppet provision skulle dessutom kunna tyda på att det är fråga om att ersätta förmedlaren, vars förhållande till kreditgivaren inte har preciserats.

31

Mot denna bakgrund beslutade Sąd Rejonowy Szczecin – Prawobrzeże i Zachód w Szczecinie (Distriktsdomstolen i Szczecin – högra stranden och västra delen av staden) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

32

BW och DR ingick den 8 mars 2018 ett konsumentkreditavtal avseende ett sammanlagt belopp på 9225 PLN (cirka 2148 euro). Avtalet hade en löptid på två år och lånet skulle återbetalas genom 24 månadsamorteringar. Detta avtal garanterades genom en blankoväxel som undertecknades av DR.

33

Detta belopp bestod av ett kapitalbelopp på 4500 PLN (cirka 1048 euro), en avtalad kapitalränta på 900 PLN (cirka 210 euro), en avgift för beviljande av lånet på 1125 PLN (cirka 262 euro) samt en avgift på 2700 PLN (cirka 628 euro) för administration av lånet under hela dess löptid. Den avtalade kapitalräntan beräknades enligt en rörlig räntesats som uppgick till 10 procent om året när avtalet ingicks. Den effektiva räntan fastställdes till 119,42 procent.

34

Maximibeloppet för andra kreditkostnader än ränta, bestående av avgifter för beviljande och administration av lånet, beräknades enligt den formel som föreskrivs i artikel 36a i konsumentkreditlagen och uppgick till 3825 PLN (cirka 867 euro). Den hänskjutande domstolen har preciserat att detta belopp inte har varit föremål för individuell förhandling och att avtalet har utformats efter en på förhand fastställd mall.

35

DR mottog lånebeloppet och genomförde betalningar till ett belopp av 1913,10 PLN (cirka 445 euro), vilka avräknades från de belopp som skulle återbetalas för lånet, såsom kapitalbelopp och avtalsenlig dröjsmålsränta. Till följd av att DR inte hade betalat, sade BW upp avtalet och ansökte vid den hänskjutande domstolen, Sąd Rejonowy w Opatowie (Distriktsdomstolen i Opatów, första tvistemålsavdelningen, Polen), om betalningsföreläggande på grundval av den blankoväxel som DR tidigare hade undertecknat.

36

BW preciserade i förfarandet vid den hänskjutande domstolen att i provisionen för beviljandet av lånet ingick bland annat ersättning till kreditförmedlaren, motsvarande 12 procent av det sammanlagda kreditbeloppet, kostnader för att få tillgång till systemet för kontroll av låntagarens kreditvärdighet, kostnader för ersättning till den personal som ansvarade för beviljandet av lånet samt kostnader för kontroll av handlingar, inklusive samtalskostnader för att kontrollera de deklarerade inkomsterna. Beloppet uppgick till 25 procent av det sammanlagda lånebeloppet i den mening som avses i artikel 5.7 i konsumentkreditlagen.

37

Vad gäller kostnaden för administration av lånet, vilken uppgår till 30 procent av kreditbeloppet för varje år som lånet administreras, består denna av lönekostnader för den personal som ansvarade för månadsinbetalningarna, underhåll av kontoren, underhåll av kommunikationslinjer, bokföring, förvaltning av individuella konton, datasystem för hantering av skulder, kommunikation inklusive SMS-påminnelser om betalning, kontorsmaterial och tillgång till databaser.

38

När det i förevarande fall gäller kostnaderna för att ingå och genomföra konsumentkreditavtalet med DR, vägrade BW att ange de exakta beloppen med motiveringen att detta skulle kräva betydande medel som översteg de belopp som skulle ha förfallit till betalning och dessutom skulle kunna strida mot banksekretessen och bestämmelserna om skydd av personuppgifter.

39

Den hänskjutande domstolen har preciserat att enligt den beräkningsmetod som används i artikel 36a i konsumentkreditlagen kan ”den totala kostnaden för andra kreditkostnader än ränta” uppgå till mellan 25 och 100 procent av det sammanlagda kreditbeloppet beroende på återbetalningsperioden: 55 procent under ett år, 85 procent under två år och 100 procent under längre tid än två år.

40

Den hänskjutande domstolen är osäker på om denna nationella bestämmelse är förenlig med direktiv 93/13. Denna domstol har bland annat påpekat att det tak som fastställts av den nationella lagstiftaren beräknas med beaktande av de kostnader som faktiskt har samband med, inte bara ingåendet och genomförandet av ett konkret kreditavtal, utan även kreditgivarens allmänna ekonomiska verksamhet. Följaktligen möjliggör detta tvingande tak en övervältring på konsumenten av de kostnader som är knutna till kreditgivarens allmänna ekonomiska verksamhet.

41

Mot denna bakgrund beslutade Sąd Rejonowy w Opatowie (Distriktsdomstolen i Opatów, första tvistemålsavdelningen, att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska bestämmelserna i [direktiv 93/13], särskilt artikel 3.1 i detta direktiv, och de unionsrättsliga principer som rör konsumentskyddet och balansen mellan de avtalsslutande parterna tolkas på så sätt att de anförda bestämmelserna och principerna utgör hinder för införande i den nationella rättsordningen av rättsinstitutet ’maximibelopp för andra kreditkostnader än ränta’ och för den matematiska formel som används för att beräkna dessa kostnader enligt artikel 5 led 6a jämförd med artikel 36a i [konsumentkreditlagen], enligt vilken även kostnaderna för näringsidkarens ekonomiska verksamhet ska räknas in i de kostnader i samband med kreditavtal som konsumenten ska betala (den sammanlagda kreditkostnaden)?”

42

QL och CG ingick den 31 augusti 2016 ett konsumentkreditavtal avseende ett totalt belopp på 10764 PLN (cirka 2474 euro), med en årlig räntesats på 9,81 procent och en löptid på tre år. Återbetalningen skulle ske genom 36 månadsamorteringar. Den effektiva räntan uppgick till 77,77 procent. CG undertecknade en blankoväxel som säkerhet för återbetalning av lånet.

43

Det totala beloppet på 10764 PLN (cirka 2474 euro) bestod av det kapital som QL ställt till förfogande för CG, det vill säga 5000 PLN (cirka 1149 euro), en uppläggningsavgift på 129 PLN (cirka 29 euro), en avgift för en produkt kallad ”Ditt Paket” med ett belopp på 3939 PLN (cirka 905 euro) och dröjsmålsränta på 796 PLN (cirka 182 euro). Följaktligen uppgick den totala kostnaden för andra kreditkostnader än ränta till 4968 PLN (cirka 1142 euro). Denna kostnad har beräknats med tillämpning av den matematiska formel som avses i artikel 36a i konsumentkreditlagen och har inte varit föremål för individuell förhandling.

44

CG genomförde betalningar som uppgick till 5783 PLN (cirka 1347 euro). QL ansökte om betalningsföreläggande vid den hänskjutande domstolen, Sąd Rejonowy w Opatowie (Distriktsdomstolen i Opatów, första tvistemålsavdelningen), på grundval av den blankoväxel som ställts ut till förmån för QL.

45

Den hänskjutande domstolen hyser tvivel kring huruvida en sådan nationell bestämmelse som artikel 36a i konsumentkreditlagen är förenlig med direktiv 2008/48. Dessa tvivel är bland annat kopplade till det sätt på vilket den polska lagstiftaren har beräknat detta tak, genom att i sin beräkning inte bara ta med de kreditkostnader som vanligtvis är knutna till ingåendet och genomförandet av ett konsumentkreditavtal i synnerhet, utan även kostnaderna i samband med långivarnas ekonomiska verksamhet i allmänhet.

46

Med hänsyn till den fullständiga harmonisering som har genomförts genom direktiv 2008/48 på vissa områden för konsumentkrediter, kan medlemsstaterna inte inkludera nya kostnadskategorier som inte är förenliga med de områden som harmoniserats genom detta direktiv. Genom metoden för beräkning av det högsta beloppet för den ”sammanlagda avtalskostnaden utan ränta” har den polska lagstiftaren tillåtit kreditgivarna att ålägga konsumenterna kostnader som överstiger de kostnader som anges i artikel 3 g i direktivet. Denna lagstiftning kan således, i motsats till den nationella lagstiftarens avsikt, undergräva konsumentskyddet.

47

Mot denna bakgrund beslutade Sąd Rejonowy w Opatowie (Distriktsdomstolen i Opatów, första tvistemålsavdelningen) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska bestämmelserna i [direktiv 2008/48], särskilt artiklarna 3 g och 22.1 i detta direktiv, tolkas på så sätt att de anförda bestämmelserna utgör hinder för införande i den nationella rättsordningen av rättsinstitutet ’maximibelopp för andra kreditkostnader än ränta’ och den matematiska formel som används för att beräkna dessa kostnader enligt artikel 5 led 6a jämförd med artikel 36a i [konsumentkreditlagen], enligt vilken även kostnaderna för näringsidkarens ekonomiska verksamhet ska räknas in i de kostnader i samband med kreditavtal som konsumenten ska betala (den sammanlagda kreditkostnaden)?”

48

Domstolens ordförande har genom beslut av den 14 maj 2019 förenat målen C‑222/19 och C‑252/19 vad gäller det skriftliga förfarandet och domen.

49

Domstolens ordförande har genom beslut av den 10 december 2019 förenat målen C‑84/19, C‑222/19 och C‑252/19 vad gäller domen.

50

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga i mål C‑252/19, som ska prövas först, för att få klarhet i huruvida artiklarna 3 g och 22 i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell lagstiftning om konsumentkrediter i vilken det fastställs en metod för beräkning av det maximibelopp för andra kreditkostnader än ränta som kan åläggas konsumenten, eftersom denna beräkningsmetod gör det möjligt för näringsidkaren att låta konsumenten bära en del av de allmänna omkostnader som har samband med utövandet av dennes ekonomiska verksamhet.

51

Domstolen erinrar inledningsvis om att enligt artikel 1 i direktiv 2008/48 är syftet med detta direktiv att harmonisera vissa aspekter av medlemsstaternas bestämmelser om kreditavtal för konsumenter.

52

Vidare framgår det av artikel 22.1 i detta direktiv att i den mån direktivet innehåller harmoniserade bestämmelser får medlemsstaterna inte behålla eller införa andra nationella bestämmelser än dem som föreskrivs i direktivet.

53

Unionslagstiftaren har slutligen, för att säkerställa ett omfattande skydd för konsumenterna, i artikel 3 g i nämnda direktiv gett en vid definition av begreppet ”konsumentens sammanlagda kreditkostnad” som omfattar samtliga kostnader, inklusive ränta, provision, skatter och alla andra slags avgifter som konsumenten måste betala i samband med kreditavtalet och som kreditgivaren känner till, med undantag för notariatsavgifter (dom av den 26 mars 2020, Mikrokasa och Revenue Niestandaryzowany Sekurytyzacyjny Fundusz Inwestycyjny Zamknięty, C‑779/18, EU:C:2020:236, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

54

Det kan emellertid konstateras att denna definition inte innehåller någon begränsning av vilken typ av avgifter som kan tas ut av en konsument inom ramen för ett sådant kreditavtal eller hur de ska vara motiverade (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Mikrokasa och Revenue Niestandaryzowany Sekurytyzacyjny Fundusz inwestycyjny Zamknięty, C‑779/18, EU:C:2020:236, punkterna 40 och 42). Det kan därmed inte från ordalydelsen i nämnda definition härledas att det är uteslutet att låta konsumenten bära de kostnader som har samband med långivarens ekonomiska verksamhet, såsom infrastruktur- eller personalkostnader.

55

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 118 i sitt förslag till avgörande syftar direktiv 2008/48 följaktligen inte till att harmonisera fördelningen av kostnaderna inom ramen för ett kreditavtal, vilket innebär att medlemsstaterna förblir behöriga att föreskriva mekanismer för att reglera dessa kostnader, förutsatt att de inte strider mot de bestämmelser som harmoniserats genom direktivet.

56

I detta hänseende har domstolen redan slagit fast att det ankommer på den behöriga nationella domstolen att kontrollera att en sådan nationell lagstiftning inte föreskriver andra informationsskyldigheter än dem som räknas upp i artikel 10.2 i direktiv 2008/48, vilken innebär en fullständig harmonisering av de uppgifter som ska ingå i kreditavtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 mars 2020, Mikrokasa och Revenue Niestandaryzowany Sekurytyzacyjny Fundusz inwestycyjny Zamknięty, C‑779/18, EU:C:2020:236, punkterna 45 och 47).

57

Av det ovan anförda följer att artiklarna 3 g och 22 i direktiv 2008/48 ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en nationell lagstiftning om konsumentkrediter i vilken det fastställs en metod för beräkning av det maximibelopp för andra kreditkostnader än ränta som kan åläggas konsumenten, även om denna beräkningsmetod gör det möjligt för näringsidkaren att låta konsumenten bära en del av de allmänna omkostnader som har samband med utövandet av dennes ekonomiska verksamhet, under förutsättning att denna lagstiftning, genom dess bestämmelser avseende detta maximibelopp, inte strider mot de bestämmelser som harmoniserats genom detta direktiv.

58

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan i mål C‑84/19, som ska prövas i andra hand, för att få klarhet i huruvida artikel 1.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att ett avtalsvillkor, i vilket andra kreditkostnader än ränta fastställs i enlighet med det maximibelopp som föreskrivs i nationell lagstiftning om konsumentkrediter, är undantaget från direktivets tillämpningsområde, när det i denna lagstiftning föreskrivs att andra kreditkostnader än ränta inte ska betalas för den del som överstiger detta tak eller det sammanlagda kreditbeloppet.

59

Det mål som gav upphov till domen av den 26 mars 2020, Mikrokasa och Revenue Niestandaryzowany Sekurytyzacyjny Fundusz inwestycyjny Zamknięty (C‑779/18, EU:C:2020:236), rörde bland annat artikel 36a i konsumentkreditlagen. I punkt 50 i denna dom erinrade domstolen inledningsvis om att artikel 1.2 i direktiv 93/13, som avser avtalsvillkor som avspeglar bindande författningsföreskrifter, medför ett undantag från direktivets tillämpningsområde. Detta undantag förutsätter enligt domstolens praxis att två villkor är uppfyllda. För det första ska avtalsvillkoret återspegla en författningsföreskrift och för det andra ska föreskriften vara bindande.

60

Det framgår vidare av punkt 55 i den dom som anges i föregående punkt att även om domstolen i sin praxis har fastställt kriterierna för hur artikel 1.2 i direktiv 93/13 ska tolkas, ankommer det emellertid på den behöriga nationella domstolen att tillämpa bestämmelserna i nationell rätt på omständigheterna i det mål som den har att avgöra och att därav dra de konkreta slutsatserna.

61

Slutligen slog domstolen i punkt 57 i samma dom fast, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning i det målet, att en nationell bestämmelse, såsom artikel 36a i konsumentkreditlagen, inte i sig förefaller fastställa avtalsparternas rättigheter och skyldigheter, utan den begränsar endast deras frihet att fastställa räntekostnaden exklusive ränta över en viss nivå och hindrar inte den nationella domstolen från att pröva huruvida ett sådant fastställande eventuellt är oskäligt, trots att det ligger under det lagstadgade maximibeloppet.

62

Dessa överväganden kan emellertid överföras på mål C‑84/19, som rör samma nationella lagstiftning, och är relevanta för svaret på förevarande tolkningsfråga. Den omständigheten att andra kreditkostnader än ränta enligt artikel 36a i konsumentkreditlagen inte ska betalas för den del som överstiger det lagstadgade taket eller det sammanlagda kreditbeloppet medför således inte att avtalsvillkoret undantas från tillämpningsområdet för direktiv 93/13.

63

Mot bakgrund av det ovan anförda ska artikel 1.2 i direktiv 93/13 tolkas så, att ett avtalsvillkor, i vilket andra kreditkostnader än ränta fastställs i enlighet med det maximibelopp som föreskrivs i nationell lagstiftning om konsumentkrediter, inte är undantaget från direktivets tillämpningsområde, när det i denna lagstiftning föreskrivs att andra kreditkostnader än ränta inte ska betalas för den del som överstiger detta tak eller det sammanlagda kreditbeloppet.

64

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra och den tredje frågan i mål C‑84/19, vilka ska prövas tillsammans och för det tredje, för att få klarhet i huruvida artikel 4.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att villkoren i ett konsumentkreditavtal, enligt vilka konsumenten ska betala andra avgifter än avtalsenlig ränta, omfattas av undantaget i denna bestämmelse, när dessa villkor varken anger arten av dessa avgifter eller vilka tjänster som avgifterna är avsedda att utgöra ersättning för.

65

Domstolen erinrar i detta avseende om att det framgår av artikel 4.2 i direktiv 93/13 att bedömningen av avtalsvillkors oskälighet inte ska avse vare sig beskrivningen av avtalets huvudföremål eller å ena sidan förhållandet mellan pris och ersättning och å andra sidan sålda tjänster eller varor, i den mån dessa villkor är klart och begripligt formulerade.

66

Eftersom artikel 4.2 i direktiv 93/13 föreskriver ett undantag från den mekanism för materiell prövning av oskäliga villkor som föreskrivs i de konsumentskyddsregler som införts genom direktivet, har domstolen slagit fast att denna bestämmelse ska tolkas restriktivt (dom av den 23 april 2015, Van Hove, C‑96/14, EU:C:2015:262, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

67

Vad för det första gäller begreppet ”avtalets huvudföremål”, i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 93/13, har domstolen redan slagit fast att detta endast syftar till att fastställa formerna för och omfattningen av den materiella prövningen av de avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling, vilka beskriver de huvudsakliga prestationerna i avtal som ingåtts mellan en näringsidkare och en konsument och som kännetecknar avtalet. De villkor som är av underordnad betydelse i förhållande till dem som utgör själva kärnan i avtalsförhållandet kan däremot inte omfattas av detta begrepp (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2019, Kiss och CIB Bank, C‑621/17, EU:C:2019:820, punkt 32).

68

EU-domstolen påpekar härvid att genom ett låneavtal utfäster sig långivaren i huvudsak att ställa ett visst penningbelopp till låntagarens förfogande, medan låntagaren i huvudsak utfäster sig att betala tillbaka detta belopp, i allmänhet jämte ränta, enligt en angiven amorteringsplan. De för ett sådant avtal väsentliga prestationerna hänför sig således till ett penningbelopp som måste definieras i förhållande till den valuta som avtalet anger för utbetalning och återbetalning (dom av den 20 september 2017, Andriciuc m.fl., C‑186/16, EU:C:2017:703, punkt 38).

69

Den exakta innebörden av begreppen ”huvudföremål” och ”pris” i den mening som avses i artikel 4.2 i direktiv 93/13 kan emellertid inte fastställas utifrån begreppet ”konsumentens sammanlagda kreditkostnad” i den mening som avses i artikel 3 g i direktiv 2008/48 (dom av den 26 februari 2015, Matei, C‑143/13, EU:C:2015:127, punkt 47). Den omständigheten att olika typer av avgifter eller en ”provision” ingår i den sammanlagda kostnaden för en konsumentkredit är således inte avgörande för att fastställa huruvida dessa kostnader omfattas av de huvudsakliga prestationerna i kreditavtalet.

70

I förevarande fall rör de avtalsvillkor som, enligt den hänskjutande domstolen i mål C‑84/19, inte har varit föremål för individuell förhandling andra betalningar från konsumenten än återbetalning av lånet och ränta. Det rör sig nämligen bland annat om villkor som avser en tilläggstjänst med rubriken ”Ditt paket – Extra paket”, en provision och en förskottsbetalning.

71

Det ankommer på den hänskjutande domstolen i detta mål att, med hänsyn till det aktuella kreditavtalets art, bestämmelser och allmänna systematik samt det faktiska och rättsliga sammanhang i vilket avtalet ingår, bedöma huruvida de aktuella avtalsvillkoren avser prestationer som utgör en väsentlig del av avtalet, och närmare bestämt gäldenärens skyldighet att återbetala det belopp som långivaren ställt till dennes förfogande.

72

I synnerhet kan villkor som är klara och begripliga anses omfattas av avtalets huvudföremål, eftersom samma krav på tydlighet som det som avses i artikel 4.2 i direktiv 93/13 även finns med i artikel 5 i direktivet, där det föreskrivs att avtalsvillkor ”alltid” ska vara klart och begripligt formulerade. Kravet på tydlighet enligt den första av dessa bestämmelser har samma räckvidd som det krav som avses i den andra bestämmelsen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2019, Kiss och CIB Bank, C‑621/17, EU:C:2019:820, punkt 36, och dom av den 3 mars 2020, Gómez del Moral Guasch, C‑125/18, EU:C:2020:138, punkt 46).

73

Eftersom det skyddssystem som direktivet genomför vilar på idén att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren, framför allt i fråga om tillgång till information, ska detta krav på tydlighet tolkas extensivt, det vill säga inte bara att det aktuella villkoret ska vara begripligt för konsumenten i grammatiskt avseende, utan även att konsumenten på grundval av klara och begripliga kriterier ska kunna bedöma vilka ekonomiska konsekvenser detta får för konsumenten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 mars 2020, Gómez del Moral Guasch, C‑125/18, EU:C:2020:138, punkt 50).

74

Vid bedömningen av huruvida de aktuella avtalsvillkoren om de kostnader som konsumenten ska bära omfattas av avtalets huvudföremål eller inte, ankommer det i förevarande fall på den hänskjutande domstolen i mål C‑84/19 att avgöra huruvida en normalt informerad samt skäligen uppmärksam och medveten genomsnittskonsument – mot bakgrund av samtliga relevanta faktiska omständigheter som den hänskjutande domstolen har att bedöma, däribland den reklam och de upplysningar som kreditgivaren har tillhandahållit i samband med att låneavtalet förhandlades och, mer allmänt, samtliga villkor i det konsumentkreditavtal som ingåtts av QJ – inte endast har kunnat veta vilka belopp som skulle betalas såsom ”förskottsbetalning” och ”provision” och för den finansiella produkt som kallas ”Ditt paket – specialpaket”, utan även har kunnat bedöma de potentiellt viktiga ekonomiska följderna för honom (se, analogt, dom av den 23 april 2015, Van Hove, C‑96/14, EU:C:2015:262, punkt 47).

75

Näringsidkaren är visserligen inte skyldig att specificera vilken typ av tjänster som tillhandahållits som motprestation för de avgifter som konsumenten ska betala enligt avtalsvillkoren, såsom ”provision” eller ”förskottsbetalning”. För att uppfylla skyldigheten avseende tydlighet är det emellertid viktigt att konsumenten på grundval av avtalet i dess helhet på ett rimligt sätt kan förstå eller sluta sig till arten av de tjänster som faktiskt tillhandahålls. Konsumenten måste dessutom kunna kontrollera att dessa olika avgifter eller tjänster inte överlappar varandra (dom av den 3 oktober 2019, Kiss och CIB Bank, C‑621/17, EU:C:2019:820, punkt 43).

76

I förevarande fall hade QJ, med förbehåll för den hänskjutande domstolens prövning i mål C‑84/19, beträffande avgifterna benämnda ”förskottsbetalning” och ”provision” rätt att fråga sig såväl vad gäller de tjänster som dessa kostnader var avsedda att utgöra ersättning för som en eventuell överlappning av dessa. Avtalet innehöll nämligen två villkor om administrativa avgifter, rubricerade ”förskottsbetalning” respektive ”provision”, vilka båda antyder att det rör sig om belopp som ska betalas för beviljandet av krediten.

77

Vidare ankommer det på den hänskjutande domstolen att pröva huruvida en avgiftspost benämnd ”provision” enligt dess normala betydelse i polsk rätt kunde antyda att det rörde sig om ersättning till en kreditförmedlare, såsom den som var inblandad i slutandet av det avtal som QJ undertecknade, och huruvida konsumenten i en sådan situation inte, i motsats till vad som för övrigt föreskrivs i artikel 21 b i direktiv 2008/48, kunde bedöma om denne betalar för de tjänster som tillhandahålls av näringsidkaren som denne har ingått avtal med eller för de tjänster som tillhandahålls av kreditförmedlaren.

78

Under sådana omständigheter är det inte säkerställt att konsumenten är införstådd med sin betalningsskyldighet och de ekonomiska följderna av de avtalsvillkor som föreskriver dessa avgifter.

79

Vad för det andra gäller kontrollen av ”förhållandet mellan, å ena sidan, priset eller ersättningen och, å andra sidan, sålda tjänster eller varor”, framgår det av fast rättspraxis att denna kategori av villkor, vars eventuella oskälighet inte kan bli föremål för en bedömning, har begränsad räckvidd. Den avser nämligen endast förhållandet mellan, å ena sidan, priset eller ersättningen och, å andra sidan, sålda tjänster eller varor. Detta undantag förklaras av att det inte finns någon skala eller något rättsligt kriterium som skulle kunna reglera och ligga till grund för en kontroll av detta förhållande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 april 2014, Kásler och Káslerné Rábai, C‑26/13, EU:C:2014:282, punkt 55, samt dom av den 3 oktober 2019, Kiss och CIB Bank, C‑621/17, EU:C:2019:820, punkt 34).

80

Mot bakgrund av denna restriktiva tolkning har domstolen slagit fast att avtalsvillkor som behandlar den motprestation som konsumenten ska erlägga till långivaren eller som inverkar på det faktiska pris som konsumenten ska erlägga till långivaren i princip inte ingår i denna andra kategori av avtalsvillkor, med undantag för frågan huruvida det belopp motprestationen eller priset uppgår till enligt kontraktet står i förhållande till den tjänst långivaren i sin tur tillhandahåller (dom av den 26 februari 2015, Matei, C‑143/13, EU:C:2015:127, punkt 56, och dom av den 3 oktober 2019, Kiss och CIB Bank, C‑621/17, EU:C:2019:820, punkt 35).

81

Vad gäller bedömningen av ”förhållandet” i de avtalsvillkor som är aktuella i mål C‑84/19, det vill säga förhållandet mellan de betalningar som krävs och den prestation som de motsvarar, framgår det av beslutet om hänskjutande att det i dessa villkor inte preciserades vilken prestation som avsågs med de avgifter som betecknades ”förskottsbetalning” och ”provision”.

82

Den hänskjutande domstolen har dessutom angett att ordalydelsen i artikel 3851.1 i civillagen, genom vilken undantaget i artikel 4.2 i direktiv 93/13 gällande prövning av förhållandet mellan pris och ersättning införlivades i polsk rätt, endast avser villkor som har samband med avtalets huvudföremål.

83

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 62 i sitt förslag till avgörande tillåter artikel 3851.1 i civillagen, genom vilken artikel 4.2 i direktiv 93/13 har införlivats med polsk rätt, en bredare prövning av huruvida avtalsvillkor som omfattas av direktivets tillämpningsområde eventuellt är oskäliga. Detta förutsätter dock att den nationella bestämmelsen ger det undantag som föreskrivs i denna unionsrättsliga bestämmelse en snävare räckvidd genom att ge konsumenten ett starkare skydd, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att avgöra.

84

I artikel 8 i direktiv 93/13 föreskrivs att medlemsstaterna, för att säkerställa en högre skyddsnivå för konsumenten på det område som omfattas av detta direktiv, får anta eller behålla strängare bestämmelser som är förenliga med EUF-fördraget. Detta återspeglar tanken i tolfte skälet i nämnda direktiv, enligt vilket direktivet endast innebär en partiell och minimal harmonisering av nationell lagstiftning om oskäliga villkor.

85

Domstolen har i sin praxis slagit fast att en bestämmelse i nationell rätt, enligt vilken det undantag som föreskrivs i artikel 4.2 i direktiv 93/13 ges en snävare räckvidd, bidrar till ändamålet att skydda konsumenterna som detta direktiv syftar till att uppnå (se, analogt, dom av den 2 april 2020, Condominio di Milano, via Meda, C‑329/19, EU:C:2020:263, punkt 36).

86

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra och den tredje frågan i mål C‑84/19 besvaras enligt följande: Artikel 4.2 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att villkoren i ett konsumentkreditavtal, enligt vilka konsumenten ska betala andra avgifter än återbetalning av kapital och ränta, inte omfattas av undantaget i denna bestämmelse, när dessa villkor varken anger arten av dessa avgifter eller vilka tjänster som avgifterna är avsedda att utgöra ersättning för, och när de är utformade på ett sätt som kan missleda konsumenten om dennes skyldigheter och de ekonomiska följderna av dessa villkor, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma.

87

Den hänskjutande domstolen i mål C‑222/19 har ställt sin fråga, som ska besvaras sist, för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att den utgör hinder för en nationell bestämmelse som fastställer ett maximibelopp för den sammanlagda kreditkostnad som ska bäras av konsumenten, i vilken kostnader för kreditgivarens allmänna ekonomiska verksamhet får inräknas.

88

Inledningsvis framgår det av artikel 1.1 i direktiv 93/13 att direktivet syftar till att närma medlemsstaternas nationella bestämmelser till varandra i fråga om oskäliga villkor i konsumentavtal. Såsom framgår av artikel 1.2 i detta direktiv, jämförd med trettonde skälet och artikel 3.1 i nämnda direktiv, är emellertid inte syftet med direktivet att införa en kontroll av de nationella bestämmelserna vad gäller deras eventuella nackdel för konsumenten, utan endast en kontroll av villkor som anges i konsumentavtal utan att ha varit föremål för individuell förhandling (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 april 2019, Aqua Med, C‑266/18, EU:C:2019:282, punkt 28).

89

För att kunna ge ett användbart svar till den hänskjutande domstolen i mål C‑222/19 ska, under dessa omständigheter, tolkningsfrågan omformuleras så, att den avser huruvida artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att ett avtalsvillkor som inte har varit föremål för individuell förhandling och som innebär att konsumenten får bära andra kreditkostnader än ränta, inklusive kostnader för långivarens ekonomiska verksamhet, som understiger ett lagstadgat maximibelopp, kan anses vara oskäligt i den mening som avses i denna bestämmelse.

90

Domstolen erinrar om att enligt artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska ett avtalsvillkor som inte varit föremål för förhandling anses vara oskäligt om det i strid med kravet på god sed medför en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten.

91

Det följer av fast rättspraxis att EU-domstolens behörighet på detta område avser tolkningen av begreppet ”oskäligt villkor” i artikel 3.1 i direktiv 93/13 och i dess bilaga samt de kriterier som den nationella domstolen kan eller ska tillämpa när den prövar ett avtalsvillkor mot bakgrund av bestämmelserna i detta direktiv, varvid det ankommer på sistnämnda domstol att, med beaktande av dessa kriterier och mot bakgrund av de specifika omständigheterna i det aktuella fallet, ta ställning till hur ett visst avtalsvillkor konkret ska kvalificeras. Härav följer att domstolen ska begränsa sig till att upplysa den nationella domstolen om vilka omständigheter den ska beakta vid bedömningen av huruvida det aktuella villkoret är oskäligt (dom av den 14 mars 2013, Aziz, C‑415/11, EU:C:2013:164, punkt 66 och där angiven rättspraxis).

92

Vad gäller prövningen av huruvida det uppstår en betydande obalans till följd av villkor i vilka det föreskrivs andra kostnader än ränta för konsumenten, kan en sådan prövning inte begränsas till en ekonomisk bedömning av kvantitativ art som grundar sig på en jämförelse mellan, å ena sidan, det sammanlagda beloppet för den transaktion som avtalet avser och, å andra sidan, de kostnader som konsumenten åläggs genom detta avtalsvillkor. Domstolen har nämligen redan slagit fast att en betydande obalans kan följa av att den rättsliga ställning som konsumenten, såsom part i det aktuella avtalet, har enligt tillämpliga nationella bestämmelser undergrävs på ett tillräckligt allvarligt sätt, antingen genom en begränsning av de rättigheter som avtalet enligt nämnda bestämmelser ger konsumenten, eller genom att konsumenten hindras från att utöva dessa rättigheter eller genom att konsumenten åläggs en ytterligare förpliktelse som inte föreskrivs i nationell rätt (dom av den 3 oktober 2019, Kiss och CIB Bank, C‑621/17, EU:C:2019:820, punkt 51).

93

När det gäller frågan under vilka omständigheter en sådan obalans uppkommer ”i strid med kravet på god sed”, mot bakgrund av sextonde skälet i direktiv 93/13, har domstolen i sin praxis angett att de nationella domstolarna ska kontrollera om näringsidkaren, genom att handla lojalt och rättvist mot konsumenten, rimligen kunde förvänta sig att konsumenten skulle godta ett sådant avtalsvillkor efter en förhandling (dom av den 7 november 2019, Profi Credit Polska, C‑419/18 och C‑483/18, EU:C:2019:930, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

94

I förevarande fall ska det påpekas, såsom framgår av beslutet om hänskjutande, att enligt nationell rätt ingår redan de kostnader som har samband med utövandet av näringsidkarens ekonomiska verksamhet i de kostnader som har samband med beviljandet av lånet.

95

Andra kreditkostnader än ränta för konsumenten, vilka enligt den nationella lagstiftningen har ett tak, kan således leda till en betydande obalans i den mening som avses i domstolens praxis, även om de fastställts till ett lägre belopp än detta tak, om de tjänster som tillhandahållits som motprestation inte rimligen omfattades av de tjänster som tillhandahållits i samband med ingåendet eller genomförandet av kreditavtalet, eller om de kostnader som övervältras på konsumenten som avgifter för beviljande och administration av lånet är klart oproportionerliga i förhållande till lånebeloppet. I detta hänseende ankommer det på den hänskjutande domstolen att beakta den verkan som övriga avtalsvillkor har för att avgöra om nämnda villkor skapar en betydande obalans till nackdel för låntagaren.

96

Under dessa omständigheter och med beaktande av det krav på tydlighet som följer av artikel 5 i direktiv 93/13, kan det inte anses att näringsidkaren, om denne handlade transparent mot konsumenten, rimligen kunde förvänta sig att konsumenten skulle godta ett sådant avtalsvillkor efter en förhandling.

97

Av det ovan anförda följer att artikel 3.1 i direktiv 93/13 ska tolkas så, att ett avtalsvillkor om andra kreditkostnader än ränta, i vilket dessa kostnader fastställs under ett lagstadgat tak och vilket övervältrar kostnaderna för långivarens ekonomiska verksamhet på konsumenten, kan skapa en betydande obalans i parternas rättigheter och skyldigheter enligt avtalet till nackdel för konsumenten, om villkoret innebär att konsumenten åläggs avgifter som är oproportionerliga i förhållande till de tjänster och det lånebelopp som erhållits, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma.

98

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: