1

ACTC GmbH har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 13 september 2018, ACTC/EUIPO – Taiga (tigha) (T‑94/17, ej publicerad, EU:T:2018:539) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade tribunalen ACTC GmbH:s överklagande med yrkande om ogiltigförklaring av det beslut som meddelades av fjärde överklagandenämnden vid Europeiska unionens immaterialrättsmyndighet (EUIPO) den 9 december 2016 (ärende R 693/2015–4), angående ett invändningsförfarande mellan Taiga AB och ACTC (nedan kallat det överklagade beslutet).

2

Rådets förordning (EG) nr 207/2009 av den 26 februari 2009 om [EU]-varumärken (EUT L 78, 2009, s. 1) ändrades genom Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2015/2424 av den 16 december 2015 (EUT L 341, 2015, s. 21), som trädde i kraft den 23 mars 2016. Förordning nr 207/2009, i dess lydelse enligt förordning nr 2015/2424, upphävdes och ersattes, med verkan från den 1 oktober 2017, av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) 2017/1001 av den 14 juni 2017 om EU-varumärken (EUT L 154, 2017, s. 1). Med hänsyn till den dag då den aktuella registreringsansökan ingavs, det vill säga den 28 december 2012, som är avgörande för fastställandet av tillämplig materiell rätt, omfattas de faktiska omständigheterna i målet av de materiella bestämmelserna i förordning nr 207/2009, i dess ursprungliga lydelse (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juli 2019, FTI Touristik/EUIPO, C‑99/18 P, EU:C:2019:565, punkt 2).

3

I artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009 föreskrivs följande:

”1.   Om innehavaren av ett äldre varumärke invänder ska det varumärke som ansökan gäller inte kunna registreras

…

4

I artikel 15.1 första stycket i denna förordning anges följande:

”Om innehavaren av varumärket inte inom fem år efter registrering har gjort verkligt bruk av [EU]-varumärket i [Europeiska unionen] för de varor eller tjänster för vilka det registrerats, eller om sådant bruk inte skett inom en period av fem år i följd, ska [EU]-varumärket bli föremål för de sanktioner som bestäms i denna förordning, under förutsättning att det inte finns skälig grund för att [EU]-varumärket inte använts.”

5

Artikel 42.2 i förordning 207/2009 har följande lydelse:

”På begäran av sökanden ska en innehavare av ett äldre [EU]-varumärke vilken gjort en invändning, lägga fram bevis för att det äldre [EU]-varumärket under en tid av fem år före dagen för offentliggörandet av ansökan om [EU]-varumärke verkligen har använts inom [unionen] för de varor eller tjänster för vilka det är registrerat och som läggs till stöd för invändningen, eller för att det finns skälig grund för att det inte använts, förutsatt att det äldre [EU]-varumärket vid denna tidpunkt har varit registrerat i minst fem år. I avsaknad av sådan bevisning ska invändningen avslås. Om det äldre [EU]-varumärket endast har använts för en del av de varor eller tjänster för vilka det registrerats, ska det vid prövning av invändningen anses vara registrerat endast för denna del av varorna eller tjänsterna.”

6

I artikel 43.1 i samma förordning föreskrivs följande:

”Sökanden kan när som helst återkalla sin ansökan om [EU]-varumärke eller begränsa den däri ingående förteckningen över varor eller tjänster. Om ansökan redan har offentliggjorts ska återkallelsen eller begränsningen också offentliggöras.”

7

Bakgrunden till tvisten beskrivs i punkterna 1‐10 i den överklagade domen. I de delar som är relevanta för förevarande mål kan den sammanfattas enligt följande.

8

Den 28 december 2012 ingav klaganden en ansökan om registrering av EU-varumärke till EUIPO i enlighet med förordning nr 207/2009. Det sökta varumärket utgörs av ordkännetecknet ”tigha” (nedan kallat det sökta varumärket).

9

De varor som registreringsansökan avsåg omfattas bland annat av klass 25 i Niceöverenskommelsen om internationell klassificering av varor och tjänster vid varumärkesregistrering av den 15 juni 1957, med ändringar och tillägg (nedan kallad Niceöverenskommelsen), och motsvarar följande beskrivning:

”Kläder, fotbeklädnader, huvudbonader, kostymer, kläder av läderimitationer, kläder för bilister, klädesvaror, klänningar, regnrockar, midjebälten, ankelboots, handskar (beklädnad), skjortok, skjortor, skjortbröst, träskor, byxor, hattar, jackor, jerseytröjor, yllejackor, kalotter, huvor (beklädnad), konfektionskläder, huvudbonader, spetslinnen, kortärmade tröjor, läderkläder, leggings, underkläder, rockar, pälskappor, hättor, skärmar (huvudbonader), ytterkläder, öronlappar (kläder), underklänningar, parkasar, ponchos, pullovrar, vattentäta kläder, kjolar, sandaler, halsdukar, skor, sulor för fotbeklädnader, ovanläder för skodon, tåhättor för skodon, fotbeklädnader, arbetsblusar, skidhandskar, underbyxor, sockor, stövlar, ovanläder för boots, pannband (kläder), strumpor, svettabsorberande strumpor, strumpbyxor, pullovrar, T‑shirtar, förklädesklänningar, stickade skjortor, sporttröjor, överrockar, uniformer, antitranspirationsunderkläder, byxor, våtdräkter för vattenskidåkning, västar, strumpvaror, cylinderhattar”.

10

Ansökan om registrering av EU-varumärke offentliggjordes i Tidningen om EU-varumärken nr 2013/011 av den 16 januari 2013.

11

Den 12 april 2015 framställde Taiga, intervenient i första instans, en invändning mot registreringen av det sökta varumärket för bland annat de varor som avses i punkt 9 ovan.

12

Invändningen grundade sig på det äldre EU-ordmärket TAIGA, som bland annat avsåg varor i klass 25 i Niceöverenskommelsen och som motsvarade följande beskrivning:

”Kläder, ytterkläder, underkläder, fotbeklädnader, huvudbonader, skor och arbetsstövlar, arbetsrockar, handskar, bälten och sockor”.

13

Till stöd för invändningen åberopades det registreringshinder som avses i artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009.

14

Genom beslut av den 9 februari 2015 avslog EUIPO:s invändningsenhet den invändning som Taiga framställt.

15

Taiga överklagade invändningsenhetens beslut till EUIPO den 28 september 2015.

16

Genom det överklagade beslutet ogiltigförklarade fjärde överklagandenämnden vid EUIPO (nedan kallad överklagandenämnden) delvis invändningsenhetens beslut, det vill säga för samtliga aktuella varor som omfattades av klass 25 i Niceöverenskommelsen, och avslog följaktligen ansökan om registrering med avseende på dessa varor. Överklagandenämnden ansåg att det var styrkt att det äldre varumärket hade använts för vissa varor i klass 25 som var identiska med eller av liknande slag som de varor som omfattades av det sökta varumärket, att de motstående kännetecknen var mycket lika i visuellt hänseende och identiska i fonetiskt hänseende, åtminstone för engelskspråkiga konsumenter, och att dessa kännetecken inte kunde associeras med något koncept för majoriteten av omsättningskretsen. Under dessa omständigheter fann överklagandenämnden att det förelåg en risk för förväxling hos omsättningskretsen, i den mening som avses i artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009, med avseende på de varor som omfattades av klass 25.

17

Genom skrivelse som inkom till tribunalens kansli den 13 februari 2017 överklagade klaganden det överklagade beslutet och yrkade att det skulle ogiltigförklaras.

18

Till stöd för sitt överklagande åberopade klaganden två grunder, varvid den första grunden avsåg ett åsidosättande av artikel 42.2 i förordning nr 207/2009 och den andra grunden avsåg ett åsidosättande av artikel 8.1 b i samma förordning.

19

Genom den överklagade domen ogillade tribunalen överklagandet i sin helhet.

20

Klaganden har yrkat att domstolen ska

21

EUIPO har yrkat att domstolen ska

22

Taiga har yrkat att domstolen ska

23

Till stöd för överklagandet har klaganden åberopat två grunder, varvid den första grunden avser ett åsidosättande av artikel 42.2 i förordning nr 207/2009, och den andra grunden avser ett åsidosättande av artikel 8.1 b i samma förordning.

24

Genom den första grunden för överklagandet har klaganden i huvudsak kritiserat tribunalen för att den, i punkt 34 i den överklagade domen, fann att samtliga av de klädesprodukter som avsågs i den bevisning som Taiga förebringat för att styrka att det äldre varumärket hade använts hade samma avsedda ändamål. Tribunalen gjorde således en felaktig bedömning när den konstaterade att dessa varor inte utgjorde en självständig underkategori av varor i klass 25 i Niceöverenskommelsen.

25

Genom den första delen av denna grund har klaganden gjort gällande att tribunalen inte borde ha grundat sin bedömning på de varor som avsågs i den bevisning som Taiga ingett, utan på de varor för vilka det äldre varumärket hade registrerats. Den fråga som tribunalen borde ha tagit ställning till var således huruvida det äldre varumärket var registrerat för en varukategori som var tillräckligt stor för att den skulle anses omfatta flera självständiga underkategorier, med följden att användningen av varumärket endast avsåg vissa specifika varor i denna ”huvudkategori”.

26

Genom den andra delen av denna grund har klaganden kritiserat tribunalen för att inte ha beaktat den omständigheten att de klädesprodukter som omfattades av den förebringade bevisningen respektive det sökta varumärket dels var avsedda för flera användningsområden, det vill säga att klä, skyla, täcka eller skydda människokroppen, dels att de riktade sig till olika omsättningskretsar och att de såldes i olika butiker, med följden att de kläder som omfattades av den förebringade bevisningen inte var desamma som de kläder som omfattades av det sökta varumärket.

27

EUIPO anser att den första grunden för överklagandet inte kan tas upp till prövning, eftersom klaganden har hävdat att tribunalen gjorde en felaktig bedömning av den bevisning Taiga lagt fram för överklagandenämnden för att styrka att det äldre varumärket verkligen använts. EUIPO är således av uppfattningen att klaganden har bestridit tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna, utan att göra gällande att tribunalen missuppfattade dessa omständigheter och utan att hävda att tribunalen gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning som kan vederlägga dess resonemang. Överklagandet kan under alla omständigheter inte vinna bifall såvitt avser denna grund.

28

Taiga har gjort gällande att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser denna grund.

29

Det ska inledningsvis påpekas att EUIPO inte kan vinna framgång med sitt argument att den första grunden för överklagandet inte kan tas upp till prövning. Klaganden har nämligen inte bestridit tribunalens bedömning av de faktiska omständigheterna, utan ifrågasatt den metod och de kriterier som tribunalen tillämpade för att definiera begreppet användning ”för en del av varorna eller tjänsterna”, i den mening som avses i artikel 42.2 i förordning nr 207/2009. I den mån denna grund avser de kriterier som tribunalen ska beakta när den bedömer huruvida det äldre varumärket verkligen har använts för de varor eller tjänster för vilka det registrerats, eller en del av dessa varor eller tjänster, i den mening som avses i nyssnämnda bestämmelse, avser den en rättsfråga som kan bli föremål för domstolens prövning inom ramen för ett mål om överklagande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2019, Der Grüne Punkt/EUIPO, C‑143/19 P, EU:C:2019:1076, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

30

Genom sin argumentation har klaganden kritiserat tribunalen för att den ansåg att det var nödvändigt att fastställa huruvida enbart de klädesprodukter som avsågs i den bevisning för användning som intervenienten hade ingett utgjorde en självständig underkategori i förhållande till varorna i klass 25 i Niceöverenskommelsen, och för att inte ha tillämpat kriteriet beträffande de aktuella varornas avsedda användning och ändamål på ett korrekt sätt vid fastställandet av denna självständiga underkategori, och slutligen för att inte ha beaktat den omständigheten att de aktuella varorna riktade sig till olika omsättningskretsar och såldes i olika butiker.

31

I detta hänseende erinrar domstolen inledningsvis om att tribunalen i punkterna 29–32 i den överklagade domen angav följande:

32

Mot bakgrund av dessa rättsregler och principer fastställda i rättspraxis prövade tribunalen, i punkterna 33–36 i den överklagade domen, huruvida de varor som avsågs i den bevisning som Taiga lagt fram utgjorde en självständig underkategori av varor, i förhållande till de varor i klass 25 i Niceöverenskommelsen som omfattades av det äldre varumärket och som endast inbegriper vädertåliga ytterkläder. Tribunalen fann inledningsvis att dessa artiklar hade ”samma avsedda ändamål”, eftersom de [var avsedda] att klä människokroppen, att skyla, täcka och skydda den mot väder och vind” och att ”de under alla omständigheter inte kunde anses ’väsentligen skilja sig’ åt”, i den mening som avses i den rättspraxis som det erinrats om i punkt 31 i den överklagade domen. Därefter påpekade tribunalen att de särskilda egenskaperna hos dessa varor, bland annat att de är avsedda att skydda vid dåliga väderförhållanden, i princip saknar betydelse, eftersom ”de aktuella varornas art och egenskaper inte i sig är relevanta för att definiera en underkategori av varor och tjänster ”, i enlighet med den rättspraxis som det hänvisats till i punkt 32 i den överklagade domen. Tribunalen fann följaktligen att överklagandet inte kunde vinna bifall såvitt avsåg den första grunden.

33

Enligt artikel 42.2 första meningen i förordning nr 207/2009 kan den som ansöker om registrering av ett EU-varumärke kräva att innehavaren av ett äldre varumärke lägger fram bevis för att det äldre varumärket, under en tid av fem år före dagen för offentliggörandet av en ansökan om registrering som varit föremål för en invändning, ”verkligen har använts” i unionen.

34

Domstolen erinrar inledningsvis om att begreppet ”verkligen har använts” är ett självständigt unionsrättsligt begrepp (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 mars 2003, Ansul, C‑40/01, EU:C:2003:145, punkterna 25–31).

35

För att ett varumärke ska anses ”verkligen ha använts” i den mening som avses i artikel 42.2 första meningen i förordning nr 207/2009 krävs det att varumärket används i enlighet med dess grundläggande funktion, som består i att för konsumenten eller slutanvändaren garantera ursprungsidentiteten hos de varor eller tjänster för vilka det har registrerats, så att denne utan risk för förväxling kan särskilja denna vara eller tjänst från varor och tjänster med ett annat ursprung (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 oktober 2019, Landeskammer für Land- und Forstwirtschaft in Steiermark/Schmid, C‑514/18 P, ej publicerad, EU:C:2019:878, punkterna 36 och 37 och där angiven rättspraxis). Ett varumärke som inte används utgör nämligen inte enbart ett hinder för konkurrensen – eftersom det begränsar vilka kännetecken som kan registreras av andra som varumärken samt beröva konkurrenterna möjligheten att använda detta eller ett liknande varumärke vid saluföringen av varor eller tjänster på den inre marknaden vilka är identiska med eller av liknande slag som dem som skyddas av varumärket i fråga – utan även för den fria rörligheten för varor och friheten att tillhandahålla tjänster (dom av den 19 december 2012, Leno Merken, C‑149/11, EU:C:2012:816, punkt 32).

36

För att ett varumärke ska kunna fylla denna grundläggande funktion ger förordning nr 207/2009 varumärkesinnehavaren ett antal rättigheter, samtidigt som dessa begränsas till vad som är absolut nödvändigt för att denna funktion ska kunna fullgöras, vilket även generaladvokaten har påpekat i punkt 40 i sitt förslag till avgörande.

37

Det följer således av artikel 15 i förordning nr 207/2009 att skyddet för ett äldre varumärke endast är motiverat om innehavaren ”har gjort verkligt bruk av [EU]-varumärket i [unionen] för de varor eller tjänster för vilka det registrerats”.

38

Genom artikel 42.2 i denna förordning tillämpas denna rättsregel specifikt inom ramen för invändningsförfaranden. I artikel 42.2 sista meningen i förordningen föreskrivs att om det äldre varumärket endast har använts för en del av de varor eller tjänster för vilka det registrerats, ska det vid prövning av invändningen anses vara registrerat endast för den delen av varorna eller tjänsterna.

39

I likhet med vad generaladvokaten noterade i punkt 47 i sitt förslag till avgörande ska det i detta sammanhang framhållas att omfattningen av de varu- eller tjänstekategorier för vilka det äldre varumärket har registrerats är avgörande för balansen mellan å ena sidan vidhållandet och skyddet av de ensamrätter som innehavaren av det äldre varumärket ges, å andra sidan begränsningen av dessa ensamrätter för att undvika att ett varumärke som bara används delvis kommer i åtnjutande av ett utsträckt skydd endast på grund av att det har registrerats för ett stort antal varor eller tjänster, vilket tribunalen med rätta beaktade i punkterna 29–31 i den överklagade domen.

40

Vad gäller begreppet ”en del av varorna eller tjänsterna” i artikel 42.2 i förordning nr 207/2009, ska det erinras om att domstolen – vid tillämpningen av artikel 43.1 i den förordningen – har slagit fast att en underkategori av de varor som avses i en ansökan om registrering av EU-varumärke ska identifieras med ledning av ett kriterium som gör det möjligt att med tillräcklig precision avgränsa denna underkategori (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 december 2014, Harmoniseringsbyrån/Kessel medintim, C‑31/14 P, ej publicerad, EU:C:2014:2436, punkt 37).

41

Såsom generaladvokaten påpekade i punkt 58 i sitt förslag till avgörande kan domstolens analys i nyssnämnda dom överföras på tillämpningen av artikel 42.2 i förordning nr 207/2009, eftersom definitionen av en självständig underkategori av varor eller tjänster – oavsett om den fastställs inom ramen för en begäran om att förteckningen över de varor och tjänster som registreringsansökan avser ska begränsas eller inom ramen för en invändning – ska grundas på samma kriterier, så att det i samband med bedömningen av risken för förväxling kan göras en jämförelse mellan de aktuella varorna, definierade utifrån samma kriterier.

42

Såsom generaladvokaten noterade i punkt 50 i sitt förslag till avgörande, ger detta vid handen att en konsument som vill köpa en vara eller en tjänst som ingår i en kategori som har getts en särskilt exakt och begränsad definition, men som inte är möjlig att dela upp i flera underkategorier, kommer att förknippa det äldre varumärket med samtliga varor eller tjänster som omfattas av denna kategori, med följden att varumärket uppfyller sin grundläggande funktion bestående i att garantera ursprungsidentiteten hos dessa varor eller tjänster. Under sådana omständigheter är det tillräckligt att kräva att innehavaren av det äldre varumärket ska lägga fram bevis för att varumärket verkligen har använts för en del av de varor eller tjänster som tillhör denna homogena kategori.

43

I fråga om varor eller tjänster som omfattas av en stor varukategori, som kan delas upp i flera självständiga underkategorier, måste det däremot – såsom generaladvokaten påpekade i punkt 52 i sitt förslag till avgörande – krävas att innehavaren av det äldre varumärket lägger fram bevis för att varumärket verkligen har använts för var och en av dessa självständiga underkategorier. Om innehavaren av det äldre varumärket har registrerat sitt varumärke för ett stort antal varor eller tjänster som han eventuellt kan komma att saluföra, men ännu inte har gjort det under fem år före dagen för offentliggörandet av den varumärkesansökan mot vilken han har invänt, kan vederbörandes intresse av att åtnjuta skydd för det äldre varumärket för dessa varor eller tjänster nämligen inte väga tyngre än konkurrenternas intresse av att registrera sina varumärken för dessa varor eller tjänster.

44

Vad gäller det eller de relevanta kriterier som ska tillämpas för att identifiera en sammanhängande underkategori av varor eller tjänster som anses vara självständig, har domstolen i huvudsak slagit fast att kriteriet avseende de aktuella varornas eller tjänsternas avsedda användning och ändamål utgör ett avgörande kriterium vid definitionen av en självständig underkategori av varor eller tjänster (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 december 2014, harmoniseringsbyrån/Kessel medintim, C‑31/14 P, ej publicerad, EU:C:2014:2436, punkt 39).

45

Det är mot bakgrund av dessa principer som domstolen inledningsvis ska pröva den första delen av den första grunden för överklagandet, varigenom klaganden har gjort gällande att tribunalen – inom ramen för sin prövning av huruvida fråga var om en självständig, sammanhängande underkategori av varor – borde ha grundat sin analys på de varor för vilka det äldre varumärket hade registrerats.

46

Det framgår såväl av ordalydelsen i artikel 42.2 sista meningen i förordning nr 207/2009 som av punkterna 39–42 ovan att det ska göras en konkret bedömning – huvudsakligen med beaktande av de varor för vilka innehavaren av det äldre varumärket har lagt fram bevis för användning av varumärket – av huruvida dessa varor utgör en självständig underkategori i förhållande till de varor som omfattas av den aktuella varuklassen, så att de varor för vilka det äldre varumärket verkligen har använts kan sättas i relation till den kategori av varor som omfattas av registreringsansökan för detta märke.

47

I punkt 33 i den överklagade domen prövade tribunalen huruvida de produkter som avsågs i de bevis för användning som Taiga lagt fram utgjorde en självständig underkategori i förhållande till varorna i klass 25 i Niceöverenskommelsen, det vill säga i förhållande till den mest allmänna varukategori som det äldre varumärket hade registrerats för. Tribunalen jämförde dessutom med rätta dessa produkter med denna mer allmänna varukategori, innan den i punkt 34 i den överklagade domen kom till slutsatsen att dessa artiklar inte kunde anses vara väsentligen olika.

48

Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den första delen av den första grunden för överklagandet.

49

Inom ramen för den andra delen av den första grunden för överklagandet har klaganden, som en första anmärkning, hävdat att tribunalen, för att definiera en självständig underkategori av varor, felaktigt tillämpade kriteriet om de aktuella varornas avsedda användning och ändamål. Klaganden kan inte vinna framgång med denna anmärkning.

50

Det framgår nämligen av domen av den 11 december 2014, harmoniseringsbyrån/Kessel medintim (C‑31/14 P, ej publicerad, EU:C:2014:2436, punkterna 37 och 39–41), att kriteriet avseende de aktuella varornas avsedda användning och ändamål inte syftar till att på ett abstrakt eller konstlat sätt definiera underkategorier av varor, utan detta kriterium ska tillämpas på ett konsekvent och konkret sätt, vilket även generaladvokaten påpekade i punkterna 70 och 71 i sitt förslag till avgörande.

51

Om det, såsom i förevarande fall, visar sig att de aktuella varorna – som så ofta – har flera användningsområden och ändamål kan det följaktligen inte, i motsats till vad klaganden har hävdat, fastställas huruvida det rör sig om en viss underkategori av varor genom att, var för sig, beakta vart och ett av de ändamål som dessa varor kan tänkas ha. Med ett sådant synsätt skulle det nämligen inte vara möjligt att på ett konsekvent sätt identifiera självständiga underkategorier av varor, vilket – såsom generaladvokaten har noterat i punkt 71 i sitt förslag till avgörande – skulle medföra en alltför långtgående begränsning av rättigheterna för innehavaren av det äldre varumärket, bland annat genom att dennes berättigade intresse av att utvidga sitt sortiment av varor eller tjänster för vilka det äldre varumärket har registrerats inte skulle beaktas i tillräcklig utsträckning.

52

Såsom generaladvokaten framhöll i punkt 72 i sitt förslag till avgörande var det således riktigt av tribunalen att inte göra en separat bedömning av vart och ett av de aktuella varornas ändamål, det vill säga att ”klä”, ”skyla”, ”täcka” eller ”skydda” människokroppen, eftersom dessa olika användningsområden kombineras för att släppa ut dessa varor på marknaden.

53

Slutligen kan överklagandet inte heller vinna bifall såvitt avser den andra anmärkningen inom den första grundens andra del, varigenom klaganden har hävdat att tribunalen inte tog hänsyn till den omständigheten att de aktuella varorna riktade sig till olika omsättningskretsar och såldes i olika butiker, eftersom sådana kriterier inte är relevanta för att definiera en självständig underkategori av varor, utan för bedömningen av omsättningskretsen (se, för ett liknande resonemang och analogt, dom av den 11 december 2014, harmoniseringsbyrån/Kessel medintim, C‑31/14 P, ej publicerad, EU:C:2014:2436, punkterna 37 och 41).

54

Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.

55

Den andra grunden för överklagandet består av tre delar.

56

Genom den andra grundens första del har klaganden gjort gällande att tribunalen felaktigt tillämpade villkoren för verklig användning av det äldre varumärket och således felaktigt fann att varorna ”kläder” och ”huvudbonader” som omfattades av det sökta varumärket var identiska med de varor som omfattas av det äldre varumärket.

57

EUIPO och Taiga anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grundens första del.

58

Eftersom den andra grundens första del endast avser en felaktig tillämpning av villkoren för verklig användning av det äldre varumärket och eftersom tribunalen, i enlighet med punkterna 47, 52 och 53 ovan inte gjorde någon felaktig bedömning i detta avseende, kan överklagandet inte vinna bifall såvitt avser denna delgrund.

59

Genom den andra grundens andra del, som är uppdelad i tre anmärkningar, har klaganden ifrågasatt tribunalens bedömning av likheten mellan de motstående kännetecknen i visuellt, fonetiskt och begreppsmässigt hänseende.

60

Inom ramen för den första anmärkningen har klaganden hävdat att för det fall att tribunalen hade beaktat det sökta varumärkets ovanliga sammansättning, då det innehåller ”asymmetriska konsonanter”, och dess ovanliga stavning, bestående av bokstavskombinationen ”igh”, skulle den inte ha kommit till slutsatsen att de motstående kännetecknen liknade varandra i visuellt hänseende.

61

Genom den andra anmärkningen har klaganden gjort gällande att tribunalen felaktigt ”antog”, utan någon bevisning till stöd härför, att bokstavskombinationen ”ti” alltid uttalas ”tai”. Det är emellertid uppenbart att så inte är fallet och att det följaktligen inte ankom på klaganden att lägga fram någon bevisning i detta avseende.

62

Genom den tredje anmärkningen har klaganden ifrågasatt den bedömning tribunalen lade till grund för sin slutsats att de begreppsmässiga skillnaderna mellan de motstående kännetecknen inte hade styrkts för hela unionen, vilket innebar att de inte kunde förta verkan av de visuella och fonetiska likheterna mellan dessa kännetecken. För det första, och i motsats till vad tribunalen påpekade i punkt 71 i den överklagade domen, har begreppet ”taïga” en ”precis och omedelbar betydelse”, inte bara för genomsnittskonsumenter i de norra och östa delarna av den ”europeiska kontinenten”, utan även för konsumenter i de södra delarna av denna kontinent, samt för engelskspråkiga konsumenter. Med hänsyn till den obestridliga storleken hos den nordligt belägna skog som kallas ”taïga”, och dess betydelse för världen som helhet, ingår detta begrepp i allmänbildningen på den ”europeiska kontinenten” och i vidare kretsar.

63

För det andra borde tribunalen ha tillämpat sin egen rättspraxis enligt vilken det är tillräckligt att ett begrepp förstås i endast en del av unionen för att det ska vara möjligt att dra slutsatsen att det föreligger begreppsmässiga skillnader mellan de motstående kännetecknen.

64

EUIPO har gjort gällande att de tre anmärkningar som anförts till stöd för den andra grundens andra del inte kan tas upp till prövning, och att överklagandet under alla omständigheter inte kan vinna bifall såvitt avser den första och den tredje anmärkningen.

65

Taiga anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser denna delgrund.

66

Genom den första och den andra anmärkningen inom den andra grundens andra del har klaganden anmodat domstolen att göra en ny bedömning av den fonetiska och visuella likheten mellan de motstående kännetecknen, utan att för den skull göra gällande att tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheterna eller bevisningen i detta avseende.

67

Det ska emellertid erinras om att enligt artikel 256.1 andra stycket FEUF och artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol ska ett överklagande vara begränsat till rättsfrågor. Tribunalen är ensam behörig att fastställa och bedöma de relevanta omständigheterna liksom att bedöma den bevisning som framförts. Bedömningen av de faktiska omständigheterna och bevisningen är därför inte, utom i det fall då dessa uppgifter har missuppfattats, en rättsfråga som i sig är underställd domstolens kontroll i ett mål om överklagande. Bedömningen av den fonetiska och visuella likheten mellan de motstående kännetecknen utgör emellertid en bedömning av de faktiska omständigheterna (dom av den 19 mars 2015, MEGA Brands International/harmoniseringsbyrån, C‑182/14 P, EU:C:2015:187, punkterna 47 och 48 och där angiven rättspraxis).

68

Den första och den andra anmärkningen inom den andra delen av den andra grunden för överklagandet kan således inte tas upp till prövning, i den mån de syftar till att få till stånd en ny bedömning av de faktiska omständigheterna.

69

I den mån den andra anmärkningen ska förstås så att klaganden har kritiserat tribunalens tillämpning av bevisbördereglerna – såtillvida klaganden har invänt mot att tribunalen, utan stöd av någon bevisning, ”antog” att bokstavskombinationen ”ti” alltid uttalas ”tai”, och krävde att klaganden skulle bevisa motsatsen – erinrar domstolen om att tribunalen, i punkt 58 i den överklagade domen, bland annat påtalade att i punkt 40 i det överklagade beslutet hade överklagandenämnden funnit att stavelserna ”ti” och ”tai” i de motstående varumärkena uttalades likadant, åtminstone av engelskspråkiga konsumenter. Efter att ha understrukit att klaganden inte hade lagt fram någon bevisning som kunde styrka att uttalet av de första stavelserna ”ti” och ”tai” i de motstående kännetecknen inte var identiskt för den engelskspråkiga allmänheten godtog tribunalen även, i punkterna 60–62 i den överklagade domen, överklagandenämndens slutsats att de motstående kännetecknen var identiska i fonetiskt hänseende, åtminstone för engelskspråkiga konsumenter.

70

Tribunalen gjorde sig emellertid inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den godtog denna bedömning, och då beaktade den omständigheten att klaganden inte hade lagt fram någon bevisning som kunde vederlägga överklagandenämndens bedömning att de första stavelserna ”ti” och ”tai” uttalas på samma sätt för den engelskspråkiga allmänheten. Denna bedömning illustrerades nämligen genom ett exempel från Oxford English Dictionary, såsom framgår av punkt 40 i det omtvistade beslutet. Inom ramen för en talan om ogiltigförklaring vid tribunalen ankommer det dessutom på klaganden att styrka de fel som denne anser att det överklagade beslutet är behäftat med.

71

Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra anmärkningen inom den andra grundens andra del, i den mån klaganden har kritiserat tribunalen för att ha åsidosatt bevisbördereglerna.

72

Genom den tredje anmärkningen har klaganden kritiserat tribunalen för att i punkt 71 i den överklagade domen ha funnit att det inte fanns någon uppgift i handlingarna i målet som kunde styrka att begreppet ”taïga” hade en ”precis och omedelbar betydelse” för engelskspråkiga genomsnittskonsumenter och konsumenter från den södra delen av ”den europeiska kontinenten”.

73

Utan att föra någon rättslig argumentation som specifikt syftar till att påvisa i vilken del den överklagade domen är behäftad med felaktig rättstillämpning, har klaganden genom detta argument anmodat domstolen att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och bevisningen. Eftersom klaganden inte har gjort gällande att tribunalen missuppfattade de faktiska omständigheterna eller bevisningen, kan detta argument således inte tas upp till prövning (se, för ett liknande resonemang, dom av den 13 november 2019, Outsource Professional Services/EUIPO, C‑528/18 P, ej publicerad, EU:C:2019:961, punkt 47 och där angiven rättspraxis).

74

I den del klaganden har ifrågasatt den metod och de kriterier som tribunalen tillämpade vid sin bedömning av den begreppsmässiga likheten mellan de motstående kännetecknen, har klaganden i själva verket hävdat att tribunalen felaktigt tillämpade artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009, vilket utgör en rättsfråga som kan prövas av domstolen i ett mål om överklagande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 december 2019, Der Grüne Punkt/EUIPO, C‑143/19 P, EU:C:2019:1076, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

75

Klaganden har kritiserat tribunalen för att den, i punkterna 67 och 71 i den överklagade domen, slog fast att klaganden inte hade visat att begreppet ”taïga” hade en ”precis och omedelbar betydelse” för omsättningskretsen bestående av konsumenter i unionen som helhet, trots att det inte framgår av tribunalens praxis att begreppet i fråga måste förstås av hela omsättningskretsen. För att komma till slutsatsen att det föreligger begreppsmässiga skillnader som kan förta verkan av de visuella och fonetiska likheterna mellan de motstående kännetecknen för hela omsättningskretsen är det nämligen tillräckligt att endast en del av omsättningskretsen associerar det aktuella begreppet med ett visst koncept.

76

Domstolen har emellertid slagit fast att när innehavaren av ett EU-varumärke, med stöd av artikel 8.1 b i förordning nr 207/2009, framställer en invändning mot registreringen av ett liknande EU-varumärke som medför en risk för förväxling, ska denna invändning bifallas när det konstaterats föreligga en risk för förväxling i en del av unionen (dom av den 22 september 2016, combit Software, C‑223/15, EU:C:2016:719, punkt 26 och där angiven rättspraxis).

77

Om det föreligger visuella och fonetiska likheter mellan de motstående kännetecknen för en väsentlig del av omsättningskretsen, och det inte är styrkt att det föreligger sådana begreppsmässiga skillnader mellan kännetecken som kan förta verkan av dessa likheter för den delen av omsättningskretsen, ska tribunalen följaktligen göra en helhetsbedömning av risken för förväxling (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 mars 2020, EUIPO/Equivalenza Manufactory, C‑328/18 P, EU:C:2020:156, punkterna 74–76 och där angiven rättspraxis).

78

Tribunalen gjorde sig således inte skyldig till felaktig rättstillämpning när den beaktade den omständigheten att klaganden inte hade styrkt att begreppet ”taïga” hade en ”precis och omedelbar betydelse” för en väsentlig del av omsättningskretsen.

79

Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den andra grundens andra del, eftersom den i vissa delar inte kan tas upp till prövning och i övriga delar inte kan leda till bifall för överklagandet.

80

Genom den andra grundens tredje del har klaganden gjort gällande att det inte föreligger någon risk för förväxling hos omsättningskretsen i den mening som avses i artikel 8.1 i förordning nr 207/2009, eftersom det vid en helhetsbedömning av denna risk kan konstateras, för det första, att de motstående kännetecknen saluförs i olika butiker, för det andra att skillnaderna i visuellt hänseende mellan begreppen ”taiga” och ”tigha” är större än alla tänkbara likheter i fonetiskt hänseende, och för det tredje att de aktuella varorna liknar varandra i låg utsträckning.

81

EUIPO anser att den andra grundens tredje del inte kan tas upp till prövning, och att överklagandet under alla omständigheter inte kan vinna bifall såvitt avser denna delgrund.

82

Taiga anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser denna delgrund.

83

Den tredje delen av den andra grunden för överklagandet kan inte tas upp till prövning, eftersom klaganden inte har angett någon punkt i den överklagade domen som vederbörande bestrider och inte har hävdat att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning, utan endast har upprepat de argument som redan utvecklats i skrivelsen i första instans (se, för ett liknande resonemang, dom av den 6 september 2018, Basic Net/EUIPO, C‑547/17 P, ej publicerad, EU:C:2018:682, punkt 43 och där angiven rättspraxis).

84

Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den andra grunden, eftersom den i vissa delar inte kan tas upp till prövning och i övriga delar inte kan leda till bifall för överklagandet.

85

Mot bakgrund av det ovan anförda ska överklagandet delvis avvisas och delvis ogillas.

86

Enligt artikel 137 i domstolens rättegångsregler, som är tillämplig i mål om överklagande enligt artikel 184.1 i rättegångsreglerna, ska domstolen besluta om rättegångskostnader i den dom eller det beslut genom vilket målet avgörs slutligt. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 i dessa regler är tillämplig även i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

87

EUIPO och Taiga har yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klaganden har tappat målet, ska EUIPO:s och Taigas yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande: