Preliminär utgåva

FÖRSLAG TILL AVGÖRANDE AV GENERALADVOKAT

JULIANE KOKOTT

föredraget den 14 november 2019(1)

Mål C-616/18

Cofidis SA

mot

YU,

ZT

(begäran om förhandsavgörande från Tribunal d’instance Épinal (Förstainstansdomstolen i Épinal, Frankrike))

Mål C-679/18

OPR-Finance s.r.o.

mot

GK

(begäran om förhandsavgörande från Okresní soud v Ostravě (Distriktsdomstolen i Ostrava, Republiken Tjeckien))

”Begäran om förhandsavgörande – Konsumentskydd – Direktiv 2008/48 – Konsumentkreditavtal – Långivarens kontroll av konsumentens kreditvärdighet innan avtalets ingående – Långivarens informationsskyldighet vid avtalets ingående – Påföljder vid underlåtelse – Tillämpning ex officio – Bestämmelse i nationell rätt som hindrar den nationella domstolen från att, efter utgången av en preklusions- eller preskriptionsfrist, ex officio eller efter invändning från konsumenten fastslå och beivra eventuella överträdelser”

I.      Inledning

1.        En fransk och en tjeckisk begäran om förhandsavgörande ligger till grund för målen Cofidis (C-616/18) och OPR-Finance (C-679/18) som båda avser tolkning av konsumentkreditdirektivet(2). De centrala frågorna i målen är i vilken utsträckning nationella preklusions- och preskriptionsfrister hindrar en nationell domstol från att ex officio pröva överträdelser av artiklarna 8 och 10 i konsumentkreditdirektivet och i vilken utsträckning domstolar är skyldiga att ex officio beivra överträdelser som fastställts.

II.    Tillämpliga bestämmelser

A.      Unionsrätt

2.        Artikel 8.1 i konsumentkreditdirektivet har följande lydelse:

”Medlemsstaterna ska säkerställa att kreditgivaren innan kreditavtalet ingås gör en bedömning av konsumentens kreditvärdighet, på grundval av tillräckliga uppgifter som i förekommande fall erhållits från konsumenten och, när så är nödvändigt, på grundval av sökning i relevant databas. Medlemsstater vars lagstiftning kräver att kreditgivare måste göra en bedömning av konsumentens kreditvärdighet på grundval av en sökning i relevant databas får bibehålla det kravet.”

3.        Artikel 10.2 i konsumentkreditdirektivet anger vilka uppgifter som måste anges ”på ett klart, kortfattat” sätt i kreditavtalet, vilket bland annat omfattar effektiv ränta och det sammanlagda belopp som ska betalas av konsumenten (led g) liksom information om vissa av konsumentens rättigheter.

4.        Artikel 23 i konsumentkreditdirektivet föreskriver att medlemsstaterna ”ska fastställa bestämmelser om sanktioner som ska tillämpas vid överträdelse av de nationella bestämmelser som antas enligt detta direktiv och vidta alla åtgärder som krävs för att säkerställa att de genomförs. De sanktioner som föreskrivs ska vara effektiva, proportionella och avskräckande.”

B.      Nationell rätt

1.      Fransk rätt (målet Cofidis)

5.        Frankrike har införlivat bestämmelserna i konsumentkreditdirektivet med fransk rätt genom ändring av bestämmelserna konsumentkreditlagstiftningen genom loi n° 2010-737 portant réforme du crédit à la consommation (lag nr 2010-737 om ändring av konsumentkreditlagstiftningen av den 1 juli 2010)(3).

6.        De bestämmelser i Code de la consommation (konsumentskyddslagen) som är relevanta för att avgöra det nationella målet, i den lydelse som var tillämplig vid den aktuella tidpunkten, är dels artikel L. 311-9(4), som föreskriver att kreditgivaren innan kreditavtalet ingås ska kontrollera konsumentens kreditvärdighet på grundval av tillräckliga upplysningar, inklusive upplysningar som konsumenten lämnar på kreditgivarens begäran, dels artikel L. 311-48 punkt 2(5) som förskriver att bestämmelser om vilka uppgifter som måste anges i kreditavtalet kan antas genom förordning. På grundval av detta bemyndigande utfärdades décret n° 2011-136 du 1^er février 2011 (dekret nr 2011–136 av den 1 februari 2011), vilket har kodifierats i artikel R. 311-5 i konsumentskyddslagen(6). I punkt I i den bestämmelsen föreskrivs följande: ”Kreditavtal i den mening som avses i artikel L. 311-18 ska avfattas med tecken vars höjd inte får vara mindre än teckengrad åtta. I avtalet ska på ett klart och läsbart sätt anges” ett antal väsentliga uppgifter.

7.        I artikel L. 311-48 i konsumentskyddslagen regleras rättsverkningarna som följer av att en långivare inte iakttar de skyldigheter som åligger denne. Det följer av artikel L. 311-48 punkt 1 att påföljden för underlåtenhet att uppfylla informationsskyldigheten enligt artikel L. 311-18 är att bolaget förlorar rätten till ränta. Denna påföljd tillämpas enligt artikel L. 311-48 punkt 2 även i fall då skyldigheten att kontrollera konsumentens kreditvärdighet åsidosätts, dock med förbehållet att domstolen i ett sådant fall kan inskränka påföljden till att endast avse en del av ränteanspråket.

8.        Tvister som rör tillämpningen av konsumentskyddslagens bestämmelser om konsumentkrediter omfattas av olika preklusions- och preskriptionsfrister. Betalningskrav till följd av betalningsdröjsmål ska framställas inom en preklusionsfrist på två år efter händelsen som givit upphov till tvisten enligt artikel L. 311-52 i konsumentskyddslagen. För talan som en konsument väcker gäller enligt artikel L. 110-4 punkt 1 i Code de commerce (handelslagen) att förpliktelser som uppkommit vid handel mellan näringsidkare eller mellan näringsidkare och personer som inte är näringsidkare preskriberas efter fem år, om de inte omfattas av särskilda preskriptionstider som är kortare. Artikel 2224 i Code civil (civillagen) innehåller dessutom en allmän bestämmelse som föreskriver att personliga fordringar och fordringar som avser lös egendom preskriberas fem år efter det att innehavaren av en rättighet fick kännedom om eller borde ha fått kännedom om de faktiska omständigheter vilka gav innehavaren möjlighet att utöva rättigheten.

2.      Republiken Tjeckien (målet OPR-Finance)

9.        Republiken Tjeckien införlivade konsumentkreditdirektivet med nationell rätt genom Zákon č. 257/2016 Sb., o spotřebitelském úvěru (lag nr 257/2016 om konsumentkreditavtal, nedan kallad lagen om konsumentkreditavtal) som trädde i kraft den 1 december 2016.

10.      86 § i lagen om konsumentkreditavtal reglerar bedömningen av konsumentens kreditvärdighet på följande sätt:

”(1)      Innan ett avtal om konsumentkredit ingås eller det görs en ändring av skyldigheter i avtalet som medför en betydande ökning av det totala konsumentkreditbeloppet ska kreditgivaren bedöma konsumentens kreditvärdighet på grundval av väsentliga, tillförlitliga, tillräckliga och proportionerliga uppgifter som lämnats av konsumenten och, om det är nödvändigt, från en databas som möjliggör en bedömning av konsumentens kreditvärdighet eller från andra källor. Kreditgivaren ska endast lämna konsumentkredit när resultatet av en bedömning av kreditvärdigheten visar att det inte finns några rimliga tvivel beträffande konsumentens förmåga att återbetala konsumentkrediten. …”

11.      87 § i lagen om konsumentkreditavtal föreskriver följande gällande följden av åsidosättande av skyldigheten att bedöma kreditvärdigheten:

”(1)      Om en kreditgivare lämnar konsumentkredit till en konsument i strid med § 86.1 andra meningen ska avtalet anses ogiltigt. Konsumenten får göra en invändning om ogiltighet inom en preklusionstid på tre år som löper från dagen för avtalets ingående. Konsumenten ska vara skyldig att, vid en lämplig tidpunkt i förhållande till hans ekonomiska förmåga, återbetala det belopp som betalats ut i konsumentkredit.”

12.      586 § i Zákon č. 89/2012 Sb., občanský zákoník (lag nr 89/2012, civillagen) reglerar allmänt så kallad relativ ogiltighet, vilket bland annat föreskrivs enligt 87 § punkt 1 i lagen om konsumentkrediter, på följande sätt:

”(1)      När en rättsakts ogiltighet medför skydd för en viss persons intressen, är det endast denna person som får invända att denna rättsakt är ogiltig.

(2)      Om en person som har rätt att invända att en rättsakt är ogiltig inte gör detta ska rättsakten anses vara giltig.”

III. Bakgrund, det nationella målet och begäran om förhandsavgörande i målet Cofidis

A.      Bakgrund och det nationella målet

13.      Cofidis, som är kärande i det nationella målet, ingick med svarandena i det nationella målet, vilka är konsumenter, den 5 maj 2013 ett avtal om att samla deras lån till ett belopp om 20 600 euro(7). Den 20 december 2017 sade Cofidis upp låneavtalet till förtida betalning och uppmanade konsumenterna den 29 mars 2018 att betala utestående månadsbetalningar.

14.      I stämningsansökan som delgavs den 9 maj 2018 yrkade Cofidis att domstolen skulle förplikta svarandena att solidariskt betala det utestående beloppet till bolaget och fastställa att domen får verkställas utan hinder av att den inte vunnit laga kraft. Vid den muntliga förhandlingen den 21 juni 2018 tog domstolen ex officio upp grunder avseende att bolaget eventuellt underlåtit att uppfylla sin skyldighet att lämna ett erbjudande om låneavtal där informationen presenteras på ett tydligt och lättläst sätt, liksom att bolaget eventuellt underlåtit att uppfylla sin skyldighet att kontrollera låntagarnas kreditvärdighet, vilket även avsåg de påföljder som är kopplade till detta (ogiltighet eller att borgenären helt eller delvis förlorar rätten till ränta) och uppmanade parterna att yttra sig över dessa. Cofidis anförde att de grunder som tagits upp ex officio var preskriberade, eftersom de tagits upp av domstolen först efter utgången av fem år efter avtalets ingående.

B.      Begäran om förhandsavgörande och förfarandet inför domstolen

15.      Mot denna bakgrund har Tribunal d’instance Épinal (Förstainstansdomstolen i Épinal, Frankrike) genom beslut av den 20 september 2018 som ingavs den 1 oktober 2018 hänskjutit följande fråga för förhandsavgörande till domstolen:

Utgör det skydd som konsumenterna ges enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken en nationell domstol, som har att avgöra ett mål mellan en näringsidkare och en konsument rörande ett kreditavtal som de ingått, efter utgången av en preskriptionstid på fem år från avtalets ingående inte – vare sig ex officio eller efter invändning från konsumenten – får fastställa och beivra ett åsidosättande av bestämmelserna i artikel 8 i direktivet om skyldigheten att kontrollera konsumentens kreditvärdighet, av bestämmelserna i artikel 10 och följande artiklar i direktivet om den information som ska anges på ett klart och kortfattat sätt i kreditavtal och, mer allmänt, av samtliga konsumentskyddbestämmelser i direktivet?

16.      Under förfarandet för förhandsavgörande vid EU-domstolen har Cofidis i egenskap av kärande i det nationella målet, Republiken Frankrike, Republiken Tjeckien och Europeiska kommissionen ingivit skriftliga yttranden och även deltagit i den muntliga förhandlingen den 4 september 2019.

IV.    Bakgrund, förfarandet i det nationella målet och begäran om förhandsavgörande i målet OPR-Finance

A.      Bakgrund och det nationella målet

17.      OPR-Finance, käranden i det nationella målet, beviljade svaranden i det nationella målet, som är konsument, den 21 april 2017 ett revolverande lån till ett sammanlagt belopp på 4 900 tjeckiska kronor (CZK).(8) Efter att konsumenten inte återbetalat förfallna avbetalningar väckte OPR-Finance den 7 juni 2018 talan vid den nationella domstolen och yrkade betalning av ett belopp på 7 839 CZK(9) jämte lagstadgad dröjsmålsränta från den 1 oktober 2017.

18.      Under förfarandet vid den nationella domstolen har OPR-Finance varken gjort gällande eller styrkt att bolaget har kontrollerat svarandens kreditvärdighet. Svaranden har i sin tur inte gjort gällande att låneavtalet är ogiltigt på grund av att bolaget inte prövat hennes kreditvärdighet.

B.      Begäran om förhandsavgörande och förfarandet vid EU-domstolen

19.      Mot denna bakgrund har Okresní soud v Ostravě (Distriktsdomstolen i Ostrava, Republiken Tjeckien) genom beslut av den 25 oktober 2018, som ingavs den 1 oktober 2018, hänskjutit följande frågor för förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF till domstolen:

1)      Utgör artikel 8, jämförd med artikel 23, i Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG hinder för en nationell lagstiftning, enligt vilken påföljden vid underlåtenhet att uppfylla kreditgivarens skyldighet att, innan kreditavtalet ingås, göra en bedömning av konsumentens kreditvärdighet ska vara att kreditavtalet är ogiltigt förenat med en skyldighet för konsumenten att återbetala kapitalbeloppet till kreditgivaren vid en tidpunkt som är lämplig i förhållande till konsumentens ekonomiska förmåga, när denna påföljd (kreditavtalets ogiltighet) emellertid endast är tillämplig för det fall konsumenten gör den gällande (det vill säga invänder att avtalet är ogiltigt) inom en preklusionstid på tre år?

2)      För det fall att domstolen besvarar denna fråga jakande:

Innebär artikel 8, jämförd med artikel 23, i konsumentkreditdirektivet en skyldighet för en nationell domstol att ex officio tillämpa den påföljd som fastställs i den nationella lagstiftningen vid underlåtenhet att uppfylla kreditgivarens skyldighet att göra en bedömning av konsumentens kreditvärdighet (det vill säga även för det fall konsumenten faktiskt inte gör gällande påföljden)?

20.      Under förfarandet för förhandsavgörande vid EU-domstolen har Republiken Tjeckien, Republiken Portugal och Europeiska kommissionen ingivit skriftliga yttranden och även deltagit i den muntliga förhandlingen den 4 september 2019.

V.      Huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning i målet Cofidis

21.      Den franska regeringen har gjort gällande att begäran om förhandsavgörande i målet Cofidis inte kan tas upp till prövning. Den anser att det handlar om en hypotetisk rättsfråga, eftersom de angivna preskriptionsbestämmelserna i fransk rätt över huvud taget inte är tillämpliga i det nationella målet.

22.      Denna invändning kan enligt min mening inte godtas.

23.      Det bör påpekas att – såsom den franska regeringen själv anfört – det följer av domstolens fasta praxis att en begäran om förhandsavgörande som rör tolkning av unionsrätten presumeras vara relevant.(10) Domstolen kan visserligen avvisa en tolkningsfråga som har hänskjutits av en nationell domstol om det är uppenbart att den begärda tolkningen eller bedömningen av en unionsrättlig bestämmelse inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den.(11) Så är inte fallet i förevarande mål. Såsom den franska regeringen själv har anfört, har även de nationella domstolorna gjort olika bedömningar vad gäller tillämpligheten av den franska preskriptionsbestämmelsen i artikel L. 110-4 i handelslagen och artikel 2224 i Code civil (civillagen) i situationer som den som ligger till grund för det nationella målet. Mot denna bakgrund ska den hänskjutande domstolens uppfattning avseende de tillämpliga bestämmelserna i nationell rätt läggas till grund för bedömningen, och man kan således i princip utgå från att tolkningsfrågan är relevant för att döma i saken.

24.      I den mån tolkningsfrågan emellertid avser en situation där underlåtelse att fullgöra skyldigheter beivras efter invändning av en konsument, så ska det noteras att en sådan invändning inte har gjorts i det nationella målet. Denna aspekt av frågan är således inte relevant för att döma i den konkreta tvisten och är därmed av hypotetisk natur.

25.      Dessutom anser jag att Cofidis invändning om att begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning såvitt avser frågan huruvida en nationell domstol mer allmänt får fastställa och beivra ett åsidosättande av samtliga konsumentskyddbestämmelser i direktivet är välgrundad. Det framgår nämligen inte tydligt av begäran om förhandsavgörande vilka ytterligare bestämmelser som den nationella domstolen ex officio konkret vill tillämpa i det nationella målet. EU-domstolen har därför inte tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på denna aspekt av frågan.

26.      Det finns således ingen tvekan om att begäran om förhandsavgörande i målet Cofidis kan tas upp till prövning, såvitt avser klargörande av en nationell domstols behörighet att ex officio fastställa och i förekommande fall beivra långivarens underlåtenhet att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 8 och artikel 20.1 i konsumentkreditdirektivet, trots en nationell preskriptionsbestämmelse som hindrar detta.

VI.    Prövning av tolkningsfrågorna

27.      I målet Cofidis vill den franska domstolen få klarhet i huruvida den ex officio får fastställa och beivra ett åsidosättande av bestämmelserna i konsumentkreditdirektivet – närmare bestämt skyldigheten att kontrollera konsumentens kreditvärdighet enligt artikel 8 och att den information som föreskrivs i artikel 10 ska anges på ett klart och kortfattat sätt i kreditavtalet – trots att en nationell preskriptionsfrist har löpt ut.

28.      I målet OPR-Finance vill den tjeckiska domstolen med sina två tolkningsfrågor i huvudsak få klarhet i huruvida konsumentkreditdirektivet innebär att domstolen ex officio ska tillämpa påföljder vid underlåtelse att göra en bedömning av konsumentens kreditvärdighet, även om det följer av påföljdsbestämmelsen i den nationella lagstiftningen att det ankommer på konsumenten att göra gällande att denna skyldighet åsidosatts (andra tolkningsfrågan) och att en preklusionstid på tre år gäller i detta avseende (första tolkningsfrågan).

29.      I båda målen uppkommer alltså frågan i vilken utsträckning en nationell domstol, oberoende av nationella bestämmelser om preklusions- och preskriptionsfrister, ex officio ska fastställa och beivra en underlåtenhet från långivarens sida att uppfylla de skyldigheter som föreskrivs i konsumentkreditdirektivet. Det förefaller därför lämpligt att pröva båda målen tillsammans.

30.      Jag kommer inledningsvis att visa att de nationella domstolarna är skyldiga att ex officio pröva överträdelser av nyss nämnt slag och därefter undersöka vilken verkan de olika fristerna har samt slutligen behandla frågan om beivrande av överträdelser.

A.      Nationella domstolars skyldighet att ex officio pröva långivares efterlevnad av de skyldigheter som föreskrivs i konsumentkreditdirektivet (fråga 2 i målet OPR-Finance)

31.      Det följer av domstolens fasta praxis att nationella domstolar, i syfte att säkerställa den ändamålsenliga verkan av unionsrättliga konsumentskyddsåtgärder, ex officio får eller ska kontrollera att de efterlevs.(12) Mot denna bakgrund ska det inledningsvis erinras om att grunderna för en sådan skyldighet att göra en bedömning (om detta nedan 1.) även gäller för de i förevarande mål relevanta skyldigheterna som följer av konsumentkreditdirektivet (om detta nedan 2.).

1.      Grunderna för ex officio-prövning på konsumentskyddsområdet

32.      Utgångspunkten är rättspraxis beträffande direktivet om oskäliga villkor i konsumentavtal.(13) I denna har domstolen inledningsvis slagit fast att nationella domstolar har rätt,(14) och senare att de är skyldiga,(15) att ex officio pröva huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt, såvitt den har kännedom om de rättsliga och faktiska omständigheter som krävs i detta avseende.

33.      Domstolen har även med avseende på avtal som ingås utanför näringsidkarens fasta affärslokaler slagit fast att en nationell domstol ex officio kan pröva om bestämmelsen i artikel 4 i direktiv 85/577/EEG(16) om skyldigheten att informera konsumenten om dennes hävningsrätt har åsidosatts.(17)

34.      Dessutom har denna doktrin genom målet Faber blivit en del av köprätten för konsumentvaror. I nämnda mål slog domstolen fast att nationella domstolar inom tillämpningsområdet för direktiv 1999/44/EG(18) ex officio ska pröva ställningen som konsument.(19)

35.      På konsumentkreditlagstiftningens område har domstolen redan i målet Rampion och Godard(20) erkänt de nationella domstolarnas behörighet att ex officio kontrollera efterlevnaden av skyddet som garanteras enligt artikel 11.2 i direktiv 87/102/EWG(21) inom ramen för kombinerade kreditavtal. I målet Radlinger och Radlingerová slog domstolen fast att nationella domstolar är skyldiga att kontrollera huruvida informationsskyldigheten enligt artikel 10.2 i konsumentkreditdirektivet har uppfyllts och i förekommande fall beivra underlåtelse att uppfylla denna skyldighet.(22)

36.      Nationella domstolars möjlighet att ex officio pröva överträdelser av vissa bestämmelser i unionens konsumentskyddslagstiftning har i fast rättspraxis ansetts nödvändig för att säkerställa att konsumenter tillförsäkras ett sådant verksamt skydd som eftersträvas med de berörda direktiven.(23) Detta grundar sig på tanken att konsumenten befinner sig i underläge i förhållande till näringsidkaren, i fråga om såväl förhandlingsposition som informationsnivå.(24) Det föreligger en inte obetydlig risk för att konsumenten, bland annat på grund av okunnighet, inte åberopar den rättsregel som är avsedd för att skydda vederbörande.(25) De nationella domstolarnas skyldighet att ex officio pröva överträdelser av bestämmelser som syftar till att skydda konsumenten är följaktligen relevant då den ojämlika situationen mellan konsumenten och näringsidkaren endast kan uppvägas av ett faktiskt ingripande från någon annan än de avtalsslutande parterna, nämligen den nationella domstolen.(26)

37.      Godtagandet av en sådan skyldighet för den nationella domstolen förutsätter dock en detaljerad analys av målsättningen med och det sammanhang i vilket den bestämmelse ingår vars efterlevnad ska prövas ex officio. I motsats till kommissionens uppfattning är det inte tillräckligt att schablonmässigt hänvisa till skäl som avser ”konsekvens” på konsumentskyddslagstiftningens område.(27)

38.      I överensstämmelse med detta har domstolen även klargjort att inte varje skyldighet som föreskrivs i ett direktiv rörande konsumenters rättsliga ställning är lämpad för att kontrolleras ex officio. I målet Bankia(28) ansåg domstolen att principerna om prövningsskyldighet på området otillbörliga affärsmetoder inte ska överföras, vilket bland annat motiverades med direktivet om otillbörliga affärsmetoder(29) har en utformning som skiljer sig från direktivet om oskäliga avtalsvillkor. Direktivet om oskäliga avtalsvillkor förbjuder användningen av oskäliga avtalsvillkor i konsumentavtal och föreskriver samtidigt en rättsföljd som tillämpas om sådana villkor används, nämligen att de förlorar sin bindande verkan. Däremot förbjuder direktivet om otillbörliga affärsmetoder visserligen vissa metoder, men överlämnar dock åt medlemsstaterna att utforma de åtgärder som är nödvändiga för att bekämpa dessa metoder.

39.      Även i målet Salvoni(30) fann domstolen att rättspraxis avseende skyldigheten att pröva huruvida ett avtalsvillkor är oskäligt inte kan överföras till området för kontroll av efterlevnaden av bestämmelserna om domstolars behörighet vid konsumenttvister enligt Bryssel Ia-förordningen(31) med hänvisning till att de båda rättsakterna syftar till att reglera två olika områden.

40.      Det blir därför nödvändigt att undersöka frågan huruvida den nationella domstolens skyldighet, vilken redan slagits fast av EU-domstolen, att ex officio kontrollera att långivare iakttar sin informationsplikt enligt artikel 10.2 i konsumentkreditdirektivet även gäller för tydlighetskravet som också följer av artikel 10.2, liksom för skyldigheten att kontrollera konsumentens kreditvärdighet innan avtalets ingående enligt artikel 8.

2.      Kravet på ex officio-prövning av huruvida långivaren uppfyllt sina skyldigheter enligt artikel 8 och 10 i konsumentkreditdirektivet

41.      Den hänskjutande domstolen i målet Cofidis hyser inga tvivel med avseende på huruvida den ex officio ska pröva om långivaren har uppfyllt sina skyldigheter enligt de nationella bestämmelser som genomför konsumentkreditdirektivet. Den hänskjutande domstolen i målet OPR-Finance vill emellertid med sin andra tolkningsfråga i huvudsak få klarhet i om ett sådant krav även föreligger när en nationell påföljdsbestämmelse överlåter på konsumenten ensam att åberopa eventuella överträdelser av skyldigheter.

42.      Den tjeckiska regeringen är principiellt emot antagandet att den nationella domstolen har en skyldighet att ex officio kontrollera att långivaren uppfyller de aktuella skyldigheterna.(32) I likhet med domstolen i målet Bankia(33) har den tjeckiska regeringen argumenterat för att det finns en väsentlig skillnad i utformningen, i detta fall dock mellan konsumentkreditdirektivet och direktivet om oskäliga avtalsvillkor: Medan artikel 6 i direktivet om oskäliga avtalsvillkor på unionsnivå föreskriver att oskäliga avtalsvillkor inte är bindande, överlåter artikel 23 i konsumentkreditdirektivet åt medlemsstaterna att själva fastställa rättsföljderna vid överträdelser av skyldigheterna som följer av konsumentkreditdirektivet. Denna handlingsautonomi tillåter medlemsstaterna att avstå från civilrättsliga påföljder och i stället införa lagstadgade tillsynskrav, så länge sådana påföljder är effektiva, avskräckande och proportionerliga.

43.      Jag övertygas dock inte av detta argument.

44.      Det stämmer visserligen att artikel 23 i konsumentkreditdirektivet överlåter åt medlemsstaterna att föreskriva påföljder vid överträdelser av motsvarande bestämmelser för införlivande, medan direktivet om oskäliga avtalsvillkor föreskriver att oskäliga avtalsvillkor inte är bindande. I detta avseende finns en parallell till den likalydande artikel 13 i direktivet om otillbörliga affärsmetoder, vilken var aktuell i domen Bankia. På grund av denna handlingsautonomi står det faktiskt medlemsstaterna fritt att beivra sådana överträdelser på civilrättslig eller offentligrättslig väg, i synnerhet genom myndighetstillsyn, så länge det tillämpliga regelverket för detta ändamål är effektiv, avskräckande och proportionerlig.

45.      Detta utesluter dock inte en skyldighet att ex officio pröva överträdelser av konsumentkreditdirektivet.

46.      För det första är i både tjeckisk och fransk rätt dessa överträdelser förknippade med rättsföljder till förmån för den berörda konsumenten, och vilka domstolen kan tillämpa på grundval av en ex officio-prövning.

47.      För det andra har domstolen i målet Bankia slagit fast att unionsrätten inte ger nationella domstolar behörighet att i förekommande fall ex officio pröva förekomsten av otillåtna affärsmetoder inom ramen för kontrollen av en exekutionstitels giltighet mot bakgrund av systematiken och syftena med det i målet tillämpliga direktivet om otillåtna affärsmetoder. Det framgår av skäl 9 i nämnda direktiv att direktivet inte påverkar talan som väcks av enskilda personer som skadats av en otillbörlig affärsmetod och att det inte heller påverkar tillämpningen av unionsbestämmelser och nationella bestämmelser om avtalsrätt, inklusive regler om avtals giltighet, ingående eller verkan, vilket uttryckligen framgår av artikel 3.2 i direktivet.(34) Ett avtalsvillkor kan inte ogiltigförklaras – även om avtalsparterna har kommit överens om detta villkor på grundval av en otillbörlig affärsmetod – enbart med stöd av bestämmelserna i direktivet om otillåtna affärsmetoder.(35) Därför medför den ändamålsenliga verkan av detta direktiv inte ett krav på att en nationell domstol i ett förfarande om ett sådant avtals giltighet ex officio prövar om en affärsmetod som ligger till grund för avtalet är otillbörlig.(36)

48.      Däremot har domstolen redan i målet Radlinger och Radlingerová slagit fast att domstolen ex officio i förekommande fall måste bedöma huruvida informationsplikten enligt artikel 10.2 i konsumentkreditdirektivet har iakttagits.(37) Domstolen grundade sig därvid på tanken att konsumenten intar en underlägsen ställning i förhållande till näringsidkaren i fråga om såväl förhandlingsförmåga som informationsnivå, och att det dessutom föreligger en inte obetydlig risk för att konsumenten, bland annat på grund av okunnighet, inte åberopar en rättsregel som är avsedd för att skydda vederbörande.(38)

49.      Dessa överväganden gäller på samma sätt för långivarens skyldighet – som gäller i båda målen – att före avtalets ingående pröva konsumentens kreditvärdighet enligt artikel 8 i konsumentkreditdirektivet och för tydlighetskravet inom ramen för informationsplikten enligt artikel 10.2.

50.      Enligt artikel 8.1 i konsumentkreditdirektivet ska medlemsstaterna säkerställa att kreditgivaren innan kreditavtalet ingås gör en bedömning av konsumentens kreditvärdighet, på grundval av tillräckliga uppgifter som i förekommande fall erhållits från konsumenten och, när så är nödvändigt, på grundval av sökning i relevant databas.

51.      Syftet med denna skyldighet att bedöma konsumentens kreditvärdighet är att bidra till en ansvarstagande utlåning och att undvika utlåning till konsumenter som saknar betalningsförmåga.(39) Därigenom bidrar den till uppnåendet av ett av målen med konsumentkreditdirektivet, nämligen att tillförsäkra alla konsumenter i unionen ett högt och likvärdigt skydd som tillvaratar deras intressen och för att underlätta införandet av en välfungerande inre marknad för konsumentkrediter.(40)

52.      Med hänsyn till denna betydelse av skyldigheten att bedöma kreditvärdighet och obalansen mellan långivare och konsument som beskrivs ovan i punkt 36 är det lämpligt att nationella domstolar ex officio kontrollerar att denna skyldighet efterlevs. Dessutom bidrar en systematisk domstolskontroll av fullgörelsen av denna skyldighet till att garantera lika konkurrensvillkor (”level playing field”) för långivare. Däremot kan konsumenter i praktiken knappast försäkra sig om att denna skyldighet uppfylls.

53.      Även uppfyllelsen av kravet på tydlighet som följer av artikel 10.2 i konsumentkreditdirektivet ska kontrolleras ex officio. Enligt nämnda bestämmelse ska långivare på ett klart och kortfattat sätt lämna de angivna upplysningarna i kreditavtalet.

54.      I domen Radlinger och Radlingerová(41) underströk domstolen informationspliktens grundläggande betydelse för konsumenten, eftersom det är ”mot bakgrund av de [lämnade] uppgifterna som konsumenten avgör om han eller hon vill vara bunden av de villkor som näringsidkaren utformat i förväg.” Det framgår även av skäl 31 i konsumentkreditdirektivet att en förutsättning för ett sådant informerat val emellertid inte endast är att alla uppgifter som anges i artikel 10.2 förmedlas. Därutöver måste även kravet på tydlighet som likaså följer av nämnda bestämmelse vara uppfyllt för att säkerställa att konsumenten även i praktiken kan ta till sig de aktuella upplysningarna. Kravet på tydlighet inskränker sig i detta sammanhang inte endast till rent formella krav på uppgifternas läsbarhet, utan innehåller även materiella krav på deras begriplighet.

3.      Resultat i denna del

55.      Mot denna bakgrund är en nationell domstol alltså i princip skyldig att ex officio kontrollera att långivare uppfyller de skyldigheter som följer av nationella bestämmelser som införlivar artikel 8 och artikel 10.2 i konsumentkreditdirektivet. I överensstämmelse med detta utgör artikel 8, jämförd med artikel 23, i konsumentkreditdirektivet hinder för nationell lagstiftning enligt vilken påföljden vid underlåtenhet att uppfylla kreditgivarens skyldighet att göra en bedömning av konsumentens kreditvärdighet endast är tillämplig för det fall konsumenten gör underlåtelsen att uppfylla nämnda skyldighet gällande.

B.      Preklusions- och preskriptionsfristerna enligt nationell lagstiftning (första delfrågan i målet Cofidis och fråga 1 i målet OPR-Finance)

56.      I målen vid de nationella domstolarna ser sig dessa emellertid hindrade att pröva efterlevnaden av artikel 8 och artikel 10.2 i konsumentkreditdirektivet och i förekommande fall beivra bristande efterlevnad, eftersom de berörda anspråken enligt nationella bestämmelser om verkställighet är föremål för en treårig preklusionsfrist respektive en femårig preskriptionsfrist. Detta väcker frågan huruvida sådan lagstiftning är förenlig med unionsrätten.

57.      Konsumentkreditdirektivet reglerar inte preskription eller preklusion avseende rättigheter som följer av ett konsumentkreditavtal. Därmed omfattas dessa bestämmelser i princip av medlemsstaternas processuella autonomi under förutsättning att likvärdighetsprincipen och effektivitetsprincipen iakttas.

58.      Eftersom både den tjeckiska preklusionsfristen och den franska preskriptionsfristen tillämpas lika för rättigheter som följer av nationell rätt och sådana som följer av unionsrätt finns inget att anmärka på med avseende på likvärdighetsprincipen.

59.      Det är däremot nödvändigt att göra en mer ingående bedömning av frågan huruvida de berörda preklusions- och preskriptionsbestämmelserna är förenliga med effektivitetsprincipen.

60.      Jag anser att detta inte är fallet.

61.      Enligt effektivitetsprincipen får nationella bestämmelser inte göra det i praktiken omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten. Detta ska bedömas med beaktande av det sammanhang i vilket den berörda bestämmelsen återfinns liksom dess målsättning.(42)

62.      Visserligen är det av rättssäkerhetshänsyn viktigt att det fastställs rimliga talefrister med prekluderande verkan.(43) En nationell preklusionsfrist kan således vara förenlig med effektivitetsprincipen, framför allt när det säkerställts att tidsfristen inte börjar löpa eller till och med har löpt ut innan konsumenten ens har fått kännedom om sina rättigheter.(44)

63.      Det förhåller sig emellertid annorlunda om nationella preklusions- eller preskriptionsfrister leder till en asymmetri med avseende på möjligheterna att väcka talan, det vill säga om en långivare kan göra gällande sina fordringar under en längre tidsperiod än konsumenten kan göra gällande att avtalet är ogiltigt. Följaktligen måste en domstol pröva om ett avtalsvillkor är oskäligt trots att den aktuella tidsfristen löpt ut, eftersom en näringsidkare annars kan kringgå skyddet som följer av direktivet om oskäliga avtalsvillkor genom att helt enkelt invänta att tidsfristen ska löpa ut och därefter väcka talan om fullgörelse av de oskäliga avtalsvillkoren.(45)

64.      I de nu aktuella fallen utgör visserligen inte endast omständigheten att de nationella bestämmelserna föreskriver preklusionsfrister på tre år respektive preskriptionsfrister på fem år tagen för sig ett åsidosättande av effektivitetsprincipen. Tre respektive fem år kan principiellt anses vara tillräckligt lång tid för en konsument att väcka talan vid en allmän nationell domstol rörande störningar i avtalsförhållandet. Det förhåller sig dock annorlunda om konsumenten på grund av den obalans som beskrivs ovan i punkt 36 inte gör gällande eller kan göra gällande att långivaren inte uppfyllt sina skyldigheter, även om denna grund endast åberopas till försvar inom ramen för ett betalningskrav som riktas mot konsumenten.

65.      I ett sådant sammanhang ska det beaktas att konsumentkreditavtal typiskt sett ger upphov till rättsliga skyldigheter som löper över många år. Preskriptions- och preklusionsfrister som börjar löpa från tidpunkten för avtalets ingående kan ha till följd att de utgör hinder för en prövning – antingen på ansökan av konsumenten eller ex officio – av huruvida långivaren har uppfyllt sina skyldigheter enligt nationell lagstiftning som införlivar konsumentkreditdirektivet. Detta är särskilt allvarligt, då anledning att genomföra denna prövning i regel uppkommer först vid bristande fullgörelse och således eventuellt först efter att (den för konsumenten relevanta) preklusions- eller preskriptionsfristen löpt ut. Därmed finns risk för att konsumenten förlorar sina rättigheter utan att någonsin ens ha fått kännedom om dem.

66.      Långivaren kommer däremot i regel kunna göra gällande betalningskrav även efter att sådana frister löpt ut, eftersom sådana anspråk uppkommer först i och med att gäldenärens månadsbetalning förfaller till betalning, och det således är först vid denna tidpunkt som preskriptionsfristen börjar löpa. Det innebär att konsumenten riskerar att förpliktas att betala avtalade belopp, utan att det finns någon möjlighet att kontrollera att långivaren uppfyllt sina skyldigheter och i förekommande fall beivra bristande uppfyllelse. Denna asymmetri – som är jämförbar med de omständigheter som var aktuella i målet i den tidigare domen Cofidis(46) – är ägnad att påverka det effektiva skydd som eftersträvas med konsumentkreditdirektivet. De faktiska omständigheterna i det nu aktuella målet Cofidis belyser denna risk: långivaren väckte talan mot konsumenten några få dagar efter att den femåriga preskriptionsfristen löpt ut.

67.      Med hänsyn till en sådan obalans skulle civilrättsliga påföljder som inskränks genom preklusions- eller preskriptionsfrister inte heller vara effektiva, avskräckande och proportionerliga i den mening som avses i artikel 23 i konsumentkreditdirektivet.

68.      Slutligen är preskriptions- och preklusionsfrister inte heller nödvändiga av rättssäkerhetshänsyn, och i synnerhet inte avseende risken att konsumenten över relativt långa tidsperioder kan begära ett avtals uppsägning eller anpassning. Långivaren har nämligen själv utsatt sig för denna risk genom att åsidosätta sina unionsrättsliga förpliktelser.(47)

69.      Skyddet av konsumenten med avseende på preklusions- och preskriptionsfrister finner dock sin begränsning när långivaren inte längre kan göra gällande några rättigheter till följd av kreditavtalet. Det finns inga skäl för ett fortsatt skydd av konsumenten även efter att avtalet avvecklats i sin helhet. Om sådana frister fortfarande inte skulle kunna tillämpas då det skett, skulle det i stället medföra en obalans till förmån för konsumenten, vilket skulle inbjuda till missbruk.

70.      Så länge långivaren kan göra gällande rättigheter som följer av kreditavtalet mot konsumenten kan således nationella preklusions- och preskriptionsfrister inte utgöra hinder för kontroll och beivrande av överträdelser av artikel 8 och artikel 10.2 i konsumentkreditdirektivet.

C.      Rättsföljderna av överträdelser av artikel 8 och artikel 10.2 i konsumentkreditdirektivet (andra delfrågan i målet Cofidis och fråga 2 i målet OPR-Finance, såvitt de avser den materiella påföljdsbestämmelsen)

71.      Det är nödvändigt att skilja mellan fastställande av en överträdelse och följden av detta fastställande.(48)

72.      En möjlig följd av att överträdelser mot artikel 10.2 i konsumentkreditdirektivet fastställs är ångerrätten. Enligt artikel 14.1 b i börjar ångerfristen löpa först från och med den dag då konsumenten får avtalsvillkoren och informationen i enlighet med artikel 10. Det är dock inte nödvändigt att gå in närmare på denna fråga i förevarande mål, eftersom ångerrätten inte tas upp i begärandena om förhandsavgörande, vilket sannolikt beror på att ingen ångerrätt gjorts gällande.

73.      I övrigt är det en fråga för medlemsstaterna att i sin lagstiftning reglera de rättsliga följderna av överträdelser av kravet på tydlighet vid tillhandahållande av de obligatoriska uppgifterna om avtalet, eller av skyldigheten att kontrollera konsumentens kreditvärdighet. Det följer nämligen av artikel 23 i konsumentkreditdirektivet att medlemsstaterna själva ska fastställa bestämmelser om påföljder. De valda påföljderna måste enligt nämnda bestämmelse, men även redan på grundval av unionens lojalitetsprincip,(49) vara effektiva, proportionerliga och avskräckande. Följaktligen ska påföljdernas stränghet vara anpassad till hur allvarliga de överträdelser är som beivras, och särskilt säkerställa att påföljderna har en avskräckande verkan samtidigt som proportionalitetsprincipen iakttas.(50)

1.      Huruvida de aktuella påföljdsbestämmelserna är effektiva, avskräckande och proportionerliga

a)      Målet Cofidis

74.      Tolkningsfrågan i målet Cofidis avser huvudsakligen huruvida den nationella preskriptionsbestämmelsen kan hindra den hänskjutande domstolen från att ex officio pröva och i förekommande fall beivra långivarens eventuella åsidosättande av sina skyldigheter. Frågan som ställts till EU-domstolen avser inte huruvida den aktuella nationella påföljdsbestämmelsen som föreskriver att rätten till ränta helt eller delvis går förlorad(51) i övrigt är effektiv, proportionerlig och avskräckande. I syfte att ge ett användbart svar på frågan ska jag dock ta ställning även till detta.

75.      Påföljdsbestämmelserna som är aktuella i målet Cofidis ger den nationella domstolen ett utrymme för skönsmässig bedömning vid fastställande av påföljden, då denna kan fastställa om rätten till ränta helt eller delvis går förlorad om det inte skett en bedömning av konsumentens kreditvärdighet. I detta avseende ska det understrykas att utövandet av detta utrymme för skönsmässig bedömning ska ske med beaktande av proportionalitetsprincipen såsom den kommer till uttryck i artikel 23 i konsumentkreditdirektivet. Konkret ska den nationella domstolen vid valet av påföljd, med beaktande av alla omständigheter i det enskilda fallet, anpassa denna till hur allvarlig den överträdelse eller de överträdelser är som beivras och till de personliga förhållandena för den konsument som inte uppfyllt sina betalningsförpliktelser. Till de omständigheter i det enskilda fallet som ska beaktas hör utan tvekan även tiden som har förflutit mellan långivarens överträdelse av dennes skyldighet och den uteblivna betalningen.

76.      Samma måttstock som den nationella domstolen tillämpar när den enligt fransk lagstiftning prövar om långivaren ska förlora ränteanspråket i sin helhet, ska den även tillämpa vid en överträdelse av kravet på tydlighet.

b)      Målet OPR-Finance

77.      Dessa överväganden gäller även med avseende på den påföljdsbestämmelse i tjeckisk rätt som är aktuell i målet OPR-Finance. Påföljden ogiltighet som föreskrivs i 87 § punkt 1 i lagen om konsumentkreditavtal vid en överträdelse av skyldigheten att göra en bedömning av konsumentens kreditvärdighet kan även tillämpas ex officio under förutsättning att kraven i artikel 23 i konsumentkreditdirektivet är uppfyllda.

78.      På grund av kreditavtalets ogiltighet förlorar långivaren sin rätt att begära betalning av avtalad ränta och kostnader, medan konsumenten dock måste återbetala det lånade beloppet. I detta avseende tillåter 87 § punkt 1 i lagen om konsumentkreditavtal att fastställa återbetalningsperioden på grundval av konsumentens faktiska möjligheter till återbetalning.(52) Kommissionen har helt riktigt påpekat att domstolen i målen Home Credit Slovakia(53) och LCL Le Crédit Lyonnais(54) redan har tolkat artikel 23 i konsumentkreditdirektivet med avseende på nationell lagstiftning rörande påföljder som likaså hade till följd att långivaren förlorade rätten till ränta. Därmed kan man hänvisa till domstolens överväganden i dessa domar.

79.      Den tjeckiska regeringen företräder uppfattningen att uppfyllelsen av dessa krav ska bedömas utifrån samtliga sanktionsbestämmelser i nationell rätt, och därmed även med beaktande av administrativa sanktioner, vilka tillämpas enligt den nationella lagstiftningen om tillsyn över kreditinstitut när lån beviljats trots att skyldigheten att kontrollera konsumentens kreditvärdighet inte iakttagits. Jag anser inte att denna argumentation kan godtas.

80.      För det första är det endast nödvändigt att ta hänsyn till andra bestämmelser i nationell lagstiftning om det råder osäkerhet om huruvida den berörda privaträttsliga påföljdsbestämmelsen är effektiviteten eller den avskräckande karaktären hos. I ljuset av nämnda domar och med hänsyn till att konsumentens återbetalningsskyldighet kan utsträckas i tiden, finns emellertid inga sådana tvivel i materiellrättsligt hänseende.

81.      Även om andra påföljder som föreskrivs i nationell lagstiftning skulle vara relevanta, skulle bedömningen av dessa – för det andra – i slutändan vara beroende av hur de faktiskt tillämpas i praktiken. Frågan hur denna faktiska tillämpning ser ut i praktiken förblev, även efter en förfrågan från EU-domstolen, till största delen obesvarad. Kommissionen påstod, utan invändningar, att den ansvariga tillsynsmyndigheten, nämligen Tjeckiens centralbank, inte har offentliggjort några beslut om påförande av böter till följd av åsidosättande av skyldigheten att bedöma kreditvärdigheten. De löpande kontroller och befintliga bedömningsmetoder som den tjeckiska regeringen rent allmänt hänvisade till kan i min mening inte vara tillräckliga.

82.      Det finns anledning att ifrågasätta om enbart möjligheten att utdöma påföljder på grundval av regler om tillsyn för långivares åsidosättande av skyldigheter över huvud taget kan uppfylla kraven i artikel 23 i konsumentkreditdirektivet. Sådana påföljder erbjuder nämligen, med hänsyn till att bedömningen av kreditvärdighet även är till för att skydda den enskilde, inte en tillräckligt effektiv möjlighet att genomföra det skydd som artikel 8 i konsumentkreditdirektivet syftar till. Allmänna tillsynsåtgärder hjälper nämligen inte den enskilda konsumenten.

2.      Gränserna för ex officio-tillämpning av nationella påföljdsbestämmelser

83.      Inom ramen för nationella civilrättsliga processer får dock i regel dispositionsprincipen, det vill säga att parterna disponerar över processföremålet, särskild betydelse. Processföremålet får således inte utvidgas genom en ex officio-prövning av en långivares eventuella åsidosättande av sina skyldigheter. Med hänsyn till den mångfald påföljder som medlemsstaterna kan föreskriva då de är fria att själva utforma sin lagstiftning, är det även viktigt att se till att den nationella domstolen inte ex officio tillämpar en påföljd som i praktiken innebär ett genkäromål. Detta vore fallet om domstolen utdömer skadestånd till en konsument utan att detta har yrkats.

84.      Däremot framstår det som möjligt att ex officio utdöma påföljder i den skadelidandes intresse, om detta endast medför att ett yrkande från käranden avvärjs. Ett sådant tillvägagångssätt väcker inga betänkligheter med avseende på läran om processföremålet.

85.      Dock måste garantierna för den kontradiktoriska principen och i synnerhet rätten att yttra sig även i detta sammanhang.(55) Den utgör en del av rätten till försvar som har slagits fast i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Den nationella domstolen måste således ge parterna möjlighet att yttra sig innan den avgör en tvist på grunder som tagits upp till prövning ex officio.

86.      Dessutom är det nödvändigt att beakta att konsumenten eventuellt motsätter sig detta.(56) Det står således konsumenten fritt – även i målet OPR-Finance med avseende på kreditavtalets så kallade relativa ogiltighet – fritt att motsätta sig en ogiltigförklaring om denne vill hålla fast vid avtalet.

VII. Förslag till avgörande

87.      Jag föreslår mot bakgrund av vad som anförts ovan att domstolen ska besvara frågan som ställts i målet Cofidis (C-616/18) på följande sätt:

Det skydd som konsumenterna ges enligt direktiv 2008/48/EG om konsumentkreditavtal utgör hinder för en nationell bestämmelse enligt vilken en nationell domstol, som har att avgöra ett mål mellan en näringsidkare och en konsument rörande ett kreditavtal som de ingått, efter utgången av en preskriptionstid på fem år från avtalets ingående inte ex officio får fastställa ett åsidosättande av bestämmelserna i artikel 8 i direktivet om skyldigheten att kontrollera konsumentens kreditvärdighet eller av bestämmelserna i artikel 10.2 i direktivet om den information som ska anges på ett klart och kortfattat sätt i kreditavtal, och således är förhindrad att säkerställa att åsidosättandet av dessa skyldigheter får de verkningar som föreskrivs i nationell rätt. Vid beivrande av ett sådant åsidosättande ska den nationella domstolen, med beaktande av alla omständigheter i det enskilda fallet, pröva huruvida de påföljder som kan komma ifråga är effektiva, proportionerliga och avskräckande.

88.      I målet OPR-Finance (C-679/18) föreslår jag att domstolen ska besvara tolkningsfrågorna på följande sätt:

1)      Artikel 8 i direktiv 2008/48/EG om konsumentkreditavtal utgör hinder för en nationell lagstiftning enligt vilken en nationell domstol, som har att avgöra ett mål mellan en kreditgivare mot en konsument rörande ett kreditavtal som de ingått, inte ex officio får kontrollera huruvida kreditgivaren uppfyllt sin skyldighet att göra en bedömning av konsumentens kreditvärdighet om konsumenten inte har åberopat detta inom en preklusionstid på tre år, eller om preklusionstiden har löpt ut.

2)      Om den nationella domstolen ex officio har fastställt ett åsidosättande av artikel 8 i direktiv 2008/48, ska den – med förbehåll för att konsumenten eventuellt motsätter sig detta – säkerställa att åsidosättandet får de verkningar som föreskrivs i nationell rätt, utan att invänta ett yrkande om detta från konsumenten, och i förekommande fall oaktat att en preklusionsfrist löpt ut, i den mån som de påföljder som föreskrivs i nationell rätt är effektiva, avskräckande och proportionerliga.

1      Originalspråk: tyska.

2      Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/48/EG av den 23 april 2008 om konsumentkreditavtal och om upphävande av rådets direktiv 87/102/EEG (EUT L 133, 2008, s. 66) (nedan kallat konsumentkreditdirektivet).

3      JORF av den 2 juli 2010, s. 12001.

4      Nu artikel L. 312-16 i konsumentskyddslagen.

5      Nu artikel L. 312-28 punkt 2 i konsumentskyddslagen.

6      Nu artikel R. 312-10 i konsumentskyddslagen.

7      Enligt den hänskjutande domstolens uppgifter avtalades en fast kreditränta på 10,86 procent (effektiv ränta 11,42 procent). Krediten skulle betalas tillbaka i 84 månatliga avbetalningar om 351,23 euro.

8      Motsvarar cirka 190 euro.

9      Enligt den hänskjutande domstolens uppgifter består fordran av det sammanlagda kreditbeloppet (4 900 CZK), kostnader för att göra lånet tillgängligt (980 CZK), ränta (3 696 CZK) och en straffavgift (363 CZK) med avdrag för de återbetalningar som redan gjorts (2 100 CZK).

10      Se dom av den 7 februari 2018, American Express (C-304/16, EU:C:2018:66, punkt 32), dom av den 29 maj 2018, Liga van Moskeeën en Islamitische Organisaties Provincie Antwerpen m.fl. (C-426/16, EU:C:2018:335, punkt 31), och dom av den 25 juli 2018, Confédération paysanne m.fl. (C-528/16, EU:C:2018:583, punkt 73).

11      Dom av den 28 mars 2019, Verlezza m.fl. (C-487/17–C-489/17, EU:C:2019:270, punkt 29) och där angiven rättspraxis.

12      Se, bland andra, dom av den 27 juni 2000, Océano Grupo Editorial och Salvat Editores (C-240/98–C-244/98, EU:C:2000:346, punkt 26), dom av den 4 juni 2009, Pannon GSM (C-243/08, EU:C:2009:350, punkt 32), dom av den 4 juni 2015, Faber (C-497/13, EU:C:2015:357, punkt 42), och dom av den 13 september 2018, Profi Credit Polska (C-176/17, EU:C:2018:711, punkt 42).

13      Rådets direktiv 93/13/EEG av den 5 april 1993 om oskäliga villkor i konsumentavtal (EUT L 95, 1993, s. 29).

14      Detta slogs fast i dom av den 27 juni 2000, Océano Grupo Editorial och Salvat Editores (C-240/98–C-244/98, EU:C:2000:346, punkt 28). Se även dom av den 21 november 2002, Cofidis (C-473/00, EU:C:2002:705, punkt 36).

15      Se dom av den 26 oktober 2006, Mostaza Claro (C-168/05, EU:C:2006:675, punkt 38). För ett utförligare resonemang, se dom av den 4 juni 2009, Pannon GSM (C-243/08, EU:C:2009:350, punkt 32), dom av den 14 juni 2012, Banco Español de Crédito (C-618/10, EU:C:2012:349, punkt 43), och dom av den 21 februari 2013, Banif Plus Bank (C-472/11, EU:C:2013:88, punkt 23).

16      Rådets direktiv av den 20 december 1985 för att skydda konsumenten i de fall då avtal ingås utanför fasta affärslokaler (EGT L 372, 1985, s. 31).

17      Dom av den 17 december 2009, Martín Martín (C-227/08, EU:C:2009:792, punkt 29).

18      Europaparlamentets och rådets direktiv av den 25 maj 1999 om vissa aspekter rörande försäljning av konsumentvaror och härmed förknippade garantier (EUT L 171, 1999, s. 12).

19      Dom av den 4 juni 2015, Faber (C-497/13, EU:C:2015:357, punkt 48).

20      Dom av den 4 oktober 2007 (C-429/05, EU:C:2007:575, punkt 69). Se vidare med avseende på informationsplikten enligt artikel 4 i direktiv 87/102/EWG, beslut av den 16 november 2010, Pohotovosť (C-76/10, EU:C:2010:685, punkt 76).

21      Rådets direktiv 87/102/EEG av den 22 december 1986 om tillnärmning av medlemsstaternas lagar och andra författningar om konsumentkrediter (EUT L 42, 1987, s. 48).

22      Dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová (C-377/14, EU:C:2016:283, punkt 74). Se senast även beslut av den 28 november 2018, PKO Bank Polski (C-632/17, EU:C:2018:963, punkt 51).

23      Se redan dom av den 21 november 2002, Cofidis (C-473/00, EU:C:2002:705, punkt 33). Se även dom av den 4 oktober 2007, Rampion och Godard (C-429/05, EU:C:2007:575, punkt 63).

24      Se, med avseende på konsumentkreditdirektivet, dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová (C-377/14, EU:C:2016:283, punkt 63) som hänvisar till dom av den 1 oktober 2015, ERSTE Bank Hungary (C-32/14, EU:C:2015:637, punkt 39) och där angiven rättspraxis avseende direktivet om oskäliga avtalsvillkor.

25      Dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová (C-377/14, EU:C:2016:283, punkt 65). Se även tidigare dom av den 27 juni 2000, Océano Grupo Editorial och Salvat Editores (C-240/98–C-244/98, EU:C:2000:346, punkt 26), dom av den 21 november 2002, Cofidis (C-473/00, EU:C:2002:705, punkt 33) och dom av den 4 oktober 2007, Rampion och Godard (C-429/05, EU:C:2007:575, punkt 65).

26      Dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová (C-377/14, EU:C:2016:283, punkt 67).

27      Se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 januari 2014, Kainz (C-45/13, EU:C:2014:7, punkt 20) och dom av den 2 maj 2019, Pillar Securitisation (C-694/17, EU:C:2019:345, punkt 35), enligt vilka behovet av att säkerställa konsekvensen mellan olika unionsrättsakter inte i något fall kan läggas till grund för en tolkning av bestämmelserna som inte är förenlig med den berörda bestämmelsens systematik och syften.

28      Dom av den 19 september 2018, Bankia (C-109/17, EU:C:2018:735, punkt 31 och följande punkter).

29      Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/29/EG av den 11 maj 2005 om otillbörliga affärsmetoder som tillämpas av näringsidkare gentemot konsumenter på den inre marknaden och om ändring av rådets direktiv 84/450/EEG och Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG, 98/27/EG och 2002/65/EG samt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 (direktiv om otillbörliga affärsmetoder) (EUT L 149, 2005, s. 22).

30      Dom av den 4 september 2019 (C-347/18, EU:C:2019:661, punkt 44).

31      Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

32      Målet OPR-Finance avser endast långivarens skyldighet att pröva konsumentens kreditvärdighet.

33      Dom av den 19 september 2018 (C-109/17, EU:C:2018:735).

34      Dom av den 19 september 2018, Bankia (C-109/17, EU:C:2018:735, punkt 32).

35      Dom av den 19 september 2018, Bankia (C-109/17, EU:C:2018:735, punkt 43, se även punkterna 33 och 46).

36      Dom av den 19 september 2018, Bankia (C-109/17, EU:C:2018:735, punkterna 34 och 47).

37      Dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová (C-377/14, EU:C:2016:283, punkt 66).

38      Dom av den 21 april 2016, Radlinger och Radlingerová (C-377/14, EU:C:2016:283, punkt 64 och 65).

39      Dom av den 18 december 2014, CA Consumer Finance (C-449/13, EU:C:2014:2464, punkt 43) och dom av den 6 juni 2019, Schyns (C-58/18, EU:C:2019:467, punkt 40). Se även skäl 26 i konsumentkreditdirektivet.

40      Dom av den 6 juni 2019, Schyns (C-58/18, EU:C:2019:467, punkterna 28 och 41). Se även skäl 7 och 9 i konsumentkreditdirektivet.

41      Dom av den 21 april 2016 (C-377/14, EU:C:2016:283, punkt 64). Se rörande informationsskyldigheten innan avtalets ingående även skäl 19 och 24 i konsumentkreditdirektivet.

42      Dom av den 6 oktober 2009, Asturcom Telecomunicaciones (C-40/08, EU:C:2009:615, punkt 39) och dom av den 21 november 2002, Cofidis (C-473/00, EU:C:2002:705, punkt 37). Se även redan dom av den 14 december 1995, Peterbroeck (C-312/93, EU:C:1995:437, punkt 14).

43      Dom av den 6 oktober 2009, Asturcom Telecomunicaciones (C-40/08, EU:C:2009:615, punkt 41), dom av den 10 juli 1997, Palmisani (C-261/95, EU:C:1997:351, punkt 28) och dom av den 16 december 1976, Rewe mot Landwirtschaftskammer für das Saarland (33/76, EU:C:1976:188, punkt 5).

44      Dom av den 6 oktober 2009, Asturcom Telecomunicaciones (C-40/08, EU:C:2009:615, punkt 45 och följande punkt).

45      Dom av den 21 november 2002, Cofidis (C-473/00, EU:C:2002:705, punkt 35).

46      Dom av den 21 november 2002 (C-473/00, EU:C:2002:705).

47      Se, för ett liknande resonemang, även dom av den 19 december 2013, Endress (C-209/12, EU:C:2013:864, punkt 30).

48      Se förslag till avgörande av generaladvokaten Trstenjak i målet Martín Martín (C-227/08, EU:C:2009:295, punkt 73) rörande direktivet om oskäliga avtalsvillkor.

49      Dom av den 27 mars 2014, LCL Le Crédit Lyonnais (C-565/12, EU:C:2014:190, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

50      Dom av den 9 november 2016, Home Credit Slovakia (C-42/15, EU:C:2016:842, punkt 63 och där angiven rättspraxis). Se även förslag till avgörande av generaladvokaten Van Gerven i målet Hansen (C-326/88, EU:C:1989:609, punkt 8): ”Avskräckande och proportionerlig betyder att påföljderna är tillräckliga för att de eftersträvade målen ska uppnås, men att de inte får vara oproportionerligt stränga”.

51      Se ovan punkt 7.

52      Under den muntliga förhandlingen klargjorde den tjeckiska regeringen i detta avseende att återbetalningsperioden inte fastställts i lag, vilket innebär att domstolen i varje enskilt fall kan göra en skälig avvägning mellan alla intressen.

53      Dom av den 9 november 2016 (C-42/15, EU:C:2016:842).

54      Dom av den 27 mars 2014 (C-565/12, EU:C:2014:190).

55      Dom av den 21 februari 2013, Banif Plus Bank (C-472/11, EU:C:2013:88, punkt 29 och följande punkter).

56      Dom av den 21 februari 2013, Banif Plus Bank (C-472/11, EU:C:2013:88, punkt 35) och dom av den 4 juni 2009, Pannon GSM (C-243/08, EU:C:2009:350, punkt 33).