–

WESTbahn Management GmbH, genom R. Schender, Rechtsanwalt,

–

ÖBB-Infrastruktur AG, genom K. Retter, Rechtsanwalt,

–

Frankrikes regering, genom D. Colas, I. Cohen och A.-L. Desjonquères, samtliga i egenskap av ombud,

–

Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom G. Braun och J. Hottiaux, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av bilaga II till Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/34/EU av den 21 november 2012 om inrättande av ett gemensamt europeiskt järnvägsområde (EUT L 343, 2012, s. 32).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan WESTbahn Management GmbH och ÖBB-Infrastruktur AG, angående lagenligheten av de avgifter som ÖBB-Infrastruktur AG har tagit ut för WESTbahn Managements användning av plattformar för passagerare på järnvägsstationer.

3

I del A i bilaga 1 till kommissionens förordning (EEG) nr 2598/70 av den 18 december 1970 om vilka uppgifter som skall tas upp under de olika rubrikerna i blanketterna för redovisning i bilaga 1 till rådets förordning (EEG) nr 1108/70 av den 4 juni 1970 (EGT L 278, 1970, s. 1) föreskrevs följande:

”Järnvägsinfrastrukturen består av följande anläggningar, förutsatt att de ingår i en spåranläggning, inklusive sidospår, med undantag för spår inom underhålls- och reparationsverkstäder, förråd eller lokstallar samt privata anslutningslinjer eller sidospår:

…

…”

4

I artikel 3 i rådets direktiv 91/440/EEG av den 29 juli 1991 om utvecklingen av gemenskapens järnvägar (EGT L 237, 1991, s. 25), angavs följande:

”I detta direktiv avses med:

…

…”

5

Bilaga II till Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/14/EG av den 26 februari 2001 om tilldelning av infrastrukturkapacitet, uttag av avgifter för utnyttjande av järnvägsinfrastruktur (EGT L 75, 2001, s. 29), hade följande lydelse:

”Tjänster som skall tillhandahållas järnvägsföretagen

6

I skäl 3, 7, 8, 26 och 65 i direktiv 2012/34 anges följande:

…

…

…

7

I artikel 3 i nämnda direktiv, med rubriken ”Definitioner”, anges följande i punkterna 1–3:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

8

I artikel 13 i nämnda direktiv, med rubriken ”Villkor för tillträde till tjänster”, föreskrivs följande i punkterna 1, 2 och 4:

”1.   Infrastrukturförvaltare ska på ett icke-diskriminerande sätt tillhandahålla alla järnvägsföretag det minimipaket av tillträdestjänster som anges i punkt 1 i bilaga II.

2.   Tjänsteleverantörer ska på ett icke-diskriminerande sätt tillhandahålla samtliga järnvägsföretag tillträde, inbegripet tillträde till järnvägsspår, till de anläggningar som avses i punkt 2 i bilaga II och till de tjänster som tillhandahålls i dessa anläggningar.

…

4.   Järnvägsföretags begäran om tillträde till och tillhandahållande av tjänster inom den anläggning för tjänster som avses i punkt 2 i bilaga II ska besvaras inom en rimlig tidsfrist som ska fastställas av det nationella regleringsorgan som avses i artikel 55. En sådan begäran får avslås endast om det finns praktiskt möjliga alternativ som gör det möjligt för dem att bedriva den berörda gods- eller persontrafiken på samma linjer under ekonomiskt godtagbara förhållanden. …”

9

I artikel 31 i samma direktiv, med rubriken ”Principer för fastställande och uttag av avgifter”, anges följande i punkterna 3 och 7:

”3.   Utan att det påverkar tillämpningen av punkterna 4 eller 5 i denna artikel eller artikel 32 ska avgiften för minimipaketet och tillträde till infrastruktur som förbinder anläggningar för tjänster fastställas till den kostnad som uppstår som en direkt följd av den tågtrafik som bedrivs.

…

7.   Den avgift som tas ut för det tillträde till järnvägsspår inom anläggningar för tjänster som avses i punkt 2 i bilaga II och tillhandahållandet av tjänster i dessa anläggningar får inte överstiga kostnaden för tillhandahållandet av tjänsten, plus en rimlig vinst.”

10

I bilaga I till direktiv 2012/34, som innehåller en ”Förteckning över järnvägsinfrastrukturanläggningar”, anges följande:

”Järnvägsinfrastrukturen består av följande anläggningar, förutsatt att de ingår i en spåranläggning, inklusive sidospår, med undantag för spår inom underhålls- och reparationsverkstäder, förråd eller lokstallar samt privata anslutningslinjer eller sidospår:

…

…”

11

Bilaga II till det direktivet, som innehåller förteckningen över ”Tjänster som ska tillhandahållas järnvägsföretag (som aves i artikel 13)”, har följande lydelse:

”1.   Minimipaket av tillträdestjänster ska omfatta följande:

…

…

2.   Tillträde, inbegripet tillträde till järnvägsspår, ska också ges till följande anläggningar för tjänster, när sådana finns, och till tjänster som tillhandahålls i dessa anläggningar:

…”

12

ÖBB-Infrastruktur är en ”infrastrukturförvaltare” i den mening som avses i artikel 3.2 i direktiv 2012/34, och förvaltar huvuddelen av det österrikiska järnvägsnätet.

13

WESTbahn Management, som är ett ”järnvägsföretag” i den mening som avses i artikel 3.1 i nämnda direktiv, begärde att ÖBB-Infrastruktur skulle tillse att tåg gjorde uppehåll vid järnvägsstationer på det österrikiska järnvägsnätet.

14

Då WESTbahn Management ansåg att den avgift som ÖBB-Infrastruktur tog ut för användningen av dessa järnvägsstationer var för hög, gav företaget in ett klagomål angående lagenligheten av denna avgift till Schienen-Control Kommission (tillsynsmyndigheten för järnvägsnätet, Österrike), i egenskap av tillsynsorgan för den österrikiska järnvägssektorn.

15

Det är stridigt mellan parterna i det nationella målet huruvida användning av plattformar för passagerare ska anses omfattas av minimipaket av tillträdestjänster, och i synnerhet huruvida den omfattas av användning av järnvägsinfrastrukturen i den mening som avses i punkt 1 c i bilaga II till direktiv 2012/34, eller tillträde till anläggningar för tjänster i den mening som avses i punkt 2 a i bilaga II till det direktivet.

16

Enligt den hänskjutande domstolen är detta spörsmål avgörande för att fastställa de tillåtna beloppen för den avgift som tas ut för användning av plattformar för passagerare. Enligt artikel 31.3 i direktiv 2012/34 ska avgifterna för minimipaket nämligen fastställas till den kostnad som uppstår som en direkt följd av den tågtrafik som bedrivs. De avgifter som tas ut för tillträde till järnvägsspår inom anläggningar för tjänster som avses i punkt 2 i bilaga II till direktivet får däremot inte överstiga kostnaden för tillhandahållandet av tjänsten, plus en rimlig vinst, i enlighet med artikel 31.7 i samma direktiv.

17

Den hänskjutande domstolen anser att en bokstavlig tolkning av de relevanta bestämmelserna i direktiv 2012/34 skulle resultera i att användningen av passagerarplattformar omfattas av minimipaket, i synnerhet av användning av järnvägsinfrastrukturen, i enlighet med punkt 1 c i bilaga II till direktiv 2012/34. Enligt den bestämmelsen ska minimipaket av tillträdestjänster nämligen omfatta ”användning av järnvägsinfrastrukturen”, vilken enligt bilaga I andra strecksatsen bland annat består av ”plattformar för passagerare … inklusive stationer för passagerare”.

18

Så vore dock inte fallet vid en systematisk tolkning av direktiv 2012/34, enligt vilken plattformar för passagerare skulle ingå i kategorin ”stationer för passagerare, inklusive byggnader och övriga faciliteter”, såsom anläggningar för tjänster i den mening som avses i punkt 2 a i bilaga II till direktivet, och därmed skulle sådana plattformar inte omfattas av minimipaket av tillträdestjänster såsom de definieras i punkt 1 i bilaga II till direktivet.

19

Till dess att direktiv 2012/34 trädde i kraft innehöll direktiv 2001/14 dessutom en bilaga II som var jämförbar med bilaga II till direktiv 2012/34. Till skillnad mot sistnämnda bilaga, omfattades inte användning av järnvägsinfrastrukturen av minimipaket enligt bilaga II till direktiv 2001/14, vilket enligt den hänskjutande domstolen innebär att det var uppenbart att ”plattformar för passagerare” skulle omfattas av det rekvisit som innefattade ”stationer för passagerare, inklusive byggnader och övriga faciliteter”, och som avses i punkt 2 c i bilaga II till direktiv 2001/14. Den hänskjutande domstolen anser således att för det fall att unionslagstiftaren hade för avsikt att ändra principen för prissättning av användning av passagerarplattformar skulle den ha låtit det framgå av skälen i direktiv 2012/34, och så är fallet i än högre grad eftersom en sådan ändring skulle medföra betydande ekonomiska konsekvenser.

20

Mot denna bakgrund beslutade Schienen-Control Kommission (tillsynsmyndigheten för järnvägsnätet, Österrike) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

21

Genom sina två frågor, vilka ska prövas gemensamt, söker den hänskjutande domstolen klarhet i huruvida bilaga II till direktiv 2012/34 ska tolkas så, att de ”plattformar för passagerare” som avses i bilaga I till det direktivet, utgör en sådan del av järnvägsinfrastrukturen vars användning omfattas av minimipaket av tillträdestjänster i enlighet med i punkt 1 c i nyssnämnda bilaga II, eller utgör en anläggning för tjänster i den mening som avses i punkt 2 a i denna bilaga II.

22

För att besvara dessa frågor ska det erinras om att vid tolkningen av en unionsbestämmelse ska inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (dom av den 7 oktober 2010, Lassal, C‑162/09, EU:C:2010:592, punkt 49, och dom av den 11 april 2019, Tarola, C‑483/17, EU:C:2019:309, punkt 37).

23

I detta avseende ska det noteras att i artikel 3.3 i direktiv 2012/34 definieras järnvägsinfrastruktur som de anläggningar som finns förtecknade i bilaga I till direktivet.

24

Enligt denna bilaga I utgörs järnvägsinfrastrukturen bland annat av ”plattformar för passagerare eller gods, inklusive stationer för passagerare och godsterminaler”.

25

För det fall att plattformar för passagerare utgör en del av järnvägsinfrastrukturen måste användningen av dem således omfattas av ”användning av järnvägsinfrastrukturen”, i enlighet med punkt 1 c i bilaga II till nämnda direktiv.

26

I likhet med vad den hänskjutande domstolen har påpekat, följer det av själva ordalydelsen i dessa bestämmelser i direktiv 2012/34 att användningen av plattformar för passagerare omfattas av minimipaket av tillträdestjänster, såsom de definieras i punkt 1 i bilaga II till det direktivet.

27

En sådan tolkning bekräftas såväl av tillkomsthistorien för de relevanta bestämmelserna i direktiv 2012/34 som de mål som eftersträvas med dessa bestämmelser.

28

Angående tillkomsthistorien för dessa bestämmelser ska det inledningsvis erinras om att redan innan direktiv 2012/34 antogs omfattades ”plattformar för passagerare” av definitionen av järnvägsinfrastruktur. I artikel 3 tredje strecksatsen i direktiv 91/440 definierades nämligen ”järnvägsinfrastruktur” genom en hänvisning till alla de uppgifter som fanns förtecknade i bilaga 1.A i förordning nr 2598/70, däribland plattformar för passagerare.

29

Eftersom ”användning av järnvägsinfrastrukturen” enligt bilaga II till direktiv 2001/14 inte ingick i minimipaketen, kunde användningen av plattformar för passagerare visserligen anses omfattas av ”stationer för passagerare, inklusive byggnader och övriga faciliteter”, i den mening som avses punkt 2 c i bilaga II till direktiv 2001/14.

30

Med hänsyn till att unionslagstiftaren, enligt punkt 1 i bilaga II till direktiv 2012/34, har låtit ”användning av järnvägsinfrastrukturen” ingå i minipaketen, finns det emellertid fog för att anse att användningen av sådana plattformar hädanefter omfattas av dessa paket.

31

Den omständigheten att unionslagstiftaren, vid antagandet av direktiv 2012/34, valde att i bilaga I till direktivet precisera att järnvägsinfrastrukturen består av bland annat plattformar för passagerare ”inklusive stationer för passagerare”, vittnar även om önskan att göra en åtskillnad mellan plattformar för passagerare å ena sidan, och stationer för passagerare å den andra, eftersom endast stationer för passagerare utgör anläggningar för tjänster i den mening som avses i punkt 2 a i bilaga II till nämnda direktiv.

32

Det förhållandet att bilaga II inte på något sätt ändrades genom Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2016/2370 av den 14 december 2016 om ändring av direktiv 2012/34 vad gäller öppnandet av marknaden för inrikes persontrafik på järnväg och styrningen av järnvägsinfrastrukturen (EUT L 352, 2016, s. 1), leder vidare till slutsatsen att unionslagstiftaren hade för avsikt att utvidga minimipaketen av tillträdestjänster så att de skulle omfatta användning av plattformar för passagerare som en del av järnvägsinfrastrukturen.

33

Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat är det slutligen riktigt att den utvidgning av minimipaket som införts genom direktiv 2012/34, för att de ska omfatta användning av järnvägsinfrastrukturen, inte var föremål för en särskild motivering i skälen i direktivet. Detta kan dock inte utgöra hinder mot att tolka bilaga II till nämnda direktiv så, att användningen av plattformar för passagerare omfattas av minimipaket av tillträdestjänster i den mening som avses i bilagan, eftersom det redan har fastställts i fast rättspraxis om det av en rättsakt med allmän giltighet framgår vad som är det syfte som institutionen eftersträvar, skulle det vara onödigt att fordra en särskild motivering för de olika tekniska lösningar som har valts (dom av den 7 februari 2018, American Express, C‑304/16, EU:C:2018:66, punkt 76 och där angiven rättspraxis).

34

I detta avseende ska det påpekas att den lösning som unionslagstiftaren har valt är förenlig med uppnåendet av målen i direktiv 2012/34.

35

Det framgår i synnerhet av skäl 3, 7, 8 och 26 i direktivet att det syftar till att förbättra effektiviteten i järnvägssystemet för att det ska kunna integreras i en konkurrenskraftig marknad, bland annat genom att öka konkurrensen vid utbudet av transporttjänster och genom att garantera att principen om frihet att tillhandahålla tjänster tillämpas på järnvägssektorn.

36

Det är mot bakgrund av dessa målsättningar som direktiv 2012/34, enligt dess skäl 65, fastställer vilka delar av infrastrukturtjänsterna som är väsentliga för att en operatör ska kunna tillhandahålla en tjänst och som bör tillhandahållas som motprestation till lägsta möjliga tillträdesavgifter.

37

Regleringen av tillträdes- och prisvillkor för minimipaket av tillträdestjänster är, med hänsyn till hur betydelsefulla de är, särskilt fördelaktig för järnvägsföretag som infrastrukturförvaltare är skyldiga att tillhandahålla dessa tjänster. Enligt artikel 13.1 och artikel 31.3 i direktiv 2012/34 ska infrastrukturförvaltare, på ett icke-diskriminerande sätt, tillhandahålla alla järnvägsföretag ett minimipaket av tillträdestjänster, mot en avgift som motsvarar den kostnad som uppstår som en direkt följd av den tågtrafik som bedrivs.

38

Däremot får tillträde till de anläggningar för tjänster som avses i punkt 2 i bilaga II till direktivet avslås endast om det finns praktiskt möjliga alternativ, och den avgift som tas ut för sådant tillträde får inte överstiga kostnaden för tillhandahållandet av tjänsten, plus en rimlig vinst, i enlighet med artikel 13.2 och 13.4, samt artikel 31.7 i nämnda direktiv.

39

Härav följer att unionslagstiftarens val att låta minimipaket av tillträdestjänster omfatta användning av järnvägsinfrastrukturen – inklusive plattformar för passagerare – främjar villkoren för järnvägsföretagens tillträde till järnvägstransportmarknaden och uppnår därmed målen med direktivet.

40

En restriktiv tolkning av ordalydelsen i punkt 1 c i bilaga II till direktiv 2012/34 skulle följaktligen innebära att den ändring av den tidigare lagstiftningen, som införts för att låta användning av järnvägsinfrastruktur omfattas av minimipaketen, förlorade sin ändamålsenliga verkan.

41

Mot bakgrund av ovanstående ska tolkningsfrågorna besvaras enligt följande. Bilaga II till direktiv 2012/34 ska tolkas så, att de ”plattformar för passagerare” som avses i bilaga I till det direktivet, utgör en sådan del av järnvägsinfrastrukturen vars användning omfattas av minimipaket av tillträdestjänster i enlighet med punkt 1 c i nyssnämnda bilaga II.

42

I sina skriftliga yttranden har ÖBB-Infrastruktur begärt att domstolen ska begränsa domens rättsverkningar i tiden för det fall att bilaga II till direktiv 2012/34 ska tolkas så, att användningen av plattformar för passagerare ska anses omfattas av minimipaketet av tillträdestjänster i den mening som avses i punkt 1 c i den bilagan.

43

Till stöd för sin begäran har ÖBB-Infrastruktur hänvisat dels till risken för allvarliga ekonomiska störningar som skulle kunna uppstå till följd av hävning – även delvis sådan – av de avtal som ÖBB-Infrastruktur har ingått i god tro med järnvägstransportföretag, dels till den omständigheten att medlemsstaterna och Europeiska kommissionen har bidragit till att det föreligger en objektiv osäkerhet beträffande tillämpningsområdet för de bestämmelser som är föremål för förevarande begäran om förhandsavgörande.

44

I detta avseende ska det erinras om att det följer av fast praxis att den tolkning av en unionsbestämmelse som EU-domstolen gör, vid utövandet av sin behörighet enligt artikel 267 FEUF, innebär att den aktuella bestämmelsens innebörd och tillämpningsområde klargörs och förtydligas, såsom den ska tolkas eller borde ha tolkats och tillämpats från och med sitt ikraftträdande. Härav följer att den på detta sätt tolkade regeln kan och ska tillämpas av den nationella domstolen även på rättsförhållanden som har uppkommit innan den dom som avser begäran om förhandsavgörande har meddelats, om villkoren för att väcka talan vid behörig domstol om tillämpningen av nämnda bestämmelse i övrigt är uppfyllda (dom av den 14 mars 2019, Skanska Industrial Solutions m.fl., C‑724/17, EU:C:2019:204, punkt 55 och där angiven rättspraxis).

45

Det är endast i undantagsfall som domstolen, med tillämpning av den allmänna rättssäkerhetsprincip som ingår i unionens rättsordning, kan se sig föranledd att begränsa berörda personers möjlighet att åberopa en av domstolen tolkad bestämmelse i syfte att ifrågasätta rättsförhållanden som har tillkommit i god tro. För att en sådan begränsning ska kunna komma i fråga ska två väsentliga kriterier vara uppfyllda, nämligen att de berörda har handlat i god tro och att det föreligger en risk för allvarliga störningar (dom av den 14 mars 2019, Skanska Industrial Solutions m.fl., C‑724/17, EU:C:2019:204, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

46

Domstolen har närmare bestämt endast använt denna lösning när vissa klart preciserade omständigheter har varit för handen, särskilt då det har förelegat fara för allvarliga ekonomiska återverkningar, som i synnerhet har berott på det stora antalet rättsförhållanden som i god tro har upprättats på grundval av de bestämmelser som har antagits vara gällande, och det har framgått att enskilda och nationella myndigheter har förmåtts att handla på ett sätt som strider mot unionsbestämmelserna på grund av att det har förelegat en objektiv och betydande osäkerhet beträffande de unionsrättsliga bestämmelsernas tillämpningsområde, en osäkerhet som andra medlemsstaters eller kommissionens beteenden kan ha bidragit till (dom av den 14 mars 2019, Skanska Industrial Solutions m.fl., C‑724/17, EU:C:2019:204, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

47

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 75 i sitt förslag till avgörande, är det i förevarande fall tillräckligt att konstatera att ÖBB-Infrastruktur endast har gjort gällande att för det fall att användningen av plattformar för passagerare ska omfattas av minimipaket av tillträdestjänster i den mening som avses i punkt 1 c i bilaga II till direktiv 2012/34, skulle det påverka de rättsförhållanden som ÖBB-Infrastruktur har ingått i god tro med järnvägsföretag, och att en uppsägning av dessa rättsförhållanden skulle medföra en alltför tung ekonomisk börda för ÖBB-Infrastruktur. Eftersom ÖBB-Infrastruktur inte har förebringat några specifika uppgifter angående antalet berörda rättsförhållanden, eller angående arten och omfattningen av en sådan ekonomisk börda, är denna argumentation inte tillräcklig för att styrka att det föreligger extraordinära omständigheter som kan motivera att rättsverkningarna av förevarande dom ska begränsas i tiden.

48

Dessa rättsverkningar ska således inte begränsas i tiden.

49

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande:

Bilaga II till Europaparlamentets och rådets direktiv 2012/34/EU av den 21 november 2012 om inrättande av ett gemensamt europeiskt järnvägsområde, ska tolkas så, att de ”plattformar för passagerare” som avses i bilaga I till det direktivet, utgör en sådan del av järnvägsinfrastrukturen vars användning omfattas av minimipaket av tillträdestjänster i enlighet med punkt 1 c i nyssnämnda bilaga II.