–

Syndicat des cadres de la sécurité intérieure, genom P. Gernez, avocat,

–

Frankrikes regering, genom R. Coesme, A.-L. Desjonquères och E. de Moustier, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom C. Valero och M. van Beek, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 6 b, 16 b, 17.3 och 19 första stycket i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden (EUT L 299, 2003, s. 9).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Syndicat des cadres de la sécurité intérieure (fackförbund för tjänstemän anställda för landets inre säkerhet) (nedan kallad SCSI) å ena sidan, och Premier ministre (premiärministern, Frankrike), ministre de l’Intérieur (inrikesministern, Frankrike) och ministre de l’Action et des Comptes publics (ministern för offentlig förvaltning och offentliga räkenskaper, Frankrike) å den andra, angående den beräkningsperiod som ligger till grund för att fastställa den genomsnittliga veckoarbetstiden för tjänstemän med särskilt krävande arbetsuppgifter inom den nationella poliskåren.

3

I artikel 2 i rådets direktiv 89/391/EEG av den 12 juni 1989 om åtgärder för att främja förbättringar av arbetstagarnas säkerhet och hälsa i arbetet (EGT L 183, 1989, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 4, s. 146), föreskrivs följande:

”1.   Detta direktiv skall tillämpas på all verksamhet, såväl privat som offentlig (industri, jordbruk, handel, förvaltning, tjänster, undervisning, kultur- och fritidsverksamhet etcetera).

2.   Detta direktiv skall inte tillämpas på sådana offentliga verksamheter, där det inte kan undvikas att förhållanden som är speciella för dessa verksamheter kommer i konflikt med direktivet, exempelvis försvaret eller polisen eller viss specifik verksamhet inom civilförsvaret.

I dessa fall skall arbetstagarnas säkerhet och hälsa tryggas så långt möjligt mot bakgrund av direktivets syften.”

4

Skäl 15 i direktiv 2003/88 har följande lydelse:

”Med hänsyn till att arbetstidens förläggning antagligen medför problem inom företagen verkar det önskvärt att tillåta flexibilitet vid tillämpningen av vissa bestämmelser i detta direktiv samtidigt som man tryggar efterlevnaden av principerna om arbetstagarnas hälsa och säkerhet.”

5

I artikel 1 i direktiv 2003/88 föreskrivs följande:

”…

2.   Detta direktiv är tillämpligt på

3.   Detta direktiv skall tillämpas på all verksamhet, såväl offentlig som privat, i den betydelse som avses i artikel 2 i direktiv 89/391/EEG, utan att det påverkar tillämpningen av artiklarna 14, 17, 18 och 19 i detta direktiv.

…

4.   Bestämmelserna i direktiv 89/391/EEG är fullt tillämpliga på de fall som avses i punkt 2 utan att det påverkar tillämpningen av strängare eller mer detaljerade bestämmelser i det här direktivet.”

6

I artikel 3 i direktiv 2003/88, avseende dygnsvila, föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får minst elva timmars sammanhängande ledighet per 24-timmarsperiod.”

7

I artikel 5 i direktivet, med rubriken ”Veckovila”, föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare under varje period om sju dagar får minst 24 timmars sammanhängande ledighet plus den elva timmars dygnsvila som avses i artikel 3.

…”

8

Artikel 6 i samma direktiv, med rubriken ”Begränsning av veckoarbetstiden”, har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall, med beaktande av behovet av att skydda arbetstagares säkerhet och hälsa, vidta de åtgärder som behövs för att se till att

…

9

I artikel 16 i nämnda direktiv, med rubriken ”Beräkningsperioder”, anges följande:

”Medlemsstaterna får föreskriva följande:

…

…”

10

I artikel 17 i direktiv 2003/88 föreskrivs bland annat följande avvikelser:

”…

2.   Avvikelser som föreskrivs i punkterna 3, 4 och 5 får fastställas genom lagstiftning eller andra författningsbestämmelser eller genom kollektivavtal eller avtal mellan arbetsmarknadens parter under förutsättning att de berörda arbetstagarna ges motsvarande kompensationsledighet eller - i undantagsfall när det av objektiva skäl inte är möjligt att bevilja sådan kompensationsledighet - att arbetstagarna erbjuds lämpligt skydd.

3.   I enlighet med punkt 2 i denna artikel får avvikelser från artiklarna 3, 4, 5, 8 och 16 göras

…

…”

11

I artikel 19 i samma direktiv, med rubriken ”Begränsningar av undantag från beräkningsperioder”, föreskrivs följande i första och andra stycket:

”Den möjlighet att göra avvikelser från artikel 16 b som föreskrivs i artikel 17.3 och i artikel 18 får inte leda till en längre beräkningsperiod än sex månader.

Under iakttagande av de allmänna principerna om skyddet av arbetstagarnas hälsa och säkerhet skall dock medlemsstaterna ha möjlighet att - på objektiva grunder eller av tekniska skäl, eller av skäl som har att göra med arbetets organisation - tillåta kollektivavtal eller avtal mellan arbetsmarknadens parter om beräkningsperioder som inte överstiger 12 månader.”

12

I artikel 3 i décret no 2000–815, du 25 août 2000, relatif à l’aménagement et à la réduction du temps de travail dans la fonction publique de l’État et dans la magistrature (dekret nr 2000–815 av den 25 augusti 2000 om förläggning och minskning av arbetstiden i den statliga förvaltningen och rättsväsendet) (JORF av den 29 augusti 2000, s. 13301), i dess lydelse enligt dekret nr 2011–184 av den 15 februari 2011 (JORF av den 17 februari 2011, s. 2963), föreskrivs följande:

”I.– Organisationen av arbetet ska iaktta de minimigarantier som anges nedan.

Den faktiska veckoarbetstiden, inklusive övertid, får inte överstiga vare sig fyrtioåtta timmar under en och samma vecka eller i genomsnitt fyrtiofyra timmar under en period av tolv på varandra följande veckor, och veckovilan, i princip inklusive söndagen, får inte understiga trettiofem timmar.

…

II.– Avvikelser från bestämmelserna i I får göras endast i följande fall och på följande villkor:

…”

13

Artikel 1 i dekret nr 2002–1279 av den 23 oktober 2002 om avvikelser från minimigarantierna avseende arbetstider och viloperioder för anställda inom den nationella poliskåren (JORF av den 25 oktober 2002, s. 17681), i dess lydelse enligt dekret nr 2017–109 av den 30 januari 2017 (JORF av den 31 januari 2017), har följande lydelse:

”För att organisera arbetet för tjänstemän med särskilt krävande arbetsuppgifter inom den nationella poliskåren föreskrivs avvikelser från de minimigarantier som anges i artikel 3 I i ovannämnda dekret av den 25 augusti 2000, när så är nödvändigt med hänsyn till tilldelade uppdrag avseende allmän säkerhet och ordning, kriminalpolisiär verksamhet, samt underrättelse- och informationsverksamhet.

Denna avvikelse ska likväl iaktta följande villkor:

…”

14

Det framgår av beslutet om hänskjutande att dekret nr 2002–1279, i dess lydelse enligt dekret nr 2017–109, föreskriver särskilda regler avseende arbetstider och viloperioder för anställda inom den nationella poliskåren i Frankrike. I artikel 1 i dekretet föreskrivs bland annat att den uppmätta veckoarbetstiden för varje sjudagarsperiod inklusive övertid, under ett kalenderhalvår inte får överstiga i genomsnitt 48 timmar.

15

Den 28 mars 2017 väckte SCSI talan vid Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) om ogiltigförklaring av denna bestämmelse. SCSI hävdade bland annat att bestämmelsen utgör ett åsidosättande av regelverket i direktiv 2003/88, såtillvida att den genomsnittliga veckoarbetstiden fastställs på grundval av en beräkningsperiod som anges i kalenderhalvår, och inte en beräkningsperiod på sex månader vars start- och slutdatum ändras över tiden.

16

Den hänskjutande domstolen söker klarhet i huruvida artikel 6 i förening med artikel 16 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att beräkningsperioden ska fastställas löpande, eller så att det står medlemsstaterna fritt att fastställa denna period på löpande eller fast basis.

17

För det fall att endast en löpande beräkningsperiod är tillåten, söker den hänskjutande domstolen dessutom klarhet i huruvida denna period fortfarande kan anses vara löpande när den sträcker sig över sex månader i enlighet med avvikelsen i artikel 17.3 b i direktiv 2003/88.

18

Mot denna bakgrund beslutade Conseil d’État (Högsta förvaltningsdomstolen, Frankrike) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

19

Genom sina båda frågor, vilka ska prövas tillsammans, söker den hänskjutande domstolen klarhet i huruvida artiklarna 6 b, 16 b och 19 första stycket i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att de utgör hinder mot nationell lagstiftning som, för fastställandet av den genomsnittliga veckoarbetstiden, föreskriver beräkningsperioder som inte fastställs på löpande basis, utan som börjar och slutar vid fasta kalenderdagar.

20

Det framgår av artikel 6 b i nämnda direktiv att ”den genomsnittliga arbetstiden under varje sjudagarsperiod inklusive övertid inte [får överstiga] 48 timmar”.

21

I artikel 16 b i samma direktiv anges att medlemsstaterna, vid fastställandet av den genomsnittliga veckoarbetstiden, får föreskriva en beräkningsperiod som inte överstiger fyra månader.

22

Enligt artikel 19 första stycket i direktiv 2003/88 får den beräkningsperiod som avses i artikel 16 b i samma direktiv undantagsvis förlängas till sex månader i vissa fall eller för vissa verksamheter som anges bland annat i artikel 17.3 i direktivet, däribland ”säkerhets- och övervakningsarbeten som kräver permanent närvaro för att skydda egendom eller personer” eller ”arbeten som kräver en kontinuitet i servicen eller produktionen”. I det nationella målet har Republiken Frankrike föreskrivit en sådan avvikelse för tjänstemän med särskilt krävande arbetsuppgifter inom den nationella poliskåren.

23

Det framgår av de bestämmelser som anges i punkt 21 och 22 ovan att i stället för att fastställa den genomsnittliga veckoarbetstiden på grundval av perioder om sju dagar, kan den fastställas på grundval av så kallade ”beräkningsperioder” på upp till fyra månader enligt det ordinarie regelverket, och upp till sex månader enligt reglerna om avvikelser. Att fastställa den genomsnittliga veckoarbetstiden enligt sådana beräkningsperioder syftar, enligt skäl 15 i direktiv 2003/88, till att tillåta viss flexibilitet vid tillämpningen av artikel 6 b i direktivet, så att varje överskridande av den maximala veckoarbetstiden vid vissa tillfällen under beräkningsperioden kan kompenseras genom en motsvarande minskning av arbetstiden vid andra tillfällen under samma period. Det krävs således inte en jämn fördelning av antalet arbetstimmar över hela beräkningsperioden (dom av den 9 november 2017, Maio Marques da Rosa, C‑306/16, EU:C:2017:844, punkt 43).

24

Av de bestämmelser som citeras i punkterna 21 och 22 ovan framgår även att begreppet ”beräkningsperiod” dels är ett unikt begrepp med samma innebörd såväl enligt det ordinarie regelverket som enligt reglerna om avvikelser, dels är ett begrepp som inte innehåller någon hänvisning till nationell rätt i medlemsstaterna och som således ska förstås som ett självständigt unionsrättsligt begrepp och ges en enhetlig tolkning inom unionen, oberoende av medlemsstaternas bedömningar av detsamma, med beaktande av bestämmelsernas lydelse, sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelserna ingår i (se, analogt, dom av den 9 november 2017, Maio Marques da Rosa, C‑306/16, EU:C:2017:844, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

25

Det är därför nödvändigt att, med beaktande av lydelsen och sammanhanget i artiklarna 16 och 19 i direktiv 2003/88 samt de mål som eftersträvas med dessa bestämmelser, avgöra huruvida beräkningsperioderna ska definieras som perioder som börjar och slutar vid fasta kalenderdatum, det vill säga fasta beräkningsperioder, eller som perioder med start- och slutdatum som löper kontinuerligt över tid, det vill säga löpande beräkningsperioder.

26

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 46 i sitt förslag till avgörande, kan det inledningsvis konstateras att det inte framgår av ordalagen i artiklarna 16 och 19 i direktiv 2003/88 huruvida beräkningsperioderna ska fastställas på fast eller löpande basis, och således utgör lydelsen av dessa bestämmelser inte hinder mot att den ena av dessa metoder tillämpas framför den andra.

27

Svar på denna fråga står inte heller att finna i det sammanhang som artiklarna 16 och 19 i direktiv 2003/88 ingår i, vilket även generaladvokaten har påpekat i punkt 58 i sitt förslag till avgörande.

28

Såsom den franska regeringen och Europeiska kommissionen har påpekat i sina skriftliga yttranden är det riktigt att domstolen, beträffande ”varje period om sju dagar” som avses i artikel 5 i direktiv 2003/88 om veckovila och som domstolen har ansett vara en ”beräkningsperiod” i den mening som avses i direktivet, har fastställt att en beräkningsperiod i detta sammanhang kan definieras som en fast period inom vilken ett visst antal sammanhängande vilotimmar ska ges, oberoende av vid vilken tidpunkt dessa vilotimmar ges (dom av den 9 november 2017, Maio Marques da Rosa, C‑306/16, EU:C:2017:844, punkt 43). Därav har den franska regeringen dragit slutsatsen att uttrycket ”fast” i punkt 43 i nyssnämnda dom innebär att begreppet ”beräkningsperiod” ska förstås så, att det avser en period som fastställs på fast basis.

29

En sådan tolkning av punkt 43 i domen av den 9 november 2017, Maio Marques da Rosa (C‑306/16, EU:C:2017:844), kan emellertid, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 55 i sitt förslag till avgörande, inte godtas. Uttrycket ”fast” i denna dom ska inte förstås så att det avser ”en period som nödvändigtvis sammanfaller med kalenderåret”, utan som ”en enhet för att ange tid”, det vill säga, i nämnda dom, en period om sju dagar.

30

Den fråga som domstolen hade att pröva i det mål som gav upphov till domen av den 9 november 2017, Maio Marques da Rosa (C‑306/16, EU:C:2017:844), avsåg nämligen inte huruvida beräkningsperioden var fast eller löpande, utan endast huruvida den obligatoriska dagen för veckovila som avses i artikel 5 i direktiv 2003/88 skulle infalla senast den dag som följer på en period om sex arbetsdagar i följd, eller huruvida veckovilan skulle ges inom varje period om sju dagar. Domstolen valde den senare lösningen och slog fast att uttrycket ”fast period” skulle anses avse en period med fast varaktighet, men likväl utan att avgöra huruvida början och slutet av denna period skulle sammanfalla med kalenderåret, eller, mer allmänt, skulle motsvara bestämda dagar såsom dagarna i en kalendervecka.

31

Det följer av ovanstående att eftersom ordalydelsen och sammanhanget i artiklarna 16 och 19 i direktiv 2003/88 inte innehåller några uppgifter som kan besvara den aktuella frågan, står det i princip medlemsstaterna fritt att välja metod för att fastställa beräkningsperioderna, under förutsättning att de mål som eftersträvas med direktivet iakttas.

32

Vad därefter gäller de mål som eftersträvas med direktiv 2003/88, erinrar domstolen om att det följer av fast rättspraxis att detta direktiv syftar till att säkerställa ett bättre skydd för arbetstagares säkerhet och hälsa, bland annat genom att i artikel 6 b i direktivet föreskriva en begränsning av veckoarbetstiden. Denna begränsning är av särskild betydelse inom unionens socialrättsliga lagstiftning och ska tillerkännas varje arbetstagare, eftersom den utgör ett minimikrav som är nödvändigt för att säkerställa skyddet av arbetstagares säkerhet och hälsa (dom av den 14 oktober 2010, Fuß, C‑243/09, EU:C:2010:609, punkterna 32 och 33 samt där angiven rättspraxis, och dom av den 10 september 2015, Federación de Servicios Privados del sindicato Comisiones obreras, C‑266/14, EU:C:2015:578, punkterna 23 och 24 samt där angiven rättspraxis).

33

Det är dessutom viktigt att den ändamålsenliga verkan av de rättigheter som arbetstagare ges genom direktiv 2003/88 säkerställs i sin helhet, vilket med nödvändighet innebär en skyldighet för medlemsstaterna att garantera efterlevnaden av samtliga minimikrav som föreskrivs i direktivet, och att förhindra överskridanden av den begränsning av veckoarbetstiden som fastställs i artikel 6 b i direktivet. En sådan tolkning är nämligen den enda som överensstämmer med direktivets mål bestående i att säkerställa ett effektivt skydd för arbetstagares säkerhet och hälsa genom att låta dem faktiskt åtnjuta en arbetstid som i genomsnitt inte överstiger begränsningen på 48 timmar per vecka under hela beräkningsperioden (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2006, kommissionen/Förenade kungariket, C‑484/04, EU:C:2006:526, punkt 40 och där angiven rättspraxis, och dom av den 14 oktober 2010, Fuß, C‑243/09, EU:C:2010:609, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

34

I detta avseende har domstolen, med hänsyn till detta mål, slagit fast att varje arbetstagare ska ha rätt till tillräckliga viloperioder, vilka inte bara ska vara effektiva i den meningen att de berörda personerna ges möjlighet att vila sig och återfå krafterna till följd av den trötthet som deras arbete har gett upphov till. De ska även vara förebyggande genom att i möjligaste mån minska risken för den försämring av arbetstagarnas säkerhet och hälsa som ackumulerad arbetstid utan nödvändig vila kan leda till (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 september 2006, kommissionen/Förenade kungariket, C‑484/04, EU:C:2006:526, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

35

Såsom framgår av skäl 15 i direktiv 2003/88, ska det också noteras att den flexibilitet som ges i artiklarna 16 och 19 vid tillämpningen av bland annat artikel 6 b i direktivet, inte påverkar efterlevnaden av principerna om skydd för arbetstagares säkerhet och hälsa.

36

Det framgår dessutom av domstolens praxis att avvikelserna i artikel 17 i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att deras räckvidd begränsas till vad som är absolut nödvändigt för att skydda de intressen som dessa avvikelser gör det möjligt att ta till vara (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 juli 2017, Hälvä m.fl., C‑175/16, EU:C:2017:617, punkt 31, och dom av den 21 februari 2018, Matzak, C‑518/15, EU:C:2018:82, punkt 38).

37

Det är mot bakgrund av dessa överväganden som det ska prövas huruvida såväl fasta beräkningsperioder som löpande beräkningsperioder är förenliga med målen med direktiv 2003/88, bestående i att säkerställa ett effektivt skydd för arbetstagares säkerhet och hälsa.

38

I detta avseende ska det noteras att fasta och löpande beräkningsperioder som sådana är förenliga med det ovannämnda målet med direktiv 2003/88, i så måtto att de gör det möjligt att kontrollera att arbetstagaren inte arbetar mer än i genomsnitt 48 timmar per vecka under hela den relevanta perioden och att kraven som rör deras hälsa och säkerhet därmed iakttas. I detta sammanhang saknar det betydelse huruvida början och slutet av beräkningsperioden fastställs enligt fasta kalenderdatum eller på löpande basis.

39

Den inverkan som fasta beräkningsperioder kan ha på arbetstagares säkerhet och hälsa beror emellertid på samtliga relevanta omständigheter, såsom arbetets art och villkor, i synnerhet den maximala veckoarbetstiden och omfattningen av den beräkningsperiod som den berörda medlemsstaten har valt att tillämpa. Samtliga parter i målet är nämligen eniga om att fasta beräkningsperioder – till skillnad från löpande beräkningsperioder – kan ge upphov till situationer där målet att skydda arbetstagares säkerhet och hälsa inte kan uppnås.

40

I detta avseende ska det noteras att metoden med fasta beräkningsperioder kan leda till att en arbetsgivare ålägger arbetstagaren intensivt arbete under två på varandra följande fasta beräkningsperioder, och därmed låter arbetstagaren i genomsnitt överskrida den maximala veckoarbetstiden under en period som, på grund av att den omfattar två fasta perioder, motsvarar en lika lång löpande beräkningsperiod, men likväl utan att åsidosätta de viloperioder som föreskrivs i artiklarna 3 och 5 i direktiv 2003/88. En sådan situation kan dock aldrig uppkomma när beräkningsperioden fastställs på löpande basis, eftersom löpande beräkningsperioder per definition medför att den genomsnittliga veckoarbetstiden kontinuerligt fastställs på nytt.

41

Även om fasta och löpande beräkningsperioder som sådana, och betraktade var för sig, är förenliga med målet att skydda arbetstagares hälsa och säkerhet, kan två på varandra följande fasta beräkningsperioder, beroende på maximal veckoarbetstid och den beräkningsperiod som den berörda medlemsstaten väljer att tillämpa, således medföra situationer där detta mål skulle kunna äventyras, även om de viloperioder som föreskrivs i artiklarna 3 och 5 i direktiv 2003/88 iakttas.

42

I förevarande fall har Republiken Frankrike inte enbart uttömt den skönsmån som erbjuds genom direktiv 2003/88 beträffande maximal veckoarbetstid, genom att fastställa den till 48 timmar, utan har även utnyttjat den avvikelse som föreskrivs i artikel 17.3 i direktivet, jämförd med artikel 19 första stycket i samma direktiv, för att förlänga den beräkningsperiod som ligger till grund för fastställandet av den genomsnittliga maximala veckoarbetstiden till sex månader. Användningen av fasta beräkningsperioder gör det, under dessa omständigheter, inte möjligt att garanterna att den genomsnittliga maximala veckoarbetstiden om 48 timmar iakttas under varje sexmånadersperiod som omfattar två på varandra följande fasta beräkningsperioder.

43

Mot bakgrund av den rättspraxis som det erinrats om i punkterna 32 och 33 ovan, finner domstolen att uppnåendet av målen med direktiv 2003/88 skulle äventyras om tillämpningen av fasta beräkningsperioder inte åtföljdes av mekanismer som gör det möjligt att säkerställa att den genomsnittliga maximala veckoarbetstiden om 48 timmar iakttas under varje sexmånadersperiod som omfattar två på varandra följande fasta beräkningsperioder.

44

Det ska även erinras om att det i artikel 19 andra stycket i direktiv 2003/88 föreskrivs att när en medlemsstat önskar förlänga beräkningsperioden mer än sex månader krävs ett kollektivavtal eller avtal mellan arbetsmarknadens parter i detta avseende. För det fall att en sådan beräkningsperiod som avses i artikel 19 första stycket i nämnda direktiv fastställs på fast basis kan det medföra att en arbetstagare åläggs att arbeta mer än i genomsnitt 48 timmar per vecka under en sexmånadersperiod som omfattar två på varandra följande fasta beräkningsperioder, utan att något kollektivavtal eller avtal mellan arbetsmarknadens parter som medger detta har ingåtts. En sådan uppdelad period kan ge upphov till situationer som endast vore faktiskt möjliga inom ramen för en sådan beräkningsperiod som avses i artikel 19 andra stycket i samma direktiv. Ett dylikt resultat skulle undergräva den avvikelse som nyssnämnda bestämmelse tillåter.

45

Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet innehåller sådana mekanismer, som i enlighet med vad som framgår av punkt 43 ovan, gör det möjligt att säkerställa att den genomsnittliga maximala veckoarbetstiden om 48 timmar iakttas under varje sexmånadersperiod som omfattar två på varandra följande fasta beräkningsperioder.

46

Det ska dessutom erinras om att processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrätten inte får vara mindre förmånliga än de som avser liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen), eller medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva de rättigheter som följer av unionens rättsordning (effektivitetsprincipen) (dom av den 24 oktober 2018, XC m.fl., C‑234/17, EU:C:2018:853, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

47

Vad närmare bestämt gäller effektivitetsprincipen ska den hänskjutande domstolen särskilt pröva effektiviteten av det rättsmedel som enligt nationell rätt tillkommer berörda arbetstagare för att, i förekommande fall genom påskyndade förfaranden eller interimistiska åtgärder, utan dröjsmål utverka att praxis som inte är förenlig med kraven i artikel 6 b i direktiv 2003/88, såsom de ska framgå av ett korrekt införlivande med nationell rätt, upphör.

48

Mot bakgrund av samtliga ovanstående överväganden ska tolkningsfrågorna besvaras enligt följande. Artiklarna 6 b, 16 b och 19 första stycket i direktiv 2003/88 ska tolkas så, att de inte utgör hinder mot nationell lagstiftning som för fastställandet av den genomsnittliga veckoarbetstiden föreskriver beräkningsperioder som börjar och slutar vid fasta kalenderdagar, under förutsättning att denna lagstiftning innehåller mekanismer som gör det möjligt att säkerställa att den genomsnittliga maximala veckoarbetstiden om 48 timmar iakttas under varje sexmånadersperiod som omfattar två på varandra följande fasta beräkningsperioder.

49

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

Artiklarna 6 b, 16 b och 19 första stycket i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden ska tolkas så, att de inte utgör hinder mot nationell lagstiftning som för fastställandet av den genomsnittliga veckoarbetstiden föreskriver beräkningsperioder som börjar och slutar vid fasta kalenderdagar, under förutsättning att denna lagstiftning innehåller mekanismer som gör det möjligt att säkerställa att den genomsnittliga maximala veckoarbetstiden om 48 timmar iakttas under varje sexmånadersperiod som omfattar två på varandra följande fasta beräkningsperioder.