–

Cogeco Communications Inc., genom M. Sousa Ferro och E. Ameye, advogados,

–

Sport TV Portugal SA, genom C.I. Pinto Xavier och M. Pena Machete, advogados,

–

Controlinveste-SGPS SA, genom P.J. de Sousa Pinheiro och L. Montenegro, advogados,

–

NOS-SGPS SA, genom G. Machado Borges, J. Vieira Peres, G. Andrade e Castro och M. Martins Pereira, advogados,

–

Portugals regering, genom L. Inez Fernandes, M. Figueiredo och D. Sousa, samtliga i egenskap av ombud,

–

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av S. Fiorentino, avvocato dello Stato,

–

Europeiska kommissionen, genom P. Costa de Oliveira, B. Ernst, G. Meessen och C. Vollrath, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 9.1, artikel 10.2–10.4, artikel 21.1 och artikel 22 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/104/EU av den 26 november 2014 om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell lagstiftning för överträdelser av konkurrensrättsliga bestämmelser i medlemsstaterna och i Europeiska unionen (EUT L 349, 2014, s. 1), och av artikel 102 FEUF och principerna om likvärdighet och effektivitet.

2

Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, Cogeco Communications Inc., och, å andra sidan, Sport TV Portugal SA, Controlinveste-SGPS SA och NOS-SGPS SA. Målet rör ersättning för skada som orsakats till följd av de konkurrensbegränsande metoder som Sport TV Portugal ägnat sig åt i egenskap av dotterbolag till Controlinveste-SGPS och NOS-SGPS.

3

I artikel 1.1 i direktiv 2014/104 föreskrivs följande:

”I detta direktiv anges vissa regler som är nödvändiga för att säkerställa att en person som har lidit skada till följd av ett företags eller en företagssammanslutnings överträdelse av konkurrensrätten effektivt kan utöva sin rätt att kräva full ersättning för denna skada från företaget eller företagssammanslutningen. Vidare fastställs regler som främjar en sund konkurrens på den inre marknaden och undanröjer hinder för den inre marknadens funktion genom att säkerställa ett likvärdigt skydd inom hela unionen för alla som har lidit sådan skada.”

4

I artikel 2 i detta direktiv föreskrivs följande:

”I detta direktiv gäller följande definitioner:

…

…

…”

5

I artikel 9.1 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna ska se till att en överträdelse av konkurrensrätten som en nationell konkurrensmyndighet eller en överprövningsdomstol har slagit fast i ett slutligt beslut ska anses vara ett faktum som inte kan vederläggas vid skadeståndstalan som väcks vid deras nationella domstolar enligt artikel 101 eller 102 [FEUF] eller nationell konkurrensrätt.”

6

I artikel 10.2–10.4 i samma direktiv föreskrivs följande:

”2.   Preskriptionsfristerna får inte börja löpa förrän överträdelsen av konkurrensrätten har upphört och käranden fått kännedom om, eller rimligtvis kan förväntas ha fått kännedom om

3.   Medlemsstaterna ska se till att preskriptionsfristerna för väckande av skadeståndstalan har en löptid på minst fem år.

4.   Medlemsstaterna ska se till att en preskriptionsfrist tillfälligt upphör att löpa eller, beroende på nationell rätt, avbryts, om en konkurrensmyndighet vidtar åtgärder inom ramen för en utredning eller ett förfarande med avseende på en överträdelse av konkurrensrätten som skadeståndstalan avser. Det tillfälliga avbrottet i preskriptionsfristen ska upphöra tidigast ett år efter det att överträdelsebeslutet har blivit slutligt eller efter det att förfarandet avslutats på något annat sätt.”

7

I artikel 21.1 i direktiv 2014/104 anges följande:

”1. Medlemsstaterna ska sätta i kraft de lagar och andra författningar som är nödvändiga för att följa detta direktiv senast den 27 december 2016. De ska genast överlämna texten till dessa bestämmelser till kommissionen.

När en medlemsstat antar dessa bestämmelser ska de innehålla en hänvisning till detta direktiv eller åtföljas av en sådan hänvisning när de offentliggörs. Närmare föreskrifter om hur hänvisningen ska göras ska varje medlemsstat själv utfärda.”

8

I artikel 22 i detta direktiv föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna ska säkerställa att de nationella bestämmelser som antas i enlighet med artikel 21 i syfte att följa de materiella bestämmelserna i detta direktiv inte ska tillämpas retroaktivt.

2.   Medlemsstaterna ska säkerställa att de nationella bestämmelser som antas i enlighet med artikel 21, utöver de bestämmelser som avses i punkt 1, inte ska tillämpas på skadeståndstalan som väckts vid en nationell domstol före den 26 december 2014.”

9

I artikel 498 i Código Civil (civillagen) föreskrivs följande:

”1.   Rätten till ersättning preskriberas tre år efter den tidpunkt då den skadelidande fick kännedom om sin rättighet, även om denne då inte kände till vem som var ansvarig för skadorna eller omfattningen av skadorna, såvida inte annat följer av bestämmelserna om ordinarie preskriptionsfrist, om sistnämnda tid har löpt ut räknat från den tidpunkt då den skadevållande händelsen inträffade.

…”

10

Artikel 623 i Código de Processo Civil (civilprocesslagen) har följande lydelse:

”En slutgiltig fällande dom i brottmål grundar i förhållande till tredje man en motbevisbar presumtion vad gäller de faktiska omständigheterna kring den bestraffade gärningen, de rättsliga kraven och gärningens benämning, i alla civilrättsliga mål som rör rättsliga förhållanden som är beroende av att ett brott har begåtts.”

11

Enligt artikel 24 i Lei no 23/2018 – Direito a indemnização por infração ao direito da concorrência, transpõe a Diretiva 2014/104/UE, do Parlamento Europeu e do Conselho, de 26 de novembro de 2014, relativa a certas regras que regem as ações de indemnização no âmbito do direito nacional por infração às disposições do direito da concorrência dos Estados-Membros e da União Europeia, e procede à primeira alteração à Lei no 19/2012, de 8 de maio, que aprova o novo regime jurídico da concorrência, e à quarta alteração à Lei no 62/2013, de 26 de agosto, Lei de Organização do Sistema Judiciário (Lag nr 23/2018 – Rätt till skadestånd till följd av överträdelse av konkurrensrätten, som införlivar Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/104/EU av den 26 november 2014 om vissa regler som styr skadeståndstalan enligt nationell lagstiftning för överträdelser av konkurrensrättsliga bestämmelser i medlemsstaterna och i Europeiska unionen, med en första ändring av lag nr 19/2012 av den 8 maj om inrättande av en ny rättslig ram, och en fjärde ändring av lag nr 62/2013 av den 26 augusti (lagen om organisation av domstolssystemet), av den 5 juni 2018 (Diário da República, serie 1, nr 107, av den 5 juni 2018), genom vilken direktiv 2014/104 införlivades med portugisisk rätt, gäller de materiella bestämmelserna i nämnda lag, inbegripet de som rör bevisbördan, inte retroaktivt och dess processuella bestämmelser ska inte tillämpas på förfaranden som inletts innan den trädde i kraft.

12

Cogeco Communications, som är ett bolag med säte i Kanada, ägde aktier i Cabovisão – Televisão Por Cabo SA (nedan kallat Cabovisão) från den 3 augusti 2006 till den 29 februari 2012.

13

Den 30 april 2008 ingick Cabovisão och Sport TV Portugal SA ett distributionsavtal avseende en tv-kanal.

14

Cabovisão lämnade den 30 juli 2009 in ett klagomål till Autoridade da Concorrência (konkurrensmyndigheten, Portugal) avseende ZON Multimédia, Serviços de Telecomunicações e Multimédia-SGPS SA, ZON TV Cabo Portugal SA, Sport TV Portugal och ZON Conteúdos – Actividade de Televisão e de Produção de Conteúdos SA. Klagomålet avsåg ett konkurrensbegränsande beteende avseende betalkanaler med sportsändningar, i synnerhet diskriminerande prissättning, som enligt Cabovisão utgör ett missbruk av dominerande ställning.

15

Konkurrensmyndigheten lämnade klagomålet utan åtgärd, vad avser samtliga berörda bolag förutom Sport TV Portugal.

16

Genom beslut av den 14 juni 2013 slog konkurrensmyndigheten fast att Sport TV Portugal hade missbrukat sin dominerande ställning, i den mening som avses i artikel 102 FEUF och i den motsvarande nationella bestämmelsen, och ålade bolaget böter på 3730000 euro.

17

Sport TV Portugal väckte talan om ogiltigförklaring av detta beslut vid Tribunal da Concorrência, Regulação e Supervisão (Domstolen för konkurrens-, reglerings- och tillsynsfrågor, Portugal). Nämnda domstol biföll delvis Sport TV Portugals talan efter att ha konstaterat att artikel 102 FEUF inte var tillämplig i förevarande fall, med motiveringen att det inte hade visats att den aktuella affärsmetoden kunde påverka handeln mellan medlemsstaterna, i den mening som avses i denna artikel. Den satte därför ned bötesbeloppet till 2700000 EUR.

18

Sport TV Portugal överklagade domen i första instans till Tribunal da Relação de Lisboa (Appellationsdomstolen i Lissabon, Portugal). Denna domstol fastställde domen genom dom av den 11 mars 2015.

19

Den 27 februari 2015 väckte Cogeco Communications talan vid Tribunal Judicial da Comarca de Lisboa (Lissabons distriktsdomstol, Portugal) bland annat mot Sport TV Portugal och dess moderbolag. Talan rör ersättning för den skada som Cogeco Communications lidit till följd av de konkurrensbegränsande förfaranden Sport TV Portugal ägnat sig åt från den 3 augusti 2006 till den 30 mars 2011. Cogeco Communications yrkade att denna domstol till att börja med skulle förklara att dessa metoder strider mot artikel 102 FEUF och/eller motsvarande nationell bestämmelse. Nämnda domstol anser härvid att Cogeco Communications fortfarande har möjlighet att inför denna bevisa att missbruket i fråga påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

20

Svarandena i målet vid den nationella domstolen gör gällande att om Cogeco Communications hade haft rätt till ersättning för den skada som bolaget påstår sig ha lidit, så är den yrkade rätten till ersättning ändå preskriberad. Den portugisiska lagstiftningen om utomobligatoriskt skadeståndsansvar som är tillämplig i målet vid den nationella domstolen föreskriver nämligen en preskriptionsfrist på tre år, vilken började löpa den 30 april 2008, vilket är den dag då det i punkt 13 i denna dom omnämnda distributionsavtalet ingicks, den 30 juli 2009, vilket är den dag då Cogeco Communications lämnade in sitt klagomål till konkurrensmyndigheten, den 30 mars 2011, vilket är den dag då det konkurrensbegränsande beteendet upphörde, eller, som senast, den 29 februari 2012, vilket är den dag då Cogeco Communications sålde Cabovisão. Svarandena i det nationella målet menar att Cogeco Communications, vid vart och ett av dessa datum, förfogade över nödvändiga uppgifter för att kunna bedöma huruvida bolaget hade rätt till ersättning.

21

Cogeco Communications har gjort gällande att den preskriptionsfrist som anges i artikel 498 i civillagen började löpa först från och med den dag då konkurrensmyndigheten antog sitt beslut, det vill säga den 14 juni 2013. Det var nämligen först genom detta beslut som Cogeco Communications fick tillgång till nödvändiga uppgifter för att få vetskap om förfaranden som strider mot konkurrensrätten och för att kunna göra gällande sin rätt till ersättning. Innan konkurrensmyndigheten fattade detta beslut kunde bolaget bara hänvisa till sina misstankar därom. Enligt Cogeco Communications upphörde preskriptionsfristen dessutom under alla omständigheter tillfälligt att löpa under hela förfarandet vid konkurrensmyndigheten.

22

Den hänskjutande domstolen har påpekat att parterna i den tvist den har att avgöra är privata företag, att talan väckts före utgången av fristen för att införliva direktiv 2014/104 och att direktivet ännu inte hade införlivats med den portugisiska rättsordningen när denna talan väcktes.

23

Mot denna bakgrund beslutade Tribunal Judicial da Comarca de Lisboa (Lissabons distriktsdomstol) att vilandeförklara målet och hänskjuta följande frågor till domstolen för förhandsavgörande:

24

Genom den femte och den sjätte frågan, vilka ska prövas tillsammans och först, önskar den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 22 i direktiv 2014/104 ska tolkas så, att direktivet är tillämpligt på tvisten i målet vid den nationella domstolen.

25

När det gäller tillämpningen i tiden (ratione temporis) av direktiv 2014/104 bör det noteras att detta direktiv innehåller en särskild bestämmelse som uttryckligen fastställer villkoren för tillämpningen i tiden av materiella och processuella bestämmelser i detsamma.

26

Det ska särskilt påpekas att det av artikel 22.1 i direktiv 2014/104 framgår att medlemsstaterna ska säkerställa att de nationella bestämmelser som antas i enlighet med artikel 21 i samma direktiv, i syfte att följa de materiella bestämmelserna i direktivet, inte ska tillämpas retroaktivt.

27

Vidare framgår det av artikel 22.2 i direktiv 2014/104 att medlemsstaterna ska säkerställa att de nationella bestämmelser som antas för att följa de processuella bestämmelserna i detta direktiv inte ska tillämpas på skadeståndstalan som väckts vid en nationell domstol före den 26 december 2014.

28

Det följer emellertid e contrario av artikel 22.2 i direktiv 2014/104 att medlemsstaterna har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning att, vid införlivandet av detta direktiv, fastställa huruvida de nationella bestämmelser som syftar till att införliva direktivets processuella bestämmelser är tillämpliga på en skadeståndstalan som väckts efter den 26 december 2014, men före tidpunkten för införlivandet av direktivet eller senast före utgången av fristen för införlivande av direktivet.

29

När medlemsstaterna med stöd av denna befogenhet beslutat att bestämmelserna i deras nationella lagstiftning som införlivar de processuella bestämmelserna i direktiv 2014/104 inte är tillämpliga på en skadeståndstalan som väckts före dagen för ikraftträdandet av dessa nationella bestämmelser, så regleras en talan som väckts efter den 26 december 2014, men före utgången av fristen för att införliva direktivet, fortfarande enbart av nationella procedurregler som redan var i kraft före direktivets införlivande.

30

Detta gäller i än högre grad för nationella bestämmelser som antagits av medlemsstaterna med tillämpning av artikel 21 i direktiv 2014/104 i syfte att följa de materiella bestämmelserna i detta direktiv, eftersom, såsom framgår av lydelsen av artikel 22.1 i direktivet, sådana nationella bestämmelser inte får tillämpas retroaktivt.

31

I förevarande fall är det till att börja med ostridigt att Cogeco Communications skadeståndstalan väcktes den 27 februari 2015, det vill säga före utgången av fristen för införlivande av direktiv 2014/104 och före införlivandet av detta direktiv i den portugisiska rättsordningen genom lag nr 23/2018.

32

Det framgår vidare av de handlingar som domstolen har tillgång till att den portugisiska lagstiftaren i artikel 24 i nämnda lag beslutat att de nationella regler som införlivar de processuella bestämmelserna i det direktivet inte är tillämpliga på en skadeståndstalan som väckts före ikraftträdandet av denna lag.

33

Under dessa omständigheter, och med beaktande av att artikel 22.1 i direktiv 2014/104 innehåller ett förbud mot retroaktiv tillämpning av de materiella bestämmelserna i portugisisk rätt som har antagits med tillämpning av artikel 21 i samma direktiv, konstaterar domstolen att direktivet under alla omständigheter inte är tillämpligt i tiden (ratione temporis) i det nationella målet.

34

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den femte och den sjätte frågan besvaras enligt följande. Artikel 22 i direktiv 2014/104 ska tolkas så, att direktivet inte är tillämpligt på tvisten i målet vid den nationella domstolen.

35

Det ska inledningsvis erinras om att det framgår av domstolens fasta praxis att enligt det förfarande för samarbete mellan nationella domstolar och EU-domstolen som införts genom artikel 267 FEUF ankommer det på EU-domstolen att ge den nationella domstolen ett användbart svar, som gör det möjligt för den domstolen att avgöra det mål som den ska pröva. I detta syfte kan EU-domstolen behöva omformulera de frågor som hänskjutits. Den omständigheten att en nationell domstol formellt sett har formulerat sin tolkningsfråga med hänvisning till vissa bestämmelser i unionsrätten, utgör inte hinder för att EU-domstolen tillhandahåller den domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som kan vara användbara vid avgörandet av det nationella målet, oberoende av om det har hänvisats därtill i frågorna eller inte. EU-domstolen ska härvid, av samtliga uppgifter som den hänskjutande domstolen tillhandahållit, särskilt skälen till begäran om förhandsavgörande, utläsa vilka delar av unionsrätten som påkallar en tolkning, med hänsyn tagen till saken i målet (dom av den 27 juni 2017, Congregación de Escuelas Pías Provincia Betania, C‑74/16, EU:C:2017:496, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

36

I förevarande fall kommer domstolen – med beaktande av samtliga uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen, Cogeco Communications, Sport TV Portugal, Controlinveste-SGPS, NOS-SGPS, den portugisiska regeringen och Europeiska kommissionen, och med beaktande av svaret på den femte och den sjätte frågan, för att ge den hänskjutande domstolen användbar vägledning om tolkningen av den aktuella lagstiftningen – att omformulera den andra tolkningsfrågan och den del av den fjärde frågan som rör huruvida en nationell bestämmelse som artikel 498.1 i civillagen är förenlig med unionsrätten.

37

Det framgår nämligen av beslutet om hänskjutande att Tribunal Judicial da Comarca de Lisboa (Lissabons distriktsdomstol) främst är inriktad på frågan huruvida artikel 102 FEUF och principerna om effektivitet och likvärdighet ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell bestämmelse i vilken det dels föreskrivs att preskriptionsfristen för skadeståndstalan ska vara tre år och börja löpa från den dag då den skadelidande fått kännedom om sin rätt att begära skadestånd, även om den ansvarige och skadans exakta omfattning inte är känd, dels inte föreskrivs någon möjlighet att se till att denna tidsfrist tillfälligt upphör att löpa eller avbryts under förfarandet vid den nationella konkurrensmyndigheten.

38

I detta avseende ska det erinras om att artikel 102 FEUF har direkt effekt i förhållandena mellan enskilda och ger rättigheter för enskilda som de nationella domstolarna är skyldiga att skydda (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2014, Kone m.fl., C‑557/12, EU:C:2014:1317, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

39

Den fulla verkan av artikel 102 FEUF, och särskilt den ändamålsenliga verkan av det förbud som stadgas i denna artikel, skulle undergrävas om inte var och en kunde begära ersättning för en skada som denne orsakats av ett företags missbruk av sin dominerande ställning som kan begränsa eller snedvrida konkurrensen (se, analogt, dom av den 5 juni 2014, Kone m.fl., C‑557/12, EU:C:2014:1317, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

40

Var och en har således rätt att begära ersättning för uppkommen skada när det föreligger ett orsakssamband mellan nämnda skada och ett missbruk av dominerande ställning som är förbjudet enligt artikel 102 (se, analogt, dom av den 5 juni 2014, Kone m.fl., C‑557/12, EU:C:2014:1317, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

41

Rätten för var och en att begära ersättning för en sådan skada förstärker nämligen den operativa verkan av unionens konkurrensregler och avskräcker från missbruk av dominerande ställning som kan begränsa eller snedvrida konkurrensen, och kan därmed också bidra till att bevara en effektiv konkurrens inom Europeiska unionen (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2014, Kone m.fl., C‑557/12, EU:C:2014:1317, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

42

I avsaknad av unionsbestämmelser på området som är tillämpliga i tiden (ratione temporis), ankommer det på varje medlemsstat att i sin rättsordning fastställa de processuella regler som gäller för talan om ersättning för en skada som orsakats genom ett missbruk av dominerande ställning som är förbjudet enligt artikel 102 FEUF, inbegripet bestämmelser om preskription, under förutsättning att principerna om likvärdighet och effektivitet iakttas (se, analogt, dom av den 5 juni 2014, Kone m.fl., C‑557/12, EU:C:2014:1317, punkt 24).

43

De processuella regler som gäller för talan som syftar till att säkerställa skyddet av de rättigheter för enskilda som följer av unionsrättens direkta effekt får således inte vara mindre förmånliga än dem som avser liknande talan som grundas på nationell rätt (likvärdighetsprincipen) och de får inte medföra att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rättigheter som följer av unionsrätten (effektivitetsprincipen) (dom av den 5 juni 2014, Kone m.fl., C‑557/12, EU:C:2014:1317, punkt 25).

44

I detta avseende, och särskilt på konkurrensrättsområdet, får dessa regler inte undergräva en effektiv tillämpning av artikel 102 FEUF (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2014, Kone m.fl., C‑557/12, EU:C:2014:1317, punkt 26).

45

I detta sammanhang ska det påpekas att eftersom preskriptionsfristerna utgör metoder för att utöva rätten att begära ersättning för en skada som orsakats av en överträdelse av konkurrensrätten, ska, för det första, såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 81 i sitt förslag till avgörande, hänsyn tas till samtliga delar i Portugals preskriptionsregler.

46

För det andra ska hänsyn tas till särdragen i konkurrensrättsliga mål och i synnerhet det faktum att det vanligtvis krävs en komplicerad faktaanalys och ekonomisk analys innan den drabbade kan avgöra om den bör väcka skadeståndstalan för överträdelser av unionens konkurrensregler.

47

Under dessa omständigheter ska det påpekas att en nationell lagstiftning som fastställer från vilken dag preskriptionsfristen börjar löpa, preskriptionsfristens längd och villkoren för att förklara att preskriptionsfristen tillfälligt upphör att löpa eller avbryts måste anpassas till konkurrenslagstiftningens särdrag och målet att göra det möjligt för berörda personer att göra gällande sina rättigheter enligt densamma, för att inte helt undergräva den praktiska effekten av artikel 102 i EUF-fördraget.

48

Härav följer att preskriptionsfristen inte får vara så kort att den, i kombination med andra preskriptionsregler, medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt att utöva rätten att begära ersättning.

49

En kort preskriptionsfrist, som börjar löpa innan den person som lidit skada av en överträdelse av unionens konkurrensrätt vet vem som begått överträdelsen, medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt för denne att utöva sin rätt att begära ersättning.

50

För att den skadelidande ska kunna väcka en skadeståndstalan är det nämligen av största vikt att denne vet vem som är ansvarig för överträdelsen av konkurrenslagstiftningen.

51

Detsamma gäller en kort preskriptionsfrist som varken kan upphöra att löpa eller avbrytas under det förfarande som ska leda fram till att en nationell konkurrensmyndighet eller en överprövningsdomstol fattar ett slutligt beslut.

52

En lämplig preskriptionsfrist är nämligen, mot bakgrund av de krav som följer av effektivitetsprincipen, av särskild betydelse i fråga om skadeståndstalan både när denna väckts oberoende av ett slutligt beslut från en nationell konkurrensmyndighet och när den väckts efter ett sådant beslut. Vad beträffar det sistnämnda fallet ska det påpekas att om en preskriptionsfrist, som börjar löpa före avslutandet av de förfaranden som utmynnar i ett slutligt beslut fattas av den nationella konkurrensmyndigheten eller av en överprövningsdomstol, är för kort med tanke på förfarandenas längd och den inte kan upphöra att löpa tillfälligt eller avbrytas under loppet av sådana förfaranden, så är det inte uteslutet att denna preskriptionsfrist löper ut redan innan nämnda förfaranden har avslutats. I ett sådant fall blir det omöjligt för den skadelidande att väcka talan på grundval av ett slutligt beslut i vilket en överträdelse av unionens konkurrensregler konstaterades.

53

I detta sammanhang bör man beakta att en preskriptionsfrist på tre år, såsom den som är aktuell i det nationella målet, som dels börja löpa från den dag då den skadelidande fått kännedom om sin rätt att begära skadestånd, även om den ansvarige inte är känd, dels inte tillåter att det förklaras att den tillfälligt ska upphöra att löpa eller avbrytas under förfarandet vid den nationella konkurrensmyndigheten, medför att det i praktiken blir omöjligt eller orimligt svårt för den skadelidande att utöva rätten till full ersättning.

54

När det gäller likvärdighetsprincipen verkar det som om denna inte har åsidosatts i förevarande fall, eftersom det är utrett att de nationella bestämmelserna om preskriptionsfrist ska tillämpas såväl på skadeståndstalan på grundval av unionsrätten som på talan som grundar sig på nationell rätt, samtidigt som dessa bestämmelsers tillämplighet inte är avhängig frågan huruvida rätten att kräva full ersättning för en skada har sin grund i en överträdelse av nationella konkurrensregler eller unionens konkurrenslagstiftning.

55

Mot bakgrund av det ovan anförda ska den andra frågan och den del av den fjärde frågan som rör huruvida en nationell bestämmelse, såsom artikel 498.1 i civillagen, är förenlig med unionsrätten besvaras enligt följande. Artikel 102 FEUF och effektivitetsprincipen ska tolkas så, att de utgör hinder för en nationell bestämmelse i vilken det dels föreskrivs att preskriptionsfristen för skadeståndstalan ska vara tre år och börja löpa från den dag då den skadelidande fått kännedom om sin rätt att begära skadestånd, även om den ansvarige inte är känd, dels inte tillåter att det förklaras att denna tidsfrist tillfälligt ska upphöra att löpa eller avbrytas under förfarandet vid den nationella konkurrensmyndigheten.

56

Genom sin tredje tolkningsfråga och den del av den fjärde frågan som rör huruvida en nationell bestämmelse som artikel 623 i civilprocesslagen är förenlig med unionsrätten, vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida artikel 102 FEUF och principerna om effektivitet och likvärdighet utgör hinder mot en nationell bestämmelse som föreskriver att det slutgiltiga konstaterandet av en överträdelse av konkurrensreglerna under ett påföljdsförfarande vid den nationella konkurrensmyndigheten inte är bindande för den nationella domstol som har att pröva en skadeståndstalan avseende en överträdelse av konkurrensrätten eller att detta konstaterande endast upprättar en presumtion i detta avseende.

57

Det ska härvid påpekas att enligt domstolens fasta praxis presumeras nationella domstolars frågor om tolkningen av unionsrätten vara relevanta. Dessa frågor ställs mot bakgrund av den beskrivning av omständigheterna i målet och tillämplig lagstiftning som den nationella domstolen på eget ansvar har lämnat och vars riktighet det inte ankommer på EU-domstolen att pröva. En begäran om förhandsavgörande kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den (dom av den 20 december 2017, Núñez Torreiro, C‑334/16, EU:C:2017:1007, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

58

I förevarande fall framgår det av handlingarna i målet att Tribunal da Concorrência, Regulação e Supervisão (Domstolen för konkurrens-, reglerings- och tillsynsfrågor) delvis ogiltigförklarat konkurrensmyndighetens beslut av den 14 juni 2013, med motiveringen att artikel 102 FEUF inte var tillämplig på Sport TV Portugals beteende, eftersom det inte hade visats att den aktuella affärsmetoden kunde påverka handeln mellan medlemsstater, i den mening som avses i denna artikel. Den 11 mars 2015 fastställde Tribunal da Relação de Lisboa (Lissabons appellationsdomstol) den dom som meddelats av Tribunal da Concorrência, Regulação e Supervisão (Domstolen för konkurrens-, reglerings- och tillsynsfrågor).

59

Härav följer att målet vid den nationella domstolen inte rör en talan om skadestånd som väckts med stöd av ett slutligt beslut i vilket en nationell konkurrensmyndighet eller en överprövningsdomstol konstaterat en överträdelse av artikel 102 FEUF.

60

Det är således uppenbart att tolkningen av artikel 102 FEUF och av principerna om effektivitet och likvärdighet, som efterfrågas i den tredje och den del av den fjärde frågan som rör huruvida en nationell bestämmelse som artikel 623 i civilprocesslagen är förenlig med unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller föremålet för tvisten vid den nationella domstolen. Dessa frågor kan således inte upptas till sakprövning.

61

Med hänsyn till svaren på frågorna 2‐6 behöver fråga 1 inte besvaras.

62

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande: