EUR-Lex Ingång till EU-rätten

Tillbaka till EUR-Lex förstasida

Det här dokumentet är ett utdrag från EUR-Lex webbplats

Dokument 62017CJ0579

Domstolens dom (andra avdelningen) av den 28 februari 2019.
BUAK Bauarbeiter-Urlaubs- u. Abfertigungskasse mot Gradbeništvo Korana d.o.o.
Begäran om förhandsavgörande från Arbeits- und Sozialgericht Wien.
Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Förordning (EU) nr 1215/2012 – Artikel 1.1 – Tillämpningsområde – Privaträtt – Artikel 1.2 – Områden som inte omfattas – Social trygghet – Artikel 53 – Ansökan om utfärdande av intyg om att ursprungsdomstolens beslut är verkställbart – Dom som avser en fordran som utgörs av tillägg avseende semesterlön och som ett socialförsäkringsorgan har på en arbetsgivare avseende utstationerade arbetstagare – Den anhängiggjorda domstolens dömande verksamhet.
Mål C-579/17.

Rättsfallssamlingen – allmänna delen – avdelningen ”Upplysningar om opublicerade avgöranden”

ECLI-nummer: ECLI:EU:C:2019:162

DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)

28 februari 2019 ( *1 )

”Begäran om förhandsavgörande – Civilrättsligt samarbete – Förordning (EU) nr 1215/2012 – Artikel 1.1 – Tillämpningsområde – Privaträtt – Artikel 1.2 – Områden som inte omfattas – Social trygghet – Artikel 53 – Ansökan om utfärdande av intyg om att ursprungsdomstolens beslut är verkställbart – Dom som avser en fordran som utgörs av tillägg avseende semesterlön och som ett socialförsäkringsorgan har på en arbetsgivare avseende utstationerade arbetstagare – Den anhängiggjorda domstolens dömande verksamhet”

I mål C‑579/17,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Arbeits- und Sozialgericht Wien (domstolen för arbets- och socialrättsliga frågor i Wien, Österrike) genom beslut av den 28 september 2017, som inkom till domstolen den 3 oktober 2017, i målet

BUAK Bauarbeiter-Urlaubs- u. Abfertigungskasse

mot

Gradbeništvo Korana d.o.o.,

meddelar

DOMSTOLEN (andra avdelningen)

sammansatt av domstolens ordförande K. Lenaerts, tillika tillförordnad ordförande på andra avdelningen, samt domarna A. Prechal, C. Toader (referent), A. Rosas och M. Ilešič,

generaladvokat: Y. Bot,

justitiesekreterare: avdelningschefen M. Aleksejev,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 12 juli 2018,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

BUAK Bauarbeiter-Urlaubs- u. Abfertigungskasse, genom V. Noss, Rechtsanwältin,

Österrikes regering, genom A. Ritzberger-Moser, C. Pesendorfer och J. Schmoll, samtliga i egenskap av ombud,

Tjeckiens regering, genom M. Smolek, J. Vláčil och A. Kasalická, samtliga i egenskap av ombud,

Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

Europeiska kommissionen, genom M. Wilderspin och M. Heller, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 25 oktober 2018 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett förfarande som inletts av BUAK Bauarbeiter-Urlaubs- u. Abfertigungskasse (kassan för semesterlön och avgångsvederlag för arbetstagare inom byggnadssektorn, Österrike) avseende utfärdande av intyg enligt artikel 53 i förordning nr 1215/2012 för verkställighet av en tredskodom mot Gradbeništvo Korana d.o.o, (nedan kallat Korana), med säte i Slovenien.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

3

I skälen 6, 10 och 26 i förordning nr 1215/2012 anges följande:

”(6)

För att uppnå målet om fri rörlighet för privaträttsliga domar är det nödvändigt och lämpligt att reglerna om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar fastställs i en unionsrättsakt som är bindande och direkt tillämplig i medlemsstaterna.

(10)

Tillämpningsområdet för denna förordning måste täcka de väsentliga delarna av privaträtten utom vissa väl definierade delar …

(26)

Det ömsesidiga förtroendet mellan de rättsvårdande myndigheterna i unionen berättigar principen om att domar som har meddelats i en medlemsstat bör erkännas i samtliga medlemsstater utan att det behövs något särskilt förfarande. Målet att minska tidsåtgången och kostnaderna i gränsöverskridande tvister gör det dessutom berättigat att avskaffa kravet på en verkställbarhetsförklaring innan verkställighet kan ske i den anmodade medlemsstaten. Följaktligen bör en dom som har meddelats av domstolarna i en medlemsstat behandlas som om den hade meddelats i den anmodade medlemsstaten.”

4

Artikel 1 i förordningen ingår i kapitel I, med rubriken ”Tillämpningsområde och definitioner”. Denna artikel har följande lydelse:

”1.   Denna förordning är tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. Den omfattar i synnerhet inte skattefrågor, tullfrågor eller förvaltningsrättsliga frågor eller statens ansvar för handlingar eller underlåtenhet vid utövandet av offentliga maktbefogenheter (acta jure imperii).

2.   Denna förordning är inte tillämplig på

c)

social trygghet

…”

5

I artikel 37.1 i förordningen, som ingår i avsnitt 1, med rubriken ”Erkännande”, i kapitel III, med rubriken ”Erkännande och verkställighet”, föreskrivs följande:

”En part som i en medlemsstat vill åberopa en dom som meddelats i en annan medlemsstat ska tillhandahålla

a)

en kopia av domen som uppfyller de nödvändiga villkoren för fastställande av dess äkthet, och

b)

det intyg som utfärdats enligt artikel 53.”

6

Artikel 39 i förordning nr 1215/2012, som ingår i avsnitt 2, med rubriken ”Verkställighet”, i kapitel III, föreskriver följande:

”En dom som har meddelats i en medlemsstat och som är verkställbar i den medlemsstaten ska vara verkställbar i andra medlemsstater utan att det krävs någon verkställbarhetsförklaring.”

7

Artikel 42 i förordningen, som också ingår i avsnitt 2, föreskriver följande i punkt 1:

”Vid verkställighet i en medlemsstat av en dom som meddelats i en annan medlemsstat ska sökanden till den behöriga verkställande myndigheten lämna in

a)

en kopia av domen som uppfyller de nödvändiga villkoren för fastställande av dess äkthet, och

b)

det intyg som utfärdats enligt artikel 53 vilket intygar att domen är verkställbar och åtföljs av ett utdrag av domen och, om så är befogat, relevant information om ersättningsberättigande kostnader för förfarandet och beräkning av ränta.”

8

I artikel 43.1 i nämnda förordning föreskrivs följande:

”När verkställighet begärs av en dom som meddelats i en annan medlemsstat ska det intyg som utfärdas enligt artikel 53 delges den person mot vilken verkställigheten söks före det att den första verkställighetsåtgärden vidtas. Intyget ska åtföljas av domen om personen i fråga ännu inte har delgetts denna.”

9

Artikel 53 i förordningen, som ingår i avsnitt 4, med rubriken ”Allmänna bestämmelser”, i kapitel III, har följande lydelse:

”Domstolen i ursprungsmedlemsstaten ska på begäran av en berörd part utfärda ett intyg på det formulär som bifogas i bilaga I.”

Österrikisk rätt

10

Bauarbeiter-Urlaubs- und Abfertigungsgesetz 1972 (1972 års lag om semester och avgångsvederlag för arbetstagare inom byggnadssektorn) (BGBl. 414/1972), i den lydelse som var i kraft vid omständigheterna i det nationella målet (nedan kallad BUAG), innehåller ett avsnitt IV, med rubriken ”Kassan för semester och avgångsvederlag för arbetstagare inom byggnadssektorn”, i vilket återfinns 14–21b §§ BUAG. I 14 § BUAG föreskrivs följande:

”1.   Insamling av medel för att betala ut ersättningen enligt denna lag och för att utföra de därtill knutna arbetsuppgifterna ankommer på [BUAK]. …

2.   [BUAK] är ett offentligrättsligt organ …

…”

11

I 21 § punkt 1 BUAG föreskrivs följande:

”Kostnaden för semesterlön som betalas av [BUAK] samt förvaltningskostnader finansieras genom lönetillägg. Beloppet för dessa tillägg fastställs, på gemensam begäran av de arbetsgivarorganisationer och fackföreningar som har rätt att teckna kollektivavtal, genom förordning från förbundsministern för arbetsmarknadsfrågor och sociala frågor.”

12

21a § BUAG, med rubriken ”Betalning av tillägg”, föreskriver följande i punkt 1:

”Arbetsgivaren ska för varje arbetstagare betala de tillägg […] som fastställts enligt 21 § […].”

13

Avsnitt V i BUAG, med rubriken ”Förfarandebestämmelser”, innehåller 22–29a §§. 22 § BUAG, med rubriken ”Anmälningsplikt. Beräkning av tilläggen”, föreskriver följande:

”1.   En arbetsgivare som sysselsätter arbetstagare i den mening som avses i 1 § punkt 1 ska, när vederbörande inleder en verksamhet som anges i artiklarna 1–3, anmäla dessa arbetstagare till [BUAK] inom två veckor och därvid lämna all relevant information om lön för beräkningen av tillägg […].

5.   [BUAK] ska beräkna tillägget under utbetalningsperioden på grundval av arbetsgivarens anmälan eller, om det på grund av en undersökning av [BUAK] (artikel 23) framkommer något annat, beräkna tillägget på grundval av denna undersökning. I händelse av underlåtenhet att uppfylla anmälningsplikten kan [BUAK] beräkna arbetsgivarens tilläggsutbetalningar på grundval av den senaste anmälan eller på grundval av egna beräkningar.

…”

14

23, 23a och 23b §§ BUAG avser BUAK:s möjlighet till undersökningar i syfte att samla in nödvändiga uppgifter för beräkningen av tillägg, och arbetsgivarens skyldighet att förse BUAK med alla uppgifter som den behöver för att kunna fullgöra sin uppgift.

15

25 § BUAG, med titeln ”Utbetalning av tillägget”, har följande lydelse:

”1.   BUAK ska på grundval av arbetsgivarens anmälan eller den beräkning som gjorts enligt 22 § punkt 5, meddela arbetsgivaren det belopp som ska betalas ut, vilket består av summan av de tillägg som ska betalas för arbetstagarna under den relevanta utbetalningsperioden.

2.   Om arbetsgivaren inte fullgör sin skyldighet att betala det utestående beloppet […] inom tidsfristen, eller betala ut det belopp som anges i meddelandet, ska [BUAK] uppmana arbetsgivaren att betala det resterande beloppet inom två veckor. …

3.   Om arbetsgivaren inte alls eller endast delvis rättar sig efter denna formella underrättelse ska BUAK, i syfte att återvinna de icke utbetalda tilläggen, upprätta en förteckning över de belopp som inte har betalats inom de fastställda tidsfristerna. … Denna förteckning utgör en exekutionstitel i enlighet med 1 § Exekutionsordnung [(lagen om verkställighetsförfaranden)].

5.   Arbetsgivare får bestrida det betalningskrav som upprättats enligt punkt 3 genom att lämna in ett klagomål till den lokala myndigheten. Denna ska fatta beslut om huruvida kravet är korrekt.

…”

16

Avsnitt VI b i BUAG, med rubriken ”Särskilda bestämmelser om semester vid utstationering”, innehåller 33d–33i §§ BUAG. 33d § BUAG, med rubriken ”Tillämpningsområde”, föreskriver följande i punkt 1:

”Bestämmelserna i detta avsnitt gäller vid anställning av arbetstagare som avses i avsnitt I, som vanligen inte arbetar i Österrike, och som av en arbetsgivare utstationerats i Österrike

1)

för att utföra arbetet eller

2)

i samband med tillhandahållande av arbetskraft.

Ett företag med huvudkontor utanför Österrike ska vid tillämpning av 23, 23a och 33g §§ anses som arbetsgivare i förhållande till de arbetstagare som ställts honom till förfogande och som utstationeras till Österrike för att utföra arbete.

…”

17

33e § BUAG, med rubriken ”Rätt till semester”, har följande lydelse:

”Med undantag för vad som stadgas i den lag som är tillämplig på anställningsförhållandet, har en arbetstagare, i den mening som avses i 33e §, under den period som utstationeringen i Österrike pågår, en absolut rätt till betald semester i enlighet med avsnitt II.”

18

33f § BUAG, med rubriken ”Semesterlön”, har följande lydelse:

”1.   Under semestern har arbetstagaren rätt till semesterlön […]. Om inte annat anges nedan ska bestämmelserna i avsnitt II vara tillämpliga.

2.   Fordran avseende semesterlön motsvarar det anspråk som ligger till grund för de tillägg som arbetsgivarna betalar och som fastställs enligt 21 §. Denna rätt gäller gentemot [BUAK]. …

3.   Om semestern tas ut under utstationeringen ska arbetstagaren göra sin fordran enligt punkt 2 gällande gentemot [BUAK] och därvid lägga fram bevis för den avtalade semestern. … Semesterlönen ska utbetalas direkt till arbetstagaren. …”

19

33G § BUAG, med rubriken ”Anmälningsplikt”, har följande lydelse i punkt 1:

”En arbetsgivare som sysselsätter arbetstagare i den mening som avses i 33d § har en anmälningsplikt gentemot [BUAK] enligt 22 §. …”

20

33h § BUAG, med rubriken ”Betalning av tillägg”, har följande lydelse:

”…

2.   Om arbetsgivaren inte fullgör sin skyldighet att betala tillägg, ska [BUAK] på rättslig väg kräva betalning av de obetalda tilläggen. [BUAK] ska vidta alla nödvändiga och ändamålsenliga åtgärder som krävs för indrivning av tilläggsförmånerna.

2b.   Om [BUAK], till följd av att anmälningsplikten inte har iakttagits, har beräknat tilläggsbeloppet på grundval av sina egna undersökningar, i enlighet med 22 § punkt 5 andra meningen, ska arbetsgivaren betala ut de sålunda beräknade tilläggen.

…”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

21

BUAK, med säte i Wien (Österrike), är ett offentligrättsligt organ vars uppgift är att samla in medel för utbetalning av ersättningar som avses i BUAG. Det har särskilt ansvar för förvaltning och utbetalning av semesterlön för arbetstagare inom byggnadssektorn.

22

Korana, ett slovenskt företag, stationerade ut arbetstagare i Österrike i samband med byggnadsarbeten.

23

Den 18 oktober 2016 väckte BUAK talan vid Arbeits- und Sozialgericht Wien (arbets- och socialdomstolen i Wien, Österrike) med yrkande om att Korana skulle betala 38447,50 euro, jämte ränta och övriga kostnader, för att täcka de tillägg som bolaget var skyldigt enligt avsnitt VIb i BUAG för de dagar av arbete som utförts av arbetstagare som bolaget stationerat ut i Österrike under perioden februari-juni 2016.

24

Till stöd för sin begäran gjorde BUAK gällande att det i egenskap av semesterkassa har rätt att med stöd av BUAG kräva arbetsgivaren på ett tillägg bestående bland annat av semesterlön och förvaltningsavgifter, beräknade för varje dag av arbete som utförs av en arbetstagare inom byggnadssektorn i Österrike, enligt en lagstadgad beräkningsmetod.

25

Genom dom av den 28 april 2017, avkunnad i Koranas frånvaro, biföll nämnda domstol BUAK:s begäran i dess helhet. Denna dom, som delgavs Korana den 21 juni 2017, vann sedan rättskraft utan att nämnda bolag lämnade in något överklagande. Under det förfarande som mynnade ut i nämnda dom, verkade ovannämnda domstol emellertid inte ha kontrollerat sin behörighet i enlighet med förordning nr 1215/2012.

26

I syfte att få domen verkställd lämnade BUAK den 31 juli 2017, vid denna domstol, in en ansökan om utfärdande av det certifikat som avses i artikel 53 i den förordningen.

27

Den hänskjutande domstolen har påpekat att utfärdande av ett sådant intyg, enligt artikel 53 i förordning nr 1215/2012, är underkastat villkoret att det förfarande som mynnade ut i domen av den 28 april 2017 hänför sig till privaträttens område, i den mening som avses i artikel 1.1 i den förordningen, vilket inte tydligt framgår av omständigheterna i det nationella målet.

28

I detta avseende har den hänskjutande domstolen påpekat att BUAK, till skillnad från rent interna situationer, där BUAK har befogenhet genom 25 § punkt 3 BUAG att själv uppställa en förteckning över de begärda tilläggen – som utgör en exekutionstitel som kan ligga till grund för ett verkställighetsförfarande – inte har samma befogenhet när det gäller utestående fordringar avseende utstationerade arbetstagare som vanligen inte arbetar i Österrike, eftersom BUAK då är skyldigt att väcka talan vid Arbeits- und Sozialgericht Wien (domstol för arbets- och socialrätt i Wien) för att kunna kräva utbetalning av de tilläggen.

29

Den nationella domstolen har också gjort gällande att vissa omständigheter i förfarandet som mynnade ut i domen av den 28 april 2017 talar för att förfarandet är offentligrättsligt.

30

Nämnda domstol har alltså gjort gällande att det, inom ramen för en talan om betalning av en fordran som utgörs av tillägg avseende semesterlön, inte är arbetstagaren som direkt utövar sina rättigheter, eftersom talan mot arbetsgivaren för indrivning av tillägg, som har fastställts genom dekret utfärdat av behörig förbundsminister, även omfattar BUAK:s förvaltningskostnader. Förutom BUAK:s undersökningsbefogenheter i händelse av åsidosättande av arbetsgivarens anmälningsplikt, kan detta organ också ingå avtal med andra socialförsäkringsorgan.

31

Den hänskjutande domstolen har påpekat att BUAK, om arbetsgivaren underlåter att uppfylla sin anmälningsplikt, har rätt att beräkna de tillägg som arbetsgivaren är skyldig att betala på grundval av sina egna undersökningar, enligt 33 § punkt 2b i BUAG. I sådana fall ska befogenheterna för den domstol som har att avgöra en talan om betalning av en fordran som utgörs av tillägg avseende semesterlön begränsas till en enkel prövning av villkoren för att tillämpa denna bestämmelse, och alltså inte pröva om fordran är välgrundad.

32

Mot denna bakgrund beslutade Arbeits- und Sozialgericht Wien (domstolen för arbets- och socialrättsliga frågor i Wien) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:

”Ska artikel 1 i förordning nr 1215/2012 tolkas så, att förfaranden som grundar sig på krav från BUAK på tillägg från arbetsgivare med anledning av att arbetstagare som vanligen inte arbetar i Österrike har utstationerats i Österrike för att utföra arbete, eller i samband med att arbetskraft ställs till förfogande i Österrike, eller från arbetsgivare med säte utanför Österrike avseende anställning av arbetstagare som vanligen arbetar i Österrike, omfattas av ”privaträttens område”, på vilket ovannämnda förordning är tillämplig, med hänsyn till att sådana krav från BUAK på tillägg hänför sig till privaträttsliga anställningsförhållanden och syftar till att täcka privaträttsliga krav – vilka grundar sig på anställningsförhållandena med arbetsgivarna – på semester och semesterlön, trots att

såväl storleken på arbetstagarnas fordringar gentemot BUAK på semesterlön som storleken på BUAK:s fordringar gentemot arbetsgivarna på tillägg inte bestäms genom avtal eller kollektivavtal utan i stället genom en förordning som antas av en federal minister,

de tillägg som arbetsgivarna ska betala till BUAK inte bara syftar till att täcka utgifterna för semesterlön som ska betalas ut till arbetstagarna utan även BUAK:s administrativa kostnader och

BUAK, i samband med indrivandet och verkställigheten av fordringar på sådana tillägg, enligt lag har mer omfattande befogenheter än en privatperson, genom att

arbetsgivarna är skyldiga, vid äventyr av böter, att till BUAK lämna uppgifter såväl vid vissa händelser som löpande varje månad med användande av de kommunikationskanaler som har upprättats av BUAK, att samarbeta med BUAK och tillåta dess kontrollsåtgärder, att medge insyn i löne-, affärs- och annan dokumentation samt att lämna information till BUAK, och

om arbetsgivarna bryter mot anmälningsplikten har BUAK rätt att beräkna de tillägg som arbetsgivaren ska betala på grundval av BUAK:s egna undersökningar, varvid BUAK i så fall har en fordran på tillägg motsvarande dess beräknade belopp oberoende av de faktiska omständigheter som ligger till grund för utstationeringen respektive anställningen?”

Prövning av tolkningsfrågan

Huruvida tolkningsfrågan kan tas upp till sakprövning

33

Kommissionen har i sitt skriftliga yttrande begärt att EU-domstolen ska uttala sig i frågan huruvida en domstol, i samband med ett förfarande för att utfärda ett intyg enligt artikel 53 i förordning nr 1215/2012, utövar en dömande verksamhet, i den mening som avses i artikel 267 FEUF.

34

I detta hänseende framgår det av domstolens fasta praxis att även om artikel 267 FEUF inte kräver att det förfarande vid den nationella domstolen, i vilket en tolkningsfråga uppkommer, är kontradiktoriskt för att nämnda domstol ska kunna begära att EU-domstolen meddelar förhandsavgörande, är de nationella domstolarna dock endast behöriga att begära att domstolen ska meddela förhandsavgörande om de har att döma i ett förfarande som är avsett att leda till ett avgörande av rättskipningskaraktär (dom av den 16 juni 2016, Pebros Servizi, C‑511/14, EU:C:2016:448, punkt 24 och där angiven rättspraxis).

35

Domstolen har också slagit fast att uttrycket ”döma i saken”, i den mening som avses i artikel 267 andra stycket FEUF, omfattar hela det förfarande som leder fram till den hänskjutande domstolens dom, och att detta uttryck därför ska tolkas vitt för att undvika att ett stort antal processuella frågor inte kan prövas och inte kan bli föremål för EU-domstolens tolkning, samt att EU-domstolen inte kan tolka alla bestämmelser i unionsrätten som den hänskjutande domstolen måste tillämpa (dom av den 16 juni 2016, Pebros Servizi, C‑511/14, EU:C:2016:448, punkt 28 och där angiven rättspraxis).

36

Det system som upprättas genom förordning nr 1215/2012 bygger på avskaffandet av exekvaturförfarandet, vilket innebär att ingen kontroll utövas av den behöriga domstolen i den anmodade medlemsstaten utan att det endast är den person mot vilken verkställigheten söks som får invända mot erkännande eller verkställighet. Det framgår av bestämmelserna i artiklarna 37 och 42 i förordningen att sökanden, för erkännande och verkställighet i en medlemsstat av en dom som meddelats i en annan medlemsstat, ska tillhandahålla enbart en kopia av den berörda domen tillsammans med det intyg som domstolen i ursprungsmedlemsstaten utfärdat enligt artikel 53 i förordningen. Detta intyg ska före genomförandet delges den person mot vilken verkställighet söks, i enlighet med artikel 43.1 i samma förordning.

37

Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 44 i sitt förslag till avgörande utgör intyget grunden för genomförandet av principen om direkt verkställbarhet av domar som meddelats i medlemsstaterna.

38

De funktioner som intyget således uppfyller i systemet i förordning nr 1215/2012 rättfärdigar – bland annat i en sådan situation som den i det nationella målet, där den domstol som har meddelat den dom som ska verkställas inte, vid tidpunkten för domen, har uttalat sig om huruvida förordning nr 1215/2012 är tillämplig – att nämnda domstol, i samband med utfärdandet av nämnda intyg, kontrollerar huruvida förfarandet omfattas av förordningens tillämpningsområde.

39

I ett sådant fall och genom att kontrollera om den är behörig att utfärda intyget enligt artikel 53 i förordning nr 1215/2012, vidtar denna domstol, såsom generaladvokaten anfört i punkt 52 i sitt förslag till avgörande, en åtgärd som har samband med det tidigare rättsliga förfarandet genom att garantera att förfarandet får full effekt, eftersom ett beslut utan detta intyg inte kan cirkulera fritt inom det europeiska rättsområdet. En sådan slutsats svarar mot behovet av att säkerställa en snabb verkställighet av domar och samtidigt garantera rättssäkerheten på vilken det ömsesidiga förtroendet mellan de rättsvårdande myndigheterna i unionen grundar sig.

40

I enlighet med förordning nr 1215/2012, ska intyget utfärdas av den domstol som bäst känner till tvisten och som, vad gäller sakfrågan, är bäst lämpad för att bekräfta att beslutet är verkställbart. Genom att utfärda ett sådant intyg, har den ursprungliga domstolen underförstått bekräftat att den tredskodom som ska erkännas och verkställas i en annan medlemsstat omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning, eftersom detta är en förutsättning för utfärdandet av intyget enligt artikel 53 i förordningen.

41

Under sådana omständigheter som dem som är aktuella i det nationella målet har förfarandet för att utfärda ett intyg enligt artikel 53 i förordning nr 1215/2012 följaktligen rättskipningskaraktär, varför den nationella domstol vid vilken ett sådant förfarande har anhängiggjorts är behörig att hänskjuta en fråga till EU-domstolen.

42

Begäran om förhandsavgörande kan följaktligen prövas i sak.

Prövning i sak

43

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att en talan om betalning av en fordran som utgörs av tillägg avseende semesterlön, som ett offentligrättsligt organ har mot en arbetsgivare avseende utstationering i en medlemsstat av arbetstagare som vanligen inte arbetar i den medlemsstaten, eller i samband med att arbetskraft ställs till förfogande i samma medlemsstat, eller mot en arbetsgivare med säte utanför den berörda medlemsstaten avseende anställning av arbetstagare som vanligen arbetar i den medlemsstaten, omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning.

44

Inledningsvis och med hänsyn till att tolkningsfrågan avser artikel 1 i förordning nr 1215/2012 i dess helhet, är det lämpligt att först undersöka huruvida en dom, såsom den som meddelades den 28 april 2017 av den hänskjutande domstolen på begäran av BUAK och för vars verkställande BUAK har ansökt om utfärdande av det intyg som avses i artikel 53 i förordningen, hänför sig till privaträttens område, i den mening som avses i artikel 1.1 i förordningen och, om så är fallet, i ett andra steg, huruvida en sådan dom omfattas av tillämpningsområdet för det undantag vad gäller social trygghet, som föreskrivs i artikel 1.2 i samma förordning.

45

Det bör också erinras om att det framgår av fast rättspraxis att, eftersom förordning nr 1215/2012 upphäver och ersätter rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1), ska domstolens tolkning av bestämmelserna i den sistnämnda förordningen gälla även för förordning nr 1215/2012 när bestämmelserna i dessa båda unionsrättsakter kan anses vara likvärdiga (dom av den 15 november 2018, Republiken Grekland, C‑308/17, EU:C:2018:911, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

Begreppet ”privaträttens område” i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning nr 1215/2012

46

Enligt domstolens fasta praxis är det – för att i möjligaste mån säkerställa att de rättigheter och skyldigheter som följer av denna förordning är lika och enhetliga för medlemsstaterna och för berörda personer – av vikt att inte tolka begreppet ”privaträttens område” som en ren hänvisning till nationell rätt i endera av de berörda staterna. Detta begrepp ska ses som ett självständigt begrepp som ska tolkas mot bakgrund dels av förordningens syften och systematik, dels av de allmänna principer som framgår av helheten av de nationella rättssystemen (dom av den 9 mars 2017, Pula Parking, C‑551/15, EU:C:2017:193, punkt 33 och där angiven rättspraxis).

47

Dessutom kräver behovet av att säkerställa en väl fungerande inre marknad och att undvika, för att rättskipningen ska fungera väl, att oförenliga domar inte meddelas i medlemsstaterna, en vid tolkning av begreppet ”privaträttens område” (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2009, German Graphics Graphische Maschinen, C‑292/08, EU:C:2009:544, punkterna 22 och 23).

48

För att avgöra huruvida ett område omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012 är det nödvändigt att identifiera det rättsliga förhållandet mellan de tvistande parterna och att granska grunderna för talan och de närmare bestämmelserna om hur denna talan ska väckas och föras (se, för ett liknande resonemang, dom av den 11 april 2013, Sapir m.fl., C‑645/11, EU:C:2013:228, punkt 34, och dom av den 12 september 2013, Sunico m.fl., C‑49/12, EU:C:2013:545, punkt 35).

49

Domstolen har återkommande slagit fast att även om vissa avgöranden i mål mellan en myndighet och ett privaträttsligt subjekt kan omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning, förhåller det sig annorlunda när myndigheten utövar offentliga maktbefogenheter (se, för ett liknande resonemang, dom av den 12 september 2013, Sunico m.fl., C‑49/12, EU:C:2013:545, punkt 34 och där angiven rättspraxis). Den omständigheten att en av parterna i målet har utövat offentliga maktbefogenheter, på grund av att parten i fråga har utövat befogenheter som går utöver de rättsregler som är tillämpliga i förhållandet mellan enskilda, innebär att tvisten utesluts från privaträttens område enligt artikel 1.1 i förordning nr 1215/2012 (se, analogt, dom av den 23 oktober 2014, flyLAL-Lithuanian Airlines, C‑302/13, EU:C:2014:2319, punkt 31).

50

I förevarande mål bör det inledningsvis erinras om att det med beaktande av den rättspraxis som anges i föregående punkt i sig inte inverkar på det rättsliga förhållandet mellan BUAK och Korana att det förra är ett offentligrättsligt organ.

51

Vad för det första gäller den rättsliga grunden för den talan som mynnade ut i den dom för vars verkställighet BUAK begärde ut intyget enligt artikel 53 i förordning nr 1215/2012, framgår det av beslutet om hänskjutande att det av 21 § BUAG följer att kostnader för semesterlönerna som betalas ut av BUAK finansieras med tillägg som arbetsgivaren är skyldig att betala in. Även om dessa tillägg fastställs genom förordning från förbundsministern för arbetsmarknadsfrågor och sociala frågor, framgår det av de yttranden som inkommit från BUAK och den österrikiska regeringen att den förordningen endast fastställer regler för beräkningen av nämnda tillägg, med utgångspunkt i den lön som fastställs i det berörda kollektivavtalet.

52

Enligt 33f punkt 2 BUAG motsvarar fordran avseende semesterlön, som BUAK ska betala ut till de utstationerade arbetstagare, det anspråk som ligger till grund för de fastställda tillägg som arbetsgivarna betalar.

53

Den hänskjutande domstolen har dessutom själv konstaterat att nämnda ersättning, som finansieras genom de tillägg vars betalning i förevarande fall har begärts, utgör en del av den ersättning som arbetsgivaren enligt anställningsavtalet är skyldig att betala arbetstagaren för det arbete som utförts.

54

I den mån en arbetsgivares skyldighet att betala tilläggen är oupplösligt kopplad till arbetstagarnas rätt, av civilrättsligt slag, till semesterlön, kan en prövning av grunderna för den talan som mynnade ut i domen av den 28 april 2017, i enlighet med den rättspraxis som angetts i punkt 48 i denna dom, inte inverka på slutsatsen att BUAK:s fordran, och följaktligen en talan vars föremål är betalning av denna fordran, är av samma civilrättsliga slag.

55

När det, för det andra, gäller de närmare bestämmelserna för hur den talan som mynnade ut i den ovannämnda domen ska väckas och föras framgår det av BUAG att BUAK, i motsats till rent interna situationer där BUAK själv kan uppställa en förteckning över utestående fordringar som utgör en exekutionstitel, när det gäller utestående fordringar avseende utstationerade arbetstagare måste väcka talan om betalning av de obetalda tilläggen.

56

Om BUAK, till följd av att anmälningsplikten inte har iakttagits, har beräknat tilläggsbeloppet, i enlighet med 22 § punkt 5 BUAG, på grundval av sina egna undersökningar, ska ”arbetsgivaren betala de sålunda beräknade tilläggen”, i enlighet med 33h § punkt 2b BUAG.

57

Vad gäller omfattningen av den prövning som domstolen gör av en talan om betalning av en fordran som utgörs av tillägg avseende semesterlön, som BUAK själv har beräknat på grundval av sina egna undersökningar, har den hänskjutande domstolen gjort gällande att en sådan beräkning får en konstitutiv verkan, eftersom de befogenheter som BUAK besitter skiljer detta organ från en privatperson. Den hänskjutande domstolen har dragit slutsatsen att 33h § punkt 2b BUAG, med tanke på dess lydelse, kan tolkas så, att domstolarnas befogenheter vad gäller utestående skulder som hänför sig till utstationerade arbetstagare som vanligen inte arbetar i Österrike, är begränsade till en enkel kontroll av villkoren för tillämpning av denna bestämmelse, vilket innebär att den berörda domstolen, för det fall dessa villkor är uppfyllda, är förhindrad att i sak pröva riktigheten av den fordran som BUAK har gjort gällande.

58

Denna tolkning av den nationella lagstiftningen har bestritts av såväl BUAK som den österrikiska regeringen. Dessa har gjort gällande att den österrikiska domstolen, i samband med en talan om betalning av en fordran som utgörs av tillägg avseende semesterlön till de utstationerade arbetstagarna, ska göra en fullständig prövning av alla delar av ansökan.

59

I detta avseende bör det erinras om att det i samband med en talan som väckts med stöd av artikel 267 FEUF inte ankommer på EU-domstolen att uttala sig om tolkningen av nationella bestämmelser, eftersom en sådan tolkning omfattas av de nationella domstolarnas exklusiva behörighet (dom av den 27 oktober 2009, ČEZ, C‑115/08, EU:C:2009:660, punkt 57 och där angiven rättspraxis).

60

Under förutsättning att BUAK genom 33h § punkt 2b BUAG ges en rättslig ställning som utgör ett undantag från de allmänna rättsreglerna om hur en talan om betalning ska väckas och föras, genom att dess fastställande av en fordran ges en konstituerande verkan och genom att den domstol vid vilken en sådan talan har väckts fråntas, enligt den hänskjutande domstolen, möjligheten att pröva riktigheten av de uppgifter som ligger till grund för ett sådant fastställande, konstaterar domstolen att BUAK agerar med stöd av en egen lagstadgad offentligrättslig befogenhet.

61

I den mån som detta är fallet i det nationella målet, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva, ska den roll som BUAK spelat, i detta särskilda sammanhang, inte likställas med rollen hos ett vanligt offentligrättsligt organ vars uppgift är att samla in medel för betalning av ersättningar som omfattas av BUAG. I ett sådant fall skulle BUAK nämligen anses utöva offentliga maktbefogenheter i samband med ett sådant mål som det som mynnade ut i domen av den 28 april 2017, vilket skulle få betydande inverkan på hur detta förfarande ska genomföras, och således också på hur förfarandet ska betecknas. Nämnda förfarande skulle i ett sådant fall inte omfattas av ”privaträttens område” och således inte heller av tillämpningsområdet för förordning nr 1215/2012.

62

De övriga befogenheter som särskilt BUAK förfogar över och som har framhållits av den hänskjutande domstolen, såsom BUAK:s uttag av förvaltningsavgifter på mellan 1 och 2 procent av tilläggen, eller möjligheten för BUAK att ingå avtal med andra offentligrättsliga socialförsäkringsorgan ska inte, i den mån som den förra förefaller obetydlig och den andra, enligt de förklaringar som den österrikiska regeringen i detta avseende har lämnat vid förhandlingen, grundar sig på ingåendet av privaträttsliga avtal, leda till att ett förfarande som mynnar ut i en sådan dom som den som är i fråga i det nationella målet utesluts från privaträttens område, i den mening som avses i artikel 1.1 i förordning nr 1215/2012.

63

Vad gäller de undersökningsbefogenheter som BUAK har i händelse av arbetsgivarens överträdelse av sin anmälningsplikt, konstaterar domstolen att inte heller dessa i sig är tillräckliga för att ett sådant förfarande som det som mynnade ut i domen av den 28 april 2017 ska anses som offentligrättsligt.

64

De befogenheter som avses i de två föregående punkterna har nämligen ingen betydelse för i vilken egenskap BUAK agerar i ett förfarande såsom det i det nationella målet, och varken ändrar förfarandets slag eller avgör hur det ska genomföras.

Begreppet ”social trygghet”, i den mening som avses i artikel 1.2 c i förordning nr 1215/2012

65

Enligt artikel 1.2 c i förordning nr 1215/2012 är förordningen inte tillämplig på social trygghet.

66

Undantagen från tillämpningsområdet för nämnda förordning, vilka anges i artikel 1.2 i densamma, ska tolkas restriktivt.

67

Begreppet ”social trygghet” ska definieras självständigt och mot bakgrund av det innehåll detta begrepp har i unionsrätten. Enligt domstolens fasta praxis omfattar begreppet det materiella tillämpningsområdet för Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 883/2004 av den 29 april 2004 om samordning av de sociala trygghetssystemen (EUT L 166, 2004, s.1) (se, analogt, vad gäller rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjer flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97, av den 2 december 1996 (EGT L 28, 1997, s. 1), dom av den 14 november 2002, Baten, C‑271/00, EU:C:2002:656, punkt 45).

68

Dessutom kan en förmån anses vara en social trygghetsförmån om den beviljas förmånstagaren – utan någon individuell och skönsmässig bedömning av dennes personliga behov – på grundval av en situation som definieras i lag och den hänför sig till någon av de risker som uttryckligen anges i artikel 3.1 i förordning nr 883/2004 (se, analogt, dom av den 19 september 2013, Hliddal och Bornand, C‑216/12 och C‑217/12, EU:C:2013:568, punkt 48 och där angiven rättspraxis).

69

I förevarande fall och såsom framgår av begäran om förhandsavgörande, motsvarar fordringen, som utgörs av tillägg avseende semesterlön, det anspråk som ligger till grund för de fastställda tillägg som arbetsgivarna betalar. I enlighet med de uppgifter som lämnats av den hänskjutande domstolen ankommer det därför på arbetsgivaren att betala denna semesterlön, på grundval av det arbete som den utstationerade arbetstagaren har utfört, även om utbetalningen sker via BUAK.

70

En sådan ersättning omfattas således inte av begreppet social trygghet, i den mening som avses i artikel 1.2 c i förordning nr 1215/2012.

71

Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 1 i förordning nr 1215/2012 ska tolkas så, att en talan om betalning av en fordran som utgörs av tillägg avseende semesterlön, som ett offentligrättsligt organ har mot en arbetsgivare avseende utstationering, i en medlemsstat, av arbetstagare som vanligen inte arbetar där, eller i samband med att arbetskraft ställs till förfogande i den medlemsstaten, eller mot en arbetsgivare med säte utanför den berörda medlemsstatens territorium avseende anställning av arbetstagare som vanligen arbetar i samma medlemsstat, omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning, under förutsättning att de närmare bestämmelserna om hur en sådan talan ska väckas och föras inte avviker från de allmänna rättsreglerna, och i synnerhet inte utesluter möjligheten för den domstol där talan har väckts att pröva huruvida de uppgifter som ligger till grund för fastställandet av fordran är välgrundade, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

Rättegångskostnader

72

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

 

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

 

Artikel 1 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område ska tolkas så, att en talan om betalning av en fordran som utgörs av tillägg avseende semesterlön, som ett offentligrättsligt organ har mot en arbetsgivare avseende utstationering, i en medlemsstat, av arbetstagare som vanligen inte arbetar där, eller i samband med att arbetskraft ställs till förfogande i den medlemsstaten, eller mot en arbetsgivare med säte utanför den berörda medlemsstatens territorium avseende anställning av arbetstagare som vanligen arbetar i samma medlemsstat, omfattas av tillämpningsområdet för denna förordning, under förutsättning att de närmare bestämmelserna om hur en sådan talan ska väckas och föras inte avviker från de allmänna rättsreglerna, och i synnerhet inte utesluter möjligheten för den domstol där talan har väckts att pröva huruvida de uppgifter som ligger till grund för fastställandet av fordran är välgrundade, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera.

 

Underskrifter


( *1 ) Rättegångsspråk: tyska.

Upp