–

IK, genom P. Bekaert, advocaat,

–

Belgiens regering, genom C. Van Lul, C. Pochet och J.-C. Halleux, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av J. Maggio, sakkunnig,

–

Irland, genom G. Hodge, i egenskap av ombud, biträdd av G. Mullan, BL,

–

Nederländernas regering, genom J.M. Hoogveld och J. Langer, båda i egenskap av ombud,

–

Polens regering, genom J. Sawicka, i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom R. Troosters, i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 8.1 f i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna (EGT L 190, 2002, s. 1), i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009 (EUT L 81, 2009, s. 24) (nedan kallat rambeslut 2002/584).

2

Begäran har framställts i ett förfarande för verkställighet i Belgien av den europeiska arresteringsorder som en belgisk domstol den 27 augusti 2014 utfärdade mot IK avseende verkställighet i den medlemsstaten av ett frihetsstraff jämte en kompletterande påföljd i form av en prövning av strafuitvoeringsrechtbank (domstol för straffverkställighet, Belgien).

3

Artikel 47 första och andra styckena i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) föreskriver följande:

”Var och en vars unionsrättsligt garanterade fri- och rättigheter har kränkts har rätt till ett effektivt rättsmedel inför en domstol, med beaktande av de villkor som föreskrivs i denna artikel.

Var och en har rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag. Var och en ska ha möjlighet att erhålla rådgivning, låta sig försvaras och företrädas.”

4

Artikel 48.2 i stadgan föreskriver följande:

”Var och en som har blivit anklagad för en lagöverträdelse ska garanteras respekt för rätten till försvar.”

5

I skälen 5–7 i rambeslut 2002/584 anges följande:

6

I artikel 1 i detta rambeslut, under rubriken ”Skyldighet att verkställa en europeisk arresteringsorder”, stadgas följande:

”1.   Den europeiska arresteringsordern är ett rättsligt avgörande, utfärdat av en medlemsstat med syftet att en annan medlemsstat skall gripa och överlämna en eftersökt person för lagföring eller för verkställighet av ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd.

2.   Medlemsstaterna skall verkställa varje europeisk arresteringsorder i enlighet med principen om ömsesidigt erkännande samt bestämmelserna i detta rambeslut.

3.   Detta rambeslut skall inte ändra skyldigheten att respektera de grundläggande rättigheterna och de grundläggande rättsliga principerna enligt artikel 6 [FEU].”

7

Artikel 2.1 i rambeslutet föreskriver följande:

”En europeisk arresteringsorder får utfärdas för gärningar som enligt den utfärdande medlemsstatens lagstiftning kan leda till fängelse eller annan frihetsberövande åtgärd i tolv månader eller mer. Detsamma gäller om ett straff eller en annan frihetsberövande åtgärd i minst fyra månader har dömts ut.”

8

I artiklarna 3, 4 och 4a i rambeslutet anges de fall i vilka verkställighet av den europeiska arresteringsordern ska eller får vägras.

9

Mer specifikt anges följande i artikel 4.4 och 4.6 i rambeslut 2002/584:

”Den verkställande rättsliga myndigheten får vägra att verkställa en europeisk arresteringsorder

…

…

10

Artikel 8 i rambeslutet har rubriken ”Den europeiska arresteringsordens innehåll och form”. Artikel 8.1 har följande lydelse:

”En europeisk arresteringsorder skall innehålla följande uppgifter uppställda i enlighet med formuläret i bilagan:

11

Artikel 15 i rambeslutet, med rubriken ”Beslut om överlämnande”, har följande lydelse:

”1.   Den verkställande rättsliga myndigheten skall, inom de tidsfrister och enligt de villkor som anges i detta rambeslut, besluta om en person skall överlämnas.

2.   Om den verkställande rättsliga myndigheten anser att de uppgifter som den utfärdande medlemsstaten har meddelat inte är tillräckliga för att myndigheten skall kunna besluta om överlämnandet, skall den begära att utan dröjsmål få nödvändiga kompletterande uppgifter, i synnerhet sådana som rör artiklarna 3–5 och 8, och får dessutom fastställa en tidsfrist inom vilken de skall inkomma, med beaktande av nödvändigheten att iaktta den tidsfrist som anges i artikel 17.

3.   Den utfärdande rättsliga myndigheten får när som helst överföra alla användbara kompletterande uppgifter till den verkställande rättsliga myndigheten.”

12

Artikel 27 i rambeslutet har rubriken ”Möjligheter till åtal för andra brott”. Den har följande lydelse:

”1.   Varje medlemsstat får anmäla till generalsekretariatet vid Europeiska unionens råd att, i medlemsstatens förbindelser med andra medlemsstater som har lämnat samma förklaring, samtycke skall anses ha givits till åtal, dom eller frihetsberövande för att verkställa ett fängelsestraff eller en annan frihetsberövande åtgärd för ett annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades, såvida inte den verkställande rättsliga myndigheten i ett enskilt fall uppger något annat i sitt beslut om överlämnande.

2.   Utom i de fall som avses i punkterna 1 och 3 får en överlämnad person inte åtalas, dömas eller på annat sätt berövas sin frihet för något annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades.

3.   Punkt 2 skall inte tillämpas i följande fall:

…

4.   En framställan om samtycke skall överlämnas till den verkställande rättsliga myndigheten, tillsammans med de uppgifter som anges i artikel 8.1, och åtföljas av en översättning enligt artikel 8.2. Samtycke skall ges om det brott för vilket det begärs i sig skall medföra överlämnande enligt bestämmelserna i detta rambeslut. Samtycke skall vägras av de skäl som anges i artikel 3 och får i övrigt vägras endast av de skäl som anges i artikel 4. Beslutet skall fattas senast 30 dagar efter det att framställningen har mottagits.

I de situationer som anges i artikel 5 måste de garantier som föreskrivs i den artikeln ges av den utfärdande medlemsstaten.”

13

Formuläret för en europeisk arresteringsorder, som återfinns i bilagan till rambeslut 2002/584, innehåller bland annat en ruta c, benämnd ”Uppgifter om straffets längd”. I punkt 2 där ska den utfärdande rättsliga myndigheten ange ”[längden] för det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som har dömts ut”.

14

Enligt artikel 95/2 i wet betreffende de externe rechtspositie van de veroordeelden tot een vrijheidsstraf en de aan het slachtoffer toegekende rechten in het raam van de strafuitvoeringsmodaliteiten (lag om den externa rättsställningen för personer som dömts till frihetsstraff och om brottsoffers rättigheter i samband med straffverkställigheten) av den 17 maj 2006 (Belgisch Staatsblad av den 15 juni 2006, s. 30455), i dess lydelse enligt wet betreffende de terbeschikkingstelling van de strafuitvoeringsrechtbank (lag om prövning av domstolen för straffverkställighet) av den 6 april 2007 (Belgisch Staatsblad av den 13 juli 2007, s. 38299) gäller följande:

”1)   Domstolen för straffverkställighet gör sin prövning av den dömde … när det huvudsakliga straffet är avtjänat.

2)   Domstolen för straffverkställighet ska innan det huvudsakliga straffet är avtjänat besluta, i enlighet med förfarandet enligt avsnitt 2, antingen att frihetsberöva den dömde eller att låta denne stå under övervakning utan frihetsberövande.

…

3)   Den dömde ska frihetsberövas när det finns en risk för att denne begår allvarliga brott som kränker tredje mans fysiska eller psykiska integritet och det inte är möjligt att förmå honom eller henne att avstå från detta genom särskilda villkor inom ramen för frigivning under övervakning.”

15

Genom dom av den 1 februari 2013 av Hof van beroep te Antwerpen (Appellationsdomstolen i Antwerpen, Belgien) dömdes IK, som är belgisk medborgare, till tre års fängelse för sexuellt utnyttjande, utan våld eller hot, mot en underårig yngre än 16 år (nedan kallat det huvudsakliga straffet). Genom denna dom, och med anledning av samma brott, beslutade rätten också att han skulle stå till förfogande för strafuitvoeringsrechtbank (domstolen för straffverkställighet) under tio år (nedan kallat den kompletterande påföljden). Enligt belgisk rätt inträffar den påföljden när det huvudsakliga straffet har avtjänats. Strafuitvoeringsrechtbank (domstolen för straffverkställighet) beslutar, innan det huvudsakliga straffet har avtjänats helt, om antingen frihetsberövande eller frigivning under övervakning för den dömde.

16

IK lämnade Belgien, varpå den behöriga rättsliga myndigheten där den 27 augusti 2014 utfärdade en europeisk arresteringsorder mot honom för verkställighet av straffet. Den europeiska arresteringsordern angav det huvudsakliga straffet, brottens beskaffenhet och brottsrubricering samt tillämpliga bestämmelser och innehöll en redogörelse för de faktiska omständigheterna. Däremot nämndes inte den kompletterande påföljd som IK också hade dömts till.

17

Efter att IK gripits i Nederländerna godkände Rechtbank Amsterdam, internationale rechtshulpskamer (Domstolen i Amsterdam, avdelningen för internationell rättslig hjälp, Nederländerna) genom beslut av den 8 mars 2016 att IK skulle överlämnas till Belgien för att avtjäna sitt frihetsstraff där, för det brott för vilket överlämnandet begärts.

18

IK överlämnades därefter till de belgiska myndigheterna och frihetsberövades. Det frihetsberövandet grundade sig på att han ådömts det huvudsakliga straffet, som skulle vara avtjänat den 12 augusti 2018, plus den kompletterande påföljden, det vill säga att han skulle stå till domstols förfogande och vara underkastad övervakning under tio år.

19

Den 21 juni och 19 juli 2018 prövade Strafuitvoeringsrechtbank Antwerpen (Domstolen för straffverkställighet i Antwerpen, Belgien) IK:s fall. I det förfarandet anförde IK att de nederländska myndigheternas överlämnande inte kunde omfatta den kompletterande påföljden och att den domstolen inte kunde besluta om frihetsberövande som verkställighet av den påföljden, eftersom den inte nämndes i den europeiska arresteringsorder som de belgiska myndigheterna utfärdat.

20

Det är mot denna bakgrund som den behöriga utfärdande rättsliga myndigheten i Belgien den 2 juli 2018 sände en ytterligare begäran rörande den kompletterande påföljden till de nederländska myndigheterna, med stöd av artikel 27 i rambeslut 2002/584. De nederländska myndigheterna bedömde att de endast kunde samtycka till att den berörda personen skulle dömas eller åtalas för ett annat brott än det som motiverat överlämnandet, och att så inte var fallet här. De biföll därför inte denna ytterligare begäran.

21

I dom av den 31 juli 2018 underkände Strafuitvoeringsrechtbank te Antwerpen (Domstolen för straffverkställighet i Antwerpen) IK:s argument och beslutade att han skulle hållas fortsatt frihetsberövad. Den 3 augusti 2018 överklagade IK den domen till den hänskjutande domstolen, Hof van Cassatie (Högsta domstolen, Belgien).

22

Enligt den domstolen får en europeisk arresteringsorder enligt artikel 2.1 i rambeslut 2002/584 utfärdas för verkställighet av ett straff när det har dömts ut ett straff eller en annan frihetsberövande åtgärd på minst fyra månader.

23

Enligt artikel 8.1 i rambeslutet ska uppgifterna i en europeisk arresteringsorder vara uppställda i enlighet med formuläret i bilagan till rambeslutet och bland annat innehålla följande uppgifter: uppgift om förekomsten av en verkställbar dom, brottets beskaffenhet och brottsrubricering, en beskrivning av de omständigheter under vilka brottet begåtts, och det straff som dömts ut.

24

Dessa uppgifter ska göra det möjligt för den verkställande rättsliga myndigheten att kontrollera om de formella och materiella kraven för överlämnande enligt en europeisk arresteringsorder är uppfyllda eller om det eventuellt finns skäl för att vägra överlämnande, såsom skäl hänförliga till respekten för de grundläggande rättigheterna och de allmänna principerna i artikel 6 FEU, i enlighet med artikel 1.3 i rambeslutet.

25

Vidare föreskriver artikel 27.2 i rambeslut 2002/584 att, utom i de fall som avses i artikel 27.1 och 27.3, får en överlämnad person inte åtalas, dömas eller på annat sätt frihetsberövas för något annat brott, som begicks före överlämnandet av denne, än det brott för vilket personen överlämnades.

26

Mot denna bakgrund beslutade Hof van Cassatie (Högsta domstolen) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till EU-domstolen:

27

Den hänskjutande domstolen har ansökt om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt det förfarande för brådskande mål om förhandsavgörande som föreskrivs i artikel 107.1 i domstolens rättegångsregler.

28

Till stöd för sin ansökan har den hänskjutande domstolen anfört att IK för närvarande är frihetsberövad i Belgien inom ramen för påföljden att stå till domstols förfogande, efter verkställighet av den europeiska arresteringsorder som utfärdades den 27 augusti 2014. Enligt den domstolen är svaret på de hänskjutna frågorna avgörande för IK:s frihetsberövande och om detta ska fortgå.

29

EU-domstolen konstaterar inledningsvis att förevarande begäran om förhandsavgörande rör en tolkning av rambeslut 2002/584, som omfattas av de områden som avses i avdelning V – om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa – i tredje delen av EUF-fördraget. Denna begäran kan således bli föremål för förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.

30

Vad därefter gäller villkoret att målet ska vara brådskande, ska det enligt EU-domstolens fasta praxis beaktas att den berörda personen för närvarande är frihetsberövad och att frågan om vederbörande ska vara fortsatt frihetsberövad är beroende av utgången i det nationella målet. Den berördes situation ska dessutom bedömas utifrån omständigheterna vid tidpunkten för prövningen av ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål (dom av den 19 september 2018, RO, C‑327/18 PPU, EU:C:2018:733, punkt 30 och där angiven rättspraxis).

31

I förevarande fall är det utrett att IK vid den tidpunkten var frihetsberövad i Belgien. Det framgår av de förklaringar som den hänskjutande domstolen har lämnat att frågan huruvida denna person ska vara fortsatt frihetsberövad beror på utgången av det nationella målet, eftersom den frihetsberövande åtgärd som vidtagits mot honom har beslutats inom ramen för verkställighet av den europeiska arresteringsorder som utfärdats mot honom och att det svar som EU-domstolen lämnar på tolkningsfrågorna är avgörande för om han ska hållas fortsatt frihetsberövad, för verkställighet av den kompletterande påföljden.

32

Under dessa omständigheter beslutade EU-domstolen (första avdelningen) den 10 september 2018, på förslag från referenten och efter att ha hört generaladvokaten, att bifalla den hänskjutande domstolens ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål om förhandsavgörande.

33

Den hänskjutande domstolen har ställt sina tre frågor, vilka ska prövas gemensamt, för att få klarhet i om artikel 8.1 f i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att en underlåtenhet att i den europeiska arresteringsordern på grundval av vilken den berörda personen har överlämnats nämna den kompletterande påföljden att stå till domstols förfogande, en påföljd som denne dömts till för samma brott och genom samma domstolsavgörande som det huvudsakliga frihetsstraffet, utgör hinder för att verkställighet av denna kompletterande påföljd medför frihetsberövande, efter det att det huvudsakliga straffet avtjänats och efter det att ett formellt beslut om frihetsberövande meddelats av den nationella domstol som är behörig på straffverkställighetsområdet.

34

EU-domstolen erinrar inledningsvis om att unionsrätten bygger på den grundläggande premissen att varje medlemsstat delar en rad gemensamma värden med alla andra medlemsstater – vilka utgör grunden för unionen i enlighet med vad som anges i artikel 2 FEU – och erkänner att de andra medlemsstaterna delar dessa värden med den. Denna premiss innebär och motiverar att medlemsstaterna hyser ett ömsesidigt förtroende för att dessa värden erkänns och således att den unionsrätt iakttas genom vilken de genomförs (dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 35 och där angiven rättspraxis).

35

Såväl principen om ömsesidigt förtroende mellan medlemsstaterna som principen om ömsesidigt erkännande, som i sig grundar sig på det ömsesidiga förtroendet mellan dessa, har en grundläggande betydelse inom unionsrätten, eftersom det tack vare dessa principer är möjligt att skapa och upprätthålla ett område utan inre gränser. Närmare bestämt innebär principen om ömsesidigt förtroende, särskilt när det gäller området med frihet, säkerhet och rättvisa, att var och en av medlemsstaterna, förutom under exceptionella omständigheter, har en skyldighet att utgå från att alla de andra medlemsstaterna iakttar unionsrätten och särskilt de grundläggande rättigheter som erkänns i unionsrätten (dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

36

Det framgår av skäl 6 i rambeslut 2002/584 att den europeiska arresteringsorder som införs genom detta rambeslut utgör den första konkreta åtgärden på det straffrättsliga området rörande principen om ömsesidigt erkännande.

37

Rambeslutet, såsom särskilt framgår av artikel 1.1 och 1.2 samt av skälen 5 och 7 i detta avser att ersätta den multilaterala utlämningsordning som bygger på Europeiska utlämningskonventionen som undertecknades i Paris den 13 december 1957, med ett system för överlämnande mellan rättsliga myndigheter av dömda eller misstänkta personer för verkställighet av domar eller för lagföring, vilket grundar sig på principen om ömsesidigt erkännande (dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 39 och där angiven rättspraxis).

38

Rambeslut 2002/584 syftar således, genom inrättandet av ett nytt, förenklat och effektivare system för överlämnande av personer som har dömts eller misstänks för brott, till att underlätta och påskynda det rättsliga samarbetet för att uppnå målet för unionen att bli ett område med frihet, säkerhet och rättvisa, på grundval av den höga grad av förtroende som ska finnas mellan medlemsstaterna (dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

39

Enligt artikel 1.1 i rambeslutet är syftet att en annan medlemsstat ska gripa och överlämna en eftersökt person för att, med hänsyn till målet med rambeslutet, den som begått brottet inte ska undkomma straff och att denne åtalas eller avtjänar det frihetsstraff som han eller hon dömts till.

40

Principen om ömsesidigt erkännande – som, vilket särskilt framgår av skäl 6 i rambeslutet, utgör en ”hörnsten” i det straffrättsliga samarbetet – kommer till uttryck i artikel 1.2 i detta beslut. Där instiftas en regel om att medlemsstaterna är skyldiga att verkställa varje europeisk arresteringsorder utifrån principen om ömsesidigt erkännande och i enlighet med bestämmelserna i rambeslutet (dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

41

Det innebär att de verkställande rättsliga myndigheterna i princip endast har möjlighet att vägra att verkställa en sådan order om de kan åberopa något av de skäl till att vägra verkställighet som på ett uttömmande sätt räknas upp i rambeslut 2002/584 och att de enda villkor som får uppställas för verkställighet av en europeisk arresteringsorder är de villkor som på ett uttömmande sätt anges i artikel 5 i nämnda rambeslut. Det betyder att medan verkställighet av en europeisk arresteringsorder utgör huvudregeln, har möjligheten att vägra verkställighet utformats som ett undantag som ska tolkas restriktivt (dom av den 25 juli 2018, Minister for Justice and Equality (Brister i domstolssystemet), C‑216/18 PPU, EU:C:2018:586, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

42

Rambeslut 2002/584 anger därför uttryckligen, i artikel 3, skälen till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern ska vägras, i artiklarna 4 och 4a skälen till att verkställighet av den europeiska arresteringsordern får vägras och i artikel 5 de garantier som ska lämnas av den utfärdande staten i särskilda fall.

43

EU-domstolen har vidare funnit att dessa bestämmelser vilar på förutsättningen att den berörda europeiska arresteringsordern uppfyller formkraven i artikel 8.1 i rambeslutet och att en underlåtenhet att uppfylla något av dessa formkrav, som måste vara uppfyllda för att den europeiska arresteringsordern ska vara giltig, i princip ska medföra att den verkställande rättsliga myndigheten vägrar att verkställa nämnda arresteringsorder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 1 juni 2016, Bob-Dogi, C‑241/15, EU:C:2016:385, punkterna 63 och 64).

44

Det kan inte automatiskt uteslutas att utdömande av en kompletterande påföljd som inte har nämnts i den europeiska arresteringsordern under vissa omständigheter kan utgöra ett av de skäl som kan motivera att verkställighet av arresteringsordern vägras.

45

Det är mot den bakgrunden som EU-domstolen ska pröva om, under sådana omständigheter som i det nationella målet, en underlåtenhet att nämna den kompletterande påföljden i den europeiska arresteringsordern medför att den verkställande rättsliga myndighetens utövande av sin behörighet enligt artiklarna 3–5 i rambeslutet påverkas eller att formkraven i artikel 8.1 f i beslutet åsidosätts.

46

I det nationella målet har den verkställande rättsliga myndigheten inte berövats möjligheten att stödja sig på artiklarna 3–5 i rambeslutet.

47

Under sådana omständigheter som i det nationella målet ska det bedömas om ett utelämnande av den kompletterande påföljden i den europeiska arresteringsordern strider mot formkravet i artikel 8.1 f i rambeslutet.

48

Enligt den bestämmelsen ska ”[d]et straff som dömts ut, om det rör sig om en slutlig dom” anges.

49

För att förenkla och påskynda överlämningsförfarandet inom de tidsfrister som fastställs i artikel 17 i rambeslutet, innehåller beslutet i bilaga ett särskilt formulär som de utfärdande rättsliga myndigheterna ska komplettera genom att ange de specifika uppgifter som krävs (dom av den 23 januari 2018, Piotrowski, C‑367/16, EU:C:2018:27, punkt 57). Ruta c punkt 2 i det formuläret avser ”[längden] för det fängelsestraff eller den frihetsberövande åtgärd som har dömts ut”.

50

Formkravet i artikel 8.1 f i rambeslutet syftar till att de verkställande rättsliga myndigheterna ska få kännedom om längden på det frihetsstraff för vilket överlämnande begärs. Det är en del av de formella minimiuppgifter som är nödvändiga för att de verkställande rättsliga myndigheterna snabbt ska kunna verkställa den europeiska arresteringsordern genom att skyndsamt anta ett beslut om överlämnande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 januari 2018, Piotrowski, C‑367/16, EU:C:2018:27, punkterna 58 och 59).

51

Det kravet syftar till att – som generaladvokaten påpekat i punkt 66 i sitt förslag till avgörande – säkerställa att den europeiska arresteringsordern omfattas av rambeslutets tillämpningsområde och i synnerhet kontrollera att den har utfärdats för verkställighet av ett straff eller en annan frihetsberövande åtgärd som uppfyller det minimikrav på minst fyra månaders varaktighet som föreskrivs i artikel 2.1 i rambeslutet.

52

I förevarande fall uppfyller IK:s huvudsakliga straff på tre års fängelse det kravet. Det räcker alltså att nämna det straffet för att den europeiska arresteringsordern ska uppfylla formkravet i artikel 8.1 f i rambeslutet.

53

Under dessa omständigheter var den verkställande rättsliga myndigheten skyldig att överlämna den eftersökta personen, så att denne inte undkommer straff för brottet och domen mot honom kan verkställas.

54

Under sådana omständigheter som i det nationella målet kan det således inte ha någon som helst inverkan på verkställigheten av den kompletterande påföljden i den utfärdande medlemsstaten efter överlämnandet att den påföljden inte nämndes i den europeiska arresteringsordern.

55

Den slutsatsen påverkas inte av IK:s och den nederländska regeringens argument att den verkställande rättsliga myndighetens beslut utgör grunden för frihetsberövandet i den utfärdande medlemsstaten och att ett frihetsstraff därför inte får verkställas om det inte omfattas av den verkställande rättsliga myndighetens beslut och överlämnande inte godkänts för det straffet.

56

I själva verket har den verkställande myndighetens beslut dock inte till syfte att godkänna verkställighet av ett frihetsstraff i den utfärdande medlemsstaten. Som generaladvokaten noterat i punkt 81 i sitt förslag till avgörande och som EU-domstolen erinrat om i punkt 39 ovan, är det beslutet bara ett godkännande av att den eftersökta personen överlämnas, i enlighet med bestämmelserna i rambeslut 2002/584, så att straff kan utdömas för brottet. Grunden för verkställigheten av frihetsstraffet är den verkställbara dom som meddelats i den utfärdande medlemsstaten och som enligt i artikel 8.1 c i rambeslutet måste anges.

57

Den nederländska regeringen har vidare hävdat att verkställighet av ett straff som den verkställande rättsliga myndigheten inte fått kännedom strider mot specialitetsprincipen, även om den förvisso preciserade vid förhandlingen i domstolen att den inte ifrågasätter att den europeiska arresteringsordern i fråga faktiskt är giltig. Den tolkningen kan inte godtas.

58

För det första stadgar artikel 27 i rambeslut 2002/584, under rubriken ”Möjligheter till åtal för andra brott”, att en överlämnad person inte får åtalas, dömas eller på annat sätt berövas sin frihet för något annat brott, som begicks före överlämnandet, än det brott för vilket personen överlämnades. För det andra ger artikel 27.3 g i rambeslutet en möjlighet att efter överlämnandet begära samtycke till detta från den verkställande rättsliga myndigheten. Som den nederländska regeringen själv medgett i sitt skriftliga yttrande, kan det kompletterande samtycket dock endast avse ett annat brott än det som motiverade överlämnandet och inte en annan påföljd för samma brott.

59

Av detta följer att specialitetsregeln, som den kommer till uttryck i artikel 27 i rambeslutet, endast rör andra brott än de som motiverat överlämnandet, vilket generaladvokaten också erinrat om i punkterna 53 och 54 i sitt förslag till avgörande.

60

Som framgår av begäran om förhandsavgörande har den kompletterande påföljden i förevarande fall inte lagts till efter det att den eftersökta personen överlämnades. Den meddelades för samma brott och genom samma domstolsavgörande som det huvudsakliga straffet på tre års fängelse.

61

Eftersom IK dömdes till denna kompletterande påföljd för det brott som låg till grund för att den europeiska arresteringsordern utfärdades och verkställdes, omfattar tillämpningen av specialitetsregeln följaktligen inte frågan huruvida den påföljden kan verkställas i form av ett frihetsberövande trots att den verkställande rättsliga myndigheten inte fått kännedom om den.

62

Vidare betyder, i motsats till vad Europeiska kommissionen har anfört, den omständigheten att den kompletterande påföljden inte nämnts i den europeiska arresteringsordern, inte – med hänsyn till principen om ömsesidigt förtroende – att verkställighet av ordern kan medföra frihetsberövande endast om den verkställande rättsliga myndigheten informerats om den i förväg, i enlighet med artikel 15.3 i rambeslut 2002/584, och sedan inte beslutar att beträffande denna kompletterande påföljd åberopa något av skälen till att vägra den europeiska arresteringsordern eller med stöd av artiklarna 3–5 i rambeslutet villkora verkställighet av den med att vissa garantier lämnas av den utfärdande medlemsstaten.

63

EU-domstolen har slagit fast att i syfte att uppnå ett effektivt straffrättsligt samarbete ska såväl utfärdande som verkställande rättsliga myndigheter fullt ut använda sig av de verktyg som föreskrivs i bland annat artiklarna 8.1 och 15 i rambeslutet för att främja det ömsesidiga förtroende som utgör grunden för detta samarbete (se, för ett liknande resonemang, dom av den 22 december 2017, Ardic, C‑571/17 PPU, EU:C:2017:1026, punkterna 90 och 91).

64

I förevarande fall borde den kompletterande påföljden ha nämnts i den europeiska arresteringsordern, vilket den belgiska regeringen också medgav vid förhandlingen i domstolen. Som framgår av punkt 46 medför underlåtenheten att nämna den kompletterande påföljden i den europeiska arresteringsordern likväl inte att den verkställande rättsliga myndighetens möjlighet att utöva sin behörighet enligt artiklarna 3–5 i rambeslut 2002/584 påverkas.

65

Som generaladvokaten påpekat i punkt 109 i sitt förslag till avgörande, framgår det av vad som redovisats för domstolen att IK, trots att han varken var ovetande om sitt straff eller om straffets längd, inte inför den verkställande rättsliga myndigheten åberopat att den kompletterande påföljden inte nämndes i den europeiska arresteringsordern.

66

Slutligen är det, som EU-domstolen redan har slagit fast, när det är fråga om förfaranden i samband med en europeisk arresteringsorder i första hand den utfärdande medlemsstatens ansvar att se till att den eftersökta personens rättigheter iakttas. Det ska således presumeras att denna medlemsstat respekterar unionsrätten och i synnerhet de grundläggande rättigheter som erkänns av denna rättsordning (se dom av den 23 januari 2018, Piotrowski, C‑367/16, EU:C:2018:27, punkt 50).

67

Den verkställande rättsliga myndighetens beslut påverkar dock inte den berörda personens möjligheter att, sedan han har överlämnats, använda sig av de rättsmedel som finns i den utfärdande medlemsstatens rättsordning för att, vid behov, ifrågasätta lagenligheten av de förhållanden under vilka han hålls frihetsberövad i en kriminalvårdsanstalt i denna medlemsstat, bland annat, som framgår av tvisten i den nationella domstolen, vad beträffar den europeiska arresteringsorder som låg till grund för överlämnandet. Han kan bland annat åberopa rätten till ett effektivt rättsmedel och till en opartisk domstol samt rätten till försvar enligt artiklarna 47 och 48.2 i stadgan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 19 september 2018, RO, C‑327/18 PPU, EU:C:2018:733, punkt 50).

68

Under sådana omständigheter som i det nationella målet kan artikel 15.3 i rambeslut 2002/584 därför inte tolkas så, att den ålägger den utfärdande rättsliga myndigheten att informera den verkställande rättsliga myndigheten, efter det att den myndigheten tagit emot begäran om överlämnande, om att det föreligger en kompletterande påföljd, så att den myndigheten kan fatta ett beslut om möjligheten att verkställa den påföljden i den utfärdande medlemsstaten.

69

Som generaladvokaten noterade i punkt 116 i sitt förslag till avgörande skulle det vara oförenligt med målet att underlätta och påskynda det rättsliga samarbete som eftersträvas genom rambeslut 2002/584 att villkora verkställighet av en kompletterande påföljd med en sådan skyldighet, trots att den verkställande rättsliga myndigheten inte kunde vägra att efterkomma den europeiska arresteringsordern (se, för ett liknande resonemang, dom av den 23 januari 2018, Piotrowski, C‑367/16, EU:C:2018:27, punkt 53 och där angiven rättspraxis).

70

Av vad som anförts följer att de hänskjutna frågorna ska besvaras på följande sätt. Artikel 8.1 f i rambeslut 2002/584 ska tolkas så, att en underlåtenhet att i den europeiska arresteringsorder på grundval av vilken den berörda personen har överlämnats nämna den kompletterande påföljden att stå till domstols förfogande, en påföljd som denne dömts till för samma brott och genom samma domstolsavgörande som det huvudsakliga frihetsstraffet, inte, under de omständigheter som föreligger i det nationella målet, utgör hinder för att verkställighet av denna kompletterande påföljd medför frihetsberövande, efter det att det huvudsakliga straffet avtjänats och efter det att ett formellt beslut om detta meddelats av den nationella domstol som är behörig på straffverkställighetsområdet.

71

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Artikel 8.1 f i rådets rambeslut 2002/584/RIF av den 13 juni 2002 om en europeisk arresteringsorder och överlämnande mellan medlemsstaterna, i dess lydelse enligt rådets rambeslut 2009/299/RIF av den 26 februari 2009, ska tolkas så, att en underlåtenhet att i den europeiska arresteringsorder på grundval av vilken den berörda personen har överlämnats nämna den kompletterande påföljden att stå till domstols förfogande, en påföljd som denne dömts till för samma brott och genom samma domstolsavgörande som det huvudsakliga frihetsstraffet, inte, under de omständigheter som föreligger i det nationella målet, utgör hinder för att verkställighet av denna kompletterande påföljd medför frihetsberövande, efter det att det huvudsakliga straffet avtjänats och efter det att ett formellt beslut om detta meddelats av den nationella domstol som är behörig på straffverkställighetsområdet.