–

Martina Sciotto, genom F. Andretta, M. Speranza, V. De Michele och S. Galleano, avvocati,

–

Fondazione Teatro dell’Opera di Roma, genom D. De Feo, M. Marazza och M. Marazza, avvocati,

–

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av G. Albenzio, avvocato dello Stato,

–

Europeiska kommissionen, genom M. van Beek och G. Gattinara, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av klausul 5 i ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat den 18 mars 1999 (nedan kallat ramavtalet), som återfinns i bilagan till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP (EGT L 175, 1999, s. 43).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Martina Sciotto och Fondazione Teatro dell’Opera di Roma. I målet har Martina Sciotto yrkat att hennes på varandra följande visstidsanställningar avseende arbete som utförts mellan åren 2007 och 2011 ska omvandlas till tillsvidareanställning.

3

Enligt artikel 1 i direktiv 1999/70 är syftet med direktivet ”att genomföra det [ramavtal som ingåtts] mellan de allmänna branschövergripande organisationerna (EFS, UNICE och CEEP)”.

4

Andra och tredje stycket i inledningen till ramavtalet har följande lydelse:

”Avtalets parter fastslår att tillsvidareanställning är och kommer att fortsätta att vara den generella formen av anställningsförhållande mellan arbetsgivare och arbetstagare. De konstaterar vidare att visstidsanställningar, under vissa omständigheter, svarar mot både arbetsgivares och arbetstagares behov.

I detta avtal fastställs allmänna principer och minimikrav för visstidsarbete. Vid den detaljerade tillämpningen av dessa måste hänsyn tas till specifika nationella, bransch- och säsongförhållanden. Avtalet visar arbetsmarknadsparternas vilja att skapa en övergripande ram för att visstidsanställda skall kunna garanteras likabehandling genom att de skyddas mot diskriminering och för att anställningskontrakt för visstidsanställning skall användas på grunder som godtas av både arbetsgivare och arbetstagare.”

5

Punkterna 6–8 och 10 i de allmänna övervägandena i ramavtalet har följande lydelse:

…

6

Enligt klausul 1 i ramavtalet är syftet med ramavtalet dels att förbättra kvaliteten på visstidsarbete genom att garantera att icke-diskrimineringsprincipen tillämpas, dels att upprätta ett ramverk för att förhindra missbruk som uppstår vid tillämpningen av på varandra följande visstidsanställningsavtal eller visstidsanställningsförhållanden.

7

Klausul 2 i ramavtalet har rubriken ”Räckvidd”. Punkt 1 i denna klausul har följande lydelse:

”Detta avtal gäller visstidsanställda som har ett anställningskontrakt eller ett anställningsförhållande, enligt definitionerna i lagar, kollektivavtal eller praxis i varje medlemsstat.”

8

Klausul 3 i ramavtalet har rubriken ”Definitioner” och där föreskrivs följande:

”I detta avtal avses med

9

I klausul 4 i ramavtalet, med rubriken ”Principen om icke-diskriminering”, föreskrivs följande i punkt 1:

”När det gäller anställningsvillkor, skall visstidsanställda inte behandlas mindre fördelaktigt än jämförbara tillsvidareanställda enbart på grund av att de har en visstidsanställning, om detta inte motiveras på objektiva grunder.”

10

Klausul 5 i ramavtalet har rubriken ”Bestämmelser för att förhindra missbruk”. Punkt 1 i denna klausul har följande lydelse:

”För att förhindra missbruk som uppstår genom användandet av på varandra följande visstidsanställningskontrakt eller visstidsanställningsförhållanden, så skall medlemsstaterna, efter samråd med arbetsmarknadens parter i enlighet med nationell lagstiftning, kollektivavtal eller praxis, och/eller arbetsmarknadens parter, där det inte finns likvärdiga lagliga åtgärder för att förhindra missbruk, på ett sätt som tar hänsyn till behoven i särskilda branscher och/eller till kategorier av arbetstagare, införa en eller fler av följande åtgärder:

11

I artikel 3 i legge n. 426 – Provvedimenti straordinari en sostegno delle attività musicali (lag nr 426 om extraordinära åtgärder till stöd för musikverksamhet) av den 22 juli 1977 (GURI nr 206 av den 28 juli 1977) (nedan kallad lag nr 426/1977) anges att ”anställningsförhållanden inte får förnyas när detta enligt bestämmelser i lag eller avtal skulle medföra att visstidsanställning omvandlas till tillsvidareanställning” och att förnyande som sker i strid med detta förbud ska vara ogiltigt.

12

I artikel 1.01 i decreto legislativo n. 368 – Attuazione della direttiva 1999/70/CE relativa all’accordo quadro sul lavoro a tempo determinato concluso dall’UNICE, dal CEEP e dal CES (lagstiftningsdekret nr 368 om genomförande av direktiv 1999/70/EG om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP) av den 6 september 2001 (GURI nr 235 av den 9 oktober 2001), i den lydelse som var tillämplig vid tiden för omständigheterna i det nationella målet (nedan kallat lagstiftningsdekret nr 368/2001), anges att tillsvidareanställning är den normala anställningsformen. I artikel 1.1 i nämnda lagstiftningsdekret anges att tekniska skäl avseende produktionen, organisationen eller en ersättare kan motivera att ett anställningsavtal tidsbegränsas medan det i artikel 1.2 föreskrivs att sådana skäl ska anges skriftligen.

13

I artikel 4 i lagstiftningsdekret nr 368/2001 anges att giltighetstiden för ett avtal om visstidsanställning kan förlängas med arbetstagarens samtycke endast om den ursprungliga giltighetstiden för avtalet var kortare än tre år. Förlängning får endast ske en gång och under förutsättning att den sker på objektiva grunder och avser samma arbete. Det är arbetsgivaren som har bevisbördan för att objektiva grunder föreligger.

14

I artikel 5 i lagstiftningsdekret nr 368/2001 anges att om anställningsförhållandet på grund av användning av på varandra följande anställningar sammanlagt varar mer än 36 månader, ska anställningsförhållandet anses gälla tills vidare.

15

Enligt artikel 11.4 i lagstiftningsdekret nr 368/2001 ska bestämmelserna i artiklarna 4 och 5 i detta inte gälla för konstnärlig och teknisk personal vid stiftelser för musikalisk framställning.

16

I artikel 3.6 i decreto-legge n. 64 – recante disposizioni urgenti in materia di spettacolo e attività culturali (lagdekret nr 64 om brådskande bestämmelser om scenkonst och kulturverksamhet) av den 30 april 2010 (GURI nr 100 av den 30 april 2010), efter ändringar omvandlat till lag genom legge n. 100 (lag nr 100) av den 29 juni 2010 (GURI nr 150 av den 30 juni 2010, s. 2), anges att artikel 3.4 och 3.5 i lag nr 426/1977 ska fortsätta att gälla för opera- och konserthusstiftelser, oaktat att de har omvandlats till privaträttsliga rättssubjekt. Där anges även att artikel 1.01 och 1.2 i lagstiftningsdekret nr 368/2001 inte ska gälla för opera- och konserthusstiftelser.

17

Martina Sciotto var anställd som balettdansös av Fondazione Teatro dell’Opera di Roma enligt flera visstidsanställningsavtal som förnyades i samband med olika planerade konstnärliga framträdanden under perioden från den 26 juni 2007 till den 30 oktober 2011.

18

Mot bakgrund av att hon permanent fanns med i operahusets personalförteckning och att hon hade utfört samma arbetsuppgifter som den tillsvidareanställda personalen, väckte Martina Sciotto den 20 april 2012 talan vid Tribunale di Roma (Domstolen i Rom, Italien) och gjorde gällande att det i hennes anställningsavtal inte hade angetts några särskilda tekniska, organisatoriska eller produktionsrelaterade krav som motiverade att avtalen ingåtts för viss tid. Hon yrkade att domstolen skulle fastställa att de giltighetstider som fastställts i hennes anställningsavtal var rättsstridiga samt omvandla hennes anställning till tillsvidareanställning och tillerkänna henne skadestånd.

19

I dom av den 22 november 2013 ogillade Tribunale di Roma (Domstolen i Rom) Martina Sciottos talan och anförde i domskälen att enligt den italienska speciallagstiftningen om opera- och konserthusstiftelser gäller inte de allmänna bestämmelserna om anställningsavtal för sådana stiftelser, varför den lagstiftningen utgör hinder för att anställningsavtal som ingåtts av dem omvandlas till tillsvidareanställning.

20

Martina Sciotto överklagade denna dom till den hänskjutande domstolen, Corte d’appello di Roma (Appellationsdomstolen i Rom, Italien) och gjorde med hänvisning till EU-domstolens dom av den 26 februari 2015, kommissionen/Luxemburg (C‑238/14, EU:C:2015:128) gällande att den italienska speciallagstiftningen om opera- och konserthusstiftelser strider mot unionsrätten.

21

Den hänskjutande domstolen har i sin begäran om förhandsavgörande angett bland annat följande. Speciallagstiftningen om sektorn för opera- och konserthusorgan är mycket komplicerad och har genomgått tre perioder, under vilka dessa organs rättsliga ställning har skiftat. De har successivt gått från att ha ställning som offentligrättsliga juridiska personer till att ha ställning som offentliga ekonomiska organ för att därefter få ställning som privaträttsliga juridiska personer i form av stiftelser.

22

I artikel 11.4 i lagstiftningsdekret nr 368/2001, som antogs under den tredje perioden, anges att bestämmelserna i artiklarna 4 och 5 i dekretet inte ska gälla för konstnärlig och teknisk personal vid stiftelser för musikalisk framställning. I artikel 11 i decreto-legge n. 91 – recante Disposizioni urgenti per la tutela, la valorizzazione e il rilancio dei beni e delle attivitá culturali e del turismo (lagdekret nr 91 om bestämmelser om skydd, tillvaratagande och främjande av tillgångar och verksamhet inom kultur- och turismsektorerna) av den 8 augusti 2013 (GURI nr 186 av den 9 augusti 2013), efter ändringar omvandlat till lag genom legge n. 112 (lag nr 112) av den 7 oktober 2013 (GURI nr 236 av den 8 oktober 2013, s. 1), som har rubriken ”Brådskande bestämmelser om ekonomisk rekonstruktion av opera- och konserthusstiftelser och om främjande av det nationella systemet för musik av högsta kvalitet”, föreskrivs i punkt 19 att tillsvidareanställningar vid opera- och konserthusstiftelser ska uppkomma endast genom härför avsedda offentliga urvalsförfaranden.

23

Den hänskjutande domstolen är osäker på huruvida skyddet för arbetstagare som med opera- och konserthusstiftelser har ingått på varandra följande avtal om visstidsanställning för en sammanlagd period på över tre år uppfyller unionsrättens krav. Den nationella lagstiftning som är tillämplig på denna sektor kräver nämligen inte att arbetsgivaren anger på vilka objektiva grunder avtalen förnyas. Vidare saknas bestämmelser om en övre sammanlagd tidsgräns för flera på varandra följande visstidsanställningar och om hur många gånger en visstidsanställning får förnyas. Det saknas även likvärdiga lagstadgade åtgärder för att förhindra missbruk. Det föreskrivs inte heller att avtal om visstidsanställning i den aktuella sektorn endast får ingås när det finns behov av att ersätta ledig personal.

24

Mot denna bakgrund beslutade Corte d’appello di Roma (Appellationsdomstolen i Rom) att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Strider en nationell lagstiftning (såsom artikel 3.6 i lagdekret nr 64 av den 30 april 2010 [om brådskande bestämmelser om scenkonst och kulturverksamhet], efter ändringar omvandlad till lag nr 100 av den 29 juni 2010, till den del det däri föreskrivs att ’[a]rtikel 1.01 och 1.2 i lagstiftningsdekret [nr 368/2001] under inga omständigheter ska vara tillämplig på opera- och konserthusstiftelser’, mot klausul 5 i [ramavtalet]?”

25

Såsom den hänskjutande domstolens fråga är formulerad har den ställts för att EU-domstolen ska uttala sig om huruvida vissa bestämmelser i nationell rätt är förenliga med unionsrätten.

26

Fondazione Teatro dell’Opera di Roma har gjort gällande att en sådan begäran om förhandsavgörande inte kan tas upp till prövning, eftersom EU-domstolen inte är behörig att uttala sig om tolkningen av nationell rätt.

27

Domstolen erinrar i detta avseende om att det samarbetssystem som fastställs i artikel 267 FEUF grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och EU-domstolen. I ett förfarande enligt den artikeln ankommer det på medlemsstaternas domstolar och inte på EU-domstolen att tolka nationella bestämmelser. Det ankommer vidare inte på EU-domstolen att uttala sig om nationella bestämmelsers förenlighet med bestämmelser i unionsrätten. Däremot är domstolen behörig att tillhandahålla den nationella domstolen alla uppgifter om unionsrättens tolkning som denna behöver för att pröva huruvida bestämmelser i nationell rätt är förenliga med unionsrätten (dom av den 15 oktober 2015, Iglesias Gutiérrez och Rion Bea, C‑352/14 och C‑353/14, EU:C:2015:691, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

28

Det är visserligen riktigt att EU-domstolen, enligt ordalydelsen av den tolkningsfråga som den hänskjutande domstolen ställt, ombetts att uttala sig om huruvida en bestämmelse i nationell rätt är förenlig med unionsrätten. Det finns dock inget som hindrar EU-domstolen från att lämna ett användbart svar till den hänskjutande domstolen, genom att tillhandahålla den domstolen de uppgifter om unionsrättens tolkning som den behöver för att själv avgöra om den nationella rätten är förenlig med unionsrätten (dom av den 15 oktober 2015, Iglesias Gutiérrez och Rion Bea, C‑352/14 och C‑353/14, EU:C:2015:691, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

29

Tolkningsfrågan ska således förstås som att den ställts för att få klarhet i huruvida klausul 5 i ramavtalet ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som den här aktuella, enligt vilken de allmänna bestämmelser som reglerar anställningsförhållanden och som syftar till att beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningar genom automatisk omvandling av visstidsanställning till tillsvidareanställning om anställningsförhållandet varar längre än en viss tid inte är tillämpliga på sektorn för opera- och konserthusstiftelser.

30

Syftet med klausul 5.1 i ramavtalet är att genomföra ett av de mål som eftersträvas med detta avtal, nämligen att reglera möjligheterna att använda på varandra följande visstidsanställningar, vilka kan missbrukas till arbetstagarnas nackdel. I ramavtalet har det därför föreskrivits vissa minimiskyddsbestämmelser för att förhindra att arbetstagarnas anställningstrygghet urholkas (dom av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl., C‑212/04, EU:C:2006:443, punkt 63, dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13–C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 72, och dom av den 7 mars 2018, Santoro, C‑494/16, EU:C:2018:166, punkt 25).

31

Såsom framgår av andra stycket i inledningen till ramavtalet och punkterna 6 och 8 i de allmänna övervägandena i detta avtal, anses anställningstryggheten nämligen utgöra en betydande del av skyddet för arbetstagare, medan visstidsanställningar endast under vissa omständigheter svarar mot både arbetsgivarnas och arbetstagarnas behov (dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13–C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 73, dom av den 26 februari 2015, kommissionen/Luxemburg, C‑238/14, EU:C:2015:128, punkt 36, och dom av den 14 september 2016, Pérez López, C‑16/15, EU:C:2016:679, punkt 27).

32

För att förhindra missbruk av på varandra följande visstidsanställningar är medlemsstaterna, enligt klausul 5.1 i ramavtalet, således skyldiga att på ett verksamt sätt och med bindande verkan införa minst en av de uppräknade åtgärderna när det i nationell rätt inte finns likvärdiga lagstadgade åtgärder. De i klausul 5.1 a–c angivna åtgärderna, vilka är tre till antalet, rör objektiva grunder för förnyad visstidsanställning, den övre sammanlagda tidsgränsen för flera på varandra följande visstidsanställningar respektive det antal gånger som en visstidsanställning får förnyas (dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13–C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 74, dom av den 26 februari 2015, kommissionen/Luxemburg, C‑238/14, EU:C:2015:128, punkt 37, och dom av den 7 mars 2018, Santoro, C‑494/16, EU:C:2018:166, punkt 26).

33

Medlemsstaterna har i det avseendet ett utrymme för skönsmässig bedömning, eftersom de kan välja att införa en eller flera av de åtgärder som anges i punkt 1 a–c i denna klausul eller att tillämpa redan existerande likvärdiga lagstadgade åtgärder (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13–C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 75, dom av den 26 februari 2015, kommissionen/Luxemburg, C‑238/14, EU:C:2015:128, punkt 38, och dom av den 7 mars 2018, Santoro, C‑494/16, EU:C:2018:166, punkt 27).

34

Härigenom fastställs ett allmänt mål för medlemsstaterna i klausul 5.1 i ramavtalet, bestående i att förebygga sådant missbruk. Medlemsstaterna ges emellertid samtidigt rätt att själva bestämma med hjälp av vilka medel som nämnda mål ska uppnås, under förutsättning att de inte äventyrar ramavtalets syfte och ändamålsenliga verkan (dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13–C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 76, dom av den 26 februari 2015, kommissionen/Luxemburg, C‑238/14, EU:C:2015:128, punkt 39, och dom av den 7 mars 2018, Santoro, C‑494/16, EU:C:2018:166, punkt 28).

35

Såsom framgår av klausul 5.1 i ramavtalet och i enlighet med tredje stycket i ingressen till ramavtalet samt punkterna 8 och 10 i de allmänna övervägandena till detta, är det vid genomförandet av ramavtalet som medlemsstaterna har rätt att, i den mån som det är objektivt befogat, ta hänsyn till särskilda behov i vissa branscher och/eller hos berörda kategorier av arbetstagare (dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13–C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 70 och där angiven rättspraxis, och dom av den 26 februari 2015, kommissionen/Luxemburg, C‑238/14, EU:C:2015:128, punkt 40).

36

I förevarande fall står klart att den nu aktuella nationella lagstiftningen gör det möjligt att inom sektorn för opera- och konserthusstiftelser anställa arbetstagare enligt på varandra följande visstidsanställningsavtal, varvid dock ingen av de begränsningar som avses i klausul 5.1 b och c avseende den övre sammanlagda tidsgränsen för flera på varandra följande visstidsanställningar eller det antal gånger som en visstidsanställning får förnyas föreskrivs i lagstiftningen. I synnerhet framgår det av beslutet om hänskjutande att anställningsavtalen inom nämnda sektor är uttryckligen undantagna från tillämpningsområdet för den nationella bestämmelse som medger att på varandra följande visstidsanställningar omvandlas till tillsvidareanställning om anställningsförhållandet varar längre än en viss tid.

37

Det framgår även av beslutet om hänskjutande att den nämnda nationella lagstiftningen inte – vad beträffar visstidsanställd personal inom sektorn för opera- och konserthusstiftelser – innehåller några lagstadgade åtgärder som är likvärdiga med de åtgärder som anges i klausul 5.1 i ramavtalet. Det ska därför prövas huruvida användningen inom denna sektor av på varandra följande visstidsanställningar kan motiveras på objektiva grunder i den mening som avses i klausul 5.1 a i ramavtalet.

38

Som framgår av punkt 7 i de allmänna övervägandena i ramavtalet har parterna i avtalet ansett att användningen av visstidsanställningar på objektiva grunder är ett sätt att förhindra att denna anställningsform missbrukas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13–C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 86 och där angiven rättspraxis, och dom av den 26 februari 2015, kommissionen/Luxemburg, C‑238/14, EU:C:2015:128, punkt 43).

39

I det avseendet gäller att begreppet ”objektiva grunder” ska förstås så, att det avser precisa och konkreta omständigheter som är kännetecknande för en viss verksamhet och som därför kan motivera att på varandra följande visstidsanställningar används i en särskild situation. Dessa omständigheter kan till exempel följa av att de arbetsuppgifter för vilkas utförande avtal om visstidsanställning har ingåtts är av ett särskilt slag och har vissa inneboende egenskaper eller, i förekommande fall, av en medlemsstats strävan efter att uppnå ett berättigat socialpolitiskt mål (dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13–C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 87 och där angiven rättspraxis, och dom av den 26 februari 2015, kommissionen/Luxemburg, C‑238/14, EU:C:2015:128, punkt 44).

40

En nationell bestämmelse i vilken det endast på ett allmänt och abstrakt sätt, i form av en föreskrift i lag eller annan författning, anges att på varandra följande visstidsanställningar får användas uppfyller däremot inte de krav som anges i föregående punkt. En sådan rent formell bestämmelse ger nämligen inte några objektiva eller klara kriterier för bedömningen av huruvida förnyelsen av visstidsanställningar faktiskt sker för att tillgodose ett verkligt behov, huruvida den är ägnad att uppnå det eftersträvade målet och huruvida den är nödvändig för att uppnå detta mål. En sådan bestämmelse medför därför en reell risk för att denna typ av anställningsavtal missbrukas och är följaktligen inte förenlig med ramavtalets syfte och ändamålsenliga verkan (dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13–C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 88 och där angiven rättspraxis, och dom av den 26 februari 2015, kommissionen/Luxemburg, C‑238/14, EU:C:2015:128, punkt 45).

41

Den italienska regeringen anser att det i den nu aktuella nationella lagstiftningen inte på ett allmänt och abstrakt sätt anges att på varandra följande visstidsanställningar får användas. Tvärtom innehåller lagstiftningen särskilda och precisa bestämmelser om detta.

42

Den italienska regeringen har inledningsvis påpekat att opera- och konserthusstiftelser, såsom Fondazione Teatro dell’Opera di Roma, trots deras ställning som privaträttsliga juridiska personer kan likställas med offentliga organ. Regeringen har vidare åberopat det förhållandet att anställningsavtalen inom sektorn för opera- och konserthusstiftelser av tradition ingås för viss tid och har i samband med detta särskilt framhållit de grundlagsskyddade målen att främja den italienska kulturen samt att skydda Italiens historiska och konstnärliga kulturarv. Den har vidare påpekat att nämnda sektor präglas av speciella förhållanden, eftersom varje konstnärligt framträdande har en särskild karaktär och att de anställningsavtal som ingås för ett konstnärligt framträdande nödvändigtvis skiljer sig från dem som ingåtts för tidigare konstnärliga framträdanden. Slutligen har den italienska regeringen förklarat att det lagstadgade förbudet mot att omvandla visstidsanställning till tillsvidareanställning inom nämnda sektor motiveras av två överväganden, vilka är nära kopplade till det förhållandet att organ som Fondazione Teatro dell’Opera di Roma väsentligen är offentliga organ. Det första övervägandet avser behovet av att hålla nere de offentliga utgifterna för finansiering av sådana organ och det andra syftar till att undvika kringgående av regeln om att tillsvidareanställning av arbetstagare endast får ske genom anordnande av uttagningsprov. Den italienska regeringen anser att arbetstagarskyddet säkerställs i tillräcklig grad genom att cheferna för opera- och konserthusstiftelserna hålls ansvariga om de använder anställningsavtal som strider mot tillämpliga lagbestämmelser.

43

Vad för det första gäller argumentet att opera- och konserthusstiftelser som Fondazione Teatro dell’Opera di Roma är offentliga organ, finner domstolen att denna ställning inte har någon inverkan på arbetstagarskyddet enligt klausul 5 i ramavtalet. Det följer nämligen av fast rättspraxis att direktiv 1999/70 och ramavtalet är avsedda att tillämpas även på avtal om visstidsanställning som ingås med myndigheter och andra organ inom den offentliga sektorn (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl., C‑212/04, EU:C:2006:443, punkt 54, och dom av den 7 september 2006, Vassallo, C‑180/04, EU:C:2006:518, punkt 32), eftersom definitionen av vad som i ramavtalet avses med begreppet ”visstidsanställd”, som anges i dess klausul 3.1, omfattar alla arbetstagare utan att det görs någon åtskillnad beroende på om arbetstagaren är anställd av en offentlig eller en privat arbetsgivare (se, för ett liknande resonemang, dom av den 4 juli 2006, Adeneler m.fl., C‑212/04, EU:C:2006:443, punkt 56, och dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13–C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 67, och dom av den 14 september 2016, Pérez López, C‑16/15, EU:C:2016:679, punkt 24).

44

Vad för det andra beträffar argumentet att anställningsavtal inom sektorn för opera- och konserthusstiftelser av tradition ingås för viss tid gör domstolen följande bedömning. En medlemsstat kan inte anses ha rätt att åberopa att bestämmelser har tillämpats fortlöpande över tid som skäl för att kunna underlåta att uppfylla sin allmänna skyldighet enligt klausul 5.1 i ramavtalet, det vill säga skyldigheten att på ett verksamt sätt och med bindande verkan införa minst en av de där angivna åtgärderna för att förhindra missbruk av på varandra följande visstidsanställningar. Det finns nämligen inget rättsligt stöd i bestämmelserna i ramavtalet för att ge medlemsstaterna en sådan rätt, och dessutom skulle detta uppenbart strida mot ett av de mål som eftersträvas med ramavtalet, som det erinrats om i punkt 31 ovan, nämligen anställningstrygghet, som anses utgöra en betydande del av skyddet för arbetstagare. Detta skulle således även avsevärt minska antalet kategorier av personer som kan omfattas av de skyddsåtgärder som anges i nämnda klausul.

45

Domstolen finner vidare att även om målen att främja den italienska kulturen samt att skydda Italiens historiska och konstnärliga kulturarv kan anses vara mål som förtjänar grundlagsskydd, har den italienska regeringen inte förklarat på vilket sätt eftersträvandet av dessa mål kräver att arbetsgivare inom den kulturella och konstnärliga sektorn enbart anställer visstidsanställd personal. Det förefaller nämligen inte som om det inom denna sektor – i motsats till vad som är fallet med andra allmännyttiga tjänster, såsom sjukvård eller utbildning – krävs att antalet anställda ständigt anpassas efter antalet potentiella användare. Det förefaller inte heller som om man inom denna sektor måste hantera ständig jourberedskap eller andra svårförutsägbara faktorer.

46

Vad för det tredje beträffar argumentet om de speciella förhållanden som råder inom sektorn för opera- och konserthusstiftelser gör domstolen följande bedömning. Visserligen medför den årliga programplaneringen av konstnärliga framträdanden med nödvändighet att det för arbetsgivaren uppstår tillfälliga rekryteringsbehov.

47

Det är också så att det förhållandet att en arbetstagare anställs tillfälligt för att tillgodose arbetsgivarens tillfälliga och specifika behov av personal i princip kan utgöra en ”objektiv grund” i den mening som avses i klausul 5.1 a i ramavtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13–C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 91, och dom av den 14 september 2016, Pérez López, C‑16/15, EU:C:2016:679, punkt 44).

48

De tekniska eller konstnärliga krav som är förbundna med framförandet av en föreställning kan vara av sådan beskaffenhet att en tillfällig anställning är nödvändig. Detsamma gäller när man ska hitta en ersättare för en scenartist eller tekniker som är frånvarande, bland annat på grund av sjukdom eller mammaledighet.

49

Däremot kan det inte godtas att visstidsanställningar får förnyas för arbetstagare som på ett permanent och varaktigt sätt utför arbetsuppgifter vid de aktuella kulturinstitutionerna som ingår i den normala verksamheten inom sektorn för opera- och konserthusstiftelser.

50

I det avseendet krävs enligt klausul 5.1 a i ramavtalet att det görs en konkret kontroll av att förnyelsen av på varandra följande visstidsanställningar syftar till att tillgodose tillfälliga behov.

51

Det kan emellertid konstateras att det i den nu aktuella nationella lagstiftningen inte ställs upp något villkor av nyss nämnt slag för det i lagstiftningen angivna undantaget från de allmänna bestämmelser som reglerar anställningsförhållanden och som syftar till att beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningar.

52

Därtill kommer att den nu aktuella användningen av på varandra följande anställningar inte förefaller ha svarat mot arbetsgivarens rent tillfälliga behov, utan snarare haft samband med arbetsgivarens sedvanliga programplaneringsbehov.

53

Visserligen kan den årliga programplaneringen för olika föreställningar innebära att arbetsgivaren måste anställa särskilda eller ytterligare arbetstagare. Det framgår emellertid inte av handlingarna i målet på vilket sätt de konstnärliga framträdanden för vilka Martina Sciottos anställningsavtal ingicks var speciella eller varför de endast gav upphov till ett tillfälligt behov av personal.

54

Det kan dessutom konstateras att de olika visstidsanställningsavtal genom vilka Martina Sciotto anställdes medförde att hon utförde liknande arbetsuppgifter under flera år, vilket innebär att det kan ha förhållit sig så att detta anställningsförhållande tillgodosåg ett behov som inte var tillfälligt, utan tvärtom varaktigt. Det ankommer emellertid på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida så varit fallet.

55

Vad för det fjärde beträffar de argument som rör budgetmässiga överväganden kan följande anföras. Sådana överväganden kan visserligen ligga till grund för en medlemsstats socialpolitiska val och påverka arten och omfattningen av de åtgärder som staten önskar vidta, men de utgör inte i sig ett mål för socialpolitiken och kan därmed inte motivera att staten underlåter att vidta några som helst åtgärder för att förhindra missbruk av på varandra följande visstidsanställningar i den mening som avses i klausul 5.1 i ramavtalet (dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13–C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 110, och beslut av den 21 september 2016, Popescu, C‑614/15, EU:C:2016:726, punkt 63).

56

För det femte ska det erinras om att en nationell lagstiftning som medger att på varandra följande visstidsanställningar förnyas för att ersätta personal i väntan på att uttagningsprov som anordnats för att rekrytera arbetstagare för tillsvidareanställning ska slutföras inte i sig strider mot ramavtalet och kan motiveras på objektiv grund.

57

Den konkreta tillämpningen av den objektiva grunden måste emellertid uppfylla ramavtalets krav, varvid den berörda verksamhetens särskilda beskaffenhet och villkoren för dess utövande ska beaktas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13–C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkterna 91 och 99, och beslut av den 21 september 2016, Popescu, C‑614/15, EU:C:2016:726, punkt 64).

58

I förevarande fall innehåller handlingarna i målet inte några uppgifter om huruvida Martina Sciotto har haft möjlighet att delta i uttagningsprov som anordnats av hennes arbetsgivare eller huruvida sådana uttagningsprov ens har anordnats.

59

Domstolen övergår slutligen till att behandla förbudet i den nationella lagstiftningen mot att inom sektorn för opera- och konserthusstiftelser omvandla visstidsanställning till tillsvidareanställning. Därvid ska det påpekas att ramavtalet inte stadgar någon allmän skyldighet för medlemsstaterna att föreskriva att visstidsanställning ska omvandlas till tillsvidareanställning. Klausul 5.2 i ramavtalet överlåter nämligen i princip till medlemsstaterna att fastställa under vilka förutsättningar visstidsanställningar ska betraktas som tillsvidareanställningar. Härav följer att ramavtalet inte föreskriver under vilka förutsättningar visstidsanställningar får användas (dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13–C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 80, och beslut av den 11 december 2014, León Medialdea, C‑86/14, ej publicerat, EU:C:2014:2447, punkt 47).

60

En nationell lagstiftning som den nu aktuella, enligt vilken det är förbjudet att inom sektorn för opera- och konserthusstiftelser omvandla på varandra följande visstidsanställningar till tillsvidareanställning, kan emellertid endast anses vara förenlig med ramavtalet om det i den berörda medlemsstatens nationella rättsordning finns en annan effektiv åtgärd för att förhindra och, i förekommande fall, beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningar inom nämnda sektor (se, analogt, dom av den 14 september 2016, Martínez Andrés och Castrejana López, C‑184/15 och C‑197/15, EU:C:2016:680, punkt 41, och dom av den 7 mars 2018, Santoro, C‑494/16, EU:C:2018:166, punkt 34).

61

Det är utrett att arbetstagarna inom sektorn för opera- och konserthusstiftelser inte har rätt – inte ens i fall av missbruk – att få sina visstidsanställningar omvandlade till tillsvidareanställning och inte omfattas av andra former av skydd, såsom fastställandet av en gräns för möjligheten att använda visstidsanställningar.

62

Härav följer att det i den italienska rättsordningen inte finns, inom sektorn för opera- och konserthusstiftelser, någon effektiv åtgärd, i den mening som avses i den rättspraxis som anges i punkt 60 ovan, för att beivra missbruk av visstidsanställningar, och detta trots att personal inom denna sektor – i motsats till de arbetstagare som var aktuella i det mål som avgjordes genom dom av den 7 mars 2018, Santoro (C‑494/16, EU:C:2018:166, punkterna 35 och 36) – inte har rätt till ersättning för den skada som de lidit.

63

Vad beträffar ansvarsutkrävande av cheferna för opera- och konserthusstiftelserna, som den italienska regeringen har åberopat som en effektiv åtgärd, ska det påpekas att den nationella lagstiftningen ålägger myndigheterna att från ansvariga chefer återkräva skadestånd som betalats ut till arbetstagarna med anledning av åsidosättande av bestämmelserna om rekrytering och anställning, när åsidosättandet har skett uppsåtligen eller av grov oaktsamhet. Denna skyldighet för myndigheterna utgör dock bara en av flera åtgärder som är avsedda att förebygga och beivra missbruk av visstidsanställningar, och det ankommer på den hänskjutande domstolen att kontrollera huruvida ansvarsutkrävande av cheferna för opera- och konserthusstiftelserna är en tillräckligt effektiv och avskräckande åtgärd för att säkerställa att de bestämmelser som antagits med stöd av ramavtalet får full verkan (se, för ett liknande resonemang, dom av den 7 mars 2018, Santoro, C‑494/16, EU:C:2018:166, punkterna 52 och 53).

64

I det avseendet gäller att när det i unionsrätten inte föreskrivs några särskilda bestämmelser om påföljder för fall där missbruk likväl har konstaterats, ankommer det på de nationella myndigheterna att vidta åtgärder som inte bara ska vara proportionerliga, utan även tillräckligt effektiva och avskräckande för att säkerställa att de bestämmelser som har antagits med stöd av ramavtalet får full verkan (dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13–C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 77 och där angiven rättspraxis, och dom av den 7 mars 2018, Santoro, C‑494/16, EU:C:2018:166, punkt 29).

65

När på varandra följande visstidsanställningar har missbrukats, måste det således finnas möjlighet att tillämpa en åtgärd som innebär effektiva och likvärdiga garantier för arbetstagarnas skydd för att på lämpligt sätt beivra missbruket och undanröja följderna av åsidosättandet av unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 26 november 2014, Mascolo m.fl., C‑22/13, C‑61/13–C‑63/13 och C‑418/13, EU:C:2014:2401, punkt 79 och där angiven rättspraxis, och dom av den 7 mars 2018, Santoro, C‑494/16, EU:C:2018:166, punkt 31).

66

Om den hänskjutande domstolen vid sin prövning finner att det i den nu aktuella nationella lagstiftningen inte finns någon annan effektiv åtgärd för att förhindra och beivra missbruk som eventuellt konstaterats med avseende på personal inom sektorn för opera- och konserthusstiftelser, utgör detta således ett förhållande som kan äventyra syftet med och den ändamålsenliga verkan av klausul 5 i ramavtalet.

67

Det följer av fast rättspraxis att medlemsstaternas skyldighet enligt ett direktiv att uppnå det resultat som föreskrivs i direktivet och deras förpliktelse enligt artikel 4 FEU att vidta alla lämpliga åtgärder, både allmänna och särskilda, för att säkerställa att denna skyldighet fullgörs, åligger alla myndigheter i medlemsstaterna, inbegripet domstolarna inom ramen för deras behörighet (dom av den 14 september 2016, Martínez Andrés och Castrejana López, C‑184/15 och C‑197/15, EU:C:2016:680, punkt 50 och där angiven rättspraxis).

68

Det ankommer följaktligen på domstolarna i den berörda medlemsstaten att säkerställa att klausul 5.1 i ramavtalet iakttas, genom att se till att arbetstagare som har drabbats av missbruk av på varandra följande visstidsanställningar inte avskräcks – i förhoppning om att kunna fortsätta att erhålla anställning i den aktuella sektorn – från att vid nationella myndigheter, inbegripet domstolar, göra gällande de rättigheter som följer av genomförandet i den nationella lagstiftningen av alla förebyggande åtgärder som anges i klausul 5.1 i ramavtalet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 14 september 2016, Martínez Andrés och Castrejana López (C‑184/15 och C‑197/15, EU:C:2016:680, punkt 51 och där angiven rättspraxis).

69

Närmare bestämt ankommer det på den domstol som ska pröva målet att, när på varandra följande visstidsanställningar har missbrukats, i möjligaste mån tolka och tillämpa relevanta bestämmelser i den nationella rätten på ett sådant sätt att detta missbruk beivras på lämpligt sätt och att följderna av åsidosättandet av unionsrätten undanröjs (beslut av den 11 december 2014, León Medialdea, C‑86/14, ej publicerat, EU:C:2014:2447, punkt 56).

70

Vad beträffar förevarande fall gör domstolen följande bedömning. I den nu aktuella nationella lagstiftningen finns allmänna bestämmelser om anställningsavtal som syftar till att beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningar, i form av en regel om automatisk omvandling av visstidsanställning till tillsvidareanställning om anställningsförhållandet varar mer än en viss tid. En tillämpning av den regeln i det nationella målet skulle således kunna utgöra en åtgärd för att förhindra sådant missbruk, i den mening som avses i klausul 5 i ramavtalet.

71

I alla händelser kan det konstateras, såsom kommissionen har gjort gällande, att det enligt den nu aktuella nationella lagstiftningen inte i något fall är tillåtet att inom sektorn för opera- och konserthusstiftelser omvandla visstidsanställningar till tillsvidareanställning och att denna lagstiftning därför kan leda till diskriminering mellan visstidsanställda arbetstagare inom denna sektor och visstidsanställda arbetstagare i andra sektorer. De sistnämnda arbetstagarna kan nämligen, efter omvandling av deras anställningsavtal vid åsidosättande av bestämmelserna om visstidsanställning, bli jämförbara tillsvidareanställda i den mening som avses i klausul 4.1 i ramavtalet.

72

Mot bakgrund av det ovan anförda ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Klausul 5 i ramavtalet ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som den här aktuella, enligt vilken de allmänna bestämmelser som reglerar anställningsförhållanden och som syftar till att beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningar genom automatisk omvandling av visstidsanställning till tillsvidareanställning om anställningsförhållandet varar längre än en viss tid inte är tillämpliga på sektorn för opera- och konserthusstiftelser, om det inte finns någon annan effektiv åtgärd i den nationella rättsordningen för att beivra sådant missbruk inom nämnda sektor.

73

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tionde avdelningen) följande:

Klausul 5 i ramavtalet om visstidsarbete, undertecknat den 18 mars 1999, som återfinns i bilagan till rådets direktiv 1999/70/EG av den 28 juni 1999 om ramavtalet om visstidsarbete undertecknat av EFS, UNICE och CEEP ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som den här aktuella, enligt vilken de allmänna bestämmelser som reglerar anställningsförhållanden och som syftar till att beivra missbruk av på varandra följande visstidsanställningar genom automatisk omvandling av visstidsanställning till tillsvidareanställning om anställningsförhållandet varar längre än en viss tid inte är tillämpliga på sektorn för opera- och konserthusstiftelser, om det inte finns någon annan effektiv åtgärd i den nationella rättsordningen för att beivra sådant missbruk inom nämnda sektor.