1

Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska fastställa att Republiken Grekland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 4.1 och 4.3 i rådets direktiv 91/271/EEG av den 21 maj 1991 om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse (EGT L 135, 1991, s. 40; svensk specialutgåva, område 15, volym 10, s. 93), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1137/2008 av den 22 oktober 2008 (EUT L 311, 2008, s. 1) (nedan kallat direktiv 91/271), genom att inte säkerställa en adekvat nivå av rening av avloppsvatten från tätbebyggelse i tätorterna Prosotsani, Doxato, Eleftheroupoli, Vagia, Galatista, Desfina och Chanioti, vars personekvivalent (pe) är mellan 2000 och 10000, samt Polychrono med mellan 10000 och 15000 pe.

2

Artikel 1 i direktiv 91/271 har följande lydelse:

”Detta direktiv gäller hopsamling, rening och utsläpp av avloppsvatten från tätbebyggelse samt rening och utsläpp av avloppsvatten från vissa industrisektorer.

Syftet med direktivet är att skydda miljön från skadlig inverkan till följd av de nämnda utsläppen av avloppsvatten.”

3

Artikel 2 i nämnda direktiv har följande lydelse:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

…

…”

4

I artikel 4 i direktivet föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall säkerställa att avloppsvatten från tätbebyggelse som leds in i ledningsnät före utsläpp undergår sekundär rening eller motsvarande rening

…

…

3.   I fråga om sådana utsläpp från reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse som avses i punkterna 1 och 2 ska tillämpliga krav i avsnitt B i bilaga I vara uppfyllda. …

…”

5

Bilaga I till direktiv 91/271, med rubriken ”Krav som gäller avloppsvatten från tätbebyggelse”, har följande lydelse:

”…

…

…”

6

Tabell 1 i bilaga I till direktiv 91/271 innehåller krav avseende utsläpp från de reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse som omfattas av bland annat artikel 4 i direktivet.

7

Kommissionen har, genom skrivelse av den 29 maj 2007, begärt av de grekiska myndigheterna att de inom sex månader ska ge kommissonen upplysningar om att bland annat de bestämmelserna om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse, enligt artikel 4 i direktiv 91/271, har följts för år 2007. Även om myndigheterna inte följde uppmaningen inom tidsfristen har de likväl besvarat begäran två år senare, genom ett frågeformulär från år 2009.

8

Av de uppgifter som lämnades in drog kommissionen slutsatsen att 62 grekiska tätorter hade åsidosatt artikel 4 i direktiv 91/271. Genom skrivelse av den 5 oktober 2010 begärde kommissionen klargöranden av de grekiska myndigheterna.

9

Efter att ha granskat de uppgifter som de grekiska myndigheterna lämnade genom skrivelse den 21 december 2010, sände kommissionen den 17 juni 2011 en formell underrättelse till Republiken Grekland. I den formella underrättelsen angav kommissionen att Republiken Grekland hade underlåtit att uppfylla de skyldigheter som åligger den enligt artikel 4 i direktiv 91/271 med avseende på de 62 tätorterna och uppmanade den att inkomma med sina synpunkter.

10

Republiken Grekland besvarade denna skrivelse den 11 augusti 2011 genom att lämna upplysningar om tätorterna.

11

Den 1 juni 2012 skickade kommissionen ett motiverat yttrande till Republiken Grekland, vari det angavs att den senare fortsatte att åsidosätta bestämmelserna i direktiv 91/271. Kommissionen anmodade medlemsstaten att inkomma med synpunkter inom två månader från det att det motiverade yttrandet mottogs.

12

Genom skrivelser av den 20 juli 2012 och den 20 mars 2013 svarade Republiken Grekland på det motiverade yttrandet och hävdade att fyra av tätorterna skulle komma att uppfylla föreskrifterna i direktiv 91/271, så snart olika projekt finansierade genom det operativa programmet ”Miljö och hållbar utveckling” hade avslutats och att åtta av tätorterna förfogade över ett operativt reningsverk för avloppsvatten där de utgående uppgifterna överensstämde med kraven i direktivet.

13

Den 21 februari 2014 skickade kommissionen ett kompletterande motiverat yttrande till Republiken Grekland med anledning av att åtta tätorter, nämligen Prosotsani, Doxato, Eleftheroupoli, Vagia, Desfina, Galatista, Polychrono och Chanioti, fortfarande inte uppfyllde kraven i direktiv 91/271.

14

I sitt svar av den 22 april 2014 på det kompletterande motiverade yttrandet medgav Republiken Grekland att fyra av de åtta berörda tätorterna först till fullo skulle uppfylla de förutnämnda kraven när de medfinansierade projekten hade färdigställts. Vad gäller de andra fyra tätorterna angav Republiken Grekland att dessa, fastän de förfogade över reningsverk som används i överensstämmelse med bestämmelserna i direktiv 91/271, inte hade skickat in ett tillfredsställande antal provresultat i enlighet med nämnda direktiv.

15

Kommissionen fann att Republiken Greklands förklaringar inte var tillfredsställande och beslutade därför att väcka förevarande talan.

16

Kommissionen har gjort gällande att Republiken Grekland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 4.1 och 4.3 i direktiv 91/271, genom att medlemsstaten inte har säkerställt att avloppsvattnet före utsläpp undergår sekundär rening eller motsvarande rening med avseende på en tätort med mellan 10000 och 15000 pe, samt med avseende på sju tätorter med mellan 2000 och 10000 pe.

17

I detta hänseende erinrar domstolen om att det av domstolens fasta praxis följer att förekomsten av ett fördragsbrott ska bedömas mot bakgrund av den situation som rådde i medlemsstaten vid utgången av den frist som har angetts i det motiverade yttrandet och att senare förändringar inte kan beaktas av domstolen (dom av den 10 april 2014, kommissionen/Italien, C‑85/13, ej publicerad, EU:C:2014:251, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

18

Eftersom det kompletterande motiverat yttrandet skickades den 21 februari 2014 och mottogs samma dag av Republiken Grekland, där medlemsstaten förelades att inom två månader från mottagandet av detta rätta sig efter bestämmelserna i direktiv 91/271, ska bedömningen avse huruvida det påstådda fördragsbrottet förelåg den 21 april 2014.

19

Vid prövningen av om den förevarande talan är välgrundad ska det följaktligen fastställas huruvida det kan anses som fastställt att Republiken Grekland, såsom kommissionen har gjort gällande, vid detta senare datum inte följde de krav som föreskrivs i artikel 4.1 i direktivet, med avseende på tätorterna Prosotsani, Doxato, Eleftheroupoli, Vagia och Galatista, samt de krav som följer av artikel 4.3 i samma direktiv, med avseende på tätorterna Polychrono, Chanioti och Desfina.

20

Republiken Grekland har i sina skrivelser angett att den inte bestrider att utsläppen av avloppsvattnet från tätbebyggelse för tätorterna Prosotsani, Doxato, Eleftheroupoli, Vagia och Galatista, vid det fastställda datumet i det kompletterande motiverade yttrandet, inte var i enlighet med kraven i artikel 4.1 i direktivet.

21

Enligt domstolens fasta praxis åligger det likväl på domstolen att fastställa huruvida det påstådda fördragsbrottet föreligger, även i den mån som medlemsstaten inte bestrider fördragsbrottet (dom av den 10 mars 2016, kommissionen/Spanien, C‑38/15, ej publicerad, EU:C:2016:156, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

22

I detta sammanhang ska det erinras om att artikel 4.1 andra och tredje strecksatserna i direktiv 91/271 ålägger medlemsstaterna en klart och entydigt formulerad skyldighet att uppnå ett visst resultat, enligt vilket avloppsvattnet från tätbebyggelse som leds in i ledningsnät ska undergå sekundär rening eller motsvarande rening antingen före allt utsläpp när det härrör från tätorter med mellan 10000 och 15000 pe, eller före utsläpp i sötvatten eller flodmynningar, om utsläppen härrör från tätorter med mellan 2000 och 10000 pe.

23

Enligt artikel 4.3 i direktivet ska dessutom denna sekundära rening eller motsvarande rening garantera att utsläppen från reningsverken uppfyller tillämpliga krav i avsnitt B i bilaga I till direktivet.

24

I förevarande fall, såsom Republiken Grekland har medgett i sina skrivelser, framgår det av de uppgifter som har lämnats till domstolen att det nödvändiga arbetet med att bygga eller förbättra reningsverken för avloppsvatten i de tätorter som nämns i punkt 20 i denna dom, vid det fastställda datumet i det kompletterande motiverat yttrandet, ännu inte hade avslutats, och att utsläppen av avloppsvatten från dessa tätorter följaktligen inte undergick sekundär rening eller motsvarande rening som krävs enligt artikel 4.1 i direktiv 91/271.

25

Detta innebär att utsläppen av avloppsvattnet från tätbebyggelse för tätorterna Prosotsani, Doxato, Eleftheroupoli, Vagia och Galatista inte var i enlighet med bestämmelserna i artikel 4.1 i direktivet vid det fastställda datumet i det kompletterande motiverade yttrandet, såsom Republiken Grekland har medgett.

26

Vad gäller tätorterna Polychrono, Chanioti och Desfina framgår det av parternas inlagor att Republiken Grekland har lämnat ett flertal prover mellan åren 2011 till 2014 till kommissionen, med oregelbundna intervaller och i varierat antal.

27

Vad beträffar provresultaten har kommissionen när det gäller tätorten Polychrono gjort gällande att 7 prover av de 84 inlämnade proverna åren 2012 och 2013 översteg de godkända värdena. Kommissionen har vidare gjort gällande att de tagna proverna i tätorten Chanioti mellan åren 2012 och 2014 inte hade någon tillförlitlighet med anledning av de oregelbundna provtagningarna, och att av de 14 prover som tagits med orgelbundna intervaller mellan 2011 och 2013 rörande tätorten Desfina översteg 2 de tillåtna värdena.

28

Kommissionen angav uttryckligen vid förhandlingen, som svar på en fråga från domstolen på denna punkt, att den hädanefter avstod från att begära att de tolv provresultaten, det vill säga ett prov i månaden, skulle sträcka sig över ett helt år för att kunna fastställa att de berörda inrättningarna var i enlighet med föreskrifterna i artikel 4.3 i direktiv 91/271, jämförd med avsnitt B i bilaga I till direktivet. Kommissionen gjorde emellertid under förhandlingen likväl gällande att Republiken Greklands inlämnade prover inte var representativa ur en kvalitativ synvinkel, med hänsyn till att det inte fanns några prover som gjorde det möjligt att göra jämförande analyser och till att den inte hade tagit hänsyn till den relevanta tidpunkt som proverna ska tas.

29

Det ska i detta avseende erinras om att kommissionen, vad gäller tätorterna Polychrono, Chanioti och Desfina, såväl under det administrativa förfarandet som i sin ansökan gjorde gällande att Republiken Grekland inte hade uppfyllt de skyldigheter som ålåg den i enlighet med artikel 4.3 i direktiv 91/271 med anledning av antalet inlämnade prover.

30

Kravet på att provtagningarna ska göras vid vissa relevanta tidpunkter framgår dock inte av föreskrifterna i avsnitt B i bilaga I till direktivet, och följaktligen inte heller av de förpliktelser som åligger medlemsstaterna enligt artikel 4 i samma direktiv.

31

Vidare ska det under alla omständigheter erinras om att syftet med det administrativa förfarandet i samband med en talan om fördragsbrott är att ge den berörda medlemsstaten möjlighet dels att fullgöra sina skyldigheter enligt unionsrätten, dels att på ett ändamålsenligt sätt bemöta de anmärkningar som framställts av kommissionen. Föremålet för en talan som väcks med stöd av artikel 258 FEUF avgränsas alltså genom det administrativa förfarande som avses i denna bestämmelse. Ett korrekt genomförande av detta förfarande utgör en väsentlig garanti som krävs enligt EUF-fördraget, inte bara för att skydda den berörda medlemsstatens rättigheter, utan också för att säkerställa att föremålet för ett eventuellt domstolsförfarande blir klart avgränsat (dom av den 11 september 2014, kommissionen/Tyskland, C‑525/12, EU:C:2014:2202, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

32

Såväl i ansökan som under det administrativa förfarandet begränsade kommissionen sig till att klandra Republiken Grekland för att ha lämnat prover som inte var representativa, med anledning av bristfälligt antal, och ifrågasatte inte kvalitén på de prover som den hade lämnat in.

33

Härav följer att anmärkningarna att det inte fanns några prover som gjorde det möjligt att göra jämförande analyser och att hänsyn inte hade tagits till den relevanta tidpunkt som proverna skulle tas går utanför ramen för förevarande fördragsbrottsförfarande och kan följaktligen inte prövas i sak.

34

Under dessa omständigheter kan det konstateras att Republiken Grekland har visat att utsläppen från reningsverken i tätorterna i Polychrono, Chanioti och Desfina, vid det fastställda datumet i det kompletterande motiverat yttrandet, uppfyllde föreskrifterna i artikel 4.3 i direktiv 91/271, eftersom det av de uppgifter som Republiken Grekland angav i sitt svaromål framgår att Republiken Grekland har lämnat in flera prover till kommissionen som visar att sekundär rening av avloppsvatten har varit effektiv alltsedan ledningsnäten för dessa tätorter togs i bruk och eftersom kommissionen har angett att den framöver inte kräver att de tolv provtagningarna, det vill säga en provtagning i månaden, ska sträcka sig över ett helt år. Det kan således inte konstateras något fördragsbrott avseende dessa tätorter.

35

Av det anförda följer att Republiken Grekland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 4.1 i direktiv 91/271 genom att inte säkerställa en sekundär rening eller motsvarande rening av avloppsvatten från tätorterna Prosotsani, Doxato, Eleftheroupoli, Vagia och Galatista, vars pe uppgår till mellan 2000 och 10000.

36

Enligt artikel 138.3 i domstolens rättegångsregler får domstolen, om parterna ömsom tappar målet på en eller flera punkter, fördela rättegångskostnaderna mellan parterna eller besluta att vardera parten ska bära sina rättegångskostnader. Med hänsyn till att kommissionens talan endast delvis har bifallits, finner domstolen att vardera parten ska bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tionde avdelningen) följande: