—

Concurrence SARL, genom P. Ricard, avocat,

—

Amazon Services Europe Sàrl, genom A. Bénabent och M. Jéhannin, avocats,

—

Frankrikes regering, genom D. Colas och C. David, båda i egenskap av ombud,

—

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av D. Del Gaizo, avvocato dello Stato,

—

Luxemburgs regering, genom D. Holderer, i egenskap av ombud, biträdd av M. Thewes, avocat,

—

Europeiska kommissionen, genom C. Cattabriga och M. Heller, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 5 led 3 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Concurrence SARL, Frankrike, å ena sidan, och Samsung Electronics France SAS (nedan kallat Samsung), Frankrike, och Amazon Services Europe Sàrl (nedan kallat Amazon), Luxemburg, å andra sidan, angående ett påstått åsidosättande av förbudet mot återförsäljning utanför ett selektivt distributionsnät och på en marknadsplats, genom att försäljningserbjudanden har lagts ut på internet genom olika webbplatser i olika medlemsstater.

3

Det framgår av skäl 2 i förordning nr 44/2001 att syftet med förordningen är att, för att få den inre marknaden att fungera väl, införa ”bestämmelser som gör reglerna om behörighetskonflikter på privaträttens område mer enhetliga och som förenklar formaliteterna, så att domar från de medlemsstater som är bundna av denna förordning kan erkännas och verkställas enkelt och snabbt”.

4

Skälen 11, 12 och 15 i denna förordning hade följande lydelse:

…

5

Reglerna om domstols behörighet återfanns i kapitel II i förordningen.

6

Artikel 2.1 i förordning nr 44/2001, som ingick i avsnitt 1, med rubriken ”Allmänna bestämmelser”, i kapitel II, hade följande lydelse:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap.”

7

Artikel 3.1 i förordningen, som ingick i samma avsnitt 1, hade följande lydelse:

”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat får väckas vid domstol i en annan medlemsstat endast med stöd av bestämmelserna i avsnitten 2–7 i detta kapitel.”

8

Artikel 5 led 3 i förordningen, som ingick i avsnitt 2 i kapitel II, med rubriken ”Särskilda behörighetsregler”, hade följande lydelse:

”Talan mot en person som har hemvist i en medlemsstat får väckas i en annan medlemsstat:

…

9

Förordning nr 44/2001 upphävdes genom artikel 80 i Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 1215/2012 av den 12 december 2012 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EUT L 351, 2012, s. 1). Enligt artikel 81 andra stycket i sistnämnda förordning är den dock tillämplig först från och med den 10 januari 2015.

10

Vid tiden för omständigheterna i det nationella målet föreskrevs följande i artikel L. 442–6 punkt 1.6o i code de commerce (handelslagen):

”Varje producent, näringsidkare, industriidkare eller person som är inskriven i yrkesregistret har skadeståndsansvar och är skyldig att ersätta skada som uppkommer av följande handlingar:

…

11

Det framgår av de handlingar som lämnats in till domstolen att Concurrence bedriver en detaljhandel med elektroniska produkter ämnade för allmänheten genom en affär i Paris (Frankrike) och genom internetbutiken ”concurrence.fr”. Den 16 mars 2012 slöt Concurrence ett selektivt distributionsavtal med Samsung, med rubriken ”Détaillant Spécialiste Elite”, avseende högkvalitativa produkter av märket Samsung, närmare bestämt från produktserien ELITE. Enligt detta avtal var det bland annat förbjudet att sälja de ifrågavarande produkterna över internet.

12

Efter det att parterna ingått nämnda avtal uppstod oenighet. Samsung anklagade Concurrence för att ha åsidosatt det selektiva distributionsavtalet genom att saluföra ELITE-produkter på internet. Concurrence har å sin sida bestritt lagligheten av klausulerna i detta avtal genom att bland annat hävda att de inte tillämpas enhetligt för alla distributörer, eftersom vissa av dessa saluför de ifrågavarande produkterna på olika webbplatser tillhörande Amazon utan att Samsung reagerar på detta.

13

Genom skrivelse av den 20 mars 2012 sade Samsung upp avtalet med Concurrence med verkan från och med den 30 juni 2013.

14

I april 2012 stämde Concurrence Samsung vid juge des référés du tribunal de commerce de Paris (domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder vid tribunal de commerce de Paris, Frankrike) och anförde att Samsung i strid med avtalet inte levererat några ELITE-produkter.

15

Juge des référés du tribunal de commerce de Paris (domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder vid tribunal de commerce de Paris) lämnade stämningsansökan utan bifall genom beslut av den 18 april 2012. Detta beslut fastställdes av cour d’appel de Paris (appellationsdomstol i Paris, Frankrike) genom dom av den 25 oktober 2012.

16

Den 3 december 2012 stämde Concurrence Samsung en andra gång vid juge des référés du tribunal de commerce de Paris (domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder vid tribunal de commerce de Paris) i syfte dels att få fastställt att det i distributionsavtalet stipulerade förbudet mot försäljning av ELITE-produkterna på internet inte kunde tillämpas på Concurrence, dels att följaktligen förplikta Samsung att fortsätta att leverera de i avtalet avsedda produkterna. Samma dag stämde Concurrence dessutom, för första gången, Amazon i syfte att få fastställt att det, från sina webbplatser Amazon.fr, Amazon.de, Amazon.co.uk, Amazon.es och Amazon.it, skulle ta bort samtliga erbjudanden av ett visst antal modeller av Samsungprodukter.

17

I beslut av den 8 februari 2013 förklarade juge des référés du tribunal de commerce de Paris (domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder vid tribunal de commerce de Paris) att denne inte var behörig vad gäller Amazons webbplatser utanför Frankrike. Samma domare fann också att det inte fanns anledning att beordra om interimistiska åtgärder vad gäller Concurrences stämningar mot Samsung och avslog Concurrences stämningsansökningar mot Amazon.

18

Den 27 juni 2013 överklagade Concurrence detta beslut till cour d’appel de Paris (appellationsdomstol i Paris, Frankrike).

19

Genom dom av den 6 februari 2014 gjorde cour d’appel de Paris (appellationsdomstol i Paris, Frankrike) en delvis ändring av beslutet från juge des référés du tribunal de commerce de Paris (domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder vid tribunal de commerce de Paris) genom att förklara att Concurrences stämningar mot Samsung skulle avvisas och att Concurrences stämningsansökningar mot Amazon skulle avslås. I samma dom fastställde cour d’appel de Paris (appellationsdomstol i Paris, Frankrike) detta beslut genom att bekräfta att domstolar i Republiken Frankrike inte var behöriga att fatta beslut i en talan som avser Amazons webbplatser utanför Frankrike.

20

Concurrence överklagade denna dom till den hänskjutande domstolen.

21

I sitt överklagande har Concurrence gjort gällande att den överklagade domen felaktigt slår fast att franska domstolar saknar behörighet vad gäller Amazons utländska webbplatser, eftersom dessa inte riktar sig till den franska allmänheten. Även om kriteriet vad gäller webbplatsens tillgänglighet inte skulle vara tillräckligt, har cour d’appel de Paris (appellationsdomstol i Paris, Frankrike) gjort sig skyldig till ett rättsligt fel när den inte undersökt huruvida distributionssystemet på Amazons webbplatser gör det möjligt att skicka de för försäljning erbjudna produkterna inte enbart till den medlemsstat i vilken webbplatsen hör hemma utan också till andra medlemsstater, såsom Frankrike, vilket skulle tala för behörighet för de franska domstolarna.

22

Den hänskjutande domstolen anser att det mål som anhängiggjorts vid den inte motsvarar något av de typfall som domstolen redan uttalat sig om i sin praxis avseende artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001. Den ifrågavarande talan har nämligen väckts i syfte att förhindra de skador som åberopats av en auktoriserad återförsäljare – som är etablerad i Frankrike och som driver en webbplats för internetförsäljning – och som uppkommit till följd dels av åsidosättandet av förbudet att sälja varor utanför det selektiva distributionsnät som återförsäljare omfattas av, dels av att försäljningserbjudanden lagts ut på internet genom en marknadsplats på olika webbplatser som används i Frankrike och i andra medlemsstater, vilket är förbjudet enligt det ifrågavarande selektiva återförsäljningsavtalet.

23

Mot denna bakgrund beslutade Cour de cassation (Högsta domstolen, Frankrike) att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Ska artikel 5 led 3 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 tolkas så, att en auktoriserad återförsäljare som – vid påstående om att förbudet mot försäljning utanför ett selektivt distributionsnät och via en marknadsplats har åsidosatts genom att försäljningserbjudanden har lagts ut på internet genom olika webbplatser som används i olika medlemsstater – anser sig ha lidit skada, har möjlighet att vid domstolen i det land i vilket försäljningserbjudandena på internet finns tillgängliga eller har varit tillgängliga kan väcka talan om att det otillåtna beteendet ska förbjudas, eller krävs det en annan anknytning?”

24

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i hur artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 ska tolkas vad gäller domstols behörighet, enligt denna bestämmelse, att pröva mål om ansvar för åsidosättande av förbudet mot försäljning utanför ett selektivt distributionsnät genom att på webbplatser i olika medlemsstater bjuda ut produkter som omfattas av nämnda distributionsnät.

25

Domstolen erinrar inledningsvis om att artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001 ska ges en självständig och strikt tolkning och att uttrycket ”i den ort där skadan inträffade eller kan inträffa” i nämnda bestämmelse avser både den ort där skadan uppkom och den ort där den skadevållande händelsen inträffade, vilket medför att talan kan väckas mot svaranden vid domstolen på den av dessa två orter som klaganden väljer (se, för ett liknande resonemang, dom av den 10 september 2015, Holterman Ferho Exploitatie m.fl., C‑47/14, EU:C:2015:574, punkt 72 och där angiven rättspraxis).

26

Det följer av fast rättspraxis att behörighetsregeln i artikel 5 led 3 i förordningen grundas på att det finns en särskilt nära anknytning mellan tvisten och domstolarna i den ort där skadan inträffade eller kan inträffa, vilket med hänsyn till intresset av en god rättskipning och ett ändamålsenligt förfarande gör det befogat att dessa domstolar ges behörighet (dom av den 10 september 2015, Holterman Ferho Exploitatie m.fl., C‑47/14, EU:C:2015:574, punkt 73 och där angiven rättspraxis).

27

I mål om skadestånd utanför avtalsförhållanden är domstolen i den ort där skadan inträffade eller kan inträffa nämligen vanligen den mest lämpade att avgöra saken, särskilt med hänsyn till dess närhet till tvisten och med hänsyn till att bevisupptagningen underlättas (dom av den 10 september 2015, Holterman Ferho Exploitatie m.fl., C‑47/14, EU:C:2015:574, punkt 74 och där angiven rättspraxis).

28

Eftersom fastställandet av en av de anknytningspunkter som har uppställts i den rättspraxis som angetts ovan i punkt 25 således ska göra det möjligt att se till att behörigheten tillerkänns den domstol som objektivt sett är mest lämpad att avgöra huruvida rekvisiten för svarandens ansvar är uppfyllda, kan talan enbart väckas vid domstolen inom den domkrets där det relevanta anknytningsmomentet finns (se dom av den 10 september 2015, Holterman Ferho Exploitatie m.fl., C‑47/14, EU:C:2015:574, punkt 75 och där angiven rättspraxis).

29

I likhet med vad generaladvokaten har anfört i punkt 40 i sitt förslag till avgörande är det i förevarande fall alltså fråga om huruvida den hänskjutande domstolen är behörig enbart med avseende på den ort där den påstådda skadan uppkom.

30

Vad gäller denna anknytningspunkt har domstolen redan tidigare angett att orten där skadan uppkommer kan variera beroende på beskaffenheten hos den rättighet som det påstådda intrånget avser, men även att det, för att det ska anses att en skada kan uppkomma i en viss medlemsstat, krävs att den rättighet som det påstådda intrånget avser är skyddad i den medlemsstaten (dom av den 22 januari 2015, Hejduk, C‑441/13, EU:C:2015:28, punkt 29 och där angiven rättspraxis).

31

När det skydd som säkerställs av den medlemsstat där talan väckts enbart omfattar denna medlemsstats territorium, är denna domstol alltså endast behörig att pröva den skada som vållats inom den medlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2013, Pinckney, C‑170/12, EU:C:2013:635, punkt 45, och dom av den 22 januari 2015, Hejduk, C‑441/13, EU:C:2015:28, punkt 36).

32

I förevarande fall regleras sanktionerna vid ett åsidosättande av förbudet mot försäljning utanför distributionsnätet av lagstiftningen i den hänskjutande domstolens medlemsstat, och därmed föreligger en sådan naturlig koppling mellan denna domstol och det nationella målet som motiverar behörigheten för sistnämnda domstol.

33

Det är dessutom inom denna medlemsstats territorium som den påstådda skadan har uppkommit. Om villkoren för ett selektivt distributionsnät åsidosätts på en webbplats kan distributören nämligen såsom skada åberopa försämrad försäljningsvolym till följd av den försäljning som skett i strid mot dessa villkor och den därur uppkomna förlusten.

34

Den omständigheten, att de webbplatser som erbjuder de produkter som omfattas av det selektiva distributionsnätet också finns i andra medlemsstater än den i vilken målet anhängiggjorts, saknar betydelse när den handling som begåtts i dessa medlemsstater har orsakat eller riskerar att orsaka skada inom domkretsen för den domstol där talan har väckts, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma (se, för ett liknande resonemang, dom av den 5 juni 2014, Coty Germany, C‑360/12, EU:C:2014:1318, punkterna 57 och 58).

35

Mot bakgrund av det ovanstående ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 5 led 3 i förordning nr 44/2001, vad gäller behörigheten enligt denna bestämmelse att pröva en talan om ansvar för ett åsidosättande av förbudet mot försäljning utanför ett selektivt distributionsnät, som uppkommit genom erbjudande av produkter som omfattas av nämnda distributionsnät på webbplatser i olika medlemsstater, ska tolkas så, att den ort där skadan uppkommit ska vara den medlemsstat där den rättighet som det påstådda intrånget avser är skyddad och där klaganden påstår sig har haft en försämrad försäljning.

36

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

Artikel 5 led 3 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område, vad gäller behörigheten enligt denna bestämmelse att pröva en talan om ansvar för ett åsidosättande av förbudet mot försäljning utanför ett selektivt distributionsnät, som uppkommit genom erbjudande av produkter som omfattas av nämnda distributionsnät på webbplatser i olika medlemsstater, ska tolkas så, att den ort där skadan uppkommit ska vara den medlemsstat där den rättighet som det påstådda intrånget avser är skyddad och där klaganden påstår sig har haft en försämrad försäljning.