1

SV Capital OÜ har i sitt överklagande yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska unionens tribunal den 9 september 2015, SV Capital/EBA (T‑660/14, EU:T:2015:608, nedan kallad den överklagade domen) i den del

2

I artikel 11 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/48/EG av den 14 juni 2006 om rätten att starta och driva verksamhet i kreditinstitut (EUT L 177, 2006, s. 1) i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2010/76/EU av den 24 november 2010 (EUT L 329, 2010, s. 3) (nedan kallat direktiv 2006/48) föreskrivs följande:

”1.   De behöriga myndigheterna skall bevilja auktorisation endast under förutsättning att verksamheten i kreditinstitutet i praktiken leds av minst två personer.

De får inte bevilja auktorisation om dessa personer inte är tillräckligt väl ansedda eller saknar tillräcklig erfarenhet för att kunna fullgöra sina uppgifter.

…

2.   Medlemsstaterna skall kräva följande:

3

I artikel 22 i direktiv 2006/48 stadgas följande:

”1.   Hemmedlemsstaternas behöriga myndigheter ska kräva att varje kreditinstitut har effektiva styrformer, som bl.a. omfattar en tydlig organisationsstruktur med en väl definierad, transparent och konsekvent ansvarsfördelning, effektiva metoder för att identifiera, hantera, övervaka och rapportera de risker som kreditinstitutet är, eller skulle kunna bli, exponerat för och tillfredsställande rutiner för intern kontroll, däribland sunda förfaranden för administration och redovisning och ersättningspolitik och -praxis som är förenlig med och främjar en sund och effektiv riskhantering.

2.   De styrformer, metoder och rutiner som avses i punkt 1 skall omfatta hela verksamheten och stå i proportion till arten och omfattningen av kreditinstitutets verksamheter och till deras komplexitetsgrad. De tekniska kriterierna i bilaga V skall beaktas.”

4

Artikel 40 i samma direktiv har följande lydelse:

”1.   Ansvaret för tillsyn över kreditinstitut, innefattande tillsyn över verksamheter som bedrivs i enlighet med artiklarna 23 och 24, skall åvila hemmedlemsstaternas behöriga myndigheter, i den mån behörighet för värdmedlemsstaternas behöriga myndigheter inte följer av bestämmelser i detta direktiv.

2.   Vad som sägs i punkt 1 skall inte utgöra hinder för gruppbaserad tillsyn i enlighet med detta direktiv.”

5

I artikel 42 i detta direktiv föreskrivs följande:

”De behöriga myndigheterna skall i nära samarbete utöva tillsyn av kreditinstitut, som driver verksamhet i en eller flera medlemsstater utöver den där huvudkontoret finns, särskilt genom filial i de förra staterna. Myndigheterna skall förse varandra med all den information rörande ledningen och ägandeförhållandena i sådana kreditinstitut, som är ägnad att underlätta såväl tillsynen som bedömningen av om auktorisationsvillkoren iakttas, och all information ägnad att underlätta övervakningen av sådana institut, särskilt med avseende på likviditet, soliditet, inlåningsgaranti, begränsning av stora exponeringar samt rutiner för administration, redovisning och intern kontroll.”

6

I skäl 58 i förordning nr 1093/2010 i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2014/17/EU av den 4 februari 2014 (EUT L 60, 2014, s. 34) föreskrivs följande:

”Det är nödvändigt att säkerställa att de parter som berörs av beslut som EAB antar har nödvändiga rättsmedel till sitt förfogande. För att kunna skapa ett effektivt skydd av parternas rättigheter och för ekonomi i förfarandena, bör parterna ges rätt att få beslut prövade av en överklagandenämnd i de fall där myndigheten har beslutsbefogenheter. Av effektivitets- och konsekvensskäl bör överklagandenämnden vara gemensam för de europeiska tillsynsmyndigheterna, oberoende av administrations- och regleringsstrukturerna. Överklagandenämndens beslut bör kunna överklagas till Europeiska unionens domstol.”

7

I artikel 1.2 i denna förordning föreskrivs följande:

”[EBA] ska agera enligt de befogenheter som den tilldelas genom denna förordning och vara verksam inom tillämpningsområdet för [Europaparlamentets och rådets] direktiv 94/19/EG [av den 30 maj 1994, om system för garanti av insättningar (EGT L 135, 1994, s. 5)], [Europaparlamentets och rådets] direktiv 2002/87/EG [om extra tillsyn över kreditinstitut, försäkringsföretag och värdepappersföretag i ett finansiellt konglomerat och om ändring av rådets direktiv 73/239/EEG, 79/267/EEG, 92/49/EEG, 92/96/EEG, 93/6/EEG och 93/22/EEG samt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/78/EG och 2000/12/EG (EUT L 35, 2003, s. 1)], [Europaparlamentets och rådets] förordning (EG) nr 1781/2006 [av den 15 november 2006 om information om betalaren som skall åtfölja överföringar av medel (EUT L 345, 2006, s. 1)], Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 575/2013 av den 26 juni 2013 om tillsynskrav för kreditinstitut och värdepappersföretag [och om ändring av förordning (EU) nr 648/2012 (EUT L 176, 2013, p. 1)], Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/36/EU av den 26 juni 2013 om behörighet att utöva verksamhet i kreditinstitut och om tillsyn av kreditinstitut och värdepappersföretag [om ändring av direktiv 2002/87/EG och upphävande av direktiv 2006/48/EG och 2006/49/EG (EUT L 176, 2013, s. 338)], och tillämpliga delar i [Europaparlamentets och rådets] direktiv 2002/65/EG [av den 23 september 2002, om distansförsäljning av finansiella tjänster till konsumenter och om ändring av rådets direktiv 90/619/EEG, 97/7/EG och 98/27/EG (EGT L 271, 2002, s. 16)], [Europaparlamentets och rådets] direktiv 2005/60/EG [av den 26 oktober 2005 om åtgärder för att förhindra att det finansiella systemet används för penningtvätt och finansiering av terrorism (EUT L 309, 2005, s. 15)], [Europaparlamentets och rådets] direktiv 2007/64/EG [av den 13 november 2007 om betaltjänster på den inre marknaden, om ändring av direktiven 97/7/EG, 2002/65/EG, 2005/60/EG och 2006/48/EG och om upphävande av direktiv 97/5/EG (EUT L 319, 2007, s. 1)] och [Europaparlamentets och rådets] direktiv 2009/110/EG, [av den 16 september 2009, om rätten att starta och driva affärsverksamhet i institut för elektroniska pengar samt om tillsyn av sådan verksamhet, om ändring av direktiven 2005/60/EG och 2006/48/EG och upphävande av direktiv 2000/46/EG (EUT L 267, 2009, s. 7)] i den mån dessa akter tillämpas på kredit- och finansinstitut och de behöriga myndigheter som övervakar dem, inom ramen för de tillämpliga delarna av direktiv 2002/65/EG och Europaparlamentets och rådets direktiv (EU) 2015/849, inbegripet alla direktiv, förordningar och beslut som grundas på dessa akter och alla framtida rättsligt bindande unionsakter genom vilka [EBA] tilldelas befogenheter. [EBA] ska också agera i enlighet med rådets förordning (EG) nr 1024/2013 [av den 15 oktober 2013, om tilldelning av särskilda uppgifter till Europeiska centralbanken i fråga om politiken för tillsyn över kreditinstitut (EUT L 287, 2013, s. 63)].”

8

I artikel 17 i förordning nr 1093/2010 anges följande:

”1.   Om en behörig myndighet inte har tillämpat de akter som avses i artikel 1.2 eller har tillämpat dem på ett sätt som framstår som en överträdelse av unionsrätten, inklusive de tekniska standarder för tillsyn och tekniska standarder för genomförande som upprättats i enlighet med artiklarna 10–15, särskilt genom att underlåta att säkerställa att ett finansinstitut uppfyller kraven i dessa akter, ska [EBA] agera i enlighet med de befogenheter som anges i punkterna 2, 3 och 6 i den här artikeln.

2.   [EBA] får, på begäran av en eller flera behöriga myndigheter, Europaparlamentet, rådet, kommissionen, eller bankintressentgruppen eller på eget initiativ och efter att ha underrättat den berörda behöriga myndigheten, utreda en påstådd överträdelse av eller underlåtenhet att tillämpa unionsrätten.

Utan att det påverkar de befogenheter som fastställs i artikel 35, ska den behöriga myndigheten utan dröjsmål förse [EBA] med alla de uppgifter som [EBA] finner vara nödvändiga för sin utredning, inbegripet hur akterna som avses i artikel 1.2 tillämpas i enlighet med unionsrätten.

3.   [EBA] får senast inom två månader från det att den inledde sin utredning till den behöriga myndigheten rikta en rekommendation i vilken den anger vilka åtgärder som krävs för att följa unionsrätten.

Den behöriga myndigheten ska inom tio arbetsdagar från mottagandet av rekommendationen underrätta [EBA] om de åtgärder den har vidtagit, eller avser att vidta, för att säkerställa överensstämmelse med unionsrätten.

4.   Om den behöriga myndigheten inte har rättat sig efter unionsrätten inom en månad från mottagandet av [EBA:s] rekommendation får kommissionen, efter underrättelse från [EBA] eller på eget initiativ, avge ett formellt yttrande med krav på den behöriga myndigheten att vidta nödvändiga åtgärder för att rätta sig efter unionsrätten. Kommissionens formella yttrande ska beakta [EBA:s] rekommendation.

Kommissionen ska avge ett sådant formellt yttrande senast tre månader efter antagandet av rekommendationen. Kommissionen får förlänga denna tidsfrist med en månad.

[EBA] och de behöriga myndigheterna ska överlämna alla nödvändiga uppgifter till kommissionen.

5.   Den behöriga myndigheten ska inom tio arbetsdagar från mottagandet av det formella yttrande som avses i punkt 4, underrätta kommissionen och [EBA] om de åtgärder den har vidtagit eller avser att vidta för att rätta sig efter det formella yttrandet.

6.   Om en behörig myndighet inte rättar sig efter ett sådant formellt yttrande som avses i punkt 4 inom den där angivna tidsfristen, och om det är nödvändigt att utan dröjsmål åtgärda sådant bristande iakttagande av unionsrätten för att upprätthålla eller återställa neutrala konkurrensvillkor på marknaden, eller för att säkerställa det finansiella systemets funktion och integritet, får [EBA] – utan att det påverkar kommissionens befogenheter enligt artikel 258 i EUF-fördraget – om de relevanta kraven i de akter som avses i artikel 1.2 är direkt tillämpliga på finansinstitut, anta ett enskilt beslut riktat till ett finansinstitut med krav på att vidta nödvändiga åtgärder för att uppfylla sina skyldigheter enligt unionslagstiftningen, däribland även att upphöra att tillämpa eventuell oförenlig praxis.

[EBA:s] beslut ska överensstämma med det formella yttrande som kommissionen avgivit enligt punkt 4.

7.   Beslut som antagits enligt punkt 6 ska ha företräde framför varje tidigare beslut i samma ärende som antagits av de behöriga myndigheterna.

När de behöriga myndigheterna vidtar åtgärder avseende frågor som är föremål för ett formellt yttrande enligt punkt 4 eller ett beslut enligt punkt 6, ska de behöriga myndigheterna följa det formella yttrandet eller beslutet, allt efter omständigheterna.

8.   I den rapport som avses i artikel 43.5 ska [EBA] ange vilka behöriga myndigheter och finansinstitut som inte har följt de formella yttranden eller beslut som avses i punkterna 4 och 6 i den här artikeln.”

9

Artikel 18 i denna förordning avser EBA:s insatser i krissituationer.

10

Artikel 19 i denna förordning innehåller bestämmelser om lösande av tvister mellan behöriga myndigheter i gränsöverskridande situationer.

11

I artikel 39 i förordning nr 1093/2010 föreskrivs följande:

”1.   Innan myndigheten fattar beslut enligt denna förordning ska den underrätta alla namngivna adressater om sin avsikt att anta beslutet och, med all hänsyn till hur brådskande och komplex frågan är samt vilka konsekvenser den kan få, ange en tidsfrist inom vilken adressaten kan lämna synpunkter i ärendet. Detta gäller på motsvarande sätt för de rekommendationer som avses i artikel 17.3.

2.   [EBA:s] beslut ska innehålla grunderna för beslutet.

3.   Adressaterna för [EBA:s] beslut ska underrättas om vilka rättsmedel som står till deras förfogande enligt denna förordning.

4.   [EBA] ska med lämpliga tidsintervall ompröva beslut som den fattat enligt artikel 18.3 eller 18.4.

5.   Beslut som myndigheten fattar enligt artikel 17, 18 eller 19 ska offentliggöras, och offentliggörandet ska innehålla identitetsuppgifter för den behöriga myndighet eller det finansinstitut som berörs och det huvudsakliga innehållet i beslutet om inte sådant offentliggörande står i strid med finansinstituts rättmätiga intresse av att skydda sina affärshemligheter eller allvarligt äventyrar finansmarknadernas korrekta funktion och integritet eller stabiliteten i hela eller delar av det finansiella systemet i unionen.”

12

Enligt artikel 58.1 i denna förordning ska överklagandenämnden vara ett gemensamt organ för de europeiska tillsynsmyndigheterna.

13

I artikel 60 i denna förordning föreskrivs följande:

”1.   Varje fysisk eller juridisk person, inbegripet behöriga myndigheter, får överklaga varje beslut av [EBA] som fattats enligt artikel 17, 18 eller 19 och varje annat beslut som [EBA] fattat i enlighet med någon av de unionsakter som avses i artikel 1.2, om beslutet är riktat till den personen eller om det, trots att det är riktat till en annan person, direkt berör klaganden personligen.

2.   Överklagandet ska innehålla en motivering och skriftligen sändas till [EBA] inom två månader efter det att beslutet har meddelats den berörda personen eller, om beslutet inte har meddelats på detta sätt, inom två månader efter det att [EBA] offentliggjort beslutet.

Överklagandenämnden ska fatta beslut om överklagandet inom två månader efter det att det ingivits.

3.   Ett överklagande som ges in enligt punkt 1 ska inte medföra att beslutet blir vilande.

Överklagandenämnden får dock, om den anser att omständigheterna så kräver, tillfälligt upphäva tillämpningen av det överklagade beslutet.

4.   Om överklagandet kan tas upp till prövning, ska överklagandenämnden pröva om det är välgrundat. Den ska anmoda parterna i överklagandeförfarandet att inom viss tid inkomma med synpunkter på meddelanden från nämnden eller på inlagor från andra parter i överklagandeförfarandet. Parterna i överklagandeförfarandet ska ha rätt att göra muntliga framställningar.

5.   Överklagandenämnden får bekräfta det beslut som [EBA:s] behöriga organ har fattat eller hänskjuta ärendet till [EBA:s] behöriga organ. Detta organ ska vara bundet av överklagandenämndens beslut och ska anta ett ändrat beslut i ärendet.

6.   Överklagandenämnden ska själv anta och offentliggöra sin arbetsordning.

7.   Överklagandenämndens beslut ska innehålla en motivering och offentliggöras av [EBA].”

14

I artikel 61 i förordning nr 1093/2010 föreskrivs följande:

”1.   Talan får väckas vid Europeiska unionens domstol i enlighet med artikel 263 i EUF-fördraget mot beslut som fattats av överklagandenämnden eller, i de fall det inte finns någon möjlighet att överklaga till överklagandenämnden, av [EBA].

2.   Medlemsstaterna och unionens institutioner, samt alla fysiska eller juridiska personer, får väcka talan vid Europeiska unionens domstol mot [EBA:s] beslut, i enlighet med artikel 263 i EUF-fördraget.

3.   Om [EBA] är skyldig att vidta åtgärder men underlåter att fatta beslut, får passivitetstalan väckas vid Europeiska unionens domstol i enlighet med artikel 265 i EUF-fördraget.

4.   [EBA] ska vara skyldig att vidta nödvändiga åtgärder för att rätta sig efter domen i Europeiska unionens domstol.”

15

I den överklagade domen sammanfattade tribunalen den faktiska bakgrunden till tvisten på följande sätt:

…

16

SV Capital hade i sin talan yrkat dels ogiltigförklaring av EBA:s beslut av den 21 februari 2014, dels ogiltigförklaring av överklagandenämndens beslut av den 14 juli 2014. SV Capital hade även yrkat att målet skulle hänskjutas till det behöriga organet vid EBA för prövning i sak.

17

SV Capital hade till stöd för sin talan åberopat fem grunder. EBA yrkade, med stöd av kommissionen, att talan skulle avvisas i sin helhet, eftersom myndighetens beslut att inte ex officio inleda någon utredning enligt artikel 17 i förordning nr 1093/2010 saknade rättsverkningar i förhållande till SV Capital.

18

Vad gäller frågan huruvida denna talan kunde tas upp till sakprövning fann tribunalen för det första att sökandens talerätt mot EBA:s beslut var prekluderad vid den tidpunkt då talan väcktes och att talan därför skulle avvisas i denna del.

19

Vad gäller frågan huruvida talan kunde tas upp till sakprövning i den del den avsåg ogiltigförklaring av överklagandenämndens beslut av den 14 juli 2014 ansåg tribunalen att detta beslut utgjorde en rättsakt mot vilken talan kunde väckas, vilket gjorde att denna del av talan kunde tas upp till sakprövning.

20

Beträffande frågan huruvida SV Capitals talan kunde tas upp till sakprövning i den del den avsåg att tribunalen skulle återförvisa ärendet till EBA:s behöriga organ för avgörande i sak påpekade tribunalen att unionsdomstolen inte var behörig att rikta förelägganden till EBA. Följaktligen avvisade tribunalen detta yrkande.

21

I sak prövade tribunalen ex officio frågan huruvida överklagandenämnden enligt artikel 60.1 och 60.2 i förordning nr 1093/2010 var behörig att pröva talan mot EBA:s beslut av den 21 februari 2014 och fann att den saknade sådan behörighet.

22

Mot denna bakgrund och utan att undersöka huruvida SV Capital hade fog för de grunder den åberopat biföll tribunalen talan i den del den avsåg ogiltigförklaring av överklagandenämndens beslut av den 14 juli 2014 på grund av att överklagandenämnden inte var behörig. Följaktligen ogiltigförklarade tribunalen överklagandenämndens beslut av den 14 juli 2014 och ogillade talan i övrigt.

23

SV Capital har yrkat att domstolen ska

24

EBA har yrkat att domstolen ska

25

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

26

Eftersom den överklagande domen avser dels en talan om ogiltigförklaring av EBA:s beslut av den 21 februari 2014, dels en talan om ogiltigförklaring av överklagandenämndens beslut av den 14 juli 2014 ska domstolen pröva de olika grunderna för överklagandet med beaktande av vilket av de båda besluten som de avser.

27

SV Capital har genom sin första grund gjort gällande att bolaget i sin talan vid tribunalen hade preciserat att denna talan endast avsåg överklagandenämndens beslut av den 14 juli 2014 i den del överklagandenämnden i beslutet avslog överklagandet i sak. SV Capital överklagade dock inte beslutet med avseende på huruvida överklagandet kunde tas upp till sakprövning eller med avseende på rättegångskostnaderna. Tribunalen uttalade sig ändå ex officio om överklagandenämndens behörighet och dömde därmed utöver vad som yrkats av parterna (ultra petita).

28

Genom sin andra grund har SV Capital även gjort gällande att tribunalen gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning genom att åsidosätta artikel 60.1 i förordning nr 1093/2010 tolkad med beaktande av skäl 58 i denna förordning. Överklagandenämnden är enligt SV Capital behörig att pröva överklagandet av EBA:s beslut av den 21 februari 2014 enligt artikel 17.2 jämförd med artikel 1 i förordning nr 1093/2010.

29

Genom sin tredje grund har SV Capital gjort gällande att tribunalen åsidosatte artikel 48.2 i tribunalens rättegångsregler i dess lydelse fram till den 31 december 2014 när den avvisade den argumentation som fördes fram under förfarandet vid tribunalen, enligt vilken överklagandenämnden var behörig att pröva överklagandet. Det var nämligen tribunalen själv som bad parterna att uttala sig om frågan om överklagandenämndens behörighet och SV Capital svarade endast på frågan.

30

EBA och kommissionen anser att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser dessa grunder.

31

Vad beträffar den första grunden som klaganden anfört till stöd för sitt överklagande, varigenom klaganden hävdar att tribunalen dömt utöver vad parterna yrkat (ultra petita) räcker det att konstatera att unionsdomstolen är skyldig att ex officio pröva frågan om behörigheten hos den myndighet vars rättsakt en part angripit vid domstolen även om ingen av parterna har framställt några yrkanden om detta, eftersom den omständigheten att den som har utfärdat en rättsakt som går någon emot saknade behörighet att utfärda rättsakten i fråga är en grund som avser tvingande rätt, som inte endast får, utan måste, prövas ex officio.

32

Frågan om huruvida den som har utfärdat en rättsakt är behörig är nämligen, enligt domstolens fasta praxis, en fråga som domstolen ska pröva ex officio, även om parterna inte har framställt något yrkande därom (se, för ett liknande resonemang, dom av den 30 september 1982, Amylum/rådet,108/81, EU:C:1982:322, punkt 28 och dom av den 13 juli 2000, Salzgitter/kommissionen,C‑210/98 P, EU:C:2000:397, punkt 56 och där angiven rättspraxis).

33

Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grunden.

34

Vad gäller den andra grunden för överklagandet konstaterar domstolen att varje fysisk eller juridisk person enligt artikel 60 i förordning nr 1093/2000, inbegripet behöriga myndigheter, får överklaga varje beslut av EBA om beslutet är riktat till den personen eller om det, trots att det är riktat till en annan person, direkt berör den som överklagar personligen.

35

För att ett beslut från EBA ska kunna överklagas till överklagandenämnden måste beslutet dock, som tribunalen konstaterade i punkt 66 i den överklagade domen, antingen ingå bland de beslut som avses i artiklarna 17–19 i förordning nr 1093/2010 eller ha antagits i enlighet med de unionsakter som anges i artikel 1.2 i samma förordning.

36

Som tribunalen helt riktigt konstaterade i punkterna 67–71 i den överklagade domen är inget av dessa villkor uppfyllda i förevarande fall.

37

För det första har inte EBA:s beslut av den 21 februari 2014 antagits i enlighet med artikel 1.2 i förordning nr 1093/2010. Såsom tribunalen helt riktigt påpekade i punkt 67 i den överklagade domen uttalade sig inte EBA i detta beslut om huruvida direktivet åsidosatts av de behöriga myndigheterna eller av det kreditinstitut som avses, trots att klaganden åberopade flera åsidosättanden av bestämmelser i direktiv 2006/48 till stöd för sin talan.

38

För det andra är det ostridigt att detta beslut inte är ett av de beslut som avses i artiklarna 18 och 19 i denna förordning, enligt vilka EBA får kräva att nationella tillsynsmyndigheter vidtar specifika åtgärder för att avhjälpa en krissituation eller med bindande verkan kan lösa tvister i gränsöverskridande situationer mellan dessa myndigheter.

39

För det tredje har det inte i klagomålet, såsom föreskrivs i artikel 17.1 i denna förordning, åberopats några åsidosättanden av tekniska standarder för tillsyn eller genomförande, vilka upprättas i enlighet med artiklarna 10–15 i förordning nr 1093/2010.

40

För det fjärde ingår inte SV Capital bland de enheter som uttryckligen anges i artikel 17.2 i förordning nr 1093/2010 och som har rätt att begära att EBA ska inleda en utredning om överträdelse eller underlåtenhet att tillämpa unionsrätten. SV Capital har inte heller påstått att bolaget ingår i den bankintressentgrupp som inrättats i enlighet med artikel 37 i förordning nr 1093/2010.

41

Konstaterandet att SV Capital inte omfattas av någon av de enheter som uttryckligen anges i artikel 17.2 i denna förordning påverkas inte, tvärtemot vad SV Capital verkar hävda, av den omständigheten att EBA får vidta åtgärder på eget initiativ.

42

Eftersom bedömningarna i den överklagade domen inte utgör någon felaktig rättstillämpning kan överklagandet följaktligen inte heller bifallas såvitt avser den andra grunden.

43

Vad gäller den tredje grunden ska det erinras om att SV Capital, som svar på en begäran från tribunalen, framställt en argumentation vid tribunalen som går utöver vad som omfattas av den fråga som ställdes.

44

SV Capital har nämligen gjort gällande att talan om ogiltigförklaring vid tribunalen hade inletts inom den föreskrivna fristen, med beaktande av den omständigheten att det administrativa förfarandet pågick fram till den 14 juli 2014 och att det förelåg oförutsebara omständigheter när talan om ogiltigförklaring ingavs i den mening som avses i artikel 45 i stadgan för Europeiska unionens domstol.

45

SV Capitals påstående att bolaget endast framställde yttranden som svar på den fråga tribunalen ställde saknar stöd. Som tribunalen påpekade i punkt 42 i den överklagade domen innehöll klagandens svar i själva verket två nya grunder.

46

Tribunalen gjorde således en riktig bedömning när den fastställde att denna argumentation inte kunde prövas i sak.

47

Överklagandet kan alltså inte heller bifallas såvitt avser den tredje grunden.

48

Genom sin fjärde grund har SV Capital gjort gällande att bolagets talan, i den del den avsåg ogiltigförklaring av EBA:s beslut av den 21 februari 2014, gavs in inom den frist som föreskrivs i artikel 263 FEUF, eftersom det administrativa förfarandet vid överklagandenämnden pågick fram till den 14 juli 2014 på grund av EBA och de europeiska tillsynsmyndigheterna. Att överklagandenämnden saknar behörighet skulle kunna leda till att dess beslut ogiltigförklaras men det kan inte påverka den frist som föreskrivs i artikel 263 FEUF. Den uppgift som anges i punkt 44 i den överklagade domen avseende möjligheten att väcka talan vid tribunalen mot beslutet från EBA av den 21 februari 2014 parallellt med och samtidigt som en talan väcks mot överklagandenämnden saknar följaktligen helt grund enligt SV Capital. En sådan talan som väcks vid tribunalen skulle nämligen, i avsaknad av ett lagakraftvunnet förvaltningsbeslut, inte kunna tas upp till sakprövning enligt artikel 263 FEUF.

49

Genom sin femte grund har SV Capital gjort gällande att tribunalen åsidosatt artikel 45 i stadgan för Europeiska unionens domstol eftersom väckandet av talan inom fristen på två månader från att de mottagit beslutet hindrades av ett ursäktligt misstag. Den omständigheten att överklagandenämnden tog upp överklagandet till sakprövning gav enligt SV Capital upphov till ”en godtagbar villfarelse”. Även om överklagandenämnden inte var behörig att pröva överklagandet som avsåg ogiltigförklaring av EBA:s beslut av den 21 februari 2014 framförde EBA aldrig något argument om att det ankom på tribunalen snarare än överklagandenämnden att pröva överklagandet. Överklagandenämnden prövade överklagandet och gav således intryck av att vara behörig. Att talan väcktes vid tribunalen efter det att fristen på två månader efter mottagandet av beslutet från EBA av den 21 februari 2014 gått ut ska därför anses ha sitt ursprung i ett ursäktligt fel.

50

Genom sin sjätte grund har SV Capital gjort gällande att tribunalen, när den i punkt 45 i den överklagade domen fann att talan om ogiltigförklaring av EBA:s beslut av den 21 februari 2014 under alla omständigheter skulle ha avvisats eftersom det inte fanns någon rättsakt mot vilken talan kan väckas, gjort en felaktig tillämpning av såväl artikel 263 FEUF som av artikel 60.1 och 61.1 i förordning nr 1093/2010. Talan mot detta beslut kunde nämligen enligt SV Capital tas upp till sakprövning, eftersom detta beslut riktades till SV Capital och SV Capital var direkt och personligen berörd av det.

51

EBA och kommissionen har yrkat att överklagandet ska lämnas utan bifall såvitt avser dessa grunder.

52

Eftersom den fjärde grunden avser övervägandena i punkt 36 och följande punkter i den överklagade domen, ska det erinras om att tidsfristerna för att väcka talan enligt fast rättspraxis utgör tvingande rätt och att det ankommer på unionsdomstolen att ex officio kontrollera om fristerna har iakttagits (se, för ett liknande resonemang, beslut av den 5 september 2013, ClientEarth/rådet, C‑573/11 P, ej publicerat, EU:C:2013:564, punkt 20 och där angiven rättspraxis).

53

Som framgår av artikel 263 sjätte stycket FEUF ska talan om ogiltigförklaring väckas inom två månader från den dag då åtgärden offentliggjordes eller delgavs klaganden eller, om så inte skett, från den dag då denne fick kännedom om åtgärden, allt efter omständigheterna. I förevarande fall delgavs SV Capital EBA:s beslut den 21 februari 2014. Följaktligen var SV Capitals talerätt mot EBA:s beslut, enligt beräkningsreglerna för tidsfristerna i artiklarna 58 och 60 i tribunalens rättegångsregler, som motsvarar artiklarna 49 och 51 i domstolens rättegångsregler, prekluderad vid den tidpunkt då SV Capital väckte talan vid tribunalen, det vill säga den 12 december 2014, såsom tribunalen konstaterade i punkt 41 i den överklagade domen.

54

Tribunalen fann även, i punkt 43 i den överklagade domen, att SV Capital inte med framgång kunde göra gällande vare sig force majeure, på grundval av artikel 45 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol, eller att det förelåg ett ursäktligt fel.

55

Dessa överväganden innehåller inte någon felaktig rättstillämpning.

56

Domstolen har upprepade gånger slagit fast att en avvikelse från tillämpningen av unionsbestämmelser om förfarandefrister endast är möjlig i särskilda undantagsfall, vid oförutsebara omständigheter eller force majeure, enligt artikel 45 andra stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol. Skälet till detta är att en strikt tillämpning av dessa bestämmelser är påkallad med hänsyn till kravet på rättssäkerhet och behovet av att undvika särbehandling och godtycke i rättstillämpningen (beslut av den 16 november 2010, Internationale Fruchtimport Gesellschaft Weichert/kommissionen,C‑73/10 P, EU:C:2010:684, punkt 41 och där angiven rättspraxis).

57

Tvärtemot vad SV Capital har påstått ”fortsatte” inte förfarandet efter det att EBA hade antagit sitt beslut den 21 februari 2014 och ett överklagande till överklagandenämnden påverkar inte beräkningen av tidsfristen för väckande av talan mot ett beslut som dessförinnan fattats av EBA, med beaktande av att EBA inte var behörig.

58

Överklagandet kan således inte bifallas såvitt avser den fjärde grunden.

59

Vad gäller den femte grunden för överklagandet, som avser ett ursäktligt fel hos SV Capital, framgår det av domstolens praxis att begreppet ursäktligt fel, vilket gör det möjligt att göra avsteg från unionsbestämmelserna om frister för överklagande, endast avser särskilda omständigheter under vilka bland annat institutionen i fråga har uppträtt på ett sätt som, i sig självt eller i avgörande utsträckning, har varit ägnat att framkalla en ursäktlig villfarelse hos en enskild som har varit i god tro och som har visat prov på den omsorg som kan krävas av en normalt underrättad aktör (se beslut av den 16 november 2010, Internationale Fruchtimport Gesellschaft Weichert/kommissionen,C‑73/10 P, EU:C:2010:684, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

60

I förevarande fall gavs inte klaganden, som tribunalen slagit fast i punkt 44 i den överklagade domen, någon tydlig försäkran angående överklagandenämndens behörighet att pröva ett överklagande av det beslut som EBA senare skulle komma att anta.

61

I synnerhet kan, tvärtemot vad klaganden har påstått, varken EBA:s underlåtenhet att göra invändningar avseende överklagandenämndens behörighet att pröva ett beslut från EBA eller den felaktiga slutsatsen från EBA:s sida att denna myndighet hade en sådan behörighet anses som ett uppträdande som är ägnat att ge upphov till en godtagbar villfarelse hos en enskild.

62

Härav följer att tribunalen gjorde en riktig bedömning när den slog fast att det inte förelåg något ursäktligt fel som kan utgöra grund för att avvika från skyldigheten att iaktta fristen för väckande av talan.

63

Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den femte grunden.

64

Genom sin sjätte grund har klaganden gjort gällande att tribunalen genom den överklagade domen åsidosatte artikel 263 FEUF och artikel 60.1 och 61.1 i förordning nr 1093/2010. Det räcker att konstatera att tribunalen, vilket framgår av punkt 45 i den överklagade domen, endast för fullständighetens skull påpekade att den under alla omständigheter skulle ha varit tvungen att avvisa talan på grund av att det inte fanns någon rättsakt mot vilken talan kan väckas.

65

Det framgår av fast rättspraxis att anmärkningar som riktar sig mot domskäl i en av tribunalens domar vilka angetts för fullständighetens skull inte kan leda till att domen upphävs och att sådana anmärkningar således saknar verkan (se dom av den 2 september 2010, kommissionen/Deutsche Post,C‑399/08 P, EU:C:2010:481, punkt 75, och dom av den 29 mars 2011, Anheuser-Busch/Budějovický Budvar,C‑96/09 P, EU:C:2011:189, punkt 211 och där angiven rättspraxis).

66

Av detta följer att den sjätte grunden är verkningslös.

67

SV Capital har på nytt åberopat följande grunder, som enligt SV Capital stödjer sig på de argument som fördes fram i talan vid tribunalen, eftersom tribunalen inte prövade bolagets talan i sak:

68

EBA och kommissionen har gjort gällande att dessa grunder inte kan tas upp till sakprövning.

69

Domstolen erinrar om att det enligt fast rättspraxis framgår av artikel 256 FEUF, artikel 58 första stycket i stadgan för Europeiska unionens domstol och artiklarna 168.1 d och 169 i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den överklagade domen ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande. I annat fall ska överklagandet eller grunden i fråga avvisas (se bland annat dom av den 10 juli 2014, Telefónica och Telefónica de España/kommissionen, C‑295/12 P, EU:C:2014:2062, punkt 29 och beslut av den 12 februari 2015, Meister/kommissionen, C‑327/14 P, ej publicerat, EU:C:2015:99, punkt 12). I grunderna 7–11 i överklagandet hänvisas inte alls till den överklagade domen. Grunderna avser EBA:s beslut av den 21 februari 2014. Dessa grunder ska således avvisas av detta skäl.

70

Överklagandet ska därför ogillas i sin helhet.

71

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas. Artikel 138 i rättegångsreglerna ska enligt artikel 184.1 i dessa regler tillämpas i mål om överklagande. Enligt artikel 138.1 ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

72

EBA har yrkat att SV Capital ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i målet om överklagande. Eftersom SV Capital har tappat målet, ska EBA:s yrkande bifallas.

73

I artikel 140.1 i domstolens rättegångsregler, som enligt artikel 184.1 i dessa regler också ska tillämpas i mål om överklagande, föreskrivs att medlemsstater och institutioner som har intervenerat ska bära sina rättegångskostnader.

74

Följaktligen ska kommissionen, som har intervenerat i målet, bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: