1

Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska fastställa att Republiken Portugal har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 4 i rådets direktiv 91/271/EEG av den 21 maj 1991 om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse (EGT L 135, s. 40; svensk specialutgåva, område 15, volym 10, s. 93) i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1137/2008 av den 22 oktober 2008 (EUT L 311, s. 1) (nedan kallade direktiv 91/271), genom att inte säkerställa att avloppsvatten från tätbebyggelse i 52 tätorter undergår erforderlig rening.

2

Första, tredje, fjärde och åttonde skälen i direktiv 91/271 har följande lydelse:

”I rådets resolution av den 28 juni 1988 om skyddet av Nordsjön och andra vatten inom gemenskapen [EGT C 209, s. 3] uppmanas kommissionen att lämna förslag till de åtgärder på gemenskapsnivå som behövs i fråga om rening av avloppsvatten från tätbebyggelse.

…

För att förhindra att miljön tar skada när otillräckligt renat avloppsvatten från tätbebyggelse släpps ut, bör i allmänhet sekundär rening ske av sådant avloppsvatten.

För känsliga områden är det nödvändigt att kräva en effektivare behandling, medan låggradig rening kan anses tillräcklig för vissa mindre känsliga områden.

…

Det är nödvändigt att övervaka reningsverk, recipienter och slamhanteringen, för att säkerställa att miljön skyddas från skadlig inverkan till följd av utsläpp av avloppsvatten.”

3

I artikel 1 i direktiv 91/271 anges följande:

”Detta direktiv gäller hopsamling, rening och utsläpp av avloppsvatten från tätbebyggelse samt rening och utsläpp av avloppsvatten från vissa industrisektorer.

Syftet med direktivet är att skydda miljön från skadlig inverkan till följd av de nämnda utsläppen av avloppsvatten.”

4

Artikel 2 i nämnda direktiv har följande lydelse:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

…

…”

5

I artikel 3.1 i samma direktiv föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall säkerställa att det för alla tätorter finns ledningsnät för att ta hand om avloppsvatten från tätbebyggelse:

…”

6

Artikel 4 i direktiv 91/271 har följande lydelse:

”1.   Medlemsstaterna skall säkerställa att avloppsvatten från tätbebyggelse som leds in i ledningsnät före utsläpp undergår sekundär rening eller motsvarande rening.

…

3.   I fråga om sådana utsläpp från reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse som avses i punkterna 1 och 2 ska tillämpliga krav i avsnitt B i bilaga I vara uppfyllda. …

…”

7

Artikel 8.1 i samma direktiv har följande lydelse:

”För undantagsfall som sammanhänger med tekniska problem och som avser geografiskt avgränsade befolkningsgrupper kan medlemsstaterna lämna en särskild begäran till kommissionen om en förlängd tidsfrist för att uppfylla kraven i artikel 4.”

8

I artikel 15.1 första strecksatsen och 15.4 i nämnda direktiv föreskrivs följande:

”1.   De behöriga myndigheterna eller andra behöriga organ skall övervaka:

…

4.   De uppgifter som har inhämtats av de behöriga myndigheterna eller andra behöriga organ vid fullgörandet av skyldigheterna enligt punkt 1–3 skall bevaras i medlemsstaten och göras tillgängliga för kommissionen inom sex månader efter det att uppgifterna har begärts av kommissionen.”

9

I punkt B, med rubriken ”Utsläpp från reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse till recipienten”, i bilaga I till direktiv 91/271 föreskrivs följande:

…”

10

Punkt D i bilaga I till direktiv 91/271 avseende referensmetoder för övervakning och utvärdering har följande lydelse:

12 prover under det första året,

fyra prover under följande år om det kan visas att vattnet under det första året överensstämmer med kraven i detta direktiv.

Om ett av fyra prover är negativt, måste 12 prover tas under det följande året.

11

Tabell 1 i bilaga I till direktivet har rubriken ”Krav avseende utsläpp från de reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse som omfattas av artikel 4 och 5 i direktivet”. Den har följande innehåll:

12

I tabell 3 i bilaga I till direktiv 91/271 anges bland annat att när antalet provserier under ett visst år uppgår till mellan fyra och sju, är det största antalet underkända prover ett. När antalet provserier under ett visst år uppgår till mellan åtta och [sexton], är det största antalet underkända prover två.

13

Kommissionen sände den 23 november 2009 en formell underrättelse till Republiken Portugal. I den formella underrättelsen angav kommissionen att Republiken Portugal inte hade fullgjort sina skyldigheter enligt artiklarna 3, 4 och 10 i direktiv 91/271 med avseende på 186 tätorter i den medlemsstaten och uppmanade den att inkomma med sina synpunkter.

14

Som svar på den formella underrättelsen lämnade Republiken Portugal, den 19 februari 2010 upplysningar avseende de aktuella 186 tätorterna och följde upp med ytterligare ett svar den 12 januari 2012.

15

Den 22 juni 2012 sände kommissionen ett motiverat yttrande till Republiken Portugal. I nämnda motiverade yttrande angav kommissionen att den, mot bakgrund av de upplysningar som den erhållit, bedömde att vissa tätorter som inte ansetts uppfylla kraven i artikel 3 i direktiv 91/271, vid den tidpunkten ansågs uppfylla de krav som uppställs i unionsrätten. Däremot fann kommissionen att Republiken Portugal ännu inte hade uppfyllt sina skyldigheter enligt artikel 4 i direktiv 92/271 såvitt avser 77 tätorter vars pe ligger mellan 2000 och 15000. Kommissionen framhöll att det i dessa 77 tätorter släpptes ut avloppsvatten i sötvatten eller flodmynningar, såväl i normala områden som i känsliga områden, utan att vare sig erforderlig rening eller minskning av den biokemiska syreförbrukningen (BOD) och den kemiska syreförbrukningen (COD) säkerställdes, i enlighet med de värden som anges i bilaga I till direktiv 91/271. Kommissionen uppmanade Republiken Portugal att vidta nödvändiga åtgärder för att rätta sig efter det motiverade yttrandet inom två månader från mottagandet av detsamma.

16

Den 3 augusti 2012 lämnade Republiken Portugal ett svar med anledning av det motiverade yttrandet. Medlemsstaten gjorde gällande att 17 av de 77 tätorterna vid den tidpunkten uppfyllde sina skyldigheter enligt direktiv 91/271 och att bestämmelserna i nämnda direktiv inom kort skulle komma att iakttas i mer än hälften av de 77 tätorter som avsågs i det motiverade yttrandet. Samma medlemsstat förband sig även att regelbundet upplysa kommissionen om hur situationen utvecklades.

17

Eftersom Republiken Portugal inte inkom med några upplysningar, sökte kommissionen genom skrivelse av den 23 oktober 2013 svar från den medlemsstaten på hur det förhöll sig med fullgörelsen av dess skyldigheter. Republiken Portugal svarade genom skrivelse av den 26 november 2013 att 53 tätorter fortfarande inte uppfyllde kraven i direktiv 91/271.

18

Republiken Portugal preciserade, genom skrivelser av den 10 juni och den 4 juli 2014, att 40 tätorter som avsågs i det motiverade yttrandet hädanefter uppfyllde kraven i direktiv 91/271. Samma medlemsstat angav vidare att såvitt avsåg de 37 tätorter som ännu inte uppfyllde kraven, skulle 15 av dem ha sett till att vidta nödvändiga åtgärder före utgången av år 2015, medan övriga 22 tätorter fortfarande inte uppfyllde kraven enligt direktivet.

19

Kommissionen fann att Republiken Portugals förklaringar inte var tillfredsställande och beslutade därför att väcka förevarande talan.

20

Kommissionen har genom sin ansökan gjort gällande att Republiken Portugal har åsidosatt sina skyldigheter enligt artikel 4 i direktiv 92/271 med avseende på rening av avloppsvatten från tätbebyggelse i följande 52 tätorter: Alvalade, Odemira, Loriga, Pereira do Campo, Vila Verde (PTAGL 420), Mação, Paço, Pontével, Vila Nova de São Bento, Castro Daire, Arraiolos, Cercal, Vale de Santarém, Castro Verde, Almodôvar, Ferreira do Alentejo, Vidigueira, Amares/Ferreiras, Alcácer do Sal, Amareleja, Gonsundeira, Salvaterra de Magos, Mogadouro, Melides, Vila Verde (PTAGL 421), Santiago do Cacém, Serpa, São Bartolomeu de Messines, Monchique, Montemor-o-Novo, Grândola, Estremoz, Maceira, Vendas Novas, Lousada, Felgueiras, Riachos, Tolosa, Meda, Alter do Chão, Tábua, Portel, Viana do Alentejo, Cinfães, Vila de Prado, Ponte de Reguengo, Canas de Senhorim, Repeses, Mangualde, Nelas, Vila Viçosa, Santa Comba Dão.

21

Kommissionen har framhållit att Republiken Portugal, enligt artikel 4 i direktiv 91/271, från den 1 januari 2006 skulle säkerställa att avloppsvatten från dessa tätorter före utsläpp undergår sekundär rening eller motsvarande rening med beaktande av de värden som följer av tabell 1 i bilaga I till direktiv 91/271. Kommissionen har härvidlag gjort gällande att Republiken Portugal, för att kunna rätta sig efter artikel 4 i nämnda direktiv, borde ha tillhandahållit kommissionen information om resultaten av vidtagna övervakningsåtgärder. Nämnda information ska i enlighet med punkt D led 3 i bilaga I till direktiv 91/271 visa att vattenprover som insamlats med jämna mellanrum från vatten som släppts ut vid reningsverken under det första året de är i bruk överensstämmer med kraven i det direktivet.

22

Kommissionen anser att överträdelsen, som är generell och fortgående i många mindre tätorter, kan orsaka irreparabel skada för miljön. Kommissionen har även gjort gällande att de ekonomiska svårigheter som Republiken Portugal framhållit under det administrativa förfarandet inte utgör tillräckliga skäl för att motivera det fördragsbrott som gjorts gällande.

23

Republiken Portugal har i sin svarsinlaga understrukit att kommissionen i sin ansökan har medgett att åsidosättandet av de skyldigheter som följer av artikel 4 i direktiv 91/271 inte fastställts med avseende på 26 av de 56 tätorter som avses i den ansökan genom vilken talan väcktes, nämligen: Loriga, Paço, Vila Nova de São Bento, Cercal, Vale de Santarém, Castro Verde, Almodôvar, Amares/Ferreiras, Gonsundeira, Salvaterra de Magos, Mogadouro, Melides, Vila Verde-Minho, Santiago do Cacém, Serpa, São Bartolomeu de Messines, Vendas Novas, Lousada, Felgueiras, Riachos, Meda, Alter do Chão, Tábua, Vila de Prado, Mangualde och Nelas.

24

Republiken Portugal har dessutom, vad beträffar tätorterna Alvalade, Odemira, Pereira do Campo, Vila Verde – Sintra, Mação, Arraiolos, Ferreira do Alentejo, Vidigueira, Alcácer do Sal, Amareleja, Montemor-o-Novo, Grândola, Estremoz, Maceira, Portel, Cinfães, Canas de Senhorim, Repeses, Vila Viçosa och Santa Comba Dão, gjort gällande att nödvändiga arbeten för att reningsverken för avloppsvatten från tätbebyggelse anpassas så att de uppfyller kraven i direktiv 91/271 pågick då svarsinlagan ingavs och under alla omständigheter kommer att ha avslutats vid utgången av år 2015.

25

Vad beträffar tätorterna Pontével, Castro Daire, Monchique, Tolosa, Viana do Alentejo och Ponte de Reguengo var enligt Republiken Portugal undersökningar och nödvändiga åtgärder för att uppfylla kraven i artikel 4 i direktiv 91/271 nära att slutföras då svarsinlagan ingavs.

26

Republiken Portugal har preciserat att ett oräkneligt antal möten hållits och ett stort antal åtgärder vidtagits i syfte att säkerställa att rimliga tidsfrister fastställs och att de tidsfrister som avses i föregående punkter i förevarande dom iakttas. Samma medlemsstat har angett att man för att säkerställa att projekten genomförs i de kommuner som har ekonomiska problem, har tillkännagett ett särskilt beslut inom ramen för det operativa programmet för territoriell utveckling (POVT) som säkerställer finansiering av 85 procent av kostnaderna för arbetena i fråga.

27

Kommissionen har i sin replik vidhållit att talan avser de 52 tätorter som anges i ansökan och har särskilt framhållit att Republiken Portugal, med avseende på 26 av de tätorter som angetts i punkt 23 ovan, inte har bifogat någon bevisning till sin svarsinlaga till styrkande av sina påståenden. Eftersom det saknas uppgifter om provtagning samt om vilka metoder för övervakning och utvärdering som tillämpats med avseende på de aktuella tätorterna, anser kommissionen att Republiken Portugal inte har uppfyllt sina skyldigheter enligt direktiv 91/271. Kommissionen har särskilt framhållit att de senaste uppgifterna från Republiken Portugal tillhandahölls den 4 juli 2014 och avsåg hur situationen såg ut den 30 juni 2014.

28

Republiken Portugal har i sin duplik gjort gällande att kommissionen erhöll ett kompletterande svar på det motiverade yttrandet den 22 december 2014 och att Republiken Portugal däri redogjorde för situationen i de aktuella tätorterna.

29

Mot bakgrund av de nya uppgifter som lämnats till kommissionen har Republiken Portugal anfört att tätorterna Loriga, Paço, Vila Nova de São Bento, Vale de Santarém, Gonsundeira, Salvaterra de Magos, Mogadouro, Serpa, São Bartolomeu de Messines, Riachos, Meda, Alter do Chão, Tábua och Mangualde har rättat sig efter bestämmelserna i direktiv 91/271.

30

Vad beträffar övriga tätorter som avses i förevarande talan har Republiken Portugal gjort gällande antingen att de har möjlighet att rätta sig efter bestämmelserna i direktiv 91/271 och att uppgifter från de månatliga analyserna kommer att erhållas inom kort, eller att åtgärder för att rätta sig efter nämnda direktiv generellt sett pågår.

31

Domstolen framhåller inledningsvis att kommissionen under förhandlingen vid domstolen har begränsat föremålet för talan till att avse 44 tätorter och har angett att den hädanefter inte längre avser tätorterna Paço, Gonsundeira, Salvaterra de Magos, São Bartolomeu de Messines, Lousada, Felgueiras, Riachos och Meda.

32

Det kan vidare konstateras att det är utrett att samtliga tätorter som fortfarande är föremål för kommissionens talan har en pe på mellan 2200 och 13400.

33

Enligt kommissionen innebär de skyldigheter som medlemsstaterna har enligt artikel 4 i direktiv 91/271 att sådana kontroller som anges i punkt D i bilaga I till det direktivet ska genomföras. Kommissionen menar att kontrollerna innebär att man under ett års tid ska ta ett visst antal prover som fastställs med hänsyn till det berörda reningsverkets storlek, bland annat under det första år då reningsverket är i bruk. Republiken Portugal däremot har under förhandlingen anfört att de skyldigheter som följer av artikel 4 i direktiv 91/271 ska anses ha uppfyllts så snart som ett prov som tagits från utsläpp från ett reningsverk som är i bruk visar värden som uppfyller kraven i nämnda direktiv.

34

I artikel 4.1 i direktiv 91/271 anges att ”[m]edlemsstaterna skall säkerställa att avloppsvatten från tätbebyggelse som leds in i ledningsnät före utsläpp undergår sekundär rening eller motsvarande rening” och det preciseras att reningen ska äga rum senast den 31 december 2000 eller senast den 31 december 2005, beroende på pe och i vilket område utsläppen sker. I artikel 4.3 i direktiv 91/271 anges att i fråga om sådana utsläpp från reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse som avses i punkt 1 ”ska tillämpliga krav i avsnitt B i bilaga I [till nämnda direktiv] vara uppfyllda”.

35

Det följer av punkt B led 1 i bilaga till direktiv 91/271 att ”[a]vloppsreningsverk skall utformas eller ändras så att representativa prover kan tas på inkommande vatten och på det renade vattnet före utsläpp i recipienten”. I punkt B led 2 anges att ”[o]m utsläpp från reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse omfattas av reningskrav enligt artikel 4 och 5 [i nämnda direktiv], skall de krav som anges i tabell 1 vara uppfyllda”.

36

Det ska framhållas att det i artikel 4 i direktiv 91/271 inte finns någon hänvisning till punkt D i bilaga I till detsamma, som avser ”[r]eferensmetoder för övervakning och utvärdering”. Nämnda punkt motsvarar det behov som anges i åttonde skälet i samma direktiv där det föreskrivs att ”[d]et är nödvändigt att övervaka reningsverk, recipienter och slamhanteringen, för att säkerställa att miljön skyddas från skadlig inverkan till följd av utsläpp av avloppsvatten” och utgör en del av den kontinuerliga övervakningen av utsläppen. I punkt D led 3 i bilaga till direktiv 91/271 fastställs det minsta antalet årliga prover som ska genomföras och det framgår att resultaten från ett år i vissa fall påverkar provtagningen under efterföljande år.

37

Såsom generaladvokaten har angett i punkt 43 i sitt förslag till avgörande föreligger enligt punkt D i bilaga I till direktiv 91/271 ett fortlöpande krav som har till syfte att säkerställa att utsläppen ”fortlöpande” uppfyller de kvalitetskrav som ska ha uppfyllts från det att reningsverket började användas.

38

Det uppställs i artikel 4 i direktiv 91/271 således visserligen ett krav på att reningsverkens utsläpp av avloppsvatten från tätbebyggelse uppfyller de krav som föreskrivs i punkt B i bilaga I till nämnda direktiv. Däremot föreskrivs däri inte att det är nödvändigt att provtagning sker under ett helt år för att visa att de erforderliga resultaten uppnåtts.

39

Med andra ord ska de skyldigheter som följer av artikel 4 i direktiv 91/271 anses ha uppfyllts när en medlemsstat kan visa ett prov som uppfyller kraven i punkt B i bilaga I till nämnda direktiv.

40

För att kunna iaktta syftet med direktivet att skydda miljön från skadlig inverkan till följd av de nämnda utsläppen av avloppsvatten, såsom framgår av ordalydelsen i artikel 1 i direktiv 91/271, framhåller domstolen att den fortlöpande skyldighet enligt artikel 4 att utsläpp av avloppsvatten från tätbebyggelse ska genomgå rening som uppfyller kraven i punkt B i bilaga I vidmakthålls genom den övervakning av utsläppen från reningsverken som föreskrivs i artikel 15.1 första strecksatsen i samma direktiv, vari återfinns en direkt hänvisning till punkt D i bilaga I till nämnda direktiv. Det kan således konstateras att förevarande mål inte avser ett åsidosättande av de skyldigheter som Republiken Portugal har enligt artikel 15 i direktiv 91/271.

41

Till stöd för en sådan tolkning ska framhållas att det i artiklarna 3 och 4 i direktiv 91/271 föreskrivs samma tidsfrister för medlemsstaterna inom vilka de – enligt den förstnämnda artikeln – ska säkerställa att det för alla tätorter finns ledningsnät för att ta hand om avloppsvatten från tätbebyggelse och – enligt den sistnämnda artikeln – ska säkerställa att sådant avloppsvatten undergår sekundär rening eller motsvarande rening innan det släpps ut. Om man i stället tolkar artikel 4 i direktiv 91/271 på det sätt som kommissionen gjort, borde tidsfristerna i artikel 4 i det direktivet börja löpa ett år senare än de tidsfrister som anges i artikel 3 i samma direktiv, så att medlemsstaterna ges möjlighet att under det året göra sådana provtagningar som föreskrivs i punkt D i bilaga I till nämnda direktiv. Någon sådan extra lång tidsfrist jämfört med den som föreskrivs i artikel 3 i direktiv 91/271 ges medlemsstaterna emellertid inte för att uppfylla kraven i artikel 4 i samma direktiv.

42

I artikel 8 i direktiv 91/271 föreskrivs visserligen en möjlighet till förlängd tidsfrist för att uppfylla kraven i artikel 4 i samma direktiv. Domstolen framhåller att en sådan förlängning emellertid endast kan beviljas på grundval av en särskild begäran och att det i nämnda artikel 8 inte anges att det är nödvändigt att beakta ett minsta antal provtagningar som medlemsstaten skulle vara skyldig att genomföra under den förlängda tidsfristen.

43

Vidare kan domstolen inte godta det argument som kommissionen har framfört under förhandlingen och som innebär att det aktuella året för provtagningar är motiverat mot bakgrund av ”dimensioneringsprincipen” i artikel 10 i direktiv 91/271. Enligt kommissionen innebär nämnda princip att medlemsstaterna ska beakta årstidsberoende variationer med avseende på utsläppen av avloppsvatten under ett helt år för att det med framgång ska kunna göras gällande att kraven i artikel 4 i direktiv 91/271 har uppfyllts.

44

I nämnda artikel 10 föreskrivs nämligen att årstidsberoende variationer ska beaktas vid utformningen och uppförandet av anläggningarna för rening av avloppsvatten. ”Dimensioneringsprincipen” ska följaktligen beaktas redan innan ett reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse tas i bruk.

45

Domstolen finner således att artikel 4 i direktiv 91/271 innebär att medlemsstaterna är skyldiga att tillse att berörda tätorter, inom de tidsfrister som anges i den artikeln, säkerställer att avloppsvatten från tätbebyggelse som leds in i ledningsnät, som tätorterna har inrättat i enlighet med artikel 3 i samma direktiv, före utsläpp undergår erforderlig rening och att utsläppen uppfyller kraven i punkt B i bilaga I till nämnda direktiv. Denna skyldighet innebär inte att de provtagningar som föreskrivs i punkt D i bilaga I till nämnda direktiv måste sträcka sig över ett helt år för att de ska kunna anses visa att de berörda anläggningarna uppfyller kraven i punkt B i bilaga I till samma direktiv.

46

Mot bakgrund av dessa överväganden ska det prövas om förevarande talan om fördragsbrott kan vinna bifall i den del som den avser de 44 tätorter som är i fråga i punkt 31 i förevarande dom.

47

Det ska erinras om att kommissionen i mål om fördragsbrott enligt artikel 258 FEUF har bevisbördan för det påstådda fördragsbrottet och ska förse domstolen med de uppgifter som den behöver för att kunna kontrollera huruvida detta fördragsbrott föreligger och kommissionen kan därvid inte stödja sig på någon presumtion. Kommissionen är emellertid, vid kontrollen av huruvida nationella bestämmelser som införts i syfte att säkerställa ett effektivt genomförande av ett direktiv tillämpas på ett riktigt sätt i praktiken, i stor utsträckning beroende av uppgifter från eventuella klagande och från den berörda medlemsstaten, eftersom kommissionen inte har några egna undersökningsbefogenheter på det området (se, för ett liknande resonemang, dom kommissionen/Portugal, C‑526/09, EU:C:2010:734, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

48

Härav följer bland annat att om kommissionen har lagt fram tillräcklig bevisning för att nationella bestämmelser som genomför ett direktiv i praktiken inte tillämpas på ett riktigt sätt, ankommer det på medlemsstaten i fråga att på ett sakligt och detaljerat sätt bemöta de framlagda uppgifterna och slutsatserna av dessa (se, för ett liknande resonemang, dom kommissionen/Portugal, C‑526/09, EU:C:2010:734, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

49

Det ska under alla omständigheter tilläggas att förekomsten av ett fördragsbrott ska bedömas mot bakgrund av den situation som rådde i medlemsstaten vid utgången av den frist som har angetts i det motiverade yttrandet och att senare förändringar inte kan beaktas av domstolen (se, bland annat, dom kommissionen/Grekland, C‑440/06, EU:C:2007:642, punkt 16, och dom kommissionen/Belgien, C‑395/13, EU:C:2014:2347, punkt 39).

50

I förevarande fall uppmanades Republiken Portugal i det motiverade yttrandet av den 22 juni 2012 att inom sex månader från delgivningen av det motiverade yttrandet vidta nödvändiga åtgärder för att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 4 i direktiv 91/271. Tidsfristen för att uppfylla nämnda skyldigheter löpte således ut den 22 augusti 2012.

51

Vad beträffar tätorterna Alvalade, Odemira, Pereira do Campo, Vila Verde (PTAGL 420), Mação, Pontével, Castro Daire, Arraiolos, Ferreira do Alentejo, Vidigueira, Alcácer do Sal, Amareleja, Monchique, Montemor-o-Novo, Grândola, Estremoz, Maceira, Portel, Viana do Alentejo, Cinfães, Ponte de Reguengo, Canas de Senhorim, Repeses, Vila Viçosa, Santa Comba Dão och Tolosa har Republiken Portugal i sin svarsinlaga angett att arbeten pågick vid reningsverken eller var inplanerade i syfte att kraven i artikel 4 i direktiv 91/271 skulle uppfyllas. Det står således klart att dessa tätorter inte uppfyllde kraven i nämnda artikel 4 vid utgången av den frist som angetts i det motiverade yttrandet, då det inte fanns några funktionsdugliga anläggningar för rening av avloppsvatten på de tätorterna.

52

Vad beträffar tätorterna Loriga, Cercal, Vale de Santarém, Castro Verde, Alomodôvar, Amares/Ferreiras, Mogadouro, Melides, Vila Verde (PTAGL 421), Serpa, Vendas Novas, Vila de Prado och Nelas, följer det av de handlingar som inkommit till domstolen – bland annat av två tabeller från de portugisiska myndigheterna som visar att tätorterna uppfyllde kraven i artikel 4 i direktiv 91/271 den 30 juni 2014 och den 10 december samma år – att nödvändiga arbeten för att uppfylla de krav som följer av nämnda artikel antingen slutförts under åren 2013 eller 2014, eller kommer att slutföras under åren 2014 eller 2015. Det står med andra ord klart att inte heller dessa tätorter uppfyllde kraven i artikel 4 i direktiv 91/271 vid utgången av den tidsfrist som Republiken Portugal beviljats för att uppfylla kraven i nämnda artikel.

53

Vad beträffar tätorterna Vila Nova de São Bento, Santiago do Cacém, Alter do Chão, Tábua och Mangualde, följer det av de tabeller som nämndes i föregående punkt att det fanns funktionsdugliga reningsverk på dessa tätorter från år 2012 eller till och med dessförinnan. Om arbetena slutfördes under år 2012 eller dessförinnan, hade Republiken Portugal kunnat översända resultaten från en första provtagning till kommissionen före utgången av den tidsfrist som angetts i det motiverade yttrandet, det vill säga den 22 augusti 2012. Republiken Portugal har emellertid inte inkommit med några uppgifter om detta till domstolen. Under dessa omständigheter ska kommissionen anses ha visat att det fanns grund för dess anmärkning beträffande dessa fem tätorter.

54

Under dessa omständigheter konstaterar domstolen att Republiken Portugal har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artikel 4 i direktiv 91/271 genom att inte säkerställa att utsläppen från reningsverk för avloppsvatten från tätbebyggelse undergår en erforderlig rening i enlighet med relevanta bestämmelser i punkt B i bilaga I till nämnda direktiv i tätorterna Alvalade, Odemira, Pereira do Campo, Vila Verde (PTAGL 420), Mação, Pontével, Castro Daire, Arraiolos, Ferreira do Alentejo, Vidigueira, Alcácer do Sal, Amareleja, Monchique, Montemor-o-Novo, Grândola, Estremoz, Maceira, Portel, Viana do Alentejo, Cinfães, Ponte de Reguengo, Canas de Senhorim, Repeses, Vila Viçosa, Santa Comba Dão, Tolosa, Loriga, Cercal, Vale de Santarém, Castro Verde, Almodôvar, Amares/Ferreiras, Mogadouro, Melides, Vila Verde (PTAGL 421), Serpa, Vendas Novas, Vila de Prado, Nelas, Vila Nova de São Bento, Santiago do Cacém, Alter do Chão, Tábua och Mangualde.

55

Enligt artikel 138.1 i domstolens rättegångsregler ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att Republiken Portugal ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom fördragsbrottet har fastställts ska kommissionens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande: