EUR-Lex Ingång till EU-rätten

Tillbaka till EUR-Lex förstasida

Det här dokumentet är ett utdrag från EUR-Lex webbplats

Dokument 62014CJ0287

Domstolens dom (sjätte avdelningen) av den 9 juni 2016.
Eurospeed Ltd mot Szegedi Törvényszék.
Begäran om förhandsavgörande från Gyulai Törvényszék.
Begäran om förhandsavgörande – Vägtransport – Förordning (EG) nr 561/2006 – Förarens ansvar för åsidosättanden av skyldigheten att använda en färdskrivare.
Mål C-287/14.

Rättsfallssamlingen – allmänna delen

ECLI-nummer: ECLI:EU:C:2016:420

DOMSTOLENS DOM (sjätte avdelningen)

den 9 juni 2016 ( *1 )

”Begäran om förhandsavgörande — Vägtransport — Förordning (EG) nr 561/2006 — Förarens ansvar för åsidosättanden av skyldigheten att använda en färdskrivare”

I mål C‑287/14

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 267 FEUF, framställd av Gyulai törvényszék (domstol i Gyula, Ungern) genom beslut av den 4 juni 2014, som inkom till domstolen den 11 juni 2014, i målet

Eurospeed Ltd

mot

Szegedi Törvényszék,

meddelar

DOMSTOLEN (sjätte avdelningen)

sammansatt av tillförordnade avdelningsordföranden E. Levits samt domarna M. Berger (referent) och S. Rodin,

generaladvokat: Y. Bot,

justitiesekreterare: A. Calot Escobar,

efter det skriftliga förfarandet,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

Eurospeed Ltd, genom D. Irinkov, ügyvéd,

Ungerns regering, genom M. Z. Fehér, G. Szima och M. Bóra, samtliga i egenskap av ombud,

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av G. Galluzzo, avvocato dello Stato,

Europeiska kommissionen, genom L. Havas och J. Hottiaux, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av principen om medlemsstaternas ansvar för skada som har vållats enskilda på grund av en överträdelse av EU-rätten och av artikel 10.3 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 av den 15 mars 2006 om harmonisering av viss sociallagstiftning på vägtransportområdet och om ändring av rådets förordningar (EEG) nr 3821/85 och (EG) nr 2135/98 samt om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 3820/85 (EUT L 102, 2006, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Eurospeed Ltd och Szegedi törvényszék (domstol i Szeged, Ungern) angående ersättning för de negativa följderna av böter som nämnda domstol ådömt tre anställda vid Eurospeed – vilkas rättigheter bolaget övertagit – för överträdelser av skyldigheter enligt förordning nr 561/2006.

Tillämpliga bestämmelser

Unionsrätt

3

Skälen 17, 27 och 31 i förordning nr 561/2006 har följande lydelse:

”(17)

Denna förordning syftar till att förbättra de sociala förhållandena för anställda som omfattas av förordningen, liksom till att förbättra den allmänna trafiksäkerheten. Detta uppnås huvudsakligen genom bestämmelser i vilka det anges en maximal körtid per dag, per vecka och per period om två på varandra följande veckor, samt genom en bestämmelse enligt vilken föraren är skyldig att ha en normal veckovila minst en gång per två på varandra följande veckor samt bestämmelser i vilka det anges att en dygnsvila under inga omständigheter får vara kortare än nio timmars sammanhängande viloperiod. Eftersom dessa bestämmelser garanterar adekvat vila och hänsyn också tas till de erfarenheter man fått under de senaste åren genom att tillämpa bestämmelserna i praktiken, är det inte längre nödvändigt med ett kompensationssystem för reducerade dygnsviloperioder.

(27)

För att på ett otvetydigt och effektivt sätt kunna kontrollera att bestämmelserna efterlevs bör bestämmelserna om transportföretagens och förarnas ansvar vid överträdelser av denna förordning harmoniseras. Ansvaret kan innebära straff-, civil- och förvaltningsrättsliga sanktioner beroende på vad som tillämpas i medlemsstaten.

(31)

[Rådets förordning (EEG) nr 3821/85 om färdskrivare för vägtransporter (EGT L 370, 1985, s. 8)] bör ändras i syfte att förtydliga transportföretagens och förarnas specifika skyldigheter och främja rättslig säkerhet och underlätta kontroller av körtid och viloperioder vid vägkontroller.”

4

I artikel 9.2 i förordning nr 561/2006 föreskrivs följande:

”Den tid som går åt för att resa till en plats för att ta över ett fordon som omfattas av denna förordning, eller för att återvända från denna plats, när fordonet varken står vid förarens hem eller vid arbetsstället där föraren normalt är stationerad, skall inte räknas som vila eller rast om föraren inte befinner sig på en färja eller ett tåg och har tillgång till en sovbrits eller liggplats.”

5

I artikel 10.1–10.3 i förordning nr 561/2006 föreskrivs följande:

”1.   Transportföretagets betalning till förare som är anställda eller som står till företagets förfogande får inte, även om det sker i form av bonus eller lönetillägg, beräknas på grundval av tillryggalagda sträckor och/eller transporterad godsmängd, om betalningen är av sådan art att den utgör en fara för trafiksäkerheten och/eller uppmuntrar till överträdelse av denna förordning.

2.   Transportföretaget skall organisera det arbete som avses i punkt 1 så att föraren kan följa förordning (EEG) nr 3821/85 och kapitel II i den här förordningen. Transportföretaget skall informera föraren på lämpligt sätt och regelbundet kontrollera att förordning (EEG) nr 3821/85 och kapitel II i den här förordningen följs.

3.   Ett transportföretag skall vara ansvarigt för överträdelser som begåtts av företagets förare, även om överträdelsen har begåtts i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland.

Utan att det påverkar medlemsstaternas rätt att hålla transportföretag fullt ansvariga får medlemsstaterna göra detta ansvar avhängigt av företagets överträdelse av punkterna 1 och 2. Medlemsstaterna får ta i beaktande alla bevis för att transportföretaget inte rimligtvis kan hållas ansvarigt för den överträdelse som begåtts.”

6

I artikel 19.1 och 19.2 i förordning nr 561/2006 föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall fastställa sanktioner för överträdelser av bestämmelserna i denna förordning och förordning (EEG) nr 3821/85 och skall vidta alla de åtgärder som är nödvändiga för att se till att de genomförs. Dessa sanktioner skall vara effektiva, proportionella, avskräckande och icke–diskriminerande. Ingen överträdelse av denna förordning eller förordning (EEG) nr 3821/85 skall bli föremål för mer än en sanktion eller mer än ett förfarande. Medlemsstaterna skall anmäla dessa åtgärder och bestämmelser om sanktioner till kommissionen senast det datum som fastställs i artikel 29. Kommissionen skall därefter underrätta medlemsstaterna om detta.

2.   En medlemsstat skall göra det möjligt för de behöriga myndigheterna att besluta om sanktioner för företag och/eller förare för sådana överträdelser av denna förordning som upptäcks inom den berörda medlemsstatens territorium, om ingen sanktion tidigare har beslutats för överträdelsen, även om överträdelsen har begåtts i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland.

Om en överträdelse som upptäcks

inte begicks på den berörda medlemsstatens territorium, och

har begåtts av ett företag som är etablerat i, eller en förare vars anställningsort ligger i en annan medlemsstat eller ett tredjeland,

får medlemsstaten fram till den 1 januari 2009, i stället för att besluta om en sanktion, rapportera omständigheterna kring överträdelsen till den behöriga myndigheten i den medlemsstat eller det tredjeland där företaget är etablerat, eller där föraren har sin anställningsort.”

7

I artikel 22.3 i förordning nr 561/2006 föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall regelbundet översända relevanta uppgifter om sin nationella tolkning och tillämpning av förordningens bestämmelser till kommissionen, som skall göra denna information tillgänglig i elektronisk form för andra medlemsstater.”

8

I artikel 15.7 i förordning nr 3821/85, i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 av den 15 mars 2006 (EUT L 102, 2006, s. 1) (nedan kallad förordning nr 3821/85 i dess ändrade lydelse), föreskrivs följande:

”a)

Föraren av ett fordon utrustat med färdskrivare i överensstämmelse med bilaga I skall alltid på kontrolltjänstemans begäran kunna visa upp följande:

i)

Diagramblad för den innevarande veckan och de diagramblad som föraren använt under de föregående 15 dagarna.

ii)

Förarkortet, om föraren innehar ett sådant.

iii)

Eventuell registrering som gjorts för hand och utskrift som gjorts under den innevarande veckan och de föregående 15 dagarna enligt kraven i denna förordning och förordning ... nr 561/2006.

Efter den 1 januari 2008 skall de tidsperioder som avses i leden i och iii emellertid täcka innevarande dag och de föregående 28 dagarna.

b)

Föraren av ett fordon utrustat med färdskrivare i överensstämmelse med bilaga 1 B skall alltid på kontrolltjänstemans begäran kunna visa upp följande:

i)

Sitt förarkort.

ii)

Eventuell registrering som gjorts för hand och utskrift som gjorts under den innevarande veckan och de föregående 15 dagarna enligt kraven i denna förordning och förordning ... nr 561/2006.

iii)

Diagramblad för samma period som den som anges i föregående led, om föraren under denna period har kört ett fordon utrustat med färdskrivare i överensstämmelse med bilaga I.

Efter den 1 januari 2008 skall de tidsperioder som avses i led ii ovan emellertid täcka innevarande dag och de föregående 28 dagarna.

c)

En behörig kontrolltjänsteman får kontrollera att förordning ... nr 561/2006 efterlevs genom att analysera diagrambladen, visade eller utskrivna uppgifter som har registrerats av färdskrivaren eller förarkortet, och i brist på sådana, genom att analysera andra handlingar som kan styrka att bestämmelserna i artikel 16.2 och 16.3 inte efterlevs.”

Ungersk rätt

9

I 20 § i közúti közlekedésről szóló 1988. évi I. törvény (lag nr I från år 1988 om vägtrafik) (nedan kallad vägtrafiklagen) anges följande:

”1.   Den som åsidosätter bestämmelserna i denna lag, särskilda bestämmelser eller gemenskapsrättsakter döms till böter, i fråga om

d)

användning av färdskrivare och färdskrivardiagram på vägtransportområdet samt de kort som krävs för digitala färdskrivare,

2.   Behöriga att tillämpa förfarandet för åläggande av böter är (i enlighet med de kontrollbefogenheter som fastställs i punkt 11) transportmyndigheten, polisen, tullmyndigheten, myndigheten för katastrofskydd, myndigheten med ansvar för sysselsättning och myndigheten med ansvar för övervakning av allmänna platser.

3.   De särskilda bestämmelserna om den kontroll som utövas av myndigheten med ansvar för förfarandet ska tillämpas på det förfarande för åläggande av böter som avses i punkt 2, såvida inte annat följer av denna artikel.

4.   Den som åsidosätter punkt 1 a–j eller l – dock inte hyrestagaren eller föraren av en bestämd bil som hyrts av den som driver en bilpark i den mening som avses i lagen om registreringsavgift, om registreringsskatten på fordonet har betalats och bilens förare styrker detta genom ett intyg som utfärdats av tullmyndigheten – kan åläggas böter med 10 000–800 000 forint [ungerska (HUF)] eller, i det fall som avses i k, med 10 000–300 000 [HUF]. Det högsta bötesbelopp som ska åläggas vid åsidosättande av olika bestämmelser eller som, i samma förfarande, får åläggas vid överträdelser som består i flera handlingar eller underlåtenheter ska fastställas i särskilda bestämmelser. Böter får inte åläggas om två år har förflutit efter det att överträdelsen begicks (preskription).

5.   Den som har åsidosatt någon av ovannämnda bestämmelser är skyldig att betala böter. Om det kan konstateras att flera personer är ansvariga, är de skyldiga att betala det bötesbelopp som fastställts i särskilda bestämmelser i förhållande till deras respektive ansvar för överträdelsen. Om deras respektive ansvar inte kan fastställas ska de svara för skyldigheten att betala böterna i lika delar. Någon skyldighet att betala böter kan inte slås fast vid tvingande skäl som den person som utför vägtransporten inte har kunnat råda över och som vederbörande varken har förutsett eller rimligen kunde förutse.

…”

10

Lagstiftaren har i 48 § 3 a punkt 15 i vägtrafiklagen gett regeringen befogenhet att i regeringsdekret fastställa bland annat ”bötesbelopp som kan åläggas vid åsidosättande av bestämmelser om vägtransport av gods och transport av gods i bulk och av vissa bestämmelser om vägtrafik, samt allmänna bestämmelser om administrationens uppgifter i samband med att böter åläggs”.

11

I 5 § i közúti árufuvarozáshoz, személyszállításhoz és a közúti közlekedéshez kapcsolódó egyes rendelkezések megsértése esetén kiszabható bírságok összegéről, valamint a bírságolással összefüggő hatósági feladatokról szóló 156/2009. kormányrendelet (regeringsdekret nr 156/2009 om bötesbelopp som kan åläggas vid åsidosättande av vissa bestämmelser om transport av gods och personer på väg och om vägtrafik samt myndigheternas uppgifter i samband med att böter åläggs) av den 29 juli 2009 (nedan kallat regeringsdekret nr 156/2009) föreskrivs följande:

”Såvitt avser 20 § punkt 1 d i [vägtrafiklagen] ska det bötesbelopp som fastställs enligt bilaga 4 till detta dekret – om inte annat följer av bestämmelser i lag eller förordning – betalas av den person som åsidosätter en bestämmelse om färdskrivare och färdskrivardiagram och om deras användning, enligt

e)

förordning [nr 3821/85].

…”

12

Den hänskjutande domstolen har angett att punkterna I2 och I3 i bilaga 4 till regeringsdekret nr 156/2009 har följande lydelse:

”I2: Den handling för vilken böter ska åläggas: Föraren kan inte visa upp de uppgifter som registrerats på färdskrivarkortet eller förarkortet under innevarande dag. Bötesbelopp: 400000 [HUF]. Den person som ska betala böterna: föraren.

I3: Den handling för vilken böter ska åläggas: Föraren kan inte visa upp de uppgifter som registrerats på färdskrivarkortet för de föregående 28 dagarna. Bötesbelopp: 400000 [HUF]. Den person som ska betala böterna: föraren; transportören.”

13

I 340 § punkt 1 i Polgári perrendtartásról szóló 1952. évi III. törvény (lag nr III från år 1952 om upprättande av civilprocesslagen) (nedan kallad civilprocesslagen) föreskrivs följande:

”Domstolens dom kan inte överklagas, såvida inte annat följer av punkt 2.”

14

I 340/A § punkt 2 i nämnda lag föreskrivs följande:

”Överklagande kan inte ske ...

b)

i mål om fastställande av böter ..., om den betalningsskyldighet som har fastställts i ett förvaltningsärende eller i ett beslut om fastställande av böter, eller ersättningsbeloppet, inte överstiger 1 miljon [HUF].”

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

15

Eurospeed är ett transportföretag som är registrerat i Bulgarien. Företaget har anställt de bulgariska medborgarna Ivaylo Todorov Dishev, Deyan Todorov Dishev och Stoyan Dimov som förare.

16

I samband med en resa mellan Republiken Tjeckien och Bulgarien genomfördes en kontroll av lastbilar, registrerade i Republiken Tjeckien, som fördes av de personer som nämns i punkt 15. Kontrollen utfördes vid gränsen mellan Ungern och Rumänien av tjänstemän vid Nemzeti Adó- és Vámhivatal Csongrád Megyei Vám- és Pénzügyőri Igazgatósága (länsmyndigheten för tull- och skattefrågor i Csongrád, Ungern).

17

Ivaylo Todorov Dishev och Diyan Todorov Dishev kunde vid denna kontroll varken visa upp färdskrivardiagram eller någon avläsning som gjorts för hand av vilka deras aktiviteter under de föregående 28 dagarna framgick.

18

Länsmyndigheten för tull- och skattefrågor i Csongrád bedömde under dessa omständigheter att de båda förarna hade åsidosatt artikel 15.7 i förordning nr 3821/85 i dess ändrade lydelse och artikel 9.2 i förordning nr 561/2006, och ålade var och en av dem administrativa böter på 400000 HUF (cirka 1280 euro).

19

Såvitt avser Stoyan Dimov, som inte hade kunnat visa upp någon giltig handling av vilken det framgick vilken slags arbeten han hade utfört före den 12 april 2013, som var den dag då han anställdes som förare av Eurospeed, ansåg nämnda myndighet att han hade åsidosatt artikel 15.7 i förordning nr 3821/85 i dess ändrade lydelse. Myndigheten ålade honom administrativa böter på 400000 HUF (cirka 1280 euro).

20

Nemzeti Adó- és Vámhivatal Regionális Vám- és Pénzügyőri Főigazgatósága (den regionala myndigheten för tull- och skattefrågor, som lyder under det statliga skatte- och tullverket), fastställde genom beslut av den 30 och den 31 maj samt den 3 juni 2013 de beslut som hade meddelats av länsmyndigheten för tull- och skattefrågor i Csongrád.

21

De aktuella förarna i det nationella målet överklagade dessa beslut till Szegedi közigazgatási és munkaügyi bíróság (Förvaltnings- och arbetsdomstolen i Szeged, Ungern), som ogillade överklagandena. Denna domstol slog särskilt fast att klagandena inte kunde vinna framgång med argumentet att det var Eurospeed och inte förarna som borde ha ålagts böterna.

22

Enligt 340 och 340/A §§ i civilprocesslagen kunde domen av Szegedi közigazgatási és munkaügyi bíróság (Förvaltnings- och arbetsdomstolen i Szeged) inte överklagas till vare sig appellations- eller kassationsdomstol.

23

Eurospeed, som betalat de böter som dess anställda ålagts, väckte talan vid Gyulai törvényszék (domstol i Gyula, Ungern) och yrkade ersättning med 1248000 HUF (cirka 3992 euro), vilket motsvarade bötesbeloppet och överklagandeavgiften jämte dröjsmålsräntan på nämnda totalbelopp, för de negativa följderna av det åsidosättande av unionsrätten som Szegedi közigazgatási és munkaügyi bíróság (Förvaltnings- och arbetsdomstolen i Szeged) gjort sig skyldig till.

24

Eurospeed har bland annat gjort gällande att Szegedi közigazgatási és munkaügyi bíróság (Förvaltnings- och arbetsdomstolen i Szeged) åsidosatte artikel 10.3 i förordning nr 561/2006 när den ogillade det överklagande som ingetts av företagets anställda, eftersom det var Eurospeed och inte förarna som skulle ha ålagts böterna. Eurospeed har till stöd för den anmärkningen åberopat flera nationella avgöranden av vilka det enligt företaget framgår att böterna under sådana faktiska omständigheter inte ska åläggas föraren utan det transportföretag vid vilket föraren är anställd. Det är endast om transportföretaget är befriat från ansvar som böterna åläggs föraren.

25

Szegedi törvényszék (domstol i Szeged), inom vilken Szegedi közigazgatási és munkaügyi bíróság (Förvaltnings- och arbetsdomstolen i Szeged) utgör en organisatorisk enhet, är av den uppfattningen att överklagandet bör ogillas, med hänvisning till att det av praxis från Kúria (Högsta domstolen i Ungern) följer att böter rättsenligt kan åläggas föraren av ett fordon. Szegedi törvényszék anser att det i vart fall inte har skett ett tillräckligt uppenbart åsidosättande av en rättsregel.

26

Den hänskjutande domstolen har bland annat påpekat att för det fall artikel 10.3 i förordning nr 561/2006 ska tolkas så, att den utgör hinder för att tillämpa de sanktioner som medlemsstaterna föreskriver för överträdelser av skyldigheter enligt förordning nr 561/2006 mot föraren av ett fordon, uteslutande eller ej, kan den nationella lagstiftning som är aktuell i det nationella målet anses vara oförenlig med unionsrätten. Följaktligen kan staten eventuellt ådra sig skadeståndsansvar för överträdelse av unionsrätten.

27

Mot denna bakgrund beslutade Gyulai törvényszék (domstol i Gyula) att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

”1)

Innebär den omständigheten att det skadeståndsansvar som följer av en överträdelse av unionsrätten åvilar medlemsstaten att ansvarsregler inte kan tillämpas mot det av medlemsstatens organ som faktiskt har gjort sig skyldigt till överträdelsen, vid prövningen av en skadeståndstalan som väckts på denna grund?

2)

För det fall den första frågan ska besvaras nekande, innebär artikel 10.3 i förordning nr 561/2006 att medlemsstaten inte kan anta nationella bestämmelser enligt vilka det vid åsidosättande av skyldigheterna enligt förordningen kan beslutas om sanktioner för den förare av fordonet som har gjort sig skyldig till överträdelsen, utöver, eller i stället för, transportföretaget?

3)

För det fall den andra frågan ska besvaras jakande, kan ett avgörande från en nationell domstol i ett förvaltningsmål som i stället för att grundas på artikel 10.3 i förordning nr 561/2006, grundas på nationella bestämmelser som strider mot denna bestämmelse, anses utgöra en uppenbar överträdelse av unionsrätten?”

Prövning av tolkningsfrågorna

Den andra frågan

28

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida förordning nr 561/2006, och i synnerhet artikel 10.3 i förordningen, ska tolkas på så sätt att den utgör hinder för en nationell lagstiftning som, i stället för eller utöver det transportföretag vid vilket föraren är anställd, håller föraren ansvarig för överträdelser av förordningen som föraren själv har begått.

29

Av beslutet om hänskjutande framgår att Eurospeed och den hänskjutande domstolen tolkar artikel 10.3 i förordning nr 561/2006 så, att den utgör hinder för att tillämpa sanktioner på en förare för överträdelser av förordningen som vederbörande har begått.

30

En sådan tolkning kan inte godtas.

31

Det ska för det första erinras om att det i artikel 19.2 i nämnda förordning föreskrivs att medlemsstaterna ska göra det möjligt för de behöriga myndigheterna att besluta om sanktioner för företag och/eller förare för sådana överträdelser av denna förordning som upptäcks inom den berörda medlemsstatens territorium, om ingen sanktion tidigare har beslutats för överträdelsen.

32

Följaktligen framgår det klart av bestämmelsens lydelse att förordning nr 561/2006 innebär att både transportföretag och förare åläggs bestämda skyldigheter och att både transportföretag och förare hålls ansvariga om deras respektive skyldigheter åsidosätts.

33

Till skillnad från vad den hänskjutande domstolen har angett kan artikel 19.2 i förordning nr 561/2006 inte endast anses avse det fallet när överträdelsen har begåtts i en annan medlemsstat. Eftersom det i artikel 19.2 första meningen i denna förordning uttryckligen föreskrivs att möjligheten för de behöriga myndigheterna i en medlemsstat att besluta om sanktioner för företag och/eller förare för överträdelser av samma förordning föreligger ”även om överträdelsen har begåtts i en annan medlemsstat eller i ett tredjeland”, innebär det e contrario att en medlemsstat under alla omständigheter får besluta om sanktioner för antingen ett företag eller en förare, eller båda, för en överträdelse som har begåtts i medlemsstaten. Den omständigheten att möjligheten att besluta om sanktioner utsträcks till överträdelser av förordning nr 561/2006 som har begåtts utanför den berörda medlemsstaten kan, till skillnad från den hänskjutande domstolens tolkning, inte tolkas så att den begränsar området för överträdelser för vilka sanktioner kan vidtas till överträdelser som har begåtts på en annan stats territorium.

34

Denna tolkning vinner bland annat stöd av skäl 27 i förordning nr 561/2006 i vilket det anges att bestämmelserna om transportföretagens och förarnas ansvar vid överträdelser av förordningen bör harmoniseras, för att på ett otvetydigt och effektivt sätt kunna kontrollera att bestämmelserna efterlevs, och att ansvaret kan innebära straff-, civil- och förvaltningsrättsliga sanktioner beroende på vad som tillämpas i medlemsstaten. Av lydelsen av skälet framgår otvetydigt att medlemsstaterna får införa bestämmelser om förares ansvar för överträdelser av förordningen och att medlemsstaterna har ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller de tillämpliga sanktionernas art.

35

Enligt skäl 31 i förordning nr 561/2006 fanns det även anledning att ändra förordning nr 3821/85 i syfte att förtydliga transportföretagens och förarnas specifika skyldigheter och främja rättslig säkerhet och underlätta kontroller av körtid och viloperioder vid vägkontroller. Av lydelsen av detta skäl framgår att förordning nr 561/2006, som också innebär ändring av förordning nr 3821/85, särskilt avser förarnas skyldigheter, när det gäller de skyldigheter som ska iakttas enligt sistnämnda förordning. Eftersom, för det första, medlemsstaterna enligt artikel 19.1 i förordning nr 561/2006 är skyldiga att införa bestämmelser om sådana sanktioner för överträdelser av denna förordning som är effektiva, proportionerliga, avskräckande och icke–diskriminerande, och eftersom, för det andra, förordningen inte utesluter ansvar för förarna, följer det härav att dessa medlemsstater får införa bestämmelser som gör det möjligt att besluta om sanktioner, uteslutande eller ej, för förarna.

36

Skyldigheter som endast gäller för förarna och som dessa måste iaktta för att inte riskera att ådra sig ansvar fastställs dessutom i artikel 15 i förordning nr 3821/85 i dess ändrade lydelse.

37

Det kan för det andra konstateras, såvitt avser artikel 10.3 i förordning nr 561/2006, som den hänskjutande domstolen har hänvisat till och som innehåller särskilda regler om ansvar för transportföretag, att denna bestämmelse inte kan tolkas separat utan endast tillsammans med artikel 10.1 och 10.2 i förordningen. Sistnämnda bestämmelser innebär att dessa företag åläggs skyldigheter med avseende på betalning till förare och organisationen av förarnas arbete. Även om medlemsstaterna, enligt artikel 10.3 andra stycket första meningen i förordning nr 561/2006, har rätt att hålla transportföretag fullt ansvariga för överträdelser som har begåtts av deras förare, framgår det emellertid varken av denna bestämmelse eller av någon annan bestämmelse i förordningen att medlemsstaterna är skyldiga att ålägga dessa företag fullt ansvar för sådana överträdelser. Det följer följaktligen inte av artikel 10.3 i nämnda förordning att förordningen utgör hinder för att en medlemsstat tillåter de behöriga myndigheterna att besluta om sanktioner för förare som begår överträdelser av samma förordning.

38

Vad för det tredje avser skäl 17 i förordning nr 561/2006, är det tillräckligt att göra följande konstateranden. Även om det är riktigt att syftet med förordningen bland annat är att förbättra arbetsförhållandena inom vägtransportsektorn (se, för ett liknande resonemang, dom av den 3 oktober 2013, Lundberg, C‑317/12, EU:C:2013:631, punkt 31, och dom av den 13 mars 2014, A. Karuse, C‑222/12, EU:C:2014:142, punkt 29), finns det inget som tyder på att unionslagstiftaren skulle ha haft för avsikt att befria förarna från allt ansvar för de överträdelser som de begår, i synnerhet när överträdelserna uteslutande hänger samman med arbetets utförande.

39

Vidare syftar förordning nr 561/2006 även till att förbättra den allmänna trafiksäkerheten. Förordningens båda syften – det vill säga att förbättra såväl arbetsförhållandena som trafiksäkerheten – kommer följaktligen till uttryck genom den principiella skyldigheten att utrusta fordon som används för vägtransport med en godkänd färdskrivare som gör det möjligt att kontrollera att förarnas körtid och viloperioder iakttas. Uppnåendet av bland annat syftet att förbättra den allmänna trafiksäkerheten skulle emellertid motverkas om förordningen tolkades så, att den utgjorde hinder för att besluta om sanktioner för förarna för att de åsidosatt sina skyldigheter enligt samma förordning.

40

Domstolen har dessutom tidigare, i domarna av den 9 februari 2012, Urbán (C‑210/10, EU:C:2012:64), av den 3 oktober 2013, Lundberg, (C‑317/12, EU:C:2013:631), och av den 13 mars 2014, A. Karuse (C‑222/12, EU:C:2014:142), underförstått medgett att medlemsstaterna har möjlighet att besluta om sådana sanktioner för förarna.

41

Av detta följer att den andra frågan ska besvaras enligt följande. Förordning nr 561/2006 ska tolkas på så sätt att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som, i stället för eller utöver det transportföretag vid vilket föraren är anställd, håller föraren ansvarig för överträdelser av förordningen som föraren själv har begått.

Den första och den tredje frågan

42

Mot bakgrund av svaret på den andra frågan saknas det anledning att besvara den första och den tredje frågan.

Rättegångskostnader

43

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

 

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:

 

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 av den 15 mars 2006 om harmonisering av viss sociallagstiftning på vägtransportområdet och om ändring av rådets förordningar (EEG) nr 3821/85 och (EG) nr 2135/98 samt om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 3820/85, ska tolkas på så sätt att den inte utgör hinder för en nationell lagstiftning som, i stället för eller utöver det transportföretag vid vilket föraren är anställd, håller föraren ansvarig för överträdelser av förordningen som föraren själv har begått.

 

Underskrifter


( *1 ) Rättegångsspråk: ungerska.

Upp