1.

Den globala finanskrisen som bröt ut år 2008 har lett till en mängd problem i Europeiska unionen som också domstolen vid upprepade tillfällen har haft att behandla. Speciell betydelse har de senaste åren åtminstone två förfaranden med konstitutionell dimension haft; där hade domstolen att bedöma huruvida vissa åtgärder som vidtagits på EU-nivå för att stärka Ekonomiska och monetära unionen var lagenliga. ( 2 ) Mindre spektakulära, men ändå av stor ekonomisk, social och politisk betydelse, är vissa åtgärder som medlemsstaterna har vidtagit för att stabilisera sina nationella finanssektorer och för att skydda EU-medborgarnas insättningar. Förevarande mål avser just en sådan åtgärd.

2.

I samband med rekapitaliseringen av den belgisk-franska banken Dexia som råkat i svår turbulens beviljade belgiska staten garanti för de många privatpersoner ( 3 ) som då var delägare i tre finansiella kooperativ i Arcokoncernen ( 4 ) (nedan också kallade Arcokooperativen eller bara Arco). Arco var på den tiden en av de största aktieägarna i Dexia.

3.

Den nämnda garantin för fysiska personers andelar i kooperativen i Arcokoncernen (nedan också kallad Arcogarantin) mötte rättsligt motstånd i två hänseenden.

4.

Å ena sidan har Arcogarantin sysselsatt Europeiska kommissionen, som år 2014 genom beslut 2014/686/EU ( 5 ) klassificerade det garantisystem som låg till grund, som statligt stöd och förklarade att det inte var förenligt med den inre marknaden. Kommissionen förpliktade Konungariket Belgien att återkräva de fördelaktiga medel som var förknippade med detta och att inte göra några betalningar i samband med Arcogarantin. För närvarande har två mål om ogiltigförklaring anhängiggjorts vid Europeiska unionens domstol. ( 6 )

5.

Å andra sidan gav Arcogarantin en rad privata och institutionella investerare i Belgien, vilka inte hade investerat sina pengar i andelar i kooperativen i Arcokoncernen, utan direkt eller genom holdingbolag i aktier i Dexia eller i andra kapitalbolag, nu anledning att känna sig missgynnade, eftersom de inte kom i åtnjutande av någon sådan garanti. De har genom sin talan mot belgiska staten inlett en rättstvist som numera har nått Grondwettelijk Hof (Konungariket Belgiens författningsdomstol).

6.

EU-domstolen har nu att bedöma båda aspekterna av Arcogarantin med anledning av tolkningsfrågan från Belgiens författningsdomstol. Förutom att domstolen har att pröva giltigheten av kommissionens beslut 2014/686, ska den undersöka huruvida ett sådant garantisystem som det belgiska är förenligt med de unionsrättsliga bestämmelserna om garanti av insättningar enligt direktiv 94/19/EG ( 7 ) och med förbudet mot statligt stöd enligt artiklarna 107.1 FEUF och 108.3 FEUF.

7.

De tillämpliga unionsrättsliga bestämmelserna för detta mål återfinns dels i artiklarna 107 FEUF, 108 FEUF och 296 FEUF och i artiklarna 20 och 21 i stadgan om de grundläggande rättigheterna, dels i direktiv 94/19 ( 8 ). Jag ska i det följande begränsa mig till att endast återge de relevanta bestämmelserna i direktivet.

8.

Enligt artikel 1 i direktiv 94/19 gäller bland annat följande definitioner:

…

…”

9.

Artikel 3.1 första stycket i direktiv 94/19 har följande lydelse:

”Varje medlemsstat skall säkerställa att ett eller flera system för garanti av insättningar införs och officiellt erkänns inom dess territorium. Förutom under sådana omständigheter som avses i andra stycket och i punkt 4 får inget kreditinstitut som är auktoriserat i medlemsstaten enligt artikel 3 i direktiv 77/780/EEG ta emot insättningar om det inte är anslutet till ett sådant system.”

10.

Jag vill dessutom hänvisa till artikel 2 i direktiv 94/19:

”Följande skall inte omfattas av återbetalning från garantisystem:

11.

I belgiska rätt är i första hand lagen av den 22 februari 1998 om den rättsliga ställningen för Belgiens nationalbank (nedan kallad nationalbankslagen) relevant.

12.

Genom kunglig förordning av den 3 mars 2011, som senare ratificerades av det belgiska parlamentet, ( 9 ) infördes från och med den 1 april 2011 en ny artikel 36/24 i nationalbankslagen. I den lydelse som är relevant för det nationella målet anges följande i utdrag:

…

De … kungliga förordningarna förlorar sin verkan om de inte har fastställts genom lag inom tolv månader efter det datum då de trädde i kraft. Fastställelsen gäller med retroaktiv verkan från det datum då de kungliga förordningarna trädde i kraft. De kungliga förordningar som har utfärdats i enlighet med första stycket punkterna 2–6 ska diskuteras i ministerrådet.

…”

13.

Såsom framgår av beslutet om hänskjutande antogs bestämmelsen – liksom dess föregångare ( 10 ) – i samband med den globala finanskrisen år 2008. Bestämmelsen ska göra det möjligt att snabbt vidta åtgärder för att begränsa omfattningen och följderna av en eventuell plötslig kris på finansmarknaderna eller ett allvarligt hot genom en systemkris. Den belgiska lagstiftaren ansåg dessutom att vad särskilt gäller finansiella kooperativ uppfyllde deras andelar i dessa i vissa fall alla kriterier för en sparprodukt, varför de skulle skyddas på samma sätt som bankinsättningar eller vissa typer av livförsäkringar.

14.

Med stöd av artikel 36/24 1 § punkt 1.3 i nationalbankslagen utfärdades sedan den kungliga förordningen av den 10 oktober 2011 genom vilken det blev möjligt för de auktoriserade kooperativ som var verksamma i finanssektorn att på frivillig basis delta i den specialfond för skydd av insättningar och livförsäkringar som år 2008 infördes i Belgien. Den nämnda fonden döptes samtidigt om till ”specialskyddsfond för auktoriserade kooperativs insättningar, livförsäkringar och kapital”.

15.

Genom kunglig förordning av den 7 november 2011 godkändes slutligen ansökan från tre auktoriserade kooperativ i Arcokoncernen, närmare bestämt Arcopar, Arcofin och Arcoplus, om skydd av deras kapital. Det fanns inga andra ansökningar från kooperativ om sådana garantier.

16.

Konungariket Belgiens författningsdomstol har för närvarande i tre förenade mål tillfrågats av Raad van State (Högsta förvaltningsdomstolen, Belgien) om författningsenligheten av artikel 36/24 i nationalbankslagen, en bestämmelse som den belgiska lagstiftaren såsom nämnts ovan utfärdade som en reaktion på den globala finanskrisen som bröt ut år 2008.

17.

Anledningen till talan om normprövning är det garantisystem som belgiska staten inrättat med stöd av artikel 36/24 1 § punkt 1.3 i nationalbankslagen för andelar i vissa auktoriserade finansiella kooperativ, såvida dessa andelar innehas av fysiska personer, med upp till ett i lag definierat belopp på 100000 euro per investerare.

18.

Avsikten att bevilja sådan garanti hade redan något tidigare varit föremål för två regeringsmeddelanden, först den 10 oktober 2008 och därefter på nytt den 21 januari 2009. ( 11 ) Arcokoncernen lade samma dag också upp meddelandet av den 21 januari 2009 på sin webbplats.

19.

Belgiska staten anmälde inte det nämnda garantisystemet till Europeiska kommissionen förrän den 7 november 2011, den dag då Arcokooperativen genom kunglig förordning upptogs i det belgiska insättningsgarantisystemet. ( 12 )

20.

Författningsdomstolen har nu med anledning av en begäran från Högsta förvaltningsdomstolen att klarlägga huruvida det garantisystem som föreskrivs i artikel 36/24 1 § punkt 1.3 i nationalbankslagen är förenligt med principerna om likabehandling och icke-diskriminering, såsom de stadgas i artiklarna 10 och 11 i den belgiska författningen. Klagandena har vid högsta förvaltningsdomstolen huvudsakligen gjort gällande att garantisystemet leder till diskriminering mellan de fysiska personer som är delägare i finansiella kooperativ och olika delägare i andra kapitalbolag och inrättningar som är verksamma på marknaden.

21.

Som en prejudiciell fråga för dess författningsrättsliga bedömning av artikel 36/24 i nationalbankslagen har författningsdomstolen begärt information om huruvida belgiska staten har åsidosatt unionsrätten genom det omtvistade garantisystemet, närmare bestämt bestämmelserna om insättningsgaranti och bestämmelserna om statligt stöd. Författningsdomstolen anser att det är nödvändigt att begära ett förhandsavgörande för att få klarhet beträffande denna prejudiciella fråga.

22.

Genom beslut av den 5 februari 2015, som inkom den 19 februari 2015, har Belgiens författningsdomstol hänskjutit följande frågor i enlighet med artikel 267 FEUF till domstolen för förhandsavgörande. ( 13 )

23.

I januari 2016 förklarade den hänskjutande domstolen i enlighet med domstolens rättegångsregler och på begäran av EU-domstolen närmare varför frågorna 2–6 har betydelse för utgången i det nationella målet.

24.

I det skriftliga förfarandet vid domstolen medverkade klagandena i det nationella målet (dels Paul Vervloet m.fl., dels Gemeente Schaarbeek och pensionsfonden Ogeo Fund), de tre finansiella kooperativen i Arcokoncernen (Arcopar, Arcofin och Arcoplus) som intervenerade i det nationella målet samt Konungariket Belgien och Europeiska kommissionen. Samma parter var också representerade vid den muntliga förhandlingen den 6 april 2016.

25.

Den hänskjutande domstolen vill med sina många frågor huvudsakligen få klarhet i huruvida belgiska staten åsidosatte unionsrätten när den i samband med den finanskris som bröt ut år 2008 inrättade ett garantisystem till fördel för fysiska personer som var delägare i vissa finansiella kooperativ.

26.

Innan jag bedömer tolkningsfrågorna ska jag göra några anmärkningar angående huruvida begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning. Några parter i målet har nämligen gjort gällande att rättsliga problem i samband med unionsrätten saknar betydelse för utgången i målet. Enligt dessa har endast belgisk författningsrätt betydelse, och varken direktiv 94/19 eller bestämmelserna om statligt stöd – inte heller frågan om stödets selektivitet – har med detta att göra.

27.

Jag vill i detta avseende påpeka att frågor som rör unionsrätten presumeras vara relevanta. En begäran från en nationell domstol kan bara avvisas då det är uppenbart att den begärda tolkningen eller giltighetsprövningen av unionsrätten inte har något samband med de verkliga omständigheterna eller saken i det nationella målet eller då frågorna är hypotetiska eller EU-domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska eller rättsliga omständigheterna som är nödvändiga för att kunna ge ett användbart svar på de frågor som ställts till den. ( 14 )

28.

Det kan i det aktuella fallet inte vara tal om detta.

29.

Belgiens författningsdomstol har i förevarande mål förvisso att bedöma det omtvistade garantisystemet enligt artikel 36/24 1 § punkt 1.3 i nationalbankslagen med hänsyn till principerna om likabehandling och icke-diskriminering, såsom de stadgas i artiklarna 10 och 11 i den belgiska författningen. I gengäld betraktar emellertid författningsdomstolen uppenbarligen sina frågor om tolkningen av unionsrätten som föregripande. Den antydde detta redan i beslutet om hänskjutande och förklarade det ytterligare i sina kompletterande klarlägganden i enlighet med artikel 101 i domstolens rättegångsregler. Också vid den muntliga förhandlingen vid domstolen förklarade parterna i målet, särskilt Gemeente Schaerbeek och Ogeo Fund, detta tydligt.

30.

Författningsdomstolen har till att börja med på ett mycket övertygande sätt undersökt frågan huruvida det omtvistade garantisystemet är förenligt med unionsrätten. Av detta har den sedan dragit slutsatser beträffande frågan huruvida det föreligger förbjuden diskriminering i den mening som avses i den belgiska konstitutionen.

31.

Om det följer av unionsrätten att det nämnda garantisystemet krävs enligt unionsrätten (till exempel på grund av att en motsvarande förpliktelse gäller för belgiska staten enligt bestämmelserna om insättningsgaranti enligt direktiv 94/19), kan detta nämligen också motivera att en eventuell diskriminering föreligger mellan investerare. Om det däremot visar sig att unionsrätten utgör hinder för ett sådant garantisystem (till exempel på grund av att det införts i strid med direktiv 94/19 eller kraven enligt bestämmelserna om statligt stöd), kan denna regel eventuellt inte heller motivera att diskriminering mellan investerare i den mening som avses i den belgiska konstitutionen föreligger.

32.

Det är därmed inte uppenbart att tolkningsfrågorna saknar betydelse för utgången i det nationella målet, och det kan inte råda några avsevärda tvivel om att begäran om förhandsavgörande kan tas upp till prövning.

33.

Domstolen har dels att undersöka ett garantisystem som det belgiska mot bakgrund av de unionsrättsliga bestämmelserna om insättningsgaranti (tolkningsfråga 1, se avsnitt 1 nedan), dels att bedöma det med hänsyn till det unionsrättsliga förbudet mot statligt stöd (tolkningsfrågorna 2–6, se avsnitt 2 nedan).

34.

Med fråga 1 vill den hänskjutande domstolen huvudsakligen få klarhet i huruvida ett garantisystem som det som är omtvistat i det aktuella fallet uppfyller kraven när det gäller insättningsgarantin. Författningsdomstolen har därför hänskjutit en fråga till domstolen om betydelsen av artiklarna 2 och 3 i direktiv 94/19, tolkade mot bakgrund av artiklarna 20 och 21 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och den allmänna principen om likabehandling.

35.

Medan Arco anser att garantisystemet var nödvändigt med tanke på meningen och syftet med insättningsgarantin enligt direktiv 94/19, har Gemeente Schaerbeek och Ogeo Fund motsatt uppfattning. Belgien och kommissionen anser att ett sådant garantisystem varken är nödvändigt eller förbjudet enligt direktivet. Paul Vervloet och de övriga klagandena som är fysiska personer har å sin sida framhållit att garantisystemet inte utgör något införlivande av direktiv 94/19 och att det strider mot systemet att utsträcka insättningsgarantin till att omfatta andelarna i finansiella kooperativ.

36.

Såsom jag ska förklara i det följande är direktiv 94/19 i princip neutralt vad gäller en sådan problematik som den i förevarande mål. Att utsträcka insättningsgarantin till att omfatta andelar i finansiella kooperativ är enligt direktivet varken nödvändigt (se punkt a nedan) eller förbjudet (se längre ned under punkt b).

37.

Det ska till att börja med klargöras huruvida det enligt direktiv 94/19 var nödvändigt att utsträcka ett nationellt insättningsgarantisystem som det belgiska till att också omfatta fysiska personers andelar i finansiella kooperativ.

38.

Medlemsstaternas skyldighet att se till att system för garanti av insättningar inrättas och erkänns officiellt inom respektive territorium följer av artikel 3.1 i direktiv 94/19. Vilken räckvidd skyldigheten har ska bedömas mot bakgrund av det materiella och personliga tillämpningsområdet för direktivet.

39.

I materiellt hänseende är direktiv 94/19 tillämpligt på insättningar. Det är enligt definitionen i artikel 1.1 i direktivet fråga om kontotillgodohavanden som ska betalas tillbaka till innehavaren och om fordringar i form av värdepapper.

40.

Varken det ena eller det andra stämmer, enligt de uppgifter vi har, in på andelarna i sådana belgiska finansiella kooperativ som de i Arcokoncernen. Sådana andelar ingår nämligen väsentligen i det ifrågavarande företagets egna kapital, medan insättningar kännetecknas av att de hör till ett kreditinstituts främmande kapital.

41.

Dessutom ska insättningar betalas tillbaka till innehavaren till det nominella värdet när de förfaller, i förekommande fall jämte avtalad ränta och med avdrag för eventuella skatter och avgifter, medan det belopp som en medlem får när han eller hon lämnar kooperativet däremot återspeglar företagets vinstutveckling och följaktligen ibland kan bli högre, ibland lägre.

42.

En investerares förvärv av en andel i ett kooperativ kan, hur mycket den än har rekommenderats som sparprodukt, inte jämföras med en inbetalning på ett bankkonto eller med förvärv av en obligation, utan snarare med köp av en aktie för vilken ingen som helst garanti föreskrivs enligt direktiv 94/19.

43.

De ifrågavarande andelarna i de belgiska finansiella kooperativen kan för övrigt inte heller jämställas med de andelar i building societies som nämns i artikel 1.1 andra stycket i direktiv 94/19. Denna speciella utvidgning av begreppet insättning avser nämligen för det första redan enligt ordalydelsen enbart andelar i brittiska och irländska building societies, medan det däremot inte är tal om finansiella kooperativ enligt belgisk rätt i den bestämmelsen. Och för det andra gäller denna specialbestämmelse uttryckligen inte för sådana andelar som ska anses som kapital. De omtvistade andelarna i finansiella kooperativ, som de i Arcokoncernen, är emellertid, vilket har nämnts ovan, just sådana andelar, det vill säga en del av det egna kapitalet.

44.

I materiellt hänseende är direktiv 94/19 bara tillämpligt på kreditinstitut. Enligt definitionen i artikel 1.4 i direktivet är det emellertid fråga om företag vars verksamhet består i att från allmänheten ta emot inlåning eller andra medel som ska återbetalas och att för egen räkning bevilja krediter.

45.

Detta är inte heller fallet med de finansiella kooperativ som det omtvistade belgiska garantisystemet avser. Enligt samstämmiga uppgifter från alla parter i det nationella målet, inbegripet Arcokoncernen själv, utgör sådana finansiella kooperativ som de i Arcokoncernen inte kreditinstitut. De tar varken emot insättningar från allmänheten eller beviljar regelbundet krediter för egen räkning på det sätt som är karakteristiskt för banker.

46.

Något annat framgår inte om man tolkar direktiv 94/19 mot bakgrund av den allmänna unionsrättsliga principen om likabehandling, vilket Belgiens författningsdomstol har antytt med sin tolkningsfråga.

47.

Likabehandlingsprincipen utgör en allmän unionsrättslig princip som fastställts i artiklarna 20 och 21 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. ( 15 ) Den kan inte tolkas och tillämpas olika beroende på rättsområde.

48.

Enligt fast rättspraxis innebär denna princip att jämförbara situationer inte ska behandlas på olika sätt och att olika situationer inte ska behandlas lika, om inte en sådan behandling är sakligt motiverad. ( 16 )

49.

Såsom har förklarats ovan ( 17 ) skiljer sig de ifrågavarande andelarna i finansiella kooperativ avsevärt från klassiska insättningar hos kreditinstitut när det gäller föremålet för insättningsgarantin enligt unionsrätten, även om de i många avseenden kan likna klassiska sparprodukter, till exempel i fråga om beskattning, det sätt på vilket de regleras av staten och deras popularitet hos allmänheten. Följaktligen är det med hänsyn till likabehandlingsprincipen alls inte nödvändigt enligt unionsrätten att utsträcka ett nationellt insättningsgarantisystem som det belgiska till att omfatta sådana andelar i kooperativ.

50.

Följaktligen var Belgien inte skyldigt vare sig enligt direktiv 94/19 eller enligt den allmänna principen om likabehandling att utsträcka det nationella insättningsgarantisystemet till att omfatta denna form av kapitalplacering.

51.

Det ska vidare klargöras huruvida det enligt direktiv 94/19 var förbjudet att utsträcka ett nationellt insättningsgarantisystem som det belgiska till att också omfatta fysiska personers andelar i finansiella kooperativ.

52.

För svaret på denna fråga har i första hand andra strecksatsen i artikel 2 i direktiv 94/19 betydelse. Enligt den bestämmelsen är alla instrument som omfattas av definitionen av ”kapitalbas” i artikel 2 i direktiv 89/299 uteslutna från återbetalning från garantisystem. Hit hör inte minst det ”inbetalda kapitalet”.

53.

Vid en första anblick tycks denna grund för uteslutande faktiskt vara relevant i det aktuella fallet. Såsom har förklarats ovan är de ifrågavarande andelarna i finansiella kooperativ nämligen ett instrument med vilket investeraren förvärvar en andel av det egna kapitalet i respektive företag ungefär som vid köp av aktier. ( 18 )

54.

Vid närmare betraktande visar det sig dock att grunden för uteslutande i andra strecksatsen i artikel 2 i direktiv 94/19 bara gäller kapitalbasen i kreditinstitut. Där talas det nämligen uttryckligen om ”instrument som omfattas av definitionen av ’kapitalbas’ i artikel 2 i direktiv 89/299 om kapitalbasen i kreditinstitut”. Såsom nämnts ovan ( 19 ) är de finansiella kooperativ som är auktoriserade enligt belgisk rätt dock inte sådana kreditinstitut.

55.

Artikel 2 andra strecksatsen i direktiv 94/19 utgör därmed i princip inte hinder för att utsträcka det nationella insättningsgarantisystemet till att omfatta fysiska personers andelar i finansiella kooperativ.

56.

Inte nog med det. Den omständigheten att det genom direktivet endast sker en lägsta nivå av harmonisering när det gäller insättningsgaranti ( 20 ) talar för att medlemsstaterna har utrymme för skönsmässig bedömning när de vill införa ytterligare alternativ som inte föreskrivs i unionsrätten i sina nationella insättningsgarantisystem.

57.

Det står ändå inte medlemsstaterna helt fritt att efter eget skön utsträcka sina nationella insättningsgarantisystem till att gälla för andra omständigheter än den garanti för insättningar hos kreditinstitut som föreskrivs i direktiv 94/19. De är visserligen inte skyldiga att iaktta den unionsrättsliga principen om likabehandling, för den är bara bindande för de nationella myndigheterna när de genomför unionsrätten (se artikel 51.1 i stadgan om de grundläggande rättigheterna). Insättningsgarantisystemet som genom direktiv 94/19 ska genomföras på hela den inre marknaden får emellertid inte berövas sin praktiska verkan.

58.

Såsom kommissionen helt riktigt har betonat i detta sammanhang skulle insättningsgarantin kunna berövas sin praktiska verkan om en medlemsstat i större utsträckning utsatte sitt nationella insättningsgarantisystem för risker som inte direkt har något med målsättningen med systemet att göra. Ju större de risker för vilka garanti ska ges är, desto mer urvattnas insättningsgarantin och desto mindre kan insättningsgarantisystemet bidra till att – med i stort sett samma medel – förverkliga syftet med direktiv 94/19, vilket är att främja en harmonisk utveckling av kreditinstitutens verksamhet, stärka banksystemets stabilitet och skydda spararna. ( 21 )

59.

Det åligger de nationella domstolarna att bedöma huruvida det omtvistade garantisystemet faktiskt berövar det belgiska insättningsgarantisystemet dess praktiska verkan. De ska i detta avseende ta hänsyn till att en sådan garanti som Arcogarantin inbegriper ett stort antal icke‑professionella investerare i insättningsgarantisystemet, att de finansiella kooperativen tidigare inte på något sätt bidragit till att finansiera systemet ( 22 ) och att de bara några få dagar innan garantifallet inträffade – närmare bestämt cirka en månad innan beslut om frivillig likvidering fattades – över huvud taget upptogs i systemet. De får därmed en klart mer lukrativ motprestation genom det nationella insättningsgarantisystemet än andra företag som sedan en längre tid tillbaka har varit anslutna till systemet och betalat avgifter.

60.

För övrigt säger det sig självt att inte heller andra unionsrättsliga bestämmelser får åsidosättas – i synnerhet inte de krav som anges i bestämmelserna om statligt stöd i artiklarna 107 och 108 FEUF. ( 23 )

61.

Mot denna bakgrund ska direktiv 94/19 följaktligen tolkas så, att det inte ålägger medlemsstaterna en skyldighet, men inte heller förbjuder dem att uppta fysiska personers andelar i auktoriserade finansiella kooperativ i sina respektive nationella insättningsgarantisystem, såvida inte insättningsgarantin härigenom berövas sin praktiska verkan eller andra unionsrättsliga bestämmelser åsidosätts.

62.

Med tolkningsfrågorna 2–6 vill den hänskjutande domstolen få klarhet i huruvida ett garantisystem som det som är i fråga i det aktuella fallet strider mot kraven enligt bestämmelserna om statligt stöd. Författningsdomstolen har i huvudsak att klarlägga huruvida garantisystemet utgör nytt statligt stöd i den mening som avses i artikel 108.3 FEUF, vilket skulle anmälas till kommissionen och inte fick genomföras förrän kommissionen hade godkänt det. Denna problematik går som en röd tråd genom alla frågorna 2–6.

63.

Däremot är frågan huruvida garantisystemet är förenligt med den inre marknaden, särskilt mot bakgrund av artikel 107.3 b FEUF, om vilket flera parter i målet har yttrat sig vid domstolen, inte föremål för begäran om förhandsavgörande från författningsdomstolen.

64.

Med fråga 2 har den hänskjutande domstolen till att börja med begärt en bedömning av beslut 2014/686 och bett domstolen pröva giltigheten av detta. Så länge som unionens domare inte ogiltigförklarar beslutet med anledning av en ogiltighetstalan eller med anledning av en begäran om förhandsavgörande är författningsdomstolen nämligen bunden av kommissionens bedömning i beslutet, ( 24 ) enligt vilket Arcogarantin utgör nytt statligt stöd som har genomförts på ett rättsstridigt sätt, vars fördelar ska återkrävas och i samband med vilket inga betalningar får göras.

65.

Såsom framgår av beslutet om hänskjutande har de tre finansiella kooperativen i Arcokoncernen ifrågasatt giltigheten av beslut 2014/686 i det nationella målet vid de belgiska domstolarna (författningsdomstolen och högsta förvaltningsdomstolen) med i huvudsak samma argument som de också använt för att motivera sin ogiltighetstalan vid Europeiska unionens domstol mot det beslutet. ( 25 ) Med sin giltighetsprövning av detta beslut kommer EU-domstolen således slutligen inte bara att dra upp de viktiga riktlinjerna för målet vid den nationella domstolen, utan också att i viss mån avge ett förhandsavgörande för det mål som har anhängiggjorts vid tribunalen. ( 26 )

66.

De argument som Arco har framfört mot beslut 2014/686 och som har sammanfattats i beslutet om hänskjutande avser dels begreppet statligt stöd enligt artikel 107.1 FEUF, dels kommissionens skyldighet att motivera rättsakter enligt artikel 296 andra stycket FEUF. Jag ska nu behandla de båda aspekterna i tur och ordning.

67.

Det framgår av lydelsen av artikel 107.1 FEUF att ”[o]m inte annat föreskrivs i fördragen, är stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna”.

68.

Samtliga villkor som föreskrivs i artikel 107.1 FEUF måste vara uppfyllda för att en åtgärd ska klassificeras som ”statligt stöd” i den mening som avses i den bestämmelsen. ( 27 )

69.

För det första måste det röra sig om en statlig åtgärd eller en åtgärd som vidtas med hjälp av statliga medel. För det andra måste denna åtgärd kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna. För det tredje ska mottagaren av stödet gynnas av åtgärden. För det fjärde ska åtgärden snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen. ( 28 )

70.

För prövningen av dessa villkor har enligt fast rättspraxis de nationella myndigheternas subjektiva målsättning inte så stor betydelse (det omtvistade garantisystemet är utan tvivel baserat på den goda avsikten att skydda fysiska personers sparmedel och att samtidigt bidra till att stabilisera det nationella finansiella systemet). Det som har betydelse är verkningarna av den vidtagna åtgärden. ( 29 )

71.

I det aktuella fallet tvistar parterna dels om huruvida det belgiska garantisystemet utgör en selektiv fördel för Arcokooperativen (det tredje villkoret för begreppet stöd), dels om huruvida det kan påverka handeln mellan medlemsstaterna och snedvrida konkurrensen på den inre marknaden (det andra och det fjärde villkoret för begreppet stöd). ( 30 )

72.

I skälen 80–84 i beslut 2014/686 förklarade kommissionen till att börja med att Arco ”var den enda verkliga stödmottagaren inom garantisystemet”.

73.

Mot detta har Arco invänt att de verkliga stödmottagarna inom garantisystemet är dels de fysiska personer som har andelar i Arcokooperativen, eftersom de uttryckligen garanteras återbetalning av sitt kapital med ett belopp på upp till 100000 euro, dels banken Dexia, som det nämnda garantisystemet skulle bidra till att rädda.

74.

En sådan invändning är emellertid inte ändamålsenlig. Enbart den omständigheten att andra berörda personer – de delägare i de finansiella kooperativen som är fysiska personer och banken Dexia – kunde dra nytta av det omtvistade garantisystemet utesluter ingalunda att också Arcokoncernen själv kan anses vara stödmottagare, och till och med den huvudsakliga stödmottagaren inom systemet (eller med kommissionens ord, ”den enda verkliga stödmottagaren”).

75.

Arco har i detta sammanhang i synnerhet blundat för att alla åtgärder som, oavsett deras form, direkt eller indirekt gynnar företag kan anses som stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF. ( 31 ) Arco fick, i egenskap av företag verksamt inom finanssektorn, åtminstone en indirekt fördel genom det belgiska garantisystemet. Det var nämligen först genom detta garantisystem som Arcokoncernen räddades från en hotande flykt av privata investerare från de tre Arcokooperativen ( 32 ) och samtidigt i egenskap av dominerande aktieägare kunde medverka i den då planerade rekapitaliseringen av banken Dexia. Jag vill för övrigt erinra om att Arcokooperativen själva – i motsats till alla andra finansiella kooperativ – ansökte om att komma i åtnjutande av garantisystemet. De hade väl knappast lämnat in en sådan ansökan om de inte räknade med att få en konkret ekonomisk fördel av detta.

76.

Arcos motargument är inte heller övertygande, nämligen att ett utflöde av eget kapital inte nödvändigtvis skulle ha inverkat negativt på de tre Arcokooperativen. Om ett företags egna kapital minskar, ökar nämligen dess skuldkvot, och dess kreditvärdighet försämras, så att företaget i fortsättningen bara kan skaffa nytt kapital till mindre förmånliga villkor. Man ska inte bortse från denna synpunkt just i en sådan situation som den som Arco, som då hade gjort avsevärda ekonomiska åtaganden genom sin medverkan i försöken att rädda banken Dexia, befann sig i.

77.

Artikel 107.1 FEUF förbjuder stöd som gynnar ”vissa företag eller viss produktion”, det vill säga selektivt stöd. ( 33 ) Fördelens selektivitet kännetecknas enligt rättspraxis av att vissa företag eller viss produktion gynnas i jämförelse med andra företag som i faktiskt eller rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation. ( 34 )

78.

I skälen 100–107 i beslut 2014/686 förklarar kommissionen att det omtvistade garantisystemet ger Arco en fördel som är ”uppenbart selektiv”. ( 35 )

79.

Arcokoncernen har däremot bestridit att den fått en sådan selektiv fördel. Den anser att de finansiella kooperativen i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en situation som kan jämföras med den situation som de företag som erbjuder klassiska sparprodukter befinner sig i, varför det var helt i överensstämmelse med systemet att utsträcka den belgiska insättningsgarantin till att omfatta delägarna i sådana finansiella kooperativ.

80.

Ovanstående argument kan dock inte godtas. Såsom har förklarats närmare ovan i samband med direktiv 94/19 kan andelarna i sådana finansiella kooperativ som de i Arcokoncernen inte direkt jämföras med klassiska insättningar hos kreditinstitut, utan snarare med aktier, med hänsyn till målsättningen med insättningsgarantin. ( 36 ) Dessutom utgör de nämnda finansiella kooperativen enligt egen uppgift inte kreditinstitut. ( 37 )

81.

Därmed befann sig sådana finansiella kooperativ som de i Arcokoncernen, med hänsyn till målsättningen med insättningsgarantin, inte i en situation som kan jämföras med kreditinstitutens situation, där det skulle verka naturligt att de upptogs i det belgiska insättningsgarantisystemet genom det omtvistade garantisystemet. Arcokoncernens situation kunde tvärtom jämföras med situationen för företag som bjuder ut sina andelar i företaget till försäljning i form av aktier och därmed ställer en typ av kapitalinvestering som aldrig omfattas av insättningsgaranti till allmänhetens förfogande.

82.

Något annat följer inte av domen i målet Paint Graphos, vilken Arco och Belgien har anfört. ( 38 )

83.

I den domen undersökte domstolen i ett skatterättsligt sammanhang frågan under vilka förutsättningar en fördel som beviljas av en medlemsstat är selektiv, på så sätt att den kan utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF. Kort sagt har det när det gäller selektivitet enligt denna dom betydelse om åtgärden avviker från det allmänna systemet i det att den medför att skillnader görs i behandlingen av näringsidkare som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i jämförbara situationer med hänsyn till målsättningen med skattesystemet i medlemsstaten. ( 39 )

84.

Enligt det ”allmänna systemet”, som är i fråga i det aktuella fallet, omfattas kapitalplaceringar aldrig av insättningsgaranti. Endast insättningar hos kreditinstitut omfattas av insättningsgarantin, medan däremot investeringar som utgör andelar i företag och vars värde beror på företagets vinstutveckling aldrig omfattas av en sådan garanti.

85.

Om nu Belgien ändå låter vissa former av andelar i företag – i det aktuella fallet fysiska personers andelar av kapitalet i auktoriserade finansiella kooperativ – omfattas av insättningsgarantin görs det, för att använda samma ord som i domen i målet Paint Graphos, ”skillnad i behandlingen av näringsidkare”.

86.

Det görs skillnad mellan, å ena sidan, finansiella kooperativ och, å andra sidan, andra kooperativ eller bolag, alltså mellan näringsidkare som – trots en del särdrag, som kan följa av deras respektive juridiska form ( 40 ) – i vart fall befinner sig i en situation som är jämförbar i faktiskt och rättsligt hänseende med hänsyn till målsättningen med insättningsgarantin. Alla dessa företag kan nämligen göra sitt kapital tillgängligt för investerare som är fysiska personer. Men endast andelar av kapitalet i de förra – de finansiella kooperativen – omfattas av insättningsgarantin.

87.

Därmed föreligger en selektiv fördel för de finansiella kooperativen enligt det kriterium som domstolen har angett i några andra domar. ( 41 )

88.

Kommissionen gjorde alltså en helt riktig bedömning när den i beslut 2014/686 antog att de finansiella kooperativen i Arcokoncernen genom det omtvistade garantisystemet fick en selektiv fördel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

89.

Arco har dessutom ifrågasatt kommissionens antagande i skälen 108 och 109 i beslut 2014/686, nämligen att ”konkurrensen snedvrids” genom det omtvistade garantisystemet och att det ”utan tvivel påverkar handeln inom hela unionen”.

90.

Merparten av de argument som Arco har framfört i detta sammanhang och som har sammanfattats i beslutet om hänskjutande stöder sig dock återigen på den påstådda likheten mellan andelar i finansiella kooperativ och klassiska sparkonton. Jag har ovan i ett annat sammanhang förklarat att dessa argument bör avfärdas. ( 42 )

91.

Bortsett från detta vill jag erinra om att det för att kvalificera en nationell åtgärd som statligt stöd enligt fast rättspraxis inte är nödvändigt att styrka att stödet faktiskt påverkar handeln mellan medlemsstaterna och snedvrider konkurrensen, utan endast att det kan ha en sådan inverkan. ( 43 )

92.

Vad till att börja med beträffar en eventuell snedvridning av konkurrensen har kommissionen på ett övertygande sätt förklarat ( 44 ) att det omtvistade garantisystemet gav de finansiella kooperativen i Arcokoncernen skydd mot utflöde av kapital eller åtminstone minskade eller fördröjde ett sådant utflöde. Det är uppenbart att detta innebar en fördel i konkurrensen med andra företag som var verksamma inom finanssektorn, särskilt i en tid då det rådde stor oro på marknaderna på grund av den globala finanskrisen och i synnerhet bankerna hade stora problem med att skaffa nytt kapital och att det överallt fanns en risk för att framför allt icke-professionella investerare skulle ta ut sitt kapital.

93.

Vad sedan beträffar påverkan på handeln inom unionen kan man alltid utgå från att en sådan föreligger när den ifrågavarande nationella åtgärden stärker ett företags ställning jämfört med andra konkurrerande företag. Det gynnade företaget behöver för detta inte självt delta i handeln inom unionen. Redan den omständigheten att en ekonomisk sektor som finansiella tjänster i avsevärd omfattning har liberaliserats på unionsnivå, vilket har ökat konkurrensen, kan leda till att statligt stöd faktiskt eller potentiellt påverkar handeln mellan medlemsstaterna. ( 45 )

94.

Arcos påpekande om att enskilda delägare som är fysiska personer innehar andelar till låga belopp i de finansiella kooperativen i Arcokoncernen är föga övertygande i detta sammanhang. För det första ska nämligen det omtvistade garantisystemets inverkan på konkurrensen och på handeln mellan medlemsstaterna bedömas med hänsyn till alla andelar i kooperativ som det omfattar och inte med hänsyn till det garanterade kapital som innehas av en enskild investerare som är en fysisk person. Och för det andra utesluter redan från början varken stödets förhållandevis ringa omfattning eller det gynnade företagets förhållandevis ringa storlek möjligheten att konkurrensen snedvrids eller att handeln mellan medlemsstaterna påverkas. ( 46 )

95.

Kommissionens slutsats att det omtvistade garantisystemet snedvrider konkurrensen och påverkar handeln mellan medlemsstaterna kan – åtminstone om man utgår från de argument som anges i beslutet om hänskjutande – således inte ifrågasättas. ( 47 )

96.

Slutligen vill den hänskjutande domstolen i samband med tolkningsfråga 2 få klarhet i huruvida beslut 2014/686 saknar motivering.

97.

Skyldigheten att motivera en unionsrättsakt följer av artikel 296 andra stycket FEUF och föreskrivs dessutom i artikel 41.2 c i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna som en del av rätten till en god förvaltning.

98.

Eftersom det såsom nämnts ovan krävs att alla fyra villkoren som nämns i artikel 107.1 FEUF är uppfyllda för att en åtgärd ska kvalificeras som ”statligt stöd” i den mening som avses i denna bestämmelse, ( 48 ) ska kommissionen motivera ett beslut, i vilket den utgår från att statligt stöd föreligger, med hänsyn till vart och ett av dessa fyra villkor. ( 49 )

99.

Beslut 2014/686 uppfyller detta krav. I inledningen ( 50 ) finns detaljerade redogörelser för skälen till att kommissionen i det aktuella fallet utgår från att statligt stöd föreligger, och vart och ett av de fyra villkoren i artikel 107.1 FEUF bedöms där på ett tillräckligt utförligt sätt.

100.

Arco har ändå gjort gällande att motiveringen av beslut 2014/686 inte är tillräckligt detaljerad, särskilt med tanke på att beslutet ”inte motsvarar fast beslutspraxis”.

101.

Ovanstående argument ska avfärdas, i synnerhet som de argument som återgetts i beslutet om hänskjutande och i Arcos inlaga stöder sig på ytterst vaga och allmänt hållna anmärkningar och inte innehåller några konkreta uppgifter om i vad mån kommissionens redogörelser är obegripliga och om vilka aspekter av ärendet det saknas utförligare uppgifter för.

102.

Enligt fast rättspraxis ska det för övrigt av motiveringen till en unionsrättsakt klart och tydligt framgå hur den institution som har antagit rättsakten har resonerat, så att de som berörs därav kan få kännedom om skälen för den vidtagna åtgärden och så att den behöriga domstolen ges möjlighet att utföra sin prövning. ( 51 )

103.

Det krävs dock inte att alla relevanta faktiska och rättsliga omständigheter anges i motiveringen, eftersom bedömningen av om motiveringen av ett beslut uppfyller kraven i artikel 296 andra stycket FEUF inte ska ske endast utifrån rättsaktens ordalydelse, utan även utifrån det sammanhang i vilket den ingår och samtliga rättsregler på det ifrågavarande området. ( 52 )

104.

I det aktuella fallet framgår det tillräckligt tydligt av kommissionens redogörelser i skälen till beslut 2014/686 vilken anledningen är till att kommissionen har fastslagit att vart och ett av villkoren för statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF är uppfyllt. Dessutom kände i synnerhet Arcokoncernen tillräckligt väl till det sammanhang i vilket beslut 2014/686 meddelades, eftersom den var huvudsaklig berörd part i det föregående administrativa förfarandet. ( 53 )

105.

Slutligen är också Arcos ifrågasättande av den rättspraxis som citeras i fotnot 65 i beslut 2014/686 föga övertygande. ( 54 ) Kommissionen har nämligen, till skillnad från vad Arco tycks antyda, inte alls påstått att de domar som den anfört avser exakt samma problematik som den som är i fråga i förevarande mål. Kommissionen försöker snarare bara dra paralleller till de domarna, vilket framgår tillräckligt klart av motiveringen till beslutet. ( 55 ) Frågan huruvida de slutsatser som kommissionen dragit av rättspraxis är välgrundade är ett materiellrättsligt spörsmål som inte har något att göra med iakttagande av motiveringsskyldigheten som ett formellt krav. ( 56 )

106.

Sammantaget har det vid prövningen av tolkningsfrågorna med hänsyn till begreppet stöd med hjälp av statliga medel i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF och med hänsyn till motiveringsskyldigheten enligt artikel 296 andra stycket FEUF inte framkommit något som skulle kunna påverka giltigheten av beslut 2014/686.

107.

Om domstolen har samma uppfattning skulle dess dom på denna punkt visserligen inte ha någon formellt bindande verkan för Europeiska unionens tribunal i de anhängiggjorda målen T‑664/14 och T‑711/14, men för utgången i de målen skulle den säkert i själva verket utgöra ett prejudikat som inte bör bortses från. Tribunalens möjlighet att ogiltigförklara beslut 2014/686 på grund av andra omständigheter som inte har undersökts i förevarande mål om förhandsavgörande påverkas dock inte.

108.

Den hänskjutande domstolens fråga 3 ägnas, liksom fråga 2, återigen åt begreppet nytt statligt stöd i den mening som avses i artiklarna 107.1 och 108.3 FEUF. Den har ställts endast för det fall att den första frågan besvaras nekande.

109.

Om fråga 2 besvaras i enlighet mitt förslag, ( 57 ) ska författningsdomstolen fastställa att beslut 2014/686 är giltigt, och den ska behandla Arcogarantin som nytt statligt stöd, vilket kommissionen har fastslagit. Då behöver fråga 3 inte besvaras.

110.

Med frågorna 4, 5 och 6, vilka kan behandlas tillsammans, vill den hänskjutande domstolen huvudsakligen få klarhet i huruvida ett garantisystem som det som är fråga i det aktuella fallet strider mot artikel 108.3 FEUF.

111.

Den hänskjutande domstolen betraktar visserligen i var och en av frågorna omständigheterna i det nationella målet med hänsyn till olika tidpunkter då de nationella myndigheterna vidtagit vissa åtgärder för att förverkliga det omtvistade garantisystemet, alltifrån från tillkännagivandet om bemyndigande i artikel 36/24 1 § punkt 1.3 i nationalbankslagen till det faktiska genomförandet genom kunglig förordning. I alla tre frågor beror det dock slutligen bara på om belgiska staten genomförde garantisystemet i strid med artikel 108.3 FEUF eller inte.

112.

När det gäller nytt statligt stöd ålägger artikel 108.3 FEUF medlemsstaterna en dubbel skyldighet. De ska för det första underrätta kommissionen om alla planer på att vidta eller ändra stödåtgärder i så god tid att den kan yttra sig (anmälningsskyldighet, se artikel 108.3 första meningen FEUF). För det andra får de inte genomföra de planerade åtgärderna förrän detta förfarande lett till ett definitivt beslut (förbud att genomföra stödåtgärder eller stand-still-skyldighet, se artikel 108.3 tredje meningen FEUF). Båda skyldigheterna är ett uttryck för kommissionens förebyggande granskning av statligt stöd, vilken är väsentlig för att säkerställa den inre marknadens funktion. ( 58 )

113.

Det är i det aktuella fallet fastslaget att det omtvistade garantisystemet inte anmäldes till kommissionen förrän den 7 november 2011, alltså den dag då de tre Arcokooperativen formellt upptogs i det belgiska insättningsgarantisystemet genom kunglig förordning.

114.

Till skillnad från vad Belgien anser kan ett officiellt meddelande vid denna tidpunkt under inga omständigheter anses som lämnat i god tid i den mening som avses i artikel 108.3 första meningen FEUF.

115.

Det är möjligt att det hittills inte har gjorts några faktiska betalningar ur den belgiska insättningsgarantifonden till fysiska personer som är delägare i auktoriserade finansiella kooperativ. Såsom kommissionen emellertid helt riktigt har betonat, ska statligt stöd inte anses som ”infört” eller ”genomfört” och därigenom verkställt i den mening som avses i artikel 108.3 FEUF först när statliga medel eller pengar som härrör från statliga medel betalas ut, utan redan när en med stödet förknippad snedvridning av konkurrensen på den inre marknaden i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF hotar. Genom förbudet att genomföra stödåtgärder ska nämligen säkerställas att verkningarna av ett stödprogram inte slår igenom förrän kommissionen – inom en rimlig tidsfrist – har kunnat granska det och besluta om det. ( 59 )

116.

Exakt när en sådan snedvridning av konkurrensen slog igenom eller hotade att slå igenom i det aktuella fallet kan inte bedömas utan att en ingående granskning görs. Mot bakgrund av den information som getts domstolen i beslutet om hänskjutande finns det mycket som talar för, och det kan i vart fall inte uteslutas, att belgiska staten redan genom sitt första regeringsmeddelande av den 10 oktober 2008 på ett tillräckligt konkret sätt tillkännagav den planerade stödåtgärden och enbart genom detta påverkade konkurrensförhållandena i avsevärd omfattning. ( 60 ) Det finns, mot bakgrund av oron på marknaderna vid kulmen av finanskrisen som bröt ut år 2008, mycket som talar för att regeringsmeddelandet – vilket kommissionen för övrigt fastslog i beslut 2014/686 ( 61 ) – skulle lugna delägarna i sådana finansiella kooperativ som kooperativen i Arcokoncernen och på så sätt stärkte dessa företags konkurrenssituation. Regeringsmeddelandet var därmed med hänsyn till dess verkningar på marknaden inte olikt en garanti, trots alla skillnader i rättslig form. ( 62 )

117.

I förevarande mål kan det emellertid slutligen lämnas öppet huruvida det statliga stödet genomfördes redan när det först tillkännagavs genom regeringsmeddelandet av den 10 oktober 2008 eller först genom den kungliga förordningen av den 7 november 2011 eller någon annan av de dagar mellan dessa båda datum som den hänskjutande domstolen har nämnt. Såsom kommissionen helt riktigt betonade i beslut 2014/686 ( 63 ) ska tillkännagivandet av garantisystemet och de olika rättsliga åtgärderna för att förverkliga stödet betraktas som en enhet. ( 64 ) De som gynnades av det omtvistade garantisystemet hade som senast när den kungliga förordningen av den 7 november 2011 meddelades fått rätt att upptas i det nationella insättningsgarantisystemet, varför det statliga stödet inte längre befann sig på planeringsstadiet, ( 65 ) utan kunde betraktas som beviljat ( 66 ) och därmed som ”infört” eller ”genomfört” i den mening som avses i artikel 108.3 FEUF.

118.

Det officiella meddelandet om garantisystemet till kommissionen just den dagen, den 7 november 2011, var således i vart fall försenat. Det lämnades nämligen inte i god tid före det planerade införandet av garantisystemet, utan på sin höjd samtidigt som det infördes, varför principen om kommissionens förebyggande granskning åsidosattes. ( 67 ) Även om man antar att vissa åtgärder för att bemästra 2008 års finanskris var särskilt angelägna, skulle det mellan åren 2008 och 2011 utan tvivel ha funnits tillräckliga möjligheter att i god tid anmäla stödprojektet till kommissionen.

119.

Med meddelandet den 7 november 2011 om det omtvistade garantisystemet åsidosatte Belgien följaktligen både anmälningsskyldigheten enligt artikel 108.3 första meningen FEUF och förbudet att genomföra stödåtgärden enligt artikel 108.3 tredje meningen FEUF och åtgärden utgjorde således olagligt statligt stöd.

120.

Jag ska i samband med artikel 108.3 FEUF för fullständighetens skull gå in på ytterligare en aspekt som den hänskjutande domstolen också har tagit upp i samband med fråga 4. Den har begärt ett klargörande från domstolen av huruvida kommissionen i beslut 2014/686 misstog sig om tidpunkten för genomförande av det statliga stöd som kommer till uttryck i det omtvistade garantisystemet.

121.

Denna fråga har ställts endast för det fall att fråga 2 besvaras jakande. Om domstolen i samband med fråga 2 i enlighet med mitt förslag ( 68 ) kommer fram till att beslut 2014/686 varken strider mot artikel 107.1 FEUF eller mot artikel 296 andra stycket FEUF ska den i samband med fråga 4 undersöka giltigheten av beslut 2014/686 med avseende på en eventuell överträdelse av artikel 108.3 FEUF.

122.

Bakgrunden till frågan är tydligen att författningsdomstolen anser att beslut 2014/686 inte är helt klart. Där fastslog kommissionen uttryckligen att Belgien hade åsidosatt artikel 108.3 FEUF ( 69 ), när det gäller den tidpunkt för genomförandet av det statliga stödet som kommissionen utgick från. Författningsdomstolen tycks anse det vara oklart huruvida kommissionen betraktar det statliga stödet som genomfört innan eller efter det att artikel 36/24 i nationalbankslagen antogs. De båda datum som författningsdomstolen har nämnt i fråga 4 hänför sig nämligen till exakt detta: Den 3 mars 2011 infördes artikel 36/24 i nationalbankslagen genom kunglig förordning, och den 1 april 2011 trädde den nya bestämmelsen i kraft.

123.

I skäl 110 tredje meningen i beslut 2014/686 förklarade kommissionen att kriterierna för statligt stöd var uppfyllda ”senast när den kungliga förordningen av den 10 oktober 2011 antogs”. Kommissionen tillade dessutom följande: ”[D]en fördel som åtgärden skapade fanns redan när det tillkännagavs att åtgärden skulle inrättas den 10 oktober 2008”.

124.

Det är riktigt att det av denna formulering i och för sig inte framgår klart huruvida kommissionen betraktar det omtvistade garantisystemet som ”infört” eller ”genomfört” enligt artikel 108.3 FEUF redan den 10 oktober 2008 eller först den 10 oktober 2011. Formuleringen beträffande detta i beslut 2014/686 är inte något föredöme när det gäller tydlighet, även om hänvisningen till en ”fördel” som funnits sedan det första tillkännagivandet snarare kan tyda på att kommissionen lade det tidigare av de båda datumen – alltså den 10 oktober 2008 – till grund.

125.

I förevarande mål om förhandsavgörande kan det dock till sist lämnas öppet huruvida kommissionen i sitt beslut fann att den tidigare eller den senare tidpunkten var avgörande. Kommissionens konstaterande i skäl 143 i beslut 2014/686 att det omtvistade garantisystemet ”genomförts olagligt av Belgien, nämligen i strid [med artikel 108.3 FEUF]” är korrekt oberoende av om det statliga stödet ska anses som ”infört” eller ”genomfört” enligt artikel 108.3 FEUF vid en tidigare eller vid en senare tidpunkt. Det som är avgörande är att genomförandet i vart fall hade skett vid tidpunkten för anmälan till kommissionen den 7 november 2011, varför anmälan absolut inte gjordes i god tid och det statliga stödet ska anses vara olagligt redan av den anledningen.

126.

Därmed har det vid prövningen av fråga 4 inte heller framkommit något som skulle kunna tyda på att kommissionen gjort sig skyldig till felaktig tillämpning av artikel 108.3 FEUF, vilket skulle kunna påverka giltigheten av beslut 2014/686.

127.

Sammanfattningsvis kan beträffande frågorna 2–6 konstateras att ett garantisystem som det omtvistade belgiska systemet utgör nytt statligt stöd. Om en sådan åtgärd inte anmäls till kommissionen i god tid innan en snedvridning av konkurrensen på den inre marknaden inträffar eller hotar att inträffa i samband med denna ska den anses som olagligt genomförd i den mening som avses i artikel 108.3 FEUF.

128.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen besvarar frågorna från Belgiens författningsdomstol på följande sätt: