—

SBS Belgium NV, genom P. Maeyaert och A. De Bleeckere, advocaten,

—

Belgische Vereniging van Auteurs, Componisten en Uitgevers (SABAM), genom E. Marissens, avocat,

—

Frankrikes regering, genom D. Segoin och F.-X. Bréchot, båda i egenskap av ombud,

—

Polens regering, genom B. Majczyna, i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom J. Samnadda och F. Wilman, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället (EGT L 167, s. 10).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan SBS Belgium NV (nedan kallat SBS) och Belgische Vereniging van Auteurs, Componisten en Uitgevers (SABAM) (belgiska föreningen för författare, kompositörer och utgivare). Målet rör skyldigheten att betala en skälig ersättning för tv-program vilka sänds med hjälp av en teknik som betecknas direktinjicering.

3

I skälen 23 och 27 i direktiv 2001/29 anges följande:

...

4

I artikel 3 i direktivet, med rubriken ”Rätten till överföring av verk till allmänheten och rätten att göra andra alster tillgängliga för allmänheten”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall ge upphovsmän en ensamrätt att tillåta eller förbjuda varje överföring till allmänheten av deras verk, på trådbunden eller trådlös väg, inbegripet att verken görs tillgängliga för allmänheten på ett sådant sätt att enskilda kan få tillgång till dessa verk från en plats och vid en tidpunkt som de själva väljer.

...

3.   De rättigheter som avses i punkterna 1 och 2 skall inte anses vara konsumerade genom någon form av överföring till allmänheten eller genom att alster görs tillgängliga för allmänheten enligt denna artikel.”

5

SABAM är en upphovsrättsorganisation som administrerar upphovsrätter, representerar upphovsmännen i fråga om tillstånd för tredje man att använda deras upphovsrättsligt skyddade verk och tar ut vederlag för detta användande.

6

SBS är ett nederländskspråkigt kommersiellt radio- och tv-företag som producerar och sänder tv-program. Inom ramen för sin verksamhet driver SBS kommersiella tv-kanaler i Belgien. SBS programutbud omfattar såväl egenproducerade program som program inköpta hos inhemska och utländska producentbolag och programleverantörer.

7

SBS sänder endast med hjälp av en teknik som betecknas direktinjicering. Det är fråga om en process i två steg där SBS sänder sina programbärande signaler till distributörer, såsom Belgacom, Telenet och TV Vlaanderen via en privat ”punkt-till-punkt”-förbindelse. På detta stadium kan inte allmänheten motta signalerna. Därefter vidaresänder distributörerna signalerna, eventuellt efter kodning, till sina abonnenter så att dessa kan se programmen i sina tv-apparater, eventuellt med hjälp av en dekoder som distributören har tillhandahållit. Beroende på vilken distributör det är fråga om sänds signalerna via satellit avseende TV Vlaanderen, via kabel avseende Telenet eller via xDSL-linje avseende Belgacom.

8

SABAM anser att SBS, i egenskap av tv-företag, genomför en överföring till allmänheten i den mening som avses i artikel 3 i direktiv 2001/29 genom att sända med hjälp av direktinjicering. Det är således nödvändigt att upphovsrättsinnehavarna har lämnat sitt samtycke. SABAM har därför krävt att viss ersättning ska utgå.

9

SBS har bestritt detta krav. Enligt bolaget är det enbart distributörer och andra motsvarande företag som genomför en upphovsrättsligt relevant överföring till allmänheten. SBS anser därför inte att det är skyldigt att betala någon ersättning.

10

Rechtbank van koophandel te Brussel (handelsdomstol i första instans i Bryssel) biföll SABAM:s yrkande och ålade SBS att betala närmare en miljon euro i upphovsrättsersättning för år 2009.

11

SBS överklagade denna dom till den hänskjutande domstolen.

12

Mot denna bakgrund beslutade hof van Beroep te Brussel (appellationsdomstolen i Bryssel) att vilandeförklara målet och att ställa följande fråga till domstolen:

13

Den hänskjutande domstolen har ställt frågan för att få klarhet i huruvida artikel 3.1 i direktiv 2001/29 ska tolkas så, att ett tv-företag genomför en överföring till allmänheten i den mening som avses i denna bestämmelse när det sänder sina programbärande signaler enbart till distributörer av signalerna utan att signalerna under och på grund av denna sändning är tillgängliga för allmänheten, och distributörerna därefter sänder signalerna vidare till sina respektive abonnenter så att dessa kan titta på programmen.

14

Domstolen erinrar om att det huvudsakliga syftet med direktiv 2001/29 är att införa en hög skyddsnivå till förmån för upphovsmän. En sådan skyddsnivå medför att upphovsmännen erhåller en skälig ersättning när deras verk används, särskilt vid överföring av dessa verk till allmänheten. Härav följer att begreppet överföring till allmänheten i artikel 3.1 i direktivet bör ges en vid tolkning, vilket för övrigt anges uttryckligen i skäl 23 i detta direktiv (dom ITV Broadcasting m.fl., C‑607/11, EU:C:2013:147, punkt 20 och där angiven rättspraxis ).

15

Domstolen har redan fastslagit att begreppet överföring till allmänheten i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29 innehåller två kumulativa förutsättningar, nämligen ”överföring” av ett verk och överföring av detta verk till ”allmänheten” (se dom Svensson m.fl., C‑466/12, EU:C:2014:76, punkt 16).

16

Vad för det första beträffar ”överföringen” ska detta begrepp ges en vidsträckt tolkning, så att det omfattar alla överföringar av skyddade verk, oberoende av vilka medel eller tekniska processer som används (dom Football Association Premier League m.fl., C‑403/08 och C‑429/08, EU:C:2011:631, punkt 193).

17

Vidare gäller att varje sändning eller vidaresändning av ett verk genom användning av en särskild teknik ska, i princip, tillåtas individuellt av upphovsmannen i fråga (dom ITV Broadcasting m.fl., C‑607/11, EU:C:2013:147, punkt 24).

18

Det framgår i förevarande fall av begäran om förhandsavgörande att det i det nationella målet aktuella tv-företaget sänder de programbärande signalerna till flera signaldistributörer via satellit, kabel eller xDSL-linje och således genom olika medel och tekniska processer.

19

Härav följer att sådana sändningar, parallella eller inte, ska anses utgöra överföringar i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29.

20

För det andra krävs det även – såsom erinrats om i punkt 15 ovan – att de skyddade verken faktiskt överförs till en ”allmänhet” för att agerandet ska omfattas av uttrycket ”överföring till allmänheten” i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29.

21

Av domstolens praxis följer att uttrycket ”allmänheten” avser ett obestämt antal potentiella tittare eller åhörare och dessutom förutsätter ett ganska stort antal personer (se, för ett liknande resonemang, dom SGAE, C‑306/05, EU:C:2006:764, punkterna 37 och 38, och dom ITV Broadcasting m.fl., C‑607/11, EU:C:2013:147, punkt 32).

22

I en situation som i det nationella målet – såsom klart framgår av tolkningsfrågan – sänder emellertid det berörda tv-företaget de programbärande signalerna till bestämda individuella distributörer utan att de potentiella tittarna får tillgång till dem.

23

De verk som sänds av ett tv-företag som det som är aktuellt i det nationella målet överförs därför inte till ”allmänheten” i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29, utan till bestämda individuella näringsidkare.

24

Såsom angetts i punkt 15 ovan är de två förutsättningar som måste vara uppfyllda för att det ska vara fråga om en överföring till allmänheten kumulativa. Mot bakgrund av detta omfattas sändningar som genomförs av ett tv-företag, som det i det nationella målet, i princip inte av begreppet ”överföring till allmänheten” i den mening som avses i artikel 3.1 i direktiv 2001/29, eftersom villkoret att skyddade verk ska ha överförts till en allmänhet inte är uppfyllt.

25

Det kan emellertid inte på förhand uteslutas att abonnenterna till distributörerna, som de i det nationella målet, i vissa situationer kan betraktas som den publik som omfattas av tv-företagets ursprungliga sändning.

26

Det är härvidlag för det första ostridigt att distributörer, som de i det nationella målet, under alla omständigheter inte ingår i en sådan publik, i motsats till inrättningar som till exempel de hotell som var aktuella i målen SGAE (C‑306/05, EU:C:2006:764) och Phonographic Performance (Irland) (C‑162/10, EU:C:2012:141).

27

Härav följer att de abonnenter som är mottagare av nämnda distributörers sändningar inte a priori kan betraktas som en ”ny” publik som inte omfattades av tv-företagets ursprungliga överföring (se, e contrario, dom SGAE, C‑306/05, EU:C:2006:764, punkt 40).

28

Följaktligen finns det i det nationella målet en enda publik, nämligen den som består av respektive distributörs samtliga abonnenter.

29

Det framgår härvidlag av lydelsen av tolkningsfrågan, såsom den hänskjutande domstolen har formulerat den, att det är genom dessa distributörers medverkan som abonnenterna kan titta på tv-programmen.

30

Domstolen har redan fastslagit att när det utsända verket distribueras av en näringsidkare, som den i det nationella målet, till sina abonnenter, är det fråga om ett självständigt tillhandahållande av en tjänst som utförs i vinstsyfte, eftersom abonnenterna betalar abonnemangsavgiften till denna näringsidkare och inte till tv-företaget och eftersom nämnda avgift inte betalas för eventuella tekniska tjänster, utan för att få tillgång till den aktuella överföringen och därmed till skyddade verk (se, analogt, dom Airfield och Canal Digitaal, C‑431/09 och C‑432/09, EU:C:2011:648, punkt 80).

31

En sändning som genomförs av en näringsidkare under de förutsättningar som anges i föregående punkt utgör således inte bara ett tekniskt medel för att säkerställa eller förbättra mottagningen av den ursprungliga sändningen inom täckningsområdet (se, analogt, dom Airfield och Canal Digitaal, C‑431/09 och C‑432/09, EU:C:2011:648, punkt 79).

32

Det kan dock inte uteslutas att en distributör kan komma att få en ställning som inte är självständig i förhållande till tv-företaget och att tillhandahållandet av distributionstjänster är av rent teknisk karaktär, så att distributörens medverkan utgör ett rent tekniskt medel i den mening som avses i domstolens praxis (se, bland annat, dom Football Association Premier League m.fl., C‑403/08 och C‑429/08, EU:C:2011:631, punkt 194 och dom Airfield och Canal Digitaal, C‑431/09 och C‑432/09, EU:C:2011:648, punkterna 74 och 79).

33

Om så var fallet, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva, skulle de berörda distributörernas abonnenter kunna betraktas som den publik som omfattas av den överföring som genomförs av tv-företaget, och det företaget skulle därmed genomföra en ”överföring till allmänheten”.

34

Mot bakgrund av samtliga ovan angivna omständigheter ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Artikel 3.1 i direktiv 2001/29 ska tolkas så, att ett Ttv-företag inte genomför en överföring till allmänheten i den mening som avses i denna bestämmelse, när det enbart sänder sina programbärande signaler till distributörer av signalerna utan att dessa signaler under och på grund av denna sändning är tillgängliga för allmänheten och distributörerna därefter sänder signalerna vidare till sina respektive abonnenter så att dessa kan titta på programmen, såvida inte distributörernas medverkan utgör ett rent tekniskt medel, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva.

35

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (nionde avdelningen) följande:

Artikel 3.1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/29/EG av den 22 maj 2001 om harmonisering av vissa aspekter av upphovsrätt och närstående rättigheter i informationssamhället ska tolkas så att ett tv-företag inte genomför en överföring i den mening som avses i denna bestämmelse, när det enbart sänder sina programbärande signaler till distributörer av signalerna, utan att dessa signaler under och på grund av denna sändning är tillgängliga för allmänheten och distributörerna därefter sänder signalerna vidare till sina respektive abonnenter så att dessa kan titta på programmen, såvida inte distributörernas medverkan enbart utgör ett rent tekniskt medel, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva.