—

Alain Brouillard, som företräder sig själv,

—

Belgiens regering, genom M. Jacobs, L. Van den Broeck och C. Pochet, samtliga i egenskap av ombud, biträdda av P. Levert och P.-E. Paris, avocats,

—

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av S. Fiorentino, avvocato dello Stato,

—

Europeiska kommissionen, genom J. Hottiaux och H. Støvlbæk, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 45 FEUF och 49 FEUF samt Europaparlamentets och rådets direktiv 2005/36/EG av den 7 september 2005 om erkännande av yrkeskvalifikationer (EUT L 255, s. 22).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Alain Brouillard, å ena sidan, och jury du concours de recrutement de référendaires près la Cour de cassation (uttagningskommittén i ett uttagningsprov för rekrytering av rättssekreterare vid Cour de cassation) (nedan kallad uttagningskommittén) och État belge (belgiska staten), å andra sidan. Målet gäller uttagningskommitténs beslut att avslå Alain Brouillards ansökan om att få delta i uttagningsprovet.

3

I skäl 41 i direktiv 2005/36 anges följande:

”Detta direktiv påverkar inte tillämpningen av artikel [45.4 FEUF] och artikel [51 FEUF], som bland annat rör notarius publicus.”

4

Artikel 1 i direktivet har rubriken ”Syfte” och lyder på följande sätt:

”I detta direktiv fastställs de regler enligt vilka en medlemsstat som kräver bestämda yrkeskvalifikationer för tillträde till eller utövande av ett reglerat yrke inom sitt territorium (nedan kallad ’mottagande medlemsstat’) för tillträde till och utövandet av detta yrke skall erkänna sådana yrkeskvalifikationer som förvärvats i en eller flera andra medlemsstater (nedan kallad ’ursprungsmedlemsstat’) och som ger innehavaren av dessa kvalifikationer rätt att där utöva yrket.”

5

I artikel 2 i direktivet, som har rubriken ”Räckvidd”, föreskrivs följande:

”1.   Detta direktiv skall gälla för alla de medborgare i en medlemsstat, inbegripet fria yrkesutövare, som vill utöva ett reglerat yrke, antingen som egen företagare eller anställd, i en annan medlemsstat än den där de har förvärvat sina yrkeskvalifikationer.

...”

6

I artikel 3 i direktiv 2005/36, som har rubriken ”Definitioner”, föreskrivs följande:

”1.   I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

...

...”

7

I artikel 4 i direktivet, med rubriken ”Verkan av erkännandet”, föreskrivs följande:

”1.   Om den mottagande medlemsstaten erkänner yrkeskvalifikationerna ska detta ge förmånstagare möjlighet att få tillträde i den medlemsstaten till samma yrke som denne är behörig för i ursprungsmedlemsstaten och att utöva det yrket i den mottagande medlemsstaten på samma villkor som dess medborgare.

2.   Detta direktiv skall det yrke som sökanden önskar utöva i den mottagande medlemsstaten vara detsamma som sökanden är behörig för i ursprungsmedlemsstaten, om det rör sig om jämförbara verksamheter.”

8

Artikel 13 i direktivet, med rubriken ”Villkor för erkännande”, har följande lydelse:

”1.   När det i en mottagande medlemsstat krävs bestämda yrkeskvalifikationer för tillträdet till eller utövandet av ett reglerat yrke, ska den behöriga myndigheten i den medlemsstaten ge sökande tillträde till yrket och rätt att utöva det på samma villkor som gäller för landets egna medborgare, om de innehar det kompetensbevis eller bevis på formella kvalifikationer enligt artikel 11 som krävs av en annan medlemsstat för tillträdet till eller utövandet av yrket inom dess territorium.

...”

9

I artikel 135 bis i den belgiska domstolsprocesslagen (code judiciaire belge) anges följande:

”Cour de cassation ska biträdas av rättssekreterare (référendaires). Rättssekreterarna ska vara minst fem till antalet och högst trettio och tillsättas av justitieministern.

Förste ordföranden och den allmänna åklagaren (procureur général) ska gemensamt besluta om antalet rättssekreterare som ska stå under deras respektive ansvar.

Rättssekreterare ska förbereda arbetet åt domare och åklagare, utföra dokumentationsuppgifter samt översättning och publicering av domar och kontroll av överensstämmelse mellan franska och nederländska texter.”

10

I artikel 259 duodecies i denna lag föreskrivs följande:

”För att kunna utnämnas till rättssekreterare vid Cour de cassation ska vederbörande vara minst 25 år och ha avlagt en doktors- eller licentiatexamen i juridik.

Kandidaterna rangordnas inför tillsättningen efter uttagningsprov.

Cour de cassation beslutar vilka ämnen som ska testas i uttagningsprovet utifrån tjänstens behov, fastställer villkoren för uttagningsprovet och utser uttagningskommittén.

Varje uttagningskommitté ska, med iakttagande av språklig jämvikt, bestå av två ledamöter vid Cour de cassation som dess förste ordförande utser, två ledamöter av åklagarväsendet som allmänna åklagaren vid Cour de cassation utser och av fyra utomstående personer som utses av Kungl. Maj:t. Personerna ska väljas från två förteckningar som vardera omfattar fyra personer och som båda iakttar den språkliga jämvikten. Personerna ska ha föreslagits av förste ordföranden respektive allmänna åklagaren.

Giltighetstiden för ett uttagningsprov är (sex) år”.

11

Artikel 259 terdecies i samma lag har följande lydelse:

”Rättssekreterarna ska utnämnas av Kungl. Maj:t för en provanställning på tre år enligt den rangordning som avses i artikel 259 duodecies. Efter dessa tre år blir utnämningen slutgiltig, om inget annat beslutas av Kungl. Maj:t, enbart på förslag av förste ordföranden respektive allmänne åklagaren senast under det tredje kvartalet under provanställningens tredje år.

Cour de cassations förste ordförande och allmänne åklagaren vid nämnda domstol utser gemensamt rättssekreterare som ska erbjudas provanställning samt rättssekreterare som ska erbjudas fast anställning under någon av deras respektive ansvar.”

12

Belgiske medborgaren Alain Brouillard är anställd på avdelningen för dokumentation och textöverensstämmelse vid Cour de cassation. Han har en licentiatexamen i översättning, en examen från en tvåårig juridisk utbildning (candidature en droit) och en examen från en specialistutbildning i mänskliga rättigheter vid ett belgiskt universitet samt en yrkesinriktad masterexamen i juridik, ekonomi och administration, med inriktning på privaträtt och med specialisering som juristlingvist från universitetet i Poitiers (Frankrike) (nedan kallad den yrkesinriktade masterexamen). Sistnämnda examensbevis erhölls efter en utbildning på distans.

13

Den 24 maj 2011 anmälde Alain Brouillard sig till uttagningsprovet för rekrytering av rättssekreterare vid Cour de cassation.

14

Den 23 juni 2011 ingav han en ansökan till den franskspråkiga gemenskapen i Belgien om att hans yrkesinriktade masterexamen skulle erkännas som helt likvärdig med det belgiska examensbeviset för masterutbildning 2 i juridik.

15

Den 6 september 2011 meddelade presidenten för Cour de cassation Alain Brouillard uttagningskommitténs beslut att han inte var behörig att delta i uttagningsprovet. I beslutet anmärkte uttagningskommittén att det krävdes en doktors-, licentiat- eller masterexamen i juridik från ett belgiskt universitet för att kunna utnämnas till rättssekreterare vid Cour de cassation, detta för att säkerställa att sökanden har nödvändiga kunskaper för att utöva yrket i Belgien. I beslutet påpekade uttagningskommittén att Alain Brouillard inte uppfyllde detta villkor, eftersom den franskspråkiga gemenskapen i Belgien inte hade erkänt hans yrkesinriktade masterexamen som likvärdig med en doktors-, licentiat- eller masterexamen i juridik i Belgien och att han inte hade följt ett likvärdighetsprogram vid ett belgiskt universitet.

16

Den 27 oktober 2011 avslog den franskspråkiga gemenskapen i Belgien Alain Brouillards ansökan om att hans yrkesinriktade masterexamen skulle erkännas som likvärdig med en allmän masterexamen i juridik. Likvärdigheten begränsades till att gälla en allmän akademisk masterexamen. Beslutet grundade sig på ett negativt yttrande från avdelningen för juridik och kriminologi på den franskspråkiga gemenskapens likvärdighetskommitté som motiverades på följande sätt:

”

17

Den federala justitiemyndigheten (service public fédéral Justice) tillkännagav genom kungliga kungörelser av den 20 september 2012 att tre rättssekreterare hade tillsatts vid Cour de cassation för en treårig provanställning (Moniteur belge av den 28 september 2012, s. 59905).

18

Alain Brouillard inkom med två överklaganden till den hänskjutande domstolen vari han yrkade att uttagningskommitténs beslut samt de kungliga kungörelserna skulle ogiltigförklaras.

19

Mot denna bakgrund beslutade Conseil d’État att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till EU-domstolen:

20

Sedan generaladvokaten föredragit sitt förslag till avgörande begärde Alain Brouillard, genom inlaga som inkom den 17 augusti 2015, att EU-domstolen skulle återuppta den muntliga delen av förfarandet. Som grund har Alain Brouillard huvudsakligen åberopat översättningsfel i vissa versioner av beslutet om hänskjutande och i generaladvokatens förslag till avgörande, liksom en risk för motsägelser mellan förevarande dom från EU-domstolen och tribunalens dom Brouillard/EU-domstolen (T‑420/13, EU:T:2015:633) för det fall han inte ges möjlighet att göra gällande att nämnda förslag till avgörande, enligt honom, underlåter att göra en djupgående prövning av frågan om ”validering av förvärvade erfarenheter” som han åberopar i båda målen.

21

EU-domstolen får enligt artikel 83 i rättegångsreglerna, efter att ha hört generaladvokaten, när som helst besluta att den muntliga delen av förfarandet ska återupptas, bland annat om domstolen anser att den inte har tillräcklig kännedom om omständigheterna i målet, eller om en part, efter det att den muntliga delen har förklarats avslutad, har lagt fram en ny omständighet som kan ha ett avgörande inflytande på målets utgång, eller om målet ska avgöras på grundval av ett argument som inte har avhandlats mellan parterna eller de berörda som avses i artikel 23 i stadgan för Europeiska unionens domstol.

22

EU-domstolen anser att det inte föreligger några omständigheter som motiverar att den muntliga delen av förfarandet återupptas i förevarande fall. De argument som Alain Brouillard har åberopat avser nämligen inte något av de fall som tas upp i artikel 83 i rättegångsreglerna.

23

Begäran om återupptagande av det muntliga förfarandet ska följaktligen avslås.

24

EU-domstolen kommer att göra en gemensam bedömning av den första och den tredje tolkningsfrågan. Den hänskjutande domstolen har ställt dessa frågor för att få klarhet i dels huruvida artiklarna 45 FEUF och 49 FEUF är tillämpliga i en situation, såsom den som är aktuell i det nationella målet, där en medborgare i en medlemsstat – som är bosatt och arbetar i denna medlemsstat – innehar ett examensbevis som erhållits i en annan medlemsstat och som vederbörande åberopar för att anmäla sig till ett uttagningsprov för rekrytering av rättssekreterare vid Cour de cassation i den förstnämnda medlemsstaten, dels huruvida en sådan situation omfattas av artikel 45.4 FEUF.

25

EU-domstolen påpekar inledningsvis att artikel 49 FEUF, som gäller tillträde till och utövande av egen verksamhet, inte är tillämplig i det nationella målet.

26

Vad gäller artikel 45 FEUF framgår det visserligen av fast rättspraxis att EUF-fördragets bestämmelser om fri rörlighet för personer inte kan tillämpas på verksamheter som inte har någon som helst anknytning till de förhållanden som avses i unionsrätten och som i alla relevanta avseenden är begränsade till en och samma medlemsstat (se dom López Brea och Hidalgo Palacios, C‑330/90 och dom C‑331/90, EU:C:1992:39, punkt 7, samt dom Uecker och Jacquet, C‑64/96 och C‑65/96, EU:C:1997:285, punkt 16).

27

EU-domstolen har emellertid slagit fast att den fria rörligheten för personer inte skulle kunna genomföras fullt ut om medlemsstaterna kunde underlåta att tillämpa dessa bestämmelser på de av deras medborgare som har utnyttjat de möjligheter som unionsrätten föreskriver och som med stöd härav har förvärvat yrkesmässiga kvalifikationer i en annan medlemsstat än den där de är medborgare. Samma överväganden gäller även i det fall då en medborgare i en medlemsstat har förvärvat en kvalifikation vid ett universitet i en annan medlemsstat som kompletterar hans eller hennes grundutbildning och som vederbörande har för avsikt att åberopa vid återkomsten till sitt ursprungsland (se dom Kraus, C‑19/92, EU:C:1993:125, punkterna 16 och 17).

28

I förevarande fall har Alain Brouillard – i den medlemsstat där han är medborgare – åberopat ett examensbevis från ett universitet som han erhållit i en annan medlemsstat än den där han är medborgare.

29

EUF-fördragets bestämmelser om fri rörlighet för personer ska således tillämpas i hans fall. Det förhållandet att examensbeviset har erhållits efter en utbildning på distans saknar betydelse i detta hänseende.

30

I artikel 45.4 FEUF föreskrivs att bestämmelserna i denna artikel inte ska tillämpas på anställning i offentlig tjänst.

31

Detta undantag rör emellertid endast möjligheten för medborgare i andra medlemsstater att få tillträde till vissa befattningar i offentlig tjänst (se dom Vougioukas, C‑443/93, EU:C:1995:394, punkt 19; dom Grahame och Hollanders, C‑248/96, EU:C:1997:543, punkt 32, dom Schöning-Kougebetopoulou, C‑15/96, EU:C:1998:3, punkt 13; samt dom Österreichischer Gewerkschaftsbund, C‑195/98, EU:C:2000:655, punkt 36).

32

Genom den bestämmelsen beaktas nämligen medlemsstaternas legitima intresse av att förbehålla statens egna medborgare ett antal tjänster som har samband med utövande av offentlig makt och skydd för allmänna intressen (se dom kommissionen/Belgien, 149/79, EU:C:1980:297, punkt 19, och dom Vougioukas, C‑443/93, EU:C:1995:394, punkt 20).

33

Oavsett om den befattning som Alain Brouillard önskar få tillträde till omfattas av tillämpningsområdet för artikel 45.4 FEUF, är nämnda bestämmelse följaktligen inte tillämplig i en situation såsom den som är aktuell i det nationella målet. Alain Brouillard önskar nämligen få tillträde till en anställning i offentlig tjänst i den medlemsstat där han är medborgare.

34

Mot denna bakgrund ska den första och den tredje frågan besvaras på följande sätt. Artikel 45 FEUF ska tolkas så, att den är tillämplig i en situation, såsom den som är aktuell i det nationella målet, där en medborgare i en medlemsstat – som är bosatt och arbetar i denna medlemsstat – innehar ett examensbevis som erhållits i en annan medlemsstat och som vederbörande åberopar för att anmäla sig till ett uttagningsprov för rekrytering av rättssekreterare vid Cour de cassation i den förstnämnda medlemsstaten. En sådan situation omfattas inte av artikel 45.4 FEUF.

35

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida befattningen som rättssekreterare vid Cour de cassation är ett ”reglerat yrke” i den mening som avses i direktiv 2005/36.

36

EU-domstolen erinrar om att definitionen av begreppet ”reglerat yrke” i den mening som avses i direktiv 2005/36 omfattas av unionsrätten (se dom Rubino, C‑586/08, EU:C:2009:801, punkt 23, och dom Peñarroja Fa, C‑372/09 och C‑373/09, EU:C:2011:156, punkt 27).

37

Enligt artikel 3.1 a i direktivet avser begreppet ”reglerat yrke” en eller flera former av yrkesverksamhet där det genom lagar och andra författningar direkt eller indirekt krävs bestämda yrkeskvalifikationer för tillträde till eller utövande av verksamheten eller någon form av denna.

38

Såsom generaladvokaten påpekade i punkterna 53–55 i sitt förslag till avgörande, följer det av artikel 3.1 b, c och e i direktiv 2005/36 att begreppet ”bestämda yrkeskvalifikationer” i artikel 3.1 a i direktivet inte avser alla former av kvalifikationer som intygas genom ett allmänt bevis på formella kvalifikationer, utan kvalifikationer som motsvarar ett bevis på sådana formella kvalifikationer som specifikt inrättats för att förbereda innehavaren för att utöva ett visst yrke.

39

De bevis på formella kvalifikationer som krävs i förevarande fall enligt artikel 259 duodecies i domstolsprocesslagen för att ge tillträde till befattningen som rättssekreterare vid Cour de cassation syftar inte särskilt till att förbereda innehavaren för att utöva denna befattning, utan de ger tillträde till en rad juridiska yrken.

40

Dessa bevis ger således inte några ”bestämda yrkeskvalifikationer” i den mening som avses i artikel 3.1 a i direktiv 2005/36, som krävs för tillträde till eller utövande av befattningen som rättssekreterare vid Cour de cassation.

41

Bestämmelserna som reglerar denna befattning påminner mindre om dem som reglerar ett yrke som sådant än om dem som avser en viss tjänst vid en domstol.

42

Nämnda befattning utgör således inte ett ”reglerat yrke” i den mening som avses i direktiv 2005/36, varför direktivet inte är tillämpligt på den situation som är aktuell i det nationella målet.

43

Det förhållandet att rättssekreterarna vid Cour de cassation utses efter ett uttagningsförfarande, vars inriktning avgörs av tjänstens behov och vars giltighetstid uppgår till sex år, saknar betydelse för denna bedömning. EU-domstolen har nämligen redan slagit fast att det faktum att en person blivit godtagen efter ett förfarande som syftar till att välja ut ett förutbestämt antal personer på grundval av en jämförande bedömning av de sökande, snarare än med tillämpning av absoluta kriterier, och som innebär att en behörighet med strikt tidsbegränsad giltighetstid tillerkänns, inte kan anses utgöra en yrkeskvalifikation i den mening som avses i artikel 3.1 b i direktiv 2005/36 (se dom Rubino, C‑586/08, EU:C:2009:801, punkt 32).

44

Detsamma gäller i så måtto att utnämningen av rättssekreterarna vid Cour de cassation, enligt bestämmelserna i domstolsprocesslagen, blir definitiv först efter en treårig provanställning. Av nämnda bestämmelser följer nämligen, liksom av de förklaringar som den belgiska regeringen har lämnat vid förhandlingen, att provanställningen kan liknas vid en prövotid efter vilken det kan beslutas att den berörde rättssekreteraren inte ska beredas fast anställning. Provanställningen motsvarar således inte en utbildningsperiod som är nödvändig för tjänstgöring som rättssekreterare vid Cour de cassation.

45

Mot denna bakgrund ska den andra frågan besvaras på följande sätt. Direktiv 2005/36 ska tolkas så, att befattningen som rättssekreterare vid Cour de cassation inte är ett ”reglerat yrke” i den mening som avses i direktivet.

46

Med hänsyn till svaret på den första, den andra och den tredje frågan ska den fjärde och den femte frågan besvaras enbart med avseende på artikel 45 FEUF.

47

Den hänskjutande domstolen har ställt den fjärde och den femte frågan för att få klarhet i huruvida artikel 45 FEUF ska tolkas så, att den utgör hinder mot att en uttagningskommitté med uppgift att rekrytera rättssekreterare till en domstol i en medlemsstat – då uttagningskommittén prövar en ansökan om deltagande i uttagningsprovet som inkommit från en medborgare i denna medlemsstat – ställer som villkor för deltagande i uttagningsprovet att den sökande innehar de examensbevis som krävs enligt lag i nämnda medlemsstat eller att en masterexamen som utfärdats av ett universitet i en annan medlemsstat ska ha erkänts som akademiskt likvärdig, utan att därvid beakta den sökandes samtliga examens-, utbildnings- och andra behörighetsbevis samt vederbörandes relevanta arbetslivserfarenhet genom att jämföra de yrkeskvalifikationer som framgår härav och de yrkeskvalifikationer som krävs enligt lag.

48

EU-domstolen erinrar härvid om att i avsaknad av harmonisering av villkoren för tillträde till ett yrke, har medlemsstaterna rätt att fastställa vilka kunskaper och kvalifikationer som är nödvändiga för att utöva detta yrke och rätt att kräva att ett examensbevis uppvisas som bevis för att innehavaren besitter sådana kunskaper och kvalifikationer (se dom Vlassopoulou, C‑340/89, EU:C:1991:193, punkt 9, och dom Peśla, C‑345/08, EU:C:2009:771, punkt 34).

49

Villkoren för tillträde till befattningen som rättssekreterare vid en domstol i en medlemsstat har till dags dato inte varit föremål för harmonisering på unionsnivå. Medlemsstaterna är därför behöriga att fastställa dessa villkor.

50

Unionsrätten utgör följaktligen inte hinder i förevarande fall mot att det i belgisk lagstiftning för tillträde till befattningen som rättssekreterare vid Cour de cassation ställs som krav att den sökande har de kvalifikationer och kunskaper som bedöms nödvändiga.

51

Medlemsstaterna är likväl skyldiga att iaktta de grundläggande friheter som föreskrivs i EUF-fördraget när de utövar sin behörighet inom detta område (se dom kommissionen/Frankrike, C‑496/01, EU:C:2004:137, punkt 55; dom Colegio de Ingenieros de Caminos, Canales y Puertos, C‑330/03, EU:C:2006:45, punkt 29, och dom Nasiopoulos, C‑575/11, EU:C:2013:430, punkt 20).

52

De nationella bestämmelser som antagits i detta hänseende får i synnerhet inte utgöra ett obefogat hinder för utövandet av den grundläggande frihet som garanteras genom artikel 45 FEUF (se dom Kraus, C‑19/92, EU:C:1993:125, punkt 28, och dom Peśla, C‑345/08, EU:C:2009:771, punkt 35).

53

Av EU-ddomstolens praxis framgår att nationella kvalifikationsregler, även om de tillämpas utan diskriminering på grund av nationalitet, kan få till följd att utövandet av nämnda grundläggande friheter hindras om det i de nationella reglerna inte tas hänsyn till kunskaper och kvalifikationer som den berörda personen redan har förvärvat i en annan medlemsstat (se dom Vlassopoulou, C‑340/89, EU:C:1991:193, punkt 15; dom Morgenbesser, C‑313/01, EU:C:2003:612, punkt 62, och dom Peśla, C‑345/08, EU:C:2009:771, punkt 36).

54

Myndigheterna i en medlemsstat – som har att ta ställning till en unionsmedborgares ansökan om tillstånd att utöva ett yrke som, enligt den nationella lagstiftningen, för tillträde förutsätter innehav av ett examensbevis eller yrkeskvalifikationer, eller praktisk erfarenhet – ska beakta samtliga de examens-, utbildnings- och andra behörighetsbevis, liksom den relevanta erfarenhet som sökanden har förvärvat, genom att göra en jämförelse mellan, å ena sidan, den kompetens som intygas genom dessa behörighetsbevis och denna erfarenhet och, å andra sidan, de kunskaper och kvalifikationer som krävs enligt den nationella lagstiftningen (se dom Vlassopoulou, C‑340/89, EU:C:1991:193, punkt 16; dom Fernández de Bobadilla, C‑234/97, EU:C:1999:367, punkt 31; dom Dreessen, C‑31/00, EU:C:2002:35, punkt 24, samt dom Morgenbesser, C‑313/01, EU:C:2003:612, punkterna 57 och 58).

55

Denna jämförande bedömning ska ge myndigheterna i värdmedlemsstaten möjlighet att objektivt försäkra sig om att det utländska examensbeviset intygar att dess innehavare har kunskaper och kvalifikationer som är om inte identiska så åtminstone likvärdiga med dem som intygas genom ett nationellt examensbevis. Denna bedömning av det utländska examensbevisets likvärdighet ska ske uteslutande med beaktande av den kunskaps- och kvalifikationsnivå som innehavaren av ett sådant examensbevis kan antas ha uppnått, med hänsyn till vad som intygas i beviset om innehållet i och varaktigheten av den teoretiska och praktiska utbildning som genomgåtts (se dom Vlassopoulou, C‑340/89, EU:C:1991:193, punkt 17; dom Morgenbesser, C‑313/01, EU:C:2003:612, punkt 68, och dom Peśla, C‑345/08, EU:C:2009:771, punkt 39).

56

En medlemsstat kan emellertid inom ramen för denna bedömning ta hänsyn till de objektiva skillnader som finns såväl vad gäller den rättsliga ramen för det aktuella yrket i ursprungsmedlemsstaten som yrkets verksamhetsområde. (se dom Vlassopoulou, C‑340/89, EU:C:1991:193, punkt 18; dom Morgenbesser, C‑313/01, EU:C:2003:612, punkt 69, och dom Peśla, C‑345/08, EU:C:2009:771, punkt 44).

57

Om det av den jämförande bedömningen av examensbevisen framgår att de kunskaper och kvalifikationer som intygas genom det utländska examensbeviset motsvarar dem som krävs enligt de nationella bestämmelserna, är medlemsstaten skyldig att erkänna att nämnda examensbevis uppfyller de villkor som landets lagstiftning föreskriver. Om jämförelsen däremot visar att kunskaperna och kvalifikationerna endast delvis motsvarar dem som krävs, har värdmedlemsstaten rätt att kräva att den berörda personen bevisar att han eller hon har förvärvat de kunskaper och kvalifikationer som saknas (se dom Vlassopoulou, C‑340/89, EU:C:1991:193, punkt 19; dom Fernández de Bobadilla, C‑234/97, EU:C:1999:367, punkt 32; dom Morgenbesser, C‑313/01, EU:C:2003:612, punkt 70, och dom Peśla, C‑345/08, EU:C:2009:771, punkt 40).

58

I detta hänseende ankommer det på behöriga nationella myndigheter att bedöma huruvida de kunskaper som har förvärvats i värdmedlemsstaten, antingen inom ramen för en utbildning eller genom praktisk erfarenhet, är tillräckliga för att styrka att personen har de kunskaper som saknas (se dom Vlassopoulou, C‑340/89, EU:C:1991:193, punkt 20; dom Fernández de Bobadilla, C‑234/97, EU:C:1999:367, punkt 33; dom Morgenbesser, C‑313/01, EU:C:2003:612, punkt 71, och dom Peśla, C‑345/08, EU:C:2009:771, punkt 41).

59

Eftersom all praktisk erfarenhet av att utöva närliggande verksamhet kan öka den sökandes kunskaper, ankommer det på den behöriga myndigheten att beakta all praktisk erfarenhet som är användbar för det yrke som den sökande önskar få tillträde till. Vilket exakt värde denna erfarenhet ska tillmätas ska avgöras av den behöriga myndigheten med hänsyn till de specifika arbetsuppgifter som utförs, de kunskaper som förvärvats och tillämpas vid utförande av dessa arbetsuppgifter samt de tilldelade ansvarsområdena och vilken nivå av självständighet den berörde åtnjuter (se dom Vandorou m.fl., C‑422/09, C‑425/09 och C‑426/09, EU:C:2010:732, punkt 69).

60

Den rättspraxis som citeras i punkterna 53–59 ovan utgör inte hinder för att en rekryteringsmyndighet (såsom uttagningskommittén) grundar sig på ett beslut som fattats av en behörig myndighet (såsom avdelningen för juridik och kriminologi vid den franskspråkiga gemenskapens likvärdighetskommitté) för att avgöra om det utländska behörighetsbeviset är jämförbart med det erfordrade nationella behörighetsbeviset.

61

Vad gäller det nationella målet framgår det emellertid av de handlingar som EU-domstolen tagit del av att uttagningskommittén avslog Alain Brouillard ansökan till uttagningsprovet för rekrytering av rättssekreterare vid Cour de cassation innan likvärdighetskommittén prövat hans begäran om att hans yrkesinriktade masterexamen skulle erkännas som likvärdig med den akademiska examen som benämns master i belgisk rätt.

62

Av handlingarna i målet framgår även att Alain Brouillard inte har genomgått en sådan fullständig juristutbildning som utmynnar i en doktors-, licentiat- eller masterexamen i juridik från ett belgiskt universitet.

63

Det visar sig även – vilket bekräftades vid förhandlingen – att den yrkesinriktade masterexamen som Alain Brouillard åberopar inte innefattar någon undervisning i belgisk rätt och inte heller ger någon utbildning i förvaltningsrätt och socialrätt, trots att avdelningen för juridik och kriminologi i den franskspråkiga gemenskapens likvärdighetskommitté anser att utbildning i dessa ämnen är nödvändig för att slutföra forskningsstudier i juridik i den franskspråkiga gemenskapen i Belgien.

64

Vid förhandlingen påpekades det också att den nämnda masterexamen innehåller kurser i fransk civilrätt inklusive obligationsrätt och avtalsrätt. Det kunde således inte uteslutas att de kunskaper och kvalifikationer som intygas genom denna masterexamen hade viss relevans vid bedömningen av huruvida den sökande hade de kunskaper och kvalifikationer som fordras för befattningen som rättssekreterare vid Cour de cassation.

65

Vidare har Alain Brouillard åberopat sin yrkeserfarenhet, bland annat som anställd på avdelningen för dokumentation och textöverensstämmelse vid Cour de cassation. Denna yrkeserfarenhet kunde emellertid framstå som relevant vid bedömningen.

66

Uttagningskommittén var således skyldig att pröva om Alain Brouillards yrkesinriktade masterexamen och hans yrkeserfarenhet styrkte att han hade förvärvat de kunskaper och kvalifikationer som erfordras. Det ankommer på den hänskjutande domstolen att pröva om uttagningskommittén – mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter i det nationella målet – uppfyllt denna skyldighet och i förekommande fall om Alain Brouillard har visat att han har nödvändiga kvalifikationer.

67

Mot denna bakgrund ska den fjärde och den femte frågan besvaras på följande sätt. Artikel 45 FEUF ska tolkas så, att den, under sådana omständigheter som de i det nationella målet, utgör hinder mot att en uttagningskommitté med uppgift att rekrytera rättssekreterare till en domstol i en medlemsstat – då uttagningskommittén prövar en ansökan om deltagande i uttagningsprovet som inkommit från en medborgare i denna medlemsstat – ställer som villkor för deltagande i uttagningsprovet att den sökande innehar de examensbevis som krävs enligt lag i nämnda medlemsstat eller att en masterexamen som utfärdats av ett universitet i en annan medlemsstat ska ha erkänts som akademiskt likvärdig, utan att därvid beakta den sökandes samtliga examens-, utbildnings- och andra behörighetsbevis samt vederbörandes relevanta arbetslivserfarenhet genom att jämföra de yrkeskvalifikationer som framgår härav och de yrkeskvalifikationer som krävs enligt lag.

68

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande: