1. 

I förevarande mål om överklagande har Europeiska kommissionen yrkat att domstolen ska upphäva den dom som Europeiska unionens tribunal meddelade i målet MOL mot kommissionen, ( 2 ) varigenom tribunalen ogiltigförklarade kommissionens beslut 2011/88/EU om det statliga stöd C 1/09 (f.d. NN 69/08) som Ungern har genomfört till förmån för MOL Nyrt. ( 3 )

2. 

Domstolen har i förevarande mål huvudsakligen att pröva huruvida det var riktigt av tribunalen att ogiltigförklara det omtvistade beslutet på grundval av att kommissionen inte styrkt att den omtvistade åtgärden varit selektiv. Denna åtgärd var unik på det sättet att den utgjordes dels av ett prissättningsavtal mellan staten och ett visst företag, dels av en senare lagändring innebärande en avgiftshöjning som inte gällde för detta företag. Detta mål ger även en allmän möjlighet att göra vissa förtydliganden angående vilka parametrar som ska beaktas vid bedömningen av kravet på selektivitet som utgör grund för begreppet ”statligt stöd” som föreskrivs i artikel 107.1 FEUF.

3.

Bakgrunden till tvisten kan såvitt framgår av den överklagade domen sammanfattas enligt följande.

4.

MOL Magyar Olaj- és Gázipari Nyrt. (nedan kallat MOL), är ett bolag med säte i Budapest, Ungern. Till dess huvudverksamheter hör följande: prospektering och utvinning av råolja och naturgas, tillverkning av gasindustriprodukter, transport, lagring och distribution av råoljeprodukter både inom detaljhandel och grosshandel, transport av naturgas samt framställning och försäljning av alkener och polyolefin.

5.

I Ungern regleras samtlig gruvdriftsverksamhet, däribland utvinning av kolväten, genom 1993 års gruvdriftslag XLVIII. ( 4 ) Regleringen utövas enligt gruvdriftslagen av ministern med ansvar för gruvnäringen och av gruvdriftsmyndigheten, som är en central myndighet som övervakar gruvdriftsverksamheten inom den offentliga förvaltningen.

6.

I gruvdriftslagen stadgas två olika regelverk för prospektering och gruvdrift. I artiklarna 8–19 fastställs för de områden som på grundval av bland annat geologiska uppgifter anses rika på utvinningsbara mineraler och som klassas som ”stängda” (§ 9.1 i gruvdriftslagen), ett system med koncessioner, vilka tilldelas efter ett anbudsförfarande för varje stängt område och på grundval av ett kontrakt mellan den ansvarige ministern och det företag som vunnit anbudsförfarandet (§§ 10–12 i gruvdriftslagen). Vad gäller de områden som klassas som ”öppna”, i princip sådana områden som är mindre rika på utvinningsbara mineraler, kan dessa utvinnas med stöd av ett utvinningstillstånd som meddelas av gruvdriftsmyndigheten när den som ansöker uppfyller de villkor som anges i lagstiftningen (§ 5.1 a och 5.4 i gruvdriftslagen).

7.

I § 20 i gruvdriftslagen anges reglerna för hur de gruvdriftsavgifter som ska betalas till staten fastställs. I § 20.11 i gruvdriftslagen föreskrivs att gruvdriftsavgiften utgörs av en procentsats som, beroende på situationen, fastställs i lagen, i koncessionsavtalet eller i det avtal som slutits i enlighet med § 26/A.5 i gruvdriftslagen. Vad avser koncessioner fastställs gruvdriftsavgifternas belopp av den ansvarige ministern, med beaktande av vissa parametrar som anges i § 20.8 i gruvdriftslagen. För det avtal som avses i § 26/A.5 fastställs avgiften enligt bestämmelserna i nämnda bestämmelse. Gruvdriftsavgiften fastställs enligt gruvdriftslagen när utvinningsverksamheten bedrivs enligt systemet med utvinningstillstånd (§ 20.2–20.7 i gruvdriftslagen).

8.

Fram till och med år 2008 var gruvdriftsavgiften för utvinning av kolväten, råolja och naturgas med stöd av utvinningstillstånd 12 procent av värdet av den utvunna kvantiteten för de fält där utvinningen påbörjats från och med den 1 januari 1998 eller skulle beräknas med stöd av en matematisk formel, som bland annat grundar sig på tidigare priser på gas som köpts av det allmännyttiga gasverket samt med ett minimalvärde på 12 procent för de naturgasfält som togs i bruk före den 1 januari 1998. (§ 20.3 b i gruvdriftslagen).

9.

I § 26A.5 i gruvdriftslagen stadgas att när ett gruvföretag som bedriver sin verksamhet med stöd av utvinningstillstånd, det vill säga för fält belägna i öppna områden, inte har påbörjat utvinningen inom fem år från det att tillstånd gavs kan företaget – en gång – hos gruvmyndigheten ansöka om att fristen förlängs med högst fem år. För det fall denna myndighet beviljar förlängningen ska, med avseende på de fält förlängningen gäller, den mängd mineral som ska utgöra grunden för beräkningen av gruvdriftsavgiften och dess belopp fastställas i ett avtal mellan ansvarig minister och det berörda gruvföretaget. Detta belopp ska vara högre än det belopp som gällde då ansökan om förlängning gjordes utan att det överstiger 1,2 gånger detta belopp (nedan kallad förlängningsavgift). Omfattar ansökan om förlängning mer än två fält tillämpas förlängningsavgiften på gruvföretagets samtliga fält för vilka ett avtal om minst fem år gäller (nedan kallad förhöjd gruvdriftsavgift). Då ansökan om förlängning omfattar mer än fem fält kan en engångsavgift tas ut som utgör högst 20 procent av det belopp som ska betalas på grundval av den förhöjda gruvdriftsavgiften.

10.

Den 19 september 2005 ansökte MOL om förlängning av tidigare beviljade utvinningstillstånd avseende tolv av sina kolvätefält, där utvinning inom giltighetstiden ännu ej hade påbörjats inom fem år från det att detta tillstånd gavs.

11.

Den 22 december 2005 ingicks ett förlängningsavtal mellan ministern med ansvar för gruvnäringen och MOL med tillämpning av § 26/A.5 i gruvdriftslagen. Avtalet avsåg de tolv kolvätefälten (nedan kallat 2005 års avtal). I punkt 1 i avtalet förlängs tidpunkten för att inleda utvinningen vid de tolv fälten och den förlängningsavgift som MOL betalar till staten fastställdes för vart och ett av de fem åren (12 procent x 1,050 för det första året, det vill säga 12,600 procent; 12 procent x 1,038 för det andra året, det vill säga 12,456 procent; 12 procent x 1,025 för det tredje året, det vill säga 12,300 procent, samt 12 procent x 1,020 för det fjärde och femte året, det vill säga 12,240 procent).

12.

Enligt punkt 4 i 2005 års avtal är den förhöjda gruvdriftsavgiften tillämplig på samtliga av MOL:s fält vid vilka utvinning redan sker med stöd av utvinningstillstånd. Det är härvid fråga om 44 kolvätefält där produktionen inletts efter den 1 januari 1998 och 93 naturgasfält där produktionen inletts före detta datum, under en period av 15 år från detta avtals ikraftträdande. Den förhöjda gruvdriftsavgiften för det femte året under förlängningsperioden gäller till och med det femtonde året. Vad gäller de naturgasfält där produktionen påbörjades före den 1 januari 1998 fastställs ökningskoefficienten för vart och ett av de fem förlängningsåren (se punkt 11 ovan i detta förslag till avgörande) enligt den matematiska formel som anges i § 20.3 b i gruvdriftslagen. Den ökningskoefficient som gäller år fem tillämpas till och med år femton.

13.

I punkt 6 i 2005 års avtal föreskrivs en engångsavgift på 20 miljarder ungerska forinter (HUF).

14.

Enligt punkt 9 i 2005 års avtal regleras förlängningsavgiftens belopp, den förhöjda gruvdriftsavgiftens belopp, beräkningsgrund, procentandel och alla andra faktorer för att beräkna avgifterna under hela detta avtals giltighetstid enbart av bestämmelserna i avtalet och de belopp som angetts i 2005 års avtal ska förbli oförändrade under hela denna giltighetstid.

15.

Enligt punkt 11 i 2005 års avtal ska avtalet träda i kraft när gruvmyndighetens beslut träder i kraft. Enligt samma bestämmelse kan parterna inte ensidigt avsluta 2005 års avtal annat än om en tredje part skulle förvärva mer än 25 procent av MOL:s kapital.

16.

Den 23 december 2005 fattade gruvmyndigheten beslut med avseende på 2005 års avtal och förlängde fristen för att påbörja utvinningen vid de tolv kolvätefält som anges i punkt 10 ovan i detta förslag till avgörande. I beslutet fastställdes även de betalningar som MOL skulle göra enligt avtalet.

17.

Den 8 januari 2008 trädde 2007 års lag CXXXIII om gruvdrift och om ändring av 1993 års lag XLVIII ( 5 ) i kraft. Lagen innebar en ändring av gruvdriftsavgiftens belopp.

18.

I § 20.3 i den ändrade gruvdriftslagen föreskrivs en avgift på 30 procent av värdet av den utvunna kvantiteten för de fält som tagits i bruk mellan den 1 januari 1998 och den 31 december 2007, att den befintliga matematiska formeln enligt gruvdriftslagen ska tillämpas på de naturgasfält vid vilka utvinningen påbörjats före den 1 januari 1998 med en minimiavgift på 30 procent, och att en särskild gruvdriftsavgift ska tillämpas för de fält där utvinningen påbörjats efter den 1 januari 2008 i förhållande till den mängd råolja eller naturgas som utvunnits, det vill säga en avgift på 12 procent för en årlig produktion som inte överstiger 300 miljoner m3 naturgas eller 50000 ton råolja, en avgift på 20 procent för en produktion på mellan 300 miljoner m3 naturgas och 500 miljoner m3 naturgas och mellan 50 ton råolja och 200000 ton råolja och en avgift på 30 procent för en produktion som överstiger 500 miljoner m3 naturgas eller 200000 ton råolja. Slutligen höjdes gruvdriftsavgiften för samtliga fält, oavsett när utvinningen påbörjades, med tre procent eller sex procent om priset för råolja (Brent) skulle överstiga 80 amerikanska dollar (USD) respektive 90 USD.

19.

Den ändrade gruvdriftslagen ändrades i sin tur genom § 235 i 2008 års lag LXXXI om ändring av skatter och avgifter. ( 6 ) Härvid fastställdes gruvdriftsavgiften för de fält där utvinningen påbörjats mellan den 1 januari 1998 och den 31 december 2007 och minimiavgiften för de naturgasfält där utvinning påbörjats före den 1 januari 1998 till 12 procent. Denna ändring trädde i kraft den 23 januari 2009.

20.

Efter att ha mottagit ett klagomål den 14 november 2007 delgav kommissionen, genom skrivelse av den 13 januari 2009, de ungerska myndigheterna sitt beslut att inleda det formella granskningsförfarandet enligt artikel 88.2 EG med avseende på 2005 års avtal, enligt vilket MOL undantagits från den höjning av gruvdriftsavgifterna som följde av den ändrade gruvdriftslagen (nedan kallat beslutet att inleda granskningsförfarandet). Kommissionen ansåg att mot bakgrund av omständigheterna kring deras tillkomst utgjorde 2005 års avtal och den ändrade gruvdriftslagen en enda åtgärd. Efter att ha prövat deras gemensamma verkan, kom kommissionen fram till att 2005 års avtal och den ändrade gruvdriftslagen tillsammans medförde att MOL gavs en otillbörlig fördel. Enligt kommissionen motsvarade åtgärden de kriterier som anges i artikel 87.1 EG och den skulle således betraktas som statligt stöd. Det fanns emellertid ingenting som tydde på att den skulle kunna vara förenlig med den gemensamma marknaden. Beslutet att inleda granskningsförfarandet offentliggjordes tillsammans med en uppmaning till intresserade parter att inkomma med synpunkter.

21.

Genom skrivelse av den 9 april 2009 inkom Ungern med synpunkter på beslutet att inleda granskningsförfarandet. De ungerska myndigheterna ansåg att åtgärden inte utgjorde statligt stöd, eftersom 2005 års avtal inte gav sökanden någon fördel och inte var selektiv. Tillämpningen av detta avtal medförde ingen förmånlig behandling av MOL.

22.

Genom två skrivelser av den 27 april 2009 inkom MOL och Magyar Bányászati Szövetség (ungerskt gruvförbund) med sina respektive synpunkter på beslutet att inleda granskningsförfarandet. Sökanden ansåg sig inte ha befunnit sig i en priviligierad situation genom att 2005 års avtal tillämpades. MOL hade nämligen en gruvdriftsavgift som låg på en nivå som var avsevärt högre än den nivå som dess konkurrenter betalade och vad som skulle ha erlagts av MOL om avtalet inte hade funnits. 2005 års avtal stod i överensstämmelse med gruvdriftslagen och med dess systematik. Magyar Bányászati Szövetség anförde för sin del särskilt att det var nödvändigt för staten, särskilt i sin roll som lagstiftare, att respektera de ekonomiska aktörernas berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen vad gäller den långsiktiga stabiliteten för gruvdriftsavgifterna för de fält där utvinningstillstånd redan beviljats.

23.

Den 9 juni 2010 antog kommissionen det omtvistade beslutet. Enligt beslutet utgjorde den åtgärd som Ungern vidtog, nämligen att i 2005 års avtal fastställa MOL:s gruvdriftsavgift i förening med de tillägg som följer av den ändrade gruvdriftslagen, statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF som var oförenligt med den gemensamma marknaden enligt artikel 108.3 FEUF. Vidare förelades Ungern att återkräva stödet från MOL.

24.

Kommissionen ansåg i det omtvistade beslutet att den stödåtgärd som var föremål för granskning utgjordes av 2005 års avtal och den ändrade gruvdriftslagen i förening och att avtalet undantog MOL från de ändringar i gruvdriftsavgifterna som genomfördes genom nämnda lag (skälen 19 och 20). Enligt kommissionen kunde visserligen 2005 års avtal vara förenligt med den då gällande gruvdriftslagen och även om staten kunde fastställa gruvdriftsavgifterna så var följderna därav inte nödvändigtvis förenliga med fördragets regler om statligt stöd trots att varken 2005 års avtal eller den ändrade gruvdriftslagen var för sig stod i strid med dessa regler (skälen 52 och 53).

25.

Vad gäller kriteriet rörande åtgärdens selektivitet ansåg kommissionen i det omtvistade beslutet att referenssystemet utgjordes av systemet med utvinningstillstånd och underkände härvid argumenten att avtalen om förlängning av sådana tillstånd kunde utgöra ett särskilt referenssystem (skälen 61–65). Enligt kommissionen var det tydligt att avtalet om förlängning var selektivt, då de ungerska myndigheterna hade ett handlingsutrymme vad gällde huruvida ett sådant avtal skulle ingås eller ej och vid fastställande av betalningsvillkoren i avtalet (skäl 66). Kommissionen framhöll dels att MOL getts nedsättning av gruvdriftsavgifterna fram till och med år 2020 för nästan samtliga tillståndspliktiga fält medan dess konkurrenter, som omfattades av samma system och som påbörjat utvinningen inom de lagstadgade fristerna, var tvungna att betala högre gruvdriftsavgifter (skäl 67), dels att MOL var den enda aktören på kolväteområdet som hade fått en förlängning av de utvinningsrättigheter som företaget getts enligt ett tillstånd och att övriga förlängningar avsåg företag som utvann fasta mineraler och för vilka gruvdriftsavgifterna inte hade förändrats (skäl 68). Kommissionen ansåg att den aktuella serien av åtgärder, nämligen hur § 26/A.5 i gruvdriftslagen utformades, 2005 års avtal som slöts med stöd av denna bestämmelse och de tillägg som gjordes i den ändrade gruvdriftslagen, var selektiv (skäl 69). Enligt kommissionen var det endast MOL som omfattades av ett särskilt system som skulle skydda mot alla höjningar av gruvavgiften (skäl 70).

26.

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 8 oktober 2010 väckte MOL talan, i första hand om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet och, i andra hand, om ogiltigförklaring av beslutet i den del det däri fastslås att de aktuella beloppen ska återkrävas från MOL.

27.

MOL åberopade tre grunder till stöd för sin talan, nämligen att det omtvistade beslutet utgjorde ett åsidosättande av artikel 107.1 FEUF, att det innebar ett åsidosättande av artikel 108.1 FEUF och artikel 1 b, v i rådets förordning (EG) nr 659/1999, ( 7 ) och ett åsidosättande av artikel 14.1 i samma förordning.

28.

Med sin första grund bestred MOL det sätt på vilket det granskade statliga stödet har kvalificerats.

29.

Tribunalen prövade särskilt den första grundens andra del, avseende att den omtvistade åtgärden inte var selektiv.

30.

Efter att ha redogjort för kommissionens bedömning i det omtvistade beslutet i denna del och erinrat om parternas argument inför tribunalen i detta avseende, angav tribunalen bland annat i punkten 54 i den överklagade domen att tillämpningen av artikel 107.1 FEUF innebär att det som ska fastställas är huruvida en statlig åtgärd, inom ramen för ett visst regelverk, kan gynna ”vissa företag eller viss produktion” i förhållande till andra företag som i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation, med hänsyn till målsättningen med regelverket.

31.

Efter att, i punkterna 56–61 i den överklagade domen, ha redogjort för de argument som Ungern och MOL framförde under det administrativa förfarandet, erinrade tribunalen sedan i punkt 62 i domen om att den ifrågasatta åtgärden har två beståndsdelar, nämligen dels 2005 års avtal i vilket det fastställs vilka gruvdriftsavgifter som ska gälla för samtliga MOL:s fält där utvinning påbörjats eller där utvinningstillstånden förlängts för vart och ett av de 15 år avtalet gäller, dels den ändrade gruvdriftslagen. Enligt sistnämnda lag höjs gruvdriftsavgifterna för samtliga kolvätefält där utvinning bedrivs med stöd av utvinningstillstånd men den innehåller inte några bestämmelser avseende de företag som redan ingått förlängningsavtal.

32.

Enligt tribunalen kunde den ifrågasatta åtgärden under sådana omständigheter kvalificeras som statligt stöd, när det var visat att staten har erbjudit en eller flera aktörer villkoren i avtalet på ett selektivt sätt och inte på grundval av objektiva kriterier som följer av en allmän norm som gäller för samtliga aktörer (se punkten 66 i den överklagade domen). Tribunalen fann därför i punkten 67 i den överklagade domen att en kombination av åtgärder kan kvalificeras som statligt stöd när staten agerar för att skydda en eller flera aktörer som redan är verksamma på marknaden genom att ingå avtal med dem som innebär att de ges garanterade avgiftsbelopp under avtalets giltighetstid, samtidigt som staten har för avsikt att därefter utnyttja sin lagstiftningsmakt genom att höja avgifterna så att övriga aktörer på marknaden ges en nackdel, vare sig det är fråga om aktörer som är verksamma när avtalet ingås eller nya aktörer.

33.

Tribunalen beaktade för det första, regelverket för förlängningsavtal, vilket inte var av selektiv art, samt de överväganden som motiverade att de ungerska myndigheterna getts ett utrymme för skönsmässig bedömning vid förhandlingar om gruvdriftsavgifternas storlek (se punkterna 70–74 i den överklagade domen) och, för det andra, att det inte fanns någonting som tydde på att de ungerska myndigheterna gett MOL en förmånlig behandling i förhållande till alla andra företag i en jämförbar situation (se punkterna 75–80 i den överklagade domen). Mot denna bakgrund fann tribunalen, i punkt 81 i den överklagade domen, att det inte kunde anses styrkt att 2005 års avtal var selektivt.

34.

Slutligen erinrade tribunalen, i punkten 82 i den överklagade domen, om att höjningen av avgifterna med stöd av den ändrade gruvdriftslagen, vilken trädde i kraft år 2008, skedde i ett sammanhang där världsmarknadspriset på råolja steg. Då kommissionen inte hade gjort gällande att 2005 års avtal hade ingåtts under förväntningen att gruvdriftsavgifterna skulle höjas, ansåg tribunalen att man kunde sluta sig till att detta avtal i kombination med den ändrade gruvdriftslagen inte kunde kvalificeras som statligt stöd i den mening som avses i artikel 107 FEUF.

35.

Tribunalen biföll därför MOL:s talan och ogiltigförklarade det omtvistade beslutet.

36.

I sitt överklagande har kommissionen yrkat att domstolen ska:

37.

MOL har yrkat i första hand att domstolen ska ogilla överklagandet och förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

38.

Parterna yttrade sig skriftligen och muntligen vid förhandlingen den 13 november 2014.

39.

När tribunalen, förvisso kortfattat, ( 8 ) behandlade frågan huruvida serien av de av kommissionen avsedda åtgärderna eventuellt var sammanlänkade, gjorde den – i sin bedömning av villkoren för att den omtvistade åtgärden skulle betraktas som selektiv – även en viss sammanblandning genom att ena gången endast hänföra sig till 2005 års avtals selektivitet, ( 9 ) och andra gången till om ”den omtvistade åtgärden”, i sin helhet, var selektiv. ( 10 )

40.

Inom ramen för förevarande överklagande har kommissionen som grund för sin talan endast anfört att tribunalen gjorde en felaktig bedömning av villkoren för att den omtvistade åtgärden skulle betraktas som selektiv i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF.

41.

Kommissionen anser att tribunalen, på flera ställen i den överklagade domen, gjorde en felaktig tolkning och en felaktig tillämpning av detta villkor. Kommissionens argument tar sikte på i huvudsak fyra aspekter av domen.

42.

Innan var och en av aspekterna i kommissionens argumentation behandlas anser jag att det är lämpligt att inledningsvis göra vissa påpekanden gällande kravet på selektivitet i artikel 107.1 FEUF och gällande dess räckvidd i en sådan situation som den aktuella.

43.

Det bör nämnas att enligt artikel 107.1 FEUF är, om inte annat föreskrivs i fördragen, stöd som ges av en medlemsstat eller med hjälp av statliga medel, av vilket slag det än är, som snedvrider eller hotar att snedvrida konkurrensen genom att gynna vissa företag eller viss produktion, oförenligt med den inre marknaden i den utsträckning det påverkar handeln mellan medlemsstaterna.

44.

Enligt domstolens fasta praxis ska samtliga villkor i artikel 107.1 FEUF vara uppfyllda för att en åtgärd ska anses utgöra stöd. ( 11 )

45.

Det är fastslaget att för att en nationell åtgärd ska anses utgöra statligt stöd måste det således för det första röra sig om en statlig åtgärd eller en åtgärd som vidtas med hjälp av statliga medel. För det andra måste denna åtgärd kunna påverka handeln mellan medlemsstaterna. För det tredje måste åtgärden innebära en selektiv fördel för mottagaren. För det fjärde ska åtgärden snedvrida eller hota att snedvrida konkurrensen. ( 12 )

46.

I förevarande fall är det endast tolkningen och tillämpningen av det tredje villkoret, närmare bestämt av kravet på ”selektivitet”, som har ifrågasatts.

47.

Kravet på selektivitet, eller – för att använda ett annat begrepp som vanligen används – åtgärdens ”särdrag”, ska tydligt särskiljas från upptäckten av en ekonomisk fördel. Med andra ord, när det väl upptäckts en fördel i bred bemärkelse som direkt eller indirekt skapats av en given åtgärd, ankommer det på kommissionen att styrka att denna fördel riktar sig särskilt mot ett eller flera företag. Det ankommer närmare bestämt på kommissionen att bevisa att åtgärden medför särbehandlingar bland företagen som med hänsyn till åtgärdens målsättning befinner sig i en jämförbar situation. ( 13 ) Det som är förbjudet är inte att en fördel som sådan tilldelas, utan det förhållandet att tilldelningen, som sker på ett diskriminerande och selektivt sätt, skulle kunna försätta vissa företag i en situation som är mer fördelaktig jämfört med övrigas situation.

48.

Kravet på selektivitet kan, med detta förtydligande, enligt min mening, inte helt och hållet frikopplas från den samtidigt förekommande, men separata, upptäckten av en ekonomisk fördel.

49.

På denna punkt finns det anledning att göra följande två allmänna påpekanden.

50.

För det första anser jag att det är förhållandevis tydligt att kravet på selektivitet inte har samma roll om åtgärden i fråga är avsedd som ett individuellt stöd eller om åtgärden är ett generellt stödsystem.

51.

Vid bedömningen av en åtgärd som är av individuell art kan man i princip presumera en ekonomisk fördel av att denna har ”särdrag” och därigenom sluta sig till att den även är selektiv.

52.

När det däremot är frågan om en bedömning av ett mer generellt system (gällande subventioner, system för fastställande och uttag av avgifter, skattelättnader, avvikelser från allmän konkurslagstiftning, betalningslättnader avseende skatt eller avseende andra avgifter, med mera), skulle man genom selektivitetsbedömningen kunna upptäcka huruvida den förmodade fördelen, även om den är riktad mot de ekonomiska aktörerna i största allmänhet, i praktiken och med hänsyn tagen till målsättningen därmed, enbart gynnar vissa typer av företag eller grupper av företag.

53.

Detta innebär att det ska fastställas huruvida åtgärden i fråga, oaktat att den medför en fördel generellt sett, även gör detta ”uteslutande för vissa företag eller vissa verksamhetssektorer”. Annorlunda uttryckt syftar detta steg till att säkerställa att statliga åtgärder inte innebär en särbehandling av företagen – eller närmare bestämt av verksamhetsutövarna som, med hänsyn till den målsättning som ska uppfyllas genom det nationella systemet i fråga, i faktiskt och rättsligt hänseende befinner sig i en jämförbar situation – på ett sätt som inte motiveras av det aktuella systemets art och systematik.

54.

Medlemsstaterna förfogar visserligen över ett visst handlingsutrymme för att bestämma sin egen politik på skatteområdet, industriområdet eller även socialområdet, vad avser statligt stöd, men det får inte förekomma diskriminering. Det ska härvid understrykas att begreppet selektivitet är kopplat till begreppet diskriminering, ( 14 ) och att det därför inte nödvändigtvis är otillåtet att föreskriva åtgärder som ger myndigheterna ett visst utrymme för skönsmässig bedömning.

55.

För det andra, för det fall det är fråga om en stödordning, ska det först fastställas på vilket sätt denna ordning i sig innehåller en bestämmelse som i princip minskar de kostnader som normalt belastar ett företags budget.

56.

I detta ärende är problematiken att det är fråga om en statlig åtgärd som är alldeles unik i sitt slag.

57.

Det ska påpekas här, och detta hade även kunnat diskuteras i den talan som väcktes av MOL vid tribunalen, ( 15 ) att den ifrågasatta åtgärden har två beståndsdelar, nämligen dels 2005 års avtal vari det fastställs vilka gruvdriftsavgifter som ska gälla för samtliga MOL:s fält där utvinning påbörjats eller där utvinningstillstånden förlängts för vart och ett av de 15 år avtalet gäller fastställs, dels den ändrade gruvdriftslagen. Enligt sistnämnda lag höjs gruvdriftsavgifterna för samtliga kolvätefält där utvinning bedrivs med stöd av utvinningstillstånd men den innehåller inte några bestämmelser avseende de företag som redan ingått förlängningsavtal. ( 16 )

58.

Kommissionen uttalade sig därefter inte specifikt i det omtvistade beslutet angående sambandet mellan 2005 års avtal och 2008 års lagändring. Det föreligger därför en förvirring i fråga om vilken referensram som gäller för slutsatserna av bedömningen av den omtvistade åtgärdens selektivitet.

59.

Det kan framhållas att kommissionen ansåg att denna åtgärd bestod av kombinationen av 2005 års avtal och 2008 års lagändring, ( 17 ) utan att ange några närmare skäl för varför denna serie av statliga handlingar hade ett nära samband, i fråga om tidsföljd, funktion och bakgrund. ( 18 ) Kommissionen begränsade vidare sin bedömning till huruvida kravet på selektivitet var uppfyllt mot bakgrund av det system för beviljande av tillstånd som gällde när man ingick 2005 års avtal. ( 19 )

60.

Trots att det var ”hela serien statliga handlingar”, ( 20 ) det vill säga 2005 års avtal tillsammans med de senare ändringarna av gruvdriftslagen, som ansågs vara omtvistade, undersöktes frågan om selektivitetskriteriet var uppfyllt för åtgärden endast med avseende på 2005 års avtal, ( 21 ) efter det att det preciserats att referensramen var det utvinningstillstånd som gällde när man ingick detta avtal.

61.

Enligt detta synsätt förefaller det ha varit korrekt av tribunalen att inrikta sin prövning på frågan huruvida 2005 års avtal innehållit någon bestämmelse av selektiv art.

62.

Även om tribunalen beaktade bedömningen att den ifrågasatta åtgärden hade två beståndsdelar, 2005 års avtal och 2008 års lagändring, är en sådan isolerad prövning av 2005 års avtal inte helt oproblematisk i förevarande fall.

63.

Såsom domstolen påpekat i domen i målen Bouygues och Bouygues Télécom/kommissionen m.fl. och kommissionen/Frankrike m.fl., ( 22 ) kan det då statliga ingripanden tar sig olika former och ska definieras utifrån vilka verkningar de har, inte uteslutas att flera på varandra följande statliga ingripanden vid tillämpning av artikel 107.1 FEUF, ska betraktas som ett enda ingripande. Så kan bland annat vara fallet när de på varandra följande ingripandena, mot bakgrund av bland annat deras tidsföljd och syfte samt företagets situation vid tidpunkten för ingripandena, uppvisar så nära samband att det är omöjligt att skilja dem åt. ( 23 )

64.

Genom att inte inledningsvis avgöra ( 24 ) huruvida kommissionen på ett tillräckligt sätt fastställt att det förelåg ett nära samband mellan de statliga ingripandena som är i fråga i målet, såsom krävs enligt domstolens praxis, lät tribunalen en otydlighet bestå vad gällde den referensram utifrån vilken bedömningen av selektivitetskriteriet skulle göras avseende den eller de omtvistade åtgärderna. Bestämningen av den tillämpliga referensramen, för bedömning av huruvida en given åtgärd är selektiv eller inte, är emellertid, såsom kommissionen för övrigt angett, ( 25 ) av avgörande betydelse. ( 26 )

65.

Bedömningen av den omtvistade åtgärdens selektivitet i förhållande till den rättsliga ramen som gäller för 2005 års avtal, är emellertid inte något som har ifrågasatts inom ramen för överklagandet.

66.

Mot denna bakgrund har domstolen därför endast att pröva huruvida tribunalen gjorde en riktig bedömning när den fann att det som kommissionen anfört inte var tillräckligt för att styrka, på det sätt som det ankommer på kommissionen att göra, att den påstådda stödåtgärden var selektiv.

67.

Med hänsyn till den ifrågavarande åtgärdens fullkomliga särart, till vilken jag återkommer i det följande, är det lämpligt att avhålla sig från alltför hastiga liknelser med den prövning av olika ordningars selektivitet som unionsdomstolen hittills gjort.

68.

Det är mot bakgrund av dessa påpekanden som jag härefter ska pröva de invändningar som anförts mot den överklagade domen.

69.

Med sin första invändning har kommissionen motsatt sig den bedömning som tribunalen gjort i fråga om de ungerska myndigheternas utrymme för skönsmässig bedömning, dels avseende valet att sluta ett förlängningsavtal eller inte, när ett företag inkommer med en ansökan därom, dels avseende vilken gruvdriftsavgift som myndigheterna bestämt i ett sådant avtal. Kommissionen har även motsatt sig den slutsats som tribunalen dragit avseende den omtvistade stödåtgärdens selektivitet.

70.

Enligt kommissionen gjorde tribunalen en felaktig tillämpning av rättspraxis ( 27 ) vid bedömningen av behöriga nationella myndigheters utrymme för skönsmässig bedömning i sin bedömning av huruvida den omtvistade åtgärden varit selektiv.

71.

Kommissionen har gjort gällande att de ungerska myndigheterna, efter att de fått en ansökan om förlängning enligt § 26/A.5 i gruvdriftslagen, hade ett visst utrymme för skönsmässig bedömning i sitt beslut om de skulle sluta ett avtal om förlängning av beviljade utvinningstillstånd eller inte. Tribunalens bedömning i punkterna 70–74 och 79–81 i den överklagade domen var felaktig och slutsatsen i punkt 83 i domen, enligt vilken den omtvistade åtgärden inte befanns vara selektiv, ska upphävas.

72.

Även för det fall de ungerska myndigheterna i förevarande fall skulle varit skyldiga att sluta avtal om förlängning av beviljade utvinningstillstånd när ett företag inkommer med en ansökan därom, anser kommissionen att tribunalen ändå gjorde en felaktig rättstillämpning på grund av att den förbisett det ”obegränsade” spelrum som dessa myndigheter hade i fråga om gruvdriftsavgiften som de fastställde, något som för övrigt i vart fall till viss del angavs i punkt 72 i den överklagade domen. När tribunalen konstaterade att utrymmet för skönsmässig bedömning avseende gruvdriftsavgifterna, vilket de ungerska myndigheterna tillerkänts enligt lag, innebar att 2005 års avtal var att anse som selektivt, gjorde den en felaktig tillämpning av sin egen praxis.

73.

Inledningsvis ska ett förtydligande göras avseende den prövning som domstolen kan göra i förevarande fall. Det framgår nämligen av fast rättspraxis att när tribunalen har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna, är domstolen enligt artikel 256 FEUF enbart behörig att pröva tribunalens rättsliga bedömning av dessa omständigheter och de rättsliga följderna därav. Bedömningen av de faktiska omständigheterna utgör, med undantag för då tribunalen har missuppfattat den bevisning som åberopats vid den, inte en sådan rättsfråga som är underställd domstolens kontroll. ( 28 )

74.

I förevarande fall uppkommer frågan huruvida det förekommit någon missuppfattning av de faktiska omständigheterna, en oriktig rättstillämpning eller en felaktig rättslig bedömning av dessa omständigheter, vid bedömningen av de nationella myndigheternas skönsmässiga bedömning vid slutandet av avtal om förlängning av beviljade utvinningstillstånd.

75.

Jag anser att svaret på denna fråga är nej.

76.

För det första vad avser kontrollen av huruvida det förekommit en missuppfattning av de faktiska omständigheterna, kan det konstateras att kommissionen inte har gjort gällande att det har skett någon sådan missuppfattning. Jag anser att det inte heller har framkommit något som tyder på att det som tribunalen har funnit på ett uppenbart sätt skulle strida mot innehållet i de tillämpliga bestämmelserna i ungersk rätt eller har tillmätt någon av dessa bestämmelser en sådan innebörd som på ett uppenbart sätt inte överensstämmer med övriga omständigheter i målet.

77.

För det andra ska det kontrolleras huruvida tribunalens bedömning i fråga om de ungerska myndigheternas utrymme för skönsmässig bedömning, vilken framgår i punkterna 70–74 och 79–81 i den överklagade domen, präglas av någon felaktig rättstillämpning eller felaktig rättslig bedömning av omständigheterna.

78.

Jag är inte övertygad om att så skulle vara fallet.

79.

Vad först avser punkterna 70–74 i den överklagade domen ska det påpekas att denna del tog sikte på att analysera det rättsliga sammanhang i vilket 2005 års avtal ingicks. Med den utgångspunkten och vad avser utredningen av de ungerska myndigheternas utrymme för skönsmässig bedömning vid ingåendet av 2005 års avtal, begränsade tribunalen sin slutsats – efter en ingående granskning av olika parametrar och villkor för att kunna ingå avtal om förlängning av utvinningstillstånd – till att § 26/A.5 i gruvdriftslagen, enligt vilken samtliga företag som önskar kan ansöka om förlängning av sina utvinningstillstånd för ett eller flera fält där utvinningen inte påbörjats inom fem år från det att tillståndet meddelades, inte ansågs selektivt.

80.

Till skillnad mot vad kommissionen har gjort gällande är jag inte övertygad om att denna analys innehåller någon felaktig rättslig bedömning av omständigheterna eller felaktig rättstillämpning.

81.

Det förevarande målet ska härvid tydligt särskiljas från dem som kommissionen har åberopat till stöd för sina argument för att ifrågasätta bedömningen avseende de ungerska myndigheternas utrymme för skönsmässig bedömning vid ingåendet av 2005 års avtal om förlängning av beviljade utvinningstillstånd. ( 29 ) Dessa prejudikat som kommissionen har angett i sitt överklagande avsåg nationella bestämmelser som innebar skattelättnader eller lättnader av andra avgifter, eller som innebar avvikelser från allmän konkurslagstiftning.

82.

I målet som gav upphov till domen Frankrike/kommissionen (EU:C:1996:353), som avsåg ett beslut av kommissionen om stöd som tilldelats bolaget Kimberly Clark Sopalin, fann domstolen att det omtvistade bidraget från Fonds national de l’emploi (FNE) för att uppnå sociala planer var ägnat att sätta vissa företag i en situation som var mer fördelaktig än övrigas, eftersom FNE hade ett utrymme för skönsmässig bedömning, vilket gjorde att FNE kunde variera det finansiella ingripandet av olika skäl. Såsom generaladvokaten Jacobs angav i målet tydde FNE:s utrymme för skönsmässig bedömning och storleken på detta utrymme i FNE:s bidragssystem på att bidragen inte nödvändigtvis var tillgängliga för alla företag på samma villkor. ( 30 )

83.

Likaså fastställde domstolen i målet som gav upphov till domen Ecotrade (EU:C:1998:579, punkt 43), att ett system som avvek från allmän konkurslagstiftning, vilket var i fråga i det nationella målet, hade specifik karaktär och medförde ”en ytterligare börda för staten”, till följd av olika förmåner som beviljats av myndigheterna jämfört med vad som hade gällt om den allmänna konkurslagstiftningen hade tillämpats.

84.

Situationen som föreligger i det aktuella målet är en helt annan. Den omständigheten att förlängningsavtalet riktade sig mot ett enda företag innebär inte nödvändigtvis att avtalet varit selektivt. Vid avgörandet av huruvida den omtvistade åtgärden varit selektiv var den korrekta parametern att tillämpa som jämförelse att fastställa att förfarandet vid ingåendet av avtalet om förlängning av beviljade utvinningstillstånd och bestämmandet av villkoren var öppet för företag som befann sig i en jämförbar situation.

85.

Jag anser att man inte kan annat än ansluta sig till påpekandet i punkt 72 i den överklagade domen, av vilket följer att ”[d]et aktuella utrymmet för skönsmässig bedömning skiljer sig allmänt sett, till sin beskaffenhet, från de fall där ett sådant utrymme har samband med beviljande av en fördel för en ekonomisk aktör. I det aktuella fallet syftar det utrymme för skönsmässig bedömning som de ungerska myndigheterna getts till att göra en avvägning mellan en ytterligare avgift för de ekonomiska aktörerna och de krav som följer av principen om likabehandling.”

86.

Enligt min mening finns det en grundläggande skillnad i undersökningen av selektiviteten i en allmän ordning som föreskriver betalningsbefrielse eller undantag, vilken per definition automatiskt medger en förmån, och frivilliga bestämmelser i en nationell rättsordning med föreskrifter om införande av tilläggsavgifter. I en situation där de nationella myndigheterna inför sådana avgifter i syfte att vidmakthålla likabehandlingen av olika aktörer, är den omständigheten att de nationella myndigheterna har ett visst utrymme för skönsmässig bedömning, vilket fastställts i lag – och inte är obegränsat, såsom kommissionen har antytt i sitt överklagande – inte tillräckligt för att fastställa att motsvarande system är selektivt.

87.

Jag anser därför att tribunalen inte gjorde sig skyldig till felaktig rättstillämpning när den i punkt 74 i den överklagade domen angav att ”den omständigheten att de belopp som fastställs för varje år som avtalet gäller har bestämts genom förhandlingar [följaktligen inte är] tillräcklig för att avtalet ska anses vara selektivt” samt att ”[d]et skulle … inte förhålla sig annorlunda annat än om de ungerska myndigheterna hade utövat sitt utrymme för skönsmässig bedömning … på ett sätt som favoriserar sökanden genom att godta en låg nivå på avgifterna utan objektiva skäl i beaktande av syftet med höjningen av avgifterna vid förlängning av utvinningstillstånd och till nackdel för alla övriga aktörer som sökt att förlänga sina utvinningstillstånd, eller om sådana aktörer saknas, konkreta indicier att sökanden getts en omotiverad förmånlig behandling.”

88.

Vad avser punkterna 79–81 i den överklagade domen, vilka i allt väsentligt innehåller ett antal faktiska omständigheter som rör sättet på vilket gruvdriftsavgifterna fastställs i avtalen om förlängning av utvinningstillstånd, förefaller inte heller dessa innehålla någon felaktig rättstillämpning eller felaktig rättslig bedömning av de relevanta omständigheterna för undersökningen av huruvida den omtvistade åtgärden är selektiv.

89.

Jag anser därför att kommissionen inte kan vinna framgång med sin första invändning till stöd för överklagandet, utan att man läser den angripna domen på ett vinklat sätt.

90.

Med sin andra invändning har kommissionen hävdat att tribunalen gjorde en felaktig bedömning när den i punkterna 76–78 i den överklagade domen slog fast, att selektivitet av nödvändighet var utesluten på grund av att det förekom objektiva kriterier. Detta påstående strider mot vad som fastslagits i domstolens och tribunalens praxis. ( 31 ) Domstolen borde därför stryka dessa avsnitt i domen, liksom slutsatsen i punkterna 81 och 83 i domen, där det fastslås att det inte kan anses styrkt att den omtvistade åtgärden varit selektiv.

91.

Ett sådant argument följer enligt min mening av en felaktig läsning av detta avsnitt i den angripna domen, eftersom avsnittet endast hänför sig till mekanismen för godkännande av förlängning av avtal som ingåtts med gruvföretagen, i enlighet med § 26/A.5 i gruvdriftslagen och som blev tillämpligt i förhållande till MOL år 2005. Till skillnad mot vad som var fallet i de av kommissionen åberopade prejudikaten, var det i huvudsak inte fråga om att avgöra om de som gynnas av systemet med statligt stöd utsetts genom objektiva kriterier.

92.

Tribunalen påpekade i detta avseende inledningsvis i punkt 76 i den angripna domen att gruvdriftslagen var avfattad i allmänna ordalag vad avser vilka företag som kunde omfattas av möjligheten till förlängning.

93.

Därefter angav tribunalen i punkt 77 i den angripna domen att den omständigheten att MOL var det enda företag som faktiskt hade slutit ett förlängningsavtal inom kolvätebranschen inte nödvändigtvis utgjorde ett avgörande bevis. Eftersom kriterierna för ingående av ett sådant avtal varit objektiva och tillämpliga på samtliga aktörer som eventuellt skulle vara intresserade innebar inte avsaknaden av andra sådana avtal nödvändigtvis att åtgärden varit selektiv, utan kunde vara ett resultat av företagens egna beslut att inte ansöka om förlängning.

94.

Slutligen angav tribunalen i punkt 78 i den angripna domen att den förhöjda gruvdriftsavgiftens som fastställdes för avtalets giltighetstid helt enkelt följde av bestämmelserna i gruvdriftslagen.

95.

Samtliga dessa överväganden ingick i tribunalens bedömning för att avgöra huruvida fastställandet av gruvdriftsavgiftens storlek följde av objektiva kriterier som var tillämpliga på samtliga aktörer som eventuellt skulle vara intresserade.

96.

Dessa överväganden står inte i strid med den rättspraxis som kommissionen har åberopat, enligt vilken selektivitet inte kan uteslutas enbart på den grunden att de som gynnas utsetts genom objektiva kriterier.

97.

I domen Spanien/kommissionen (EU:C:2003:92), där domstolen prövade ett stödprogram som i huvudsak bestod i ett lånesystem med förmånliga villkor som de spanska myndigheterna tillämpade för att främja inköp av nyttofordon, anförde domstolen endast att Konungariket Spaniens argument att ”avtalet [styrdes] av objektiva kriterier som [tillämpades] horisontellt” inte kunde tillmätas någon betydelse, eftersom det endast tjänade till att fastställa att de omtvistade stöden omfattades av ett stödprogram och att inte utgjorde enskilda stöd. ( 32 )

98.

Vad vidare avser domen GEMO (EU:C:2003:622), som rörde en tjänst som erbjöd fri insamling och destruktion av djurkadaver och slaktavfall, fastställde domstolen även att trots att de som gynnades av stödsystemet enligt den nationella lagens ordalydelse definierades på grundval av objektiva och till synes allmänna kriterier, var det huvudsakligen uppfödare och slakterier som gynnades. ( 33 )

99.

Liknande överväganden angavs i dom Italien/kommissionen (EU:T:2009:49), som rörde en stödordning som bestod i en skattereduktion för förvaltningsinkomster på aktier i små och medelstora företag. Förstainstansrätten ansåg att endast den omständigheten att åtgärden i fråga skulle kunna gynna varje förvaltningsstruktur som uppfyllde de föreskrivna villkoren, det vill säga vars tillämpningsområde var definierat på grundval av objektiva kriterier, var i sig inte avgörande för huruvida åtgärden ansågs vara allmän och uteslöt inte att den var selektiv. ( 34 )

100.

I förevarande fall gjorde tribunalen inte någon felaktig tillämpning av denna rättspraxis. Trots att MOL var det enda företaget som ansökte om förlängning av sitt utvinningstillstånd, definieras i § 26/A.5 i gruvdriftslagen inte en viss kategori av fältutnyttjare i förhållande till en annan.

101.

Följaktligen föreslår jag att kommissionen inte ska vinna framgång med sin andra invändning.

102.

Kommissionen har genom sin tredje invändning i huvudsak klandrat tribunalen för att den, i synnerhet i punkterna 67 och 82 i den överklagade domen, sammankopplade bedömningen av den omtvistade åtgärdens selektivitet med medlemsstatens avsikt, vid ingåendet av 2005 års avtal, att skydda en eller flera aktörer från det nya avgiftssystemets tillämpning, i förevarande fall det system som infördes genom ändringen av gruvdriftslagen som genomfördes år 2008.

103.

Enligt kommissionen gjorde tribunalen sig skyldig till felaktig rättstillämpning avseende en grundläggande aspekt av de tillämpliga reglerna om statligt stöd, närmare bestämt kravet att ett sådant statligt ingripande som avses i artikel 107.1 FEUF ska bestämmas på grundval av den omtvistade åtgärdens verkan. ( 35 ) Domstolen borde därför stryka detta avsnitt i domen och slutsatsen i punkt 83 i domen, där det fastslås att det inte kan anses styrkt att den omtvistade åtgärden är selektiv.

104.

Kommissionen kan inte heller vinna framgång med den tredje delen av sin argumentation.

105.

Det följer visserligen av fast rättspraxis att det i artikel 107 FEUF inte görs skillnad mellan statliga interventionsåtgärder efter orsak eller syften, utan att dessa definieras i förhållande till sina verkningar. Det innebär i synnerhet att frågan om en nationell åtgärd är selektiv ska bedömas på grundval av verkningarna och inte den berörda medlemsstatens förmodade eller åsyftade avsikt att skydda en eller flera ekonomiska aktörer. ( 36 )

106.

Det verkar dock inte som att tribunalen gjorde en felaktig tillämpning av denna princip när den, i punkt 67 i den angripna domen, hänförde sig till frågan om ”staten agerar för att skydda en eller flera aktörer som redan är verksamma på marknaden genom att ingå avtal med dem som innebär att de ges garanterade avgiftsbelopp under avtalets giltighetstid, samtidigt som staten har för avsikt att därefter utnyttja sin lagstiftningsmakt genom att höja avgifterna så att övriga aktörer på marknaden ges en nackdel, vare sig det är fråga om aktörer som är verksamma när avtalet ingås eller nya aktörer”.

107.

Genom denna punkt och då det framgår av hänvisningen som uttryckligen gjorts till målet som gav upphov till domen Bouygues och Bouygues Télécom/kommissionen m.fl. och kommissionen/Frankrike m.fl. ( 37 ), var det tribunalens avsikt att, för fullständighets skull, ( 38 ) och fristående från bedömningen av den omtvistade åtgärdens selektivitet, ta upp frågan om 2005 års avtal och 2008 års lagändring eventuellt hade ett sammanband.

108.

Vidare angav tribunalen i punkt 82 i den överklagade domen – enligt min mening fortfarande i syfte att försäkra sig om att 2005 års avtal och 2008 års lagändring inte nödvändigtvis kunde ses som en och samma åtgärd, med hänsyn till att det saknades samband mellan dessa två åtgärder i fråga om tidsföljd och funktion – för det första att höjningen av avgifterna, vilken trädde i kraft år 2008, skedde i ett sammanhang där världsmarknadspriserna höjdes och, för det andra, att kommissionen inte hade gjort gällande att 2005 års avtal hade ingåtts under förväntningen att gruvdriftsavgifterna skulle höjas.

109.

Om man anser, såsom jag tidigare tagit upp (se punkterna 58 och 61 i detta förslag till avgörande), att det är beklagligt att tribunalen inte på ett tydligare sätt har skiljt den närmare bestämningen av vad som utgjorde den omtvistade åtgärden (som följer av punkterna 67 och 82 i den överklagade domen) från bedömningen av huruvida den omtvistade åtgärden, efter att denna definierats, förefaller det oriktigt att samtidigt påstå att tribunalen har kopplat den omtvistade åtgärdens selektivitet till bevis om medlemsstatens avsikt att skydda en eller flera aktörer.

110.

Därför anser jag att även kommissionens tredje invändning ska lämnas utan bifall.

111.

Enligt kommissionen gjorde tribunalen en oriktig bedömning i punkterna 64 och 65 i den överklagade domen när den fann att det inte gick att sluta sig till att det förelegat en selektiv fördel endast mot bakgrund av att den ekonomiska aktören kom att få en förmånligare ställning i förhållande till andra aktörer, i en situation som den förevarande där den berörda medlemsstaten utövar sin lagstiftningsmakt på ett sätt som kan motiveras objektivt. Kommissionen anser att tribunalen, när den fäst vikt vid den senare ändringen av de yttre villkoren för 2005 års avtal, gjorde en felaktig tillämpning av rättspraxis, varigenom det fastslagits att det saknar betydelse för tillämpningen av artikel 107.1 FEUF om den som förmodas ha åtnjutit en fördel genom åtgärden har försatts i en situation som är mer fördelaktig eller svårare än den som han befann sig i enligt det tidigare rättsläget. ( 39 ) Det som borde ha varit avgörande är att MOL, efter den 8 januari 2008, var det enda företaget som varit i en förmånlig situation vad beträffar gruvdriftsavgiftsnivån som gällde för kolvätefälten.

112.

Kommissionen har framhållit att tribunalens överväganden, under alla omständigheter, saknade relevans, eftersom den utveckling som här är i fråga består i en lagändring som staten kunde besluta om på eget bevåg. Detta synsätt, som skulle innebära att en medlemsstat kan hävda att det inte föreligger selektivitet på grundval av den metod eller teknik som använts för att genomföra ingripandet, står i strid mot vad som fastslagits i rättspraxis i detta avseende. ( 40 )

113.

Återigen finner jag att en närmare läsning av punkterna 64 och 65 i den överklagade domen leder till att kommissionen inte kan vinna framgång med denna invändning.

114.

Även om det visserligen kan anses föreligga en viss förvirring i tribunalens resonemang, där inledande påpekanden blandats med bedömningen i sak i fråga om 2005 års avtal var selektivt, förefaller dessa två punkter inte i egentlig mening hänföra sig till bedömningen av frågan om 2005 års avtal var selektivt, utan avser, vilket framgår av fortsättningen av tribunalens resonemang i punkterna 66 och 67 i den överklagade domen, den specifika frågan om sambandet mellan 2005 års avtal och den senare lagändringen. Det förefaller mig vara mot bakgrund av denna frågeställning som tribunalen ansåg att det var på sin plats att förtydliga, i punkt 64 i den överklagade domen, att ”[n]är en medlemsstat sluter ett avtal med en ekonomisk aktör som inte medför utbetalning av statligt stöd i den mening som avses i artikel 107.1 FEUF är den omständigheten att de yttre villkoren för ett sådant avtal därefter ändras på så sätt att den aktuella ekonomiska aktören kommer att få en förmånligare ställning i förhållande till andra aktörer som inte ingått ett liknande avtal inte tillräcklig för att avtalet och den senare ändringen av de yttre villkoren, tillsammans, kan anses utgöra statligt stöd”.

115.

Kommissionens påstående att ”det som är avgörande är att MOL, efter den 8 januari 2008, var det enda företaget som varit i en förmånlig situation” förbiser att endast frågan huruvida 2005 års avtal varit selektivt avhandlades utan att beakta huruvida den omtvistade åtgärden som resulterade av 2008 års ändring eventuellt varit selektiv. Med andra ord och i förlängningen av det ovan anförda, är det enligt min mening felaktigt av kommissionen att sammankoppla den bedömning angående selektivitet som gjordes i målet och frågan om någon förmånlig ställning var avsedd att skapas genom 2008 års lagändring.

116.

Enligt min mening var det inte felaktigt av tribunalen att ange att när det väl fastslagits att en åtgärd – i förevarande fall avtalet om gruvdriftsavgifter mellan den ungerska staten och MOL – inte varit selektiv, skulle denna åtgärd inte ifrågasättas på grund av att marknadsutvecklingen var sådan att den skapade en mer förmånlig situation för MOL än för andra ekonomiska aktörer som hade valt att inte ingå ett sådant avtal.

117.

Mot bakgrund av det anförda anser jag att kommissionen inte kan vinna framgång med denna invändning och att överklagandet därför ska ogillas i sin helhet.

118.

Mot bakgrund av det ovan anförda föreslår jag att domstolen beslutar följande: