–

Belgiens regering, genom C. Pochet, J.-C. Halleux och L. Van den Broeck, samtliga i egenskap av ombud,

–

Europeiska kommissionen, genom M. Wilderspin, i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 11.7 och 11.8 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 (EUT L 338, s. 1) (nedan kallad förordningen).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan RG och SF angående föräldraansvaret för deras son TE, som bor hos SF i Polen.

3

Artikel 3 i konventionen om de civila aspekterna på internationella bortföranden av barn, som ingicks den 25 oktober 1980 i Haag (nedan kallad 1980 års Haagkonvention) stadgar följande:

”Ett bortförande eller ett kvarhållande av ett barn ska betraktas som olovligt om:

Rätten till vårdnad enligt a kan i första hand uppkomma på grund av lag eller genom ett judiciellt eller administrativt avgörande men även genom en överenskommelse som har rättslig verkan enligt lagen i den ifrågavarande staten.”

4

Artikel 12 i 1980 års Haagkonvention har följande lydelse:

”Om ett barn olovligen har förts bort eller hållits kvar enligt vad som sägs i artikel 3 och det den dag då förfarandet inleds hos den judiciella eller administrativa myndigheten i den fördragsslutande stat där barnet befinner sig har förflutit mindre än ett år från den dag det olovliga bortförandet eller kvarhållandet ägde rum, ska vederbörande myndighet besluta om barnets omedelbara återlämnande.

…”

5

Artikel 13 i 1980 års Haagkonvention föreskriver följande:

”Utan hinder av bestämmelserna i föregående artikel är den judiciella eller administrativa myndigheten i den stat där återlämnande har begärts inte förpliktad att besluta om barnets återlämnande, då den person eller institution eller det organ av annat slag som motsätter sig återlämnandet visar att:

…”

6

1980 års Haagkonvention trädde i kraft den 1 december 1983. Samtliga Europeiska unionens medlemsstater är fördragsslutande parter.

7

Skälen 12, 17, 18 och 33 i förordningen har följande lydelse:

…

…

8

Artikel 1.1 och 1.2 i förordningen föreskriver följande:

”1.   Denna förordning skall, oberoende av domstolstyp, tillämpas på civilrättsliga frågor om

…

2.   Frågorna enligt punkt 1 b kan bland annat röra

…”

9

Artikel 2 i förordningen har följande lydelse:

”I denna förordning används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

…

10

Artikel 8 i förordningen, med rubriken ”Allmän behörighet”, stadgar följande:

”1.   Domstolarna i en medlemsstat skall vara behöriga i mål om föräldraansvar för ett barn som har hemvist i den medlemsstaten vid den tidpunkt då talan väcks.

2.   Punkt 1 skall tillämpas med förbehåll för artiklarna 9, 10 och 12.”

11

Artikel 11 i förordningen, med rubriken ”Återlämnande av barn”, har följande lydelse:

”1.   Om en person, en institution eller ett organ som har vårdnad om barnet ansöker hos de behöriga myndigheterna i en medlemsstat om att de skall meddela ett beslut på grundval av [1980 års Haagkonvention] i syfte att utverka återlämnande av ett barn som olovligt bortförts eller kvarhållits i en annan medlemsstat än den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet, skall punkterna 2–8 tillämpas.

…

3.   En domstol som erhållit en ansökan om återlämnande av ett barn enligt punkt 1 skall skyndsamt handlägga ansökningen enligt de snabbaste förfaranden som får tillämpas enligt den nationella lagstiftningen.

Utan att det påverkar tillämpningen av första stycket skall domstolen, såvida detta inte på grund av exceptionella omständigheter är omöjligt, meddela sitt beslut inom sex veckor efter det att den erhållit ansökningen.

…

6.   Om en domstol har meddelat ett beslut om att inte återlämna barnet enligt artikel 13 i 1980 års Haagkonvention, skall domstolen omedelbart, antingen direkt eller genom sin centralmyndighet, översända en kopia av domstolsbeslutet om att inte återlämna barnet och av andra relevanta handlingar, särskilt ett protokoll från förhandlingarna inför domstolen, till den behöriga domstolen eller centralmyndigheten i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet, enligt bestämmelserna i nationell lagstiftning. Nämnda handlingar skall lämnas till domstolen inom en månad efter beslutet om att inte återlämna barnet.

7.   Om inte någon av parterna redan har vänt sig till domstolarna i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet, skall den domstol eller centralmyndighet som erhåller den information som avses i punkt 6 underrätta parterna och ge dem tillfälle att inom tre månader från den dag då de underrättades yttra sig inför domstolen enligt bestämmelserna i nationell lagstiftning, så att domstolen kan pröva frågan om vårdnaden om barnet.

Utan att det påverkar tillämpningen av behörighetsbestämmelserna i denna förordning skall domstolen avsluta ärendet om den inte har mottagit några yttranden inom denna tidsfrist.

8.   Utan hinder av ett beslut om att inte återlämna barnet enligt artikel 13 i 1980 års Haagkonvention skall en senare dom som kräver att barnet återlämnas och som meddelas av en domstol som har behörighet enligt denna förordning vara verkställbar i enlighet med kapitel III avsnitt 4 för att säkerställa att barnet återlämnas.”

12

Artikel 15 i förordningen har rubriken ”Överföring till en domstol som är bättre lämpad att pröva målet”. Artikel 15.1 stadgar följande:

”I undantagsfall får de domstolar i en medlemsstat som är behöriga att pröva målet i sak, om de anser att en domstol i en annan medlemsstat, som barnet har en särskild anknytning till, är bättre lämpad att pröva målet eller en specifik del av målet och om det är till barnets bästa,

13

Artikel 1322 decies i processlagen (code judiciaire), i dess lydelse enligt lagen av den 30 juli 2013 om inrättande av familjedomstolen (loi portant création du tribunal de la famille) (nedan kallad processlagen), har följande lydelse:

”1. Beslutet om kvarhållande av det barn som förts utomlands, samt bifogade handlingar, som översänts till den belgiska centralmyndigheten med tillämpning av artikel 11.6 i den rådsförordning som avses i artikel 1322 bis 3° ska skickas med rekommenderad post till kansliet vid den domstol i första instans som är etablerad vid sätet för överrätten i den domkrets där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet.

2. Kansliet ska inom tre arbetsdagar från att det har mottagit handlingarna delge parterna och den allmänna åklagarmyndigheten de upplysningar som anges i artikel 11.7 i den rådsförordning som avses i artikel 1322 bis 3°. Delgivningen ska omfatta följande angivelser:

3. Om åtminstone en av parterna inkommer med yrkanden, kallar kansliet omedelbart parterna till en första förhandling.

4. Väckandet av talan vid familjedomstolen innebär att de förfaranden som inletts vid andra domstolar i mål om föräldraansvar eller därmed sammanhängande frågor vilandeförklaras.

5. Om parterna inte yttrat sig till domstolen inom den frist som anges i punkt 2.2, meddelar familjedomstolen ett fastställelsebeslut därom, som kansliet delger parterna, centralmyndigheten och den allmänna åklagarmyndigheten.

6. Det beslut som meddelas avseende vårdnaden av barnet med tillämpning av artikel 11.8 i den rådsförordning som avses i punkt 1 kan också, på begäran av en av parterna, avse umgängesrätt för det fall det beslutas att barnet ska återvända till Belgien.

7. Det beslut som avses i punkt 6 delger kansliet parterna, den allmänna åklagarmyndigheten och den belgiska centralmyndigheten.

8. Den belgiska centralmyndigheten är ensam behörig att säkerställa att beslutet och vidhängande handlingar översänds till de behöriga myndigheterna i den stat där beslutet om att inte återlämna barnet har meddelats.

9. Vid tillämpning av artikel 11.7 och 11.8 i den rådsförordning som avses i punkt 1, ska barnet höras i enlighet med artikel 42.2 a i den förordningen och rådets förordning (EG) nr 1206/2001 av den 28 maj 2001 om samarbete mellan medlemsstaternas domstolar i fråga om bevisupptagning i mål och ärenden av civil eller kommersiell natur.”

14

TE är ett barn fött i Polen den 21 december 2011. Föräldrarna är SF, polsk medborgare, och RG, medborgare i Förenade kungariket och bosatt i Belgien.

15

Modern [SF] och barnet bosatte sig i Bryssel (Belgien) under juli och augusti 2012, när barnet var sju månader gammalt. Från det att de bosatte sig där bodde barnet hos modern och träffade sin far regelbundet.

16

Fadern och modern deltog under augusti och september 2013 i medling lokalt för att komma överens om hur barnets boende skulle delas mellan dem, men ingen överenskommelse kunde nås.

17

Modern meddelade den 16 oktober 2013 fadern att hon skulle åka på semester med barnet till Polen.

18

Genom ansökan som gavs in den 18 oktober 2013 väckte fadern talan vid Tribunal de la jeunesse de Bruxelles (domstol för mål rörande unga i Bryssel) och yrkade att den skulle fastställa hur vårdnaden om barnet skulle utövas samt hur boendet skulle organiseras.

19

Fadern framställde också, den 23 oktober 2013, ett brådskande interimistiskt yrkande om att barnet skulle ha sitt andra boende hos honom.

20

När fadern insåg att modern inte hade för avsikt att återvända till Belgien med deras gemensamma barn, ändrade han sitt interimistiska yrkande och sina yrkanden vid Tribunal de la jeunesse och begärde bland annat ensam vårdnad, att barnet skulle ha sin fasta bostad hos honom och att modern skulle förbjudas att lämna Belgien med barnet. Modern bestred att belgisk domstol var internationellt behörig och begärde att artikel 15 i förordningen skulle tillämpas och målet överlämnas till polsk domstol, eftersom dessa har en särskild koppling till barnets situation, då barnet bor i Polen och i mellantiden har börjat i förskola där.

21

Genom beslut av den 19 december 2013 förklarade rätten sig behörig att pröva faderns interimistiska yrkanden och biföll dessa, med hänvisning till kravet på skyndsamhet.

22

I dom av den 26 mars 2014 slog Tribunal de la jeunesse fast, efter att ha funnit sig behörig, att föräldrarna skulle ha delad vårdnad om barnet, att barnet skulle ha sitt fasta boende hos modern och att fadern, tillfälligtvis, skulle ha rätt till umgänge med barnet varannan helg, varvid det ankom på fadern att ta sig till Polen.

23

Fadern ansåg att den domen innebar ett godkännande av det olovliga bortförandet av barnet till Polen och medförde att det rättsstridiga agerandet gavs positiva rättsliga följder. Han överklagade därför domen till Cour d’appel de Bruxelles (överrätten i Bryssel) och yrkade i första hand ensam vårdnad och att barnet skulle ha sitt fasta boende hos honom.

24

Parallellt med processen i sak vid de belgiska domstolarna ansökte fadern den 20 november 2013 hos den belgiska centralmyndigheten om att barnet omedelbart skulle återföras till Belgien enligt det förfarande för återlämnade som föreskrivs i 1980 års Haagkonvention.

25

Den 13 februari 2014 fann domstolen i distriktet Płońsk (Polen) att modern olovligen hade fört bort barnet och att barnet hade hemvist i Belgien före bortförandet. Den meddelade emellertid med stöd av artikel 13 b i 1980 års Haagkonvention ett beslut om att inte återlämna barnet.

26

Den belgiska centralmyndigheten, som från den polska centralmyndigheten erhållit en kopia på beslutet om att inte återlämna barnet, jämte relevanta handlingar, gav den 10 april 2014 in samtliga dessa handlingar till Tribunal de première instance francophone de Bruxelles (franskspråkig domstol i första instans i Bryssel), som anmodade parterna att inkomma med yttranden. Att fadern yttrade sig till den domstolen den 9 juli 2014 innebar enligt artikel 1322 decies i processlagen, i dess tillämpliga lydelse innan lagen av den 30 juli 2013 om inrättande av familjedomstolen trädde i kraft, att den var behörig att pröva vårdnadsfrågan, i enlighet med artikel 11.6 och 11.7 i förordningen. Enligt artikel 1322 decies i processlagen ska domstolsförfaranden om föräldraansvar och därmed sammanhängande förfaranden vilandeförklaras när en talan väcks i familjedomstolen. Efter det att ovannämnda lag av den 30 juli 2013 trädde i kraft omfördelades målet till Tribunal de la famille de Bruxelles (familjedomstolen i Bryssel).

27

I en mellandom av den 30 juli 2014, som meddelades som tredskodom efter det att modern inte bestritt överklagandet, fastställde Cour d’appel de Bruxelles domen från Tribunal de la jeunesse i den del den avsåg att de belgiska domstolarna hade internationell behörighet att avgöra målet i sak beträffande frågorna om föräldraansvar. Eftersom parterna i mellantiden hade gett in en begäran enligt artikel 11.6 och 11.7 i förordningen till Tribunal de première instance francophone de Bruxelles, vilandeförklarade Cour d’appel de Bruxelles målet och begärde att den belgiska centralmyndigheten skulle sända över samtliga de handlingar som myndigheten enligt artikel 1322 decies i processlagen gett in till kansliet vid Tribunal de première instance. I avvaktan på att det förfarande vid den domstolen som avses i artikel 11.6–11.8 i förordningen skulle avgöras, beslutade Cour d’appel de Bruxelles interimistiskt att modern skulle meddela fadern sin nya bostadsadress där hon bodde med barnet och fastställde hur faderns besöksrätt skulle utövas.

28

Modern har vägrat att meddela sin bostadsadress, och fadern har därför inte kunnat utnyttja sin av domstol beslutade besöksrätt.

29

Parallellt med de processer fadern driver i Belgien, har modern väckt talan i ett antal mål om föräldraansvar i Polen. De polska domstolarna har konstaterat att talan först väckts vid den belgiska domstolen och har erkänt att denna är internationellt behörig, varför de ansett sig sakna behörighet att pröva saken.

30

I slutlig dom meddelad den 8 oktober 2014 återförvisade Tribunal de la famille målet till Cour d’appel de Bruxelles, med motiveringen att fadern väckt talan vid belgisk domstol innan det olovliga bortförandet av barnet i den mening som avses i artikel 11.7 i förordningen och att prövningen i sak pågick vid Cour d’appel de Bruxelles.

31

Cour d’appel de Bruxelles anser att ett sådant förfarande som avses i artikel 11.6–11.8 i förordningen inte enligt belgisk rätt kan anses ha inletts där genom Tribunal de la familles dom om överlämnande av den 8 oktober 2014. Enligt Cour d’appel de Bruxelles kan ett sådant förfarande bara inledas där genom att en av parterna överklagar nämnda dom.

32

Cour d’appel de Bruxelles frågar sig, med tanke på de krav på skyndsamhet och effektivitet som ställs på det förfarande som avses i artikel 11.6–11.8 i förordningen, huruvida artikel 11.7 i densamma hindrar att en medlemsstats nationella rätt ger en specialiserad domstol exklusiv behörighet att handlägga detta förfarande, samtidigt som alla processer om föräldraansvar som inletts vid någon domstol ska vilandeförklaras från den tidpunkt då nämnda förfarande inleds vid den specialiserade domstolen.

33

Cour d’appel de Bruxelles fann därför att en fråga om tolkningen av artikel 11.7–11.8 i förordningen skulle ställas till domstolen, för att kunna fastställa vilken belgisk domstol som är behörig enligt unionsrätten och i synnerhet avgöra huruvida det ankommer på Cour d’appel de Bruxelles, där talan i sak om föräldraansvar väckts, att pröva målet i enlighet med förfarandet i artikel 11.6–11.8 i förordningen.

34

Mot denna bakgrund beslutade Cour d’appel de Bruxelles att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:

”Kan artikel 11.7–11.8 i [förordningen] tolkas så, att den utgör hinder för att en medlemsstat

35

Cour d’appel de Bruxelles har ansökt om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål, som stadgas i artikel 107 i domstolens rättegångsregler, eftersom det nationella målet är synnerligen brådskande. Det rör utövande av föräldraansvar och vårdnad om ett barn i ett fall där det finns en risk för att bandet mellan far och son oåterkalleligt försämras, då sonen för närvarande är berövad all kontakt med sin far.

36

Domstolen konstaterar för det första att begäran om förhandsavgörande rör tolkningen av en förordning som antagits främst med stöd av artikel 61 c EG, nu artikel 67 FEUF, som ingår i avdelning V i tredje delen av EUF-fördraget, om ett område med frihet, säkerhet och rättvisa. Begäran om förhandsavgörande omfattas därmed av tillämpningsområdet för förfarandet för brådskande mål såsom detta avgränsas i artikel 107 i rättegångsreglerna.

37

För det andra framgår det av hänskjutandebeslutet att SF vägrar att följa domen från Cour d’appel de Bruxelles av den 30 juli 2014, där hon förpliktades att inom åtta dagar från mottagandet av domen underrätta RG om sin nya adress där hon bor med barnet och där RG tillerkändes rätt till umgänge med TE var tredje helg, om parterna inte kommer överens om annat.

38

Det ska påpekas att målet rör ett barn på tre år som varit skild från sin far i mer än ett år. Om den nuvarande situationen fortgår, en situation som också kännetecknas av att far och son bor långt ifrån varandra, skulle det allvarligt kunna skada deras framtida relation.

39

Under dessa omständigheter har domstolen (fjärde avdelningen), med stöd av artikel 108 i rättegångsreglerna, på förslag av referenten och efter att ha hört generaladvokaten, beslutat att bifalla den hänskjutande domstolens ansökan om att begäran om förhandsavgörande ska handläggas enligt förfarandet för brådskande mål.

40

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artikel 11.7–11.8 i förordningen hindrar att en medlemsstat tilldelar en specialiserad domstol behörigheten att pröva frågor om återlämnande av och vårdnad om barn inom ramen för det förfarande som föreskrivs i de bestämmelserna, även när en talan i sak om föräldraansvaret för barnet redan har väckts vid en annan domstol.

41

Det ska erinras om att förordningen inte har till syfte att åstadkomma enhetliga materiella eller processuella bestämmelser i de olika medlemsstaterna. Tillämpningen av de nationella bestämmelserna får dock inte äventyra förordningens ändamålsenliga verkan (se, för ett liknande resonemang, dom Rinau, C‑195/08 PPU, EU:C:2008:406, punkt 82).

42

Det ska i förevarande sammanhang också understrykas att förordningen, såsom framgår av skäl 33, står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns i stadgan och särskilt syftar till att säkerställa respekt för barnets grundläggande rättigheter enligt artikel 24 i stadgan. Där ingår rätten att regelbundet upprätthålla ett personligt förhållande till och direkta kontakter med båda föräldrarna (se, för ett liknande resonemang, dom McB, C‑400/10 PPU, EU:C:2010:582, punkt 60).

43

Om en domstol efter det att ett barn har bortförts har meddelat ett beslut om att inte återlämna barnet enligt artikel 13 i 1980 års Haagkonvention, ska den domstolen, enligt artikel 11.6 i förordningen, omedelbart översända en kopia av domstolsbeslutet om att inte återlämna barnet och av andra relevanta handlingar till den behöriga domstolen eller centralmyndigheten i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet, i enlighet med bestämmelserna i nationell lagstiftning. Den uttryckliga hänvisningen till nationell lagstiftning betyder bland annat att det ankommer på den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före bortförandet att under iakttagande av förordningens syften avgöra vilken domstol som är behörig att pröva frågan om återlämnande av barnet efter det att ett beslut om att inte återlämna barnet meddelats i den medlemsstat dit det förts.

44

Vad gäller artikel 11.7 i förordningen föreskriver den att när ett beslut om att inte återlämna barnet har fattats ska, om inte någon av parterna redan har vänt sig till domstolarna i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet, den domstol eller centralmyndighet som erhåller information om beslutet underrätta parterna och ge dem tillfälle att yttra sig inför domstolen, så att den kan pröva frågan om vårdnaden om barnet. Varken den bestämmelsen eller artikel 11.6 i förordningen preciserar dock vilken nationell domstol som är behörig att pröva vårdnadsfrågan efter ett beslut om att inte återlämna barnet. Detsamma gäller artikel 11.8 i förordningen.

45

Även om denna domstol eller centralmyndighet enligt artikel 11.7 i förordningen bland annat ska delge parterna en kopia på beslutet att inte återlämna barnet, meddelat med stöd av artikel 13 i 1980 års Haagkonvention, för att vårdnadsfrågan i förekommande fall ska kunna prövas – om inte någon av parterna redan har vänt sig till domstolarna i den medlemsstat där barnet hade hemvist omedelbart före det olovliga bortförandet eller kvarhållandet – är det nationell rätt som reglerar frågan huruvida, när en sådan talan väckts, den domstol som medlemsstaten bestämt är behörig att göra denna prövning förlorar sin behörighet till andra domstolar i samma medlemsstat.

46

Som generaladvokaten påpekat i punkt 60 i sitt ställningstagande, är artikel 11.7 i förordningen inte en bestämmelse som är till för att fastställa behörig domstol utan snarare en teknisk bestämmelse som främst syftar till att bestämma hur information om ett beslut om att inte återlämna ett barn ska delges.

47

Det ska påpekas att det enligt domstolens praxis inte kan utläsas av artikel 11.7 i förordningen att ett avgörande gällande vårdnaden om ett barn utgör en nödvändig förutsättning för att, i förekommande fall, anta ett beslut om återlämnande av barnet. Även detta sistnämnda mellanliggande beslut syftar nämligen till att uppnå målet för de administrativa förfarandena och domstolsförfarandena, det vill säga att reglera situationen för barnet (se, för ett liknande resonemang, dom Povse, C‑211/10 PPU, EU:C:2010:400, punkt 53).

48

Den belgiska regeringen har gjort gällande att enligt den nationella processrätten kunde den specialiserade domstol där frågan väckts om återlämnande av barnet med tillämpning av artikel 11.6–11.8 i förordningen på begäran av en av parterna överlämna målet till den överrätt där talan om föräldraansvar i sak väckts och låta den uttala sig om frågan om återlämnande likväl som om frågan om vårdnaden. Denna fråga rör dock tolkningen av nationell rätt och omfattas inte av EU-domstolens behörighet. Det ankommer således på belgisk domstol av uttala sig på denna punkt.

49

Av vad som anförts följer att det är medlemsstaternas sak att bestämma vilken nationell domstol som ska vara behörig att pröva frågor om återlämnande av och vårdnad om barn inom ramen för ett sådant förfarande som avses i artikel 11.6–11.8 i förordningen, även för det fall talan i sak om föräldraansvar för ett barn redan väckts vid domstol vid den tidpunkt när beslutet att inte återlämna barnet delges.

50

Som framgår av punkt 41 ovan får medlemsstatens val av behörig domstol dock inte äventyra förordningens ändamålsenliga verkan.

51

Att en medlemsstat tilldelar en specialiserad domstol behörigheten att pröva frågor om återlämnande av och vårdnad om barn inom ramen för det förfarande som föreskrivs i artikel 11.7 och 11.8 i förordningen äventyrar inte i sig förordningens ändamålsenliga verkan, ej heller när talan vid domstol redan väckts om föräldraansvar för barnet i sak.

52

Behörighetstilldelningen måste dock, i ett sådant fall som i det nationella målet, vara i överensstämmelse med barnets grundläggande rättigheter som de framgår av artikel 24 i stadgan och, i synnerhet, med kravet på skyndsamhet för sådana förfaranden.

53

Vad gäller kravet på skyndsamhet erinrar domstolen om att den nationella domstol som har att tillämpa relevanta nationella bestämmelser måste tolka dessa mot bakgrund av unionsrätten, inklusive förordningen.

54

Av vad som anförts följer att den hänskjutna frågan ska besvaras på följande sätt. Artikel 11.7 och 11.8 i förordningen ska tolkas så, att den i princip inte utgör hinder för att en medlemsstat tilldelar en specialiserad domstol behörigheten att pröva frågor om återlämnande av och vårdnad om barn inom ramen för det förfarande som föreskrivs i de bestämmelserna, även för det fall talan vid domstol redan väckts om föräldraansvaret för barnet i sak.

55

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande:

Artikel 11.7 och 11.8 i rådets förordning (EG) nr 2201/2003 av den 27 november 2003 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar i äktenskapsmål och mål om föräldraansvar samt om upphävande av förordning (EG) nr 1347/2000 ska tolkas så, att den i princip inte utgör hinder för att en medlemsstat tilldelar en specialiserad domstol behörigheten att pröva frågor om återlämnande av och vårdnad om barn inom ramen för det förfarande som föreskrivs i de bestämmelserna, även för det fall talan vid domstol redan väckts om föräldraansvaret för barnet i sak.