1.

Europeiska kommissionen har yrkat att domstolen ska fastställa att Irland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 3, 5, 6 och 17.2 och 17.5 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden ( 2 ) genom att inte tillämpa bestämmelserna i nämnda direktiv på arbetstidens organisation för läkare under utbildning, även kallade icke specialistkompetenta sjukhusläkare (non-consultant hospital doctors, nedan kallade ST-läkare, det vill säga läkare under specialiseringstjänstgöring).

2.

Irland har när det gäller ST-läkare införlivat direktiv 2003/88 i den nationella lagstiftningen genom 2004 års förordning angående Europeiska gemenskapen (arbetstidens förläggning) (läkare under utbildning) (European Communities (Organisation of Working Time) (Activities of Doctors in Training) Regulations 2004), i dess lydelse enligt 2010 års förordning (nedan kallad 2004 års förordning).

3.

För att lösa en tvist avseende arbetstiden för ST-läkare undertecknade Irish Medical Organisation (läkarförbundet i Irland), som företräder samtliga läkare som utövar läkaryrket i Irland, och Health Service Executive (myndigheten för folkhälsa) (nedan kallad HSE), ett offentligt organ som företräder hälso- och sjukvårdsmyndigheterna, en överenskommelse den 22 januari 2012 med ett kollektivavtal med samma parter ( 3 ) och ett standardanställningsavtal för ST-läkare som bilaga. ( 4 )

4.

I inledningen till detta standardanställningsavtal definieras ST-läkare enligt följande:

”I detta avtal avses med [ST-läkare] personer anställda inom Irlands offentliga hälso- och sjukvård som ’Interns’, ’Senior House Officers’, ’Registrars’, ’Senior Registrars’, ’Specialist Registrars’ [olika grader i läkarkarriären, baserat bland annat på genomgången utbildning] eller under annan titel och som tillhandahåller medicinska eller odontologiska tjänster och/eller genomgår medicinsk eller odontologisk utbildning och inte är specialistläkare.”

5.

Enligt artikel 3 a i kollektivavtalet ska de utbildningstimmar som anges i arbetsschemat som ska genomföras under andra perioder än jourtjänstgöringen inte räknas som arbetstid.

6.

Kommissionen anser tvärtom att sådana utbildningstimmar utgör arbetstid i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 2003/88.

7.

Kommissionen har i sin talan om fördragsbrott mot Irland framfört ett flertal invändningar. I förevarande förslag till avgörande kommer jag emellertid enbart att pröva invändningen avseende att artikel 3 a i kollektivavtalet inte är förenlig med direktiv 2003/88. Denna invändning ger upphov till en ny rättsfråga avseende tolkningen av begreppet arbetstid i den mening som avses i artikel 2.1 i direktivet. Det ankommer således på domstolen att avgöra huruvida det är förenligt med direktiv 2003/88 att från begreppet arbetstid i den mening som avses i artikel 2.1 i direktivet undanta den tid som ST-läkare ägnar åt sin utbildning under andra perioder än jourtjänstgöringen.

8.

I artikel 2 i direktiv 2003/88, som har rubriken ”Definitioner”, anges följande:

”I detta direktiv används följande beteckningar med de betydelser som här anges:

1.   arbetstid: all tid i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis då arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande samt därvid utför aktiviteter eller uppgifter.

…”

9.

Definitionen av begreppet arbetstid är av särskild betydelse i den ordning som inrättas i direktiv 2003/88, eftersom den är avgörande för tillämpningen av andra bestämmelser i nämnda direktiv, såsom artiklarna 3, 5 och 6 i nämnda direktiv.

10.

I artikel 3 i direktiv 2003/88, vilken är rubricerad ”Dygnsvila”, föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare får minst elva timmars sammanhängande ledighet per 24-timmarsperiod.”

11.

I artikel 5 i samma direktiv med rubriken ”Veckovila” föreskrivs följande i första stycket:

”Medlemsstaterna skall vidta de åtgärder som behövs för att se till att varje arbetstagare under varje period om sju dagar får minst 24 timmars sammanhängande ledighet plus den elva timmars dygnsvila som avses i artikel 3.”

12.

Artikel 6 i nämnda direktiv med rubriken ”Begränsning av veckoarbetstiden” har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall, med beaktande av behovet av att skydda arbetstagares säkerhet och hälsa, vidta de åtgärder som behövs för att se till att

…

13.

Kommissionen har anfört att utbildningsverksamheten för ST-läkare utgör en integrerad del av deras anställning och yrkesställning, såsom framgår av bestämmelserna i standardanställningsavtalet och särskilt av avsnitt 8 med rubriken ”Medical Education and Training” (medicinsk utbildning). Dessa läkare måste genomgå denna utbildning i enlighet med deras anställningsavtal.

14.

Kommissionen har dessutom påpekat att det i avtalet om hanteringen av utbildningstimmar som har bifogats kollektivavtalet skiljs mellan tre olika kategorier av utbildningstimmar:

15.

Kommissionen anser att eftersom utbildning krävs enligt utbildningsprogrammet och äger rum på den plats som anges i programmet måste den räknas som ”arbetstid” i den mening som avses i direktiv 2003/88. Kommissionen anser att så borde vara fallet vad gäller de två första kategorierna utbildningstimmar som anges i avtalet om hanteringen av utbildningstimmar. Studier och forskning i hemmet ska däremot inte betraktas som ”arbetstid” och kan följaktligen anses som ”viloperiod” i den mening som avses i samma direktiv. Detta verkar vara fallet vad gäller den tredje kategorin utbildningstimmar.

16.

Kommissionen har för övrigt anfört att det förhållandet att vissa timmar är avsedda för utbildning i arbetsschemat inte ändrar den omständigheten att det härvid rör sig om ”arbete”.

17.

Kommissionen har även framhållit den särskilda roll som begränsningen av arbetstiden och fastställandet av minimiperioder för vila har för läkare för att värna om läkares och deras patienters hälsa och säkerhet. Kommissionen har anfört att en restriktiv tolkning av begreppet arbetstid som Irland har föreslagit som innebär att utbildning inte omfattas av begreppet såväl strider mot de grundläggande sociala rättigheter som beviljas enligt direktiv 2003/88 som mot det syfte som eftersträvas med direktivet att skydda arbetstagarnas hälsa och säkerhet.

18.

Det är av den anledningen som kommissionen anser att artikel 3 a i kollektivavtalet strider mot bestämmelserna i direktiv 2003/88, särskilt mot artiklarna 3, 5 och 6 i direktivet.

19.

Irland har genmält att de utbildningstimmar som anges i arbetsschemat som genomförs under andra perioder än jourtjänstgöringen, som utgör en skyddad utbildningsperiod, inte ska betraktas som ”arbetstid” i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 2003/88.

20.

Irland har visserligen medgett att det i fråga om ST-läkare kan finnas ett nära samband mellan arbete och utbildning. Irland anser emellertid att det finns en grundläggande skillnad mellan de båda begreppen, särskilt inom ramen för den skyddade utbildningsperioden, såsom i förevarande fall. Irland har nämligen noterat att ST-läkare inom denna period varken står till arbetsgivarens förfogande eller därvid utför aktiviteter eller uppgifter.

21.

Irland har anfört att även om utbildningsperioderna registreras och anges i arbetsschemat för att säkerställa att de skyddas vid schemaläggningen för ST-läkare och för att möjliggöra för arbetsgivaren att planera verksamheten rationellt, så anses dessa perioder uttryckligen skilja sig från – eller betraktas som dispens från – ”aktiviteter eller uppgifter” som utförs i arbetet.

22.

Irland har gjort gällande att det av domen i målet Simap ( 5 ) framgår att begreppet arbetstid i princip enbart anses föreligga när en arbetstagare utför eller står till förfogande för att utföra och faktiskt utför aktiviteter eller uppgifter i arbetet på arbetsplatsen. Av punkt 63 i domen i målet Jaeger ( 6 ) framgår dessutom att det för att motsvara definitionen arbetstid i direktiv 2003/88 krävs att en läkare antingen står till arbetsgivarens förfogande på den anvisade platsen, vanligtvis men inte uteslutande på plats, för att utföra tjänster och/eller fullgöra de aktiviteter eller uppgifter som ska utföras i arbetet.

23.

Av artikel 3 a i kollektivavtalet samt av bilagan till detta framgår emellertid tydligt att den skyddade veckoutbildningsperioden är en period under vilken ST-läkare inte har jourtjänstgöring, och varken utför aktiviteter eller uppgifter i arbetet eller faktiskt står till förfogande för att utföra dessa aktiviteter eller uppgifter. Den skyddande karaktären av denna utbildning innebär med nödvändighet att arbetstagaren inte står till förfogande för arbete. Den omständigheten att ersättning utgår för utbildningsperioden, trots att läkaren varken utför eller står till förfogande för att utföra sitt arbete, återspeglar för övrigt enbart den särskilda ställning som läkare under utbildning har och utgör en del av de fördelar som tillkommer dem.

24.

Irland har anfört att det finns en grundläggande skillnad mellan, å ena sidan, den skyddade utbildningsperioden som innebär fysisk närvaro på arbetsplatsen och, å andra sidan, jourtiden som kräver fysisk närvaro på arbetsplatsen, som har varit föremål för domstolens prövning i domarna Simap ( 7 ) och Jaeger, ( 8 ) och som uttryckligen definieras som arbetstid i 2004 års förordning. Medan en jourhavande läkare är tillgänglig för arbete och kan åläggas att fullgöra de aktiviteter och uppgifter som ska utföras i arbetet, är en läkare som befinner sig under en skyddad utbildningsperiod inte tillgänglig för arbete och kan inte utföra dessa aktiviteter eller uppgifter. Av det skälet kan utbildningsperioden inte betraktas som arbetstid i den mening som avses i 2004 års förordning eller direktiv 2003/88.

25.

Kommissionens argumentation grundar sig på en grundläggande missuppfattning av förhållandet mellan kraven på utbildning för ST-läkare och de vanliga skyldigheter som åligger dem enligt anställningsavtalet. Tvärtemot vad kommissionen påstått i sin replik utgör inte utbildningskraven för ST-läkare en integrerad del i deras anställning, såsom skyldigheter som åläggs eller övervakas av arbetsgivaren. Såsom framgår av avsnitten 2 och 8 i standardanställningsavtalet rör det sig snarare om viktiga rättsliga krav som alla ST-läkare måste uppfylla för att kunna registreras som praktiserande läkare enligt 2007 års lag om praktiserande läkare (Medical Practitioners Act 2007). Förhållandet mellan ST-läkare och deras utbildningsanstalt är separat och skiljer sig från förhållandet mellan ST-läkare och deras arbetsgivare.

26.

Såsom anges i avsnitt 8 a i standardanställningsavtalet ska arbetsgivaren i förekommande fall endast underlätta genomförandet av den utbildning som krävs och/eller den kompetensgaranti som krävs för tjänsten som ST-läkare. Arbetsgivaren tillhandahåller visserligen den ram inom vilken ST-läkare kan genomgå utbildning, men ansvarar inte för en sådan utbildning, bestämmer inte vilka aktiviteter ST-läkare ska utföra under utbildningen, ST-läkarnas framsteg i utbildningen eller var utbildningen ska genomgås. Dessa frågor avgörs av utbildningsanstalten för ST-läkare eller av ST-läkarna själva.

27.

Syftet med att i arbetsschemat ange särskilda timmar som är avsedda för utbildning är att underlätta för ST-läkare att fullgöra sina skyldigheter enligt 2007 års förordning för praktiserande läkare och ge klarhet vad gäller tidsorganisationen för ST-läkare, såväl för dem själva som för deras arbetsgivare, för att på så sätt säkerställa ett effektivt arbete.

28.

Syftet med direktiv 2003/88 är att fastställa minimibestämmelser som är ämnade att förbättra arbetstagarens levnadsstandard och arbetsvillkor, framför allt genom en tillnärmning av de nationella arbetstidsbestämmelserna. Denna harmonisering på unionsnivå av arbetstidens förläggning syftar till att säkerställa ett bättre skydd för arbetstagarnas säkerhet och hälsa genom att låta dem åtnjuta viloperioder av viss kortaste längd – särskilt per dag och vecka – och adekvata raster, och genom att föreskriva en längsta genomsnittlig veckoarbetstid på 48 timmar, vilket utgör den maximala arbetstiden, varvid det uttryckligen anges att den inbegriper övertid. ( 9 )

29.

Rasterna ska inte bara vara effektiva i den meningen att de berörda personerna ges möjlighet att vila sig och återfå krafterna till följd av den trötthet som deras arbete har gett upphov till. Rasterna ska även vara förebyggande genom att i möjligaste mån minska risken för den försämring av arbetstagarnas säkerhet och hälsa som ackumulerad arbetstid utan nödvändig vila kan leda till. ( 10 )

30.

De olika bestämmelserna i direktiv 2003/88 vad gäller maximal arbetstid och minimiperioder för vila utgör regler av särskild betydelse i unionens socialrättsliga lagstiftning som ska tillerkännas varje arbetstagare, eftersom den utgör ett minimikrav som är nödvändigt för att säkerställa skyddet av arbetstagarnas säkerhet och hälsa. ( 11 )

31.

Ursprungligen undantogs arbete som utförs av läkare under utbildning från tillämpningsområdet för rådets direktiv 93/104/EG av den 23 november 1993 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden, ( 12 ) men det har inkluderats i tillämpningsområdet för detta direktiv genom direktiv 2000/34/EG. ( 13 )

32.

I sin vitbok av den 15 juli 1997 om sektorer och verksamheter som inte omfattas av direktivet om arbetstid ( 14 ) påpekade kommissionen att ”antalet arbetstimmar för läkare under utbildning för närvarande överskrider 55 timmar i veckan i flera länder”. ( 15 ) Kommissionen anser att detta innebär ”en uppenbar risk för säkerheten och hälsan för ett stort antal läkare under utbildning. I den mån som dessa läkare direkt deltar i medicinska förfaranden och beslut som berör patienter kan även de sistnämndas säkerhet äventyras.” ( 16 )

33.

Integrationen av läkare under utbildning i direktiv 93/104 har skett progressivt för att beakta medlemsstaternas potentiella svårigheter att förena bestämmelserna om arbetstid med deras ansvar för att organisera och ge hälso- och sjukvård.

34.

Efter den kodifiering som gjorts genom direktiv 2003/88 återfinns övergångsbestämmelserna i artikel 17.5 i direktivet. Härav följer huvudsakligen att avvikelser får göras från artikel 6 (begränsning av veckoarbetstiden) och artikel 16 b (beräkningsperioder) i nämnda direktiv och att de endast ska tillåtas under en övergångsperiod på fem år räknat från den 1 augusti 2004, som eventuellt kan förlängas med två år och därefter ett år.

35.

Av denna kortfattade beskrivning av utvecklingen av den lagstiftning som är tillämplig på läkare under utbildning framgår att denna kategori av läkare efter övergångsperiodens utgång ska iaktta bestämmelserna om arbetstidens förläggning i direktiv 2003/88 fullt ut.

36.

Bestämmelserna i detta direktiv som särskilt avser läkare under utbildning innehåller varken någon särskild definition med avseende på sådana läkare av begreppet arbetstid eller undantar vissa av de aktiviteter som de utför från detta begrepp.

37.

Den allmänna definitionen i artikel 2.1 i direktiv 2003/88 är således tillämplig.

38.

Domstolen har i detta avseende vid upprepade tillfällen uttalat att begreppet arbetstid i den mening som avses i denna bestämmelse i direktivet definieras som varje period då arbetstagaren står till arbetsgivarens förfogande samt därvid utför aktiviteter eller uppgifter i enlighet med nationell lagstiftning eller praxis och att detta begrepp ska förstås så, att det står i motsättning till begreppet viloperiod, eftersom dessa två begrepp utesluter varandra. ( 17 )

39.

Domstolen har i detta sammanhang konstaterat dels att direktiv 2003/88 inte föreskriver något mellanting mellan arbete och ledighet, dels att arbetets intensitet eller arbetstagarens produktivitet inte ingår bland kriterierna för begreppet ”arbetstid”, i den mening som avses i detta direktiv. ( 18 )

40.

Direktivet föreskriver således inte några ”grå perioder” som är ett mellanting mellan arbetstid och vilotid. I enlighet med den ordning som inrättades av unionslagstiftaren har domstolen intagit den ståndpunkten att det som inte omfattas av begreppet arbetstid omfattas av begreppet vilotid och tvärtom.

41.

Domstolen har även fastställt att begreppen arbetstid och viloperiod, i den mening som avses i direktiv 2003/88, utgör unionsrättsliga begrepp som ska definieras objektivt, med hänvisning till direktivets system och ändamål, nämligen att fastställa minimiregler för att förbättra arbetstagares livs- och arbetsvillkor. Det är nämligen endast genom en sådan självständig tolkning som det kan säkerställas att direktivet blir fullt verksamt och att nämnda begrepp kommer att tillämpas enhetligt i alla medlemsstater. ( 19 )

42.

Det ska dessutom erinras om att artikel 2 i direktiv 2003/88 inte återfinns bland de bestämmelser i direktivet från vilka avvikelser ska tillåtas. ( 20 )

43.

Domstolen har av detta med avseende på läkare dragit slutsatsen att den tid som arbetstagaren ägnar sig åt jourtjänst enligt ett system med fysisk närvaro på arbetsgivarens inrättning i sin helhet ska anses som arbetstid i den mening som avses i direktiv 2003/88, oberoende av vilken form av arbete som den berörde verkligen utför under denna period. ( 21 )

44.

Domstolen har fastställt att den omständigheten att jourtjänsten innefattar perioder då det inte finns något arbete att utföra således helt saknar betydelse i detta sammanhang. Den avgörande omständigheten för huruvida kriterierna i begreppet ”arbetstid”, i den mening som avses i direktiv 2003/88, är uppfyllda, vad gäller en arbetstagares jourtjänstgöring på sin arbetsplats, är huruvida arbetstagaren måste vara fysiskt närvarande på en plats som arbetsgivaren bestämmer och hålla sig tillgänglig, så att arbetsgivaren omedelbart kan tillhandahålla lämpliga tjänster när behov uppkommer. Dessa skyldigheter ska därför anses ingå i arbetstagarens arbete. ( 22 )

45.

Definitionen av begreppet arbetstid i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 2003/88 grundas på tre kriterier som med beaktande av domstolens rättspraxis verkar ha betraktats som kumulativa. Det rör sig om det rumsliga kriteriet (att vara på arbetsplatsen), maktkriteriet (att stå till arbetsgivarens förfogande) och yrkeskriteriet (att utföra aktiviteter eller uppgifter). ( 23 )

46.

Jag anser att det strider mot direktiv 2003/88 att undanta utbildningstimmar för ST-läkare från begreppet arbetstid i den mening som avses i denna bestämmelse, eftersom de tre kriterierna i definitionen i nämnda bestämmelse är uppfyllda med avseende på denna kategori av arbetstagare.

47.

Jag kommer att visa detta genom att först pröva det sista av de tre kriterierna enligt vilket arbetstagaren ska utföra aktiviteter eller uppgifter.

48.

De aktiviteter som ST-läkare utför omfattar två huvudkategorier, nämligen dels sjukhusvård, dels fortsatt utbildning. De erhåller ersättning såväl för den första som för den andra kategorin aktiviteter.

49.

ST-läkare utför de två kategorierna av aktiviteter vid två inrättningar. De utförs dels på ett sjukhus, dels vid en utbildningsenhet. Samtliga aktiviteter utförs under översyn av HSE som, genom avtal som ingåtts med utbildningsenheterna, organiserar och finansierar utbildningen för ST-läkare. ( 24 )

50.

Vid en granskning av den handling som upprättats av HSE med rubriken ”Non Consultant Hospital Doctor (NCHD) – Job Specification” (ST-läkare – arbetsbeskrivning) ( 25 ) kan noteras att den första kategorin aktiviteter som utförs av ST-läkare bland annat karaktäriseras av följande uppgifter: ( 26 )

51.

ST-läkare deltar således fullt ut i tillhandahållandet av sjukvård till patienter.

52.

Vad gäller den andra kategorin avseende utbildning för ST-läkare, omfattar den enligt avsnittet med rubriken ”Education and Training” (utbildning) i samma handling bland annat följande uppgifter: ( 27 )

53.

ST-läkare ska således följa ett utbildningsprogram vid en enhet som har godkänts härför i samverkan med deras arbetsgivare, som ska upprätta deras arbetsschema på så sätt att det kan säkerställas att utbildningen genomförs i vederbörlig ordning.

54.

Det nära samband som finns mellan de två kategorier av aktiviteter som utförs av ST-läkare har framhållits i handlingen med rubriken ”Training principles to be incorporated into new working arrangements for doctors in training” (”Utbildningsprinciper som ska ingå i det nya arbetsupplägget för läkare under utbildning”). ( 28 ) Däri anges att de allmänna regler som ska ge vägledning för utbildningen för ST-läkare bland annat omfattar sådana enligt vilka ”möjligheter till utbildning på arbetsplatsen ska utnyttjas och maximeras” och sådana enligt vilka ”det får inte skapas en konstgjord gräns mellan tjänstgöring och utbildning”. ( 29 )

55.

Trots att det bekräftats att det inte finns någon vattentät gräns mellan utbildning och sjukvård så visar denna handling på att det föreligger en praxis som består i att undanta den tid som ST-läkare ägnar åt sin utbildning vid den enhet som har till uppgift att ge utbildning från arbetstiden. I punkt 9 i del I i nämnda handling anges således att ”den tid som läggs på utbildning som beslutats av den utbildningsansvariga enheten snarare än arbetsgivaren inte räknas som arbetstid i den mening som avses i [direktiv 2003/88] men kan räknas som betald tid”. I punkt 15 i del I anges vidare att ”sådan tid som huvudsakligen eller rentav uteslutande används för utbildningsändamål (exempelvis ’skyddad’ tid, tjänstledighet för studier) och som inte omfattas av definitionen av arbetstid ändå kan ingå i ett avtal om avlönad anställning”. I punkt 3 i del II i samma handling med rubriken ”Principer som gäller samtliga utbildningsansvariga enheter”, anges slutligen att ”utbildning utanför arbetsplatsen … normalt inte betraktas som arbetstid”.

56.

Jag anser att det strider mot direktiv 2003/88 att undanta utbildningstimmar för ST-läkare från begreppet arbetstid i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 2003/88, eftersom undantaget grundar sig på att ST-läkare inte utför aktiviteter eller uppgifter i den mening som avses i denna bestämmelse när de ägnar sig åt sin utbildning enligt det program som upprättats av den enhet som godkänts härför.

57.

Tvärtemot den bild som Irland önskar ge inom ramen för förevarande begäran om förhandsavgörande finns det emellertid ett nära samband mellan den kategori av aktiviteter som utförs av ST-läkare som avser sjukvård och den kategori som avser deras utbildning. Det ingår nämligen i deras ställning som ST-läkare att skaffa sig teoretiska och praktiska kunskaper, att fortsätta utveckla sina vetenskapliga kunskaper samtidigt som dessa omsätts i praktiken. Kvaliteten på och effektiviteten av utbildningen för ST-läkare beror på det nära sambandet mellan teori och praktik.

58.

Yrkesutbildningen för ST-läkare är således fullt ut en del av deras aktivitet och ska således betraktas som aktiviteter eller uppgifter i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 2003/88 när de följer sitt utbildningsprogram även när den genomförs under andra perioder än jourtjänstgöringen.

59.

Det föreligger följaktligen inget objektivt skäl att åtskilja de två kategorierna av aktiviteter som ST-läkare utför när deras arbetstid fastställs.

60.

Dessutom anser jag att det rumsliga kriteriet att arbetstagaren ska befinna sig på arbetsplatsen är uppfyllt.

61.

Utbildningen äger nämligen rum på sjukhuset eller i utbildningsenhetens lokaler, vilket innebär att ST-läkare under sina utbildningstimmar måste stanna på en plats som de inte kan välja själva, utan som anges i utbildningsprogrammet som de måste följa. Denna skyldighet för ST-läkare att vara fysiskt närvarande på en angiven plats under sina utbildningstimmar är ett tvång vilket hindrar dem från att fritt utöva aktiviteter av privat natur.

62.

Vad slutligen gäller kriteriet att arbetstagaren ska stå till arbetsgivarens förfogande rör det sig framför allt om ett maktkriterium, vilket innebär att förstnämnda varaktigt har en underordnad ställning gentemot sistnämnda kriterium. ( 30 )

63.

Även om ST-läkare genomgår sin utbildning under andra perioder än jourtjänstgöringen undandras de inte ledningsbefogenheter som deras arbetsgivare har.

64.

Inom ramen för det hierarkiska förhållande som binder ST-läkare till sin arbetsgivare är utbildningen föremål för uppföljning från arbetsgivarens sida.

65.

Detta framgår uttryckligen av avsnitt 3 i standardanställningsavtalet med rubriken ”Reporting Relationship” (hierarki), där följande föreskrivs:

”ST-läkarens överordnade är arbetsgivaren via den handledande specialisten och klinikchefen (om det finns en sådan). ST-läkaren kan även vara skyldig att rapportera till utsedd handledande specialist/klinikchef/prefekt för akademisk institution i frågor som rör medicinsk utbildning och forskning. ST-läkaren rapporterar direkt till arbetsgivaren på det sätt som fordras.” ( 31 )

66.

I linje med detta anges även följande i avsnitt 6 c i standardanställningsavtalet:

”ST-läkaren har under sin anställning rätt att regelbundet få sina insatser utvärderade – inbegripet insatserna under den medicinska utbildningen – av och tillsammans med utsedd handledande specialist/klinikchef/prefekt för akademisk institution.”

67.

Arbetsgivarens uppföljning av ST-läkarnas utbildning ligger i linje med konstaterandet att de sistnämndas deltagande i ett utbildningsprogram enligt avsnitt 8 b i standardanställningsavtalet utgör en av de skyldigheter som åligger ST-läkare enligt standardanställningsavtalet mellan dem och deras arbetsgivare. Enligt min mening följer av detta att arbetsgivaren har grund att bestraffa ST-läkare som inte har efterkommit sina utbildningsskyldigheter enligt anställningsavtalet.

68.

Arbetsgivaren har dessutom en viktig roll för ett korrekt genomförande av denna utbildning med avseende på vilken den ska underlätta genomförandet. I detta avseende föreskrivs följande i avsnitt 8 a i standardanställningsavtalet: ”För att främja ST-läkarnas utbildning och upprätthållande av yrkesmässig kompetens ska arbetsgivaren i enlighet med kraven i 2007 års lag om praktiskerande läkare (Medical Practitioners Act) på lämpligt sätt underlätta att de krav på utbildning/kompetenssäkring som gäller enligt ST-läkarnas tjänstebeskrivningar kan uppfyllas”. I linje med detta föreskrivs i avsnitt 8 c i standardanställningsavtalet även att det förekommer samordning mellan arbetsgivaren och utbildningsenheten för att säkerställa ett korrekt genomförande av utbildningen för ST-läkare, som ska beaktas i det arbetsschema som upprättats av arbetsgivaren. ( 32 ) Det ankommer således på arbetsgivaren att förena utbildningsskyldigheten för ST-läkare och skyldigheten att arbeta som åligger sistnämnda.

69.

Syftet med utbildningen för ST-läkare är att förbereda dem för deras arbetsuppgifter, och ändamålet är således yrkesmässig art. Den tid som ST-läkare ägnar sig åt sin utbildning kan endast betraktas som privat tid om den befinner sig utanför anställningsförhållandet och vederbörande således fritt kan ägna sig åt sina privata aktiviteter. Såsom visats ovan förhåller det sig emellertid inte på det sättet, eftersom arbetsgivaren fortsätter att utöva sin makt inom ramen för uppföljningen av utbildningen för ST-läkare. Dessa har för övrigt inte självständigt valt att ägna en del av sin fritid åt utbildningen. Eftersom syftet med utbildningen för ST-läkarna är att uppfylla en skyldighet av yrkesmässig natur under arbetsgivarens direkta eller indirekta kontroll, utgör den inte vilotid.

70.

Det ska erinras om att syftet med direktiv 2003/88 är att skydda arbetstagares hälsa och säkerhet. Garantin för arbetstagare till minimiperioder för vila omfattas av detta mål. Dessa minimiperioder för vila påverkas om utbildningstiden för ST-läkare undantas från arbetstiden, och ett sådant förfarande strider således mot nämnda målsättning. ( 33 ) Med andra ord utgör direktiv 2003/88 hinder mot att vilotiden för ST-läkare förkortas till följd av att deras utbildningstimmar undantas från begreppet arbetstid i den mening som avses i artikel 2.1 i nämnda direktiv.

71.

Med hänsyn till domstolens definition av begreppet arbetstid kan Irlands argument enkelt avfärdas. Domstolen slog med avseende på “motsvarande kompensationsledighet" i den mening som avses i artikel 17.2 och 17.3 i direktiv 93/104 fast att dessa perioder karakteriseras av att ”arbetstagaren under dessa perioder inte har någon skyldighet gentemot arbetsgivaren som kan hindra honom från att fritt och oavbrutet ägna sig åt sina egna intressen, för att motverka de verkningar som arbetet har på den berördes säkerhet och hälsa. Sådana viloperioder skall följa omedelbart efter den arbetstid som de är avsedda att kompensera, i syfte att förebygga att arbetstagaren drabbas av ett trötthetstillstånd eller överansträngning till följd av en ackumulering av oavbruten arbetstid.” ( 34 ) Domstolen anförde även att ”[f]ör att arbetstagaren skall kunna vila sig på ett effektivt sätt måste han nämligen ha möjlighet att dra sig undan från sin arbetsmiljö under ett visst antal timmar, som utöver att vara sammanhängande också skall följa direkt efter arbetstiden för att kunna göra det möjligt för den berörde att koppla av och bli kvitt den trötthet som hänger samman med utförandet av hans arbetsuppgifter.” ( 35 )

72.

Viloperioderna syftar således till att gottgöra den trötthet som arbetsperioderna har förorsakat. Det väsentliga syftet med viloperioderna skulle således åsidosättas om de skulle omfatta utbildningsperioderna för ST-läkare.

73.

Av det ovan anförda följer enligt min mening att de tre kriterierna för begreppet arbetstid i den mening som avses i artikel 2.1 i direktiv 2003/88 är uppfyllda. Den tid som ST-läkare ska ägna sig åt sin utbildning som genomförs under andra perioder än jourtjänstgöringen ska således betraktas som arbetstid i den mening som avses i denna bestämmelse.

74.

Mot bakgrund av det ovanstående föreslår jag att domstolen ska fastställa att Irland har underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt artiklarna 3, 5 och 6 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/88/EG av den 4 november 2003 om arbetstidens förläggning i vissa avseenden genom att i praktiken undanta utbildningstiden för sjukhusläkare under utbildning som anges i arbetsschemat som befinner sig utanför tjänstgöringen från begreppet arbetstid i den mening som avses i artikel 2.1 i nämnda direktiv.