—

Edgard Jan De Clercq, Emiel Amede Rosa De Clercq och Nancy Genevieve Wilhelmina Rottiers, genom S. Bouzoumita, advocaat,

—

Belgiens regering, genom L. Van den Broeck och M. Jacobs, båda i egenskap av ombud, biträdda av S. Rodrigues och I. Majumdar, avocats,

—

Danmarks regering, genom C. Thorning och M. Wolff, båda i egenskap av ombud,

—

Frankrikes regering, genom R. Coesme och D. Colas, båda i egenskap av ombud,

—

Österrikes regering, genom G. Hesse, i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom F. Wilman, J. Enegren och H. Tserepa-Lacombe, samtliga i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF, artikel 3.1 och 3.10 i Europaparlamentets och rådets direktiv 96/71/EG av den 16 december 1996 om utstationering av arbetstagare i samband med tillhandahållande av tjänster (EGT L 18, 1997, s. 1), och artikel 19 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2006/123/EG av den 12 december 2006 om tjänster på den inre marknaden (EUT L 376, s. 36).

2

Begäran har framställts i ett brottmål mot dels de belgiska medborgarna Edgard Jan De Clercq och Emiel Amede Rosa De Clercq, Nancy Genevieve Wilhelmina Rottiers och Ermelinda Jozef Martha Tampère, dels mot Thermotec NV som är ett bolag bildat i enlighet med belgisk rätt (nedan tillsammans kallade de tilltalade). Dessa har åtalats för att vid flera tillfällen, under perioden från och med den 1 april 2007 till och med den 18 november 2008 ha åsidosatt en anmälningsskyldighet avseende utstationerade arbetstagare som följer av nationell lagstiftning.

3

Artikel 1 i direktiv 96/71 har rubriken ”Tillämpningsområde” och lyder enligt följande:

”1.   Detta direktiv skall tillämpas på företag som är etablerade i en medlemsstat och som i samband med tillhandahållande av tjänster över gränserna, utstationerar arbetstagare enligt punkt 3, inom en medlemsstats territorium.

...

3.   Detta direktiv skall tillämpas om ett företag som anges i punkt 1 vidtar någon av följande gränsöverskridande åtgärder:

...”

4

I artikel 3 i direktiv 97/71, som har rubriken ”Arbets- och anställningsvillkor”, föreskrivs följande:

”1.   Medlemsstaterna skall, oavsett vilken lag som gäller för anställningsförhållandet, se till att de företag som anges i artikel 1.1 på följande områden garanterar de arbetstagare som är utstationerade inom deras territorium de arbets- och anställningsvillkor som i den medlemsstat inom vars territorium arbetet utförs är fastställda

...

10.   Detta direktiv hindrar inte att medlemsstaterna, i enlighet med fördraget, på samma villkor ålägger de nationella företagen och företagen från andra medlemsstater

5

Artikel 5 i detta direktiv, med rubriken ”Åtgärder”, har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall vidta lämpliga åtgärder om bestämmelserna i detta direktiv inte följs.

De skall i synnerhet sörja för att arbetstagarna och/eller deras företrädare har tillgång till lämpliga förfaranden såvitt avser att säkerställa de skyldigheter som anges i detta direktiv.”

6

I artikel 16 i direktiv 2006/123, som har rubriken ”Frihet att tillhandahålla tjänster”, föreskrivs följande i punkt 2:

”Medlemsstaterna får inte begränsa friheten att tillhandahålla tjänster när det gäller en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat genom att ställa något av följande krav:

...

7

Artikel 19 i direktiv 2006/123, som återfinns i kapitel IV, avsnitt 2 i direktivet, avseende tjänstemottagares rättigheter inom ramen för den fria rörligheten för tjänster, har rubriken ”Otillåtna begränsningar”. I nämnda bestämmelse föreskrivs följande:

”Medlemsstaterna får inte ställa sådana krav på tjänstemottagarna att de begränsar utnyttjandet av en tjänst som tillhandahålls av en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat, i synnerhet följande:

...”

8

Enligt artikel 44.1 första stycket var medlemsstaterna skyldiga att sätta i kraft de lagar och andra författningar som var nödvändiga för att följa direktivet senast den 28 december 2009.

9

I artikel 69 i lagen av den 4 augusti 1978 om ekonomisk omorientering (Belgisch Staatsblad av den 17 augusti 1978, s. 9106) föreskrevs följande:

”§ 1   Varje person hos eller för vilken arbetstagare från tredje land som omfattas av socialförsäkringssystemet i en annan … medlemsstat än Belgien utför verksamhet, ska den dag dessa arbetstagare påbörjade sin verksamhet, ha meddelat socialministeriets enhet för social inspektion namnen på de personer som inte kan inge bevis för deras socialförsäkringsskydd genom uppvisande av intyg för utstationering i enlighet med artikel 11 i rådets förordning (EEG) nr 574/72 av den 21 mars 1972 om tillämpningen av förordning (EEG) nr 1408/71 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda eller deras familjer flyttar inom gemenskapen (EGT L 74, s. 1; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 106), samt namnet, eller benämningen, på och adressen till deras arbetsgivare.

...

§ 2   ...

De straffrättsliga påföljder som nämns i artiklarna 35 och 39 i [lagen av den 27 juni 1969 om ändring av lagdekretet av den 28 december 1944 om social trygghet för arbetstagare (Wet tot herziening van de Besluitwet van 28 december 1944 betreffende de maatschappelijke zekerheid der arbeiders)] är tillämpliga på personer som inte följer reglerna i 1 §.”

10

Artikel 69 upphävdes genom artikel 149 i ramlag (I) av den 27 december 2006 (Belgisch Staatsblad av den 28 december 2006, s. 75178, nedan kallad ramlagen).

11

Avsnitt 1 i kapitel VIII i avdelning IV i ramlagen, där artiklarna 137 och 138 återfinns, innehåller bestämmelser om kapitlets tillämpningsområde och vissa definitioner. Artikel 137 i ramlagen har följande lydelse:

”Vid tillämpningen av detta kapitel och dess tillämpningsförordningar, avses med:

...”

12

I artikel 138 i ramlagen föreskrivs följande:

”Detta kapitel är tillämpligt på:

...”

13

Kapitel VIII i avdelning IV i ramlagen har rubriken ”Förhandsanmälan av utstationerade arbetstagare och egenföretagare”. Genom detta kapitel, som trädde i kraft den 1 april 2007, infördes ett system med förhandsanmälan av utstationerade arbetstagare och egenföretagare, som kallas ”systemet med Limosaanmälan”. Skyldigheten att göra en förhandsanmälan infördes inom ramen för ett större projekt, kallat Limosasystemet. Limosa är en akronym för ”Landenoverschrijdend Informatiesysteem ten behoeve van Migratieonderzoek bij de Sociale Administratie” (gränsöverskridande informationssystem för sociala myndigheters migrationsforskning).

14

Avsnitt 2 i nämnda kapitel VIII, som innehåller artiklarna 139–152 i ramlagen, har rubriken ”förhandsanmälan av utstationerade arbetstagare”. I artikel 139 i ramlagen, i den lydelse som var tillämplig vid tiden för omständigheterna i målet, föreskrevs följande:

”När en arbetstagare utstationeras till Belgien ska arbetsgivaren, eller någon som är anställd hos eller företräder arbetsgivaren, innan anställningen påbörjas göra en elektronisk anmälan till Rijksdienst voor Sociale Zekerheid (myndigheten för social trygghet) vilken har upprättats i enlighet med artikel 140, enligt närmare föreskrifter som beslutas av Kung. Maj:t.

En utstationerad utländsk praktikant, eller den inrättning där praktikanten studerar eller genomgår en yrkesutbildning, ska innan praktiken påbörjas i Belgien göra en elektronisk anmälan till Rijksdienst voor Sociale Zekerheid vilken har upprättats i enlighet med artikel 140, enligt närmare föreskrifter som beslutas av Konungen.

...

Så snart anmälan som avses i föregående stycken har gjorts, erhåller anmälaren ett mottagningsbevis … .

...”

15

Det framgår av artikel 140 i ramlagen att ”[K]ung. Maj:t fastställer de uppgiftskategorier som en sådan förhandsanmälan som avses i artikel 139 måste innehålla”och ”[R]ijksdienst voor Sociale Zekerheid fastställer innehållet i dessa uppgiftskategorier”.

16

Artikel 141 i ramlagen, som ingår i underavsnitt 2 i avsnitt 2 i kapitel VIII i avdelning IV i ramlagen, rör de skyldigheter som åligger de utstationerade arbetstagarnas slutanvändare eller uppdragsgivare. Där föreskrivs följande:

”Varje person hos eller för vilken sådana personer som avses i artikel 137.2 och 137.5, direkt eller via underleverantörer, utför verksamhet, ska, innan dessa personer påbörjar sin anställning, på elektronisk väg göra en anmälan till Rijksdienst voor Sociale Zekerheid av identitetsuppgifterna för de personer som inte kan uppvisa ett mottagningsvis utfärdat i enlighet med artikel 139 fjärde stycket i detta kapitel, enligt närmare föreskrifter som beslutas av Kung. Maj:t.

Så snart den anmälan som avses i föregående stycke har gjorts, erhåller anmälaren ett mottagningsbevis …

...”

17

I avsnitt 4 i kapitel VIII, som har rubriken ”Tillsyn och sanktioner”, återfinns ramlagens artikel 157, vilken innehöll bestämmelser om tillämplig sanktionsåtgärd vid åsidosättande av anmälningsskyldigheten enligt artikel 139. Artikel 158 i ramlagen, som återfinns i samma avsnitt, avsåg särskilt den anmälan som föreskrivs i artikel 141 och hade följande lydelse:

”Utan hinder av vad som föreskrivs i artiklarna 269–274 i strafflagen (Strafwetboek), ska var och en som inte har rättat sig efter bestämmelserna i … [artikel] 141 … dömas till böter på lägst 250 euro och högst 2500 euro ... Lika många bötesbelopp ska utdömas som det antal utstationerade arbetstagare eller egenföretagare med avseende på vilka skyldigheten har åsidosatts. Det totala bötesbeloppet får dock inte överstiga 125000 euro.”

18

Socialstrafflagen infördes genom artikel 2 i lagen av den 6 juni 2010 (Belgisch Staatsblad av den 1 juli 2010, s. 43712), som trädde i kraft den 1 juli 2011. Genom artikel 109 punkt 55 i den lagen upphävs bland annat artikel 158 i ramlagen.

19

Artikel 183 i socialstrafflagen har rubriken ”Skyldigheter som åligger de utstationerade arbetstagarnas slutanvändare eller uppdragsgivare”. Där föreskrivs följande:

”Följande personer ska ådömas påföljd på nivå 3

1 Varje person hos eller för vilken utstationerade arbetstagare och utstationerade praktikanter, direkt eller via underleverantörer, utför verksamhet som i strid med kapitel VIII i avdelning IV i ramlagen … och tillämpningsföreskrifterna till denna har underlåtit att – innan dessa arbetstagare påbörjade sin anställning – på elektronisk väg, och i enlighet med de närmare föreskrifter som beslutats av Kung. Maj:t, till Rijksdienst voor Sociale Zekerheid anmäla identitetsuppgifterna för de personer som inte kan uppvisa ett mottagningsbevis.

...

För de överträdelser som avses i första stycket multipliceras bötesbeloppet med antalet berörda arbetstagare, praktikanter, egenföretagare eller praktikanter som utövar fria yrken.”

20

Enligt artikel 101 i socialstrafflagen består ”[s]anktionen på nivå 3 … antingen av straffrättsliga böter på mellan 100 och 1 000 euro, eller en administrativ sanktionsavgift på mellan 50 och 500 euro”. I artikel 102 i lagen föreskrivs att den procentuella höjning som avses i artikel 1.1 i lagen av den 5 mars 1952 om procentuell höjning av straffrättsliga böter (Belgisch Staatsblad av den 3 april 1952, s. 2606), i dess lydelse enligt lagen av den 28 december 2011 innehållande olika bestämmelser på justitieområdet II (Wet houdende diverse bepalingen inzake justitie (II)) (Belgisch Staatsblad av den 30 december 2011, s. 81669), är tillämplig såväl på de straffrättsliga böterna som på de administrativa sanktionsavgifterna. Genom tillämpning av denna procentuella höjning multipliceras bötes-/avgiftsbeloppet med sex.

21

I artikel 2 andra stycket i strafflagen föreskrivs att ”[o]m det straff som fastställdes vid tiden för domen skiljer sig från det som gällde vid tiden för lagöverträdelsen … ska det lindrigaste straffet tillämpas”.

22

Kapitel VIII i avdelning IV i ramlagen kompletterades av kungliga kungörelsen av den 20 mars 2007 (koninklijk besluit van 20 maart 2007) som antogs för att genomföra nämnda kapitel (Belgisch Staatsblad av den 28 mars 2007, s. 16975), vilken ändrades genom kungliga kungörelsen av den 31 augusti 2007 (koninklijk besluit van 31 augustus 2007) (Belgisch Staatsblad av den 13 september 2007, s. 48537) (nedan kallad kungliga kungörelsen).

23

Artikel 7 i kungliga kungörelsen har följande lydelse:

”Den anmälan som avses i [artikel] 141 … i ramlagen … ska innehålla följande uppgifter:

24

Det framgår av beslutet om hänskjutande att Thermotec NV är ett bolag som har upprättats i enlighet med belgisk rätt och som tillverkar industriella kylsystem. De fyra fysiska personerna som står tilltalade i det nationella målet är eller var styrelseledamöter för bolaget. Ett systerbolag, Thermotec sp. z o.o., har upprättats i Polen. Det bedriver samma verksamhet som Thermotec NV.

25

Den 5 maj 2008 genomförde socialinspektionen en kontroll vid Thermotec NV:s huvudkontor. Vid kontrollen upptäcktes att fyra polska arbetstagare arbetade där, varav tre var anställda av Thermotec sp. z o.o. Ingen E101-blankett kunde uppvisas för dessa arbetstagare. Inte heller kunde Thermotec sp. z o.o. uppvisa något mottagningsbevis som utfärdats med anledning av den förhandsanmälan som skulle föregå utstationeringen enligt artikel 139 i ramlagen (nedan kallat mottagningsbeviset) och Thermotec NV, som var slutanvändare av tjänsterna, hade inte till behörig belgisk myndighet anmält identitetsuppgifterna för de utstationerade arbetstagare som inte kunde uppvisa mottagningsbeviset.

26

Vid en kontroll framkom att Thermotec sp. z o.o. inte heller hade begärt någon E101-blankett för den verksamhet som polska arbetstagare och praktikanter hade utfört under tidigare perioder. De tilltalade hade dessutom underlåtit att för tiden före den 1 april 2007, under arbetstagarnas första arbetsdag, anmäla arbetstagarnas namn samt arbetsgivarens namn och adress till socialinspektionsenheten. För perioden efter detta datum hade identitetsuppgifterna för de personer som inte hade kunnat uppvisa mottagningsbeviset inte anmälts.

27

Den 3 oktober 2008 krävde arbetsinspektören att en förundersökning skulle inledas. Inom ramen för förundersökningen genomfördes en husrannsakan den 18 november 2008. Den 21 november 2008 utfärdade den polska socialinspektionen E101-intyg med retroaktiv verkan.

28

En rapport upprättades i vilken det fastställdes att Thermotec sp. z o.o. hade gjort sig skyldigt till lagöverträdelser. Dessutom väcktes genom beslut av den 17 februari 2012 åtal mot de tilltalade vid den hänskjutande domstolen under två åtalspunkter. Den första hänför sig till gärningar som begåtts under perioden från och med den 27 juni 2004 till och med den 31 mars 2007 i strid med artikel 69.1 första stycket och 69.2 andra stycket i lagen av den 4 augusti 1978 om ekonomisk omorientering. Den andra åtalspunkten hänför sig till gärningar under perioden från och med den 1 april 2007 till och med den 18 november 2008 och som strider mot artikel 141 i ramlagen. För dessa två lagöverträdelser kan straffrättsliga böter utdömas.

29

Den hänskjutande domstolen har preciserat att de tilltalade har åtalats, inte för att ha underlåtit att göra den anmälan som en arbetsgivare till utstationerade arbetstagare är skyldig att göra före utstationeringen, utan därför att de i egenskap av slutanvändare eller byggherrar har underlåtit att lämna in identitetsuppgifterna för de personer som inte har kunnat uppvisa mottagningsbeviset.

30

Edgard Jan De Clercq, Emiel Amede Rosa De Clercq och Nancy Genevieve Wilhelmina Rottiers har vid den hänskjutande domstolen gjort gällande att anmälningsskyldigheten i artikel 141 i ramlagen (nedan kallad den aktuella anmälningsskyldigheten) utgör en oproportionerlig inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster. De har hävdat att det bör beaktas att denna skyldighet kommer utöver den utländska tjänsteleverantörens anmälningsskyldighet som föreskrivs i artikel 139 i ramlagen, och de har även åberopat artikel 19 a i direktiv 2006/123.

31

Den hänskjutande domstolen har påpekat att enligt förslaget till avgörande från generaladvokaten Cruz Villalón i målet kommissionen/Belgien (C‑577/10, EU:C:2012:477, punkt 54) är det möjligt att direktiv 2006/123 inte är relevant i det aktuella fallet, eftersom de påtalade gärningarna ligger längre tillbaka i tiden än den 2 oktober 2009. Nämnda domstol är dock av uppfattningen att direktiv 96/71 ska beaktas.

32

Den hänskjutande domstolen har framhållit att skyldigheten för användarna och byggherrarna att inkomma med identitetsuppgifterna för de utstationerade arbetstagare som inte har anmälts till de belgiska myndigheterna av sin arbetsgivare kan kvalificeras som en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster för dem som använder tjänsteleverantörer som är etablerade i en annan medlemsstat än Konungariket Belgien. Den har dock konstaterat att det finns flera tänkbara sätt att motivera en sådan inskränkning i det aktuella fallet, till exempel genom att åberopa skyddet för utstationerade arbetstagare och behovet att förfoga över de uppgifter som behövs för en effektiv tillsyn av efterlevnaden av den belgiska lagstiftning som är tillämplig på dessa, förebyggandet av illojal konkurrens, däribland bekämpande av social dumpning, upprätthållandet av den ekonomiska balansen i socialförsäkringssystemet och behovet av att förhindra bedrägeri och bekämpa missbruk. Dock frågar den hänskjutande domstolen sig huruvida den aktuella anmälningsskyldigheten och de därmed förbundna sanktionsåtgärderna (nedan kallad den nationella lagstiftningen) inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

33

Den hänskjutande domstolen har dessutom påpekat att vid den tidpunkt då den fattar sitt beslut om hänskjutande har EU-domstolen ännu inte tagit ställning i målet kommissionen/Belgien (C‑577/10), som också rör ramlagen. Den hänskjutande domstolen har dock understrukit att det målet avser egenföretagare medan det i det föreliggande fallet är fråga om de skyldigheter som åvilar slutanvändaren vid utstationering av anställda arbetstagare och praktikanter, varför det nu aktuella målet således handlar om andra bestämmelser i ramlagen än de som avses i målet kommissionen/Belgien.

34

Mot denna bakgrund beslutade Rechtbank van eerste aanleg te Mechelen att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till EU-domstolen:

”Ska bestämmelserna i artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF (tidigare artiklarna 49 EG och 50 EG) och artikel 3.1 och 3.10 i [direktiv 96/71], eventuellt jämförda med artikel 19 i [direktiv 2006/123], tolkas så, att de utgör hinder för artikel 141 i [ramlagen] – enligt vilken varje person hos eller för vilken utstationerade arbetstagare eller utstationerade praktikanter, direkt eller via underleverantörer, utför verksamhet är skyldig att, innan dessa personer påbörjar sin anställning, på elektronisk väg (eller om detta inte går, via fax eller brev) till Rijksdienst voor Sociale Zekerheid anmäla identitetsuppgifter för de personer som inte kan uppvisa [mottagningsbeviset] – jämförd med artikel 157 i [ramlagen] och artikel 183.1 första stycket i socialstrafflagen, enligt vilka åsidosättandet av denna skyldighet ska leda till straffrättsliga påföljder?”

35

Det ska för det första påpekas att den hänskjutande domstolen i sin fråga hänvisar till artikel 157 i ramlagen. Den artikeln innehöll framför allt regler om de sanktionsåtgärder som är tillämpliga på den arbetsgivare till utstationerade arbetstagare som åsidosätter sin anmälningsskyldighet enligt artikel 139 i ramlagen. Såsom framgår av beslutet om hänskjutande handlar det nationella målet dock om den sanktionsåtgärd som är tillämplig på den mottagare av tjänster som inte fullgör sin skyldighet att anmäla de arbetstagare som inte dessförinnan har anmälts av sin arbetsgivare. Bestämmelser om den sanktionsåtgärden fanns i artikel 158 i ramlagen. Den 1 juli 2011 ersattes den artikeln av artikel 183 i socialstrafflagen, och den sistnämnda artikeln var, såsom den hänskjutande domstolen har angett, tillämplig i det nationella målet i enlighet med artikel 2 andra stycket i strafflagen. För det andra har den hänskjutande domstolen, såsom framgår av beslutet om hänskjutande, endast frågat EU-domstolen om den lagöverträdelse som består i ett åsidosättande av artikel 141 i ramlagen, trots att åtalet mot de tilltalade vid den hänskjutande domstolen innehåller två åtalspunkter.

36

Dessutom ska det preciseras att även om den hänskjutande domstolen i sin fråga hänför sig till både utstationerade arbetstagare och utstationerade praktikanter i Belgien är de nationella bestämmelser som är tillämpliga på dessa i princip identiska. Således gäller bedömningen nedan avseende utstationerade arbetstagare även för praktikanter, förutsatt att deras praktik fullgörs på de villkor som utmärker faktiskt och verkligt avlönat arbete (se, för ett liknande resonemang, dom Lawrie-Blum, 66/85, EU:C:1986:284, punkt 22, samt dom Bernini, C‑3/90, EU:C:1992:89, punkterna 14 och 15).

37

Under dessa förhållanden ska den hänskjutande domstolen anses ha ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF och artikel 3.1 och 3.10 i direktiv 96/71, eventuellt jämförda med artikel 19 i direktiv 2006/123, ska tolkas så, att de utgör hinder för lagstiftning i en medlemsstat enligt vilken mottagaren av tjänster som utförs av arbetstagare som har utstationerats av en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat är skyldig att, innan dessa arbetstagare påbörjar sin anställning, till behöriga myndigheter anmäla identitetsuppgifterna för dessa personer när de inte kan uppvisa bevis för den anmälan som deras arbetsgivare borde ha gjort till behöriga myndigheter i denna värdmedlemsstat innan tjänsterna började tillhandahållas.

38

Den belgiska, den danska och den franska regeringen har i huvudsak gjort gällande att den nationella lagstiftningen i fråga inte kan kvalificeras som hinder för friheten att tillhandahålla tjänster samt att denna lagstiftning i vart fall dels är motiverad av tvingande skäl av allmänintresse – som bland annat har att göra med skyddet för arbetstagare, förebyggandet av illojal konkurrens och kampen mot bedrägeri – dels är nödvändig för att dessa mål ska kunna uppnås. Dessutom anser dessa regeringar att det i det aktuella fallet inte föreligger skäl att tolka vare sig direktiv 96/71 eller direktiv 2006/123.

39

Den österrikiska regeringen finner i huvudsak att den nationella lagstiftningen har stöd av artikel 5 i direktiv 96/71, där det anges att medlemsstaterna ska vidta lämpliga åtgärder om direktivet inte följs.

40

Edgard Jan De Clercq, Emiel Amede Rosa De Clercq och Nancy Genevieve Wilhelmina Rottiers har däremot hävdat att nämnda lagstiftning utgör en oproportionerlig inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster, som strider mot artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF. De har tillagt att direktiv 2006/123 uttryckligen förbjuder medlemsstaterna att införa en anmälningsskyldighet för att man ska kunna använda sig av tjänster som tillhandahålls av en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat.

41

Europeiska kommissionen har gjort gällande att det, med hänsyn till EU-domstolens praxis, i det förevarande fallet saknas skäl att göra en tolkning av artikel 3.1 och 3.10 i direktiv 96/71 och har framhållit att direktiv 2006/123 av tidsmässiga skäl (ratione temporis) inte är tillämpligt på omständigheterna i det nationella målet. Kommissionen anser dessutom att den nationella lagstiftningen utgör ett hinder för friheten att tillhandahålla tjänster. Denna lagstiftning skulle kunna rättfärdigas, men det ankommer på den hänskjutande domstolen att konkret och exakt fastställa och bedöma det mål som eftersträvas samt huruvida lagstiftningen är proportionerlig.

42

Artikel 3 i direktiv 96/71 gäller, i enlighet med rubrikens lydelse, ”[a]rbets- och anställningsvillkor” för utstationerade arbetstagare.

43

I artikel 3.1 föreskrivs sålunda att medlemsstaterna, oavsett vilken lag som gäller för anställningsförhållandet, ska se till att företag som är etablerade i en medlemsstat och som i samband med tillhandahållande av tjänster över gränserna utstationerar arbetstagare inom en annan medlemsstats territorium – särskilt vad gäller längsta arbetstid och kortaste vilotid, minsta antal betalda semesterdagar per år, minimilön samt säkerhet, hälsa och hygien på arbetsplatsen – garanterar arbetstagarna de arbets- och anställningsvillkor som i den medlemsstat inom vars territorium arbetet utförs är fastställda i bestämmelser i lagar eller andra författningar, och/eller i kollektivavtal eller skiljedomar, i den utsträckning som de rör vissa verksamheter inom byggsektorn som anges i bilagan till detta direktiv.

44

Likaså föreskrivs i artikel 3.10 att medlemsstaterna på samma villkor, och i enlighet med EUF-fördraget, också kan ålägga de nationella företagen och företagen från andra medlemsstater arbets- och anställningsvillkor på andra områden än de som anges i punkt 1 första stycket i samma artikel om bestämmelserna rör ordre public, liksom arbets- och anställningsvillkor som är fastställda i kollektivavtal eller skiljedomar med avseende på annan verksamhet än de som anges i bilagan till direktiv 96/71.

45

Artikel 3.1 och 3.10 i direktiv 96/71 syftar således till att säkerställa att värdmedlemsstatens regler om minimiskydd tillämpas på de utstationerade arbetstagarna såvitt gäller arbets- och anställningsvillkor på de områden som nämns i punkt 1 samt i förekommande fall på de områden som medlemsstaterna har fastställt med stöd av punkt 10, under den tid som de tillfälligt utför arbete i värdmedlemsstaten (se, för ett liknande resonemang, dom Laval un Partneri, C‑341/05, EU:C:2007:809, punkt 76).

46

I det förevarande fallet framgår det av de uppgifter som har lämnats av den hänskjutande domstolen att den nationella lagstiftningen i fråga inte direkt gäller de arbets- och anställningsvillkor som avses i nämnda bestämmelser, utan syftar till att säkerställa att de kontroller som de belgiska myndigheterna kan genomföra för att försäkra sig om att dessa arbets- och anställningsvillkor följs är effektiva.

47

EU-domstolen har dock slagit fast att sådana kontrollbestämmelser inte omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 96/71 och inte heller har harmoniserats på unionsnivå, då direktiv 96/71 syftar till att samordna nationella materiella bestämmelser om arbets- och anställningsvillkor för utstationerade arbetstagare, oberoende av underordnade administrativa föreskrifter som ska göra det möjligt att kontrollera att nämnda villkor iakttas. Således kan medlemsstaterna fritt bestämma innehållet i dessa föreskrifter, under iakttagande av fördraget och de allmänna principerna i unionsrätten (se, för ett liknande resonemang, dom dos Santos Palhota m.fl., C‑515/08, EU:C:2010:589, punkterna 25–27).

48

En sådan situation som i det nationella målet omfattas således inte av bestämmelserna i artikel 3.1 och 3.10 i direktiv 96/71.

49

I artikel 16.2 g i direktiv 2006/123 anges att medlemsstaterna inte får begränsa friheten att tillhandahålla tjänster för en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat genom att införa begränsningar av den frihet att tillhandahålla tjänster som avses i artikel 19 i samma direktiv. Såsom Edgard Jan De Clercq, Emiel Amede Rosa De Clercq och Nancy Genevieve Wilhelmina Rottiers har påpekat framgår det av artikel 16.2 g jämförd med artikel 19 a i direktiv 2006/123 att medlemsstaterna inte får ställa sådana krav på tjänstemottagaren att de begränsar utnyttjandet av en tjänst som tillhandahålls av en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat, i synnerhet en skyldighet att göra en deklaration till de behöriga myndigheterna.

50

Det ska dock framhållas att det framgår av beslutet om hänskjutande att de tilltalade står åtalade för gärningar som ägde rum mellan den 1 april 2007 och den 18 november 2008, det vill säga innan den i artikel 44.1 fastställda fristen för införlivandet av direktiv 2006/123 löpte ut den 28 december 2009. Således är direktivet av tidsmässiga skäl (ratione temporis) inte tillämpligt på det nationella målet.

51

Mot denna bakgrund saknas skäl att beakta artikel 19 i direktiv 2006/123 vid prövningen av tolkningsfrågan.

52

Först och främst ska det påpekas att det nationella målet, såsom framgår av beslutet om hänskjutande, rör mottagarna av tjänster som tillhandahålls av ett företag som är etablerat i en medlemsstat och som har utstationerat sina egna arbetstagare under en viss tid hos ett företag som ingår i samma grupp och är etablerat i en annan medlemsstat för att tillhandahålla tjänster där. Sådana faktiska omständigheter omfattas av artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF, eftersom artikel 56 FEUF inte ger rättigheter bara åt tjänsteleverantören utan även åt tjänstemottagaren (se, för ett liknande resonemang, dom dos Santos Palhota m.fl., EU:C:2010:589, punkt 28 och där angiven rättspraxis, samt dom Strojírny Prostějov och ACO Industries Tábor, C‑53/13 et C‑80/13, EU:C:2014:2011, punkt 26 samt där angiven rättspraxis).

53

Enligt domstolens fasta praxis innebär artikel 56 FEUF inte bara ett krav på avskaffande av all form av diskriminering av en tjänsteleverantör på grund av dennes nationalitet eller på grund av att vederbörande är etablerad i en annan medlemsstat än den där tjänsten ska tillhandahållas, utan även ett krav på avskaffande av varje inskränkning – även om den är tillämplig på inhemska tjänsteleverantörer och tjänsteleverantörer från andra medlemsstater utan åtskillnad – som kan medföra att den verksamhet som bedrivs av en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat, där denne lagligen utför liknande tjänster, förbjuds, försvåras eller blir mindre attraktiv (se, för ett liknande resonemang, dom dos Santos Palhota m.fl., EU:C:2010:589, punkt 29 och där angiven rättspraxis; kommissionen/Belgien, C‑577/10, EU:C:2012:814, punkt 38, samt Essent Energie Productie, C‑91/13, EU:C:2014:2206, punkt 44 och där angiven rättspraxis).

54

Dessutom, såsom anges ovan i punkt 52, ger artikel 56 FEUF inte rättigheter bara åt tjänsteleverantören, utan även åt tjänstemottagaren.

55

I det aktuella fallet framgår det av artikel 141 i ramlagen att den aktuella anmälningsskyldigheten innebär att de slutanvändare, eller uppdragsgivare hos eller för vilka utstationerade arbetstagare, direkt eller via underleverantörer, utför verksamhet, innan tjänsterna börjar tillhandahållas ska kontrollera huruvida dessa utstationerade arbetstagare kan uppvisa ett mottagningsbevis. Om något mottagningsbevis inte kan uppvisas är dessa slutanvändare eller uppdragsgivare skyldiga att på elektronisk väg göra en anmälan till de behöriga belgiska myndigheterna.

56

Enligt artikel 7 i den kungliga kungörelsen ska anmälan innehålla anmälarens identitetsuppgifter (som i förevarande fall kan begränsas till ett organisationsnummer eller ett socialförsäkringsnummer), identitetsuppgifterna för de utstationerade arbetstagare som inte har kunnat uppvisa något mottagningsbevis (som i förekommande fall kan vara ett identifieringsnummer i nationalregistret eller ett ”nummer hos Kruispuntbank”) samt identitetsuppgifterna för arbetstagarens arbetsgivare (vilka också de i förekommande kan vara ett organisationsnummer eller ett socialförsäkringsnummer).

57

Enligt artiklarna 101 och 183 i socialstrafflagen kan den tjänstemottagare som åsidosätter den aktuella anmälningsskyldigheten påföras antingen straffrättsliga böter på mellan 100 och 1 000 euro, eller en administrativ sanktionsavgift på mellan 50 och 500 euro, varpå den procentuella höjningen är tillämplig. Bötes-/avgiftsbeloppet multipliceras med antalet berörda arbetstagare.

58

Den nationella lagstiftningen innebär således att mottagarna av tjänster som utförs av arbetstagare som har utstationerats av en arbetsgivare som är etablerad i en annan medlemsstat än Konungariket Belgien inte bara har en skyldighet att, innan tjänsterna börjar tillhandahållas, kontrollera huruvida arbetstagarnas arbetsgivare själv har fullgjort sin anmälningsskyldighet enligt artikel 139 i ramlagen, utan även har en skyldighet att, i förekommande fall och även detta innan tjänsterna börjar tillhandahållas, från nämnda arbetstagare samla in arbetstagarnas samt deras arbetsgivares identitetsuppgifter och lämna in dessa uppgifter, tillsammans med sina egna identitetsuppgifter, till de behöriga belgiska myndigheterna.

59

Det ska således konstateras att en lagstiftning som innehåller sådana skyldigheter, under straffansvar, är ägnad att medföra att de tjänster som tillhandahålls av tjänsteleverantörer som är etablerade i andra medlemsstater blir mindre attraktiva för tjänstemottagare som är etablerade i Belgien, och att således avskräcka nämnda mottagare från att anlita tjänsteleverantörer med hemvist i andra medlemsstater.

60

Således utgör denna lagstiftning en sådan inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster i den mening som avses i artikel 57 FEUF som i princip är förbjuden enligt artikel 56 FEUF.

61

Den belgiska regeringens argument som i huvudsak innebär att den berörda lagstiftningens verkningar är försumbara – eftersom det endast är ett begränsat antal uppgifter som måste anmälas och då anmälningsskyldigheten är rent deklarativ samt endast föreligger i andra hand – påverkar inte denna bedömning. Det räcker härvid att erinra om att till och med en snäv eller obetydlig inskränkning i en grundläggande frihet i princip är förbjuden enligt fördraget (dom Corsica Ferries (France), C‑49/89, EU:C:1989:649, punkt 8, samt Strojírny Prostějov och ACO Industries Tábor, EU:C:2014:2011, punkt 42).

62

Det framgår av domstolens fasta praxis att en nationell lagstiftning inom ett område som ännu inte har varit föremål för harmonisering på unionsnivå och som tillämpas utan åtskillnad på alla personer eller företag som bedriver verksamhet på den berörda medlemsstatens territorium, kan trots sin restriktiva inverkan på friheten att tillhandahålla tjänster, motiveras i den mån som den grundas på ett tvingande skäl av allmänintresse som inte redan säkerställts genom de bestämmelser som tjänsteleverantören måste följa i den medlemsstat där denne är etablerad och förutsatt att lagstiftningen är ägnad att säkerställa att det mål som eftersträvas med den uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det målet (dom Arblade m.fl., C‑369/96 och C‑376/96, EU:C:1999:575, punkterna 34 och 35; dom dos Santos Palhota m.fl., EU:C:2010:589, punkt 45 och där angiven rättspraxis, samt dom kommissionen/Belgien, EU:C:2012:814, punkt 44).

63

EU-domstolen har dessutom redan konstaterat att när det gäller möjligheten för myndigheterna i den medlemsstat i vilken en tjänst tillhandahålls att utföra kontroller för att säkerställa att de rättigheter som lagstiftningen i nämnda medlemsstat skänker arbetstagarna i det landet respekteras, så finns det objektiva skillnader mellan situationen för, å ena sidan, företag med hemvist i den medlemsstat i vilken tjänsten tillhandahålls och, å andra sidan, företag med hemvist i en annan medlemsstat som utstationerar arbetstagare till förstnämnda medlemsstat i syfte att tillhandahålla en tjänst där (se, för ett liknande resonemang, Finalarte m.fl., C‑49/98, C‑50/98, C‑52/98–C‑54/98 och C‑68/98–C‑71/98, EU:C:2001:564, punkterna 63, 64 och 73, samt kommissionen/Belgien, EU:C:2012:814, punkt 48).

64

I det aktuella fallet är den hänskjutande domstolen av uppfattningen att den nationella lagstiftningen skulle kunna motiveras av skyddet för utstationerade arbetstagare, behovet av att kunna utföra en effektiv tillsyn av efterlevnaden av den belgiska lagstiftning som är tillämplig på dessa, förebyggandet av illojal konkurrens, däribland bekämpande av social dumpning, upprätthållandet av den ekonomiska balansen i socialförsäkringssystemet eller behovet av att förhindra bedrägeri och bekämpa missbruk. Den belgiska regeringen har även hävdat att den nationella lagstiftningen är motiverad av målen att skydda arbetstagarna, förebygga illojal konkurrens och bekämpa bedrägeri.

65

Det ska erinras om att EU-domstolen redan har slagit fast att bland de tvingande skäl av allmänintresse som kan motivera en inskränkning i friheten att tillhandahålla tjänster finns skyddet för arbetstagare (dom dos Santos Palhota m.fl., EU:C:2010:589, punkt 47 samt där angiven rättspraxis), förebyggandet av illojal konkurrens från företag som betalar sina utstationerade arbetstagare en lägre lön än minimilönen, i den mån denna målsättning anknyter till målet att skydda arbetstagarna genom kampen mot social dumpning (se, för ett liknande resonemang, dom Wolff & Müller, C‑60/03, EU:C:2004:610, punkterna 35, 36 och 41), liksom kampen mot bedrägeri, särskilt på det sociala området, och förebyggandet av missbruk, särskilt bekämpandet av dolt arbete, i den mån denna målsättning kan kopplas till bland annat målen att skydda den ekonomiska balansen i systemen för social trygghet (se, för ett liknande resonemang, dom Rüffert, C‑346/06, EU:C:2008:189, punkt 42 och där angiven rättspraxis).

66

EU-domstolen har också fastställt att medlemsstaterna har möjlighet att kontrollera att de nationella och unionsrättsliga bestämmelserna om tillhandahållande av tjänster iakttas, samt godtagit att de tvingande skäl av allmänintresse som motiverar de materiella bestämmelserna i en lagstiftning också kan motivera de kontrollåtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att dessa bestämmelser följs (se, för ett liknande resonemang, dom Arblade m.fl., EU:C:1999:575, punkt 38 och där angiven rättspraxis, samt dom dos Santos Palhota m.fl., EU:C:2010:589, punkt 48).

67

Beträffande den skyldighet att göra förhandsanmälan som artikel 153 i ramlagen i princip innebär för de oberoende tjänsteleverantörer som är lagligen etablerade i en annan medlemsstat än Konungariket Belgien och som önskar tillhandahålla tjänster i Belgien under en viss tid, har EU-domstolen bedömt att Konungariket Belgien kan motivera det hinder för friheten att tillhandahålla tjänster som denna bestämmelse leder till med målet att bekämpa bedrägeri, bland annat på det sociala området, att förebygga missbruk samt att skydda arbetstagare (se, för ett liknande resonemang, dom kommissionen/Belgien, EU:C:2012:814, punkt 45).

68

I det aktuella fallet framgår det av de handlingar som EU-domstolen förfogar över att den aktuella anmälningsskyldigheten åvilar tjänstemottagaren och kompletterar den skyldighet att göra en förhandsanmälan som redan åvilar de utstationerade arbetstagarnas arbetsgivare. Dessutom ska det påpekas att på det arbetsrättsliga området åtnjuter de arbetstagare som har utstationerats i Belgien av en arbetsgivare som är etablerad i en annan medlemsstat i princip – bland annat med stöd av direktiv 96/71 – vissa sociala rättigheter som den nationella lagstiftningen syftar till att garantera.

69

Härav följer att målen att skydda de utstationerade arbetstagarna och att bekämpa bedrägerier, som i det aktuella fallet har åberopats av den belgiska regeringen, också kan motivera den nu aktuella nationella lagstiftningen, och att denna lagstiftning, i den mån den utgör en nödvändig kontrollåtgärd för att säkerställa iakttagande av dessa tvingande skäl av allmänintresse i den mening som avses i rättspraxis (se ovan punkterna 65 och 66), i princip är ägnad att säkerställa att dessa mål uppnås.

70

Under dessa förhållanden ankommer det på den hänskjutande domstolen att, mot bakgrund av samtliga relevanta omständigheter, bedöma huruvida bestämmelserna står i proportion till förverkligandet av de angivna målen (se, för ett liknande resonemang, dom Finalarte m.fl., EU:C:2001:564, punkt 49, samt dom International Transport Workers’ Federation och Finnish Seamen’s Union, C‑438/05, EU:C:2007:772, punkt 84).

71

EU-domstolen har i detta avseende redan fastställt att skyldigheten för en arbetsgivare som är etablerad i en annan medlemsstat att i förväg underrätta värdmedlemsstatens myndigheter om närvaron av en eller flera utstationerade arbetstagare, den tidsperiod som förutses för denna närvaro och den eller de tjänster som tillhandahålls och som motiverar utstationeringen, utgör en effektiv och proportionerlig åtgärd som kan göra det möjligt för dessa myndigheter dels att kontrollera efterlevnaden av värdmedlemsstatens socialförsäkrings- och lönelagstiftning under den tid som utstationeringen varar, med beaktande av de skyldigheter som arbetsgivaren redan har att efterkomma enligt de socialrättsliga bestämmelser som är tillämpliga i ursprungsmedlemsstaten, dels att bekämpa bedrägeri (se, för ett liknande resonemang, dom dos Santos Palhota m.fl., EU:C:2010:589, punkterna 51, 53 och 54 samt där angiven rättspraxis).

72

Såsom den belgiska regeringen har angett kan den nu aktuella nationella lagstiftningen, eftersom den innebär en kontroll av den anmälningsskyldighet som åvilar arbetsgivaren till arbetstagare som utstationeras i Belgien under viss tid, betraktas som en konsekvens av denna skyldighet och anses vara nödvändig för att uppnå de mål som eftersträvas med Limosasystemet.

73

Vidare kan det betraktas som nödvändigt att vidta sanktionsåtgärder, inklusive straffrättsliga sådana, för att säkerställa att en nationell lagstiftning verkligen efterlevs, dock på villkor att den sanktionsåtgärd som vidtas till sin natur och till sitt belopp i varje enskilt fall står i proportion till hur allvarlig den aktuella överträdelsen är (se, för ett liknande resonemang, dom Louloudakis, C‑262/99, EU:C:2001:407, punkterna 69 och 70, samt dom kommissionen/Grekland, C‑156/04, EU:C:2007:316, punkt 72).

74

Med hänsyn till ovannämnda omständigheter framgår det att den aktuella nationella lagstiftningen kan stå i proportion till de mål som den hänskjutande domstolen och den belgiska regeringen har angett, vilket det dock ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma.

75

Mot denna bakgrund ska den hänskjutna frågan besvaras enligt följande. Artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en sådan lagstiftning i en medlemsstat som den i det nu aktuella fallet, enligt vilken mottagaren av tjänster som utförs av arbetstagare som har utstationerats av en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat är skyldig att, innan dessa arbetstagare påbörjar sin anställning, till behöriga myndigheter anmäla identitetsuppgifterna för dessa personer när de inte kan uppvisa bevis för den anmälan som deras arbetsgivare borde ha gjort till behöriga myndigheter i denna värdmedlemsstat innan tjänsterna började tillhandahållas, om en sådan lagstiftning kan motiveras av ett tvingande skäl av allmänintresse, såsom skyddet för arbetstagare eller kampen mot socialförsäkringsbedrägeri, och förutsatt att den är ägnad att säkerställa att det eller de legitima mål som eftersträvas uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma.

76

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i det nationella målet utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den hänskjutande domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

Artiklarna 56 FEUF och 57 FEUF ska tolkas så, att de inte utgör hinder för en sådan lagstiftning i en medlemsstat som den i det nu aktuella fallet, enligt vilken mottagaren av tjänster som utförs av arbetstagare som har utstationerats av en tjänsteleverantör som är etablerad i en annan medlemsstat är skyldig att, innan dessa arbetstagare påbörjar sin anställning, till behöriga myndigheter anmäla identitetsuppgifterna för dessa personer när de inte kan uppvisa bevis för den anmälan som deras arbetsgivare borde ha gjort till behöriga myndigheter i denna värdmedlemsstat innan tjänsterna började tillhandahållas, om en sådan lagstiftning kan motiveras av ett tvingande skäl av allmänintresse, såsom skyddet för arbetstagare eller kampen mot socialförsäkringsbedrägeri, och förutsatt att den är ägnad att säkerställa att det eller de legitima mål som eftersträvas uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål, vilket det ankommer på den hänskjutande domstolen att bedöma.