1.

Förevarande mål ger domstolen tillfälle att, för första gången, tolka direktiv 2008/104/EG om arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag. ( 2 )

2.

Auto- ja Kuljetusalan Työntekijäliitto AKT ry (finländska bil- och transportbranschens arbetarförbund) har väckt talan vid Arbetsdomstolen (Finland) i syfte att få fastställt att ett företag inom denna sektor och en arbetsgivarförening har åsidosatt en klausul i det tillämpliga kollektivavtalet, nämligen den klausul som avser anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag. Den finländska domstolen önskar få klarhet i huruvida denna klausul utgör en omotiverad begränsning av anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag som strider mot artikel 4.1 i direktiv 2008/104 och om denna klausul således inte ska tillämpas.

3.

Tvisten vid den nationella domstolen rör vissa av unionsrättens systemaspekter. För det första rör den strävan efter en balans mellan unionens socialrättsliga bestämmelser och principen om frihet att tillhandahålla tjänster. Vidare kan domstolen behöva uttala sig om den direkta effekten av direktiv 2008/104 inom ramen för en tvist mellan enskilda, i det här fallet ett företag och ett fackförbund.

4.

I artikel 28 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan), som har rubriken ”Förhandlingsrätt och rätt till kollektiva åtgärder”, föreskrivs följande:

”Arbetstagare och arbetsgivare, eller deras respektive organisationer, har i enlighet med unionsrätten samt nationell lagstiftning och praxis rätt att förhandla och ingå kollektivavtal på lämpliga nivåer och att i händelse av intressekonflikter tillgripa kollektiva åtgärder för att försvara sina intressen, inbegripet strejk.”

5.

I artikel 4 i direktiv 2008/104, som har rubriken ”Översyn av begränsningar eller förbud”, föreskrivs följande:

”1.   Begränsningar eller förbud mot anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag får endast motiveras av allmänintresset, särskilt arbetstagarnas skydd, kraven på hälsa och säkerhet i arbetet eller behovet av att garantera att arbetsmarknaden fungerar väl och att missbruk förhindras.

2.   Senast den 5 december 2011 ska medlemsstaterna, efter samråd med arbetsmarknadens parter i enlighet med nationell lagstiftning, kollektivavtal och praxis, göra en översyn av eventuella begränsningar eller förbud mot arbete som utförs av personal som hyrs ut av bemanningsföretag för att kontrollera om de är motiverade av de skäl som anges i punkt 1.

3.   Om sådana begränsningar eller förbud föreskrivs i kollektivavtal, får den översyn som avses i punkt 2 utföras av de parter på arbetsmarknaden som har förhandlat fram det berörda avtalet.

…

5.   Medlemsstaterna ska informera kommissionen om resultaten av den översyn som avses i punkterna 2 och 3 senast den 5 december 2011.”

6.

Direktiv 2008/104 införlivades med finländsk rätt genom en ändring av lag 55/2001 om arbetsavtal[työsopimuslaki (55/2001)], och lag 1146/1999 om utstationerade arbetstagare [lähetetyistä työntekijöistä annettu laki (1146/1999)].

7.

Som den hänskjutande domstolen har påpekat framgår det av motiveringen till förslaget till lagändring att den finländska regeringen betraktade skyldigheten till översyn i artikel 4 i direktiv 2008/104 som ett administrativt engångskrav att se över begränsningarna och förbuden avseende anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag och att informera kommissionen om resultaten av denna översyn. Som den hänskjutande domstolen har understrukit, innebär inte denna artikel 4, enligt nämnda förslag till lagändring, någon skyldighet för medlemsstaterna att ändra deras lagstiftning, ens för det fall en begränsning av anlitandet av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag inte kan motiveras av allmänintresset.

8.

Den 29 november 2011 meddelade den finländska regeringen kommissionen resultaten av den översyn som föreskrivs i artikel 4.2 och 4.3 i direktiv 2008/104.

9.

I det allmänna kollektivavtal som slöts år 1997 mellan de centralorganisationer som representerar arbetsgivare respektive fackföreningar ( 3 ) (nedan kallat 1997 års allmänna avtal) föreskrivs, i artikel 8.3 följande:

”Företag ska enbart anlita arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag vid arbetstoppar eller för att utföra arbetsuppgifter som är tidsbegränsade eller begränsade till sin natur, vilka till följd av vikt, begränsning i tiden, krävda yrkeskunskaper och specialutrustning eller liknande skäl inte kan utföras av den egna personalen.

Det är otillåtet att hyra in arbetstagare vilka förmedlats av företag som ställer olika slags arbetskraft till förfogande, för att utföra arbete inom ramen för ett företags sedvanliga verksamhet under en längre tidsperiod och under samma ledning som företagets anställda.

…”

10.

Kollektivavtalet för branschen för tankbilar och oljeprodukter (nedan kallat branschavtalet) innehåller en analog bestämmelse i dess klausul 29.1.

11.

Bil- och Transportbranschens Arbetarförbund AKT ry (nedan kallat AKT) är det fackförbund som bland annat representerar arbetstagarna inom branschen för tankbilar och oljeprodukter.

12.

Shell Aviation Finland Oy (nedan kallat Shell) levererar flygplansbränsle till 18 flygplatser i Finland. Företaget är medlem i arbetsgivarföreningen för bränslebranschen Öljytuote ry (nedan kallad Öljytuote).

13.

AKT har väckt talan vid den hänskjutande domstolen med yrkande om att Oljeprodukt RF och Shell ska förpliktas att betala dagsböter enligt artikel 7 i lag 36/1946 om kollektivavtal[työoehtosopimuslaki (36/1946)], för överträdelse av artikel 29.1 i branschavtalet. AKT har i sin ansökan gjort gällande att Shell sedan år 2008 regelbundet, i stor utsträckning, anlitar arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag för att utföra arbetsuppgifter som är identiska med dem som dess egna anställda utför. Denna användning av arbetstagare från bemanningsföretag är otillåten enligt den omtvistade avtalsbestämmelsen.

14.

Motparterna har svarat att anlitandet av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag var motiverat av legitima skäl, eftersom det i huvudsak hade till syfte att säkerställa ersättandet av arbetstagare under långa perioder av årlig semesterledighet och sjukskrivning. Vidare har de gjort gällande att artikel 29.1 i branschavtalet innehåller en begränsning som inte kan motiveras av de skäl som anges i artikel 4.1 i direktiv 2008/104. Enligt motparterna har den nationella domstolen en skyldighet att fastställa att tillämpning av avtalsbestämmelser som strider mot direktiv 2008/104 inte ska tillämpas.

15.

Den hänskjutande domstolen har angett att även om det råder tvivel avseende räckvidden av den skyldighet som föreskrivs för medlemsstaterna i artikel 4 i direktiv 2008/104, kan denna bestämmelse tolkas så att den medför en skyldighet för medlemsstaterna att se till att deras rättsordningar inte omfattar några omotiverade begränsningar eller förbud beträffande anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag. Enligt den hänskjutande domstolen följer klausulen 29.1 i branschavtalet emellertid ett annat synsätt än det som anges i direktiv 2008/104 genom att det förbjuder anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, utom i vissa specifika fall, i syfte att skydda företagens permanent anställda.

16.

Vidare har den hänskjutande domstolen önskat få klarhet i vilka slutsatser som ska dras för det fall en nationell bestämmelse inte är förenlig med direktiv 2008/104 i ett sådant fall som det som är aktuellt i målet vid den domstolen, vilket rör en tvist mellan enskilda.

17.

Arbetsdomstolen har mot denna bakgrund beslutat att förklara målet vilande och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

18.

Beslutet om hänskjutande av den 4 oktober 2013 inkom till domstolens kansli den 9 oktober 2013. Skriftliga yttranden har ingetts av AKT, Öljytoute och Shell, den finländska, den tyska, den franska, den ungerska, den polska, den svenska och den norska regeringen samt av kommissionen.

19.

Dessa parter i målet och berörda parter, med undantag för den franska, den ungerska och den polska regeringen, yttrade sig även vid förhandlingen den 9 september 2014.

20.

Den hänskjutande domstolens frågor rör tre områden knutna till tolkningen av artikel 4.1 i direktiv 2008/104:

21.

Jag kommer att pröva frågorna i turordning.

22.

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 4.1 i direktiv 2008/104 innebär en skyldighet för medlemsstaterna att undanröja förbud eller begränsningar av anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag när dessa inte kan motiveras av allmänintresset.

23.

Parterna i målet vid den hänskjutande domstolen och berörda parter är oense om vilken tolkning som ska göras av nämnda bestämmelse.

24.

Vissa av parterna anser att den aktuella bestämmelsen medför en skyldighet för medlemsstaterna att undanröja de begränsningar av anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag som inte kan motiveras. ( 4 )

25.

Andra parter ( 5 ) har i stället gjort gällande att artikel 4.1 i direktiv 2008/104 inte föreskriver någon materiell skyldighet, utan ska läsas tillsammans med artikel 4.2 i samma direktiv. I sistnämnda artikel föreskrivs en skyldighet för medlemsstaterna att göra en översyn av de begränsningar som är tillämpliga på anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, före utgången av fristen för införlivandet av direktiv 2008/104, för att kontrollera om de är motiverade av de ”skäl som anges i punkt 1”. Räckvidden av punkt 1 i denna artikel är således begränsad till att avgränsa föremålet för denna översyn. Nämnda punkt 1 medför bland annat inte någon skyldighet till resultat för medlemsstaterna i syfte att säkerställa att de begränsningar som finns i deras lagstiftning faktiskt är motiverade av allmänintresset.

26.

Enligt artikel 4.1 i direktiv 2008/104 får de begränsningar eller förbud mot anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag ”endast motiveras av allmänintresset”. Därefter följer en vägledande förteckning över vilka hänsyn som omfattas av detta.

27.

Det kan konstateras att denna lydelse bekräftar den tolkning av bestämmelsen enligt vilken begränsningar som inte är motiverade av hänsyn till allmänintresset, över vilka en vägledande ( 6 ) förteckning ges, strider mot unionsrätten. Om den aktuella bestämmelsen inte avsåg begränsningarnas förenlighet med unionsrätten, skulle den formulering enligt vilken de ”endast motiveras” av allmänintresset nämligen förlora sin betydelse.

28.

Denna lydelse uttrycker klart en materiell regel som omfattar förbud mot omotiverade begränsningar. I motsats till vad flera av parterna har gjort gällande, ( 7 ) är det enligt min uppfattning svårt att fastställa att det rör sig om en rent processuell bestämmelse, som liknar den som omfattas av de följande punkterna i denna artikel 4.

29.

Denna tolkning bekräftas enligt min mening av de teleologiska överväganden som ligger bakom det aktuella regelverket.

30.

Ingen av parterna har bestritt att direktiv 2008/104 dels avser arbetsvillkoren för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, dels de villkor som är tillämpliga vid anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag.

31.

Detta dubbla syfte, som återspeglas i själva rubriken på direktiv 2008/104, ( 8 ) återges i artikel 2 i detta direktiv, vilken hänför sig dels till behovet att skydda arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag och förbättra kvaliteten i det arbete som utförs av dem, genom att garantera att principen om likabehandling tillämpas på dem, dels till behovet att fastställa en lämplig ram för anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag för att effektivt bidra till att skapa arbetstillfällen och till att utveckla flexibla arbetsformer. ( 9 )

32.

De båda delarna av detta mål kompletterar varandra, varför det förefaller felaktigt att separera dem. Förbättringen av det grundläggande skyddet för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag medför nämligen ett ifrågasättande av behovet av vissa befintliga begränsningar eller förbud, vilket bör göra en större öppenhet mot denna arbetsform möjlig. ( 10 )

33.

I viss mån rör det sig om en gemensam aspekt för Europeiska unionens tre rättsakter om atypiskt arbete, avseende förhållandena för deltidsarbete och tillfälligt arbete. ( 11 ) Unionens har på området haft som övergripande mål att utveckla flexibla arbetsformer, samtidigt som syftet har varit att uppnå en ny nivå av harmonisering på socialrättens område. ( 12 ) Regleringsmodellen bakom denna förändring på området grundar sig på strävan efter en balans mellan flexibilitet och säkerhet på arbetsmarknaden och har kommit att kallas ”flexicurity”. ( 13 )

34.

Användandet av flexibla arbetsformer ska, enligt denna modell, göra det möjligt att öka arbetsmarknadens anpassningsförmåga, skapa arbetstillfällen och förbättra tillträdet för vissa prekära grupper, såsom unga arbetstagare, till permanent anställning. För vissa kan denna typ av anställning tjäna som språngbräda, ”stepping stone”, på arbetsmarknaden. ( 14 )

35.

Det dubbla målet återfinns i strukturen i direktiv 2008/104 vilket, med undantag för dess inledande bestämmelser (tillämpningsområde, syfte, definitioner) och slutbestämmelser, har två huvudlinjer: Kapitel II, som helt avser arbetsvillkoren för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag och artikel 4, vilken ingår i kapitel I, som avser begränsningar av anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag.

36.

Jag kan emellertid inte se på vilket sätt artikel 4 skulle kunna främja målen i direktiv 2008/104 om den endast innebar en skyldighet för medlemsstaterna att identifiera hindren för anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, utan att denna åtföljs av någon tvingande konsekvens.

37.

Enligt min uppfattning ska nämnda artikel 4, mot bakgrund av dess syfte, tolkas så att den inte bara föreskriver processuella skyldigheter (punkterna 2–5), utan även en materiell regel (punkt 1). Denna materiella regel förbjuder bibehållandet av begränsningar av anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag när de inte är motiverade, bland annat mot bakgrund av harmoniseringen av minimigränsen för sociala arbetsnormer. ( 15 )

38.

I punkterna 2–5 i nämnda artikel 4 föreskrivs en processuell mekanism som har till syfte att hjälpa till att genomföra detta förbud, genom en översyn av de befintliga begränsningarna på nationell nivå, som ett komplement till unionsrättens vanliga medel för genomförande. Om inte punkt 1 i samma artikel innehöll ett förbud mot omotiverade begränsningar skulle denna processuella mekanism inte ha något existensberättigande.

39.

Det är enligt min uppfattning inte rimligt att påstå att unionslagstiftaren enbart har velat föreskriva att medlemsstaterna endast skulle göra en icke-bindande inventering av begränsningarna, i rent upplysningssyfte och utan följder. Kommissionen har rätt att inhämta sådana upplysningar inom ramen för det allmänna uppdrag som åligger den med stöd av fördragen för att säkerställa tillämpningen av unionsrätten.

40.

Doktrinen är nästan helt enig i att artikel 4.1 i direktiv 2008/104 ska tolkas så att den ålägger medlemsstaterna en skyldighet att undanröja omotiverade begränsningar avseende anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag. ( 16 ) Vissa författare anser att det är uppenbart att denna bestämmelse har till syfte att finna en balans mellan den inre marknadens friheter och sociallagstiftningen och att den inte skulle få någon ändamålsenlig verkan om den tolkades enbart som en rekommendation. ( 17 )

41.

Samma resonemang förefaller ha inspirerat det gemensamma uttalande från arbetsmarknadens parter på europeisk nivå inom bemanningsföretagsbranschen, som gjordes kort tid innan direktiv 2008/104 formellt antogs. I detta uttalande erkänns behovet av att införa vissa begränsningar av anlitandet av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag i syfte att förebygga missbruk, samtidigt som det anges att omotiverade begränsningar ska undanröjas. ( 18 )

42.

Förarbetena tycks också förespråka en bindande karaktär för artikel 4.1 i direktiv 2008/104.

43.

Vissa av parterna har hävdat motsatsen, ( 19 ) och gjort gällande att det direktivförslag som kommissionen lade fram till Europeiska unionens råd i dess artikel 4.2 innehöll en uttrycklig bestämmelse enligt vilken medlemsstaterna skulle se över begränsningarna avseende anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag i syfte att kontrollera huruvida de fortfarande är motiverade och ”[o]m så inte är fallet ska [de] undanröja dessa begränsningar”. ( 20 ) Att denna sistnämnda mening togs bort i samband med diskussionerna inom rådet ( 21 ) innebär, enligt nämnda parter, att rådet inte ville förbjuda de omotiverade begränsningarna.

44.

Detta resonemang leder enligt min uppfattning in på villospår.

45.

För det första gäller den ändring som rådet gjorde under lagstiftningsprocessen artikel 4.2 i direktiv 2008/104, vilken avser översynsförfarandet. Däremot återgavs artikel 4.1, som är aktuell i förevarande mål, i oförändrat skick i rådets gemensamma ståndpunkt.

46.

Vidare diskuterades den förteckning över hänsyn till allmänintresset som anges i nämnda artikel 4.1 utförligt under lagstiftningsförfarandet. ( 22 ) Varför skulle institutionerna ha tillmätt denna bestämmelse en sådan vikt om den inte hade någon bindande karaktär?

47.

I detta hänseende kan inte skälen till varför den aktuella delen av artikel 4.2, enligt vilken medlemsstaterna skulle ”undanröja” begränsningarna, togs bort fastställas med säkerhet. Den mest sannolika förklaringen förefaller emellertid vara att rådet tog bort denna del på grund av att förbudet mot omotiverade begränsningar redan fanns i artikel 4.1, vilken förblev oförändrad.

48.

I motiveringen till den gemensamma ståndpunkten angav rådet nämligen att det ”i huvudsak har återgivit andan i Europaparlamentets ändring 34, ( 23 ) men ”inte har ansett det nödvändigt att bevara delen avseende undanröjandet av omotiverade begränsningar och förbud”. ( 24 ) I sitt meddelande om den gemensamma ståndpunkten till Europaparlamentet angav kommissionen att artikel 4.2 i direktiv 2008/104 följde Europaparlamentets ändring nr 34, ”förutom att den inte hänför till en skyldighet för medlemsstaterna att undanröja begränsningarna …, eftersom rådet varken anser det nödvändigt att upprepa verkan av det förbud som anges i artikel 4.1, eller lämpligt att precisera slutresultatet av översynen”. ( 25 ) Europaparlamentet godkände således den gemensamma ståndpunkten mot bakgrund av dessa överväganden. ( 26 )

49.

Förarbetena till direktiv 2008/104 stödjer således tolkningen att artikel 4.1 förbjuder bibehållandet av begränsningar av anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag som inte är motiverade av allmänintresset.

50.

Slutligen uttryckte den tyska regeringen tvivel beträffande frågan huruvida den rättsliga grunden för direktiv 2008/104 tillåter införande av en materiell bestämmelse i syfte att undanröja begränsningarna av anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag.

51.

Det ska påpekas att den rättsliga grunden för en rättsakt är relevant för dess tolkning genom att den till viss del kan belysa de mål som lagstiftaren har eftersträvat. Vidare ska den beaktas i syfte att, bland de olika möjliga tolkningarna, utesluta den som skulle kunna leda till att rättsakten ogiltigförklaras.

52.

Direktiv 2008/104 grundar sig på tidigare artikel 137.1 och 137.2 EG, som beviljade institutionerna en behörighet att ”genom direktiv anta minimikrav, som ska genomföras gradvis”, bland annat avseende ”arbetsvillkor”.

53.

Vissa av parterna ( 27 ) har gjort gällande att denna rättsliga grund utesluter möjligheten att tolka artikel 4.1 i direktiv 2008/104 som ett förbud mot omotiverade begränsningar av anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag. Enligt dem omfattas inte ett sådant förbud av ”arbetsvillkor” och utgör dessutom inte ett minimikrav i den mening som avses i den tidigare artikel 137 EG.

54.

Jag är inte övertygad om logiken i detta argument.

55.

Det förefaller fastställt att direktiv 2008/104 eftersträvar ett dubbelt mål. Det gäller inte endast arbetsvillkor för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, utan också begränsningar av anlitandet av denna typ av personal. I annat fall skulle artikel 4 häri, hur den än ska tolkas, inte fylla någon funktion.

56.

I detta hänseende utgör, enligt de ovannämnda parternas argument, inte den tidigare artikel 137 EG något hinder för att direktiv 2008/104 rör begränsningarna avseende anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag. Dessa parter har emellertid gjort gällande att denna rättsliga grund endast gör det möjligt att föreskriva mycket ”begränsade” eller ”enbart processuella” skyldigheter avseende sådana begränsningar.

57.

Det ska i detta hänseende erinras om att man vid valet av rättslig grund för rättsakten ska utgå från objektiva faktorer, särskilt rättsaktens mål och innehåll. ( 28 ) Jag kan emellertid inte se någon objektiv faktor som skulle motivera en åtskillnad, inom ramen för det tidigare EG-fördraget, mellan de materiella och de processuella bestämmelserna när det gäller att undanröja begränsningarna av anlitandet av en viss typ av personal.

58.

Om man ansåg att den rättsliga grund som valts för direktiv 2008/104 inte tillåter införande av bestämmelserna om anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag, skulle detta synsätt leda till att artikel 4 ogiltigförklarades, oberoende av den omständigheten att den föreskriver processuella skyldigheter eller materiella skyldigheter för medlemsstaterna.

59.

Således finner jag inte argumentet att den tidigare artikel 137 EG endast tillåter införandet av vissa processuella skyldigheter övertygande.

60.

Det ska vidare undersökas huruvida tolkningen enligt vilken artikel 4 i direktivet innehåller ett förbud mot omotiverade begränsningar av anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag inte ifrågasätter dess giltighet.

61.

Det ska erinras om att det i fast rättspraxis har slagits fast att om bedömningen av en unionsrättsakt visar att den har ett dubbelt syfte eller två beståndsdelar, och den ena av dessa kan identifieras som den huvudsakliga eller avgörande, medan den andra endast är av underordnad betydelse, ska rättsakten endast ha en rättslig grund, nämligen den som krävs med hänsyn till det huvudsakliga eller avgörande syftet eller den huvudsakliga eller avgörande beståndsdelen.

62.

Om det visas att en rättsakt har flera syften, vilka har ett sådant samband att de inte kan åtskiljas, utan att det ena syftet är sekundärt och indirekt i förhållande till det andra, kan en sådan rättsakt i undantagsfall ha flera rättsliga grunder som motsvarar syftena. ( 29 )

63.

Den huvudsakliga beståndsdelen i direktiv 2008/104 utgörs av dess bestämmelser om arbetsvillkor och det är uppenbart att dess artikel 4 har en underordnad betydelse. Detta förhållande framgår dels av strukturen i direktiv 2008/104 (ett helt kapitel avser arbetsvillkor), dels av det resonemang som fördes vid antagandet av detta. Det är först när arbetsvillkoren har harmoniserats som en viss liberalisering såvitt avser arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag kan vara berättigad.

64.

Den omständigheten att direktiv 2008/104 hör samman med fördragets sociala bestämmelser hindrar således inte att det eftersträvar det underordnade målet att undanröja vissa begränsningar av anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag.

65.

Det ska exempelvis påpekas att direktiv 97/81 om deltidsarbete, som antogs på grundval av fördragets sociala bestämmelser, också eftersträvar ett dubbelt mål som dels består i att främja deltidsarbete, dels i att undanröja diskriminering av deltidsarbetande i förhållande till heltidsarbetande. Dessutom innehåller detta direktiv en bestämmelse som syftar till att undanröja hinder mot deltidsarbete. ( 30 )

66.

Mot bakgrund av dessa överväganden anser jag att direktiv 2008/104 antogs på ett korrekt sätt på grundval av den äldre artikel 137 EG, utan hänvisning till de äldre artiklarna 47.2 EG och 55 EG avseende tjänster, trots den omständigheten att det, i dess artikel 4, innehåller vissa bestämmelser som är tillämpliga på begränsningar av tjänsteprestationer på området för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag.

67.

Klaganden i målet vid den hänskjutande domstolen har även åberopat principen om arbetsmarknadens parters oberoende ställning och bestritt att förbudet mot omotiverade begränsningar av anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag kan tillämpas på kollektivavtalsklausuler. Sådana klausuler åtnjuter, enligt klaganden, en immunitet som följer av den grundläggande rätten till kollektiva förhandlingar som föreskrivs i artikel 28 i stadgan.

68.

Det ska erinras om att domstolen i fast praxis har slagit fast att artiklarna 45 FEUF, 49 FEUF och 56 FEUF inte endast gäller för offentliga myndigheters verksamhet, utan även omfattar andra former av regleringar som syftar till att på ett kollektivt sätt reglera förvärvsarbete, egenföretagares verksamhet och tillhandahållande av tjänster. Domstolen har vid flera tillfällen bekräftat att kollektivavtalsbestämmelser inte är undantagna från tillämpningsområdet för bestämmelserna om de friheter som fastställs i fördraget. ( 31 ) I den mån ett kollektivavtal innehåller en bestämmelse som begränsar anlitandet av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag omfattas den således av tillämpningsområdet för artikel 56 FEUF.

69.

Även om arbetsmarknadens parter har självbestämmanderätt enligt unionsrätten, ska deras rätt att förhandla och ingå kollektivavtal utövas i enlighet med unionsrätten. ( 32 )

70.

Domstolen har således funnit att arbetsmarknadens parter ska iaktta de bestämmelser i unionens sekundärrätt som konkretiserar principen om icke-diskriminering i frågor som rör arbetslivet. Den omständigheten att unionens sekundärrätt utgör hinder för att tillämpa en bestämmelse i ett kollektivavtal påverkar inte rätten att förhandla och ingå kollektivavtal, som slås fast i artikel 28 i stadgan. ( 33 ) Om en bestämmelse i ett kollektivavtal är otillåten enligt unionsrätten, måste den nationella domstolen underlåta att tillämpa den. ( 34 )

71.

Enligt min uppfattning ska dessa överväganden tillämpas lika strikt på artikel 4.1 i direktiv 2008/104, eftersom det gäller en bindande regel som genomför en frihet som föreskrivs i fördraget och beträffande vilken det inte föreskrivs något undantag till förmån för kollektivavtal. ( 35 )

72.

Detta synsätt överensstämmer med den omständigheten att bestämmelserna i unionens direktiv på arbetsrättsområdet kan genomföras inte bara genom lagstiftning utan också genom kollektivavtal med allmän tillämpning. Således har medlemsstaterna, med stöd av artikel 11.1 i direktiv 2008/104 inte bara en skyldighet att vidta de åtgärder som är nödvändiga för att följa direktivet, utan även att försäkra sig om att arbetsmarknadens parter inför nödvändiga bestämmelser genom avtal.

73.

I detta hänseende ser jag inget rimligt skäl till att påstå att kollektivavtalen borde privilegieras i förhållande till medlemsstaternas lagstiftning och undantas från tillämpningen av unionsrätten.

74.

Dessa överväganden innebär inte på något sätt att friheten att tillhandahålla tjänster går före rätten till kollektiva förhandlingar. Att genom bindande bestämmelser föreskriva vissa begränsningar av innehållet i kollektivavtalen påverkar inte utnyttjandet av denna grundläggande rättighet.

75.

Den rätt till kollektiva förhandlingar som föreskrivs i artikel 28 i stadgan utgör således inte hinder för tolkningen av artikel 4.1 i direktiv 2008/104, enligt vilken de begränsningar som kollektivavtalen föreskriver för anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag måste vara motiverade av allmänintresset, för att inte förklaras strida mot unionsrätten.

76.

Jag vill även rikta domstolens uppmärksamhet mot en mer allmän teleologisk tolkning.

77.

Unionens rättsordning grundar sig på den systemprincip som erkänner de nationella domstolarnas grundläggande roll i genomförandet av dess bestämmelser.

78.

Av det system som infördes genom artikel 267 FEUF följer att de funktioner som de nationella domstolarna respektive Europeiska unionens domstol tilldelats är nödvändiga mot bakgrund av unionens rättsordnings karaktär. En bestämmelse enligt vilken medlemsstaternas domstolar fråntas sin behörighet att tolka och tillämpa unionsrätten och domstolen sin behörighet att besvara frågor som de nationella domstolarna hänskjuter för förhandsavgörande skulle förändra omfattningen av den behörighet som unionens institutioner och medlemsstaterna har enligt fördragen och som är nödvändig för att bibehålla unionsrättens karaktär. ( 36 )

79.

Den tolkning som vissa medlemsstater har gjort i förevarande mål, enligt vilken medlemsstaterna ska göra en översyn av begränsningarna av anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag utan tvång vad gäller resultatet av denna översyn, är enligt min mening inte förenlig med denna princip.

80.

Enligt denna tolkning, har endast medlemsstaternas myndigheter, eventuellt tillsammans med arbetsmarknadens parter, till uppgift att identifiera begränsningar av anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag och leda det förfarande som logiskt sett ska medföra att de begränsningar som inte är motiverade ändras eller undanröjs.

81.

Den tyska regeringen har i sitt skriftliga yttrande i detta hänseende hänfört sig till en ”administrativ översyn” (administrative Überprüfung), samtidigt som den har tillstått att den aktuella artikel 4 i direktiv 2008/104, i enlighet med dess innebörd och mål, skulle kunna omfatta en oskriven skyldighet att undanröja eller anpassa de begränsningar som inte kan motiveras.

82.

Kommissionen gjorde vid förhandlingen ( 37 ) gällande att den tolkning enligt vilken artikel 4 i direktiv 2008/104 endast föreskriver processuella skyldigheter inte fråntar den dess ändamålsenliga verkan. Enligt kommissionen skulle den, varje gång som den får vetskap om att en begränsning existerar, kunna påbörja en dialog med myndigheterna i den berörda medlemsstaten i syfte att finna det bästa sättet att få bestämmelsen att överensstämma med direktivet. Den skulle även kunna inleda ett överträdelseförfarande.

83.

På samma sätt har det anförts kritik mot artikel 4.1 i direktiv 2008/104 och gjorts gällande att det skulle vara riskabelt att låta de nationella domstolarna bedöma huruvida begränsningarna är motiverade och proportionerliga. Enligt dem skulle tillämpningen av hänsyn till allmänintresset och kriterier för proportionalitet, om den överläts till de nationella domstolarna, bli riskabel och ytterst oförutsägbar, likt ”kvicksand”. ( 38 )

84.

Enligt min uppfattning skulle det strida mot grundpelarna i unionsrättens system om de administrativa organen tillskrevs en exklusiv behörighet för att kontrollera huruvida den nationella lagstiftningen överensstämmer med ett av unionens direktiv och denna behörighet samtidigt fråntogs de nationella domstolarna.

85.

Det ska påpekas att detta synsätt inte bara skulle utesluta de nationella domstolarna från förfarandet för genomförande av artikel 4 i direktiv 2008/104, utan även ifrågasätta deras behörighet att undersöka de begränsningar som är tillämpliga på arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag mot bakgrund av artikel 56 FEUF.

86.

Ett sådant synsätt är enligt min uppfattning inte förenligt med målet med unionens rättssystem, eftersom det skulle frånta medlemsstaternas domstolar den huvudsakliga uppgift som de har anförtrotts beträffande genomförandet av unionsrätten.

87.

Enligt skäl 22 i direktiv 2008/104 bör detta direktiv genomföras med iakttagande av fördragets bestämmelser, bland annat om tillhandahållande av tjänster. Således ska sambandet mellan artikel 56 FEUF och artikel 4.1 i direktiv 2008/104 undersökas.

88.

Det ska påpekas att ratio legis för artikel 4.1 i direktiv 2008/104 inte överensstämmer med ratio legis för principen om frihet att tillhandahålla tjänster. Nämnda artikel 4.1 har nämligen till syfte att undanröja omotiverade hinder för anlitandet av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag i syfte att främja denna flexibla arbetsform och således medverka till skapandet av arbetstillfällen och till integrering på arbetsmarknaden.

89.

Eftersom anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag kräver att det finns mellanhänder (bemanningsföretagen), utgör emellertid varje begränsning av denna form av arbete också en begränsning av dessa företags tillhandahållande av tjänster. Liberaliseringen av denna arbetsform innebär således en liberalisering av bemanningsföretagens tjänster, eftersom det rör sig om två sidor av samma mynt.

90.

Således är artikel 4.1 i direktiv 2008/104, även om den avser begränsningar beträffande ”anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag” och således främst gäller dessa arbetstagares situation, ( 39 ) även tillämplig på begränsningar avseende bemanningsföretagens tillhandahållande av tjänster.

91.

Det ska påpekas att förbudet mot begränsningar av bemanningsföretagens frihet att tillhandahålla tjänster redan följer av artikel 56 FEUF. ( 40 ) Eftersom begränsningarna avseende anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag även utgör hinder för bemanningsföretagens tillhandahållande av tjänster, konkretiserer artikel 4.1 i direktiv 2008/104 det förbud som följer av artikel 56 FEUF.

92.

I detta hänseende preciseras i nämnda artikel 4.1 de tvingande hänsyn till allmänintresset som särskilt kan motivera sådana begränsningar. Vidare utvidgar den tillämpningen av principen om frihet att tillhandahålla tjänster till för medlemsstaterna inhemska situationer, eftersom det nu rör sig om ett harmoniserat unionsrättsligt område och tillämpningen av direktiv 2008/104 inte kräver att någon gränsöverskridande omständighet föreligger.

93.

Sammanfattningsvis föreslår jag att den första tolkningsfrågan ska besvaras så att artikel 4.1 i direktiv 2008/104 förbjuder bibehållande och införande av förbud eller begränsningar av anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag som inte är motiverade av allmänintresset, särskilt arbetstagarnas skydd, kraven på hälsa och säkerhet i arbetet eller behovet av att garantera att arbetsmarknaden fungerar väl och att missbruk förhindras.

94.

För det fall domstolen skulle besluta att inte följa mitt förslag och i stället tolka nämnda artikel 4.1 som ogiltig eller utan normativt värde, anser jag att det skulle vara lämpligt att domstolen i sin dom uttryckligen erinrar om att artikel 56 FEUF förblir fullt tillämplig på sådana begränsningar som dem som avses i förevarande mål.

95.

Denna precision förefaller särskilt viktig, eftersom vissa parter tycks göra gällande att de aktuella begränsningarna inte är underställda de nationella domstolarnas prövning varken enligt artikel 4 i direktiv 2008/104 (i den mån denna artikel endast skulle ange processuella skyldigheter) eller mot bakgrund av artikel 56 FEUF (när det gäller ett harmoniserat område). ( 41 )

96.

Sekundärrätten kan inte begränsa tillämpningsområdet för de grundläggande rättigheterna. För det fall domstolen skulle anse att direktiv 2008/104 inte förbjuder bibehållandet av begränsningar av anlitandet av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, ankommer det ändå på den nationella domstolen att pröva huruvida begränsningarna kan vara motiverade med tillämpning av artikel 56 FEUF.

97.

Det ska i detta hänseende påpekas att det är uppenbart att den ifrågasatta bestämmelsen kan få gränsöverskridande verkningar som är relevanta i förhållande till artikel 56 FEUF, vilken således är potentiellt tillämplig på målet vid den hänskjutande domstolen. ( 42 )

98.

Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida en sådan bestämmelse som den som föreskrivs i artikel 29.1 i branschavtalet utgör en begränsning i den mening som avses i artikel 4.1 i direktiv 2008/104 och, i förekommande fall, huruvida den kan motiveras.

99.

Det ska erinras om att det i artikel 4.1 i direktiv 2008/104 föreskrivs att begränsningar eller förbud mot anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag endast får motiveras av allmänintresset, särskilt arbetstagarnas skydd, kraven på hälsa och säkerhet i arbetet eller behovet av att garantera att arbetsmarknaden fungerar väl och att missbruk förhindras.

100.

Som ordet ”särskilt” antyder rör det sig inte om någon uttömmande förteckning. Det följer av lydelsen av ovannämnda bestämmelse att denna lämnar en möjlighet, som redan har godtagits inom ramen för tillämpningen av de i fördraget stadgade friheterna, att med tvingande hänsyn till allmänintresset motivera de begränsningar som är tillämpliga på inhemska tjänsteleverantörer och tjänsteleverantörer från andra medlemsstater utan åtskillnad.

101.

Det ska i detta hänseende erinras om att artikel 56 EG inte bara innebär att det är nödvändigt att avskaffa all form av diskriminering på grund av nationalitet av ett tjänsteföretag som är etablerat i en annan medlemsstat utan även att det är nödvändigt att avskaffa varje inskränkning – även om den är tillämplig på inhemska tjänsteföretag och tjänsteföretag från andra medlemsstater utan åtskillnad – som innebär att tjänster som tillhandahålls av ett tjänsteföretag som är etablerat i en annan medlemsstat, där detta företag lagligen utför liknande tjänster, förbjuds, hindras eller blir mindre attraktiva. ( 43 )

102.

En sådan begränsning som är tillämplig utan åtskillnad kan emellertid rättfärdigas i den mån den grundas på tvingande hänsyn till allmänintresset som ännu inte säkerställts genom de bestämmelser som tjänsteleverantören måste följa i den medlemsstat där denne har hemvist, förutsatt att de är ägnade att säkerställa att det mål som eftersträvas med lagstiftningen uppnås och att de inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det målet. ( 44 )

103.

Dessa överväganden som i princip gäller på ett område som inte har harmoniserats på unionsnivå, är även relevanta i förevarande mål, eftersom artikel 4.1 i direktiv 2008/104 konkretiserar artikel 56 FEUF på området för anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag.

104.

Det ska i detta hänseende påpekas att artikel 4.1 i direktiv 2008/104 omfattar begränsningar som är tillämpliga på bemanningsföretagens tjänster, eftersom dessa begränsningar avser anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag. Artikel 56 FEUF är således tillämplig på de nationella bestämmelser som påverkar bemanningsföretagens tillhandahållande av tjänster, utöver de bestämmelser som avser ”anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag”. ( 45 )

105.

En entydig tillämpning av de aktuella bestämmelserna kräver att de villkor för en motivering av begränsningarna som avses i artikel 4.1 i direktiv 2008/104 ska vara identiska med dem som gäller för en tillämpning av artikel 56 FEUF. Detta övervägande bekräftas av det nära samband som föreligger mellan dessa bestämmelser, samt av skäl 22 i direktiv 2008/104 som erinrar om behovet av att tillämpa dess bestämmelser med beaktande av fördragets bestämmelser om etableringsfrihet och frihet att tillhandahålla tjänster.

106.

Beträffande den klausul som är föremål för målet vid den hänskjutande domstolen, ska det påpekas att den består av två skilda bestämmelser:

107.

En jämförande tolkning av dessa båda bestämmelser begränsar således möjligheten att anlita arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag dels beroende på de arbetsuppgifter som ska utföras, dels beroende på under vilken tidsperiod dessa ska utföras. Nämnda bestämmelser begränsar således möjligheten att anlita denna form av arbetskraft och har även en begränsande verkan för bemanningsföretagens tjänster, varför bestämmelserna otvivelaktigt utgör begränsningar i den mening som avses i artikel 4.1 i direktiv 2008/104.

108.

De flesta av parterna i förfarandet, med undantag för motparten i målet vid den hänskjutande domstolen, har gjort gällande att de aktuella begränsningarna är motiverade av hänsyn till allmänintresset beträffande behovet av att garantera att arbetsmarknaden fungerar väl och att missbruk förhindras.

109.

Som den finländska regeringen har förklarat rör det sig nämligen om att hindra att en arbetsuppgift som ingår i stabila arbetsförhållanden inte, utan ett legitimt skäl, ska anförtros arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag och således att säkerställa att anlitandet av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag inte medför en förlust av arbetstillfällen inom användarföretaget.

110.

Det ska i detta hänseende påpekas att det följer av de överväganden som ligger till grund för antagandet av direktiv 2008/104 att anlitandet av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag inte ska betraktas som ett substitut för stabila arbetsformer.

111.

För det första grundar sig unionens lagstiftning på arbetsrättsområdet på den grundläggande premissen att anställningskontrakt i form av tillsvidareanställning är det vanliga anställningsförhållandet. ( 46 ) Bestämmelserna i direktiv 2008/104, särskilt dess artikel 6 om tillgång för arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag till anställning i kundföretaget, visar också att direktanställning utgör ett priviligierat arbetsförhållande jämfört med anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag.

112.

Vidare följer det av definitionerna i artikel 3 i direktiv 2008/104 att anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag innebär att arbetet är ”tillfälligt”. ( 47 ) Av detta kan slutsatsen dras att denna form av arbete inte är anpassad till alla omständigheter, särskilt när behovet av arbetskraft är permanent.

113.

Direktiv 2008/104 definierar emellertid inte anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag och har inte heller till syfte att räkna upp de fall som kan motivera anlitande av sådana arbetstagare. I skäl 12 i direktivet erinras däremot om att arbetsmarknadernas mångfald ska respekteras.

114.

Eftersom lagstiftaren har valt att inte avgränsa de situationer som berättigar anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, har medlemsstaterna behållit ett stort utrymme för skönsmässig bedömning i detta hänseende.

115.

Detta stora utrymme för skönsmässig bedömning följer av medlemsstaternas behörighet att göra politiska val som påverkar utvecklingen av arbetsmarknaden och lagstifta därefter, med iakttagande av unionsrätten. Det stora utrymmet för skönsmässig bedömning bekräftas även av förekomsten av den klausul mot sänkning av den sociala skyddsnivån som återfinns i artikel 9.2 i direktiv 2008/104. Medlemsstaterna ska nämligen ha ett betydande handlingsutrymme i syfte att se till att undanröjandet av vissa begränsningar inte leder till en sänkning av den allmänna skyddsnivån för arbetstagare inom det berörda området.

116.

Enligt min uppfattning kan en medlemsstat, utan att överskrida gränserna för detta utrymme för skönsmässig bedömning, föreskriva att anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag är tillåtet under omständigheter som överensstämmer med den tillfälliga arten av denna arbetsform, under förutsättning att denna inte används på bekostnad av direktanställning.

117.

Det ankommer på den hänskjutande domstolen att fastställa huruvida klausul 29.1 i branschavtalet som avses i målet vid den domstolen är motiverad med stöd av sistnämnda övervägande.

118.

Det ska emellertid påpekas att lydelsen i nämnda bestämmelse antyder att detta är fallet.

119.

För det första är det enligt min uppfattning, med hänsyn till det slag av arbete som utförs av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag som beskrivs i punkterna 111 och 112 ovan, motiverat att begränsa användningen av denna arbetsform, liksom föreskrivs i artikel 29.1 i branschavtalet, till ”arbetstoppar eller för att utföra arbetsuppgifter som är tidsbegränsade eller begränsade till sin natur, vilka till följd av vikt, begränsning i tiden, krävda yrkeskunskaper och specialutrustning eller liknande skäl inte kan utföras av [kundföretagens] [egen personal]”.

120.

Vidare främjar den omtvistade bestämmelsen, eftersom den förbjuder anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag jämte företagets egna anställda under en ”längre tidsperiod”, enligt min mening ett legitimt mål som syftar till att begränsa missbruk avseende användningen av denna arbetsform. I enlighet med de bakomliggande riktlinjerna för unionsrättens bestämmelser ska nämligen anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag inte ske på bekostnad av direktanställning, utan tvärtom leda till säkrare arbetsformer.

121.

Bibehållandet under en längre tid av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag kan, även om denna arbetsform till sin art ska vara tidbegränsad, vara ett tecken på missbruk av denna arbetsform.

122.

Det ska påpekas att antagandet av åtgärder i syfte att förebygga missbruk vid slutandet av avtal om anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag inte kan rättfärdiga ett nästan generellt uteslutande av denna arbetsform, såsom ett förbud mot anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag i en hel bransch eller fastställandet av en kvot för denna typ av avtal, i avsaknad av varje annat objektivt mål. En åtgärd i syfte att förebygga missbruk vid utnyttjandet av en rättighet kan inte likställas med ett förnekande av den aktuella rättigheten.

123.

Detta är inte fallet i förevarande mål, eftersom de aktuella begränsningarna endast beskriver de objektiva skälen till anlitandet av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, och inte har till syfte att undanröja denna arbetsform.

124.

En sådan nationell bestämmelse som den som är aktuell i målet vid den hänskjutande domstolen, vilken dels begränsar anlitandet av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag till arbetsuppgifter som, med hänsyn till deras tidsbegränsade eller begränsade natur, fyller ett behov av tillfällig arbetskraft, dels förbjuder inhyrning av arbetskraft som förmedlats av bemanningsföretag för att utföra arbete vid sidan av företagets egen personal under en längre tidsperiod, är således enligt min uppfattning motiverad av hänsyn till allmänintresset avseende behovet av att garantera att arbetsmarknaden fungerar väl och att missbruk förhindras.

125.

När det gäller proportionaliteten av dessa begränsningar ska det påpekas att parternas yttranden vittnar om en stor skillnad mellan medlemsstaternas synsätt beträffande eventuella begränsningar av anlitandet av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag. ( 48 )

126.

Den varierande strängheten av de begränsningar som införts beträffande anlitande av arbetskraft som hyrs ut av bemanningsföretag kan emellertid inte påverka bedömningen av om de bestämmelser som ska prövas är nödvändiga och står i proportion till sitt syfte. ( 49 )

127.

Även om det ankommer på den nationella domstolen att göra denna proportionalitetsprövning, ska det emellertid inledningsvis påpekas att de begränsningar som införts genom den omtvistade klausulen inte förefaller gå utöver vad som är nödvändigt för att säkerställa det mål som eftersträvas med bestämmelsen.

128.

För det första är nämnda begränsningar nära knutna till de legitima mål som eftersträvas, genom att de enbart har till syfte att i konkreta ordalag uttrycka den tidsbegränsade natur som präglar anlitandet av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag och på så sätt undvika att denna arbetsform ersätter direktanställning. För det andra framstår nämnda begränsningar, då de bland annat avser ”arbetsuppgifter” och en ”längre tidsperiod”, som tillräckligt allmänna för att tillåta beaktande av olika individuella förhållanden inom de olika kundföretagen.

129.

Sammanfattningsvis anser jag att artikel 4.1 i direktiv 2008/104 inte utgör hinder för en nationell bestämmelse som, dels begränsar anlitandet av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag till arbetsuppgifter som är tillfälliga och som, av objektiva skäl, inte kan utföras av arbetstagare som är direkt anställda av kundföretaget, dels förbjuder anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag för att utföra arbetsuppgifter som är identiska med dem som utförs av direktanställda arbetstagare under en längre tidsperiod.

130.

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i vilken roll den har enligt unionsrätten, för det fall den skulle fastställa att den omtvistade klausulen strider mot artikel 4.1 i direktiv 2008/104.

131.

Det är, mot bakgrund av mitt förslag till svar på den andra tolkningsfrågan, inte nödvändigt att besvara denna fråga. Jag ska dock behandla den kort.

132.

Det bör inledningsvis erinras om att de nationella domstolarna är bundna av en skyldighet att tolka nationell rätt direktivkonformt, vilken även omfattar bestämmelser i kollektivavtal. ( 50 )

133.

Den hänskjutande domstolen undrar om den nationella rätten kan tolkas i enlighet med direktiv 2008/104, eftersom detta direktiv och branschavtalet har motstridiga angreppssätt vad gäller arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag och då finländsk rätt inte innehåller några specifika bestämmelser i syfte att införliva förbudet till följd av artikel 4.1 i direktiv 2008/104.

134.

Det ska i detta hänseende erinras om att skyldigheten att tolka den nationella rätten direktivkonformt inte är begränsad till en tolkning av inhemska bestämmelser i syfte att införliva direktiv 2008/104, utan den kräver även att den nationella domstolen beaktar hela den nationella rätten för att bedöma i vilken mån den kan tillämpas utan att det leder till ett resultat som strider mot det som eftersträvas genom direktivet. ( 51 )

135.

Avsaknaden av införlivandeåtgärder hindrar således inte den nationella domstolen från att, med beaktande av hela den nationella rätten, pröva om den genom tolkning kan finna en lösning som är förenlig med unionsrätten.

136.

För det fall en direktivkonform tolkning inte är möjlig ska det undersökas huruvida artikel 4.1 i direktiv 2008/104 har direkt effekt.

137.

Nämnda bestämmelse förefaller, mot bakgrund av dess innehåll, kunna ha direkt effekt. Det ska emellertid undersökas huruvida motparten i målet vid den nationella domstolen kan göra den gällande mot en fackförening.

138.

Domstolen har visserligen inte alltid tillerkänt unionens direktiv direkt effekt i tvister där enbart enskilda står mot varandra, ( 52 ) men det följer av rättspraxis att de grundläggande rättigheter som stadgas i fördraget har direkt effekt i tvister mellan enskilda, i den meningen att de kan åberopas direkt av ett företag mot en fackförening eller en sammanslutning av fackföreningar. ( 53 )

139.

Det är enligt min uppfattning logiskt att tillerkänna bestämmelsen i artikel 4.1 i direktiv 2008/104 samma effekt. Den bestämmelsen konkretiserar förbudet mot begränsningar av friheten att tillhandahålla tjänster inom det specifika området för anlitande av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag.

140.

Innan direktiv 2008/104 antogs omfattades de nationella åtgärder som begränsade anlitandet av arbetstagare som hyrs ut av bemanningsföretag, då de också utgjorde hinder för tillhandahållandet av tjänster på detta område, potentiellt av förbudet i artikel 56 FEUF. Enligt min uppfattning skulle det inte vara rimligt att låta sådana åtgärder undgå förbudet enbart på grund av att detta förbud nu specifikt uttrycks i direktiv 2008/104 och att direktiv inte, i princip, ska tillämpas direkt i förhållanden mellan enskilda.

141.

För att vara precis, är det inte min avsikt att göra ytterligare tillägg till diskussionen om den direkta effekt som vissa unionsrättsliga principer kan ha mellan enskilda, särskilt när de har konkretiserats genom direktiven. ( 54 )

142.

Situationen i förevarande mål är enligt min uppfattning mycket mindre kontroversiell, eftersom artikel 4.1 i direktiv 2008/104 inte på något sätt påverkar det materiella innehållet i artikel 56 FEUF vilken, för övrigt, med stöd av rättspraxis har direkt effekt i vissa horisontella relationer.

143.

Nämnda artikel 4.1 begränsar sig nämligen till att ange ett förbud mot omotiverade begränsningar av anlitande av arbetstagare son hyrs ut av bemanningsföretag i en sekundärrättsakt som medför en harmonisering av detta område (medan sådana begränsningar tidigare omfattades av artikel 56 FEUF), och till att precisera de skäl av allmänintresse som kan motivera nämnda begränsningar.

144.

Vidare betyder harmoniseringen på detta område att det inte längre är nödvändigt att söka efter en gränsöverskridande omständighet som annars skulle vara ett villkor för tillämpningen av bestämmelserna om de grundläggande friheterna. Enligt fast rättspraxis är nämligen direktiv 2008/104 tillämplig på inhemska situationer.

145.

Det ska emellertid påpekas att en tillämpning av artikel 56 FEUF på en sådan tvist som den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen, trots att den avser personer från samma medlemsstat, inte är utesluten, även om man bortser från direktiv 2008/104.

146.

Det är nämligen uppenbart att den omtvistade bestämmelsen kan ge upphov till de gränsöverskridande verkningar som är relevanta enligt artikel 56 FEUF, bland annat på grund av att den kan hindra Shells tillgång till tjänster som erbjuds av bemanningsföretag som är etablerade i andra medlemsstater. ( 55 ) I en sådan situation är det enligt min uppfattning onödigt att försöka hitta en gränsöverskridande omständighet, specifik för fallet, beroende på exempelvis huruvida Shell, under den relevanta perioden har anlitat arbetstagare som hyrts ut av ett bemanningsföretag som har sitt säte utanför Finland, eller huruvida en av de uthyrda arbetstagare som arbetade för Shell under denna period inte kom från en annan medlemsstat.

147.

Således föreslår jag, för det fall domstolen skulle komma att behandla den tredje tolkningsfrågan, att den ska besvaras så att ett företag kan åberopa artikel 4.1 i direktiv 2008/104 mot en fackförening.

148.

Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen besvarar Arbetsdomstolens tolkningsfrågor enligt följande: