1.

Förevarande överklagande av ett beslut som meddelats av tribunalen ( 2 ) (nedan kallat det överklagade beslutet) ger huvudsakligen upphov till procedurfrågor som har stor praktisk betydelse.

2.

Målet avser i huvudsak frågan huruvida och – om så är fallet – under vilka förutsättningar en fastställelsetalan kan väckas vid unionsdomstolarna, för den händelse dessa på grund av en skiljedomsklausul är behöriga enligt artikel 272 FEUF att träffa avgöranden i tvister mellan Europeiska kommissionen och ett privat företag.

3.

Klaganden, ett grekiskt företag, fick olika betalningar från Europeiska kommissionen i samband med tre projekt (Ontology enabled E-Gov Service Configuration (ONTOGOV), Fostering self-adaptive e-government service improvement using semantic technologies (FIT) och Risk Assessment for Customs in Western Balkans (RACWeb)).

4.

Kontrakt mellan klaganden och kommissionen låg till grund för genomförandet av projekten och betalningarna. För kontrakten skulle enligt parternas önskan belgisk rätt gälla. Enligt kontrakten skulle kommissionen efter styrkande betala vissa stödberättigande kostnader som klaganden hade. Det hade uttryckligen avtalats att kommissionen i efterhand skulle kontrollera att betalningarna faktiskt också hade gjorts beträffande stödberättigande kostnader.

5.

För tvister om giltigheten, genomförandet eller tolkningen av kontrakten var unionsdomstolarna behöriga enligt skiljedomsklausuler i kontrakten.

6.

När projekten hade avslutats lät kommissionen år 2008, såsom avtalats, med hjälp av ett externt revisionsföretag kontrollera att de kostnader som klaganden hade redovisat faktiskt var stödberättigande och att det således hade varit fråga om betalningar som kommissionen ansåg har en rättslig grund. I samband med kontrollen fann revisorn att det var tveksamt om alla betalningar hade en rättslig grund. Det påtalades i synnerhet att klagandens högsta chefer (som hade hög timersättning) skulle ha agerat för projekten i avsevärd omfattning. Inte heller ett meningsutbyte som pågick i flera års tid – fram till maj 2012 – mellan klaganden och det organ vid kommissionen som har ansvar för extern revision ledde till att parterna kunde enas om huruvida ett sammanlagt belopp på 547653,42 euro (nedan kallat de omtvistade kostnaderna) var stödberättigande. ( 3 )

7.

Trots att kommissionen utanför domstol hade signalerat att den fortfarande var beredd att diskutera ( 4 ) och ännu inte hade krävt klaganden på betalning väckte den senare talan vid tribunalen i november 2012 för att få fastställt att kommissionen hade gjort sig skyldig till kontraktsbrott genom att inte godkänna de omtvistade kostnaderna, och vidare att få fastställt att de omtvistade kostnaderna var stödberättigande och inte behövde betalas tillbaka till kommissionen. ( 5 ) Klaganden åberopade artiklarna 272 FEUF och 340 FEUF till stöd för sin talan.

8.

Kommissionen gjorde invändning om rättegångshinder.

9.

I det överklagade beslutet godtogs i huvudsak kommissionens argument, och talan avvisades. Så länge som kommissionen ännu inte hade ställt krav på återbetalning från klaganden var det en hypotetisk fråga huruvida klaganden över huvud taget hade lidit skada. Det förelåg därför för närvarande inget konkret berättigat intresse av att få saken prövad. ( 6 )

10.

Klaganden har överklagat beslutet och i huvudsak gjort gällande att denna redan innan kommissionen har krävt betalning har ett intresse av fastställelse. Kommissionen har enligt klaganden vid upprepade tillfällen bortsett från klagandens argument beträffande de omtvistade kostnaderna. Det är ännu inte klarlagt att klaganden ska få behålla de omtvistade betalningarna för gott. Detta ger upphov till en osäkerhet som för närvarande faktiskt påverkar klagandens ekonomiska situation. Klagandens talan om fastställelse av en kontraktsenlig rättighet kan följaktligen tas upp till sakprövning. ( 7 )

11.

Kommissionen anser däremot att det överklagade beslutet inte utgör felaktig rättstillämpning och har yrkat att överklagandet ska avvisas.

12.

Förevarande mål leder domstolen in på ett nytt juridiskt område. Två frågor ska klargöras: för det första frågan huruvida fastställelsetalan över huvud taget kan vara relevant i det sammanhang som artikel 272 FEUF avser, och för det andra, för det fall den första frågan ska besvaras jakande, huruvida man, under de omständigheter som är i fråga i förevarande mål, kan utgå från att klaganden har ett tillräckligt berättigat intresse av att få saken prövad. När de båda frågorna undersöks kommer det att ha betydelse vilken lagstiftning som tillämpas för att bedöma frågan huruvida en fastställelsetalan är relevant och kan tas upp till sakprövning.

13.

Jag ska dock till att börja med undersöka huruvida klagandens yrkande över huvud taget ska anses utgöra en fastställelsetalan.

14.

Det finns anledning att ställa frågan bland annat eftersom klaganden inte bara åberopade artikel 272 FEUF, utan också artikel 340 första stycket FEUF till stöd för sitt yrkande att tribunalen skulle ”slå fast att ... personalkostnader för bolagets högsta chefer … utgör stödberättigande kostnader som bolaget ... inte behöver återbetala till kommissionen”, ( 8 ) vilket vid en första anblick gav skäl att klassificera yrkandet som ett yrkande om skadestånd och följaktligen utgå från att det rörde sig om en fullgörelsetalan.

15.

Kommissionen har i detta avseende gjort gällande att klagandens yrkande slutligen går ut på att denna ska få behålla de betalningar som har gjorts och att yrkandet således avser ett resultat som vanligen uppnås genom en fullgörelsetalan. Klagandens yrkande ska därför klassificeras som en fullgörelsetalan.

16.

Denna synpunkt kan emellertid inte godtas redan av den anledningen att klagandens yrkande, om ansökan tolkas rätt, vilket åligger unionsdomstolarna, ( 9 ) inte avser en prestation från kommissionens sida, utan att domstolen ska fastslå att redan gjorda betalningar har en rättslig grund. Klaganden har varken krävt en handling eller en underlåtenhet av kommissionen utan, vilket kommissionen själv har medgett, att domstolen ska fastställa att klaganden ska få behålla betalningarna från kommissionen. Det som är omtvistat är därför tribunalens bedömning av de rättsliga förhållandena mellan parterna mot bakgrund av frågan huruvida kommissionen kan kräva återbetalning på grund av dessa förhållanden eller inte. Klaganden har i detta avseende yrkat fastställelse av att rätt till återbetalning inte föreligger.

17.

En sådan talan ska inte anses utgöra en fullgörelsetalan, utan en (negativ) fastställelsetalan. Frågan huruvida talan är relevant och kan tas upp till sakprövning ska jag undersöka nedan mot bakgrund av artikel 272 FEUF.

18.

Talan kan bara vinna bifall om det över huvud taget är möjligt att väcka fastställelsetalan vid unionsdomstolarna enligt artikel 272 FEUF. Jag ska därför först undersöka denna fråga.

19.

Varken i artikel 272 FEUF eller i unionsdomstolarnas rättegångsregler finns det någon uttömmande förteckning över möjliga typer av talan när det gäller rättsmedel som kommer i fråga i samband med en skiljedomsklausul. Den omständigheten att det inte finns några positivrättsliga regler för en fastställelsetalan kan därför inte innebära att den generellt är utesluten.

20.

I själva verket föreligger det motsatta förhållandet. Om parterna enligt artikel 272 FEUF kan låta unionsdomstolarna avgöra deras tvister måste dessa domstolar också i princip vara behöriga att pröva talan i samtliga typer av mål som kan bli aktuella i samband med dessa tvister. En eventuell fastställelsetalan inbegrips här. ( 10 ) Detta följer av principen om ett effektivt rättsmedel som anges i artikel 47 i stadgan om de grundläggande rättigheterna.

21.

I rättspraxis (särskilt tribunalens praxis) finns det följaktligen avgöranden i vilka fastställelsetalan med stöd av skiljedomsklausuler inte har avvisats utan prövats i sak utan att frågan huruvida fastställelsetalan är relevant uttryckligen har tagits upp. ( 11 )

22.

Den omständigheten att unionsdomstolarna inte har tagit upp fastställelsetalan till sakprövning utanför tillämpningsområdet för artikel 272 FEUF, eftersom denna inte ”omfattas … av de former för talan som ingår i domstolens behörighet” ( 12 ) strider inte mot detta. Medan FEUF till exempel innehåller uttömmande regler för de former för talan som kommer i fråga i förhållandet mellan institutionerna och medlemsstaterna ( 13 ) är nämligen så inte fallet just när det gäller skiljedomsklausuler. Artikel 272 FEUF är snarare en öppen omständighet som gör det möjligt att väcka talan vid unionsdomstolarna med stöd av självständiga privaträttsliga avtal om skiljedomsklausuler för ”offentligrättsliga … eller privaträttsliga” avtal vars innehåll inte specificeras närmare. Det är därför inte alls möjligt att förutse vilka typer av talan som kan väckas vid unionsdomstolarna med stöd av artikel 272 FEUF, till skillnad från vad som är fallet på den institutionella unionsrättens område. Det enda som står klart är att dessa måste ge parterna ett omfattande effektivt rättsmedel, eftersom de enligt artikel 272 FEUF är ”behöriga att träffa avgöranden med stöd av en skiljedomsklausul”. Om en fastställelsetalan i enskilda fall inbegrips måste unionsdomstolarna alltså vara skyldiga att avgöra denna och kan inte avvisa talan i det sammanhang som avses i artikel 272 FEUF med hänvisning till att det saknas positivrättsliga regler för fastställelsetalan (eller med hänvisning till att talan inte är relevant inom andra områden av unionsrätten).

23.

Det har dock ännu inte klarlagts huruvida villkoren för upptagande till sakprövning av en fastställelsetalan som i princip är relevant ska bedömas självständigt i enlighet med unionsrätten, eller huruvida det är avtalsstatuten (i regel nationell rätt) som gäller.

24.

Det finns tre skäl som talar för en självständig tolkning i enlighet med unionsrätten.

25.

För det första är frågan huruvida en typ av talan är relevant och villkoren för att den ska tas upp till sakprövning till sin natur en del av processrätten – och ska därmed inte bedömas i enlighet med avtalsstatuten, utan i enlighet med de regler (i det aktuella fallet de unionsrättsliga bestämmelserna) som är relevanta för den domstol där talan har väckts. När det gäller artikel 272 FEUF skulle därmed unionsrätten tillämpas som domstolens lag (lex fori) för frågan huruvida en fastställelsetalan är relevant och för villkoren för att talan ska tas upp till sakprövning.

26.

Ovanstående lösning tycks också – bortsett från några få föga övertygande undantag ( 15 ) – också motsvara den rådande uppfattningen i doktrinen och praxis vid nationella domstolar. Behovet av rättsligt skydd betraktas huvudsakligen som en del av rätten till en rättvis rättegång, vilken inte kan vara beroende av tillämplig lagstiftning. Frågan huruvida en sådan form av talan som en fastställelsetalan kan tas upp till sakprövning avgörs därför av domstolens lag (lex fori). ( 16 )

27.

En fråga som ska behandlas separat är dock frågan huruvida en part i enskilda fall med stöd av ett självständigt privaträttsligt avtal om att inte inleda en process (pactum de non petendo) kan hindras från att väcka en talan som egentligen är relevant, samt vilken rätt som ska tillämpas för att bedöma huruvida ett sådant avtal är giltigt. Det finns goda skäl som i det aktuella fallet talar för att inte tillämpa domstolens lag (lex fori), utan fallets lag (lex causae), för anspråket. Detta är emellertid en fråga som inte är föremål för den aktuella tvisten och därför kan lämnas öppen.

28.

För det andra talar principen om unionsrättens autonomi och principen om en enhetlig tillämpning av unionsrätten för en självständig lösning i enlighet med unionsrätten.

29.

Om man hänvisade till respektive avtalsstatut för det avtal som har legat till grund för den konkreta tvisten skulle unionsdomstolarnas rättstillämpning bli till ett brokigt lapptäcke. En fastställelsetalan skulle allt efter parternas lagval – vilket eventuellt också skulle kunna leda till att en tredje parts lagstiftning tillämpades – ömsom kunna tas upp till sakprövning, ömsom inte, och förfarandet vid unionsdomstolarna i denna viktiga fråga vara beroende av ständigt skiftande nationella rättsliga överväganden. En sådan lösning (som till sist skulle vara beroende av parternas lagval) skulle för övrigt knappast vara förenlig med grundtanken att förfarandena vid unionsdomstolarna ska vara oberoende av parternas val. ( 17 )

30.

Dessutom skulle frågan om upptagande till sakprövning, om den skulle bedömas i enlighet med nationell rätt, medföra praktiska problem i samband med utredningen och bedömningen av det relevanta rättsläget ( 18 ) och man skulle för övrigt vara tvungen att ingående studera artikel 58 i stadgan för Europeiska unionens domstol, om tribunalens beslut överklagades.

31.

Enligt denna bestämmelse kan EU-domstolen i princip bara göra en fullständig prövning av överklaganden när det har gjorts gällande att unionsrätten har åsidosatts. Om domstolen följaktligen inte kunde pröva frågan huruvida tribunalen har tillämpat nationell rätt avseende villkoren för upptagande av en fastställelsetalan till sakprövning på ett felaktigt sätt, ( 19 ) skulle det finnas en brist i det rättsliga skyddet, och det skulle inte vara i enlighet med en god rättskipning att godta en sådan brist. Om domstolen överväger att tillämpa den nationella rätten i form av fallets lag (lex causae) beträffande villkoren för att ta upp en fastställelsetalan till sakprövning, bör den beakta denna problematik.

32.

Just i samband med skiljedomsförfaranden har domstolen visserligen tidigare, dock utan att uttryckligen behandla frågan huruvida nationell rätt kan ifrågasättas och konflikten med målet Edwin mot KHIM ( 20 ) i detta avseende kan lösas, i strid med ordalydelsen i artikel 58 i stadgan ansett sig vara beredd att pröva överklaganden i vilka ursprungligen nationella materiellrättsliga bestämmelser som kan tillämpas på avtalet har gjorts gällande. ( 21 ) Något som kan tala för detta är den särställning som artikel 272 FEUF intar bland behörighetsreglerna i FEUF, och principen om ett effektivt rättsmedel. Denna öppning får emellertid inte gå så långt att parterna förutom att välja vilken rätt som ska vara tillämplig på avtalet också får styra unionsdomstolarnas processrätt. Processrättens autonoma system som är enhetligt i unionen påverkas nämligen inte alls av partsautonomin.

33.

Om man tillät partsautonomi i form av lagval i samband med en skiljedomsklausul även för förfaranden vid unionsdomstolarna skulle det vara som att öppna Pandoras ask. Om man nämligen medgav att upptagande av en talan till sakprövning berodde på parternas lagval och således till sist på parternas vilja, skulle det bara vara konsekvent att dessutom erkänna att parternas vilja i förfaranden enligt artikel 272 FEUF gäller för alla processuella frågor, till exempel i fråga om rättens sammansättning eller själva gången i förfarandet. Detta skulle inte vara förenligt med bestämmelserna i rättegångsreglerna för unionsdomstolarna.

34.

Något som slutligen talar emot en tillämpning av den nationella rätten är att det står parterna fritt att i enlighet med artikel 272 FEUF inte tillämpa någon bestämd lagstiftning på tvisten i sak och i stället åberopa regelverk av annat slag. Dessa ger emellertid eventuellt inte alls svar på frågan om villkoren för att uppta en fastställelsetalan till sakprövning när de huvudsakligen bara avser materiellrättsliga aspekter, som till exempel FN-konventionen angående avtal om internationella köp av varor eller Unidroits principer för internationella handelsavtal (Unidroit Principles of International Commercial Contracts). Även i sådana fall måste domstolen emellertid kunna bedöma huruvida en fastställelsetalan som har anhängiggjorts vid denna kan tas upp till sakprövning. Om man när det gäller upptagande till sakprövning ska kunna göra en enhetlig bedömning av de fall då parterna har valt en nationell lagstiftning som fallets lag (lex causae) och de fall där de inte har gjort detta finns det följaktligen ingen annan möjlighet än att undersöka dessa kriterier med ledning av unionsrätten.

35.

För det tredje finns det inte heller något behov av en lösning som utgår från fallets lag (lex causae).

36.

Unionens processrätt är nämligen ett heltäckande system med allmängiltiga principer som har konkretiserats genom fast rättspraxis och som i tillämpliga delar kan tillämpas på fastställelsetalan. Det som står i fokus när det gäller problematiken med upptagande till sakprövning är frågan om ett berättigat intresse av att få saken prövad. Om ett sådant intresse saknas kan talan inte tas upp till sakprövning, oberoende av typen av talan. Det gäller också och speciellt för fastställelsetalan.

37.

Jag ska i det följande undersöka huruvida det i samband med klagandens fastställelsetalan finns ett tillräckligt intresse av fastställelse.

38.

Som resultat i denna del kan jag emellertid redan konstatera att fastställelsetalan i enlighet med artikel 272 FEUF för det första i princip är relevant och för det andra ska bedömas i enlighet med unionsrättsliga självständiga principer när det gäller villkoren för upptagande till sakprövning.

39.

Tribunalen gjorde en riktig bedömning när den förklarade att klaganden när det gäller den talan som väcktes i november 2012 inte hade något berättigat intresse av att få saken prövad om talan bifölls, och att klaganden inte skulle få någon nämnvärd fördel och således för tillfället inte hade något berättigat intresse av att få saken prövad. ( 22 ) I detta avseende har klaganden bevisbördan. ( 23 )

40.

I begäran om omprövning har klaganden inte anfört något konkret beträffande sitt påstådda berättigade intresse av att få saken prövad. I ansökan till tribunalen finns också bara obestämda uppgifter som i huvudsak kretsar kring klagandens ”osäkra” ekonomiska situation så länge som denna inte är säker på att få behålla de mottagna medlen för gott. ( 24 ) Klaganden har inte förklarat i vad mån denna faktiskt skulle ha haft en fördel av att få rättsläget klarlagt redan när talan väcktes, och än mindre att klaganden i annat fall skulle löpa risk att få allvarliga rättsliga eller ekonomiska nackdelar och vad dessa nackdelar exakt skulle bestå i. Inte heller på förfrågan vid den muntliga förhandlingen framförde klaganden några konkreta argument, varför man inte heller behöver ställa frågan huruvida en sådan förklaring inom ramen för överklagandet lämnades in för sent och därför inte skulle ha beaktats.

41.

Detta är den svaga punkten i klagandens fastställelsetalan. Även om en fastställelsetalan i princip är relevant enligt artikel 272 FEUF kräver unionsrätten, just i ett fall som klagandens, välgrundade argument beträffande frågan varför en prövning i domstol behövs redan innan kommissionen har ställt krav. Medan ett berättigat intresse av att få saken prövad i samband med en fullgörelsetalan, vilken väcks för att få konkreta krav tillgodosedda, utan vidare framgår av sökandens yrkande som sådant, krävs det nämligen i regel en särskild motivering av sökandens intresse av att få fastställt i domstol att ett rättsförhållande föreligger eller inte föreligger – det vill säga att en viss rättighet existerar eller inte existerar. Det är nämligen inte unionsdomstolarnas uppgift att utfärda teoretiska rättsutlåtanden.

42.

Det är visserligen fullt möjligt att tänka sig situationer där det med hänsyn till principen om ett effektivt rättsmedel måste stå klaganden fritt att genom en fastställelsetalan få ett klarläggande i domstol också innan avtalsparten har ställt krav.

43.

Om det ställs krav på återbetalning bör man tänka på att klagandens företagsledning redan innan fordringsägaren hade ställt krav skulle vara tvungen att lämna in en konkursansökan eller göra avsevärda avsättningar i årsboksluten som varaktigt skulle kunna påverka företagets soliditet, ekonomiska värde eller utsikter att vinna offentliga upphandlingar.

44.

Klaganden har emellertid inte framfört några sådana synpunkter utan bara ägnat sig åt allmänna resonemang. Sådana allmänna resonemang räcker emellertid inte till för att visa att klaganden för tillfället får en konkret fördel genom att väcka talan i domstol.

45.

Ovanstående resonemang gäller i synnerhet eftersom talan i klagandens fall väcktes inte bara innan ett konkret krav på betalning hade framförts, utan till och med innan förfarandet vid kommissionen hade avslutats definitivt, ett förfarande som hade ställts som krav i ett kontrakt och under vilket kommissionen tydligen fortfarande var beredd att diskutera. Att klaganden under dessa omständigheter hotades av för fastställelsen rättsligt relevant skada framgår inte, även om en fastställelsetalan eventuellt – till exempel när ett förfarande vid kommissionen utan anledning drar ut på tiden i det oändliga – också innan kommissionens granskningsförfarande har avslutats kan motiveras med den grundläggande rätten till en god förvaltning. ( 25 ) Klaganden har emellertid inte framfört något konkret i detta avseende. Enbart ett subjektivt intryck av att kommissionen inte lyssnade på klagandens argument utanför domstolen är inte tillräckligt för att motivera att det finns ett intresse av fastställelse. En fastställelsetalan får i synnerhet inte användas felaktigt som påtryckningsmedel för att påskynda förfaranden utanför domstol vilka har ställts som krav i ett kontrakt.

46.

Tribunalen gjorde mot bakgrund av det ovan anförda en riktig bedömning när den fastslog att sökanden inte hade något berättigat intresse av att få saken prövad och avvisade talan.

47.

Talan ska därför ogillas.

48.

Klaganden har visserligen tappat målet på alla punkter och skulle om det yrkades förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna enligt artikel 184.1 och 184.2 jämförd med artikel 138.1 i rättegångsreglerna. Eftersom kommissionen emellertid inte har ställt något yrkande beträffande rättegångskostnaderna och det yrkande om ersättning av rättegångskostnaderna som tidigare ställts vid tribunalen inte längre gäller ska parterna ersätta sina egna rättegångskostnader.

49.

Jag föreslår därför att domstolen meddelar följande dom: