—

Nickel & Goeldner Spedition GmbH, genom F. Heemann, advokatas,

—

”Kintra” UAB, genom V. Onačko, advokatas,

—

Litauens regering, genom D. Kriaučiūnas och G. Taluntytė, båda i egenskap av ombud,

—

Tysklands regering, genom T. Henze, J. Möller och J. Kemper, samtliga i egenskap av ombud,

—

Schweiz regering, genom M. Jametti, i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom A. Steiblytė och M. Wilderspin, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 3.1 och 44.3 i rådets förordning (EG) nr 1346/2000 av den 29 maj 2000 om insolvensförfaranden (EGT L 160, s. 1) och av artiklarna 1.2 b och 71 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

2

Begäran om förhandsavgörande har framställts i ett mål mellan Nickel & Goeldner Spedition GmbH (nedan kallat Nickel & Goeldner), ett bolag bildat enligt tysk rätt, och ”Kintra” UAB (nedan kallat Kintra), ett bolag bildat enligt litauisk rätt i likvidation, angående i huvudsak betalning för internationella godstransporttjänster med 194077,76 litauiska litas (LTL).

3

Enligt skäl 6 i förordning nr 1346/2000 ”bör förordningen begränsas till bestämmelser som reglerar behörigheten att inleda insolvensförfaranden samt att anta beslut som fattas omedelbart på grundval av insolvensförfaranden och står i nära samband med dessa”.

4

Artikel 3.1 i den förordningen, som rör internationell behörighet, stadgar följande huvudregel för behörighet:

”Domstolarna i den medlemsstat inom vars territorium platsen där gäldenärens huvudsakliga intressen finns, har behörighet att inleda ett insolvensförfarande. För bolag och andra juridiska personer skall sätet anses vara platsen där de huvudsakliga intressena finns, om inte annat visas.”

5

I artikel 44.3 a i samma förordning föreskrivs följande:

”Denna förordning är inte tillämplig

6

Enligt skäl 7 i förordning nr 44/2001 måste ”[t]illämpningsområdet för denna förordning … täcka de väsentliga delarna av privaträtten utom vissa väl definierade delar”.

7

Artikel 1 i förordning nr 44/2001 definierar förordningens tillämpningsområde på följande sätt:

”1.   Denna förordning är tillämplig på privaträttens område, oberoende av vilket slag av domstol det är fråga om. Den omfattar i synnerhet inte skattefrågor, tullfrågor och förvaltningsrättsliga frågor.

2.   Denna förordning är inte tillämplig på

…

…”

8

Vad gäller behörighetsreglerna innehåller artikel 2.1 i denna förordning följande huvudregel:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den staten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap.”

9

När talan avser avtal föreskriver artikel 5.1 i samma förordning en särskild regel med följande lydelse:

”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan väckas i en annan medlemsstat

…”

10

Artikel 71.1 i förordningen, som rör förhållandet till konventioner på särskilda områden som medlemsstaterna har tillträtt, stadgar följande:

”Denna förordning ska inte inverka på konventioner som medlemsstaterna har tillträtt och som på särskilda områden reglerar domstolars behörighet eller erkännande eller verkställighet av domar.”

11

Konventionen om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg, som undertecknades i Genève den 19 maj 1956, i dess lydelse enligt protokoll undertecknat i Genève den 5 juli 1978 (nedan kallad CMR eller CMR-konventionen), är enligt artikel 1.1 CMR tillämplig ”på varje avtal om godsbefordran med fordon på väg mot vederlag, när orten för godsets mottagande till befordran och bestämmelseorten … är belägna i skilda stater, av vilka åtminstone den ena är en fördragsslutande stat … oavsett parternas hemvist och nationalitet.”

12

CMR förhandlades fram av Förenta nationernas ekonomiska kommission för Europa. Mer än 50 stater, däribland Republiken Litauen, Förbundsrepubliken Tyskland och Republiken Frankrike, har tillträtt CMR-konventionen.

13

I artikel 31.1 CMR föreskrivs följande:

”Talan rörande befordran som är underkastad denna konvention får upptagas, förutom vid sådan domstol i fördragsslutande stat som parterna utsett, vid domstol i stat, inom vars område

och får inte väckas vid annan domstol.”

14

Den 28 maj 2009 inledde Vilniaus apygardos teismas (Vilnius regionaldomstol) ett insolvensförfarande mot Kintra, som har sitt säte i Litauen.

15

Kintras konkursförvaltare ingav en ansökan till Vilniaus apygardos teismas med yrkande om att Nickel & Goeldner, som har sitt säte i Tyskland, skulle förpliktas att betala 194077,76 LTL för tjänster i form av den internationella godstransport som Kintra utfört åt Nickel & Goeldner i bland annat Frankrike och Tyskland.

16

Enligt Kintras förvaltare grundade sig Vilniaus apygardos teismas behörighet att pröva målet på artikel 14.3 i den litauiska företagsinsolvenslagen. Nickel & Goeldner bestred att den domstolen var behörig och hävdade att tvisten omfattades av tillämpningsområdet för artikel 31 CMR och förordning nr 44/2001.

17

Genom dom av den 29 augusti 2011 biföll Vilniaus apygardos teismas den talan som Kintras förvaltare väckt, efter att ha befunnit sig behörig enligt den litauiska företagsinsolvenslagen och förordning nr 1346/2000.

18

Genom avgörande av den 6 juni 2012 fastställde Lietuvos apeliacinis teismas (Litauens appellationsdomstol) domen från första instans. Den fann att tvisten omfattades av konkursundantaget i artikel 1.2 b i förordning nr 44/2001 och att frågan om behörig domstol skulle avgöras enligt artikel 3.1 i förordning nr 1346/2000 och den litauiska företagsinsolvenslagen.

19

Avgörandet överklagades till Lietuvos Aukščiausiasis Teismas (Litauens högsta domstol), som beslutade att vilandeförklara målet och ställa följande frågor till domstolen:

20

Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i om en talan om betalning av en skuld till följd av tillhandahållande av transporttjänster som väckts av förvaltaren för ett företag i konkurs – vilken utsetts i ett insolvensförfarande som inletts i en medlemsstat – och som är riktad mot tjänstemottagaren, etablerad i en annan medlemsstat, omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1346/2000 eller för förordning nr 44/2001.

21

Domstolen har med stöd av bland annat förarbetena till konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32; svensk utgåva, EGT C 15, 1997, s. 30), som ersatts av förordning nr 44/2001, slagit fast att förordningarna nr 44/2001 och 1346/2000 ska tolkas så, att all överlappning och alla luckor mellan de båda regelverken undviks. En talan som enligt artikel 1.2 b i förordning nr 44/2001 undantas från tillämpningsområdet för den förordningen, eftersom den rör ”konkurs, ackord och liknande förfaranden”, omfattas således av tillämpningsområdet för förordning nr 1346/2000. På motsvarande sätt ska en talan som inte omfattas av tillämpningsområdet för artikel 3.1 i förordning nr 1346/2000 anses omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001 (dom F-Tex, C‑213/10, EU:C:2012:215, punkterna 21, 29 och 48).

22

Domstolen har även påpekat att unionslagstiftarens avsikt, som framgår bland annat av skäl 7 i förordning nr 44/2001, varit att ge begreppet ”privaträttens område” en vid definition i artikel 1.1 i den förordningen och följaktligen att ge förordningen ett vitt tillämpningsområde. Däremot bör tillämpningsområdet för förordning nr 1346/2000, enligt skäl 6 i den förordningen, inte ges en vid tolkning (dom German Graphics Graphische Maschinen, C‑292/08, EU:C:2009:544, punkterna 23–25).

23

Med tillämpning av dessa principer har domstolen slagit fast att endast en talan som är direkt hänförlig till ett insolvensförfarande och har ett nära samband med detta är utesluten från tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001. Endast en sådan talan omfattas följaktligen av tillämpningsområdet för förordning nr 1346/2000 (dom F-Tex, EU:C:2012:215, punkterna 23 och 29 och där angiven rättspraxis).

24

Vad gäller den konkreta tillämpningen av den distinktionen, har domstolen konstaterat att en talan för att täcka ett bolags underskott (comblement du passif social), som i fransk rätt kan väckas av förvaltaren mot bolagsledningen för att utkräva ansvar av den, ska anses utgöra en talan som är direkt hänförlig till ett insolvensförfarande och har ett nära samband med detta. För att nå den slutsatsen stödde sig domstolen på att talan grundade sig på bestämmelser som avviker från civilrättens allmänna regler (se, i ett mål avseende konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område, dom Gourdain, 133/78, EU:C:1979:49, punkterna 4–6). Domstolen gjorde en liknande bedömning angående återvinningstalan, som i tysk rätt kan väckas av förvaltaren för att angripa rättshandlingar som genomförts innan insolvensförfarandet inleddes och är till skada för borgenärerna. Den fann därvid att talan grundade sig på nationella bestämmelser om insolvensförfaranden (dom Seagon, C‑339/07, EU:C:2009:83, punkt 16).

25

Domstolen har däremot funnit att en talan mot en förvaltare grundad på ett äganderättsförbehåll inte är tillräckligt direkt hänförlig till ett insolvensförfarande eller har ett tillräckligt nära samband med ett sådant förfarande, med motiveringen att rättsfrågan i ett sådant mål är oberoende av att det har inletts ett insolvensförfarande (dom German Graphics Graphische Museum, EU:C:2009:544, punkterna 30 och 31). Inte heller en talan som väcks med stöd av en överlåtelse av en fordran som förvaltaren samtyckt till och som rör förvaltarens återvinningsrätt enligt tysk konkursrätt har ansetts ha ett nära samband med ett insolvensförfarande. Domstolen har därvid påpekat att förvärvarens utövande av dennes förvärvade rättighet styrs av andra regler än de som gäller inom ramen för ett insolvensförfarande (dom F-Tex, EU:C:2012:215, punkterna 41 och 42).

26

Det framgår av denna rättspraxis att domstolen vid sin bedömning förvisso har beaktat att de olika slags talan den haft att ta ställning till har väckts i samband med ett insolvensförfarande. Den har dock framför allt lagt vikt vid huruvida talan i fråga kunde härföras till rättsregler om insolvensförfaranden eller till andra rättsregler.

27

Det avgörande kriteriet för domstolen när den fastställer vilket område en talan tillhör är följaktligen inte talans processuella sammanhang, utan dess rättsliga grund. I enlighet med det tillvägagångssättet ska domstolen pröva huruvida den rätt eller skyldighet som ligger till grund för talan i detta fall hänför sig till privaträttens allmänna regler eller till undantagsregler som är specifika för insolvensförfaranden.

28

Det är i det nationella målet utrett att talan rör betalning för tillhandahållande av tjänster till följd av ett transportavtal. Den talan hade kunnat väckas av borgenären själv, innan denne fråntagits rådigheten över sin egendom genom att ett insolvensförfarande inleddes avseende detta företag. Om så hade skett, hade de ordinarie bestämmelserna om domstols behörighet på privaträttens område gällt i det målet.

29

Att talan om betalning väcks, efter inledandet av ett insolvensförfarande mot tjänsteleverantören, av den förvaltare som utsetts inom detta insolvensförfarande och att förvaltaren handlar i borgenärernas intresse påverkar inte den åberopade fordrans karaktär, vilken fortfarande styrs av samma materiella regler.

30

Talan i fråga i det nationella målet har således inte ett direkt samband med insolvensförfarandet mot klaganden.

31

Talan omfattas därför inte av tillämpningsområdet för artikel 3.1 i förordning nr 1346/2000 och rör därmed inte heller konkurs i den mening som avses i artikel 1.2 b i förordning nr 44/2001. Det behöver därvid inte prövas huruvida det finns ett nära samband mellan talan och insolvensförfarandet.

32

Den första frågan ska följaktligen besvaras på följande sätt. Artikel 1.1 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att en talan om betalning av en skuld till följd av tillhandahållande av transporttjänster som väckts av förvaltaren för ett företag i konkurs – vilken utsetts i ett insolvensförfarande som inletts i en medlemsstat – och som är riktad mot tjänstemottagaren, etablerad i en annan medlemsstat, omfattas av begreppet ”privaträttens område” i den mening som avses i den bestämmelsen.

33

Den andra frågan har ställts för det fall att tvisten i det nationella målet skulle omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 1346/2000.

34

Mot bakgrund av svaret på den första frågan är det inte nödvändigt att besvara den frågan.

35

Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida, för det fall att en tvist omfattas av tillämpningsområdet för såväl förordning nr 44/2001 som CMR-konventionen, en medlemsstat med stöd av artikel 71.1 i förordningen kan tillämpa reglerna om domstols behörighet i konventionen i stället för dem i förordningen.

36

Det framgår av svaret på den första frågan att tvisten i det nationella målet omfattas av tillämpningsområdet för förordning nr 44/2001. Emellertid ankommer det på den hänskjutande domstolen, som är ensam behörig att bedöma de faktiska omständigheterna, att pröva huruvida de transporttjänster som betalningskravet i målet grundar sig på uppfyller tillämpningsvillkoren i CMR-konventionen, såsom de framgår av artikel 1 i konventionen.

37

Om den hänskjutande domstolen skulle komma till den slutsatsen, erinrar domstolen om sin tolkning av artikel 71 i förordning nr 44/2001, enligt vilken regler om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar, i specialkonventioner som medlemsstaterna redan hade tillträtt när förordningen trädde i kraft, i princip medför att bestämmelser i förordningen som rör samma område inte ska tillämpas (dom TNT Express Nederland, C‑533/08, EU:C:2010:243, punkterna 39 och 45–48). CMR-konventionen om internationell godsbefordran på väg, som Republiken Litauen tillträdde år 1993, är en av de specialkonventioner som avses med den bestämmelsen.

38

Domstolen har dock preciserat att tillämpningen av specialkonventioner på områden som regleras av dessa konventioner inte får medföra ett åsidosättande av de principer som ligger bakom det civilrättsliga samarbetet inom Europeiska unionen, såsom de principer som det hänvisas till i skälen 6, 11, 12 och 15–17 i förordning nr 44/2001, det vill säga fri rörlighet för domar på privaträttens område, förutsebarhet vad gäller behörig domstol och därmed rättssäkerhet för enskilda, god rättskipning, minimerad risk för samtidiga förfaranden samt ömsesidigt förtroende mellan de rättsvårdande myndigheterna inom unionen (dom TNT Express Nederland, EU:C:2010:243, punkt 49, och dom Nipponkoa Insurance Co. (Europe), C‑452/12, EU:C:2013:858, punkt 36).

39

Vad gäller de regler som är föremål för den tredje frågan, det vill säga reglerna om domstols behörighet i artikel 31.1 CMR, framgår det bland annat av den bestämmelsen att käranden får välja mellan domstolarna i det land där svarande har hemvist, där godset mottogs av fraktföraren eller där bestämmelseorten är belägen.

40

Kärandens valmöjligheter motsvarar alltså dem som föreskrivs i förordning nr 44/2001. När talan avser avtal kan käranden enligt artiklarna 2.1 och 5.1 i förordningen välja mellan domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist och domstolen på uppfyllelseorten för den förpliktelse som talan avser. Vad gäller transportavtal, vilka betraktas som tjänsteavtal (se, för ett liknande resonemang, dom Rehder, C‑204/08, EU:C:2009:439, punkterna 29 och 30), är uppfyllelseorten enligt artikel 5.1 b andra strecksatsen i förordningen den ort i en medlemstat där enligt avtalet tjänsterna har eller skulle ha utförts.

41

Artikel 5.1 b andra strecksatsen i förordning nr 44/2001, vars lydelse endast avser en uppfyllelseort, ger förvisso käranden ett snävare val än artikel 31.1 CMR, enligt vilken denne kan välja mellan den ort där godset mottogs av fraktföraren och bestämmelseorten. Detta innebär dock inte att artikel 31.1 CMR är oförenlig med de principer som ligger bakom det civilrättsliga samarbetet inom unionen. Domstolen har angående transportavtal medgett att käranden i vissa situationer kan få välja mellan domstolarna på avgångs- och ankomstorten. En sådan valmöjlighet för käranden uppfyller inte bara närhetskriteriet, utan också kravet på förutsebarhet, eftersom såväl käranden som svaranden enkelt kan konstatera vid vilka domstolar talan kan väckas. Den är även förenlig med målet att garantera rättssäkerheten, då kärandens val inom ramen för artikel 5.1 b andra strecksatsen i förordning nr 44/2001 är begränsat till två domstolar (dom Rehder, EU:C:2009:439, punkt 45).

42

Av vad som anförts följer att den tredje frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 71 i förordning nr 44/2001 ska tolkas så, att för det fall en tvist omfattas av tillämpningsområdet för såväl förordning nr 44/2001 som CMR-konventionen, kan en medlemsstat med stöd av artikel 71.1 i förordningen tillämpa reglerna om domstols behörighet i artikel 31.1 CMR.

43

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande: