1

Société nationale maritime Corse‑Méditerranée (SNCM) SA (nedan kallat SNCM) och Republiken Frankrike har yrkat att domstolen ska upphäva den av Europeiska unionens tribunal meddelade domen Corsica Ferries France/kommissionen (T‑565/08, EU:T:2012:415) (nedan kallad den överklagade domen) i den del tribunalen i denna ogiltigförklarade artikel 1 andra och tredje styckena i kommissionens beslut 2009/611/EG av den 8 juli 2008 om de åtgärder C 58/02 (f.d. N 118/02) som Frankrike har genomfört till förmån för Société nationale maritime Corse‑Méditerranée (SNCM) (EUT L 225, s. 180) (nedan kallat det omtvistade beslutet).

2

Tribunalen slog i den överklagade domen fast följande:

”De ifrågavarande rederierna

Det administrativa förfarandet

…

De aktuella åtgärderna

Det [omtvistade] beslutet

3

Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 17 december 2008 väckte Corsica Ferries talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet. Sökanden har åberopat i huvudsak sex grunder till stöd för sin talan.

4

Som första grund gjorde Sökanden gällande att kommissionen hade gjort en alltför extensiv tolkning av artikel 287 EG. Kommissionen hade därvid underlåtit att motivera det angripna beslutet i tillräcklig utsträckning samt åsidosatt Sökandens rätt till försvar och rätt till ett effektivt rättsmedel. Som andra–sjätte grunder gjorde Sökanden gällande att kommissionen hade åsidosatt artiklarna 87 EG och 88 EG samt riktlinjerna. Dessa grunder avsåg, i tur och ordning, kapitaltillskottet om 53,48 miljoner euro som ersättning för trafikplikten, avyttringen av SNCM till ett negativt försäljningspris om 158 miljoner euro, CGMF:s kapitaltillskott om 8,75 miljoner euro, stödåtgärderna till enskilda personer uppgående till 38,5 miljoner euro samt resterande 22,52 miljoner euro som anmälts som omstruktureringsstöd.

5

Tribunalen biföll Corsica Ferries talan på de av bolaget åberopade tredje–sjätte grunderna och ogiltigförklarade artikel 1 andra och tredje styckena i det omtvistade beslutet.

6

SNCM har yrkat att domstolen ska

7

Corsica Ferries har yrkat att domstolen ska

8

Republiken Frankrike har yrkat att domstolen ska

9

Domstolens ordförande beslutade den 24 januari 2013 att förena målen C‑533/12 P och C‑536/12 P vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt domen.

10

SNCM, i mål C‑533/12 P, och Republiken Frankrike, i mål C‑536/12 P, har till stöd för sina överklaganden åberopat fyra grunder vilka i stor utsträckning sammanfaller. De skall därför prövas tillsammans.

11

SNCM har som första grund, avseende avyttringen av SNCM till ett negativt försäljningspris om 158 miljoner euro, gjort gällande att tribunalen har gjort en felaktig rättstillämpning genom att inkräkta på kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning, samt att tribunalen har missuppfattat det omtvistade beslutet och åsidosatt sin motiveringsskyldighet när den gjorde en tolkning av kriteriet avseende en privat investerare som verkar på normala marknadsekonomiska villkor, vilken tolkning stred mot artikel 345 FEUF.

12

SNCM anser att tribunalen har inkräktat på det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen förfogar över vid tillämpningen av kriteriet avseende en privat investerare som verkar på normala marknadsekonomiska villkor. Kommissionen gjorde nämligen i det omtvistade beslutet en jämförelse mellan det negativa försäljningspriset och de kompletterande avgångsvederlag som staten skulle ha fått betala för det fall SNCM hade likviderats, för att visa att det inte fanns något inslag av stöd i det negativa försäljningspriset. Denna beräkning grundades på uppgifter från parterna och från en oberoende sakkunnig. Genom att ifrågasätta kommissionens slutsatser har tribunalen inkräktat på det utrymme för skönsmässig bedömning som kommissionen förfogar över när den bedömer komplicerade ekonomiska frågor och den har därigenom gjort en felaktig rättstillämpning.

13

Corsica Ferries har gjort gällande att unionsdomstolen i princip ska göra en fullständig prövning när den avgör huruvida en åtgärd ska kvalificeras som statligt stöd och omfattas av tillämpningsområdet för artikel 107.1 FEUF.

14

Vad gäller kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning och domstolsprövningen, konstaterar domstolen att tribunalen i punkt 88 i den överklagade domen erinrade om en fast rättspraxis rörande omfattningen och arten av denna prövning i fråga om begreppet statligt stöd.

15

Enligt denna rättspraxis är begreppet statligt stöd, såsom det definieras i fördraget, av juridisk beskaffenhet och ska tolkas utifrån objektiva kriterier. Av denna anledning ska unionsdomstolen, i princip och med beaktande av såväl de konkreta omständigheterna i målet som den tekniska eller komplicerade karaktären av de bedömningar som kommissionen har gjort, utöva en fullständig kontroll i frågor som avser huruvida en åtgärd faller inom tillämpningsområdet för artikel 107.1 FEUF. Unionsdomstolen ska i synnerhet pröva, inte bara huruvida de bevis som åberopats är materiellt riktiga, tillförlitliga och samstämmiga, utan även huruvida dessa bevis utgör samtliga relevanta uppgifter som ska beaktas för att bedöma en komplicerad situation och huruvida de kan ligga till grund för de slutsatser som dragits (dom Frankrike mot Ladbroke Racing och kommissionen, C‑83/98 P, EU:C:2000:248, punkt 25, och dom kommissionen/Scott, C‑290/07 P, EU:C:2010:480, punkterna 64 och 65, och dom BNP Paribas och BNL/kommissionen, C‑452/10 P, EU:C:2012:366, punkt 100 och där angiven rättspraxis).

16

Tribunalen har, i punkterna 90–108 i den överklagade domen, gjort en korrekt prövning av de objektiva kriterier som kommissionen beaktat i det omtvistade beslutet, för att säkerställa en riktig tillämpning av artikel 107 FEUF. Denna prövning har gjorts i enlighet med den rättspraxis som anges i föregående punkt.

17

Såsom generaladvokaten påpekat i punkt 39 i sitt förslag till avgörande ifrågasatte tribunalen, tvärtemot vad SNCM anfört, inte alls den oberoende sakkunniges utlåtanden, vilka legat till grund för det omtvistade beslutet.

18

Efter att ha granskat detta beslut fann tribunalen att kommissionen inte hade lagt fram tillräckligt stöd för sitt resonemang och att kommissionen hade grundat sig på omständigheter som varken var objektiva eller kontrollerbara. Det saknas således fog för SNCM:s argument att tribunalen skulle ha inkräktat på kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning eller att den skulle ha ersatt det resonemang som förts av den sakkunnige, som utsetts av kommissionen, med sitt eget resonemang.

19

Av vad som ovan anförts följer att tribunalens fullständiga prövning, som den är skyldig att göra, skedde på ett korrekt sätt och i enlighet med den rättspraxis som anges i punkt 15 ovan.

20

SNCM har, vad gäller tolkningen av kriteriet avseende en privat investerare som verkar på normala marknadsekonomiska villkor, kritiserat tribunalen för att den ålagt kommissionen en skyldighet att definiera den berörda medlemsstatens ekonomiska verksamhet, ”särskilt i geografiskt och sektoriellt hänseende”, för att styrka att statens agerande motsvarade det sätt på vilket en privat investerare som verkar på normala marknadsekonomiska villkor skulle ha agerat. Enligt klaganden är det emellertid investerarens storlek och inte den sektor i vilken investeraren bedriver verksamhet som utgör det relevanta kriteriet i detta test, vilket har slagits fast i rättspraxis. Tribunalen har således åsidosatt den grundläggande princip om förbud mot diskriminering på grund av egendomsordning som stadgas i artikel 345 FEUF, vilken ligger till grund för testet avseende en privat investerare

21

Corsica Ferries har gjort gällande att tribunalen inte kan kritiseras för att ha krävt en sektoriell och geografisk definition av den aktuella ekonomiska verksamheten för att kunna kontrollera huruvida kommissionen grundat sin bedömning av de aktuella åtgärderna på ”samtliga relevanta uppgifter”.

22

Republiken Frankrike har gjort gällande att tribunalen gjort en felaktig rättstillämpning när den fann att kommissionen inte, vid tillämpningen av kriteriet avseende en försiktig privat investerare, kunde beakta risken för skada för Republiken Frankrikes anseende som global ekonomisk aktör i en marknadsekonomi. Medlemsstaten anser dessutom att tribunalens krav, att det av objektiva och kontrollerbara omständigheter ska framgå att det finns en tillräckligt etablerad, eller till och med fast, praxis bland investerarna i den aktuella sektorn, går utöver vad som är nödvändigt för en korrekt tillämpning av testet avseende en privat investerare i enlighet med rättspraxis.

23

SNCM anser i likhet med Republiken Frankrike att tribunalen har gjort en felaktig rättstillämpning i samband med tolkningen av kriteriet avseende en privat investerare som verkar på normala marknadsekonomiska villkor, när den i punkterna 86, 87, 95 och 96 i den överklagade domen slog fast kriterier som helt saknar stöd i lagstiftningen, såsom genomförandet av en sektoriell och geografisk analys, påvisandet av en tillräckligt etablerad praxis och ett alltför högt beviskrav i frågan huruvida det var sannolikt att medlemsstaten skulle kunna dra indirekt materiell vinning av sitt agerande.

24

SNCM har dessutom gjort gällande att tribunalen, i punkterna 101–108 i den överklagade domen, har ställt upp ett orimligt högt beviskrav genom att konstatera att kommissionen inte hade styrkt att franska statens agerande hade motiverats av att staten med rimlig sannolikhet skulle kunna dra indirekt materiell vinning, om än på lång sikt, av sitt agerande. Vid bedömningen av huruvida privatiseringen av ett offentligt företag med ett negativt försäljningspris innehåller inslag av statligt stöd ska det, enligt SNCM, prövas huruvida en privat investerare som till sin storlek kan jämföras med de organ som förvaltar den offentliga sektorn skulle ha kunnat göra lika stora kapitaltillskott eller om denne skulle ha valt att likvidera företaget i stället.

25

Enligt SNCM ska den indirekta vinning som franska staten kan göra till följd av den aktuella åtgärden anses vara styrkt genom jämförelsen mellan de troliga kostnaderna för likvidationen och det negativa försäljningspriset.

26

Enligt SNCM har tribunalen dessutom ställt upp ett beviskrav som i praktiken är omöjligt att uppfylla. Klaganden har hävdat att det är omöjligt att beloppsmässigt bestämma hur stor skada som den berörda medlemsstaten skulle lida till följd av att dess anseende minskar. En sådan beloppsbestämning grundas ofrånkomligen på omständigheter som det är svårt att förutse i förväg, i synnerhet då den beror på reaktionen från andra ekonomiska aktörer, såsom kunder, användare och leverantörer samt personalen vid SNCM och andra offentliga företag.

27

Enligt Corsica Ferries har tribunalen gett kriteriet avseende en försiktig privat investerare en ändamålsenlig verkan. Detta kriterium syftar till att visa att medlemsstatens agerande gjordes med utsikter om att på lång sikt erhålla vinst, det vill säga att medlemsstatens agerande är ekonomiskt rationellt på lång sikt. Tribunalen har följaktligen underkänt det omtvistade beslutet eftersom kommissionen däri inte har styrkt att franska staten med rimlig sannolikhet skulle kunna dra materiell vinning, inte ens på lång sikt, av den aktuella transaktionen.

28

Vad gäller definitionen av den ekonomiska verksamhet som franska staten bedriver, har SNCM dessutom hävdat att tribunalen missuppfattat beslutet när den fann att kommissionen inte hade gjort en nöjaktig definition av den av staten bedrivna ekonomiska verksamhet som ska ligga till grund för bedömningen av om de aktuella åtgärderna är ekonomiskt rationella. Enligt SNCM är motiveringen i den överklagade domen även bristfällig, eftersom tribunalen inte har definierat begreppen ”tillräckligt etablerad policy” och ”fast policy”.

29

Enligt fast rättspraxis kan offentliga myndigheters åtgärder avseende ett företags kapital, oavsett formen, utgöra statligt stöd i den mening som avses i artikel 87 EG, när villkoren i den artikeln är uppfyllda (dom Spanien/kommissionen, C‑278/92–C‑280/92, EU:C:1994:325, punkt 20, och dom Italien och SIM 2 Multimedia/kommissionen, C‑328/99 och C‑399/00, EU:C:2003:252, punkt 36 och där angiven rättspraxis).

30

Enligt fast rättspraxis följer det dessutom av principen om likabehandling av privata och offentliga företag att kapital som staten direkt eller indirekt ställer till ett företags förfogande under omständigheter som motsvarar normala marknadsvillkor inte kan betecknas som statligt stöd (dom Italien och SIM 2 Multimedia/kommissionen, EU:C:2003:252, punkt 37 och där angiven rättspraxis). De villkor som en åtgärd ska uppfylla för att kunna anses vara ett ”stöd” i den mening som avses i artikel 107 FEUF är således inte uppfyllda, om det mottagande offentliga företaget kunde få samma fördel som den som företaget fått genom statliga medel under förhållanden som motsvarar normala marknadsvillkor, varvid denna bedömning, beträffande offentliga företag, i princip ska ske med tillämpning av kriteriet om en privat investerare (se dom kommissionen/EDF, C‑124/10 P, EU:C:2012:318, punkt 78 och där angiven rättspraxis).

31

Enligt domstolens praxis ska det göras åtskillnad mellan, å ena sidan, statens roll som aktieägare i ett företag och, å andra sidan, statens roll då den ägnar sig åt myndighetsutövning. Frågan huruvida kriteriet avseende en privat investerare är tillämpligt beror i slutändan på om den berörda medlemsstaten har beviljat en ekonomisk förmån till ett företag i sin egenskap av aktieägare, och inte i sin egenskap av myndighetsutövare (se dom Spanien/kommissionen, EU:C:1994:325, punkt 22, och dom kommissionen/EDF, EU:C:2012:318, punkterna 80 och 81).

32

Det ska således bedömas huruvida en privat investerare, som till sin storlek kan jämföras med de organ som förvaltar den offentliga sektorn, under liknande omständigheter skulle ha gjort lika stora kapitaltillskott (dom Italien och SIM 2 Multimedia/kommissionen, EU:C:2003:252, punkt 38 och där angiven rättspraxis).

33

Vid denna analys ska det bedömas huruvida en privat investerare som befinner sig i en situation som ligger så nära som möjligt den situation som den berörda medlemsstaten befinner sig i skulle ha vidtagit samma åtgärd under normala marknadsvillkor, varvid det endast är de förmåner och skyldigheter som staten har i egenskap av aktieägare som ska beaktas, och inte de förmåner och skyldigheter som staten har i egenskap av offentlig myndighet (dom kommissionen/EDF, EU:C:2012:318, punkt 79).

34

När det inte är möjligt att jämföra ett offentligt företags situation med den situation som ett privat företag befinner sig i, ska de ”normala marknadsvillkoren” bedömas i förhållande till tillgängliga uppgifter om objektiva och kontrollerbara omständigheter (dom Chronopost m.fl./Ufex m.fl., C‑83/01 P, C‑93/01 P och C‑94/01 P, EU:C:2003:388, punkt 38, och dom kommissionen/EDF, EU:C:2012:318, punkterna 101 och 102).

35

Tribunalen har, i punkt 86 i den överklagade domen, funnit att kommissionen, när den tillämpar testet avseende en privat investerare, ska definiera statens ekonomiska verksamhet – särskilt i geografiskt och sektoriellt hänseende – då det är utifrån denna verksamhet som bedömningen av om staten agerat på ett ekonomiskt långsiktigt rationellt sätt ska företas. Tribunalen har vidare, i punkterna 95–100 i samma dom, konstaterat att detta test endast kan göras på grundval av en ”tillräckligt etablerad policy” eller en ”fast policy”.

36

Domstolen konstaterar att dessa krav inte är absoluta, men att de i förekommande fall kan göra det möjligt att identifiera en privat investerare som kan jämföras med det offentliga företag på vilket testet avseende en privat investerare ska tillämpas.

37

Tribunalen har genom dessa formuleringar inte ställt upp specifika krav på vilken typ av bevisning som kan åberopas för att styrka att en rationell privat investerare, som befinner sig i en situation som ligger så nära den situation som staten befinner sig i som möjligt, skulle ha gjort det aktuella kapitaltillskottet. Tribunalen har i stället, i punkterna 93 och 94 i den överklagade domen, konstaterat att kommissionen inte har lämnat en tillräckligt ingående definition av franska statens ekonomiska verksamhet, utifrån vilken bedömningen av om de aktuella åtgärderna är ekonomiskt rationella skulle företas, och att det var omöjligt för tribunalen att pröva om det ur ett långsiktigt ekonomiskt perspektiv var rationellt att avyttra företaget till ett negativt försäljningspris.

38

Tribunalen har korrekt identifierat kravet att en medlemsstats beslut att ge ett företag en ekonomisk fördel ska vara ekonomiskt rationellt på lång sikt – ett krav som under alla omständigheter måste vara uppfyllt för att medlemsstaten ska klara testet avseende en privat investerare. Tribunalen har härigenom inte åsidosatt artikel 345 FEUF.

39

Enligt rättspraxis ska kapitaltillskott från en offentlig investerare, som görs utan några som helst utsikter till vinst, ens på lång sikt, anses vara stöd enligt artikel 107 FEUF, och deras oförenlighet med den inre marknaden ska bedömas enbart med beaktande av de kriterier som anges i den bestämmelsen (se, för ett motsvarande synsätt, dom Italien/kommissionen, C‑303/88, EU:C:1991:136, punkt 22).

40

Tvärtemot vad Republiken Frankrike har hävdat, har tribunalen i punkt 85 i den överklagade domen inte principiellt uteslutit att åtgärder som vidtas för att upprätthålla en medlemsstats anseende som en global investerare i en marknadsekonomi, i särskilda fall och med en särskilt övertygande motivering, kan anses vara tillräckliga för att visa att ett beslut att påta sig ytterligare kostnader – såsom kompletterande avgångsvederlag – är att anse som ett rationellt ekonomiskt beslut på lång sikt.

41

Tribunalen kunde emellertid med fog slå fast, i punkt 85 i den överklagade domen, att kortfattade hänvisningar till en medlemsstats anseende som global aktör inte utgör tillräcklig bevisning för att utesluta att det är fråga om stöd i den mening som avses i unionsrätten.

42

Överklagandet kan inte heller vinna bifall med stöd av den del av den första grunden genom vilken SNCM kritiserar tribunalen för att, i punkterna 101–108 i den överklagade domen, ha ålagt kommissionen ett orimligt beviskrav i fråga om att franska statens agerande var motiverat med hänsyn till att staten med rimlig sannolikhet skulle kunna dra materiell vinning av detta agerande, åtminstone på lång sikt. Av den överklagade domen framgår att kommissionen nöjt sig med att hävda att franska statens anseende skulle påverkas på grund av den sociala oro som annars skulle uppstå. Med hänsyn till vad som konstaterats i framför allt punkt 41 ovan, kan emellertid detta argument inte leda till bifall till överklagandet.

43

Tribunalen har således haft fog för att, i punkt 108 i den överklagade domen, konstatera att kommissionen inte hade styrkt att franska staten agerat på ett ekonomiskt rationellt sätt på lång sikt.

44

Domstolen konstaterar vidare att SNCM inte har styrkt sitt påstående om att tribunalen skulle ha missuppfattat innehållet i kommissionens beslut, det vill säga att den skulle ha gjort en uppenbart felaktig läsning av beslutet.

45

Domstolen övergår till att pröva SNCM:s påstående om att tribunalen inte uppfyllt sin motiveringsskyldighet genom att inte definiera begreppen ”tillräckligt etablerad policy” och ”fast policy”. Såsom generaladvokaten konstaterat i punkt 62 i sitt förslag till avgörande är dessa uttryck tydliga och tar sikte på en bedömning av de faktiska omständigheterna, och ett eller några få exempel på ett agerande kan inte utgöra ”tillräckligt etablerad policy” och ”fast policy”.

46

Av detta följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser någon del av denna grund.

47

SNCM har gjort gällande att tribunalen har missuppfattat det omtvistade beslutet genom att inte beakta samtliga relevanta omständigheter, bland annat frågan om fast avkastning och frågan om betydelsen av hävningsklausulen, när den prövade om investeringsvillkoren kunde anses vara jämförbara för de parallella kapitaltillskotten.

48

Enligt SNCM har frågan om fast avkastning noga behandlats av kommissionen i punkterna 361–363 i det omtvistade beslutet. Kommissionen konstaterade att en fast avkastning på tio procent av franska statens kapitalinvestering i SNCM utgjorde en adekvat avkastning på lång sikt på investerat kapital för en privat investerare.

49

SNCM har dessutom hävdat att kommissionen noga preciserat skälet till att den ansåg att hävningsklausulen inte innebar en särbehandling av vissa investerare jämfört med andra, parallella, investerare. Tvärtemot vad tribunalen funnit i punkt 127 i den överklagade domen, konstaterade kommissionen att denna klausul inte rörde parallella investeringar från privata förvärvare och staten i det privatiserade SNCM, utan en fullständig överlåtelse av SNCM till privata förvärvare. Hävningsklausulen var således kopplad till överlåtelsen av SNCM och borde analyseras mot den bakgrunden, varför den inte kan beaktas i samband med analysen av den parallella investering som staten och de privata förvärvarna företog efter denna överlåtelse.

50

SNCM anser att värdet av hävningsklausulen har inkluderats i det negativa försäljningspriset på 158 miljoner euro vid överlåtelsen av SNCM. Eftersom överlåtelsen av SNCM skett till marknadspris, har värdet av denna hävningsklausul inkluderats i försäljningspriset och kan inte anses ha medfört någon fördel för förvärvarna. Värdet av denna klausul kan därför inte beaktas vid bedömningen av huruvida franska statens parallella investering överensstämmer med principen om likabehandling av investerarna. I annat fall skulle värdet av denna klausul beaktas två gånger.

51

Vad gäller beaktandet av att kapitaltillskottet på 8,75 miljoner euro till SNCM:s kapital gjordes mot bakgrund av privatiseringen av företaget, anser SNCM att de åtaganden som hänvisar till de av franska staten beslutade åtgärderna i samband med privatiseringen av företaget – det vill säga det negativa försäljningspriset på 158 miljoner euro och förskottet till det löpande kontot med 38,5 miljoner euro – inte ska beaktas ännu en gång i samband med bedömningen av nämnda kapitaltillskott. Om det negativa försäljningspriset och kapitaltillskottet beaktades ännu en gång vid bedömningen av förskottet till det löpande kontot, skulle priset och tillskottet beaktas två gånger.

52

Republiken Frankrike har gjort gällande att tribunalen gjort en felaktig rättstillämpning med åsidosättande av artikel 87.1 EG, genom att finna att kommissionen inte hade beaktat samtliga relevanta omständigheter i sin analys av huruvida kapitaltillskottet på 8,75 miljoner euro från CGMF, som var offentlig aktieägare i SNCM, och kapitaltillskottet på 26,25 miljoner euro från de privata förvärvarna var jämförbara, och genom att finna att kommissionen borde ha beaktat den klausul om möjlighet att häva köpet som de privata förvärvarna beviljats i samband med privatiseringen av SNCM.

53

Corsica Ferries har gjort gällande att frågan huruvida värdet av hävningsklausulen vid överlåtelsen inkluderades i det negativa försäljningspriset på 158 miljoner euro saknar betydelse för tribunalens resonemang och inte påverkar det förhållandet att kommissionen i det omtvistade beslutet underlåtit att göra en ingående analys av den ekonomiska effekten av denna klausul. Oavsett om värdet av klausulen inkluderats i det nämnda negativa priset eller inte, borde kommissionen ha förklarat den ekonomiska effekten av denna klausul på ett tydligt och transparent sätt.

54

Tribunalen har i punkt 117 i den överklagade domen korrekt konstaterat att den omständigheten, att offentliga och privata investerare gemensamt och parallellt gör ett kapitaltillskott, inte automatiskt utesluter att kapitaltillskottet ska kvalificeras som statligt stöd. Även andra omständigheter, särskilt likabehandlingen av offentliga och privata aktieägare, ska beaktas vid denna bedömning.

55

Tribunalen har i punkt 130 i den överklagade domen funnit att hävningsklausulen åtminstone innebär att de privata förvärvarna inte står någon risk för det fall någon av de omständigheter som medför att klausulen kan tillämpas skulle inträffa, och att hävningsklausulen därmed har ett reellt finansiellt värde. Hävningsklausulen ändrar därför, enligt tribunalen, riskprofilen för de privata förvärvarnas och CGMF:s kapitaltillskott, vilket innebär att investeringsvillkoren inte kan anses vara jämförbara.

56

Domstolen konstaterar att klagandena inte har förmått styrka att tribunalen har gjort en felaktig rättstillämpning i detta avseende.

57

Det saknas fog för argumentet att värdet av hävningsklausulen inkluderats i priset vid överlåtelsen av SNCM och att denna klausul därför inte kunde beaktas vid bedömningen av om de offentliga och de privata aktieägarnas kapitaltillskott var jämförbara.

58

Såsom tribunalen påpekat i punkt 111 i den överklagade domen angavs det nämligen redan i samförståndsavtalet avseende den aktuella överlåtelsen att de offentliga och de privata förvärvarna gemensamt och parallellt skulle teckna nya aktier. Det står följaktligen klart att det aktuella kapitaltillskottet beslutades mot bakgrund av den delvisa privatiseringen av SNCM.

59

Såsom Republiken Frankrike har medgett, är den ursprungliga aktieägaren som överlåtit sina andelar till förvärvaren skyldig att, vid aktivering av hävningsklausulen, betala tillbaka de kapitaltillskott som den sistnämnda har gjort. Förvärvaren har således, i motsats till den ursprungliga aktieägaren, möjlighet att få tillbaka sitt kapitaltillskott om hävningsklausulen aktiveras och att utträda ur det berörda offentliga företaget.

60

Det står under dessa omständigheter klart att hävningsklausulen kan påverka rekapitaliseringsvillkoren och att den har betydelse vid bedömningen av om situationerna är jämförbara.

61

Efter att ha påpekat olika effekter av hävningsklausulen, slog tribunalen korrekt fast att kommissionen inte kunde underlåta att göra en ingående bedömning av de ekonomiska effekterna av denna klausul. Såsom generaladvokaten anfört i punkt 115 i sitt förslag till avgörande har tribunalen korrekt funnit att kommissionen inte, i vart fall inte i tillräcklig utsträckning, har motiverat sitt beslut såvitt avser likabehandlingen av offentliga och privata investeringar i SNCM.

62

Av detta följer att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden, och att det inte är nödvändigt att pröva frågan om bedömningen av avkastningen på CGMF:s kapitaltillskott.

63

SNCM anser att tribunalen har missuppfattat det omtvistade beslutet, då den fann att kommissionen hade påstått att den omständigheten att den aktuella åtgärden inte följde av lagstadgade skyldigheter i sig innebar att det kunde uteslutas att åtgärden utgjorde statligt stöd i den mening som avses i artikel 87.1 EG.

64

Enligt SNCM har tribunalen gjort en felaktig rättstillämpning genom att inkräkta på kommissionens utrymme för skönsmässig bedömning av komplicerade ekonomiska situationer. Tribunalen konstaterade följande i punkt 144 i den överklagade domen: ”det spärrade kontot [innebär] att SNCM:s anställda ges ett incitament till att lämna företaget eller i vart fall till att lämna företaget utan avgångsförhandlingar, särskilt i fråga om eventuella kompletterande avgångs-vederlag … Allt detta ger SNCM en ekonomisk fördel.” Tribunalen har härigenom gått längre än att pröva huruvida kommissionen har gjort en uppenbart felaktig bedömning, vilket är den prövning som ska göras vid granskningen av komplicerade ekonomiska situationer.

65

Tribunalen har, enligt SNCM, inte tillräckligt motiverat sitt avgörande vad gäller den fördel som SNCM påstås ha erhållit. Tribunalens analys av det spärrade kontot, i punkt 144 i den överklagade domen, gör det inte möjligt att förstå varför tribunalen drog slutsatsen att kommissionen hade gjort en uppenbart oriktig bedömning när den fann att stödåtgärderna till enskilda personer inte utgjorde ”statligt stöd”.

66

SNCM och Republiken Frankrike anser vidare att den överklagade domen saknar motivering i ett visst avseende. Tribunalen har nämligen inte prövat kommissionens konstaterande att ”även om ett belopp på 38,5 miljoner euro har [lagts till] statens kapitaltillskott på 142,5 miljoner euro är det justerade negativa försäljningspriset, 196 miljoner euro, fortfarande betydligt lägre än kostnaden för en likvidation av SNCM”. Kommissionen har emellertid visat att franska statens likvidationskostnader skulle ha överstigit det negativa försäljningspriset, även om man beaktar stödåtgärderna till enskilda personer.

67

Genom att kvalificera stödåtgärderna till enskilda personer uppgående till 38,5 miljoner euro som ”statligt stöd” i den mening som avses i artikel 87.1 EG, utan att i andra hand pröva huruvida dessa stödåtgärder uppfyllde de krav som ställs i testet avseende en försiktig privat investerare, har tribunalen underlåtit att motivera sitt avgörande i den utsträckning som krävs.

68

Corsica Ferries har gjort gällande att det är just på grund av att kommissionen inte kunnat bestämma den normala tillämpningen av systemet med kompletterande sociala ersättningar vid uppsägning av anställningsavtal, med avseende på användningen av det spärrade kontot, som den har kritiserats av tribunalen.

69

Mot bakgrund av vad som angetts i punkterna 14–16 ovan anser domstolen att tribunalens prövning, i punkt 144 i den överklagade domen, inte går utöver de gränser som gäller för denna prövning.

70

Vad gäller SNCM:s och Republiken Frankrikes argument att tribunalen i andra hand borde ha prövat huruvida beloppet på 38,5 miljoner euro kunde motiveras enligt testet avseende en privat investerare, erinrar domstolen om att den funnit att det saknas fog för den första grunden avseende kvalificeringen av de kompletterande avgångsvederlagen på 158 miljoner euro.

71

Såsom generaladvokaten har anfört i punkt 132 i sitt förslag till avgörande ska även beloppet på 38,5 miljoner euro, på det spärrade kontot, i förekommande fall användas för att betala kompletterande avgångsvederlag.

72

Klagandena har emellertid inte anfört något som helst argument som visar att detta belopp på 38,5 miljoner euro ska anses vara av annan beskaffenhet än beloppet på 158 miljoner euro, som bedömts i samband med prövningen av den första grunden, vid tillämpningen av testet avseende en privat investerare.

73

Vad gäller de skäl som generaladvokaten redogjort för i punkterna 122–137 i sitt förslag till avgörande, anser domstolen att tribunalens analys av de påståenden och argument som anförts inom ramen för denna grund inte innebär att tribunalen har missuppfattat det omtvistade beslutet, och att analysen utgör en tillräcklig motivering av den överklagade domen på denna punkt.

74

Talan kan följaktligen inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden.

75

SNCM och Republiken Frankrike anser att tribunalens resonemang om omstruktureringsstödet på 15,81 miljoner euro är felaktigt.

76

Klagandena har gjort gällande att tribunalens resonemang, i punkterna 148–153 i den överklagade domen, grundas på förutsättningen att kommissionen ansåg att 2006 års plan inte innehöll något som skulle kunna utgöra statligt stöd. Klagandena har till stöd för överklagandena på denna punkt försökt visa att tribunalen har gjort en felaktig rättstillämpning och att den brustit i sin motiveringsskyldighet när den analyserade de åtgärder som ingick i 2006 års plan.

77

Av klagandenas skrivelser framgår att den fjärde grunden förutsätter att domstolen anser att det finns fog för övriga grunder som åberopats till stöd för överklagandena.

78

Domstolen har emellertid i punkterna 39, 55 och 66 ovan funnit att det saknas fog för den första, den andra och den tredje grunden samt fastställt den överklagade domen.

79

Under sådana omständigheter ska den fjärde grunden anses sakna verkan, utan att det är nödvändigt att pröva de argument som framförts av klagandena.

80

Eftersom talan inte kan vinna bifall såvitt avser någon av de grunder som klagandena har åberopat ska överklagandena i målen C‑553/12 P och C‑536/12 P ogillas.

81

Enligt artikel 184.2 i domstolens rättegångsregler ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas. Enligt artikel 138.1 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 184.1 ska tillämpas i mål om överklagande, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna om detta har yrkats.

82

Corsica Ferries har yrkat att SNCM och Republiken Frankrike ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom dessa har tappat målet, ska Corsica Ferries yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande: