1.

I förevarande mål måste domstolen både ta ställning till specifika och principiella frågor.

2.

I målet ska inledningsvis klargöras huruvida och på vilka villkor ett överklagande som först ingetts utan fullmakt mot bakgrund av domstolens nya rättegångsregler som trädde i kraft den 1 november 2012 kan få rättslig verkan när fullmakten inges i efterhand under förfarandets gång.

3.

Dessutom uppkommer frågan huruvida och på vilka villkor tredje man som inte är avtalspart kan omfattas av en skiljedomsklausul i enlighet med artikel 272 FEUF, så att unionsdomstolarna även är behöriga i mål mot sådana tredje män.

4.

Vidare ska det klargöras huruvida och på vilka villkor domstolen kan kontrollera tribunalens tillämpning av nationell rätt med anledning av ett motsvarande lagval från parternas sida i förfarandet i första instans. ( 2 )

5.

Slutligen uppkommer frågan huruvida det mot bakgrund av unionsrätten, särskilt den grundläggande rätten till god förvaltning, kan härledas en princip enligt vilken det kan föreligga hinder mot att återkräva betalningar trots att de aktuella kraven eventuellt ännu inte är preskriberade, men det unionsorgan som har rätt att kräva återbetalning inte har drivit in dem utan dröjsmål.

6.

I artikel 41.1 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna regleras ”rätt till god förvaltning” enligt följande:

”Var och en har rätt att få sina angelägenheter behandlade opartiskt, rättvist och inom skälig tid av unionens institutioner, organ och byråer.”

7.

I artikel 256.1 andra stycket FEUF föreskrivs följande:

”Tribunalens avgöranden ... kan överklagas till domstolen, dock endast i rättsfrågor, i enlighet med de villkor och begränsningar som fastställs i stadgan.”

8.

Artikel 272 FEUF har följande lydelse:

”Europeiska unionens domstol ska vara behörig att träffa avgöranden med stöd av en skiljedomsklausul i ett offentligrättsligt eller privaträttsligt avtal, som ingåtts av unionen[ ( 3 )] eller för dess räkning.”

9.

Artikel 58.1 i domstolens stadga har följande lydelse:

”Ett överklagande till domstolen ska vara begränsat till rättsfrågor. Det kan endast grundas på bristande behörighet hos tribunalen, på rättegångsfel som kränker den överklagandes intressen eller på att tribunalen har åsidosatt unionsrätten.”

10.

I artikel 119 i domstolens rättegångsregler föreskrivs följande:

”…

2.   Ombud, i den mening som avses i artikel 19 i stadgan, och advokater ska till kansliet ge in en officiell handling eller en fullmakt utfärdad av den part som de företräder.

…

4.   Om dessa handlingar inte ges in, ska justitiesekreteraren fastställa en skälig frist för den berörda parten inom vilken denne ska ge in handlingarna. Löper fristen ut utan att sökanden inkommit med handlingarna, ska domstolen efter att ha hört referenten och generaladvokaten besluta huruvida underlåtelsen att iaktta detta formkrav utgör ett formellt hinder mot att ta upp ansökan till prövning respektive mot att beakta inlagan.”

11.

I artikel 168 i domstolens rättegångsregler föreskrivs följande:

”…

2.   Artiklarna 119, 121 och 122.1 ska tillämpas på överklagandet.

…

4.   Om överklagandet inte uppfyller kraven i punkterna 1–3 ska justitiesekreteraren fastställa en skälig frist för klaganden inom vilken denne ska avhjälpa bristen. Löper fristen ut utan att klaganden har avhjälpt bristen, ska domstolen efter att ha hört referenten och generaladvokaten besluta huruvida underlåtelsen att iaktta detta formkrav utgör ett formellt hinder mot att ta upp överklagandet till prövning.”

12.

Artikel 44.5a i tribunalens rättegångsregler har följande lydelse:

”En ansökan som sker med stöd av en skiljedomsklausul i ett offentligrättsligt eller privaträttsligt avtal, som ingåtts av unionen eller för dess räkning, i enlighet med artikel 272 FEUF ska åtföljas av en utskrift av det avtal som innehåller klausulen.”

13.

I juli 1990 ingick Europeiska ekonomiska gemenskapen, företrädd av Europeiska gemenskapernas kommission, ett avtal om stöd med Société d’économie mixte d’équipement de l’Aveyron (nedan kallat SEMEA), i vilket Commune de Millau (Millau kommun) (Frankrike) innehade 50 procent av aktiekapitalet, för att genomföra ett lokalt utvecklingsprojekt. Enligt parternas överenskommelse var fransk rätt tillämplig på avtalet och dessutom var EU-domstolen ”om en uppgörelse i godo inte kan nås ... ensam behörig att pröva alla tvister rörande avtalet som uppstår mellan avtalsparterna”.

14.

I samråd med Europeiska unionen beslutade SEMEA emellertid att inte överta det fortsatta genomförandet av utvecklingsprojektet, utan detta skulle göras av en förening som bildats för att genomföra projektet. Denna förening blev emellertid inte part i avtalet, vilket innebar att SEMEA även fortsättningsvis var avtalspart.

15.

Efter att det framkommit att gemenskapen hade betalat för mycket i stöd krävde kommissionen år 1993 att SEMEA skulle återbetala 41012 ECU (nedan kallad den omtvistade fordran). Trots att SEMEA inte efterkom denna begäran underlät kommissionen att ställa fortsatta krav.

16.

Först år 2005, det vill säga ungefär tolv år senare, upprepade kommissionen sina betalningskrav. SEMEA påpekade för kommissionen att bolaget numera höll på att avvecklas. Dessutom påstod SEMEA att den förening som fått i uppdrag att genomföra projektet hade försäkrat att kommissionen hade avstått från den omtvistade fordran och att denna dessutom var preskriberad. Kommissionen bestred att det inte på något vis varit fråga om ett avstående från den omtvistade fordran. SEMEA har inte betalat trots flerårig korrespondens och upprepade krav. I februari 2008 uppmanade kommissionen för sista gången SEMEA att betala.

17.

Vid SEMEA:s extra bolagsstämma den 21 november 2008 fördes beslutet av Commune de Millau, bolagets största aktieägare, att överta bolagets tillgångar och skulder, till protokollet, och det beslutades att ett belopp på 82719,76 euro, motsvarande SEMEA:s tillgängliga likvida medel, skulle betalas till Commune de Millau. I den slutredovisning som likvidatorn lade fram omnämndes den omtvistade fordran.

18.

Den 9 december 2008 avslutade SEMEA:s likvidator likvidationsförfarandet och lät avföra SEMEA från handels- och bolagsregistret. Den 18 december 2008 protokollförde kommunfullmäktige i Commune de Millau att SEMEA:s tillgångar och skulder hade övertagits. Bland bolagets skulder angavs bland annat den omtvistade fordran mellan bolaget och kommissionen, med upplysningen att SEMEA i detta avseende åberopar preskription och att borgenären inte har vidhållit sitt betalningskrav. Något godkännande av dessa åtgärder har inte inhämtats från kommissionen.

19.

Kommissionen begärde att Tribunal de commerce de Rodez (Frankrike) skulle utse ett särskilt ombud som skulle företräda SEMEA för att den omtvistade fordran skulle kunna göras gällande vid domstol trots att SEMEA avförts från handels- och bolagsregistret.

20.

Efter att detta hade skett väckte kommissionen talan vid tribunalen, i eget namn, dels i april 2010 mot SEMEA (mål T‑168/10), dels i december 2010 mot Commune de Millau (mål T‑572/10), som enligt kommissionen var solidariskt betalningsansvarig för den omtvistade fordran, eftersom kommunen har övertagit SEMEA:s skulder. Tribunalen beslutade med hänsyn till sambandet mellan de båda målen att förena dem vad gäller domen.

21.

SEMEA och kommunen gjorde gällande preskription. Kommunen invände dessutom att tribunalen inte var behörig och uppgav att den klausul i avtalet om stöd enligt vilken unionsdomstolarna var behöriga inte kan göras gällande gentemot kommunen. I andra hand har SEMEA och kommunen, för det fall att kommissionens betalningskrav skulle efterkommas med avseende på den omtvistade fordran, framställt ett anslutningsyrkande grundat på artikel 340 FEUF och artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna. Kommissionen har genom sitt långa dröjsmål med att göra gällande den omtvistade fordran åsidosatt sin skyldighet att iaktta god förvaltningssed och rättssäkerhetsprincipen, vilket innebär att SEMEA och kommunen har rätt till skadestånd från kommissionen som motsvarar det belopp som kommissionen har krävt, vilket i slutänden innebär att de inte är betalningsskyldiga.

22.

Tribunalen har genom dom av den 19 september 2012 i huvudsak bifallit kommissionens talan samt ogillat SEMEA:s och kommunens anslutningsyrkanden. SEMEA och Commune de Millau förpliktades att solidariskt betala 41012 euro jämte dröjsmålsränta till kommissionen.

23.

Tribunalen motiverade sin behörighet att pröva målet även med avseende på kommunen med att ”Commune de Millau, genom ett tredjemansavtal som ingåtts mellan SEMEA och Commune de Millau, har underkastat sig en skiljedomsklausul till förmån för unionen” ( 4 ). ”Det framgår av allmänna avtalsrättsliga principer att det kan föreligga ett tredjemansavtal ... utifrån syftet med avtalet eller omständigheterna i det enskilda fallet” ( 5 ). Kommunen har övertagit SEMEA:s skulder ”med full kännedom om omständigheterna” ( 6 ) – och utan att ge uttryck för några förbehåll mot skiljedomsklausulen – och att den således ska omfattas av skiljedomsklausulen i avtalet om stöd.

24.

I november 2012 ingav den advokatbyrå som hade företrätt SEMEA och Commune de Millau vid tribunalen ett överklagande till domstolen och yrkade för dessa båda parter i huvudsak att den överklagade domen skulle upphävas och vidhöll i andra hand det anslutningsyrkande som gjorts gällande i första instans.

25.

Till överklagandet av den 19 november 2012 bifogades ett flertal bilagor. Dessa inkluderade bland annat en fullmakt för överklagandet från Commune de Millau och en skrivelse till nämnda advokater från det särskilda ombud som utsetts för SEMEA i första instans, advokat B. Denna skrivelse är daterad den 15 november 2012. Advokat B förespråkar i denna skrivelse visserligen ett överklagande av domen i första instans, men medger samtidigt att hans uppdrag som särskilt ombud för SEMEA upphörde redan i augusti 2012.

26.

Mot bakgrund av denna tidsmässiga diskrepans begärde EU-domstolens kansli i oktober 2013 att nämnda advokatbyrå skulle inge en fullmakt för överklagandet med avseende på SEMEA. Advokatbyrån ingav inom den frist som satts i november 2013 ett beslut från Tribunal de Commerce Rodez av den 5 november 2013, av vilket det framgår att advokat B för det pågående förfarandet på begäran av nämnda advokater hade utnämnts till särskilt ombud för SEMEA för en period på sex månader.

27.

Klagandena har åberopat fyra grunder till stöd för sitt överklagande av tribunalens dom.

28.

Commune de Millau hävdar för det första att unionsdomstolarna saknar behörighet att pröva ansökan mot kommunen. Enligt kommunen är det inte möjligt för en juridisk person som bildats enligt fransk rätt att ingå en skiljedomsklausul genom ett tredjemansavtal. Det föreligger inte heller något sådant avtal.

29.

För det andra hävdar SEMEA att bolaget har fullgjort sina skyldigheter genom den i samband med dess avveckling genomförda överföringen av dess tillgångar till kommunen, som utgör en solvent offentligrättslig juridisk person.

30.

Klagandena gör för det tredje gällande att tribunalen har gjort sig skyldig till felaktig rättstillämpning vid tillämpningen av de franska bestämmelserna om preskription.

31.

I sista hand klandrar klagandena tribunalen för att inte ha fastställt att kommissionens tolvåriga passivitet strider mot artikel 41 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Klagandena hävdar vidare att det mot denna bakgrund inte har varit möjligt för dem att vidta åtgärder i tid för att uppfylla kommissionens krav. Storleken på de begärda dröjsmålsräntorna är dessutom knutna till kommissionens underlåtenhet att utan dröjsmål driva in den omtvistade fordran, varför det finns ett orsakssamband mellan den skada som gjorts gällande och kommissionens beteende.

32.

I målet om överklagande uppkommer process- och materiellrättsliga frågor. Vad avser SEMEA är det i första hand tveksamt huruvida ett överklagande har ingetts i bolagets namn med giltig verkan. Jag ska inledningsvis pröva denna fråga (nedan under avsnitt A). Sedan ska jag behandla den första frågan som har gjorts gällande vid överklagandet, huruvida unionsdomstolarna överhuvudtaget var behöriga att pröva den talan som kommissionen har väckt mot Commune de Millau (nedan under avsnitt B). Därefter ska jag behandla de materiellrättsliga grunderna för överklagandet (nedan under avsnitten C och D). Vad gäller dessa grunder uppkommer inledningsvis frågan huruvida och i vilken utsträckning domstolen över huvud taget kan pröva tribunalens tillämpning av nationell rätt vid ett överklagande.

33.

Av handlingarna i målet framgår att de advokater som representerar SEMEA inte hade vederbörlig fullmakt när de i november 2012 ingav överklagandet. Uppdraget för SEMEA:s särskilda ombud hade nämligen upphört redan i augusti 2012, vilket innebär att det godkännande av överklagandet som vederbörande gett uttryck för i november 2012 inte utgör någon ”fullmakt”, i den mening som avses i artikel 119, jämförd med artikel 168 i domstolens rättegångsregler. Advokaterna handlade således inledningsvis, förmodligen utan att vara medvetna om detta, som ombud utan fullmakt. ( 7 )

34.

Efter det att domstolens kansli ungefär ett år efter det att överklagandet ingetts påpekade denna brist på fullmakt, begärde nämnda advokater att den behöriga nationella domstolen skulle utse ett särskilt ombud för SEMEA. Domstolen utnämnde advokat B, som redan i november 2012 hade förordat ingivandet av ett överklagande i SEMEA:s namn, dock utan att ha motsvarande befogenhet.

35.

Det ska mot denna bakgrund klargöras huruvida överklagandet kan anses ha ingetts med giltig verkan för SEMEA:s räkning.

36.

Enligt ordalydelsen i artikel 119 i domstolens rättegångsregler, vilken enligt artikel 168 i rättegångsreglerna även är tillämplig på överklaganden, ( 8 ) regleras främst situationer i vilka någon fullmakt inte har ingetts. I artikel 119.4 i rättegångsreglerna är utgångspunkten nämligen ”handlingar” som inte ingetts och det görs inte några uttalanden om materiellrättsliga brister i fullmakten. Denna bestämmelse rör således, vad rör överklaganden, i första hand situationer i vilka en advokat visserligen hade fullmakt från klienten när denne ingav överklagandet, men inte bifogade motsvarande intyg vid överklagandet. Enligt artikel 168.4 i rättegångsreglerna kan ett sådant intyg inges inom en frist som fastställts av domstolens kansli. Om detta föreläggande inte efterkoms, så ska domstolen besluta ”huruvida underlåtelsen att iaktta detta formkrav utgör ett formellt hinder ...”.

37.

Det framgår inte direkt av artikel 119 i rättegångsreglerna vilka rättsföljder det medför om ‐ utöver det förhållandet att fullmakten inte har ingetts till domstolen ‐ advokaterna faktiskt saknade fullmakt vid den tidpunkt då överklagandet ingavs. Lika lite kan det utläsas av bestämmelsens ordalydelse huruvida ett överklagande som ingetts utan fullmakt, men som i efterhand godkänns av den aktuella parten, i materiellrättsligt hänseende kan avhjälpa en bristande fullmakt med retroaktiv verkan. Just detta är emellertid frågan i förevarande mål.

38.

Vid första anblick föreligger det starka skäl att anta att denna brist inte kan avhjälpas vid ett överklagande utan fullmakt. Domstolen har nämligen upprepade gånger fastställt att villkoren för ett upptagande till sakprövning i princip måste vara uppfyllda när förfarandet vid domstolen inleds. ( 9 )

39.

Domstolen har visserligen i mål med flera klagande ansett att det är tillräckligt att endast en av klagandena hade talerätt när talan väcktes för att hela målet ska kunna tas upp till sakprövning, ( 10 ) men har i huvudsak motiverat detta med processekonomiska hänsyn. ( 11 ) Dessa argument är inte tillämpliga när det gäller SEMEA. De båda klagandenas grunder för överklagande i förevarande mål är inte identiska, varför processekonomiska skäl snarare talar för att avstå från att pröva dessa om det visar sig att SEMEA:s överklagande inte kan tas upp till sakprövning. Dessutom är ett överklagande som inges utan fullmakt inte behäftat med en lika väsentlig brist som en avsaknad av talerätt i sig. Den part som inte har talerätt måste nämligen i vart fall med verkan ha instruerat sitt rättegångsombud att inge ett överklagande för dennes räkning, och är skyldig att bära kostnaderna om talan ogillas. Denna rättsföljd kan knappast bli tillämplig i en situation där det saknas fullmakt. Tvärtom, om ett ombud egenmäktigt inger ett överklagande utan fullmakt, kan eventuella rättegångskostnader knappast belasta den påstådda klaganden, utan på sin höjd det falska ombudet. För övrigt skulle det vara paradoxalt att pröva huruvida ett överklagande som i avsaknad av fullmakt inte alls kan tillskrivas den påstådda parten kan tas upp till sakprövning.

40.

I domstolens praxis återfinns emellertid även omständigheter som talar för att artiklarna 119.4 och 168.4 i rättegångsreglerna, med tillämpning av en extensiv tolkning av dess ordalydelse, inte enbart är tillämplig på ingivandet av saknade intyg, utan även skulle kunna vara tillämplig på avhjälpandet av en materiellrättslig bristande fullmakt.

41.

Till exempel fann domstolen i ett mål i vilket det var osäkert huruvida den advokat som företrädde parten hade en verksam fullmakt att det var tillräckligt att den behöriga parten bekräftade den aktuella fullmakten efter det att talan väckts. ( 12 ) Domstolen riktade inte några invändningar mot att den aktuella handlingen utfärdades först efter det att talan väckts. Generaladvokat Darmon påpekade i samband med den då gällande bestämmelsen som föregick artikel 119.4 i rättegångsreglerna att ”det skulle vara överdrivet formellt om denna bestämmelse enbart skulle vara tillämplig om efter det att ansökan ingivits ett dokument inges som härrör från tiden före ansökan” ( 13 ).

42.

Mot denna bakgrund ska artiklarna 119.4 och 168.4 i rättegångsreglerna tolkas så, att bestämmelsen inte enbart reglerar ingivning i efterhand när fullmakt saknas vid ingivandet av överklagandet, utan dessutom även möjliggör ett avhjälpande när fullmakt saknas, exempelvis genom att överklagandet bekräftas i efterhand.

43.

En sådan extensiv tolkning som innefattar materiellrättsliga brister medför rimliga resultat. Genom en sådan tolkning omfattas avhjälpandet av bristfälligheter vad gäller fullmakter av en enhetlig ordning, eventuella avgränsningsproblem förhindras och en enhetlig behandling av dessa problem inom hela unionen säkerställs oberoende av grundläggande nationella koncept. Rättssäkerheten och en god rättskipning säkerställs dessutom vederbörligen genom att domstolens kansli är fortsatt ansvarigt för förfarandet och kan bidra till en snabb utredning av osäkra fall genom att fastställa skäliga frister.

44.

Vad gäller SEMEA:s överklagande utnämnde den myndighet som i slutänden är ansvarig för att fullmakten är korrekt, nämligen den nationella domstolen, efter det att överklagandet ingetts, ett särskilt ombud för SEMEA med anledning av en motsvarande erinran från EU-domstolen. Denna utnämning hade, i likhet med ”bekräftelsen” i det i punkt 40 angivna målet, till syfte att möjliggöra SEMEA:s deltagande vid det pågående överklagandet. SEMEA fick på detta sätt tillgodoräkna sig det överklagande som advokaterna gjort, särskilt med tanke på att det särskilda ombudet som utnämndes var samma person som cirka ett år tidigare redan hade godkänt överklagandet för SEMEA gentemot advokaterna. Eftersom utnämningen av advokat B till särskilt ombud för SEMEA således ska betraktas som en bekräftelse av överklagandet i efterhand, ska det antas att den ursprungligen bristande fullmakten har avhjälpts i enlighet med artikel 119.4 jämförd med artikel 168 i rättegångsreglerna.

45.

Således har såväl kommunens som SEMEA:s överklagande ingetts med giltig verkan.

46.

Jag ska nedan pröva huruvida kommissionen kunde grunda sin talan mot SEMEA och kommunen på skiljedomsklausulen i SEMEA-avtalet.

47.

Det föreligger två skäl som talar mot att kommissionen kan åberopa skiljedomsklausulen i avtalet om stöd. Ur formell synvinkel är varken kommunen som motpart eller kommissionen som klagande parter i det avtal om stöd som innehåller den aktuella skiljedomsklausulen.

48.

Kommissionen som har väckt talan mot SEMEA och kommunen i eget namn företrädde nämligen Europeiska ekonomiska gemenskapen i avtalet om stöd, varför det är osäkert huruvida den har talerätt i det aktuella målet (vilket dock inte har ifrågasatts) och det är dessutom inte uppenbart att kommissionen kan härleda en egen talerätt ur skiljedomsklausulen i avtalet om stöd. Eftersom sistnämnda frågeställning utgör en tvingande förutsättning för talan ska den prövas ex officio (nedan under 1).

49.

Kommunen som däremot inte på något sätt var delaktig i avtalet om stöd ska likväl, enligt den överklagade domen, acceptera att skiljedomsklausulen i avtalet om stöd åberopas gentemot den med tillämpning av principerna om tredjemansavtal. Huruvida denna argumentation kan anses övertygande ska prövas nedan i samband med frågan huruvida kommissionen har talerätt (nedan under 2).

50.

Denna fråga avser till syvende och sist vilka personer som kan vara part vid en talan med anledning av en skiljedomsklausul – unionen som avtalspart eller det organ som företrädde unionen vid avtalsslutet?

51.

Svaret på denna fråga framgår inte entydigt av ordalydelsen i artikel 272 FEUF, fastän det finns mycket som talar för att unionen i sig i mål ”med stöd av en skiljedomsklausul i ett offentligrättsligt eller privaträttsligt avtal, som ingåtts av unionen ( 14 ) eller för dess räkning” även i processuellt hänseende ska inta en partsställning. ( 15 ) Dock förefaller den motsatta lösningen utgöra fast praxis, ( 16 ) eftersom det aktuella unionsorgan som medverkat i det avtal som innehåller skiljedomsklausulen anges som part i ansökan och rubriken till den senare domen och inte unionen själv. ( 17 )

52.

I den överklagade domen tar tribunalen inte ställning i detta hänseende. Frågan om den korrekta partsbeteckningen kan emellertid i slutänden lämnas öppen. I förevarande mål är det nämligen fråga om huruvida kommissionen kunde åberopa den aktuella skiljedomsklausulen när den hade väckt talan i eget namn. Denna fråga ska besvaras jakande vid en sammantagen betraktelse av rättspraxis beträffande unionens ställning som part vid unionsdomstolarna, ( 18 ) i vilken det kan urskiljas en tendens att en felaktig beteckning av parten från unionens sida i princip inte medför någon skada så länge materialet för tvisten är klart definierat och säkerställandet av motpartens processuella rättigheter således inte äventyras. Det föreligger inte någon osäkerhet på dessa båda punkter.

53.

Således kunde kommissionen i vart fall gentemot SEMEA åberopa skiljedomsklausulen i SEMEA-avtalet vid den talan som den väckt i eget namn.

54.

Det måste emellertid klargöras huruvida kommissionen inte enbart kan göra gällande skiljedomsklausulen mot SEMEA, utan även mot kommunen.

55.

Eftersom denna fråga utgör en tvingande förutsättning för talan ska den prövas ex officio, oberoende av invändningarna mot grunderna för överklagandet. Fyra olika omständigheter ska prövas, nämligen avtalsklausulens ordalydelse, efterföljande handlingar, de krav som föreskrivs i artikel 272 FEUF och slutligen de beviskrav för skiljedomsklausuler som följer av rättegångsreglerna.

56.

Enligt SEMEA-avtalet är domstolen ”ensam behörig att pröva alla tvister ... som uppstår mellan avtalsparterna”. Denna klausul är i första hand endast bindande för avtalsparterna – SEMEA och unionen – och kan inte göras gällande gentemot Commune de Millau.

57.

Det ska inledningsvis konstateras att kommissionen inte har deltagit i något efterföljande avtal som rörde skiljedomsklausulen. Det föreligger inte heller något dokumenterat avtal mellan SEMEA och kommunen, utan enbart separata beslut från bolagsstämman, respektive kommunfullmäktige. Tribunalen ( 19 ) har emellertid tillämpat allmänna avtalsrättsliga principer och dragit slutsatsen att kommunens beslut att överta SEMEA:s skulder – i samband med överföringen av SEMEA:s tillgångar till kommunen – mot bakgrund av dess syfte, och med beaktande av de sammantagna omständigheterna, ska anses utgöra ett tredjemansavtal till förmån för unionen. Kommunen och SEMEA har avsett att det skulle uppstå en fordran för unionen gentemot Commune de Millau, och kommunen hade för avsikt att underkasta sig skiljedomsklausulen från SEMEA-avtalet ”med kännedom om tvisten ... rörande den omtvistade fordran”. Det saknar i detta avseende betydelse att den befriande verkan som parterna eftersträvade genom övertagandet av skulderna inte har inträffat i brist på godkännande från borgenären.

58.

De kriterier som följer av artikel 272 FEUF, ( 20 ) vilka dessutom, eftersom artikel 272 utgör en undantagsbestämmelse, ska ges en restriktiv tolkning, är avgörande för frågan huruvida parterna har avtalat om en för kommunen bindande skiljedomsklausul. ( 21 )

59.

Tribunalen ( 22 ) anser att det är möjligt att avtala om en skiljedomsklausul i enlighet med principerna för tredjemansavtal. I detta avseende är det visserligen inte fråga om ett avtal som ingåtts av unionen, men dock om ett ”avtal som ingåtts ... för dess räkning”, i den mening som avses i artikel 272 FEUF.

60.

Jag anser att en sådan tolkning är tveksam. Ett avtal som ingåtts för unionens räkning rör materiella intressen för unionen och kan enbart ‐ särskilt med tanke på att artikel 272 FEUF som undantagsbestämmelse ska tolkas restriktivt ‐ ingås av institutioner, organ eller byråer som har befogenhet att handla för unionens räkning. Utomstående tredje män har inte någon sådan befogenhet. Ett avtal som helt har ingåtts av tredje män som inte tillhör unionen och inte på uppdrag av unionsorgan, såsom den efterföljande överenskommelsen mellan SEMEA och kommunen, uppfyller således inte kraven i artikel 272 FEUF.

61.

Dessutom framgår det inte att kommunens avsikt har varit att omfattas av en skiljedomsklausul, i den mening som avses i artikel 272. En motsvarande partsvilja, vilken utgör ett tvingande krav för ett avtal om en skiljedomsklausul, kan inte utläsas av de sammantagna omständigheterna från de efterföljande överenskommelserna mellan SEMEA och kommunen och det kan dessutom inte utan vidare presumeras att det föreligger någon sådan vilja. Detta är än mer fallet eftersom det framgår av de handlingar som dokumenterar avvecklingen av SEMEA att bolaget varken har tagit upp skiljedomsklausulens existens eller att kommunen uttryckligen har fått kännedom om den. Tvärtom innehåller varken beslutet från kommunfullmäktige av den 18 december 2008 eller likvidatorns slutredovisning av den 21 november 2008 några sådana uppgifter. Snarare påpekas här, vilket eventuellt kan tolkas vilseledande, att fransk rätt är tillämplig på det aktuella avtalet om stöd för SEMEA, vilket i vilket fall som helst inte direkt gör att det kan antas ligga nära till hands att unionsdomstolarna skulle vara behöriga vad gäller den omtvistade fordran.

62.

Mot denna bakgrund kan det inte antas att parterna har avtalat om en skiljedomsklausul genom ett tredjemansavtal, vilket kommissionen kan åberopa gentemot kommunen.

63.

Även om SEMEA och kommunen hade varit överens på denna punkt, uppkommer dessutom frågan, som jag ska pröva nedan, huruvida de beviskrav som föreskrivs i artikel 44.5a i tribunalens rättegångsregler vad gäller skiljedomsklausuler är uppfyllda.

64.

Enligt i artikel 44.5a i nämnda rättegångsregler ska en ansökan åtföljas av en utskrift av det avtal som innehåller skiljedomsklausulen. Med andra ord är kommissionen skyldig att inge skriftlig bevisning om att det föreligger en skiljedomsklausul.

65.

Vad gäller Commune de Millau har kommissionen inte uppfyllt detta krav, och kunde inte heller uppfylla det, eftersom ett påstått avtal om en skiljedomsklausul till förmån för kommissionen, såsom tribunalen medger i den överklagade domen, ( 23 ) enbart framgår ”av syftet med avtalet mellan SEMEA och Commune de Millau och av omständigheterna i förevarande mål” ( 24 ) och således om det är uppfyllt enbart utgör en rent konkludent, ej skriftligt reglerad, överenskommelse. Inte heller är beviskraven i artikel 44.5a i tribunalens rättegångsregler uppfyllda, enligt vilka ansökan ska åtföljas av en utskrift, det vill säga en handling, av det avtal som innehåller skiljedomsklausulen.

66.

Denna bestämmelse har visserligen tolkats extensivt i rättspraxis och det har ansetts tillräckligt att ett icke undertecknat avtalsutkast samt korrespondens ingetts ( 25 ) eller att parterna har hänvisat till handlingar som inte utgör del av avtalet. ( 26 ) Emellertid skulle artikel 44.5a i nämnda rättegångsregler berövas sitt innehåll om man helt skulle bortse från bestämmelsens grundläggande moment, nämligen skyldigheten att inge en skriftlig utskrift av den aktuella klausulen, av vilken det direkt framgår vilka parter som har avtalat att unionsdomstolarna ska vara behöriga och för vilket avtal. I detta avseende kan det inte anses tillräckligt att dokument inges av vilka enbart slutsatser kan dras vad gäller eventuella muntliga eller konkludenta överenskommelser, eftersom omständigheter som inte framgår av handlingen knappast kan anses utgöra en ”utskrift” av ett avtal. ( 27 ) Artikel 44.5a i tribunalens rättegångsregler ska ses i ett nära samband med den undantagsställning som tillkommer artikel 272 FEUF som avvikande behörighetsregel och ska sålunda tolkas strikt i dess huvudsakliga tillämpningsområde, vilket innebär att den inte kan tolkas så, att det inte krävs att det inges en handling som entydigt och uttryckligen innehåller den aktuella skiljedomsklausulen.

67.

I detta avseende främjar artikel 44.5a även rättssäkerheten och dess formkrav kan, såsom framgår e contrario av artikel 44.6 i tribunalens rättegångsregler , till skillnad från de formkrav som räknas upp i artikel 44.3–5, inte avhjälpas i efterhand genom att saknade handlingar inges. Om utskriften av skiljedomsklausulen saknas vid ansökan, så kan talan således inte upptas till sakprövning.

68.

Eftersom kommissionen i förevarande mål inte har ingett någon utskrift av skiljedomsklausulen som uppfyller kraven i artikel 44.5a i tribunalens rättegångsregler med avseende på Commune de Millau, är tribunalen inte behörig vad gäller den talan som väckts mot kommunen. Tribunalen gjorde således en felaktig rättslig bedömning när den fann att talan mot kommunen trots detta kunde tas upp till sakprövning.

69.

Således ska Commune de Millaus överklagande bifallas. Den överklagade domen ska upphävas i den mån kommunen åläggs solidariskt ansvar samt förpliktas att betala rättegångskostnaderna, och talan mot kommunen ska i den mån den är färdig för avgörande, ogillas enligt artikel 61.1 andra meningen i domstolens stadga.

70.

Mot bakgrund av resultatet i denna del ska endast de grunder för överklagande som SEMEA har framställt prövas nedan. I den mån bolaget i dessa grunder, vad gäller de franska bestämmelserna om preskription och likvidation, hävdar att den nationella rätten har tillämpats på ett felaktigt sätt, uppkommer inledningsvis frågan, huruvida, och, om så är fallet, i vilken utsträckning domstolen är behörig att pröva tribunalens tillämpning av nationell rätt vid ett överklagande. Om domstolen faktiskt inte har någon sådan befogenhet eller enbart en begränsad sådan, kan de grunder för överklagande som i detta avseende gjorts gällande lämnas därhän. Dessa frågor ska behandlas nedan.

71.

Det ska inledningsvis bedömas huruvida de grunder för överklagandet som rör nationell rätt är relevanta i överklagandeinstansen.

72.

Domstolens behörighet vid överklaganden preciseras i artikel 58 i stadgan, enligt vilken ”[e]tt överklagande till domstolen ska vara begränsat till rättsfrågor. Det kan endast grundas på bristande behörighet hos tribunalen, på rättegångsfel som kränker den överklagandes intressen eller på att tribunalen har åsidosatt unionsrätten.”

73.

Vid första anblick kan det därför antas uteslutet att vid ett överklagande göra gällande att tribunalen eventuellt har gjort sig skyldig till en möjlig felaktig rättslig bedömning. En sådan felaktig rättslig bedömning skulle i princip ( 28 ) inte medföra något åsidosättande av unionsrätten, utan enbart av nationell rätt. Enligt den uttömmande behörighetsförteckningen i artikel 58 i stadgan är domstolen emellertid inte behörig att pröva nationell rätt vid ett överklagande. ( 29 )

74.

Vad gäller skiljedomsklausuler enligt artikel 272 FEUF innebär det nuvarande rättsläget följaktligen att tribunalen när talan har väckts i första instans eventuellt är skyldig att företa en uttömmande prövning i enlighet med den nationella rätt som är tillämplig enligt valet av tillämplig rätt. Mot bakgrund av artikel 58 i stadgan är det dessutom i princip inte tillåtet för domstolen att vid ett överklagande av domen i första instans pröva grunder för överklagandet genom vilka det enbart görs gällande att tribunalen har gjort en felaktig tillämpning av nationell rätt.

75.

I fast rättspraxis återfinns dock domar i vilka domstolen som överklagandeinstans – och detta även vad beträffar skiljedomsklausuler ( 30 ) – har prövat tillämpningen av nationell rätt i första instans, utan att emellertid lämna någon ingående motivering med avseende på artikel 58 i stadgan.

76.

Jag föreslår att domstolen ska ompröva denna rättspraxis. Den strider nämligen mot den klara ordalydelsen i artikel 58 i domstolens stadga. Dessutom föreligger det en viss skillnad jämfört med stora avdelningens dom i målet Edwin, ( 31 ) i vilken domstolen – dock mot bakgrund av en varumärkesrättslig tvist och utan någon uttrycklig hänvisning till artikel 58 i stadgan – sammanfattade sin behörighet att som överklagandeinstans pröva nationell rätt enligt följande: ”Vad sedan gäller domstolens prövning av förstainstansrättens bedömning av den nationella lagstiftningen, är domstolen behörig enligt följande. Till att börja med är domstolen behörig att pröva om förstainstansrätten, mot bakgrund av de handlingar och de övriga uppgifter som ingetts, inte missuppfattat ordalydelsen i de aktuella nationella bestämmelserna eller i den nationella rättspraxis eller doktrin som rör dessa bestämmelser. Vidare är domstolen behörig att pröva om förstainstansrätten – mot bakgrund av denna information – inte kom fram till slutsatser som uppenbarligen är oförenliga med innehållet däri. Slutligen är domstolen behörig att pröva om förstainstansrätten inte – vid sin prövning av alla dessa omständigheter – tillmätte någon av dem, för att konstatera innehållet i den aktuella nationella lagstiftningen, en betydelse som den inte har i förhållande till de andra omständigheterna, såvida detta på ett uppenbart sätt framgår av handlingarna i målet.” ( 32 ) När domstolen ska besluta som överklagandeinstans anser den att en korrigering av tillämpningen av nationell rätt enbart är påkallad för att kontrollera att det inte har skett någon missuppfattning, respektive om tribunalen har gjort sig skyldig till en uppenbart oriktig rättslig bedömning. ( 33 )

77.

Detta står inte i strid med artikel 58 i stadgan, enligt vars ordalydelse nationell rätt är helt undantagen från domstolens prövning. Tvärtom tillämpar domstolen i tillämpliga delar de bedömningskriterier vid prövningen av den nationella rätten som den, även i egenskap av överklagandeinstans, tillämpar vad gäller en missuppfattning av de faktiska omständigheterna som kritiseras i unionsrättsligt hänseende. ( 34 )

78.

Ett sådant bedömningssätt gör det möjligt för domstolen att i fall när tribunalen har tillämpat den nationella rätten på ett uppenbart oriktigt sätt, men endast då, ingripa vid ett motsvarande överklagande och upphäva den felaktiga domen. ( 35 )

79.

Denna varumärkesrättsliga lösning som utvecklades i målet Edwin kan generaliseras mot bakgrund av dess ordalydelse samt även i sak, och det föreligger goda skäl för att även tillämpa den vid överklaganden som rör skiljedomsklausuler. Mot bakgrund av det otvetydiga regleringsprogrammet i artikel 256.1 FEUF, jämförd med artikel 58 i domstolens stadga, måste ett minskat rättsligt skydd accepteras, eftersom inte varje åsidosättande av nationell rätt från tribunalens sida kan ge upphov till ett upphävande av domen i första instans. Detta kan enbart unionslagstiftaren ändra. Det kan inte befaras uppkomma någon problematisk situation med hänsyn till kravet på ett effektivt domstolsskydd. Principen om ett effektivt domstolsskydd kräver nämligen inte nödvändigtvis att det föreligger flera domstolsinstanser och dessutom har domstolen som överklagandeinstans även rätt att upphäva den nationella rätten vid ett motsvarande överklagande när det föreligger en uppenbart oriktig tillämpning av nationell rätt i första instans.

80.

I förevarande mål uppkommer mot denna bakgrund frågan huruvida det vid överklagandet kan antas föreligga en uppenbart oriktig tillämpning av nationell rätt. Om förstnämnda fråga besvaras jakande, uppkommer dessutom frågan huruvida SEMEA:s grund för överklagande är tillräckligt precis och övertygande i sak.

81.

Redan den första frågan ska besvaras nekande i förevarande mål, vilket innebär att den andra frågan inte behöver prövas. Tribunalen har nämligen gjort en noggrann prövning av den rättsliga situationen och av rättspraxis i Frankrike och har angett rimliga grunder mot vilka inget påstående om missuppfattning eller uppenbar oriktighet förmår övertyga.

82.

Följaktligen kan de grunder för överklagande som SEMEA har framställt inte vinna bifall.

83.

Slutligen ska jag behandla den grund för överklagande som SEMEA har framställt vad gäller ogillandet av bolagets anslutningsyrkande. Denna grund för överklagande grundas i huvudsak på artikel 41 i stadgan om de grundläggande rättigheterna och har med andra ord unionsrättslig prägel och ska prövas i full utsträckning.

84.

Genom sitt anslutningsyrkande kräver SEMEA i andra hand skadestånd som motsvarar den omtvistade fordran som kommissionen har gjort gällande jämte ränta, och grundar i huvudsak sin talan på unionens utomobligatoriska ansvar och den grundläggande principen om god förvaltning. Kommissionen har åsidosatt artikel 41 i stadgan genom att dröja för länge med att framställa krav och i synnerhet genom att låta runt tolv år gå mellan sitt första och sitt andra betalningskrav. På detta sätt har bland annat betydande dröjsmålsränta uppkommit som i annat fall hade kunnat undvikas.

85.

I förevarnade situation uppkommer i princip frågan huruvida och i så fall på vilka villkor det mot bakgrund av rätten till en god förvaltning kan göras gällande att kommissionen varit försumlig vid indrivningen av sina fordringar och huruvida kommissionens betalningskrav mot denna bakgrund kan upphöra oberoende av och innan de preskriberas. Att SEMEA har gjort gällande detta genom ett anslutningsyrkande kan bero på att förverkande som rättsinstitut ‐ såsom det i tysk rätt härleds från god tro ‐ inte är känt i fransk rätt. ( 36 ) I slutänden är det emellertid fråga om invändningar mot kommissionens huvudsakliga och subsidiära fordringar som följer av de grundläggande rättigheterna. Yrkandet ska även prövas på motsvarande sätt.

86.

Det ska således prövas på vilket sätt den grundläggande rätten till en god förvaltning kan vara tillämplig i en avtalsrättslig situation, huruvida den kan medföra att avtalsrättsliga krav upphör, respektive som invändning kan hindra uppkomsten av dröjsmålsränta.

87.

Först och främst står det kommissionen fritt att i enlighet med den nationella rätt som den har avtalat om med SEMEA efter eget godtycke tillvarata sina finansiella angelägenheter samt att utnyttja de lagstadgade preskriptionsfristerna. Artikel 41 i stadgan kan knappast tolkas så, att de klara preskriptionsbestämmelser som är tillämpliga på fordringar som härrör från avtal generellt ska ersättas av en mindre konkret ”skälig tid”. Detta skulle varken gynna rättssäkerheten eller de ömsesidiga partsintressena. Med andra ord: För att pröva avtalsmässiga angelägenheter ska de frister som parterna har kommit överens om anses ”skäliga” i den mening som avses i stadgan.

88.

Om kommissionen vidtar åtgärder för att driva in sina fordringar utgör detta en fråga som även rör dess avtalspartner, vilken den är skyldig att hantera inom skälig tid, eftersom den omfattas av stadgan. Denna skyldighet påverkas inte heller av att avtalspartnern inte har några skyldigheter gentemot kommissionen som följer av stadgan. Kommissionen kan dessutom inte undgå sin bundenhet av de grundläggande rättigheterna genom en ”flykt till privaträtten”.

89.

I förevarande mål utgör kommissionens beteende ett problem med hänsyn till kravet på skälighet, eftersom den å ena sidan fick dröjsmålsräntan att börja löpa i rätt tid genom betalningskravet från den 27 april 1993, men å andra sidan genom sin passivitet i ungefär tolv år invaggade gäldenären i säkerhet för att först den 18 november 2005 begära betalning av fordran jämte ränta i betydande omfattning, vilken, såsom SEMEA oemotsagd har påpekat, numera till och med överstiger den huvudsakliga fordran.

90.

Eftersom kommissionen har en grundläggande skyldighet att utan dröjsmål driva in fordringar, vilken den inte efterkom förrän den 18 november 2005, kan denna fördröjning med indrivningen av fordran anses utgöra ett beteende som står i ett direkt orsakssamband med den under denna period upplupna dröjsmålsräntan.

91.

Det är inte tillräckligt för en rättslig prövning att tribunalen i brist på orsakssamband även har ogillat anslutningsyrkandet i dess helhet med avseende på räntan, eftersom underlåtenheten att betala enbart har tillskrivits SEMEA, ( 37 ) samt att den inte i tillräcklig utsträckning har betraktat artikel 41.1 i stadgan. Anslutningsyrkandet ska dock enbart ogillas vid överklagandet i den mån det gäller den huvudsakliga fordran och den ränta som uppkommit efter den 18 november 2005. I övrigt medför den begäran som SEMEA gjort gällande genom anslutningsyrkandet ytterst en motsvarande minskning av kommissionens krav.

92.

Slutligen ska jag besluta om rättegångskostnaderna.

93.

Eftersom Commune de Millaus överklagande är välgrundat, ska kommissionen ersätta kommunens rättegångskostnader. Då SEMEA har tappat målet på vissa punkter, ska bolaget och kommissionen bära sina rättegångskostnader (artikel 184.2 jämförd med artikel 138.2 och 138.3 i domstolens rättegångsregler).

94.

Mot denna bakgrund föreslår jag att domstolen fattar följande beslut: