1

Genom överklagande som inkom till domstolens kansli den 16 januari 2014 har Europeiska kommissionen yrkat att domstolen ska upphäva den dom som tribunalen meddelade i målet Rusal Armenal/rådet (T‑512/09, REU, EU:T:2013:571) (nedan kallad den överklagade domen), genom vilken rådets förordning (EG) nr 925/2009 av den 24 september 2009 om införande av en slutgiltig antidumpningstull och slutgiltigt uttag av den preliminära tull som införts på import av viss aluminiumfolie med ursprung i Armenien, Brasilien och Folkrepubliken Kina (EUT L 262, s. 1) (nedan kallad den omtvistade förordningen) ogiltigförklarades i den mån den berörde Rusal Armenal ZAO (nedan kallat Rusal Armenal).

2

Nämnda överklagande av en dom om ogiltigförklaring av en förordning har medfört, i enlighet med artikel 60 andra stycket i domstolens stadga, att den dag från och med vilken den överklagade domen vinner laga kraft flyttas fram till den dag då överklagandet eventuellt ogillas eller avvisas. Detta påverkar dock inte Rusal Armenals möjlighet att enligt artiklarna 278 FEUF och 279 FEUF ge in en ansökan till domstolen om uppskov med verkställigheten av den ogiltigförklarade förordningen eller om någon annan interimistisk åtgärd.

3

Genom ansökan som inkom till domstolens kansli den 2 april 2014, har Rusal Armenal i huvudsak yrkat att domstolen ska besluta om uppskov med verkställigheten av den omtvistade förordningen.

4

Rusal Armenal ZAO är ett bolag som tillverkar och exporterar aluminiumprodukter. Det etablerades i Armenien år 2000. Den 5 februari 2003 anslöt Armenien sig till avtalet om upprättande av Världshandelsorganisationen (WTO), undertecknat den 15 april 1994 i Marrakech och godkänt genom rådets beslut 94/800/EG av den 22 december 1994 om ingående – på gemenskapens vägnar – vad beträffar frågor som omfattas av dess behörighet, av de avtal som är resultatet av de multilaterala förhandlingarna i Uruguayrundan (1986–1994) (EGT L 336 s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 38, s. 3) (nedan kallat avtalet om upprättande av WTO).

5

Till följd av ett klagomål som inkom den 28 maj 2008 inledde kommissionen ett antidumpningsförfarande avseende import av viss aluminiumfolie med ursprung i Armenien, Brasilien och Kina. Beslutet om att inleda förfarandet offentliggjordes i Europeiska unionens officiella tidning den 12 juli 2008 (EUT C 177, s. 13).

6

Den 7 april 2009 antog kommissionen förordning (EG) nr 287/2009 om införande av en preliminär antidumpningstull på import av viss aluminiumfolie med ursprung i Armenien, Brasilien och Folkrepubliken Kina (EUT L 94, s. 17).

7

Den 24 september 2009 antog Europeiska unionens råd den omtvistade förordningen. I artikel 1.2 i denna infördes en antidumpningstull på import av aluminiumprodukter som Rusal Armenal tillverkade. Denna fastställdes till 13,4 procent på nettopriset fritt gemenskapens gräns, före tull.

8

Genom ansökan som inkom till tribunalens kansli den 21 december 2009 väckte Rusal Armenal talan om ogiltigförklaring av den omtvistade förordningen. Rusal Armenal åberopade fem grunder till stöd för sin talan. Den första grunden avsåg en invändning om rättsstridighet på grund av åsidosättande av artikel 2.1–2.6 i rådets förordning (EG) nr 384/96 av den 22 december 1995 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EGT L 56, s. 1) i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 2117/2005 av den 21 december 2005 (EUT L 340, s. 17) (nedan kallad grundförordningen) och artiklarna 2.1 och 2.2 i avtalet om tillämpning av artikel VI i Allmänna tull- och handelsavtalet 1994 (GATT) (EGT L 336, s. 103) (nedan kallat antidumpningsavtalet), vilket återges i bilaga 1 A i avtalet om upprättande av WTO. Grundförordningen har därefter ersatts av rådets förordning (EG) nr 1225/2009 av den 30 november 2009 om skydd mot dumpad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EUT L 343, s. 51, rättad genom EUT L 7, 2010, s. 22).

9

Tribunalen fann i huvudsak att den omtvistade förordningen stöddes på hänvisningen till Republiken Armenien i fotnoten till artikel 2.7 a i grundförordningen och genom att metoden att använda ett tredjeland med marknadsekonomi tillämpades efter det att klagandens ansökan om att beviljas status som företag som verkar i en marknadsekonomi i enlighet med artikel 2.7 b i samma förordning hade avslagits. I förordningen hade därför en beräkningsmetod för normalvärde genomförts som var oförenlig med artikel 2.1 och 2.2 i antidumpningsavtalet och med den andra tilläggsbestämmelsen till artikel VI.1 i Allmänna tull- och handelsavtalet 1994 (GATT) (EGT L 336, s. 11) – vilket återges i bilaga 1 A i avtalet om upprättande av WTO – och som dessutom stod i strid med artikel 2.1–2.6 i grundförordningen. Tribunalen slog emellertid fast att talan kunde bifallas på den första grunden för ogiltigförklaring.

10

Punkt 1 i domslutet i den överklagade domen har följande lydelse:

”[Den omtvistade förordningen] ogiltigförklaras i den mån den berör Rusal Armenal”.

11

Rusal Armenal har yrkat att domstolen ska

12

Kommissionen och rådet har yrkat att domstolen ska

13

Enligt artikel 60 första stycket i domstolens stadga ska ett överklagande av en dom som meddelats av tribunalen i princip inte hindra verkställighet. I artikel 60 andra stycket i samma stadga föreskrivs emellertid att ett avgörande av tribunalen varigenom en förordning förklaras ogiltig, med avvikelse från artikel 280 FEUF ska gälla först efter utgången av den tid som anges i artikel 56 första stycket i stadgan eller, om ett överklagande har skett inom den tiden, efter det att överklagandet har ogillats eller avvisats. En part har dock alltid möjlighet att enligt artiklarna 278 FEUF och 279 FEUF ge in en ansökan till domstolen om uppskov med verkställigheten av den ogiltigförklarade förordningen eller om någon annan interimistisk åtgärd.

14

Rusal Armenal har använt denna möjlighet genom att ge in sin ansökan om interimistiska åtgärder.

15

Kommissionen har gjort gällande att ansökan om interimistiska åtgärder inte kan upptas till sakprövning på grund av att Rusal Armenals ansökan om uppskov med verkställigheten i realiteten är en slutgiltig åtgärd och att den därmed strider mot artikel 39 fjärde stycket i domstolens stadga. Kommissionen har härvid hävdat att den domstol som har att pröva en ansökan om uppskov med verkställigheten av en antidumpningstull som införts genom en förordning kan bevilja uppskov endast om sökanden ställer tillräcklig säkerhet för de belopp som denne är skyldig att betala enligt denna förordning. Eftersom Rusal Armenal inte har ställt någon säkerhet kan ansökan inte prövas i sak.

16

Det följer av den oundvikligen tillfälliga arten av de åtgärder som domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder kan besluta om att det uppskov med verkställigheten av den omtvistade förordningen som Rusal Armenal har ansökt om innebär att detta bolag endast tillfälligt befrias från att erlägga tull enligt förordningen och att det är skyldigt att erlägga denna tull både i framtiden och för den tid som omfattas av uppskovet med verkställigheten om förordningen slutgiltigt befinns vara lagenlig.

17

Enligt artikel 162.2 i domstolens rättegångsregler kan verkställighet av ett särskilt uppsatt beslut som meddelas av domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder göras avhängigt av att sökanden ställer säkerhet som till belopp och slag fastställs med hänsyn till omständigheterna. Utövandet av denna befogenhet är inte beroende av att sökanden erbjuder säkerhet. Såsom framgår av domstolens praxis, kan domstolen välja en mellanliggande lösning när den anser det lämpligt, bland annat genom att förena ett beviljat uppskov med villkor (se, för ett liknande resonemang, beslut meddelat av domstolens ordförande Nederlandse Vereniging voor de Fruit- en Groentenimporthandel och Nederlandse Bond van Grossiers in Zuidvruchten en ander Geïmporteerd Fruit/ kommissionen, 71/74 R och RR, REG, EU:C:1974:103, punkterna 5–8, VBVB och VBBB mot kommissionen, 43/82 R och 63/82 R, EU:C:1982:119, punkterna 9–12, och av domstolens ordförande EMA/InterMune UK m.fl., C‑390/13 P(R), EU:C:2013:795, punkt 55).

18

Den omständigheten att Rusal Armenal inte har erbjudit någon säkerhet utgör därför inte hinder för att domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder i förekommande fall bifaller ansökan om uppskov med verkställigheten, under förutsättning att bolaget ställer tillräcklig säkerhet för de belopp som detta är skyldigt att betala enligt den omtvistade förordningen.

19

Följaktligen kan kommissionens invändning om rättegångshinder inte godtas.

20

I artikel 160.3 i rättegångsreglerna föreskrivs att ansökningar om interimistiska åtgärder ska innehålla ”uppgifter om saken, de omständigheter som ställer krav på skyndsamhet och de grunder avseende faktiska och rättsliga omständigheter på vilka den begärda åtgärden omedelbart framstår som befogad”. Uppskov med verkställigheten och andra interimistiska åtgärder kan således beviljas av domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder, om det fastställs att de vid första påseendet framstår som faktiskt och rättsligt befogade (fumus boni juris) och att omständigheterna ställer krav på skyndsamhet, på så sätt att de – för att undvika att den som ansöker om de interimistiska åtgärderna orsakas allvarlig och irreparabel skada – måste beviljas och ha verkan redan innan målet har avgjorts i sak (se, för ett liknande resonemang, beslut meddelat av domstolens ordförande Technische Glaswerke Ilmenau/kommissionen, C‑404/04 P‑R, EU:C:2005:267, punkterna 10 och 11 och där angiven rättspraxis).

21

Dessa villkor ska vara uppfyllda när den som har vunnit målet i första instans inger en ansökan om interimistiska åtgärder i samband med ett överklagande som motparten har gett in mot tribunalens dom om ogiltigförklaring av en förordning. Denna regel tillämpas i fråga om en dom som tribunalen har meddelat till förmån för den sökande i första instans, eftersom nämnda överklagande annars skulle fråntas den suspensiva verkan som föreskrivs i artikel 60 andra stycket i domstolens stadga. När domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder – vid den domstolsinstans till vilken överklagandet getts in – tillämpar dessa villkor i enlighet med tolkningen i domstolens praxis, kan denne inte bortse från att domstolen i första instans har avgjort målet till förmån för sökanden vid den domstolen. De ovannämnda villkoren måste därför tillämpas med nödvändig anpassning.

22

Villkoret avseende fumus boni juris är uppfyllt om det vid tidpunkten för det interimistiska förfarandet föreligger en betydande rättslig tvist vars lösning inte är självklar.

23

När den part som har förlorat målet i första instans ansöker om interimistiska åtgärder i samband med ett överklagande, ska domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder endast bedöma huruvida det, vid första påseendet, finns fog för de grunder som åberopats för överklagandet för att kontrollera huruvida överklagandet inte saknar rimlig grund, eller med andra ord huruvida överklagandet med tillräckligt stor sannolikhet kommer att bifallas. Syftet med ett interimistiskt förfarande är nämligen att säkerställa att det kommande slutliga avgörandet får full effekt för att undvika att det uppstår en lucka i det rättsliga skydd som domstolen tillhandahåller (se, för ett liknande resonemang, beslut meddelat av domstolens vice ordförande kommissionen/ANKO, C‑78/14 P‑R, EU:C:2014:239, punkt 15).

24

När det däremot gäller en ansökan om interimistiska åtgärder som, såsom i förevarande fall, inges i samband med ett överklagande som har suspensiv verkan, eftersom det syftar till att en dom genom vilken tribunalen har ogiltigförklarat en förordning ska upphävas, har domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder att pröva en ansökan från den part som har vunnit målet i första instans. För att bedöma huruvida det vid ett första påseende framstår som att det vid tidpunkten för det interimistiska förfarandet föreligger en betydande rättslig tvist vars lösning inte är självklar, ska domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder kontrollera huruvida de argument som den parten anfört till stöd för att överklagandet ska ogillas inte framstår som ogrundade, i den meningen att det finns en tillräckligt stor sannolikhet för att parten kommer att vinna framgång med dem.

25

Detta innebär att den part som har vunnit målet i första instans, trots de grunder för överklagandet som har anförts av motparten, ska styrka att hans motargument är tillräckligt trovärdiga för att vid första påseendet kunna leda till framgång och att det således inte tydligt framgår att den överklagade domen ska upphävas. I förevarande fall måste Rusal Armenal uppfylla detta villkor med avseende på var och en av grunderna för överklagandet för att bolaget ska anses ha styrkt att åtgärderna vid första påseendet framstår som faktiskt och rättsligt befogade (fumus boni juris). Det är nämligen tillräckligt att det finns fog för en enda av dessa grunder för att den överklagade domen ska kunna upphävas.

26

Till stöd för överklagandet har kommissionen anfört tre grunder. Den första grunden avser i huvudsak att tribunalen dömde utöver vad som yrkats, eftersom den biföll talan på en grund som Rusal Armenal hade återkallat. Den andra grunden avser att tribunalen gjorde en felaktig tillämpning av domen Nakajima mot rådet (C‑69/89, REG, EU:C:1991:186) beträffande antidumpningsavtalets inverkan på domstolens prövning. Den tredje grunden avser att tribunalen åsidosatte principen om jämvikt mellan institutionerna.

27

Kommissionen har gjort gällande att det förekom ett rättegångsfel vid tribunalen som kränkte kommissionens intressen i den mening som avses i artikel 58 i domstolens stadga, genom att tribunalen felaktigt biföll talan på den första grunden för ogiltigförklaring, avseende en invändning om rättsstridighet på grundval av åsidosättande av artikel 2.1–2.6 i grundförordningen samt artikel 2.1 och 2.2 i antidumpningsavtalet, trots att Rusal Armenal hade återkallat denna grund i sin replik i första instans.

28

Rusal Armenal har preciserat att den ovannämnda grunden för ogiltigförklaring endast syftade till att tribunalen skulle fastställa att artikel 2.7 i grundförordningen inte skulle tillämpas med avseende på Rusal Armenal samt att kommissionen och rådet därför var skyldiga att beräkna normalvärdet för Rusal Armenals produkter i enlighet med artikel 2.1–2.6 i den förordningen. Rusal Armenal återkallade inte denna grund för ogiltigförklaring genom att ange detta övervägande i sin replik och bolaget tömde inte grunden på dess innehåll. Kommissionen har med stöd av rådet däremot gjort gällande att Rusal Armenal, i ansökan i första instans först stödde sig på att artikel 2.7 i den ovannämnda förordningen var rättsstridig med hänsyn till WTO:s bestämmelser, och därefter ändrade argumenten i sin replik och hävdade att bolaget endast yrkade att tribunalen skulle slå fast att rådet hade åsidosatt skyldigheten att göra en direktivkonform tolkning.

29

Det följer av Rusal Armenals replik i första instans att det är nödvändigt att tolka repliken för att bedöma bolagets förklaringar att det endast preciserade grundens räckvidd för att besvara rådets argument, men inte återkallade den. Det föreligger därmed en betydande rättslig tvist med avseende på denna grunds innehåll och räckvidd.

30

I repliken angav Rusal Armenal bland annat att artikel 2.7 i grundförordningen inte utgör hinder för att en armenisk producent beviljas individuell behandling som företag som verkar i en marknadsekonomi. Enligt Rusal Armenal är den ovannämnda bestämmelsen därför oförenlig med WTO-rätten och särskilt med antidumpningsavtalet, inte i sig, utan endast i den mån rådet i detta fall tillämpade artikel 2.7 a i denna förordning i stället för artikel 2.7 b och 2.7 c i samma förordning och inte beaktade att det, enligt artikel 2.7 i antidumpningsavtalet och den andra tilläggsbestämmelsen till artikel VI.1 i GATT, kunde tillämpa artikel 2.7 a i den ovannämnda förordningen på Rusal Armenal endast om villkoren i den tilläggsbestämmelsen var uppfyllda.

31

Med hänsyn till det särskilda innehållet i dessa preciseringar i Rusal Armenals replik i första instans kan det, i det nu aktuella förfarandet för interimistiska åtgärder, inte vid första påseendet slås fast att Rusal Armenal återkallade den första grunden för ogiltigförklaring vid tribunalen, eller att bolaget tömde grunden på dess innehåll. Rusal Armenals argument för att överklagandet inte ska bifallas på den första grunden framstår därför som tillräckligt trovärdiga för att lösningen på den uppkomna tvisten inte ska vara självklar.

32

Vad beträffar den andra grunden för överklagandet, i vilken tribunalen påstås ha gjort en felaktig tillämpning av domen Nakajima mot rådet (EU:C:1991:186), har Rusal Armenal gjort gällande att domstolen, i motsats till vad kommissionen gjort gällande, i den domen inte bara angav rekvisitet om att gemenskapen har ”avsett att fullgöra en särskild förpliktelse, vilken den åtagit sig inom ramen för WTO”, utan angav två alternativa rekvisit, nämligen denna avsikt och en ”uttrycklig hänvisning till [a]vtalet om upprättande av WTO”. Den andra grunden för överklagandet är oförenlig med denna praxis från domstolen och i synnerhet med det andra av de ovannämnda alternativa rekvisiten, viket följer av en uttrycklig hänvisning i skäl 5 i grundförordningen till de detaljerade bestämmelserna i antidumpningsavtalet avseende beräkningen av dumpningsmarginalen. Kommissionen och rådet har genmält att skyldigheterna enligt GATT och WTO-rätten inte genomfördes i artikel 2.7 i grundförordningen. Lagenligheten av denna bestämmelse kan enligt domen Nakajima mot rådet (EU:C:1991:186), inte kontrolleras med avseende på sådana skyldigheter. Tribunalen begick därför ett rättsligt fel när den med avseende på de ovannämnda skyldigheterna kontrollerade fotnoten till artikel 2.7 a i grundförordningen, i vilken Armenien nämns.

33

I punkt 36 i den överklagade domen slog tribunalen fast följande:

”… I detta avseende framgår det av ingressen till grundförordningen, och närmare bestämt av skäl 5 i denna, att förordningen särskilt syftar till att nya och detaljerade regler i antidumpningsavtalet, däribland i synnerhet de regler som avser beräkningen av dumpningsmarginalen, ska tas in i gemenskapslagstiftningen för att säkerställa en korrekt och öppen tillämpning av dessa regler. Det är således ostridigt att gemenskapen antog grundförordningen för att uppfylla sina internationella skyldigheter enligt antidumpningsavtalet [se domstolens dom av den 9 januari 2003, Petrotub och Republica, C‑76/00 P, REG, EU:C:2003:4, punkterna 53–56 och där angiven rättspraxis], och för att göra detta i enlighet med artikel 18.4 i antidumpningsavtalet [dom av den 3 februari 2005, Chiquita Brands m.fl./kommissionen, T‑19/01, REG, EU:T:2005:31, punkt 160]. Genom artikel 2 i antidumpningsavtalet, som har rubriken ”Fastställande av dumpning”, har gemenskapen dessutom avsett att fullgöra sina särskilda förpliktelser enligt artikel 2 i avtalet, vilken även avser fastställelse av att dumpning sker”.

34

Det föreligger således en tvist mellan å ena sidan kommissionen och rådet och å andra sidan Rusal Armenal, som har försvarat tribunalens ställningstagande i den överklagade domen. Tvisten gäller den viktiga rättsliga frågan huruvida de rekvisit som domstolen angav i domen Nakajima mot rådet (EU:C:1991:186) är uppfyllda i förevarande mål. Utan att föregripa domstolens beslut med avseende på huruvida det finns fog för den andra grunden för överklagandet, framstår Rusal Armenals argument för att överklagandet ska ogillas, vilka kompletteras genom tribunalens resonemang i den överklagade domen, som trovärdiga med hänsyn till domstolens praxis och till den uttryckliga hänvisningen i skäl 5 i grundförordningen till de relevanta bestämmelser som följer av antidumpningsavtalet och artikel VI i GATT. Argumenten saknar därför inte grund, i den meningen att det finns en tillräckligt stor sannolikhet för att Rusal Armenal ska vinna framgång med dem i samband med bedömningen av om åtgärden vid ett första påseende framstår som faktiskt och rättsligt befogad (fumus boni juris).

35

Den tredje grunden för överklagandet avser att tribunalen påstås ha åsidosatt principen om jämvikt mellan institutionerna genom att den fann att hänvisningen till Republiken Armenien i fotnoten till artikel 2.7 a i grundförordningen inte var förenlig med det system som införts genom antidumpningsavtalet. I samband med bedömningen av frågan huruvida den begärda åtgärden vid ett första påseende framstår som faktiskt och rättsligt befogad (fumus boni juris) är det tillräckligt att konstatera att denna grund är intimt förknippad med den andra grunden för överklagandet. Såsom kommissionen underförstått har medgett i sitt yttrande över ansökan om interimistiska åtgärder, gjorde tribunalen detta åsidosättande på grund av en dålig tolkning av domstolens dom Nakajima mot rådet (EU:C:1991:186). Det framstår därför som att detta åsidosättande i förevarande mål beror på att ett rättsligt fel gjordes vid tillämpningen av de rekvisit som anges i den domen. Av de skäl som angetts i föregående punkt, finner domstolen att Rusal Armenal även har styrkt att en betydande rättslig tvist föreligger med avseende på huruvida det finns fog för den tredje grunden för överklagandet.

36

Av vad anförts följer att villkoret avseende fumus boni juris är uppfyllt i förevarande fall.

37

Beträffande rekvisitet att en situation som ställer krav på skyndsamhet ska föreligga ankommer det på den som ansöker om interimistiska åtgärder att bevisa att denne inte kan avvakta utgången av målet i huvudsaken utan att åsamkas allvarlig och irreparabel skada (se, för ett liknande resonemang, beslut meddelat av domstolens ordförande Matra/kommissionen, C‑225/91 R, REG, EU:C:1991:460, punkt 19, och SCK och FNK/kommissionen, C‑268/96 P(R), REG, EU:C:1996:381, punkt 30). För att styrka att en allvarlig och irreparabel skada föreligger krävs visserligen inte att det styrks att skadan kommer att inträffa med full säkerhet, utan det räcker att skadan kan förutses med en tillräcklig grad av sannolikhet (beslut meddelat av domstolens ordförande kommissionen/ANKO, EU:C:2014:239, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

38

Rusal Armenal har gjort gällande att de nödvändiga villkoren för att bevilja interimistiska åtgärder är beroende av varandra, vilket innebär att frågan huruvida en situation föreligger som ställer krav på skyndsamhet kan bedömas mindre strikt när det förhållandet att de begärda åtgärderna omedelbart framstår som faktiskt och rättsligt befogade (fumus boni juris) är särskilt allvarligt. Det förhållandet att det är uppenbart att en åtgärd är lagstridig är nämligen tillräckligt för att styrka att det är nödvändigt att interimistiskt skydda rättigheterna för den som har ansökt om interimistiska åtgärder. Så är i synnerhet fallet här, eftersom tribunalen avgjorde målet till Rusal Armenals fördel och ogiltigförklarade den omtvistade förordningen.

39

Domstolen finner att den omständighet som Rusal Armenal har åberopat för att, i första hand, ansöka om uppskov med verkställigheten av en förordning som tribunalen har ogiltigförklarat inte är av sådant slag att kraven mildras på att en situation ska föreligga som ställer krav på skyndsamhet. Att den omtvistade förordningen tillämpas trots att den ogiltigförklarats genom den överklagade domen, medför i sig inte en sådan skada för Rusal Armenal som kan bli föremål för en skadeståndstalan. Genom att anta artikel 60 i domstolens stadga har unionslagstiftaren nämligen beslutat att ett överklagande av en dom från tribunalen om att ogiltigförklara en förordning ska ha suspensiv verkan. Det ankommer därför inte på domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder att i samband med ett överklagande frånta denna artikel en del av dess ändamålsenliga verkan genom att systematiskt mildra villkoret om att det ska föreligga en situation som ställer krav på skyndsamhet.

40

Det följer emellertid av domstolens praxis att den styrka med vilken de begärda åtgärderna omedelbart framstår som faktiskt och rättsligt befogade (fumus boni juris) visserligen inte är betydelselös för bedömningen av kravet på skyndsamhet (se beslut meddelat av domstolens ordförande kommissionen/Éditions Odile Jacob, C‑404/10 P‑R, EU:C:2011:37, punkt 27). Domstolen bör i det interimistiska förfarandet i än högre grad beakta det krav på skyndsam behandling, som en sökande kan göra gällande, om de begärda åtgärderna omedelbart framstår som faktiskt och rättsligt befogade (fumus boni juris) och om de grunder och argument som sökanden stödjer sig på synes vara av särskild vikt (se, för ett liknande resonemang, beslut meddelat av domstolens ordförande Österrike/rådet C‑445/00 R, REG, EU:C:2001:123, punkt 110). Utan att föregripa domstolens beslut med avseende på huruvida överklagandet är välgrundat, framgår det av bedömningen ovan i punkterna 26–36 att frågan huruvida den begärda åtgärden vid ett första påseende framstår som faktiskt och rättsligt befogad (fumus boni juris) med anledning av Rusa Armenals argument framstår som tillräckligt allvarlig för att uppfylla detta villkor. Denna omständighet bör beaktas vid den fortsatta bedömningen, bland annat, i förekommande fall, vid en avvägning mellan föreliggande intressen.

41

Enligt artikel 160.3 i rättegångsreglerna är villkoren för huruvida de begärda åtgärderna omedelbart framstår som faktiskt och rättsligt befogade (fumus boni juris) och för huruvida en situation som ställer krav på skyndsamhet föreligger separata och kumulativa. Rusal Armenal är därför fortfarande skyldigt att visa att en allvarlig och irreparabel skada är omedelbart förestående (se, för ett liknande resonemang, beslut meddelat av domstolens ordförande Akhras mot rådet, C‑110/12 P(R), EU:C:2012:507, punkt 26, och av domstolens vice ordförande kommissionen/ANKO, EU:C:2014:239, punkt 14).

42

Såsom kommissionen och rådet har anfört, trädde den omtvistade förordningen i kraft i september 2009 och har således haft rättsverkningar sedan mer än fyra år. Rusal Armenal har under den tiden för övrigt inte ansökt om uppskov med verkställigheten av denna åtgärd hos domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder. Det ankommer därför på Rusal Armenal att i samband med det interimistiska förfarandet styrka att det, trots att en antidumpningstull på 13,4 procent sedan år 2009 läggs på importen av vissa av bolagets produkter till unionen, är angeläget att besluta om interimistiska åtgärder för att skydda bolaget mot en allvarlig och irreparabel skada som det kan komma att lida om sådana åtgärder inte vidtas. Rusal Armenal ska därför motivera antingen att bolaget inte har lidit skada under dessa fyra år, trots att sådan skada kan anses vara en följd av den omtvistade förordningen, eller visa att en skada föreligger som numera är allvarlig och irreparabel och som innebär att det är angeläget att interimistiska åtgärder beviljas, trots att Rusal Armenal redan har lidit skada under de fyra år som förfarandet vid tribunalen pågick som ledde fram till den överklagade domen.

43

Domstolen kan inte godta kommissionens och rådets argument att den antidumpningsåtgärd som infördes genom den ovannämnda förordningen löper ut i september 2014, det vill säga fem år efter det att den infördes, och att det inte är motiverat att vidta eventuella interimistiska åtgärder för en tid av bara några månader. Eftersom det i förevarande fall är fråga om en slutgiltig antidumpningstull, är det inte uteslutet att kommissionen gör en översyn av åtgärden på eget initiativ eller på begäran av producenterna i unionen. Enligt artikel 11.2 i förordning nr 1225/2009, som nu har ersatt grundförordningen, kommer åtgärden att införa denna tull i så fall att fortsätta att gälla i avvaktan på resultatet av en sådan översyn.

44

I förevarande fall har Rusal Armenal angett tre irreparabla skador som skulle följa av att uppskov med verkställigheten av den omtvistade förordningen inte beviljades. För det första kommer moderbolaget förmodligen att upplösa Rusal Armenal. För det andra kommer ett stort antal av dess anställda att sägas upp, eftersom bolagets fabrik förmodligen kommer att stängas. För det tredje kommer detta att få återverkningar på Republiken Armeniens ekonomi och export till unionen. Rusal Armenal har dessutom påstått att dess marknadsandel kommer att minska väsentligt.

45

Vad först och främst beträffar frågan huruvida Rusal Armenal eventuellt kommer att upplösas, har detta bolag gjort gällande att det har lidit stora förluster sedan den omtvistade förordningen trädde i kraft. Detta har framför allt berott på att det på grund av denna förordning har varit omöjligt för bolaget att exportera sin produktion till unionen. Dess moderbolag, UC Rusal, har inte längre möjlighet att täcka förlusterna för de dotterbolag som uppvisar underskott, eftersom det självt har ekonomiska svårigheter på grund av att aluminiumpriset är lågt på världsmarknaden. Det är därför mycket troligt att moderbolaget beslutar att stänga Rusal Armenal inom en snar framtid om dess lönsamhet inte förbättras.

46

Domstolen erinrar om att när den åberopade skadan är av ekonomiskt slag, är de sökta interimistiska åtgärderna enligt dess fasta praxis motiverade om det framgår att sökandens ekonomiska livskraft, om åtgärderna inte vidtogs, skulle kunna äventyras innan målet avgjorts i sak, eller att sökandens marknadsandelar skulle påverkas väsentligt med avseende på bland annat företagets storlek och omsättning och det som utmärker den koncern som företaget ingår i (beslut meddelat av domstolens vice ordförande EDF/kommissionen, C‑551/12 P(R), EU:C:2013:157, punkt 54).

47

Rusal Armenal har inte gjort gällande att den ekonomiska skada som bolaget lider med anledning av de förluster som påstås bero på den omtvistade förordningen kan komma att äventyra lönsamheten för den företagskoncern som bolaget tillhör och att både koncernen och moderbolaget kan komma att försvinna. Om Rusal Armenal skulle upplösas, skulle detta därför vara en direkt följd, inte av den ovannämnda förordningen, utan av ett affärsmässigt beslut fattat av moderbolaget. Om ett sådant beslut fattas, fattas det med beaktande av samtliga relevanta affärsförhållanden, inklusive de effekter som den antidumpningstull som föreskrivs i den förordningen har på Rusal Armenals lönsamhet. Även andra faktorer som Rusal Armenal har anfört, bland annat de svåra ekonomiska villkoren på den internationella aluminiummarknaden, spelar en stor roll för detta beslut.

48

Det är motiverat att bifalla en ansökan om uppskov med verkställigheten av en unionsrättsakt endast om den aktuella rättsakten är den avgörande orsaken till den allvarliga och irreparabla skada som görs gällande (beslut meddelat av domstolens vice ordförande EDF/kommissionen, EU:C:2013:157, punkt 41 och där angiven rättspraxis). Under de omständigheter som råder i det nu aktuella målet, på vilket denna rättspraxis är analogt tillämplig, och vilket avser uppskov med verkställigheten av en förordning som tribunalen har ogiltigförklarat, har Rusal Armenal inte styrkt att den omtvistade förordningen, som är i kraft sedan mer än fyra år, är den avgörande orsaken till att moderbolaget kommer att upplösa detta bolag, även om det antas att så kommer att ske.

49

Det är härvid lämpligt att tillägga att tribunalens ogiltigförklaring av den ovannämnda förordningen har ökat utsikterna till att den aktuella antidumpningstullen snart kommer att upphävas för Rusal Armenals del. I så fall skulle bolagets förväntade lönsamhet på medellång sikt förbättras, även med avseende på moderbolagets affärsmässiga beräkningar inför en eventuell upplösning av Rusal Armenal.

50

Beträffande den skada som Rusal Armenal har gjort gällande för den händelse att 677 personer av bolagets anställda skulle komma att sägas upp om bolagets fabrik skulle stängas, har kommissionen och rådet genmält att bolaget, för att visa att en situation som ställer krav på skyndsamhet föreligger, endast kan göra gällande den skada som drabbar bolaget, men inte den skada som drabbar utomstående.

51

Det framgår av domstolens praxis att den part som har ansökt om interimistiska åtgärder är skyldig att bevisa att den inte kan invänta ett avgörande i huvudsaken utan att personligen lida en skada som får allvarliga följder som inte kan avhjälpas (beslut meddelat av domstolens ordförande Cheminova m.fl./kommissionen, C‑60/08 P(R), EU:C:2009:181, punkt 35). Rusal Armenal kan därför inte stödja sig på den skada som bolagets anställda kommer att lida om deras arbetstillfällen går förlorade.

52

Att ett företag tvingas dra in tjänster och därmed avstå från utbildad och fungerande arbetskraft kan leda till att det lider direkt och personlig skada oberoende av den från den separata skada som de anställda lider. Det kommer nämligen att vara svårare för detta företag att återuppta verksamheten senare, om de ekonomiska villkoren ändras.

53

I förevarande förfarande har Rusal Armenal inte styrkt att den antidumpningstull som infördes genom den omtvistade förordningen för mer än fyra år sedan är den avgörande orsaken – i den mening som avses i domstolens ovan i punkt 48 angivna praxis – till att bolagets fabrik eventuellt kommer att stängas, oavsett om detta sker på grund av att detta bolag upplöses eller på grund av att dess verksamhet omstruktureras för att minska kostnaderna.

54

Det är inte Rusal Armenal personligen, utan de armeniska invånarna i allmänhet, som kommer att lida den skada på Republiken Armeniens ekonomi och dess export till unionen, om denna skada kan visas, som orsakas av skadeverkningarna av den antidumpningstull som infördes genom den omtvistade förordningen. Enligt den praxis från domstolen som erinrats om ovan i punkt 51, kan Rusal Armenal därför inte med framgång åberopa denna skada till stöd för att en situation som ställer krav på skyndsamhet föreligger.

55

Rusal Armenal har för övrigt inte med något konkret och specifikt argument stött påståendet att dess marknadsandel kommer att minska väsentligt på grund av att dess varor inte får tillträde till marknaden inom unionen. Eftersom det inte finns några exakta upplysningar om påståendet att den antidumpningstull som infördes genom den omtvistade förordningen haft konsekvenser endast för exporten av Rusal Armenals varor till unionen eller upplysningar om särdragen för den aktuella marknaden, kan domaren med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder inte slå fast att en skada föreligger till följd av att den aktuella marknadsandelen påstås ha minskat och inte bedöma skadans allvar och huruvida den är irreparabel.

56

Av vad anförts följer att Rusal Armenal inte har bevisat att den omständigheten att uppskov med verkställigheten av den omtvistade förordningen, vilken är i kraft sedan år 2009, inte beviljas kan orsaka detta bolag allvarlig och irreparabel skada. Detta innebär att kravet på skyndsamhet inte är uppfyllt och att ansökan om interimistiska åtgärder ska avslås. Det är inte nödvändigt att göra en avvägning mellan föreliggande intressen eller att pröva huruvida Rusal Armenals andrahandsyrkande om interimistiska åtgärder kan prövas i sak.

Mot denna bakgrund beslutar domstolens vice ordförande följande: