—

Estlands regering, genom M. Linntam, i egenskap av ombud,

—

Greklands regering, genom I. Bakopoulos och O. Souropani, båda i egenskap av ombud,

—

Sveriges regering, genom U. Persson, i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom J. Hottiaux, i egenskap av ombud, biträdd av C. Ginter, advokaat,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 13.1 h i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 av den 15 mars 2006 om harmonisering av viss sociallagstiftning på vägtransportområdet och om ändring av rådets förordningar (EEG) nr 3821/85 och (EG) nr 2135/98 samt om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 3820/85 (EUT L 102, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan A. Karuse AS (nedan kallat Karuse) och Politsei- ja Piirivalveamet. Målet rör en offentlig tjänstemans beslut om kontrollbesiktning av ett fordon tillhörande nämnda bolag som inte var utrustat med en sådan färdskrivare som uppfyller de i lag angivna kraven.

3

Artikel 3.1 och 3.2 i rådets förordning (EEG) nr 3821/85 av den 20 december 1985 om färdskrivare vid vägtransporter (EUT L 370, s. 8; svensk specialutgåva, område 7, volym 3, s. 120), i dess lydelse enligt förordning nr 561/2006 (nedan kallad förordning nr 3821/85) lyder enligt följande:

”1.   Färdskrivare skall vara installerade och användas i fordon som är registrerade i en medlemsstat och som används för transporter på väg av passagerare eller gods, med undantag för sådana fordon som avses i artikel 3 i förordning (EG) nr 561/2006. …

2.   Medlemsstaterna får undanta de fordon som avses i artikel 13.1 och 13.3 i förordning (EG) nr 561/2006 från denna förordnings tillämpningsområde.”

4

Skäl 17 i förordning nr 561/2006 har följande lydelse:

”Denna förordning syftar till att förbättra de sociala förhållandena för anställda som omfattas av förordningen, liksom till att förbättra den allmänna trafiksäkerheten. …”

5

Artikel 1 i förordning nr 561/2006 lyder enligt följande:

”I syfte att harmonisera konkurrensvillkoren mellan olika landtransportsätt, i synnerhet inom vägtransportsektorn, och förbättra arbetsförhållandena och trafiksäkerheten, fastställs i denna förordning bestämmelser om körtider, raster och viloperioder för förare som utför person- och godstransporter på väg. Denna förordning syftar dessutom till att främja bättre övervakning och tillsyn i medlemsstaterna samt förbättrade arbetsmetoder inom vägtransportsektorn.”

6

Artiklarna 5–9 i förordningen innehåller regler om transportfordons besättning, körtider, raster och viloperioder.

7

I artikel 13.1 i förordningen anges följande:

”Om det är förenligt med de mål som fastställs i artikel 1, får varje medlemsstat inom sitt eget territorium, eller efter överenskommelse med en annan medlemsstat inom dess territorium, medge undantag från föreskrifterna i artiklarna 5 till 9, och förena sådana undantag med särskilda villkor, för transporter enligt följande:

...

...”

8

I 203 § vägtrafiklagen (Liiklusseadus) av den 14 december 2000 (RT I 2001, 3, 6) i den lydelse som är tillämplig i det nationella målet (nedan kallad vägtrafiklagen) anges följande:

”Särskilda föreskrifter för körtider och viloperioder för förare

...

...

...”

9

I 204 § vägtrafiklagen föreskrivs följande:

”Användning av färdskrivare

...

10

I 71 § vägtrafiklagen, som har rubriken ”Fordon som används för särskilda ändamål” föreskrivs följande:

...

...

11

I 10 § väglagen (Teeseadus) av den 17 februari 1999 (RT I 1999, 26, 377) (nedan kallad väglagen), som har rubriken ”Vägnätets skick”, föreskrivs följande:

12

I 14 § väglagen, som rör väghållningsåtgärder, föreskrivs följande:

13

I 17 § punkt 3 väglagen, som avser planering, utbyggnad, reparation och underhåll av vägnätet, föreskrivs följande:

14

En lastbil tillhörande Karuse stoppades den 19 augusti 2009 av en polisman från Lõuna Politseiprefektuura i samband med en vägkontroll. Lastbilen var på väg med en gruslast till en vägarbetsplats. När fordonet stoppades befann det sig ungefär 42 kilometer från nämnda bolags huvudkontor och ungefär 10 kilometer från platsen där vägarbetet utfördes.

15

Polismannen påförde lastbilsföraren böter om 900 estniska kronor (EEK), bland annat därför att denne hade framfört ett fordon som saknade en sådan färdskrivare för kontroll av körtider och viloperioder som krävs enligt vägtrafiklagen. Dessutom beslutade han av samma skäl om kontrollbesiktning av fordonet.

16

Av lastbilens registreringsbevis framgår att det är fråga om en 3-axlad tippbil med en högsta tillåten vikt på 25,5 ton. I det för anmärkningar avsedda fältet på registreringsbeviset står det ”underhållsfordon”.

17

Karuse överklagade polismannens beslut till Tartu halduskohus (förvaltningsdomstolen i Tartu) och yrkade att det skulle upphävas i den mån det innehöll ett föreläggande om kontrollbesiktning. Karuse gjorde framför allt gällande att det aktuella fordonet utgjorde ett underhållsfordon, vilket framgår av registreringsbeviset, och att det när vägkontrollen ägde rum var på väg till en vägarbetsplats med en gruslast som var avsedd för vägunderhållsarbete. Därmed omfattades fordonet av undantaget från skyldigheten att använda färdskrivare enligt 203 § punkt 8.8 vägtrafiklagen.

18

Överklagandet ogillades av domstolen den 9 december 2009 med motiveringen att det inte räcker med att ange ”underhållsfordon” i registreringsbeviset för att fordonet automatiskt ska anses som ett sådant, och att en sådan angivelse således i sig inte ger dispens från skyldigheten att använda färdskrivare. Vidare fann Tartu halduskohus att arbetet i fråga inte kunde betraktas som vägunderhållsarbete i den mening som avses i 14 § i väglagen, i samband med vilket de fordon som används är undantagna från skyldigheten att använda färdskrivare.

19

Den 5 januari 2010 överklagade Karuse domen till Tartu ringkonnakohus (överrätten i Tartu).

20

Karuse gjorde gällande att vid underhållet av vägar behövs särskilda material och adekvat utrustning. Detta forslas till vägarbetsplatserna med hjälp av transportmedel som också används för genomförandet av underhållsarbetet. I det aktuella fallet användes fordonet i fråga för att sprida ut gruset på den allmänna väg som var föremål för underhållsarbetet och fordonets förare hade också getts i uppdrag att utföra denna åtgärd. Således ansåg Karuse att transport av material som är avsett för vägarbete ska betraktas som en del av vägunderhållet.

21

Lõuna Politseiprefektuur yrkade å sin sida att domen från Tartu halduskohus skulle fastställas.

22

I beslutet om hänskjutande erinrade Tartu ringkonnakohus bland annat om att Republiken Estland nästan ordagrant har införlivat undantaget enligt artikel 13.1 h i förordning nr 561/2006 med nationell rätt, och att bedömningen av begreppet ”fordon som används i samband med underhåll av vägar” i 203 § punkt 8.8 vägtrafiklagen således ska göras med beaktande av de unionsrättsliga tillämpningsbestämmelserna.

23

Tartu ringkonnakohus konstaterade att den enda praxis från EU-domstolen som kan vara till stöd för att, under omständigheterna i det aktuella fallet, göra en klar tolkning av begreppet ”fordon som används i samband med underhåll av vägar” i den mening som avses i artikel 13.1 h i förordning nr 561/2006 utgörs av domarna av den 25 juni 1992 i mål C-116/91, British Gas (REG 1992, s. I-4071), angående tolkningen av begreppet ”fordon som används i samband med gasförsörjning”, och av den 21 mars 1996 i mål C-335/94, Mrozek och Jäger (REG 1996, s. I-1573), angående tolkningen av begreppet ”fordon som används i samband med avfallshantering”.

24

Mot denna bakgrund beslutade Tartu ringkonnakohus att vilandeförklara målet och ställa följande fråga till domstolen:

”Ska uttrycket ’i samband med … underhåll … av vägar’, vilket används vid definitionen av undantaget enligt artikel 13.1 h i [förordning nr 561/2006], tolkas så, att det omfattar en tippbil med en högsta tillåtna vikt på 25,5 ton som på en allmän väg transporterar grus från ett grustag [där det har utvunnits] till den plats där arbetet med reparation och underhåll av vägnätet äger rum?”

25

Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida begreppet ”fordon som används i samband med underhåll av vägar” i den mening som avses i artikel 13.1 h i förordning nr 561/2006 – som är fordon som kan undantas från skyldigheten att använda färdskrivare – ska tolkas så att det omfattar ett fordon som på allmän väg transporterar grus från lastningsplatsen till den plats där vägunderhållsarbetet genomförs.

26

EU-domstolen erinrar först och främst om att bestämmelserna i artikel 13.1 h i förordning nr 561/2006 i huvudsak är identiska med bestämmelserna i artikel 4.6 i rådets förordning (EEG) nr 3820/85 av den 20 december 1985 om harmonisering av viss social lagstiftning om vägtransporter (EGT L 370, s. 1; svensk specialutgåva, område 7, volym 3, s. 113).

27

Då förordning nr 561/2006 inte har medfört några väsentliga ändringar av villkoren för undantagen enligt artikel 4.6 i förordning nr 3820/85, och då syftena med förordningarna är desamma, är det lämpligt att låta sig vägledas av den tolkning av undantagen enligt den sistnämnda bestämmelsen som domstolen gjorde i de ovannämnda målen British Gas samt Mrozek och Jäger.

28

I de ovannämnda målen fann domstolen att då nämnda bestämmelse i förordning nr 3820/85 innehåller en uppräkning av vissa fordonskategorier som är undantagna från förordningens tillämpningsområde och således utgör ett undantag från det allmänna systemet, kan den inte tolkas på ett sätt som gör att dess verkningar går utöver vad som är nödvändigt för att tillvarata de intressen som den är avsedd att skydda. Vidare bör tillämpningsområdet för de undantag som föreskrivs i förordningen fastställas med beaktande av bestämmelsernas syfte (se domarna i de ovannämnda målen British Gas, punkt 12, och Mrozek och Jäger, punkt 9, och dom av den 21 mars 1996 i mål C-39/95, Goupil, REG 1996, s. I-1601, punkt 8). Domstolen har uttryckt sig i samma ordalag när det gäller undantagen enligt artiklarna 13.1 d och 3 h i förordning nr 561/2006 (dom av den 17 mars 2005 i mål C-128/04, Raemdonck och Raemdonck-Janssens, REG 2005, s. I-2445, punkt 19, av den 28 juli 2011 i mål C‑554/09, Seeger, REU 2011, s. I‑7131, punkt 33, och av den 3 oktober 2013 i mål C‑317/12, Lundberg, punkt 20).

29

Det ska erinras om att förordning nr 561/2006, såsom bland annat framgår av skäl 17 och artikel 1, syftar till att harmonisera konkurrensvillkoren inom vägtransportsektorn samt att förbättra arbetsförhållandena och trafiksäkerheten. Dessa mål kommer bland annat till uttryck i kravet på att fordon avsedda för vägtransport i princip måste förses med godkända färdskrivare som gör det möjligt att kontrollera att förarnas körtider och viloperioder iakttas (se domen i det ovannämnda målet Lundberg, punkt 31 och där angiven rättspraxis).

30

Vad gäller de intressen som ska skyddas genom artikel 13.1 h i förordning nr 561/2006 bör det påpekas att undantagen enligt den bestämmelsen har att göra med karaktären hos de tjänster som fordonen används för. Det framgår av uppräkningen där att samtliga av de tjänster som bestämmelsen avser utgör allmänna tjänster av allmänintresse (se, för ett liknande resonemang, beträffande artikel 4.6 i förordning nr 3820/85, domarna i de ovannämnda målen British Gas, punkt 13, Mrozek och Jäger, punkt 10, och Goupil, punkt 9).

31

När domstolen ombads att mer specifikt göra en tolkning av begreppet ”fordon som används i samband med gasförsörjning” i artikel 4.6 i förordning nr 3820/85 slog den fast att undantaget i den bestämmelsen endast avser fordon som används för transporter som i sin helhet och uteslutande utförs i samband med produktion, överföring eller distribution av gas, eller för underhåll av därför nödvändiga anläggningar, varför undantaget inte är tillämpligt på fordon som helt eller delvis används för transport av gasdrivna hushållsapparater (domen i det ovannämnda målet British Gas, punkt 21).

32

En annan tolkning skulle bland annat motverka syftet att undanröja sådana skillnader som kan snedvrida konkurrensen på vägtransportområdet. Om ett företag som producerar, överför och distribuerar gas men som också levererar gasdrivna hushållsapparater var undantaget från skyldigheten att använda färdskrivare i fordon som används för transporten av sådana apparater skulle det företaget nämligen åtnjuta en konkurrensfördel i förhållande till andra företag som enbart levererar sådana apparater, eftersom det försnämnda företaget skulle besparas kostnader för installation och underhåll av sådana instrument i fordonen, kostnader som andra företag som levererar gasdrivna hushållsapparater måste bära (se domen i det ovannämnda målet British Gas, punkt 19).

33

När det gäller begreppet ”avfallshantering” i artikel 4.6 i förordning nr 3820/85 har domstolen slagit fast att detta endast omfattar uppsamling av avfall inom det område där avfallet har lämnats. Domstolen har konstaterat att fordon som används i samband med denna verksamhet endast kör korta sträckor och under korta tidsperioder, varvid transporten utgör en underordnad del av avfallshanteringen. Av detta följer att avfallstransport som inte uppfyller dessa villkor inte kan omfattas av undantaget från skyldigheten att använda färdskrivare (se domen i det ovannämnda målet Mrozek och Jäger, punkt 12).

34

Det är mot bakgrund av denna rättspraxis som domstolen ska besvara den fråga som den hänskjutande domstolen har ställt.

35

Vad gäller för det första frågan huruvida transporten uteslutande var avsedd för viss verksamhet framgår det av handlingarna i målet att gruset i förevarande fall enbart var avsett för vägunderhållsarbetet. Det innebär att denna transport i sin helhet och uteslutande utfördes i samband med underhållet av vägar i den mening som avses i artikel 13.1 h i förordning nr 561/2006 (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet British Gas, punkt 21).

36

För det andra finner domstolen, beträffande frågan huruvida den aktuella transporten endast var underordnad i förhållande till vägunderhållsarbetet, att det berörda fordonet måste ha använts direkt för att sprida ut gruset över vägbanans skadade delar för att så skulle kunna vara fallet (se, analogt, domen i det ovannämnda målet Mrozek och Jäger, punkt 12). Om det uteslutande är fråga om en transport av grus avsett för vägunderhållsarbete kan transporten däremot inte omfattas av undantaget enligt artikel 13.1 h i förordning nr 561/2006.

37

Denna tolkning överensstämmer med det syfte att undanröja sådana skillnader som kan snedvrida konkurrensen på vägtransportområdet som avses i artikel 1 i förordning nr 561/2006. Domstolen har nämligen funnit att både offentliga organ och privata företag, som under de förstnämndas tillsyn utför en allmän tjänst av allmänintresse, kan omfattas av undantaget enligt artikel 13.1 h i förordning nr 561/2006 (domen i det ovannämnda målet Mrozek och Jäger, punkt 15). Transporten av det material som behövs för underhållsarbete kan således, liksom var fallet i det nationella målet, utföras av en privat aktör och därmed utgöra näringsverksamhet som, i denna egenskap, är konkurrensutsatt.

38

Om ett fordon tillhörande en privat aktör som endast transporterar grus fram till en byggarbetsplats undantogs från skyldigheten att använda färdskrivare skulle denne aktör ges en konkurrensfördel i förhållande till andra aktörer inom samma sektor, eftersom vederbörande skulle besparas kostnader för installation och underhåll av sådana kontrollinstrument i fordonen (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet British Gas, punkt 19).

39

Dessutom finner domstolen, att även om det inte anges i förordning nr 561/2006 att de fordon som används i samband med underhåll och kontroll av vägar endast får användas i närheten av platsen för vägunderhållsarbetet om de ska kunna omfattas av undantaget enligt artikel 13.1 h i förordningen, är detta dock en omständighet som ska beaktas vid bedömningen av huruvida transporten är att betrakta som underordnad i förhållande till det aktuella vägunderhållsarbetet (se, analogt, domen i det ovannämnda målet Mrozek och Jäger, punkt 12).

40

Fordon vars förflyttningar är begränsade i tid och rum kan nämligen undantas från kravet på att vara utrustade med färdskrivare utan att detta innebär att de syften att förbättra arbetsförhållandena och trafiksäkerheten som eftersträvas med förordning nr 561/2006 för den skull motverkas.

41

Om undantaget enligt artikel 13.1 h i förordningen däremot utvidgades till att även omfatta fordon som förflyttar sig över relativt långa sträckor skulle följden bli att förarna av sådana fordon kunde föranledas att framföra fordonen under lång tid utan vila, vilket skulle motverka de ovannämnda ändamålen (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Seeger, punkt 36).

42

I detta sammanhang ska det erinras om att tillämpningsområdet för undantaget enligt artikel 13.1 h i förordning nr 561/2006, såsom framgår av den rättspraxis som nämns ovan i punkt 28, ska fastställas utifrån förordningens syften, varav ett är förbättringen av trafiksäkerheten.

43

Det måste härvid tas i beaktade att den verksamhet som äger rum i samband med underhållet av vägar omfattar många olika slags åtgärder, såsom till exempel reparation av skador på vägbanan, halkbekämpning och snöröjning. Dessa åtgärder kännetecknas dels av att de är mer eller mindre svåra att planera beroende på de händelser som orsakat olägenheterna på vägbanan, dels av att dessa åtgärder behöver utföras skyndsamt. Vidare beror åtgärdernas frekvens i stor utsträckning på de meteorologiska förhållandena och de avstånd mellan de olika platser där arbetet utförs som måste tillryggaläggas av de fordon som används. Dessa förhållanden kan variera mellan olika regioner inom unionen. Till exempel är avstånden längre mellan tätorterna i de medlemsstater som kännetecknas av låg befolkningstäthet, som till exempel medlemsstaterna i den norra delen av Europeiska unionen, jämfört med vad som är fallet i vissa regioner i medlemsstaterna i Centraleuropa.

44

I det aktuella fallet framgår det av beslutet om hänskjutande att fordonet i fråga stoppades ungefär 42 kilometer från Karuses huvudkontor och ungefär 10 kilometer från platsen för vägarbetet. Däremot anges inte avståndet mellan platsen för vägarbetet och den plats där gruset hade lastats på fordonet.

45

Det ankommer således på den hänskjutande domstolen att, med beaktande av samtliga omständigheter i det vid denna pågående målet och de överväganden som gjorts ovan angående geografiska och klimatiska särdrag i den berörda regionen, bedöma huruvida det aktuella fordonets förflyttningar uppfyller kravet på korta sträckor och korta tidsperioder så att de syften som eftersträvas genom förordning nr 561/2006 inte motverkas.

46

Slutligen ska det konstateras att artikel 13.1 h i förordning nr 561/2006 inte föreskriver att de fordon som används i samband med de verksamheter som där räknas upp måste uppfylla vissa krav vad beträffar högsta tillåtna vikt eller tekniska specifikationer för att kunna omfattas av undantaget enligt denna bestämmelse. Det saknas således skäl att vid besvarandet av tolkningsfrågan ta hänsyn till att det använda fordonet har en högsta tillåtna vikt på 25,5 ton och att det rör sig om en tippbil.

47

Det ska för övrigt preciseras att artikel 13.1 h i förordning nr 561/2006, med det förbehåll som anges ovan, även omfattar fordon som används i samband med underhåll av vägar när dessa körs utan last och när de förflyttas som en del av förberedelserna av nämnda transporter (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Mrozek och Jäger, punkt 14).

48

Mot denna bakgrund ska tolkningsfrågan besvaras enligt följande. Begreppet ”fordon som används i samband med underhåll av vägar” i artikel 13.1 h i förordning nr 561/2006 – som är fordon som kan undantas från skyldigheten att använda färdskrivare – ska tolkas så att det omfattar fordon som transporterar material till en plats där vägunderhållsarbete genomförs, under förutsättning att transporten i sin helhet och uteslutande utförs i samband med genomförandet av vägunderhållsarbetet och att den utgör en underordnad verksamhet i förhållande till detta arbete. Det ankommer på den nationella domstolen att med beaktande av samtliga relevanta omständigheter i målet bedöma om så är fallet.

49

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande:

Begreppet ”fordon som används i samband med underhåll av vägar” i artikel 13.1 h i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 561/2006 av den 15 mars 2006 om harmonisering av viss sociallagstiftning på vägtransportområdet och om ändring av rådets förordningar (EEG) nr 3821/85 och (EG) nr 2135/98 samt om upphävande av rådets förordning (EEG) nr 3820/85 – som är fordon som kan undantas från skyldigheten att använda färdskrivare – ska tolkas så att det omfattar fordon som transporterar material till en plats där vägunderhållsarbete genomförs, under förutsättning att transporten i sin helhet och uteslutande utförs i samband med genomförandet av vägunderhållsarbetet och att den utgör en underordnad verksamhet i förhållande till detta arbete. Det ankommer på den nationella domstolen att med beaktande av samtliga relevanta omständigheter i målet bedöma om så är fallet.