1.

Genom förevarande begäran om förhandsavgörande har domstolen för första gången fått tillfälle att tolka begreppet ”förmåner som utges på grundval av frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring” inom ramen för artikel 46a.3 c i förordning (EEG) nr 1408/71 ( 2 ) som undantar nämnda förmåner från tillämpningen av nationella kumulationsförbud.

2.

I det nationella målet har Arbeidshof te Antwerpen (arbetsdomstolen i Antwerpen, Belgien) ställt frågan huruvida nämnda bestämmelse inbegriper det särskilda fallet med nederländsk ålderspension enligt en försäkring som i princip är obligatorisk men från vilken det på vissa villkor är möjligt att få dispens.

3.

Artikel 46a i förordning nr 1408/71 innehåller, såsom framgår av rubriken, allmänna bestämmelser om minskning, innehållande eller indragning av förmåner vid invaliditet, ålderdom eller till efterlevande enligt medlemsstaternas lagstiftningar.

4.

Artikel 46a.3 i nämnda förordning har följande lydelse:

”Följande regler skall gälla vid tillämpningen av reglerna om minskning, innehållande eller indragning enligt en medlemsstats lagstiftning då en förmån vid invaliditet, ålderdom eller till efterlevande sammanträffar med en förmån av samma slag eller med en förmån av annat slag eller med annan inkomst:

…

...”

5.

Artikel 47 i förordning (EEG) nr 574/72 ( 3 ), har rubriken ”Beräkning av de belopp som motsvarar perioderna av frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring”. I artikeln föreskrivs följande:

”Institutionen i varje medlemsstat skall i enlighet med den lagstiftning som den tillämpar beräkna det belopp som svarar mot perioderna av frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring som enligt [artikel 46a.3 c i förordning nr 1408/71] inte omfattas av bestämmelserna i en annan medlemsstat om indragning, minskning eller innehållande.”

6.

Artikel 52.1 första stycket i kunglig kungörelse av den 21 december 1967 om allmänna bestämmelser angående ålders- och efterlevandepension för arbetstagare (Belgisch Staatsblad av den 16 januari 1968, s. 441) har följande lydelse:

”När den efterlevande maken eller makan kan göra anspråk på dels en efterlevandepension enligt pensionssystemet för arbetstagare, dels en eller flera ålderspensioner eller någon annan motsvarande förmån enligt pensionssystemet för arbetstagare eller enligt något eller några andra pensionssystem, kan efterlevandepensionen kumuleras med nämnda ålderspensioner endast upp till ett belopp motsvarande 110 procent av beloppet av den efterlevandepension som den efterlevande maken eller makan skulle ha erhållit för en fullständig förvärvsverksamhetsperiod.”

7.

Lagen om allmän åldersförsäkring (Algemene Ouderdomswet, nedan kallad AOW) föreskriver att en försäkring är obligatorisk för alla nederländska medborgare som är bosatta i Konungariket Nederländerna.

8.

Artikel 22 i kunglig kungörelse om begränsning och utvidgning av kretsen av personer som är berättigade till socialförsäkring (Besluit beperking en uitbreiding kring verzekerden volksverzekeringen, nedan kallad den nederländska kungörelsen) har följande lydelse:

”En person som inte arbetar i Nederländerna men är bosatt där och har rätt till en lagstadgad eller inte lagstadgad förmån enligt ett utländskt socialförsäkringssystem eller en förmån enligt en internationell organisations socialförsäkringssystem, ska på begäran beviljas dispens av Nationella pensionsmyndigheten från att vara försäkrad enligt [AOW] … så länge som denna person:

…”

9.

Theodora Hendrika Bouman har varit gift med en belgisk medborgare och var bosatt i Belgien under åren 1957–1974.

10.

Eftersom hennes man avled år 1968 uppbär hon belgisk efterlevandepension sedan den 1 september 1969.

11.

Efter det att Theodora Hendrika Bouman återvänt till Nederländerna år 1974 började hon göra inbetalningar i syfte att erhålla nederländsk ålderspension enligt AOW.

12.

Theodora Hendrika Bouman begärde och erhöll dispens från att vara försäkrad enligt AOW under de sista fyra år som återstod innan hon uppnådde pensionsålder, det vill säga från och med den 1 augusti, i enlighet med artikel 22 i den nederländska kungörelsen. Hon upphörde således med att göra inbetalningar till det nederländska socialförsäkringssystemet, vilket fick till följd att intjänandet av hennes AOW-pension inte blev fullständigt.

13.

Sedan den 1 juni 2007, då hon uppnådde pensionsålder, erhåller hon en ofullständig AOW-pension.

14.

Genom beslut av den 4 februari 2009 reviderade Belgiens nationella pensionsmyndighet Theodora Hendrika Boumans efterlevandepension och beslutade att minska den med verkan från den 1 juni 2007, med hänsyn tagen till AOW-pensionen, och att återkräva det felaktigt utbetalade beloppet.

15.

Theodora Hendrika Bouman överklagade detta beslut den 4 maj 2009 till Arbeidsrechtbank te Antwerpen (arbetsdomstolen i Antwerpen).

16.

Denna domstol vände sig till Sociale Verzekeringsbank (Nederländernas nationella pensionsmyndighet, nedan kallad SVB) för att få klarhet i huruvida Theodora Hendrika Boumans förmån betalas ut på grundval av en frivillig försäkring eller en frivillig fortsättningsförsäkring.

17.

Såsom framgår av begäran om förhandsavgörande uppgav SVB i skrivelser av den 31 juli 2009 och den 15 juni 2010 att AOW-pensionen i princip är en obligatorisk försäkring och att det endast finns två tänkbara situationer i vilka det är fråga om en frivillig försäkring, eller en frivillig fortsättningsförsäkring, nämligen när en person inom ett år efter det att den första obligatoriska försäkringen började gälla ansöker om att retroaktivt försäkra tidigare icke-försäkrade perioder, eller när det inom ett år efter att den obligatoriska försäkringen upphört ansöks om att förlänga försäkringsskyddet på frivillig väg. I båda fallen är en ansökan riktad till SVB oundgänglig och det är ostridigt att Theodora Hendrika Bouman aldrig har använt sig av någon sådan möjlighet till frivillig försäkring.

18.

SVB drog slutsatsen att den berördas AOW-pension ”varken helt eller delvis är grundad på någon period av frivillig försäkring, utan helt och hållet har intjänats genom perioder med obligatorisk försäkring”.

19.

Då Arbeidsrechtbank te Antwerpen hade ogillat talan i dom av den 6 maj 2010, överklagade Theodora Hendrika Bouman denna dom till Arbeidshof te Antwerpen.

20.

Arbeidshof te Antwerpen ansåg det oklart huruvida SVB:s ståndpunkt är förenlig med artikel 46a.3 c i förordning nr 1408/71 och anser sig vara behörig att avgöra denna fråga inom ramen för det nationella målet.

21.

Arbeidshof te Antwerpen beslutade under dessa omständigheter att vilandeförklara målet och att ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”Ska den del av förmånen [enligt AOW] som betalas ut till en invånare i Nederländerna och som är baserad på en försäkringsperiod under vilken invånaren i Nederländerna hade möjlighet att på begäran få dispens från kravet på att ansluta sig till det nederländska pensionssystemet och från skyldigheten att erlägga avgifter till nämnda pensionssystem – och också faktiskt har fått sådan dispens för en viss begränsad period – betraktas som en förmån som beviljas på grundval av en frivillig fortsättningsförsäkring i den mening som avses i artikel 46a.3 c i förordning nr 1408/71, med följden att den inte kan beaktas vid tillämpningen av kumulationsförbudet i artikel 52.1 första stycket i kunglig kungörelse av den 21 december 1967 om allmänna bestämmelser angående ålders- och efterlevandepension för arbetstagare?”

22.

Beslutet att begära förhandsavgörande av den 4 mars 2013 inkom till domstolens kansli den 11 mars samma år. Theodora Hendrika Bouman, Konungariket Belgien och Europeiska kommissionen har ingett skriftliga yttranden till domstolen. Det har inte hållits någon förhandling, eftersom detta inte har yrkats.

23.

Förevarande mål har en egenhet som består i att den belgiska hänskjutande domstolen har begärt en tolkning av unionsrätten därför att den tvivlar på att den ståndpunkt är förenlig med unionsrätten som kommit till uttryck i en handling upprättad av den nederländska pensionsmyndigheten SVB.

24.

Den av SVB upprättade handlingen vittnar om att alla försäkringsperioder som intjänats av Theodora Hendrika Bouman är obligatoriska till sin karaktär. Ståndpunkten att hennes nederländska pension kan härröra helt eller delvis från en period med frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring förkastas således av denna myndighet.

25.

Jag erinrar om att enligt artikel 47 i förordning nr 574/72 ska den nationella behöriga institutionen beräkna det belopp som svarar mot perioderna av frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring när den tillämpar en annan medlemsstats kumulationsförbud.

26.

För att under dessa förhållanden kunna ge ett användbart svar till den hänskjutande domstolen, anser jag att det är lämpligt att först ta sig an frågan huruvida det intygande som gjorts i enlighet med artikel 47 i förordning nr 574/72 binder myndigheterna i en annan medlemsstat.

27.

Problematiken med erkännande av administrativa handlingar på socialförsäkringsområdet hör ihop med den skyldighet som medlemsstaternas behöriga myndigheter har att ärligt samarbeta för att ge full verkan åt unionsrätten och säkerställa att de mål som anges i artiklarna 45 FEUF–48 FEUF uppnås. Denna allmänna skyldighet följer av den princip om lojalt samarbete som slagits fast i artikel 4.3 första stycket FEU. ( 4 )

28.

I den rättspraxis som följer av domen i målet FTS ( 5 ), vilken kommissionen har åberopat i förevarande fall för att hävda att den hänskjutande domstolen är bunden av SVB:s ståndpunkt, konstaterade domstolen att det intyg om tillämplig lagstiftning som ska upprättas enligt bestämmelserna i avdelning III i förordning nr 574/72 (certifikat E 101 ( 6 )) är bindande för institutioner för social trygghet i andra medlemsstater, såvitt intyget anger att arbetstagare som utstationerats av ett företag ska omfattas av det sociala trygghetssystemet i den medlemsstat där företaget är etablerat.

29.

Denna lösning medför att intyget undandras den kontroll som utövas av domstolarna i den mottagande medlemsstaten genom att eventuella tvister kan bli föremål för det förlikningsförfarande som införts i unionslagstiftningen ( 7 ), utan att det påverkar de rättsmedel som existerar i den medlemsstat som utfärdat intyget och den mottagande medlemsstatens möjlighet att inleda ett förfarande om fördragsbrott mot den medlemsstat vars institution utfärdade intyget. ( 8 )

30.

Även om denna begränsning av domstolens kontroll motiveras av rättssäkerhetsskäl som är tillämpliga på den administrativa handling som intygar att den berörde är ansluten till en medlemsstats försäkringssystem, kan den enligt min uppfattning dock inte automatiskt utsträckas till andra intyg som utfärdas på det område som regleras genom förordning nr 1408/71.

31.

Jag anser att denna uppfattning har stöd av domstolens inställning i domen i målet Adanez-Vega angående ett intygande av försäkringsperioder som fullgjorts i en annan medlemsstat, vilket hade åberopats för att fastställa att det förelåg rätt till arbetslöshetsersättning. Med hänvisning till domen i det ovannämnda målet FTS fann domstolen att ett intyg som lämnats av den spanska behöriga institutionen, i vilket angavs de försäkrings- och anställningsperioder som en person fullgjort som arbetstagare, inte utgör ett ovedersägligt bevis vare sig för den tyska behöriga institutionen eller för de tyska domstolarna, vilket innebär att dessa har full frihet att pröva intygets innehåll. ( 9 )

32.

Enligt min åsikt kan det således dras en skiljelinje mellan å ena sidan de administrativa handlingar som intygar den berördes anslutning och å andra sidan de handlingar som syftar till att specificera händelser som ägt rum eller perioder som fullgjorts enligt ursprungsmedlemsstatens lagstiftning för att de rättigheter som följer av lagstiftningen i den mottagande medlemsstaten ska kunna fastställas.

33.

I det andra typfallet är myndigheterna i den mottagande medlemsstaten, på vilka det ankommer att fastställa den berördes rättigheter, fria att pröva alla relevanta uppgifter, inklusive dem som bekräftas av den myndighet som utfärdat intyget.

34.

Just så ligger det till i förevarande fall, eftersom de belgiska myndigheterna ska beakta fullgjorda försäkringsperioder enligt nederländsk lagstiftning för att kunna avgöra hur omfattande Theodora Hendrika Boumans rättigheter är, såsom de följer av tillämpningen av de belgiska reglerna om kumulationsförbud. Under dessa förhållanden kan den belgiska domstolen pröva innehållet i det intyg som den nederländska myndigheten utfärdat med tillämpning av artikel 47 i förordning nr 574/72, bland annat med avseende på dess förenlighet med unionsrätten.

35.

Det kan således vara meningsfullt för den hänskjutande domstolen att vända sig till EU‑domstolen med en tolkningsfråga som uppkommit i samband med denna prövning.

36.

Enligt fast rättspraxis ska vid tolkningen av en unionsrättslig bestämmelse inte bara lydelsen beaktas, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i. ( 10 ) En unionsbestämmelses tillblivelse kan också vara relevant för dess tolkning. ( 11 )

37.

Jag vill först och främst precisera att begreppet ”frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring” inte är föremål för en legaldefinition i förordning nr 1408/71.

38.

Vad angår ordalydelsen i artikel 46a.3 c i förordning nr 1408/71 använder de olika språkversionerna något olika termer för att beteckna begreppet ”frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring” vilka emellertid sammanfaller på så vis att de lägger tyngdpunkten på den omständigheten att det är frivilligt att ansluta sig till försäkringen. ( 12 )

39.

Vad därefter rör den tolkade rättsregelns sammanhang, erinrar jag om att förordning nr 1408/71 genom bestämmelserna i avdelning II utgör ett fullständigt och enhetligt system av lagvalsregler, som bygger på principen om att endast en lagstiftning ska vara tillämplig. ( 13 )

40.

Detta system för samordning sträcker sig i princip inte till en frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring, då en sådan i enlighet med artikel 15.1 i förordning nr 1408/71 utesluter att artiklarna 13–14d tillämpas på en frivillig försäkring eller en frivillig fortsättningsförsäkring såvida det i en medlemsstat, för den berörda grenen inte finns annat än ett frivilligt försäkringssystem. ( 14 )

41.

Enligt artikel 46a.3 c i förordning nr 1408/71 ska reglerna om kumulationsförbud inte tillämpas på frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring i det fall där denna försäkring finns föreskriven i lagstiftningen en medlemsstat.

42.

Denna bestämmelse utgör en logisk konsekvens av att den frivilliga försäkringen eller frivilliga fortsättningsförsäkringen är utesluten från det system för samordning som har sin grund i principen om att endast en lagstiftning ska vara tillämplig. Artikel 46a.3 c gör det således möjligt för en person som flyttar inom Europeiska unionen och har valt att spara till en frivillig ålders-, invaliditets‑ eller efterlevandepension i en annan medlemsstat, att behålla det kompletterande sociala skydd som detta val medför.

43.

Detta resonemang bekräftas av tillblivelsen av ifrågavarande bestämmelse, vilken infördes i förordning nr 1408/71 genom förordning nr 1248/92.

44.

Enligt vad som framgår av det förslag kommissionen lade fram på den tiden ( 15 ) var den begränsning som avsågs genom att artikel 46a.3 c infördes i förordning nr 1408/71 ämnad att svara mot en tendens som i sin tur var en följd av domen i målet Schaap ( 16 ) angående tolkningen av artikel 46.2 i förordning nr 574/72. ( 17 ) Denna sistnämnda bestämmelse som upphävdes genom förordning nr 1248/92 innebar att de förmåner som motsvarade perioder med frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring drogs av när nationella bestämmelser om kumulationsförbud tillämpades inom ramen för artikel 46.3 i förordning nr 1408/71.

45.

Jag erinrar om att den nederländska medborgaren Schaap hävdade att artikel 46.2 i förordning nr 574/72, vars rubrik uttryckligen nämnde fall där perioder med frivillig och obligatorisk försäkring sammanfaller, hindrade de nederländska myndigheterna från att räkna av, från hans nederländska pension, den del av den tyska pensionen som intjänats på grundval av perioder med frivillig försäkring, även om försäkringsperioderna i hans fall inte sammanföll.

46.

Domstolen slog fast att förordning nr 1408/71 ”låter arbetstagaren åtnjuta de förmåner som motsvarar alla perioder med frivillig eller obligatorisk försäkring” även utöver situationer med sammanfallande perioder, och följaktligen utsträckte domstolen tillämpningen av artikel 46.2 i förordning nr 574/72 till alla fall med kumulation av pensioner som omfattas av artikel 46.3 i förordning nr 1408/71. ( 18 )

47.

Mot bakgrund av den tolkade bestämmelses tillblivelse och de mål som eftersträvades när den infördes i det system som förordning nr 1408/71 utgör, måste uttrycket ”frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring” enligt min uppfattning ges en tillräckligt vid tolkning för att den berörde inte ska nekas möjligheten att dra nytta av alla perioder med frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring som intjänats enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat.

48.

Denna ståndpunkt bekräftas av målet med förordning nr 1408/71, vilket är att underlätta rörligheten för personer inom unionen och samtidigt ta hänsyn till särdragen i nationell lagstiftning om social trygghet samt att inte missgynna de personer som utövar sin rätt till fri rörlighet. ( 19 )

49.

Bestämmelserna i förordning nr 408/71 ska således tolkas mot bakgrund av artikel 48 FEUF, vilket bland annat innebär att migrerande arbetstagare varken ska förlora rätten till sociala trygghetsförmåner eller drabbas av en minskning av förmånernas belopp till följd av att de har utnyttjat rätten till fri rörlighet enligt EUF-fördraget. ( 20 )

50.

I likhet med vad kommissionen har hävdat i sitt yttrande i förevarande fall, måste ifrågavarande bestämmelse, för att på ett harmoniskt sätt kunna införlivas med strävan efter nämnda mål med förordning nr 1408/71, tolkas så, att det är uteslutet att en arbetstagare eller en familjemedlem som åtnjuter en härledd rätt till förmåner, till följd av nationella kumulationsförbud, ( 21 ) nekas möjligheten att dra nytta av försäkringsperioder som fullgjorts frivilligt i enlighet med lagstiftningen i en annan medlemsstat.

51.

Den vida tolkningen av uttrycket ”frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring” bekräftas slutligen av den ståndpunkt som domstolen intog i fråga om tolkningen av artikel 9.2 i förordning nr 1408/71.

52.

I samband med nämnda bestämmelse, som syftar till att underlätta tillgången till frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring genom att erkänna försäkringsperioder intjänade i en annan medlemsstat, gav domstolen ifrågavarande uttryck en vid tolkning, när den beslutade att det skulle inbegripa ”alla typer av försäkringar som innehåller en frivillig komponent” oavsett om det rör sig om fortsättningen på ett tidigare ingått försäkringsavtal eller ej. ( 22 )

53.

Enligt min mening talar dessa överväganden i deras helhet tydligt för en vid tolkning av begreppet ”frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring”.

54.

Vad gäller förevarande fall härrör AOW-pensionen, såsom framgår av begäran om förhandsavgörande, i princip från ett system med obligatorisk försäkring som Theodora Hendrika Bouman automatiskt kom att tillhöra så snart hon återvänt till Nederländerna år 1974.

55.

Det framgår även av begäran om förhandsavgörande att Theodora Hendrika Boumans situation under en viss period då hon var ansluten överensstämde med det fall som åsyftas i artikel 22 i den nederländska kungörelsen som gör det möjligt att erhålla dispens från anslutning på begäran av den berörde. Theodora Hendrika Bouman ansökte om och erhöll denna dispens endast för de fyra år som återstod innan hon uppnådde pensionsålder.

56.

Under dessa förhållanden är det lämpligt att helt kort fråga sig huruvida den försäkring som automatiskt gäller, men som den berörde på begäran kan avstå från att vara ansluten till, omfattas av begreppet ”frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring” i den mening som avses i den tolkade bestämmelsen.

57.

I motsats till vad Konungariket Belgien har anfört i sitt yttrande, anser jag inte att den omständigheten, att ett allmänt system betraktas som frivilligt när systemet innebär automatisk anslutning, men det är möjligt att ansöka om dispens från anslutningen, som i förevarande fall, strider mot själva principen om en frivillig försäkring.

58.

Den frivilliga karaktären hos anslutningen till försäkringssystemet kan enligt min mening följa såväl av den omständigheten att den berörde måste ansöka om anslutning till systemet med försäkring eller fortsättningsförsäkring, som av den omständigheten att den berörde har rätt att erhålla dispens från anslutning. Båda situationerna innebär väsentligen att den försäkrade har ett val och vittnar om att anslutningen, om den fortsätter, inte saknar en frivillig aspekt.

59.

Jag vill härvidlag understryka att det framgår av begäran om förhandsavgörande att de inbetalningar som Theodora Hendrika Bouman gjorde under den period då hon hade rätt att begära dispens påverkade beloppet på hennes AOW-pension genom att hon på så sätt beviljades ett kompletterande socialt skydd.

60.

Följaktligen är jag av den åsikten att till begreppet ”förmån som utbetalas på grundval av en frivillig försäkring eller en frivillig fortsättningsförsäkring”, i den mening som avses i artikel 46a.3 c i förordning nr 1408/71, ska räknas den del av förmånen som härrör från en period under vilken den berörda hade rätt att ansöka om dispens från anslutning, men avstod från detta, om den fortsatta anslutningen under ifrågavarande period påverkar omfattningen av hennes framtida förmån.

61.

Jag är inte övertygad om det mer begränsade synsätt som förspråkats av Konungariket Belgien, enligt vilket uttrycket ”frivillig fortsättningsförsäkring” uteslutande avser de mekanismer som gör det möjligt för den försäkrade att täcka perioder då vederbörande inte var ansluten för att fylla luckor i intjänandet av pensionen.

62.

Enligt min mening följer det varken av ordalydelsen eller av systematiken i artikel 46a.3 c i förordning nr 1408/71 att det skulle vara betecknande för en frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring, i den mening som avses i denna bestämmelse, att den fyller luckor.

63.

Med hänsyn till målet med ifrågavarande bestämmelse, vilket är att den berörde inte ska nekas möjligheten att dra nytta av alla perioder med frivillig försäkring eller frivillig fortsättningsförsäkring som intjänats enligt lagstiftningen i en annan medlemsstat, ( 23 ) är det enligt min uppfattning lämpligt att detta uttryck ges en vidare tolkning som inte tar hänsyn till de olika mål som kan eftersträvas med den berörda nationella lagstiftningen.

64.

Uttrycket kan då även omfatta den möjlighet som den berörde har att upphöra att vara ansluten under vissa perioder, om detta frivilliga val får konsekvenser för omfattningen av vederbörandes kommande socialförsäkringsförmån.

65.

Sådan är situationen i förevarande fall, med hänsyn till att Theodora Hendrika Bouman kunde välja mellan att fortsätta att vara ansluten enligt AOW och att begära dispens, vilket, såsom framgår av begäran om förhandsavgörande, fick konsekvenser för hennes anslutningsperioder och även för beloppet på hennes ålderspension.

66.

Mot bakgrund av det ovan anförda anser jag att artikel 46a.3 c i förordning nr 1408/71 omfattar den del av förmånen som hänför sig till en försäkringsperiod under vilken den berörde hade rätt att erhålla dispens från anslutning till det obligatoriska försäkringssystemet i en situation där anslutningen under ifrågavarande period påverkar omfattningen av socialförsäkringsförmånen.

67.

Mot bakgrund av ovanstående överväganden föreslår jag att domstolen besvarar tolkningsfrågan från Arbeidshof te Antwerpen enligt följande:

Artikel 46a.3 c i rådets förordning (EEG) nr 1408/71 av den 14 juni 1971 om tillämpningen av systemen för social trygghet när anställda, egenföretagare eller deras familjemedlemmar flyttar inom gemenskapen, i dess ändrade och uppdaterade lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 118/97 av den 2 december 1996 ska tolkas så, att den omfattar den del av förmånen som hänför sig till en försäkringsperiod under vilken den berörde hade rätt att erhålla dispens från anslutning till det obligatoriska försäkringssystemet, i en situation där anslutningen under ifrågavarande period påverkar omfattningen av socialförsäkringsförmånen.