1

Groupe Gascogne SA (nedan kallad klaganden) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som Europeiska unionens tribunal meddelade den 16 november 2011 i mål T‑72/06, Groupe Gascogne mot kommissionen (nedan kallad den överklagade domen), genom vilken tribunalen ogillade klagandens talan om delvis ogiltigförklaring och ändring av kommissionens beslut K(2005) 4634 slutlig av den 30 november 2005 i ett förfarande enligt artikel [81 EG] (ärende COMP/F/38.354 – Industrisäckar) (nedan kallat det omtvistade beslutet) eller, i andra hand, upphäva den överklagade domen i den del den bekräftar det bötesbelopp som klaganden ålagts genom beslutet.

2

I rådets förordning (EG) nr 1/2003 av den 16 december 2002 om tillämpning av konkurrensreglerna i artiklarna [81 EG] och [82 EG] (EGT L 1, 2003, s. 1), vilken har ersatt rådets förordning nr 17 av den 6 februari 1962, första förordningen om tillämpning av artiklarna [81 EG] och [82 EG] (EGT 13, 1962, s. 204), föreskrivs i artikel 23.2, vilken har ersatt artikel 15.2 i förordning nr 17, följande:

”Kommissionen får genom beslut ålägga företag och företagssammanslutningar böter, om de uppsåtligen eller av oaktsamhet

…

För varje företag och företagssammanslutning som deltagit i överträdelsen får böterna inte överstiga 10 % av föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning.

…”

3

Det framgår av skäl 1 i rådets sjunde direktiv 83/349/EEG av den 13 juni 1983, grundat på artikel [44.2 g EG] om sammanställd redovisning (EGT L 193, s. 1; svensk specialutgåva område 17, volym 1, s. 59), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/51/EG av den 18 juni 2003 (EGT L 178, s. 16) (nedan kallat direktiv 83/349), att detta direktiv bland annat har till syfte att samordna nationella lagstiftningar om redovisning i vissa typer av bolag, i synnerhet dem som ingår i företagsgrupperingar.

4

De företag som omfattas av skyldigheten att upprätta sammanställd redovisning definieras i artikel 1.1 och 1.2 i nämnda direktiv. Enligt artikel 1.1 rör det sig bland annat om alla moderbolag som

5

I artikel 16.3 i samma direktiv föreskrivs att ”[d]en sammanställda redovisningen skall ge en rättvisande bild av tillgångar, skulder, ekonomisk ställning och resultat för de företag, betraktade som en helhet, som omfattas av redovisningen”.

6

Klaganden är ett aktiebolag bildat enligt fransk rätt, vilket sedan 1994 kontrollerar Gascogne Sack Deutschland GmbH, tidigare Sachsa Verpackung GmbH (nedan kallat Sachsa).

7

Klaganden är direkt ägare till 10 procent av Sachsas aktiekapital. Dess helägda dotterbolag, Gascogne Deutschland GmbH, innehar de resterande 90 procenten av Sachsas aktiekapital.

8

År 2001 underrättade bolaget British Polythene Industries plc kommissionen om att det förelåg en kartell inom sektorn för industrisäckar.

9

Efter att i juni månad 2002 ha genomfört kontroller inledde kommissionen den 29 april 2004 det administrativa förfarandet och utfärdade ett meddelande om invändningar mot ett flertal bolag, däribland klaganden.

10

Den 30 november 2005 antog kommissionen det omtvistade beslutet. I artikel 1.1 k i detta beslut fastställs att Sachsa och klaganden har överträtt artikel 81 EG genom att, från och med den 9 februari 1988 till och med den 26 juni 2002, i Sachsas fall, och från och med den 1 januari 1994 till och med den 26 juni 2002, i klagandens fall, ha medverkat i en serie avtal och samordnade förfaranden i sektorn för industrisäckar av plast i Belgien, Tyskland, Spanien, Frankrike, Luxemburg och Nederländerna vilka bestod i fastställande av priser, upprättande av gemensamma modeller för beräkning av priser, uppdelning av marknader, fördelning av försäljningskvoter, uppdelning av kunder, affärer och beställningar, ingivande av samordnade anbud i samband med vissa anbudsinfordringar samt utbyte av individualiserad information.

11

Kommissionen ålade därför Sachsa, i artikel 2 första stycket i i det omtvistade beslutet, böter på 13,20 miljoner euro med angivande av att klaganden hade solidariskt betalningsansvar för 9,90 miljoner euro av detta belopp.

12

Klaganden väckte talan mot det omtvistade beslutet genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 23 februari 2006. Klaganden yrkade att tribunalen skulle ogiltigförklara beslutet i den del det rörde klaganden samt ändra det i den mån Sachsa hade ålagts böter som översteg tio procent av företagets omsättning eller, i andra hand, sätta ned det bötesbelopp som Sachsa och klaganden solidariskt ålagts att betala.

13

Klaganden åberopade tre grunder till stöd för sin talan. Den första grunden, vilken framställdes i första hand, avsåg ett åsidosättande av artikel 81 EG i den mån kommissionen felaktigt lät klaganden bära ansvaret för Sachsas agerande från och med den 1 januari 1994 och därför felaktigt ålade den gemensamt och solidariskt betalningsansvar för en del av det bötesbelopp som Sachsa ålagts. Under sin andra grund, vilken framställdes i andra hand, gjorde klaganden gällande att kommissionen hade åsidosatt artikel 81 EG genom att göra en felaktig tolkning av begreppet företag i den mening som avses i denna artikel samt åsidosatt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 genom att felaktigt beräkna taket för böterna på grundval av den totala omsättningen i den grupp av företag i vilken klaganden hade en ledande position. Den tredje grunden, vilken framställdes i tredje hand, avsåg ett åsidosättande av proportionalitetsprincipen i den mån kommissionen ålagt klaganden böter som var oskäligt höga.

14

Genom skrivelse av den 19 oktober 2010 begärde klaganden att det skriftliga förfarandet skulle återupptas på grund av att en ny rättslig omständighet hade framkommit under förfarandet, nämligen ikraftträdandet av Lissabonfördraget och närmare bestämt artikel 6 FEU, genom vilken Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna (nedan kallad stadgan) upphöjdes till primärrätt.

15

Under förhandlingen den 2 februari 2011 framställde klaganden, förutom de grunder som anförts i ansökan, flera invändningar grundade på stadgan och gjorde bland annat gällande att oskuldpresumtionen i artikel 48 i stadgan hade åsidosatts. I detta avseende fastslog tribunalen följande i punkterna 27, 28 och 30 i den överklagade domen:

...

16

I fråga om de tre grunder för ogiltigförklaring som anfördes i ansökan slog tribunalen fast att talan inte kunde vinna bifall på dessa.

17

Beträffande den första grunden, angående påståendet att kommissionen felaktigt låtit klaganden bära ansvaret för Sachsas agerande, erinrade tribunalen, i punkterna 69 och 70 i den överklagade domen, först och främst om domstolens praxis av vilken det framgår att det, då ett moderbolag innehar 100 procent av kapitalet i ett dotterbolag som har överträtt konkurrensreglerna, finns en motbevisbar presumtion om att moderbolaget i fråga faktiskt utövar ett avgörande inflytande på dotterbolagets agerande. Tribunalen fastställde därefter i punkt 72 i samma dom att det framgick att ”klaganden direkt och indirekt ägde hela Sachsas aktiekapital och att bolaget därför hade möjlighet att kontrollera Sachsas beteende på marknaden”. Slutligen prövade tribunalen, i punkterna 73–93 i den överklagade domen, de argument som klaganden åberopat i syfte att påvisa att Sachsa fattade sina egna affärsbeslut och därför var oberoende. Efter att i punkt 74 i nämnda dom ha slagit fast att ”vissa omständigheter som klaganden pekat på visserligen tydde på att Sachsa hade en omfattade självbestämmanderätt, är det trots allt så att klaganden faktiskt ingrep i dotterbolagets affärsverksamhet, starkt begränsade dess handlingsutrymme på marknaden och att klaganden således faktiskt kontrollerade sitt dotterbolag”.

18

I punkt 93 i den överklagade domen fastslog tribunalen följande:

”Vid bedömningen av samtliga bevis och argument som Groupe Gascogne och kommissionen har lagt fram framgår det således att kommissionen inte gjorde en felaktig bedömning genom att anse att Groupe Gascogne regelbundet övervakade dotterbolagets ledning och genom att hålla Groupe Gascogne ansvarigt för den överträdelse som dess dotterbolag begått. Utan att kommissionen ens var tvungen att stödja sig på den presumtion om faktisk kontroll som Groupe Gascognes innehav av allt kapital i Sachsa ger upphov till, kunde kommissionen på grundval av alla tillgängliga bevis dra slutsatsen att moderbolaget faktiskt kontrollerade sitt dotterbolag i förevarande fall.”

19

Beträffande den andra grund som klaganden åberopade till stöd för sin talan, till den del den avsåg ett åsidosättande av artikel 23.2 i förordning nr 1/2003, fastslog tribunalen följande i punkterna 110–113 i den överklagade domen:

20

Tribunalen slog vid sin prövning fast att talan inte kunde vinna bifall på någon av de grunder som klaganden hade anfört till stöd för sin talan och ogillade således talan i dess helhet.

21

Klaganden har yrkat att domstolen ska

22

Kommissionen har yrkat att domstolen ska

23

Genom skrivelse av den 11 september 2012 begärde klaganden med stöd av artikel 42.2 första stycket i domstolens rättegångsregler, i den lydelse som då var tillämplig, att det skriftliga förfarandet skulle återupptas på grund av att en ny omständighet hade framkommit, nämligen att bolaget hamnat i en situation med stora ekonomiska underskott.

24

Domstolen har med stöd av artikel 24 i stadgan för Europeiska unionens domstol och artikel 61 i sina rättegångsregler anmodat parterna, Europaparlamentet, Europeiska unionens råd och medlemsstaterna att besvara frågor angående vilka kriterier som ska beaktas vid bedömningen av huruvida ett förfarande vid tribunalen har tagit skäligt lång tid och vilka åtgärder som kan vidtas för att avhjälpa konsekvenserna av att förfarandet pågått oskäligt länge.

25

Klaganden har under sin första grund kritiserat tribunalen för att ha avvisat, som för sent inkomna, grunderna avseende åsidosättande av oskuldspresumtionen och rätten till försvar, vilka klaganden, med stöd av stadgan, åberopat vid förhandlingen. Tribunalen har kritiserats för att ha fastställt dels att dessa grunder inte hade ett tillräckligt starkt samband med de argument som inledningsvis anförts i ansökan, dels att ikraftträdandet av EU‑fördraget inte utgjorde en sådan ny omständighet som gav klaganden rätt att åberopa sådana grunder efter det att ansökan getts in.

26

Klaganden har under sin andra grund kritiserat tribunalen för att, enbart av det skälet att klaganden innehade allt kapital sitt dotterbolag, det vill säga Sachsa, ha fastställt att klaganden kunde hållas ansvarig för sitt dotterbolags konkurrensbegränsande beteende. Tribunalen underlät därmed att beakta den oskuldspresumtion som garanteras i artikel 48 i stadgan samt åsidosatte sin skyldighet att motivera sina avgöranden.

27

Kommissionen anser det vara uppenbart att överklagandet inte kan vinna bifall såvitt avser den första grunden.

28

Den andra grunden ska enligt kommissionen avvisas eftersom den inte åberopades i första instans. Enligt kommissionen saknar grunden även verkan i den mån kommissionen inte höll klaganden solidariskt ansvarig för den överträdelse som Sachsa begått enbart på grundval av presumtionen att klaganden utövade ett avgörande inflytande såsom innehavare av allt kapital i Sachsa. Överklagandet kan i vilket fall som helst inte vinna bifall såvitt avser denna grund.

29

Den första och den andra grunden, vilka avser iakttagandet av oskuldspresumtionen och rätten till försvar, ska prövas gemensamt.

30

Under den första grunden till stöd för överklagandet har klaganden gjort gällande att tribunalen gjorde fel när den slog fast att de grunder som åberopats under förhandlingen med stöd av stadgan inte utgjorde en utvidgning av de grunder som ursprungligen anförts i ansökan. I detta hänseende konstaterar domstolen att klaganden i sin överklagandeskrift uttryckligen tillstått att ansökan inte innehöll någon uttrycklig hänvisning till stadgan utan att klaganden nöjt sig med att, i det skedet i det skriftliga förfarandet, bestrida att det skulle vara praktiskt omöjligt att styrka en omständighet som inte föreligger, såsom att ett moderbolag inte skulle ge några instruktioner till sitt dotterbolag. Klaganden har även medgett att det var först senare i förfarandet, närmare bestämt i samband med repliken, som stadgan nämndes genom en hänvisning till den straffrättsliga legalitetsprincipen i artikel 49 i stadgan.

31

Under dessa förhållanden har klaganden inte fog för att ifrågasätta tribunalens bedömning i punkt 27 i den överklagade domen, enligt vilken de grunder klaganden åberopat under förhandlingen avseende åsidosättande av principerna om oskuldspresumtion och rätten till försvar, vilka garanteras i artikel 48 i stadgan, inte hade ett tillräckligt starkt samband med de argument som inledningsvis anförts i ansökan för att kunna anses ingå i den normala utvecklingen av talan i ett domstolsförfarande. Domstolen finner därför i likhet med tribunalen att dessa argument ska betraktas som nya.

32

När det gäller frågan om huruvida ikraftträdandet av Lissabonfördraget, såsom klaganden gjort gällande, borde ha betraktats som en ny omständighet som framkommit under förfarandet vid tribunalen, vilket gör det möjligt att åberopa nya grunder med stöd av artikel 48.2 första stycket i tribunalens rättegångsregler, har domstolen redan slagit fast att detta ikraftträdande, genom vilket stadgan blev en del av unionens primärrätt, inte kan betraktas som en ny rättslig omständighet i den mening som avses i artikel 42.2 första stycket i dess rättegångsregler. Domstolen underströk i det sammanhanget att den redan före Lissabonfördragets ikraftträdande upprepade gånger hade konstaterat att rätten till en rättvis rättegång såsom denna följer av bland annat artikel 6 i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna, undertecknad i Rom den 4 november 1950 utgör en grundläggande rättighet som Europeiska unionen ska respektera som en allmän princip enligt artikel 6.2 EU (se, bland annat, dom av den 3 maj 2012 i mål C‑289/11 P, Legris Industries mot kommissionen, punkt 36).

33

Denna tolkning som domstolen har gjort med avseende på tillämpningen av domstolens rättegångsregler gäller, efter nödvändiga anpassningar, tillämpningen av motsvarande bestämmelser i tribunalens rättegångsregler.

34

Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den första grunden för överklagandet.

35

Under den andra grunden till stöd för överklagandet har klaganden gjort gällande att tribunalen åsidosatte oskuldspresumtionen i artikel 48 i stadgan genom att slå fast att klaganden kunde hållas ansvarig för den överträdelse som dess dotterbolag, det vill säga Sachsa, hade begått, eftersom klaganden innehade allt kapital i det sistnämnda företaget. I detta hänseende erinrar domstolen om att, om en part tilläts att vid domstolen åberopa en ny grund som denne kunde ha åberopat vid tribunalen men inte åberopat, skulle detta enligt fast rättspraxis innebära att vederbörande vid domstolen kunde anhängiggöra en mer omfattande tvist än den som tribunalen har prövat. Domstolen är i ett mål om överklagande i princip endast behörig att pröva tribunalens bedömning av de grunder som har åberopats vid tribunalen.

36

Groupe Gascognes andra grund ska, i den mån den avser ett åsidosättande av artikel 48 i stadgan, således avvisas.

37

I den mån klaganden under samma grund har gjort gällande att tribunalen underlät att uppfylla sin motiveringsskyldighet genom att inte bemöta de argument som klaganden anfört i syfte att visa att presumtionen om faktiskt utövande av ett avgörande inflytande i själva verket fungerar som en icke motbevisbar presumtion, erinrar domstolen om sin fasta praxis enligt vilken den skyldighet som tribunalen har att motivera sina domar enligt artiklarna 36 och 53 första stycket i domstolens stadga inte innebär att den är skyldig att lämna en uttömmande redogörelse för vart och ett av de resonemang som parterna i tvisten fört. Motiveringen kan således vara underförstådd, under förutsättning att de som berörs därav får kännedom om de skäl som ligger till grund för den överklagade domen och att domstolen ges tillräckligt underlag för att kunna utföra sin prövning av överklagandet.

38

Tribunalen gjorde i det avseendet en riktig bedömning när den i punkterna 69 och 70 i den överklagade domen erinrade om domstolens fasta praxis, vilken har bekräftats av den sistnämnda efter ikraftträdandet av Lissabonfördraget (se, bland annat, dom av den 18 juli 2013 i mål C‑501/11 P, Schindler Holding m.fl. mot kommissionen, punkterna 107–111), och av vilken det framgår att, när moderbolaget äger allt kapital i ett dotterbolag som överträtt konkurrensreglerna, det finns en presumtion om att moderbolaget i fråga faktiskt utövar ett avgörande inflytande över sitt dotterbolags beteende. Enligt denna rättspraxis kan kommissionen då hålla moderbolaget solidariskt ansvarigt för betalning av de böter som påförts dotterbolaget, förutsatt att moderbolaget, på vilket det ankommer att motbevisa presumtionen, inte kan förete tillräcklig bevisning för att dotterbolaget uppträder självständigt på marknaden (se, bland annat, dom av den 19 juli 2012 i de förenade målen C‑628/10 P och C‑14/11 P, Alliance One International och Standard Commercial Tobacco mot kommissionen och kommissionen och Alliance One International m.fl., punkt 47).

39

Tribunalen prövade därefter i punkterna 73–93 i den överklagade domen de argument som klaganden åberopat till styrkande av att den inte hade varit delaktig i driften av Sachsa. Även om tribunalen, i punkt 74, tillstod att vissa av argumenten tydde på att Sachsa hade en omfattande bestämmanderätt fastställde den, efter en noggrann prövning av den bevisning som parterna åberopat, i punkt 93, att kommissionen inte gjorde en felaktig bedömning när den slog fast att klaganden regelbundet övervakade dotterbolagets ledning och höll Groupe Gascogne ansvarigt för den överträdelse som dess dotterbolag begått.

40

Tvärtemot vad klaganden har påstått visar inte tribunalens tillvägagångssätt i den överklagade domen att presumtionen – om att ett moderbolag utövar ett avgörande inflytande över ett helägt eller nästan helägt dotterbolag – i själva verket inte kan motbevisas.

41

Domstolen har nämligen slagit fast att den omständigheten att en aktör inte i ett visst fall lägger fram bevis som kan bryta presumtionen om att ett moderbolag faktiskt utövar ett avgörande inflytande på ett dotterbolag, inte innebär att presumtionen aldrig kan brytas (dom av den 29 september 2011 i mål C‑521/09 P, Elf Aquitaine mot kommissionen, REU 2011, s. I‑8947, punkt 66).

42

Under dessa omständigheter och i den mån som klaganden har gjort gällande att tribunalens bedömning av klagandens argument – enbart på grund av tribunalens slutsats, vilken var negativ ur klagandens perspektiv – tyder på att presumtionen inte går att motbevisa, kan klagandens argumentation i denna del inte godtas (se för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Elf Aquitaine mot kommissionen, punkt 67).

43

Mot bakgrund av det ovan anförda konstaterar domstolen att överklagandet, såvitt avser den andra grunden, till viss del inte kan tas upp till sakprövning och till viss del är ogrundat.

44

Klaganden har under den tredje grunden gjort gällande att tribunalen gjorde en felaktig tolkning av begreppet företag när den slog fast att kommissionen gjorde rätt när den beräknade taket på bötesbeloppet enligt artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 på grundval av den sammanlagda omsättningen för samtliga företag i den företagsgruppering i vilken klaganden var holdingbolag. Enligt klaganden var det bara om företagsgrupperingen som helhet hade utgjort ett enda företag som den sammanlagda omsättningen hade kunnat läggas till grund för beräkningen av taket för de böter som åläggs till följd av ett konkurresbegränsande beteende hos ett av dotterbolagen. Varken i det omtvistade beslutet eller i den överklagade domen gjordes det något som helst försök att visa att det rörde sig om en enda enhet.

45

Utöver denna bristfälliga motivering gjorde tribunalen en felaktig rättstillämpning när den i punkt 108 i den överklagade domen slog fast att den totala storleken på en ekonomisk enhet ska beräknas ”utifrån den sammanlagda omsättningen för samtliga företag i den företagsgruppering i vilken holdingbolaget är det ledande företaget, eftersom endast den sammanlagda omsättningen för de företag som ingår i företaggrupperingen kan ge en indikation på det berörda företagets storlek och ekonomiska styrka”. Tribunalen blandade därmed ihop begreppen företagsgruppering och företag.

46

Kommissionen har gjort gällande att talan inte ska vinna bifall såvitt avser denna grund. Det framgår av fast rättspraxis att ett företags sammanlagda omsättning ger en indikation på dess ekonomiska styrka och inflytande på marknaden. Kommissionen ansåg sig därför kunna fastställa taket för böterna på grundval av den sammanlagda omsättningen för den företagsgruppering i vilken klaganden hade en ledande position, enligt de unionsrättsliga reglerna om sammanställd redovisning.

47

I artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 föreskrivs att kommissionen får ålägga företag som överträder artikel 81 EG böter, under förutsättning att böterna, för varje företag som deltagit i överträdelsen, inte överstiger 10 procent av föregående räkenskapsårs sammanlagda omsättning.

48

Med nämnda övre gräns för bötesbeloppet avser man att undvika att böter åläggs i fall där det kan förutses att företagen, med hänsyn till den storlek som fastställs, om än endast ungefärligt och ofullständigt, mot bakgrund av deras totala omsättning, inte kan erlägga bötesbeloppen. Det är således fråga om en gräns som på ett likartat sätt är tillämplig på samtliga företag och som fastställts i förhållande till storleken på vart och ett av företagen, i syfte att undvika orimligt höga och oproportionerliga böter (se, bland annat, dom av den 28 juni 2005 i de förenade målen C-189/02 P, C-202/02 P, C-205/02 P-C-208/02 P och C-213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. I-5425, punkterna 280 och 281).

49

Utöver detta syfte ska böterna även ha en tillräckligt avskräckande verkan, vilket är ett skäl till att det berörda företagets storlek och ekonomiska styrka, det vill säga överträdarens totala resurser, ska beaktas (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 juni 2010 i mål C-413/08 P, Lafarge mot kommissionen, REG 2010, s. I-5361, punkt 102 och där angiven rättspraxis).

50

Det faktum att företagets storlek och totala resurser beaktas för att säkerställa att böterna får en tillräckligt avskräckande verkan beror på den inverkan på nämnda företag som eftersträvas – sanktionen ska inte vara försumbar med hänsyn till, bland annat, företagets finansiella styrka (domen i det ovannämnda målet Lafarge mot kommissionen, punkt 104).

51

Vid bedömningen av de finansiella resurserna för ett företag som överträtt unionens konkurrensregler förefaller det under dessa förhållanden berättigat att beakta omsättningen i samtliga de företag på vilka det berörda företaget kan utöva ett avgörande inflytande.

52

I synnerhet när det företag som gjort sig skyldigt till överträdelsen har en ledande position i en företagsgruppering som utgör en enda ekonomisk enhet ska beräkningen av taket för böterna enligt i artikel 23.2 i förordning nr 1/2003 ske utifrån grupperingens sammanlagda omsättning.

53

Sistnämnda omsättning ger nämligen den bästa indikationen på det berörda företagets förmåga att uppbringa de medel som krävs för att betala böterna.

54

Såsom kommissionen har hävdat har i det avseendet de unionsrättsliga reglerna om sammanställd redovisning till syfte att ge en rättvisande bild av tillgångar, ekonomisk ställning och resultat för samtliga företag som ingår i grupperingen. I artikel 1.1 a–c i direktiv 83/349 föreskrivs därför en skyldighet att upprätta sammanställd redovisning för samtliga moderbolag som, bland annat, innehar en majoritet av rösterna i ett dotterföretag, har rätt att utse eller entlediga ledamöter i ett sådant företags förvaltnings-, lednings- eller tillsynsorgan, eller har rätt att utöva ett ”bestämmande inflytande” över ett sådant företag.

55

Härav följer att kommissionen, när den har styrkt att ett företag i ledande position i en företagsgruppering kan hållas ansvarigt för en överträdelse, vid bedömningen av nämnda företags ekonomiska styrka får beakta dess sammanställda redovisning i den mån den kan anses utgöra ett relevant bedömningskriterium.

56

Kommissionen gjorde därför ingen felaktig rättstillämpning när den i punkterna 108 och 110 i den överklagade domen slog fast att taket på de böter som klaganden ålagts rätteligen hade beräknats på grundval av den sammanlagda omsättningen för samtliga företag i den grupp i vilken klaganden var holdingbolag.

57

Tvärtemot vad klaganden har påstått kan det inte krävas av kommissionen att den, sedan den fastställt att moderbolaget ska bära ansvaret för en överträdelse som dess dotterbolag gjort sig skyldigt till, ska kunna visa att varje dotterbolag som ingår i gruppen inte självständigt bestämmer sitt agerande på marknaden. Såsom tribunalen slog fast i punkt 112 i den överklagade domen utgör det faktum att ett moderbolag ställs till ansvar för en överträdelse som dess dotterbolag har begått och förbudet mot att ålägga böter som överstiger 10 procent av de berörda företagens omsättning två olika frågor med olika syften. Det är i förekommande fall det företag som anser att den sammanlagda omsättningen inte återspeglar den faktiska ekonomiska situationen som ska lägga fram uppgifter som motbevisar att moderbolaget har några kontrollbefogenheter.

58

Överklagandet kan således inte vinna bifall såvitt avser den tredje grunden i den mån det görs gällande att tribunalen har gjort en felaktig rättstillämpning samt brustit i sin motiveringsskyldighet.

59

Klaganden har under denna grund gjort gällande att dess grundläggande rätt att få sin sak prövad inom skälig tid enligt artikel 47 i stadgan har kränkts i förevarande fall.

60

Klaganden har erinrat om att förfarandet vid tribunalen inleddes den 23 februari 2006 och avslutades den 16 november 2011. Klaganden har understrukit att, från det att det skriftliga förfarandet hade avslutats och till dess att klaganden erhöll de första uppgifterna angående målets handläggning, förflöt en lång period då tribunalen förhöll sig passiv.

61

Enligt klaganden motiverar inte vare sig ärendets komplexitet, det stora antalet handlingar i målet, antalet inblandade företag eller antalet rättegångsspråk att tribunalen förhöll sig fullständigt passiv under nämnda period.

62

Klaganden har gjort gällande att den, när den väckte talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet vid tribunalen, valde att inte omedelbart betala de böter den ålagts och att den därför tvingades acceptera att betala ränta på bötesbeloppet samt ställa en bankgaranti. Den oskäligt långa handläggningstiden ledde till ökade kostnader i samband med dessa åtgärder.

63

Klaganden har därför yrkat att domstolen ska upphäva den överklagade domen i den del Sachsa åläggs böter för vars betalning klaganden är solidariskt ansvarig eller, i andra hand, sätta ned dessa böter med beaktande av den finansiella börda som klaganden drabbats av på grund av kränkningen av bolagets rätt att få sin sak prövad inom skälig tid.

64

Kommissionen har först och främst gjort gällande att denna grund inte kan tas upp till sakprövning då den inte åberopades under förhandlingen vid tribunalen.

65

I sak anser kommissionen att när ett mål om ogiltigförklaring av ett beslut genom vilket ett bolag åläggs böter för överträdelse av konkurrensreglerna inte prövas inom skälig tid, är det inte en nedsättning av böterna som är ett lämpligt avhjälpande utan snarare en talan om skadestånd. I andra hand har kommissionen gjort gällande att, för det fall domstolen kommer fram till att principen om att få ett mål prövat inom skälig tid har kränkts och att denna kränkning ska avhjälpas genom en nedsättning av böterna, det endast kan bli fråga om en symbolisk nedsättning.

66

Såsom framgår av artikel 58 första stycket i domstolens stadga och av domstolens praxis är domstolen behörig i mål om överklagande att kontrollera om rättegångsfel som kränker klagandens intressen har begåtts vid tribunalen (se, bland annat, dom av den 16 juli 2009 i mål C-385/07 P, Der Grüne Punkt - Duales System Deutschland mot kommissionen, REG 2009, s. I-6155, punkt 176).

67

Beträffande det fel som gjorts gällande under denna grund erinrar domstolen om att det i artikel 47 andra stycket i stadgan föreskrivs att ”[v]ar och en har rätt att inom skälig tid få sin sak prövad i en rättvis och offentlig rättegång och inför en oavhängig och opartisk domstol som har inrättats enligt lag”. Såsom domstolen upprepade gånger har slagit fast avser denna artikel principen om ett effektivt domstolsskydd (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland mot kommissionen, punkt 179 och där angiven rättspraxis).

68

En sådan rättighet, som godtagits som en allmän rättsprincip i unionsrätten redan innan stadgan trädde i kraft, kan således göras gällande i en talan mot ett kommissionsbeslut (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland mot kommissionen, punkt 178 och där angiven rättspraxis).

69

Trots att klaganden främst riktat sin kritik mot den period då tribunalen förhöll sig passiv, vilken löpte från det att det skriftliga förfarandet hade avslutats till dess att det muntliga förfarandet inleddes, gjorde inte klaganden gällande under förhandlingen vid tribunalen att denna rättighet hade kränkts.

70

Tvärtemot vad kommissionen har anfört innebär inte denna underlåtenhet att den fjärde grunden ska avvisas på grund av att den åberopats först i samband med överklagandet. Även om en part har rätt att åberopa ett rättegångsfel så snart den anser att en tillämplig bestämmelse har åsidosatts kan det inte krävas att detta sker i ett skede då den fulla verkan av ett sådant fel ännu inte är känd. I synnerhet när tribunalen inte har avgjort ett mål inom skälig tid, kan en klagande som anser att detta överskridande från rättens sida kränker dess intressen inte vara skyldig att omedelbart göra gällande en sådan kränkning. Klaganden kan, i förekommande fall, vänta tills dess att förfarandet har avslutats för att få kännedom om rättegångens totala tidsåtgång och därmed ha alla de uppgifter som är nödvändiga för att fastställa den kränkning klaganden anser sig ha blivit utsatt för.

71

Överklagandet kan således tas upp till prövning såvitt avser den fjärde grunden.

72

Domstolen erinrar inledningsvis om att Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna har slagit fast att med hänsyn till att ett överskridande av den skäliga tid inom vilken en part har rätt att få sin sak prövad är ett rättegångsfel som innebär en kränkning av en grundläggande rättighet, bör detta överskridande ge den berörda parten tillgång till ett effektivt rättsmedel som möjliggör en lämplig kompensation (se, Europadomstolens dom av den 26 oktober 2000 i mål Kudla mot Polen, Recueil des arrêts et décisions 2000 XI, § 156 och 157).

73

Även om klaganden har yrkat att den överklagade domen ska upphävas och, i andra hand, att den överklagade domen ska upphävas i den del den fastställer bötesbeloppet eller att det bötesbelopp som ålagts klaganden ska sättas ned, påpekas att domstolen redan har slagit fast, att den omständigheten att rätten för en part att få sin sak prövad inom skälig tid inte har iakttagits inte medför att den överklagade domen upphävs annat än om det finns omständigheter som tyder på att den oskäligt långa handläggningstiden vid tribunalen har inverkat på utgången av tvisten (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland mot kommissionen, punkterna 190 och 196 samt där angiven rättspraxis).

74

Utgångspunkten enligt denna rättspraxis är bland annat att, när det inte finns något som tyder på att kränkningen av rätten för en part att få sin sak prövad inom skälig tid har inverkat på utgången av tvisten, avhjälps inte tribunalens åsidosättande av principen om ett effektivt domstolsskydd av att den överklagade domen upphävs (domen i det ovannämnda målet Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland mot kommissionen, punkt 193).

75

I förevarande fall har klaganden inte inkommit med några uppgifter till domstolen som tyder på att tribunalens kränkning av bolagets rätt att få sin sak prövad inom skälig tid har haft någon inverkan på utgången av den tvist som anhängiggjorts vid tribunalen.

76

Härav följer, i motsats till vad klaganden har påstått, att den fjärde grunden inte i sig kan leda till att den överklagade domen upphävs.

77

Klaganden har emellertid gjort gällande att den oskäligt långa handläggningstiden vid tribunalen har fått kostsamma ekonomiska konskevenser och därför yrkat att de böter som det har ålagts ett solidariskt betalningsansvar för ska hävas.

78

Med beaktande av att det är nödvändigt att säkerställa iakttagandet av unionsrättens konkurrensregler är det inte heller möjligt för domstolen att, enbart med anledning av att ett mål inte har prövats inom skälig tid, låta klaganden bestrida att det fanns skäl att ålägga böter eller ifrågasätta ett bötesbelopp när talan har ogillats med avseende på samtliga grunder som har åberopats mot tribunalens bedömning av detta bötesbelopp och de beteenden som detta ska beivra (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland mot kommissionen, punkt 194).

79

Härav följer att det faktum att rätten för en part att få sin sak prövad inom skälig tid har kränkts i samband med prövningen av en talan som väckts mot ett kommissionsbeslut genom vilket ett företag åläggs böter för överträdelse av unionens konkurrensregler inte kan leda till att de böter som ålagts genom detta beslut helt eller delvis upphävs.

80

I den mån klaganden, i andra hand, har yrkat nedsättning av bötesbeloppet, för vilket det har ålagts ett solidariskt betalningsansvar, i syfte att beakta den ekonomiska skada som klaganden påstår sig ha lidit på grund av den oskäligt långa handläggningstiden vid tribunalen erinrar domstolen om att den i ett liknande fall har bifallit en sådan begäran av processekonomiska skäl och för att säkerställa att ett sådant rättegångsfel omedelbart och effektivt avhjälps och att den därför har satt ned bötesbeloppet (dom av den 17 december 1998 i mål C-185/95 P, Baustahlgewebe mot kommissionen, REG 1998, s. I-8417, punkt 48).

81

Därefter har domstolen i ett mål angående ett kommissionsbeslut, i vilket det hade konstaterats att det förelåg ett missbruk av en dominerande ställning men i vilket några böter inte hade ålagts, slagit fast att den omständigheten att tribunalen inte meddelat dom inom skälig tid kan utgöra grund för en talan om skadestånd (domen i det ovannämnda målet Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland mot kommissionen, punkt 195).

82

Situationen i förevarande fall är visserligen likartad med den som gav upphov till domen i det ovannämnda målet Baustahlgewebe mot kommissionen. En talan om skadestånd mot unionen med stöd av artiklarna 268 FEUF och 340 andra stycket FEUF utgör emellertid ett effektivt och allmänt tillämpligt sätt att göra gällande och beivra en sådan överträdelse. En sådan talan kan nämligen täcka in samtliga situationer med oskäligt långa handläggningstider.

83

En unionsdomstols underlåtenhet att iaktta sin skyldighet enligt artikel 47 andra stycket i stadgan, att inom skälig tid pröva de mål som anhängiggörs vid den, bör således avhjälpas genom att en skadeståndstalan väcks vid tribunalen, eftersom en sådan talan utgör ett effektivt medel för avhjälpande.

84

Härav följer att ett yrkande om ersättning för den skada som åsamkats på grund av tribunalens underlåtelse att avgöra ett mål inom skälig tid inte kan framställas direkt vid domstolen i form av ett överklagande, utan ska framställas vid tribunalen.

85

Beträffande kriterierna för bedömningen av huruvida tribunalen har iakttagit en skälig tidsfrist, erinrar domstolen om att frågan huruvida den tid som förflutit innan dom meddelas är skälig ska bedömas med hänsyn till omständigheterna i varje enskilt mål, såsom tvistens komplexitet och parternas uppträdande (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland mot kommissionen, punkt 181 och där angiven rättpraxis).

86

Domstolen har i det avseendet preciserat att uppräkningen av relevanta kriterier inte är uttömmande och att det vid bedömningen av huruvida en viss tid är skälig inte krävs en systematisk bedömning av omständigheterna i målet med beaktande av samtliga kriterier, när tidsåtgången för förfarandet framstår som motiverad med beaktande av enbart ett kriterium. Målets komplexitet eller ett förhalande beteende hos sökanden kan således anses motivera en tidsåtgång som vid första anblicken förefaller alltför stor (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland mot kommissionen, punkt 182 och där angiven rättspraxis).

87

Vid bedömningen av dessa kriterier ska det beaktas att, när det föreligger en tvist avseende förekomsten av en överträdelse av konkurrensreglerna är det grundläggande kravet på rättssäkerhet för de ekonomiska aktörerna samt målsättningen att säkerställa att konkurrensen inte snedvrids på den inre marknaden av avsevärt intresse, inte enbart för klaganden själv och för dess konkurrenter, utan även för utomstående, på grund av det stora antalet berörda personer och de ekonomiska intressen som står på spel (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet Der Grüne Punkt – Duales System Deutschland mot kommissionen, punkt 186 och där angiven rättspraxis).

88

Det ankommer även på tribunalen att bedöma såväl omfattningen av den påstådda materiella skadan som orsakssambandet mellan skadan och den oskäligt långa handläggningstid som tvisten avser genom att pröva den bevisning som lagts fram i den delen.

89

Det ska i det avseendet understrykas att det följer av artikel 340 andra stycket FEUF att det, i en talan om skadestånd på grund av att tribunalen överträtt artikel 47 andra stycket i stadgan genom att inte iaktta en skälig handläggningstid, ankommer på tribunalen att beakta de allmänna principer som är tillämpliga i medlemsstaternas rättsordningar i mål avseende liknande överträdelser. Tribunalen ska i det sammanhanget bland annat undersöka huruvida det är möjligt att förutom förekomsten av en materiell skada, fastställa huruvida den part som berörts av den oskäligt långa handläggningstiden kan ha lidit ideell skada, för vilken det i förekommande fall bör utgå en skälig ersättning.

90

Det ankommer således på tribunalen, vilken är behörig enligt artikel 256.1 FEUF, att pröva den typen av ersättningskrav i en annan sammansättning än den som dömde i det mål i vilket handläggningstiden kritiserats för att vara alltför lång, med tillämpning av kriterierna i punkterna 85–89 i denna dom.

91

Domstolen konstaterar samtidigt att handläggningstiden i tribunalen, vilken uppgick till nära 5 år och 9 månader, inte kan motiveras av någon av de särskilda omständigheterna i det mål som föranlett förevarande tvist.

92

Det framgår bland annat att det förflöt 3 år och 10 månader mellan avslutandet av det skriftliga förfarandet, genom ingivandet i februari 2007 av kommissionens duplik, och inledandet i december år 2010 av det muntliga förfarandet. Denna tidsåtgång kan inte förklaras av omständigheterna i målet, såsom tvistens komplexitet, parternas uppträdande eller uppkomsten av rättegångsfrågor under förfarandet.

93

Beträffande tvistens komplexitet framgår det av prövningen av den talan som klaganden väckt, såsom den har sammanfattats ovan i punkt 13, att grunderna, som visserligen krävde en noggrann analys, inte gav upphov till några särskilda svårigheter. Även om det är riktigt att cirka femton mottagare av det omtvistade beslutet väckte talan om ogiltigförklaring av detta vid tribunalen, kan inte denna omständighet ha hindrat tribunalen från att ta till sig innehållet i handlingarna i målet och förbereda det muntliga förfarandet på kortare tid än 3 år och 10 månader.

94

Det ska understrykas att målets handläggning under nämnda tidsperiod varken avbröts eller försenades av att tribunalen vidtog någon som helst form av åtgärd för processledning.

95

När det gäller parternas uppträdande och uppkomsten av rättegångsfrågor under förfarandet kan inte det faktum att klaganden i oktober månad 2010 begärde att det skriftliga förfarandet skulle återupptas motivera den tid på 3 år och 8 månader som redan hade förflutit sedan det skriftliga förfarandet hade avslutats. Såsom generaladvokaten har anfört i punkt 105 i sitt förslag till avgörande tyder det förhållandet att klaganden underrättades i december 2010 om att en förhandling i målet skulle anordnas i februari 2011 på att denna processuella åtgärd endast hade liten eller ingen inverkan alls på förfarandets totala längd.

96

Av det anförda följer att handläggningen vid tribunalen innebar ett åsidosättande av artikel 47 andra stycket i stadgan då kravet på att målet ska avgöras inom skälig tid inte uppfylldes, vilket innebär en tillräckligt klar överträdelse av en rättsregel som har till syfte att ge enskilda rättigheter (dom av den 4 juli 2000 i mål C-352/98 P, Bergaderm och Goupil mot kommissionen, REG 2000, s. I-5291, punkt 42).

97

Det framgår dock av det som anförts ovan i punkterna 73–84 att överklagandet inte kan vinna bifall på den fjärde grunden.

98

Klaganden har under förhandlingen upplyst domstolen om sin nuvarande ekonomiska situation. Av upplysningarna framgår att bolaget inte har möjlighet att betala de böter det har ålagts genom det omtvistade beslutet. Dessa argument har anförts till stöd för yrkandet om upphävande eller, i andra hand, nedsättande av böterna. Enligt klaganden kan dessa argument tas upp till sakprövning dels för att de har samband med uppkomsten av en ny omständighet i den mening som avses i artikel 127 i rättegångsreglerna, dels för att de har anförts till utveckling av den fjärde grunden avseende åsidosättande av principen om prövning inom skälig tid.

99

Kommissionen har gjort gällande att dessa argument inte kan tas upp till sakprövning på grund av att de är nya och att de, i vilket fall som helst, är ogrundade eftersom de inte stöds av någon bevisning.

100

Det ska i det avseendet erinras om att överklaganden till domstolen är begränsade till rättsfrågor. För att bedöma huruvida klaganden kan betala de böter som kommissionen har ålagt den att betala, måste domstolen pröva faktiska omständigheter, vilket den inte är behörig att göra vid prövningen av ett överklagande.

101

Det ankommer inte heller på domstolen, när den prövar ett överklagande, att av skälighetshänsyn ändra den bedömning som tribunalen med stöd av sin obegränsade behörighet har gjort av det bötesbelopp som ett företag har ålagts på grund av att det har överträtt unionsrätten (se, bland annat, dom av den 10 maj 2007 i mål C-328/05 P, SGL Carbon mot kommissionen, REG 2007, s. I-3921, punkt 98 och där angiven rättspraxis). Det är vidare fast rättspraxis att kommissionen inte är skyldig att beakta det berörda företagets ekonomiska situation när den fastställer bötesbeloppet, eftersom en sådan skyldighet skulle medföra att de företag som är minst anpassade till marknadsvillkoren ges en oberättigad konkurrensfördel (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet SGL Carbon mot kommissionen, punkt 100 och där angiven rättspraxis).

102

De argument som klaganden har anfört beträffande sin ekonomiska situation, vilka i vilket fall som helst är ogrundade, ska således avvisas.

103

Det ska emellertid tilläggas att för det fall klaganden anser att det föreligger ett orsakssamband mellan bolagets ekonomiska svårigheter och det faktum att tribunalen inte iakttog sin skyldighet att avgöra målet inom skälig tid, kan detta göras gällande om en talan väcks vid tribunalen med stöd av artiklarna 268 FEUF och 340 andra stycket FEUF (se punkterna 88–90 i denna dom).

104

Av det anförda följer att ingen av de grunder som klaganden har åberopat till stöd för sitt överklagande kan godtas, varför överklagandet ska ogillas.

105

Enligt artikel 184.2 i rättegångsreglerna ska domstolen besluta om rättegångskostnaderna när överklagandet ogillas.

106

Enligt artikel 138.1 i samma rättegångsregler, som är tillämplig i mål om överklagande med stöd av artikel 184.1 i dessa regler, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att klaganden ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klaganden har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (stora avdelningen) följande: