—

DAS Nederlandse Rechtsbijstand Verzekeringsmaatschappij NV, genom J.W.H. van Wijk och B. J. Drijber, advocaten,

—

Italiens regering, genom G. Palmieri, i egenskap av ombud, biträdd av W. Ferrante, avvocato dello Stato,

—

Österrikes regering, genom A. Posch, i egenskap av ombud,

—

Europeiska kommissionen, genom F. Wilman och K.‑P. Wojcik, båda i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 4.1 i rådets direktiv 87/344/EEG av den 22 juni 1987, om samordning av lagar och andra författningar angående rättsskyddsförsäkring (EGT L 185 s. 77, svensk specialutgåva, område 6, volym 2, s. 161), som är tillämplig i tiden (ratione temporis) i målet vid den nationella domstolen.

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Jan Sneller och försäkringsbolaget DAS Nederlandse Rechtsbijstand Verzekeringsmaatschappij NV (nedan kallat DAS) avseende täckning av kostnader för rättsligt bistånd från en advokat som försäkringstagaren själv valt.

3

I elfte skälet i direktiv 87/344/EEG föreskrivs följande:

”För att den rättsskyddsförsäkrades intressen skall anses tillgodosedda skall han ha möjlighet att själv välja advokat eller någon annan person som har behörighet enligt nationell lag att biträda vid undersökningar eller förhandlingar och närhelst en intressekonflikt uppstår.”

4

I artikel 1 i direktiv 87/344/EEG anges följande:

”Syftet med detta direktiv är att samordna de i lagar och andra författningar givna bestämmelserna om … rättsskyddsförsäkring … för att underlätta ett effektivt utövande av etableringsfriheten och så långt som möjligt förhindra att intressekonflikter uppkommer särskilt av den anledningen att försäkringsgivaren tillhandahåller skydd för någon annan person eller tillhandahåller den försäkrade skydd som gäller både rättsskyddsförsäkring och någon annan[försäkringsklass] och, om en sådan konflikt ändå skulle uppstå, möjliggöra en lösning av den.”

5

Artikel 2.1 i nämnda direktiv föreskriver följande:

”Detta direktiv gäller för rättsskyddsförsäkring. Sådan försäkring innebär ett åtagande att, mot betalning av premie, bära kostnaderna för rättsliga förfaranden och tillhandahålla andra tjänster som har direkt anknytning till vad en sådan försäkring omfattar, främst för att:

6

I artikel 4.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Av varje försäkringsavtal om rättsskyddsförsäkring skall uttryckligen framgå att

7

Artikel 5 i direktiv 87/344 har följande lydelse:

”1.   Varje medlemsstat får medge undantag från tillämpning av artikel 4.1 för rättsskyddsförsäkring, om samtliga följande villkor är uppfyllda:

2.   Ett undantag som en medlemsstat medgivit ett företag enligt punkt 1 skall inte inverka på tillämpningen av artikel 3.2.”

8

Artikel 4.67 i lagen om finansiell tillsyn (Wet op het financieel toezicht) föreskriver följande:

”En rättsskyddsförsäkringsgivare ska se till att det i avtalet med avseende på rättsskyddsförsäkringens omfattning uttryckligen stadgas att den försäkrade fritt ska kunna välja advokat eller någon annan person som har behörighet enligt nationell lag om

9

Det framgår av beslutet om förhandsavgörande att Sneller har tecknat en rättsskyddsförsäkring hos Reeal Schadeverzekeringen NV. I försäkringskontraktet anges att DAS är ansvarigt för att säkerställa täckning av rättsskyddet.

10

I nämnda kontrakt föreskrivs också att ärendena handläggs av DAS egen personal. Om ett ärende till följd av kontraktsvillkoren eller enligt DAS mening emellertid bör anförtros en extern rådgivare har försäkringstagaren rätt att själv välja och utse en advokat eller en annan sakkunnig.

11

I målet vid den nationella domstolen önskar Jan Sneller inleda ett domstolsförfarande mot sin tidigare arbetsgivare för att kräva skadestånd för uppsägning utan saklig grund. Han avser av denna anledning ta hjälp av en advokat som han själv har valt och låta sin rättsskyddsförsäkringsgivare bära kostnaderna för det rättsliga biståndet. DAS har samtyckt till inledandet av ett sådant domstolsförfarande, men har hävdat att det försäkringsavtal som Jan Sneller har slutit inte omfattar kostnaderna, i ett sådant fall, för det rättsliga bistånd som tillhandahålls av en advokat som den försäkrade själv valt. DAS har uppgett sig endast vara villigt att erbjuda Jan Sneller rättsligt bistånd genom en av bolaget anvisad egen medarbetare som inte är advokat.

12

Den nationella domstolen påpekar i detta hänseende att det i nederländsk rätt inte är obligatoriskt med rättsligt bistånd i det förfarande som Jan Sneller vill inleda mot sin tidigare arbetsgivare.

13

Efter att DAS vägrat att ersätta kostnaderna för det rättsliga biståndet från en advokat som Jan Sneller själv valt, yrkade Jan Sneller i Voorzieningenrechter te Amsterdam (domstol i Amsterdam med behörighet att besluta om interimistiska åtgärder) att DAS skulle förpliktas att ersätta de nämnda kostnaderna. I beslut av den 8 mars 2011 ogillade Voorzieningenrechter te Amsterdam yrkandet.

14

Beslutet fastställdes i dom av Gerechtshof te Amsterdam (överklagandeinstans i Amsterdam) av den 26 juli 2011. Gerechtshof te Amsterdam konstaterade att artikel 4.67.1a i lagen om finansiell tillsyn ska tolkas så, att i ett fall som det förevarande, där ett försäkringsavtal om rättsskydd in natura har slutits, uppstår inte rätten att fritt välja advokat genom beslutet att för den försäkrades räkning inleda ett domstolsförfarande, utan därtill krävs ett beslut från rättsskyddsförsäkringsgivaren om att ärendet inte ska handläggas av en anställd hos rättsskyddsförsäkringsgivaren, utan av en extern rådgivare. Endast då kan det bli fråga om en sådan intressekonflikt som artikel 4.1 a i direktiv 87/344 syftar till att undvika.

15

Jan Sneller har överklagat domen till den nationella domstolen. Enligt den nationella domstolen kan såväl en analys av de olika språkversionerna av artikel 4.1 i direktiv 87/344 som domen av den 10 september 2009 i mål C-199/08, Eschig (REG 2009 sI-8295), och domen av den 26 maj 2011 i mål C‑293/10, Stark (REU 2011, s. I-4711), stödja tesen att den försäkrade i kontraktsvillkoren alltid ska ges rätt att fritt välja sitt ombud när rättsliga eller administrativa förfaranden inleds.

16

Den nationella domstolen anser att det svar som efterfrågas i målet vid den nationella domstolen kan få viss samhällsbetydelse om en sådan tolkning av artikel 4.1 i direktiv 87/344 godtas, eftersom en – troligtvis betydande – höjning av försäkringspremierna då skulle bli oundviklig.

17

Mot denna bakgrund beslutade Hoge Raad der Nederlanden (Högsta förvaltningsrätten i Konungariket Nederländerna) att vilandeförklara målet och att ställa följande frågor till domstolen:

18

Den nationella domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida artikel 4.1 a i direktiv 87/344 ska tolkas så, att den utgör ett hinder för att en rättsskyddsförsäkringsgivare, som i sina försäkringsbrev föreskriver att rättsligt bistånd i princip ska tillhandahållas av försäkringsgivarens egen personal, även föreskriver att kostnaderna för det rättsliga bistånd från en advokat eller ett ombud som den försäkrade fritt har valt endast ska bäras av försäkringsgivaren i det fall försäkringsgivaren anser att det är nödvändigt att handläggningen av ärendet anförtros externa rådgivare.

19

DAS har i detta avseende gjort gällande att passivformen i artikel 4.1 a i direktiv 87/344, genom formuleringen ”när en advokat anlitas” [*] som även förekommer i de tyska, engelska och nederländska versionerna av denna bestämmelse, visar att bestämmelsen inte reglerar huruvida det i ett förfarande är försäkringsgivaren eller den försäkrade som har att bedöma om det är nödvändigt att anlita en extern rådgivare[* Formuleringen saknar motsvarighet i den svenska språkversionen av bestämmelsen. Övers. anm.]. Därav följer att DAS är fritt att reglera frågan i sina försäkringsavtal, då bestämmelsen skulle kunna formuleras som att ”den försäkrade ska [när försäkringsgivaren anser det nödvändigt att en advokat anlitas] kunna fritt välja ...”.

20

En sådan tolkning av artikel 4.1 a i direktiv 87/344 kan inte godtas.

21

För det första, även om det stämmer att det inte går att av endast ordalydelsen i artikel 4.1 a i direktiv 87/344 bestämma räckvidden av formuleringen ”den försäkrade ska [när en advokat anlitas] kunna fritt välja …”, är det likväl så att inte bara lydelsen ska beaktas vid tolkningen av en unionsbestämmelse, utan också sammanhanget och de mål som eftersträvas med de föreskrifter som bestämmelsen ingår i (se domen i det ovannämnda målet Eschig, punkt 38).

22

Domstolen framhåller i detta avseende att det framgår av såväl elfte skälet i direktiv 87/344 som av artikel 4.1 däri att, för att den rättsskyddsförsäkrades intressen ska anses tillgodosedda, ska vederbörande ha möjlighet att själv fritt välja advokat eller någon annan person som har behörighet enligt nationell lag att biträda vid rättsliga eller administrativa förfaranden (se domen i det ovannämnda målet Stark, punkt 28).

23

Det följer sålunda av den sammantagna läsningen av artikel 4.1 a i direktiv 87/344 och av det elfte skälet däri, att försäkringstagarens rätt att fritt välja advokat inte kan begränsas enbart till sådana situationer då försäkringsgivaren bedömer att det är nödvändigt att anlita en extern rådgivare.

24

För det andra kan det, såsom Europeiska kommissionen har gjort gällande, konstateras att det eftersträvade målet med direktiv 87/344, och framförallt artikel 4, att på ett generöst sätt skydda försäkringstagares intressen (se domen i det ovannämnda målet Eschig, punkt 45), inte är förenligt med en sådan tolkning av artikel 4.1 a i direktivet som DAS har gjort gällande.

25

Domstolen framhåller i detta avseende att artikel 4.1 i direktiv 87/344, avseende rätten att fritt välja sitt ombud, har allmän giltighet och är av tvingande karaktär (se domarna i de ovannämnda målen Eschig, punkt 47 och Stark, punkt 29).

26

För det tredje, vad avser frågan om försäkringspremiernas storlek, ska det noteras att de olika formerna för utövande av försäkringstagarens rätt att fritt välja sitt ombud inte utesluter att försäkringsgivarnas kostnader i vissa fall kan begränsas.

27

I enlighet med domstolens praxis innebär inte valfriheten i den mening som avses i artikel 4.1 i direktiv 87/344 en skyldighet för medlemsstaterna att ålägga försäkringsgivarna att, under alla omständigheter, bära samtliga kostnader för den försäkrades försvar. Själva innebörden av denna valfrihet får emellertid inte gå förlorad. Detta hade varit fallet om begränsningen av ansvaret för kostnaderna i praktiken gjorde det omöjligt för den försäkrade att göra ett skäligt val av ombud. Det ankommer på de nationella domstolar vid vilka mål i detta hänseende eventuellt har anhängiggjorts att kontrollera att det inte är fråga om begränsningar av sådant slag (se domen i det ovannämnda målet Stark, punkt 33).

28

Det står dessutom de avtalsslutande parterna fritt att avtala om att rättsskyddet ska omfatta högre kostnadsnivåer för rättsligt bistånd, eventuellt mot att den försäkrade betalar en högre premie (se domen i det ovannämnda målet Stark, punkt 34).

29

Av det anförda följer att den första frågan ska besvaras enligt följande. Artikel 4.1 a i direktiv 87/344 ska tolkas så, att den utgör hinder för att en rättsskyddsförsäkringsgivare, som i sina försäkringsbrev föreskriver att rättsligt bistånd i princip ska tillhandahållas av försäkringsgivarens egen personal, även föreskriver att kostnaderna för det rättsliga bistånd från en advokat eller ett ombud som den försäkrade fritt har valt endast ska bäras av försäkringsgivaren i det fall försäkringsgivaren anser att det är nödvändigt att handläggningen av ärendet anförtros externa rådgivare.

30

Den nationella domstolen har ställt sin andra fråga för att få klarhet i om det för svaret på den första frågan är av betydelse huruvida det vid det aktuella rättsliga eller administrativa förfarandet är obligatoriskt med rättsligt bistånd enligt nationell lagstiftning.

31

Domstolen framhåller för det första, såsom det erinrades om i punkt 25 i förevarande dom, att den försäkrades rätt att fritt välja sitt ombud har allmän giltighet och är av tvingande karaktär, och för det andra, att direktiv 87/344 på så sätt som bland annat framgår av skäl 11 och artikel 4.1 a däri, gör förekomsten och tillämpligheten av denna rätt beroende av nationella regler om juridiskt biträde. Sådana nationella regler påverkar således inte svaret på den första frågan.

32

Av det anförda följer att den andra frågan ska besvaras enligt följande. Det saknar betydelse för svaret på den första frågan huruvida det vid det aktuella rättsliga eller administrativa förfarandet är obligatoriskt med rättsligt bistånd enligt nationell lagstiftning.

33

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (åttonde avdelningen) följande: