1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europeiska kommissionens förhållningssätt inom ramen för kommissionens påstådda återkallande av ett gemenskapsstöd, avseende medlen för 1992 från Utvecklingssektionen vid Europeiska utvecklings- och garantifonden för jordbruket (EUGFJ).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan, å ena sidan, Società cooperativa Madonna dei miracoli och, å andra sidan Regione Abruzzo (regionen Abruzzi) och Ministero delle Politiche Agricole e Forestali (ministeriet för jord- och skogsbruk). Målet rör ett återkallande av det regionala stöd som klaganden vid den nationella domstolen hade beviljats av den italienska staten till ett investeringsprojekt, vilket ingick i Regione Abruzzos operativa program.

3

Artikel 42 a i regionallag nr 31 av den 3 juni 1982 om grundlagen för utveckling av jordbruket i Abruzzi 1982-1985 (nedan kallad regionallag nr 31/1982) har följande lydelse:

”Regionen främjar förvärv, genomförande, utbyggnad och modernisering av anläggningar för bearbetning av jordbruks- och animalieprodukter samt system för integrerad produktion, inklusive utrustning och tillbehör genom följande åtgärder:

…”

4

Det framgår av beslutet om hänskjutande att Società cooperativa Madonna dei Miracoli, ett företag som är verksamt inom vinsektorn, erhöll ett regionalt stöd på 438750000 italienska lire (ITL) (226595,46 euro, eller 25 procent av de samlade stödberättigande utgifterna) till ett investeringsprojekt som rörde modernisering av den tekniska processen för vinframställning, vilket ingick i Regione Abruzzos operativa program för medlen för 1992, som var godkänt av kommissionen.

5

Investeringen faller under Utvecklingssektionen vid EUGFJ för finansiering av den gemensamma jordbrukspolitiken, och syftar till att förbättra villkoren för bearbetning och saluföring av jordbruksprodukter. I förevarande fall ska de samlade stödberättigande utgifterna, grundat på artikel 42 a i regionallag nr 31/1982, finansieras till 50 procent av kommissionen och till 25 procent av den berörda medlemsstaten, genom beviljandet av det vid den nationella domstolen aktuella regionala stödet, vilket enligt Consiglio di Stato är ett tillägg och komplement till gemenskapsstödet.

6

Under förfarandet för utbetalning av det beviljade stödet genomförde kommissionen inspektioner, vilkas resultat ledde till bedömningen att användningen av den finansierade tekniken inte uppfyllde urvalskriterierna för de projekt som är stödberättigade enligt den relevanta gemenskapslagstiftningen. Denna institution betalade heller inte ut stödet.

7

Genom beslut av den 19 juli 2000 (nedan kallat det omtvistade beslutet), antog Regione Abruzzo ett beslut om återkallande av det regionala stödet till projektet, med motiveringen att detta stöd var ett tillägg till gemenskapsstödet.

8

Klaganden vid den nationella domstolen väckte talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet vid Tribunale amministrativo regionale dell’Abruzzo. Då detta överklagande ogillades överklagade klaganden till den hänskjutande domstolen. Klaganden har hävdat att det omtvistade beslutet grundades på den felaktiga förutsättningen att gemenskapsstödet hade återkallats och, att därmed även det regionala stödet skulle återkallas.

9

Den hänskjutande domstolen har anfört att utgången av målet vid den nationella domstolen huvudsakligen beror på tolkningen av det förhållningssätt som Europeiska unionens organ intagit. Nämnda organs passivitet vad gäller utbetalningen av det tidigare beviljade stödet till klaganden vid den nationella domstolen, tolkades av Regione Abruzzo och av den nationella domstolen i första instans som ”ett implicit återkallande av stödet”. Denna slutsats har bestritts av klaganden vid den nationella domstolen.

10

Det är mot bakgrund av dessa omständigheter som Consiglio di Stato beslutat att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

11

Det ska erinras om att domstolen enligt artikel 267 FEUF, vilken grundar sig på en tydlig funktionsfördelning mellan de nationella domstolarna och domstolen, endast är behörig att uttala sig om tolkningen eller giltigheten av en unionsrättsakt utifrån de faktiska omständigheter som angetts av den nationella domstolen (se, för ett liknande resonemang, bland annat dom av den 14 januari 2010 i mål C‑226/08, Stadt Papenburg, REU 2010, s. I‑131, punkt 23 och där angiven rättspraxis). I gengäld är den hänskjutande domstolen ensam behörig att tolka den nationella lagstiftningen (se, bland annat, dom av den 15 januari 2013 i mål C‑416/10, Križan m.fl., punkt 58 och där angiven rättspraxis). Inom ramen för förhandsavgörandet är det vidare inte domstolen, utan den nationella domstolen som ska avgöra en fråga om de faktiska omständigheterna (dom av den 22 mars 1972 i mål 80/71, Merluzzi, REG 1972, s. 175, punkt 10).

12

Det ska vidare noteras att enligt fast rättspraxis ska en tolkningsfråga som har ställts av en nationell domstol inte tas upp till sakprövning när domstolen inte har tillgång till sådana uppgifter om de faktiska och rättsliga omständigheterna som krävs för att den ska kunna ge ett användbart svar på de frågor som har ställts till den (se dom av den 15 oktober 2009 i mål C-101/08, Audiolux m.fl., REG 2009, s. I-9823, punkt 31 och där angiven rättspraxis). Domstolen skulle nämligen överskrida gränserna för sin uppgift om den beslöt att meddela förhandsavgörande rörande ett problem av hypotetisk natur utan att få del av alla nödvändiga faktiska och rättsliga omständigheter (dom av den 16 juli 1992 i mål C-83/91, Meilicke, REG 1992, s. I-4871, punkterna 32 och 33).

13

I förevarande mål om förhandsavgörande kan det konstateras att domstolen genom den första tolkningsfrågan ombeds ta ställning till huruvida kommissionen har återkallat beviljandet av ett unionsstöd och, om så är fallet, att ange genom vilka beslut detta har skett. Dessa frågor utgör emellertid uppenbart frågor om de faktiska omständigheterna och ska därför inte avgöras av domstolen i ett förfarande enligt artikel 267 FEUF.

14

Den hänskjutande domstolen har genom fråga 2 a anmodat domstolen att fastställa vilket juridiskt värde en sådan passivitet som kommissionens ska tillerkännas. Denna juridiska kvalifikation förutsätter att en tolkning först görs av institutionens faktiska förhållningssätt under en tidsperiod på nästan två decennier. Såsom angetts i punkten ovan är det inte domstolens uppgift att göra en sådan tolkning. Eftersom domstolen för övrigt inte kan fastställa kommissionens påstådda passivitet i det aktuella förfarandet, är frågan om vilket juridiskt värde denna passivitet ska tillerkännas rent hypotetisk. Den hänskjutande domstolen har inte heller gett domstolen de uppgifter som krävs för att den ska kunna pröva den fråga som ställts.

15

Vad gäller fråga 2 b, genom vilken den hänskjutande domstolen vill få klarhet i huruvida kommissionens påstådda passivitet, såsom den som är i fråga vid den nationella domstolen, utgör hinder för att tillämpa artikel 42 a i regionallag nr 31/1982, kan det konstateras att denna fråga avser tolkningen av en bestämmelse i nationell rätt. I förevarande fall lagen i regionen Abruzzi. Såsom har påpekats i punkt 11 i detta beslut är de nationella domstolarna emellertid ensamt behöriga att göra en sådan tolkning, vilket innebär att det är uppenbart att domstolen saknar behörighet att pröva denna fråga.

16

Vad slutligen gäller den tredje frågan genom vilken domstolen har ombetts klargöra vilka skyldigheter den italienska staten har i händelse av en fortsatt passivitet från kommissionens sida, kan det konstateras att denna fråga är av rent hypotetisk karaktär, av samma skäl som dem som redovisats i punkt 14 i detta beslut. I vilket fall som helst innehåller beslutet om hänskjutande dessutom inte de uppgifter om de faktiska och rättsliga omständigheterna som krävs för att domstolen ska kunna ge ett användbart svar på denna fråga.

17

Mot denna bakgrund slår domstolen, med stöd av artikel 53.2 i dess rättegångsregler, fast att det är uppenbart att den saknar behörighet att besvara de frågor som har ställts av Consiglio di Stato, och att det dessutom är uppenbart att begäran om förhandsavgörande ska avvisas.

18

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (sjätte avdelningen) följande: