Mål C‑67/09 P

Nuova Agricast Srl och Cofra Srl

mot

Europeiska kommissionen

”Överklagande – Statligt stöd – Stödordning till förmån för investeringar i mindre gynnade regioner i Italien – Kommissionens beslut att förklara ordningen förenlig med den gemensamma marknaden – Begäran om ersättning för de skador som påstås ha lidits till följd av att beslutet antagits – Övergångsbestämmelser mellan denna och den förra ordningen – Tillämpningsområde i tiden för kommissionens beslut att inte göra invändningar mot den tidigare ordningen – Rättssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar och principen om likabehandling”

Sammanfattning av domen

1.        Överklagande – Grunder – Kritik som riktas mot en punkt i tribunalens resonemang ska vara precis

(Artikel 225 EG, domstolens stadga, artikel 51., domstolens rättegångsregler, artikel 112.1 c)

2.        Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionens granskning – Ett stöds förenlighet med den gemensamma marknaden – Ett stöd som åsidosätter allmänna gemenskapsrättsliga principer är inte förenligt med den gemensamma marknaden

(Artikel 88 EG)

3.        Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionens beslut att inte göra några invändningar mot stödordningen – Skydd för berättigade förväntningar

(Artiklarna 87.1 EG, 87.3 EG och 88.3 EG)

4.        Stöd som ges av en medlemsstat – Kommissionens beslut att inte göra några invändningar mot stödordningen – Begränsning av beslutets verkningar i tiden

(Artiklarna 87.1 EG, 87.3 EG och 88.3 EG)

1.        I ett överklagande ska det klart anges på vilka punkter den dom ifrågasätts som det yrkas upphävning av samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande. I annat fall kan överklagandet eller grunden i fråga inte tas upp till sakprövning.

Ett överklagande kan tas upp till prövning när den argumentation som klaganden har utvecklat, i sin helhet, framstår som tillräckligt klar för att med erforderlig precision identifiera de omständigheter i den överklagade domen som kritiseras samt de juridiska argument som åberopas till stöd för kritiken och domstolen följaktligen har möjlighet att utöva sin kontroll av lagenligheten. Detta gäller även om vissa avsnitt i argumentationen brister i tydlighet.

(se punkterna 48 och 49)

2.        Ett statligt stöd som på grund av vissa av stödets villkor leder till att allmänna unionsrättsliga principer – såsom rättssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar och principen om likabehandling – åsidosätts kan inte förklaras förenligt med den gemensamma marknaden av kommissionen.

(se punkt 65)

3.        Rätten att åberopa principen om skydd för berättigade förväntningar omfattar varje rättssökande hos vilken en gemenskapsinstitution har väckt grundade förhoppningar. När det gäller upphävande av lagstiftning så åsidosätter kommissionen en överordnad rättsregel, om det inte föreligger något tvingande allmänintresse och om den inte förenar upphävandet av en lagstiftning med övergångsbestämmelser som skyddar de förväntningar som en aktör rätteligen kunde ha på unionslagstiftningen. Det går emellertid inte att åberopa ett åsidosättande av principen om berättigade förväntningar, om institutionen inte har gett exakta försäkringar till vederbörande. Likaså gäller att när en försiktig och medveten ekonomisk aktör skulle kunna förutse att en åtgärd kommer att vidtas som kan påverka hans intressen, kan han inte åberopa en sådan princip när denna åtgärd har vidtagits.

På området för statligt stöd och vad gäller ett beslut av kommissionen att inte göra några invändningar mot en stödordning fram till en viss tidpunkt, kunde en försiktig och medveten ekonomisk aktör, som förväntas känna till beslutet, dra slutsatsen av angivelsen ”Varaktighet” i nämnda beslut att möjligheten att delta i en ansökningsomgång begränsades av giltighetstiden för det tillstånd som beviljats för stödordningen.

Eftersom kommissionen, genom att godkänna nämnda stödordning, gjorde ett undantag från den allmänna principen, i artikel 87.1 EG, att statliga stöd är oförenliga med den gemensamma marknaden, kan en försiktig och medveten ekonomisk aktör inte rimligen förvänta sig att beslutet, i strid med principen att sådana undantag ska tolkas restriktivt, skulle innebära att det skulle tillåtas att stöd beviljades även efter det datum som angavs däri.

(se punkterna 69 och 71–74)

4.        Principen om likabehandling utgör hinder för att lika situationer behandlas olika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling.

Ett beslut av kommissionen att inte göra några invändningar mot en statlig stödordning med tillämpning av artikel 87.3 EG utgör ett undantag från den allmänna principen att sådana stöd är oförenliga med den gemensamma marknaden varför dess giltighetstid måste begränsas. Alla tidsbegränsade tillstånd medför emellertid per definition en olikhet i behandling beroende på om en viss situation faller inom tillståndsbeslutets tillämpningsområde i tiden eller ej.

Det finns sakliga skäl att behandla företag olika beroende på om de haft tillfälle att delta i ett förfarande för tilldelning av stöd innan tillståndsbeslutets giltighetstid löpte ut eller om de inte haft denna möjlighet.

(se punkterna 78–80)

DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)

den 14 oktober 2010 (*)

”Överklagande – Statligt stöd – Stödordning till förmån för investeringar i mindre gynnade regioner i Italien – Kommissionens beslut att förklara ordningen förenlig med den gemensamma marknaden – Begäran om ersättning för de skador som påstås ha lidits till följd av att beslutet antagits – Övergångsbestämmelser mellan denna och den förra ordningen – Tillämpningsområde i tiden för kommissionens beslut att inte göra invändningar mot den tidigare ordningen – Rättssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar och principen om likabehandling”

I mål C‑67/09 P,

angående ett överklagande enligt artikel 56 i domstolens stadga, som ingavs den 12 februari 2009,

Nuova Agricast Srl, Cérignole (Italien),

Cofra Srl, Barletta (Italien),

företrädda av A. Calabrese, avvocato,

klagande,

i vilket den andra parten är:

Europeiska kommissionen, företrädd av V. Di Bucci och E. Righini, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

svarande i första instans,

meddelar

DOMSTOLEN (första avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden A. Tizzano samt domarna A. Borg Barthet, M. Ilešič (referent), M. Safjan och M. Berger,

generaladvokat: E. Sharpston,

justitiesekreterare: förste handläggaren M. Ferreira,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 22 april 2010,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1        Nuova Agricast Srl (nedan kallat Nuova Agricast) och Cofra Srl (nedan kallat Cofra) har yrkat att domstolen ska upphäva den dom som meddelades av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt den 2 december 2008 i de förenade målen T‑362/05 och T‑363/05, Nuova Agricast och Cofra mot kommissionen (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade förstainstansrätten bolagens yrkanden om ersättning för de skador som de påstår sig ha lidit till följd av att Europeiska gemenskapernas kommission antog beslutet av den 12 juli 2000 att inte göra några invändningar mot de stödordningar till förmån för investeringar i de mindre gynnade regionerna i Italien (statligt stöd N 715/99 – Italien) (nedan kallat det omtvistade beslutet), vilket offentliggjordes i en förkortad version i Europeiska gemenskapernas officiella tidning (EGT C 278, s. 26), samt till följd av kommissionens agerande under det förfarande som föregick beslutets antagande.

 Tillämpliga bestämmelser

 Stödordningar till förmån för investeringar i mindre gynnade regioner i Italien, som var tillåtna till och med den 31 december 1999

2        Genom lagdekret nr 415 av den 22 oktober 1992 om refinansiering av lag nr 64 av den 1 mars 1986 om införande av övergripande bestämmelser för särskilt stöd till Mezzogiorno (rifinanziamento della legge 1° marzo 1986, n. 64, recante disciplina organica dell’intervento straordinario nel Mezzogiorno) (GURI nr 249 av den 22 oktober 1992, s. 3), efter ändring omvandlad till lag genom lag nr 488 av den 19 december 1992 (GURI nr 299 av den 21 december 1992, s. 3, med rättelse i GURI nr 301 av den 23 december 1992, s. 40), i sin tur ändrad genom lagdekret nr 96 av den 3 april 1993 (GURI nr 79 av den 5 april 1993, s. 5) (nedan kallad lag nr 488/1992), föreskrev den italienska lagstiftaren finansiella åtgärder avsedda att stimulera företagens utveckling av viss produktionsverksamhet i mindre gynnade regioner i landet.

3        Den 1 mars 1995 och den 21 maj 1997 fattade kommissionen två beslut om att inte göra invändningar, först till och med den 31 december 1996 och sedan till och med den 31 december 1999, mot de på varandra följande stödordningar som grundar sig på lag nr 488/1992 och avseende denna lags olika tillämpningsbestämmelser (statliga stöd nr N 40/95 och nr N 27/A/97). Dessa beslut blev föremål för sammanfattningar som offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning av den 18 juli 1995, vad gäller beslutet av den 1 mars 1995 (EGT C 184, s. 4), och den 8 augusti 1997, vad gäller beslutet av den 21 maj 1997 (EGT C 242, s. 4) (nedan kallat 1997 års beslut).

4        Villkoren för den stödordning som godkändes genom 1997 års beslut (nedan kallad stödordningen 1997–1999) fastställdes för det första genom beslut av Comitato interministeriale per la programmazione economica (interministeriell kommitté för ekonomisk planering) om direktiv av den 27 april 1995 för beviljande av stöd enligt artikel 1.2 i lag nr 488/1992 (direttive per la concessione di agevolazioni ai sensi dell’art. 1, comma 2, del decreto-legge 22 ottobre 1992, n. 415, convertito nella legge 19 dicembre 1992, n. 488, in tema di disciplina organica dell’intervento straordinario nel Mezzogiorno) (GURI nr 142 av den 20 juni 1995, s. 17), i dess lydelse enligt nämnda kommittés beslut av den 18 december 1996 (GURI nr 70 av den 25 mars 1997, s. 35), för det andra genom dekret nr 527 av den 20 oktober 1995 från Ministero dell’Industria, del Commercio e dell’Artigianato (Industri-, handels- och hantverksministeriet, nedan kallat MICA), om antagande av förordningen om villkoren och förfarandena för beviljande och tilldelning av stöd till produktionsverksamhet i mindre gynnade regioner i landet (regolamento recante le modalità e le procedure per la concessione ed erogazione delle agevolazioni in favore delle attività produttive nelle aree depresse del Paese) (GURI nr 292 av den 15 december 1995, s. 3), i dess lydelse enligt nämnda ministeriums dekret nr 319 av den 31 juli 1997 (GURI nr 221 av den 22 september 1997, s. 31), och för det tredje genom MICA:s cirkulär nr 234363 av den 20 november 1997 (ordinarie tillägg till GURI nr 291 av den 15 december 1997).

5        I dessa villkor föreskrevs bland annat följande:

–        De ekonomiska medlen för varje år delades upp i två lika stora delar som var och en tilldelades inom en ansökningsomgång. På grundval av tillgängliga medel för det år som resurserna avsåg, kunde emellertid villkoren för fördelning av dessa ändras genom dekret, bland annat på så sätt att de kom att fördelas inom en enda ansökningsomgång.

–        De ansökningar som inkom i en ansökningsomgång bedömdes av vissa banker som deltog i administrerandet av stödordningen. Dessa tilldelade ansökningarna poäng enligt lagstadgade kriterier (”indicatori”) (nedan kallade kriterier).

–        På grundval av resultaten av bankernas bedömningar upprättade MICA regionala rangordningslistor, i vilka ansökningarna skrevs in i fallande ordning efter antal tilldelade poäng, och antog ett dekret om beviljande av stöd till förmån för de ansökningar som upptagits på dessa listor, med början från den första ansökningen och fram till dess att de medel som anslagits för den berörda ansökningsomgången tagit slut.

–        Stödberättigande kostnader var sådana som uppkommit efter sista dagen för ingivande av ansökningar i den ansökningsomgång som föregick den ansökningsomgång som ansökningen avsåg, med undantag för kostnader för projektering och andra studier samt för förvärv och iordningställande av den mark på vilken verksamheten skulle bedrivas, vilka berättigade till stöd från och med tolv månader före den dag då ansökan gavs in.

–        De företag vars ansökan hade upptagits på en regional rangordningslista, men som inte hade kunnat beviljas stöd på grund av att de medel som anslagits för den berörda ansökningsomgången understeg det sammanlagda stödbelopp som sökts, kunde antingen inge en ny ansökan avseende samma projekt, dock endast en gång, i den första tillämpliga ansökningsomgång som följde direkt efter den ansökningsomgång i vilken de först deltagit, utan att ändra de delar som ska beaktas enligt de ovannämnda kriterierna (så kallad automatisk inskrivning av ansökan), eller avstå från automatisk inskrivning och i den första tillämpliga ansökningsomgången efter den i vilken de avstått från nämnda inskrivning, ge in ansökan för projektet på nytt. I denna ansökan kunde vissa av de delar som beaktades i kriterierna ändras för att göra den mer konkurrenskraftig, men ändringarna fick inte avse projektets väsentliga delar (så kallad omformulering av ansökan). I båda dessa fall bibehölls de villkor som föreskrivits för de ursprungliga ansökningarna avseende stödberättigande kostnader.

 Det omtvistade beslutet och den stödordning avseende investeringar i mindre gynnade regioner i Italien som var tillåten från och med den 1 januari 2000 till och med den 31 december 2006

6        Den 18 november 1999 anmälde de italienska myndigheterna till kommissionen, i enlighet med artikel 88.3 EG, ett utkast till stödordning som skulle träda i kraft den 1 januari 2000 och som grundade sig på lag nr 488/1992. Kommissionen registrerade det under nummer N 715/99.

7        Anmälan följdes av en skriftväxling mellan kommissionen och de italienska myndigheterna samt ett möte mellan representanter för den italienska regeringen och kommissionens tjänstemän den 16 maj 2000.

8        I skriftväxlingen ingår en skrivelse från de italienska myndigheterna daterad den 3 april 2000. I skrivelsen gjorde MICA gällande att för det fall kommissionen vidhöll sin inställning – enligt vilken grundsatsen att kostnader som uppstått från och med dagen efter den dag då ansökningstiden i den föregående ansökningsomgången löpt ut ska vara stödberättigade strider mot principen att statliga stöd ska vara nödvändiga – var det med hänsyn till den betydande ändring som detta innebar för stödordningen, såsom den hade tillämpats tidigare, nödvändigt att låta möjligheten att retroaktivt beakta kostnader som uppstått från och med dagen då den föregående ansökningsomgången löpt ut regleras av en övergångsbestämmelse, som begränsades till att gälla enbart den första tillämpningen av den nya ordningen.

9        I skriftväxlingen ingår även en skrivelse från kommissionen av den 29 maj 2000 (nedan kallad skrivelsen av den 29 maj 2000).

10      I skrivelsen hänvisar kommissionen till mötet den 16 maj samma år. Vid detta möte föreslog de italienska myndigheterna ”att införa en övergångsbestämmelse för den aktuella ordningen, endast avseende den första tillämpningsfasen. Med stöd av övergångsbestämmelsen ges möjlighet att retroaktivt beakta stödberättigade kostnader som uppstått efter det att ansökningstiden för den senast genomförda ansökningsomgången löpt ut.” Förslaget avsåg ”att undvika avbrott mellan den tidigare och den nuvarande stödordningen, huvudsakligen på grund av berättigade förväntningar (initiativ) hos företag som berörs av nämnda övergångsbestämmelse och som ingår i två olika kategorier: a) företag för vilka en ansökan lämnats in under den senaste tillämpliga ansökningsomgången och som granskats med positivt resultat av de banker som deltog i administrationen av stödordningen, och som togs upp i regionala rangordningslistor, men inte beviljades stöd på grund av att det saknades ekonomiska medel, b) företag för vilka en stödansökan ännu inte lämnats in, trots att investeringen redan påbörjats”.

11      Vad gäller kategorin under a, uppmanade kommissionen de italienska myndigheterna i skrivelsen av den 29 maj 2000 att ”åta sig att, endast för den första tillämpningsfasen av den nya stödordningen, beakta ansökningar som vilandeförklarats under den senast genomförda ansökningsomgången exakt såsom de bedömts positivt och tagits upp i de senaste rangordningslistorna”. Avseende företagen i kategori b, har kommissionen uppmanat nämnda myndigheter att dra tillbaka förslaget att låta ett investeringsprojekt vara stödberättigat för det fall projektet påbörjats före stödansökan, eftersom förslaget inte överensstämmer med riktlinjerna för statligt stöd för regionala ändamål (EGT C 74, 1998, s. 9).

12      De italienska myndigheterna ändrade därefter sitt förslag till stödordning.

13      Genom det omtvistade beslutet, som delgavs Republiken Italien i skrivelse den 2 augusti 2000, beslutade kommissionen att inte göra invändningar mot denna stödordning till och med den 31 december 2006 (nedan kallad stödordningen 2000–2006).

14      Det omtvistade beslutet innehåller en bestämmelse som särskilt utformats för att godkänna de åtgärder i nämnda stödordning genom vilka övergången från stödordningen 1997–1999 säkerställs (nedan kallad övergångsbestämmelsen). Denna bestämmelse har följande lydelse.

”Ansökningar i den sista ansökningsomgång som anordnats med stöd av [stödordningen 1997–1999], som ansetts berättigade till stöd men inte beviljats detta eftersom de ekonomiska medel som anslagits för denna ansökningsomgång inte var tillräckliga, får undantagsvis ges in igen första gången stödordningen i fråga tillämpas, det vill säga i den första ansökningsomgång som anordnas enligt denna stödordning och, under alla förhållanden, under förutsättning att ansökningarna om stöd ges in innan investeringsprojektet har inletts.”

15      Till följd av detta beslut antog MICA dekret av den 14 juli 2000 om fastställande av den tillåtna yttre ramen för de stödåtgärder för främjande av produktionsverksamhet i mindre gynnade regioner i landet som avses i lag nr 488/1992 för regionerna Basilicata, Kalabrien, Kampanien, Apulien, Sardinien och Sicilien (misure massime consentite relative alle agevolazioni in favore delle attività produttive nelle aree depresse del Paese di cui alla legge n. 488/1992 per le regioni Basilicata, Calabria, Campania, Puglia, Sardegna e Sicilia) (GURI nr 166 av den 18 juli 2000, s. 49), samt cirkulär nr 9003 av den 14 juli 2000 (ordinarie tillägg till GURI nr 175 av den 28 juli 2000), i syfte att närmare bestämma genomförandevillkoren för stödordningen 2000–2006.

16      I den enda artikeln punkt 2 första stycket i detta dekret föreskrivs att stödåtgärder kan beviljas ”för kostnader som ansetts berättiga till stöd inom ramen för program avseende den sista tillämpliga ansökningsomgången som granskats med positivt resultat och som inte beviljats stöd på grund av att det saknats ekonomiska medel”.

 Bakgrund till tvisten

17      Inom ramen för stödordningen 1997–1999 offentliggjorde MICA den 1 december 1997 meddelandet om ansökningsomgång III för stöd till industrisektorn, vilken motsvarade det första halvåret 1998 (nedan kallad ansökningsomgång III).

18      De berörda företagen kunde ge in sina stödansökningar till och med den 16 mars 1998. De kunde ansöka om finansiering av kostnader som uppkommit efter sista dagen för ingivande av ansökningar i föregående ansökningsomgång (ansökningsomgång II), det vill säga kostnader som uppkommit från och med den 1 januari 1997.

19      Nuova Agricast och Cofra inkom med varsin ansökan om stöd för investeringsprojekt i ansökningsomgång III. Kostnaderna uppskattades till 9 516 000 000 ITL respektive 8 062 000 000 ITL. Båda beloppen inkluderade kostnader som uppkommit innan respektive stödansökan lämnades in men efter det att den föregående ansökningsomgången löpt ut.

20      Ansökningarna bedömdes vara berättigade till stöd och skrevs in i den regionala rangordningslistan för Apulien genom MICA:s dekret av den 14 augusti 1998. Med beaktande av nämnda ansökningars plats på listan tilldelades klagandena likväl inte det stöd som företagen ansökt om, eftersom det saknades tillräckliga ekonomiska medel.

21      I dekreten angavs, i enlighet med dekret nr 527/95, av den 20 oktober 1995, i dess lydelse enligt dekret nr 319, av den 31 juli 1997, att ansökningar som rangordnats som icke aktuella för att beviljas stöd under ansökningsomgång III automatiskt skulle skrivas in, oförändrade, i rangordningslistan i ansökningsomgång IV för stöd till industrisektorn, vilken motsvarade det andra halvåret 1998 (nedan kallad ansökningsomgång IV). I dekreten angavs att samma villkor som föreskrivits beträffande den ursprungliga ansökan för att kostnader skulle betraktas som stödberättigade bibehölls. Det angavs även att om ett företag avsåg att bibehålla samma villkor för att en kostnad skulle betraktas som stödberättigad, samtidigt som det avsåg att formulera om sin ansökan, var företaget tvunget att avstå från denna automatiska inskrivning och på nytt inkomma med sin ansökan, inom den frist som enbart gällde för ansökningsomgång V, motsvarande det första halvåret 1999, vilken skulle fastställas i dekret.

22      Under tiden hade meddelandet om ansökningsomgång IV offentliggjorts. Nuova Agricast och Cofra avstod från automatisk inskrivning av sina ansökningar i rangordningslistan i ansökningsomgång IV för att kunna ge in en omformulerad ansökan i den första tillämpliga ansökningsomgången efter denna ansökningsomgång.

23      De italienska myndigheterna offentliggjorde emellertid inte något relevant meddelande om ansökningsomgång före den 31 december 1999, till vilket datum kommissionen hade godkänt stödordningen 1997–1999.

24      Den 14 juli 2000, det vill säga efter det att stödordningen 2000–2006 hade trätt i kraft, offentliggjorde de italienska myndigheterna meddelandet om ansökningsomgång VIII för stöd till industrisektorn (nedan kallad ansökningsomgång VIII).

25      Klagandenas omformulerade ansökningar, vilka inte omfattades av övergångsbestämmelsen i det omtvistade beslutet, bedömdes, med beaktande av de villkor som var tillämpliga inom ramen för stödordning 2000–2006, inte kunna prövas och skrevs inte in i rangordningslistan i ansökningsomgång VIII.

26      Klagandena väckte då en första talan tillsammans med andra italienska företag i samma situation vid förstainstansrätten och yrkade att det omtvistade beslutet skulle ogiltigförklaras. Genom beslut av den 15 juni 2005 i mål T‑98/04, SIMSA m.fl. mot kommissionen, avvisade förstainstansrätten denna talan, med motiveringen att den hade väckts efter det att den tvåmånadersfrist som föreskrivs i artikel 230 femte stycket EG hade löpt ut.

27      Nuova Agricast väckte även talan vid Tribunale ordinario di Roma och yrkade att Ministero delle Attività Produttive, till vilket MICA:s ansvarsområden hade övergått, skulle förpliktas att erlägga skadestånd för den skada som företaget anser sig ha lidit till följd av att företaget inte beviljades det stöd som det hade ansökt om. Inom ramen för detta förfarande har Nuova Agricast särskilt framhållit att den italienska staten, under diskussionerna med kommissionen för att få till stånd en förlängning av stödordningen efter den 31 december 1999, inte på ett korrekt sätt skyddade de rättigheter som företag, i likhet med Nuova Agricast, hade förvärvat genom att vid ansökningsomgång III avstå från att låta ansökan automatiskt inskrivas i rangordningslistan i ansökningsomgång IV, i syfte att ge in en omformulerad ansökan i den första tillämpliga ansökningsomgång som följde efter denna ansökningsomgång.

28      Inom ramen för det förfarandet begärde Tribunale ordinario di Roma, genom beslut av den 14 juni 2006, att domstolen skulle meddela förhandsavgörande beträffande frågan huruvida det omtvistade beslutet var giltigt med avseende på principen om likabehandling och motiveringsskyldigheten. I sin dom av den 15 april 2008 i mål C‑390/06, Nuova Agricast (REG 2008, s. I‑2577), svarade domstolen att det vid prövningen av den ställda frågan inte hade framkommit någon omständighet som påverkade giltigheten av det omtvistade beslutet.

29      I sin analys av det omtvistade beslutets giltighet med avseende på principen om likabehandling slog domstolen fast, i punkt 62 i nämnda dom, att kommissionen borde ha känt till såväl de företag, sådana som Nuova Agricast, vars stödansökan skrivits in i rangordningslistan i ansökningsomgång III, men som inte beviljats stöd i den ansökningsomgången på grund av att det saknats ekonomiska medel och som därför avstått från en automatisk inskrivning i rangordningslistan i ansökningsomgång IV, för att inkomma med en omformulerad ansökan i nästkommande tillämpliga ansökningsomgång (nedan kallade företagen i den första kategorin), som de företag vars stödansökan skrivits in i rangordningslistan i ansökningsomgång IV, men som inte beviljats stöd på grund av att det saknats ekonomiska medel (nedan kallade företagen i den andra kategorin).

30      Domstolen fann emellertid, i punkterna 77 och 78 i samma dom, att kommissionen inte kunde anses ha åsidosatt principen om likabehandling genom att godkänna stödordningen 2000–2006, enligt vilken endast företagen i den andra kategorin kunde komma i åtnjutande av det omtvistade beslutets övergångsbestämmelse, eftersom företagen i den kategorin och företagen i den första kategorin inte befann sig i lika situationer.

 Förfarandet vid förstainstansrätten och den överklagade domen

31      Nuova Agricast och Cofra har genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 21 september 2005 väckt talan i varsitt mål med yrkande om att kommissionen ska förpliktas utbetala ersättning för den skada de påstår sig ha lidit till följd av det omtvistade beslutets antagande. Målen förenades såvitt gäller det muntliga förfarandet och domen.

32      Genom beslut av den 1 mars 2006 biföll förstainstansrätten delvis kommissionens begäran att det skulle förordnas om åtgärder för processledning och uppmanade denna att i sina skriftliga yttranden koncentrera sin framställning på dels frågan om talan kunde upptas till sakprövning, dels frågan om kommissionen kunde tillskrivas något rättsstridigt handlande, huruvida de åberopade skadorna verkligen förelåg och arten av dessa skador samt huruvida det fanns ett orsakssamband mellan det åberopade handlandet och skadorna.

33      Förstainstansrätten ogillade talan i den överklagade domen och förpliktade klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.

34      I punkterna 48–51 i den överklagade domen fann förstainstansrätten att talan inte kunde prövas såvitt avsåg kommissionens yrkande att uttrycket ”falso ideologico” (intellektuell förfalskning), som klagandena använt för att kvalificera skrivelsen av den 29 maj 2000, skulle tas bort från deras inlagor.

35      I detta sammanhang påpekade förstainstansrätten att klagandena i sak hade påstått att kommissionen i sin skrivelse medvetet mörklagt att de italienska myndigheterna försökt skydda inte bara de företags situation som deltagit i ansökningsomgång IV, utan även situationen för de företag som deltagit i ansökningsomgång III. Förstainstansrätten fann vidare att den osanning som klagandena påstod sig ha identifierat i nämnda skrivelse inte finns där, eftersom det i skrivelsen görs skillnad mellan det omfattande tillämpningsområde som gäller för den av italienska myndigheter planerade övergångsbestämmelsen och kommissionens uppmaning till nämnda myndigheter att begränsa övergångsbestämmelsen till att gälla endast företag som deltagit i den senaste ansökningsomgången. Förstainstansrätten ansåg emellertid att det inte var dess uppgift att begränsa parternas yttrandefrihet, inom ramen för etiska gränser. Denna gräns hade enligt förstainstansrätten inte överskridits i förevarande fall då klagandena uttryckligen sagt att de inte ansåg att kommissionen gjort sig skyldig till en intellektuell förfalskning i den mening som avses i italiensk straffrätt.

36      Vad därefter beträffar ersättningsyrkandena konstaterade förstainstansrätten inledningsvis att den först skulle pröva talan i sak och inte frågan om dessa yrkanden kunde upptas till sakprövning, vilket kommissionen hade bestritt. Därefter prövade förstainstansrätten, i punkterna 76–96 i den överklagade domen, om rekvisiten för rättsstridigt handlande, som institutionen kritiserats för, var uppfyllda.

37      Klagandenas huvudsakliga argumentation, att kommissionen gjort sig skyldig till ett rättsstridigt handlande på flera punkter genom att i sin skrivelse av den 29 maj 2000 uppmana de italienska myndigheterna att ändra sitt förslag till övergångsbestämmelser och genom att anta det omtvistade beslutet, underkändes i punkterna 80–84 i den överklagade domen enligt följande:

”80      [Klagandenas] huvudsakliga argumentation …, grundas i sak på antagandet att kommissionen i 1997 års beslut beslutat att inte göra några invändningar mot att sökandena deltar en andra gång i en omgång för genomförande av en stödordning som grundas på lag nr [488/1992] och vilken inleddes den 31 december 1999. Förstainstansrätten erinrar härvid om den allmänna princip som fastställs i artikel 87.1 EG om förbud mot statligt stöd. Enligt rättspraxis ska undantag från denna princip tolkas strikt ([förstainstansrättens dom av den 14 januari 2004 i mål T‑109/01] Fleuren Compost mot kommissionen, [REG 2004, s. II‑127,] punkt 75). För att avgöra om ett stöd omfattas av tillämpningsområdet i tiden för ett beslut att inte göra några invändningar mot en stödordning ska det bedömas huruvida stödet kan anses ha beviljats innan beslutets giltighetstid löpte ut. Det avgörande kriteriet är det juridiskt bindande beslut varmed den behöriga nationella myndigheten utlovar stöd (se, för ett liknande resonemang, domen [i det ovannämnda målet] Fleuren Compost mot kommissionen, punkterna 68 och 71–74). Härav följer att ett beslut att inte göra några invändningar mot en stödordning endast avser ett faktiskt beviljande av stöd som omfattas av ordningen, och den berörda nationella myndigheten måste åta sig att bevilja det aktuella stödet innan beslutets giltighetstid löper ut.

81      Eftersom kommissionen i förevarande fall i 1997 års beslut inte gjort några invändningar mot att stödordningen [1997–1999] tillåter att [klagandena] inkommer med en omformulerad stödansökan inom ramen för en tillämplig ansökningsomgång som äger rum efter ansökningsomgång IV, var det följaktligen nödvändigt, för att omfattas av beslutets tillämpningsområde, dels att det andra deltagandet skedde innan det tillstånd som ges i beslutet löpte ut, dels att de italienska myndigheterna även åtog sig att bevilja det stöd som begärts inom ramen för det andra deltagandet innan giltighetstiden löpte ut. Det är emellertid ostridigt att kommissionen genom 1997 års beslut beslutade att inte göra några invändningar mot stödordningen [1997–1999] fram till och med den 31 december 1999. Det är likaså ostridigt att det före den 1 januari 2000 inte hade offentliggjorts någon omgång som möjliggjorde för [klagandena] att delta en andra gång och att de italienska myndigheterna före detta datum inte antagit någon bindande rättsakt varigenom de åtog sig att bevilja [klagandena] de begärda stöden.

82      Vidare är det, såsom kommissionen korrekt har påpekat, uteslutet att enbart möjligheten att delta en andra gång i en ansökningsomgång där stöd eventuellt kan beviljas skulle vara tillräcklig för att anse att de begärda stöden beviljades när möjligheten gavs. Såväl lydelsen i 1997 års beslut som regeln om strikt tolkning av undantag från principen om förbud mot statligt stöd i artikel 87.1 EG utgör hinder för att utvidga tillämpningsområdet i tiden för en godkänd stödordning. Dessutom är det utrett att [klagandena] inte alls var säkra på att de skulle beviljas de begärda stöden om de inkom med en omformulerad ansökning.

83      För det fall ’rätten till omformulering’ som [klagandena] har hänvisat till verkligen existerar omfattades den av 1997 års beslut endast i den mån den hade gjorts gällande före den 1 januari 2000 och i den mån de italienska myndigheterna hade åtagit sig, före detta datum, att bevilja [klagandena] de stöd som begärts för andra gången. Såsom redan angetts är det emellertid utrett att så inte var fallet.

84      Eftersom 1997 års beslut inte kan anses ge [klagandena] rätt att inkomma med en omformulerad stödansökan i en ansökningsomgång som offentliggjorts sedan beslutets giltighetstid löpt ut, är det antagande som [klagandenas] resonemang bygger på felaktigt. Samtliga argument som [klagandena] baserat på detta antagande måste därför förkastas som ogrundade.”

38      I punkterna 85–87 i den överklagade domen tillade förstainstansrätten att denna slutsats inte ändrades av den bedömning som gjordes i domstolens dom av den 22 juni 2006 i de förenade målen C‑182/03 och C‑217/03, Belgien och Forum 187 mot kommissionen, REG 2006, s. I‑5479), som klagandena åberopat, eftersom omständigheterna i de båda målen väsentligen skiljer sig åt.

39      Sedan förstainstansrätten, i punkterna 88–95 i den överklagade domen, underkänt de argument som klagandena åberopat i andra hand, slog rätten slutligen, i punkterna 96 och 97 i samma dom, fast att klagandena inte visat att kommissionen gjort sig skyldig till en tillräckligt klar överträdelse för att utomobligatoriskt skadeståndsansvar skulle uppkomma för Europeiska gemenskapen och ogillade följaktligen talan.

 Parternas yrkanden inför domstolen

40      Nuova Agricast och Cofra har i huvudsak yrkat att domstolen ska

–        upphäva den överklagade domen, även i den del det häri fastställs att det inte förekommer någon osanning i skrivelsen av den 29 maj 2000 och följaktligen ogilla kommissionens genkäromål att uttrycket ”falso ideologico” ska undanröjas,

–        vid bedömningen av de frågor som omfattas av de åtgärder för processledning som förstainstansrätten vidtagit genom besluten av den 1 mars 2006, fastställa att kommissionen genom de ageranden som anges i ansökan i första instans på ett allvarligt och uppenbart sätt har åsidosatt unionsrätten och därigenom förorsakat klagandena förmögenhetsskada,

–        återförvisa målet till tribunalen för att denna ska avgöra de frågor som inte omfattas av nämnda åtgärder för processledning,

–        vad gäller rättegångskostnaderna:

i)      om domstolens dom ska anses som det slutliga avgörandet, åtminstone vad gäller de frågor som omfattas av de åtgärder för processledning som förstainstansrätten vidtagit genom besluten av den 1 mars 2006, förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna i båda instanserna, eller

ii)       förklara att beslut om rättegångskostnaderna kommer att meddelas senare, för det fall domen, även om den avgör samtliga frågor som rör åtgärderna för processledning, inte skulle anses som ett slutligt avgörande därför att det under alla omständigheter är nödvändigt att återförvisa målet till tribunalen för att avgöra de frågor som inte omfattas av nämnda åtgärder för processledning.

41      I andra hand, för det fall domstolen skulle anse att målet inte är färdigt för avgörande, har Nuova Agricast och Cofra yrkat att målet ska återförvisas till tribunalen.

42      Kommissionen har yrkat att domstolen ska

–        avvisa överklagandet,

–        i andra hand ogilla överklagandet såsom ogrundat,

–        alternativt, avvisa det yrkande om skadestånd som framförts i första instans,

–        som ytterligare alternativ, återförvisa målet till tribunalen för fortsatt handläggning i enlighet med artikel 61 i domstolens stadga, och

–        förplikta klagandena att ersätta rättegångskostnaderna.

Prövning av överklagandet

43      Till stöd för sitt överklagande har klagandena åberopat tre grunder. Genom den första och den andra grunden har de gjort gällande att förstainstansrätten felaktigt, i punkterna 80–84 i den överklagade domen, underkände förutsättningen för deras huvudsakliga argument, att 1997 års beslut ska tolkas som ett tillstånd för företag som befinner sig i deras situation att lämna in en omformulerad ansökan i en ansökningsomgång som offentliggjorts även efter den 31 december 1999. Den tredje grunden avser att förstainstansrätten, i punkterna 50 och 51 i nämnda dom, missuppfattade innehållet i skrivelsen av den 29 maj 2000.

 Upptagande till sakprövning

–       Parternas argument

44      Kommissionen har gjort gällande att överklagandet ska avvisas med motiveringen att de tre grunder som klagandena åberopat till stöd härför inte kan upptas till prövning.

45      Överklagandet kan följaktligen inte prövas på den första och den andra grunden, eftersom det inte på ett klart och tydligt sätt anges vilka delar av den överklagade domen som kritiseras. Grunderna kan vidare inte tas upp till prövning då det inte i dessa görs gällande att det skett något åsidosättande av unionsrätten, utan de behandlar frågor om italiensk rätt eller, i varje fall, italienska myndigheters agerande. Ett eventuellt fel från förstainstansrättens sida vid tolkningen av nationell rätt utgör inte ett åsidosättande av unionsrätten, utan ska jämföras med en felaktig bedömning av de faktiska omständigheterna som, under förutsättning att dessa inte missuppfattats, inte kan åberopas i ett överklagande.

46      Den tredje grunden kan inte heller upptas till sakprövning, eftersom den avser ett beslut som inte kan överklagas och eftersom den innebär kritik mot förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheterna. Klagandena har för övrigt inget intresse av ett överklagande i detta avseende då de inte tappat målet på denna punkt.

47      Klagandena anser att överklagandet kan tas upp till prövning och har bland annat förklarat att de genom den första och den andra grunden ifrågasätter förstainstansrättens tolkning av 1997 års beslut och särskilt bestämmelsen om slutdatum för det tillstånd som ges genom beslutet för stödordningen 1997–1999.

–       Domstolens bedömning

48      Det framgår av artikel 225 EG, artikel 51 första stycket i domstolens stadga och artikel 112.1 c i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter den dom som det yrkas upphävning av ifrågasätts samt de rättsliga grunder som särskilt åberopas till stöd för detta yrkande. I annat fall kan överklagandet eller grunden i fråga inte tas upp till sakprövning (se dom av den 4 juli 2000 i mål C‑352/98 P, Bergaderm och Goupil mot kommissionen, REG 2000, s. I‑5291, punkt 34, av den 8 januari 2002 i mål C‑248/99 P, Frankrike mot Monsanto och kommissionen, REG 2002, s. I‑1, punkt 68, samt av den 28 juni 2005 i de förenade målen C‑189/02 P, C‑202/02 P, C‑205/02 P–C‑208/02 P och C‑213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. I‑5425, punkt 426).

49      Domstolen konstaterar härvid att även om vissa avsnitt i klagandenas argumentation inom ramen för den första och den andra grunden förvisso brister i tydlighet är argumentationen ändock, i sin helhet, tillräckligt klar för att med erforderlig precision identifiera de omständigheter i den överklagade domen som kritiseras samt de juridiska argument som åberopas till stöd för kritiken. Domstolen har följaktligen möjlighet att utöva sin kontroll av lagenligheten.

50      Genom den andra invändningen om rättegångshinder har det gjorts gällande att den första och den andra grunden för överklagandet syftar till att fastställa att förstainstansrätten gjorde en felaktig tolkning av en nationell rättsakt, nämligen stödordningen 1997–1999. Domstolen finner det härvid tillräckligt att konstatera att så inte är fallet. Såsom klagandena själva har betonat åberopar de genom denna grund en påstått felaktig tolkning av tillämpningsområdet i tiden för 1997 års beslut, det vill säga en rättsakt från kommissionen.

51      Det följer av vad som anförts ovan att överklagandet kan prövas på den första och den andra grunden. Utan att det finns anledning att i detta skede pröva de anmärkningar som gjorts beträffande den tredje grundens upptagande till sakprövning, anser domstolen att kommissionens invändning om rättegångshinder som gäller överklagandet i sin helhet ska avslås.

 Prövning i sak

 Den första och den andra grunden

–       Parternas argument

52      Genom den första grunden har klagandena gjort gällande att förstainstansrätten gjorde en felaktig rättstillämpning genom att tolka 1997 års beslut på ett sätt som inte är förenligt med rättssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar och principen om likabehandling. De anser framför allt att om 1997 års beslut tolkas så som förstainstansrätten gjort – det vill säga att det inte innehåller något tillstånd att genomföra en ansökningsomgång för att inkomma med stödansökningar ad hoc efter den 31 december 1999 enbart för de företag som erhållit en garanti enligt stödordningen 1997–1999 om att kunna delta på nytt, genom en automatisk inskrivning eller en omformulering, i en senare ansökningsomgång – är beslutet rättsstridigt på grund av att det tillåtit en stödordning som åsidosätter nämnda principer. En stödordning som, vad gäller sin varaktighet, tolkas på så sätt som förstainstansrätten gjort är genom sin beskaffenhet ämnad att offra en positiv rättslig ställning som tillerkänts den genom vederbörligen auktoriserade åtgärder.

53      Klagandena har i detta sammanhang hänvisat till det fallet att en ansökningsomgång har genomförts under det andra halvåret år 1999. Företag som deltagit för första gången i denna omgång och rangordnats så att de inte kommit att beviljas stöd ska, i likhet med företag som deltagit i en föregående ansökningsomgång, ha erhållit en försäkran om att få möjlighet att delta en andra gång genom automatisk inskrivning eller omformulering. Det var dock redan från början omöjligt att detta andra deltagande skulle kunna ske före den 31 december 1999.

54      Klagandena menar att en stödordning som ger en tydlig utfästelse om att ett företag kan inkomma med en ny stödansökan, men som tolkas och tillämpas på ett sätt som gör detta logiskt omöjligt, inte kan anses förenlig med rättssäkerhetsprincipen och principen om skydd för berättigade förväntningar. En sådan stödordning innebär dessutom ett åsidosättande av principen om likabehandling, eftersom endast vissa företag – och i synnerhet de som deltog för första gången i en ansökningsomgång som genomfördes under det andra halvåret 1999 – inte hade kunnat dra nytta av möjligheten att delta en andra gång.

55      Slutligen anser klagandena att domstolen, i punkterna 50 och 51 i domen i det ovannämnda målet Nuova Agricast, redan indirekt har underkänt kommissionens argument, att de förväntningar som nationella bestämmelser som reglerar en stödordning ger upphov till inte kan tillvitas kommissionen, genom att bland annat slå fast att kommissionen inte kan förklara att ett stöd som på grund av vissa av stödets villkor leder till att allmänna unionsrättsliga principer åsidosätts är förenligt med den gemensamma marknaden. De villkor som domstolen hänvisar till är nödvändigtvis dem som föreskrivs i de nationella bestämmelser som är tillämpliga på stödordningen. Genom att godkänna dessa bestämmelser borde kommissionen påta sig det ansvar som kan följa av dessa.

56      I den andra grunden har klagandena gjort gällande att förstainstansrätten gjorde en felaktig rättstillämpning genom att åsidosätta sin skyldighet att föredra en tolkning av 1997 års beslut som är förenlig med rättssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar och principen om likabehandling. De anser att beslutet är tillräckligt tvetydigt för att möjliggöra den tolkning som de själva förespråkat och som är den enda tolkning som innebär att nämnda principer iakttas.

57      Enbart det förhållandet att det i beslutet, utan vidare precisering, anges att tillståndet för stödordningen 1997–1999 löper ut den 31 december 1999 var enligt klagandena inte tillräckligt under stödordningens specifika omständigheter för att undanröja alla oklarheter om huruvida företag som med stöd av denna ordning erhållit en försäkran att kunna inkomma med sin stödansökan en andra gång, genom en automatisk inskrivning eller en omformulering, kunde göra denna rätt gällande i en ansökningsomgång som genomfördes efter detta datum, för det fall ingen tillämplig ansökningsomgång genomfördes före nämnda datum. Ett beslut att inte göra några invändningar mot ett statligt stöd ska nämligen tolkas tillsammans med de särskilda genomförandevillkor som gäller för stödordningen i fråga. När det i villkoren, såsom i förevarande fall, föreskrivs en möjlighet att delta en andra gång med bibehållande av samma villkor avseende vilka kostnader som är stödberättigande som dem som föreskrevs för det första deltagandet, utan att något sista giltighetsdatum anges, borde denna omständighet beaktas vid tolkningen av nämnda besluts tillämpningsområde i tiden.

58      Klagandena har vidare anfört att den italienska regeringen, i en skrivelse av den 15 september 2006, som svar på en begäran om förtydliganden från kommissionen avseende den stödordning som var tillämplig från och med år 2007 och för vilken tillstånd begärdes, slöt sig till klagandenas inställning, att den första stödansökan avgör vilket förfarande och vilka bestämmelser som ska tillämpas även på den andra stödansökan. Den andra ansökan utgör nämligen endast en fortsättning på det förfarande som inleddes med den första ansökan. Kommissionen har inte kritiserat denna ståndpunkt och har följaktligen godkänt den ordningen.

59      Kommissionen anser att det saknas stöd för den första och den andra grunden.

60      Även om förstainstansrätten inte nämnde detta vid sin prövning av klagandenas antagande är rättens slutsats, enligt kommissionen, nödvändig mot bakgrund av domen i det ovannämnda målet Nuova Agricast. Även om domstolen ex professo endast hade prövat det påstådda åsidosättandet av principen om likabehandling och motiveringsskyldigheten, vilar resonemangen i punkterna 66–78 i denna dom på tolkningen av 1997 års beslut och det tillstånd för stödordningen 1997–1999 som följer av beslutet. Domstolen har funnit att endast företagen i den andra kategorin hade en absolut rätt att få sin ansökan automatiskt inskriven vid påföljande ansökningsomgång. Det är således endast för dessa företag som kommissionen var skyldig att under en övergångsperiod godkänna deltagande i den första påföljande ansökningsomgången, även om denna genomfördes efter den 31 december 1999, då tillståndet i 1997 års beslut löpte ut.

61      Med hänvisning till punkt 75 i nämnda dom har kommissionen även gjort gällande att om ansökningar från företag i den första kategorin, såsom klagandena, hade godtagits i den första ansökningsomgången till det nya stödsystemet, skulle detta ha gett nämnda företag bättre utsikter att beviljas det sökta stödet i förhållande till företag som ansökte för första gången och för vilka det inte fanns några tvivel om att stödet var nödvändigt. För att undvika sådana oacceptabla följder var kommissionen tvungen att med tillämpning av nödvändighetsprincipen förklara den nya stödordningen oförenlig med den gemensamma marknaden, om denna hade gjort det möjligt för företag som deltagit i ansökningsomgång III att inkomma med nya omformulerade ansökningar. Det följer således av samma dom att klagandena inte i något fall kan ha haft rätt att delta i en ansökningsomgång under den nya stödordningen. En juridiskt bindande lösning kan inte samtidigt vara rättsstridig, varför kommissionens ansvar omedelbart kan uteslutas.

–       Domstolens bedömning

62      Genom sin första och andra grund har klagandena i huvudsak gjort gällande att förstainstansrätten, för att iaktta rättssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar och principen om likabehandling, var skyldig att tolka 1997 års beslut så att det innehöll ett tillstånd att genomföra en ansökningsomgång för stödansökningar ad hoc efter den 31 december 1999, vilket var den tidpunkt då det tillstånd som gavs i beslutet för stödordningen 1997–1999 löpte ut, för enbart företag i den första och andra kategorin, med följd att klagandena borde ha ansetts tillåtna att inkomma med en omformulerad ansökan till den första ansökningsomgången under stödordningen 2000–2006, det vill säga ansökningsomgång VIII.

63      För en bedömning av om det finns stöd för grunderna kommer domstolen att pröva om 1997 års beslut, då det tolkas så att det inte anses innehålla ett tillstånd att genomföra en sådan ansökningsomgång ad hoc, innebär ett åsidosättande av nämnda principer, såsom klagandena har hävdat.

64      Vid prövningen kommer domstolen att beakta själva beslutstexten, av vilken endast en sammanfattning offentliggjordes i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, men även stödordningen 1997–1999, såsom denna anmälts (se, för ett liknande resonemang, dom av den 20 maj 2010 i mål C‑138/09, Todaro Nunziatina & C., REG 2010, s. I‑0000, punkt 31).

65      Domstolen erinrar vidare i detta sammanhang om att kommissionen inte kan förklara att ett statligt stöd – som på grund av vissa av stödets villkor leder till att allmänna unionsrättsliga principer, såsom rättssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar och principen om likabehandling, åsidosätts – är förenligt med den gemensamma marknaden (se domen i det ovannämnda målet Nuova Agricast, punkt 51).

66      Till skillnad från vad kommissionen har hävdat står vidare svaret på frågan huruvida 1997 års beslut och stödordningen 1997–1999 är förenliga med nämnda principer inte att finna i domen i det ovannämnda målet Nuova Agricast.

67      Domstolen fastställde förvisso i den domen att det omtvistade beslutet, varigenom övergångsbestämmelserna för stödordningen 2000–2006 godkändes, inte innebär ett åsidosättande av principen om likabehandling på grund av att företag i den första respektive andra kategorin behandlas olika. Dock uttalade sig domstolen inte alls om huruvida detta beslut eller 1997 års beslut var förenligt med andra principer, såsom principen om skydd för berättigade förväntningar och rättssäkerhetsprincipen. Tvärtom underströk domstolen, i punkt 44 i nämnda dom, att även om Nuova Agricast i det nationella förfarandet hade framfört andra skäl till att det omtvistade beslutet var ogiltigt, saknades det anledning att vidga prövningen av huruvida beslutet var giltigt till att omfatta även dessa andra skäl för ogiltighet, som den hänskjutande domstolen inte hade nämnt.

68      I punkterna 67–78 i domen i det ovannämnda målet Nuova Agricast konstaterade domstolen för övrigt att företagen i den första respektive den andra kategorin inte befann sig i lika situationer med avseende på villkoret att stödet ska vara nödvändigt. Detta konstaterande utgör inte i sig hinder för en eventuell skyldighet för kommissionen att godkänna övergångsbestämmelser även för företag i den första kategorin, för att därigenom iaktta i synnerhet principen om skydd för berättigade förväntningar.

69      I den mån företag i den första kategorin verkligen kan göra nämnda princip gällande, kunde således ett godkännande av sådana övergångsbestämmelser i förekommande fall vara nödvändiga, även om företagen inte befann sig i en liknande situation som dem i den andra kategorin. Domstolen har bland annat slagit fast att om det inte föreligger något tvingande allmänintresse åsidosätter kommissionen en överordnad rättsregel, om den inte förenar upphävandet av en lagstiftning med övergångsbestämmelser som skyddar de förväntningar som en aktör rätteligen kunde ha på unionslagstiftningen (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Belgien och Forum 187 mot kommissionen, punkt 149 och där angiven rättspraxis).

70      Domstolen har dessutom redan konstaterat att kommissionen bör ha känt till att det fanns företag såväl i den första kategorin som i den andra kategorin (domen i det ovannämnda målet Nuova Agricast, punkt 62).

71      Vad beträffar frågan om huruvida 1997 års beslut och stödordningen 1997–1999 var förenlig med principen om skydd för berättigade förväntningar, har domstolen vid upprepade tillfällen slagit fast att rätten att åberopa nämnda princip omfattar varje rättssökande hos vilken en gemenskapsinstitution har väckt grundade förhoppningar. Det går emellertid inte att åberopa ett åsidosättande av denna princip, om institutionen inte har gett exakta försäkringar till vederbörande. Likaså gäller att när en försiktig och medveten ekonomisk aktör skulle kunna förutse att en åtgärd kommer att vidtas som kan påverka hans intressen, kan han inte åberopa en sådan princip när denna åtgärd har vidtagits (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet Belgien och Forum 187 mot kommissionen, punkt 147 och där angiven rättspraxis, samt dom av den 17 september 2009 i mål C‑519/07 P, kommissionen mot Koninklijke FrieslandCampina, REG 2009, s. I‑8945, punkt 84).

72      I förevarande fall angavs i 1997 års beslut, såsom det publicerades i Europeiska gemenskapernas officiella tidning, under rubriken ”Varaktighet” datumet den 31 december 1999.

73      I motsats till vad klagandena har gjort gällande kunde en försiktig och medveten ekonomisk aktör, som förväntas känna till beslutet, av denna angivelse dra slutsatsen att möjligheten att delta – genom automatisk inskrivning eller en omformulerad ansökan, med tillämpning av villkoren för stödordningen 1997–1999 – i en ansökningsomgång som genomförs efter den då stödansökan ingavs, begränsades av giltighetstiden för det tillstånd som beviljats för stödordningen.

74      Domstolen påpekar i detta sammanhang särskilt att, eftersom 1997 års beslut innebar ett godkännande av nämnda stödordning och således ett undantag från den allmänna principen, i artikel 87.1 EG, att statliga stöd är oförenliga med den gemensamma marknaden, en sådan aktör inte rimligen kunde förvänta sig att beslutet, i strid med principen att sådana undantag ska tolkas restriktivt, skulle innebära att det tilläts att stöd beviljades även efter det datum som angavs däri (se dom av den 29 april 2004 i mål C‑277/00, Tyskland mot kommissionen, REG 2004, s. I‑3925, punkt 20, samt av den 23 februari 2006 i de förenade målen C‑346/03 och C‑529/03, Atzeni m.fl., REG 2006, s. I‑1875, punkt 79).

75      Med hänsyn till att det i 1997 års beslut angavs ett datum då tillståndet för stödordningen 1997–1999 löpte ut, kan det inte hävdas att klagandena erhållit exakta utfästelser från kommissionen om att få inkomma med en omformulerad stödansökan i en ansökningsomgång som genomförs efter detta datum. Klagandena kunde inte heller med fog förvänta sig att kommissionen efter nämnda datum skulle ge ett nytt tillstånd för en statlig stödordning med samma villkor som dem som gällde för stödordningen 1997–1999.

76      I de nationella bestämmelser som är tillämpliga på villkoren för nämnda ordning och i de rättsakter som antagits inom ramen för ansökningsomgång III angavs förvisso inte uttryckligen något sista datum för att utöva möjligheten att – genom en automatisk inskrivning eller en omformulering – på nytt delta i en senare ansökningsomgång. Domstolen finner under dessa omständigheter emellertid att klagandena inte kunde anses ha berättigade förväntningar på att kunna använda sig av denna möjlighet efter den 31 december 1999.

77      Vad sedan gäller rättssäkerhetsprincipen, ställer denna krav på att gemenskapslagstiftningen ska vara otvetydig och dess tillämpning förutsebar för medborgarna (dom av den 15 december 1987 i mål 325/85, Irland mot kommissionen, REG 1987, s. 5041, punkt 18, och av den 15 februari 1996 i mål C‑63/93, Duff m.fl., REG 1996, s. I‑569, punkt 20, samt domen i det ovannämnda målet Belgien och Forum 187 mot kommissionen, punkt 69). Det följer emellertid av punkterna 73–75 i förevarande dom att det till följd av angivelsen av ett slutdatum i 1997 års beslut var förutsebart för företag som kunde komma i fråga för stöd enligt stödordningen 1997–1999 att det efter detta datum kunde bli så att inga fler ansökningsomgångar skulle komma att genomföras med tillämpning av denna stödordning.

78      Vad slutligen gäller frågan huruvida 1997 års beslut och stödordningen 1997–1999 var förenliga med principen om likabehandling erinrar domstolen om att denna princip bland annat utgör hinder för att lika situationer behandlas olika, såvida det inte finns sakliga skäl för en sådan behandling (se, bland annat, dom av den 17 juni 2010 i mål C‑413/08 P, Lafarge mot kommissionen, REG 2010, s. I‑0000, punkt 40 och där angiven rättspraxis).

79      Klagandena har i förevarande fall gjort gällande att om 1997 års beslut tolkas så, att det inte är tillåtet att en ansökningsomgång genomförs ad hoc efter den 31 december 1999 enbart för företag som, på grund av att det saknades ekonomiska medel, inte beviljades det stöd som begärts under stödordningen 1997–1999 och som, före detta datum, inte heller haft tillfälle att delta i en senare omgång genom automatisk inskrivning eller en omformulerad ansökan, så innebär nämnda ordning ett åsidosättande av principen om likabehandling, på grund av att vissa företag getts möjlighet att delta en andra gång medan denna möjlighet var utesluten från första början för andra företag.

80      Domstolen konstaterar härvid att det finns sakliga skäl som motiverar en sådan skillnad i behandling mellan företag som kunde utnyttja nämnda möjlighet innan tillståndet i 1997 års beslut löpte ut och företag som inte längre hade en sådan möjlighet. Eftersom ett beslut av kommissionen, att inte göra några invändningar mot en statlig stödordning med tillämpning av artikel 87.3 EG, utgör ett undantag från den allmänna principen om att sådana stöd är oförenliga med den gemensamma marknaden, måste dess giltighetstid begränsas. Alla tidsbegränsade tillstånd medför emellertid per definition en olikhet i behandling beroende på om en viss situation faller inom tillståndsbeslutets tillämpningsområde i tiden eller ej.

81      Det följer av allt vad som anförts ovan att förstainstansrätten inte åsidosatte rättssäkerhetsprincipen, principen om skydd för berättigade förväntningar eller principen om likabehandling då den slog fast att 1997 års beslut inte kunde anses tillåta klagandena att inkomma med en omformulerad stödansökan i en ansökningsomgång som publicerats sedan beslutets giltighetstid löpt ut.

82      Överklagandet kan följaktligen inte vinna bifall på den första eller den andra grunden.

 Den tredje grunden

–       Parternas argument

83      Med den tredje grunden har klagandena gjort gällande att förstainstansrätten missuppfattat innehållet i skrivelsen av den 29 maj 2000 genom att i punkterna 50 och 51 i den överklagade domen utesluta att detta innehöll en osanning.

84      Klagandena anser bland annat att förstainstansrätten, i punkt 12 i den överklagade domen, till vilken punkt 50 hänvisar, återgav texten i skrivelsen på ett felaktigt sätt. Det är nämligen inte korrekt att det var kommissionen som i skrivelsen urskiljde de två företagskategorier som berörs av övergångsbestämmelsen. Genom användningen av konditionalis fick kommissionen det att framstå som om det var de italienska myndigheterna som hade identifierat de enda två företagskategorier som återfinns i förslaget till övergångsbestämmelsen.

85      Förstainstansrätten fann därmed felaktigt att kommissionen i nämnda skrivelse påstod att de italienska myndigheterna hade lagt fram en övergångsbestämmelse med ett brett tillämpningsområde som även omfattade företag i den första kategorin. Tvärtom avfattade kommissionen medvetet skrivelsen av den 29 maj 2000 på så sätt att den påstod att de italienska myndigheterna endast hade angett de företagskategorier som avses under a och b i skrivelsen, för att på så vis ge intryck av att den inte kände till företagen i den första kategorin.

86      Klagandena anser att de har ett intresse av att få den överklagade domen upphävd även i detta avseende, eftersom vissa av de argument som deras talan grundas på utgår ifrån en intellektuell förfalskning från kommissionens sida. För det fall överklagandet skulle vinna bifall kan det komma att visa sig nödvändigt att pröva om skrivelsen av den 29 maj 2000 innehöll en sådan osanning.

87      Kommissionen har anfört att överklagandet inte kan prövas såvitt avser den tredje grunden eller åtminstone inte kan vinna framgång.

–       Domstolens bedömning

88      Det framgår av klagandenas argumentation, som sammanfattats i punkt 86 i denna dom, att de medgett att det endast är om överklagandet vinner bifall som de har ett intresse av att de konstateranden undanröjs som förstainstansrätten utgick ifrån när den slog fast att skrivelsen av den 29 maj 2000 inte innehöll någon osanning.

89      Eftersom överklagandet inte vunnit bifall på den första eller den andra grunden och eftersom inte den tredje grunden, ens för det fall den skulle visa sig ha stöd, i sig är tillräcklig för att upphäva den överklagade domen, eftersom den riktas mot konstateranden som inte påverkar domslutet i nämnda dom, finner domstolen att denna grund under alla omständigheter är verkningslös och därför ska underkännas. Det saknas härvid anledning att pröva om den kan upptas till prövning.

90      Överklagandet ska följaktligen ogillas.

 Rättegångskostnader

91      Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som är tillämplig på mål om överklagande enligt artikel 118 i desamma, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Kommissionen har yrkat att klagandena ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom klagandena har tappat målen ska kommissionens yrkande bifallas.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

1)      Överklagandet ogillas.

2)      Nuova Agricast Srl och Cofra Srl ska ersätta rättegångskostnaderna.

Underskrifter

---

* Rättegångsspråk: italienska.