1

Moser Baer India Ltd har yrkat att Europeiska gemenskapernas domstol ska upphäva den dom som meddelats av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt den 4 oktober 2006 i mål T-300/03, Moser Baer India mot rådet (REG 2006, s. II-3911) (nedan kallad den överklagade domen). Genom nämnda dom ogillade förstainstansrätten klagandens talan om ogiltigförklaring av rådets förordning (EG) nr 960/2003 av den 2 juni 2003 om införande av en slutgiltig utjämningstull på import av inspelningsbara cd-skivor med ursprung i Indien (EUT L 138, s. 1) (nedan kallad den omtvistade förordningen), i den del den är tillämplig på klaganden.

2

I rådets förordning (EG) nr 2026/97 av den 6 oktober 1997 om skydd mot subventionerad import från länder som inte är medlemmar i Europeiska gemenskapen (EGT L 288, s. 1) (nedan kallad grundförordningen) regleras antisubventionsförfaranden.

3

I artikel 5 i grundförordningen föreskrivs följande:

”Beräkning av storleken på den utjämningsbara subventionen

Vid tillämpning av denna förordning skall storleken på utjämningsbara subventioner beräknas i förhållande till den förmån som mottagaren konstateras få under den tid som subventionsundersökningen avser...”

4

I artikel 7.3 i grundförordningen, som innehåller allmänna bestämmelser om nämnda beräkning, föreskrivs följande:

”Om subventionen kan knytas till förvärv eller framtida förvärv av fasta anläggningar skall den utjämningsbara subventionens storlek beräknas genom att subventionen fördelas över en period som motsvarar en normal avskrivningstid för sådana tillgångar i den ifrågavarande industrin. …”

5

Artikel 8 i grundförordningen har följande lydelse:

”Fastställande av skada

…

2.   Skada skall fastställas på grundval av faktiska bevis och fastställelsen skall omfatta en objektiv granskning av såväl

3.   Såvitt avser den subventionerade importens volym skall en undersökning göras av huruvida en betydande ökning av subventionerad import ägt rum antingen i absoluta tal eller i förhållande till produktion eller konsumtion i gemenskapen. Såvitt avser den subventionerade importens effekter på priserna skall en undersökning även göras av om huruvida betydande prisunderskridanden skett för de subventionerade importprodukterna i förhållande till en likadan, av gemenskapsindustrin framställd, produkt eller om denna import på något annat sätt får till följd att priserna sänks väsentligt eller till att väsentliga prisökningar som annars skulle ha ägt rum förhindras. Varken en enskild faktor eller flera av dessa faktorer behöver nödvändigtvis vara avgörande.

…

5.   Granskningen av den subventionerade importens inverkan på den berörda gemenskapsindustrin skall innefatta en utvärdering av alla relevanta ekonomiska faktorer och förhållanden som påverkar industrins situation, inbegripet den omständigheten att en industri ännu inte har återhämtat sig från effekterna av tidigare subventionering eller dumpning, de utjämningsbara subventionernas storlek, faktisk och möjlig nedgång i försäljning, vinst, tillverkningsvolym, marknadsandel, produktivitet, investeringsavkastning, kapacitetsutnyttjande, faktorer som påverkar priserna inom gemenskapen, faktiska och möjliga negativa effekter på likviditetsflödet, lagerhållning, sysselsättning, löner, tillväxt och förmåga att anskaffa kapital eller investeringsmedel och, såvitt avser jordbruket, om ianspråktagandet av de offentliga stödprogrammen har ökat. Denna uppräkning är inte uttömmande och varken en enskild faktor eller flera av dessa faktorer behöver nödvändigtvis vara avgörande.

6.   Med hjälp av de relevanta bevis som framläggs med avseende på punkt 2 skall det visas att den subventionerade importen vållar skada i den mening som avses i denna förordning. Detta innebär särskilt att det skall visas att den volym och/eller de prisnivåer som avses i punkt 3 påverkar gemenskapsindustrin på sätt som anges i punkt 5 och att denna påverkan är så omfattande att den kan betraktas som väsentlig.

7.   Andra kända faktorer än den subventionerade importen som samtidigt med denna skadar gemenskapsindustrin skall också granskas för att den skada som vållas av dessa faktorer inte skall tillskrivas den subventionerade importen enligt punkt 6. Faktorer som i detta sammanhang kan betraktas som relevanta är bland annat volymen och priserna på den ickesubventionerade importen, minskad efterfrågan eller förändringar i konsumtionsmönstren, restriktiva handelsbruk som tillämpas av producenterna i [tredjeland] och i gemenskapsländer, konkurrens mellan dessa producenter, den tekniska utvecklingen samt gemenskapsindustrins exportresultat och produktivitet.

…”

6

Enligt artikel 15.1 tredje meningen i grundförordningen får storleken på utjämningstullen inte överstiga det belopp som i enlighet med denna förordning fastställs för de utjämningsbara subventioner som exportörerna faktiskt haft förmånen av, men den bör understiga det sammanlagda utjämningsbara subventionsbeloppet om en sådan lägre tull är tillräcklig för att undanröja den skada som vållas gemenskapsindustrin.

7

Artikel 28 i grundförordningen har följande lydelse:

”Bristande samarbete

1.   I fall då någon berörd part vägrar att ge tillgång till eller på något annat sätt inte tillhandahåller nödvändiga uppgifter inom den tid som anges i denna förordning eller på ett påtagligt sätt hindrar undersökningen kan beslut om provisoriska eller slutgiltiga, positiva eller negativa avgöranden fattas på grundval av tillgängliga uppgifter.

Om det visar sig att någon berörd part har lämnat oriktiga eller vilseledande upplysningar skall dessa lämnas utan beaktande och tillgängliga uppgifter får användas.

Berörda parter bör göras uppmärksamma på följderna av bristande samarbete.

…

3.   Även om de uppgifter som lämnas av en berörd part inte är fullkomliga i alla hänseenden bör de inte lämnas utan avseende, förutsatt att eventuella brister inte är sådana att de gör det överdrivet svårt att åstadkomma ett rimligen tillförlitligt undersökningsresultat, att uppgifterna lämnas i rätt tid och är kontrollerbara samt parten har handlat efter bästa förmåga.

4.   Om bevis eller upplysningar inte godtas skall den part som lämnat dem omedelbart informeras om orsakerna till detta och ges tillfälle att lämna ytterligare förklaringar inom den fastställda tidsfristen. Om förklaringarna inte anses tillfredsställande skall underrättelse om skälen till att dessa bevis eller uppgifter avvisas lämnas och de skall också anges i de avgöranden som offentliggörs.

5.   Om undersökningsresultaten, inbegripet de som rör utjämningsbara subventioners storlek, grundas på bestämmelserna i punkt 1, framförallt på de uppgifter som lämnas i framställningen, skall upplysningarna om det är möjligt och med beaktande av tidsfristerna för undersökningen, kontrolleras genom att jämföras med uppgifter från andra oberoende källor som kan finnas tillgängliga, exempelvis offentliggjorda prislistor, officiell importstatistik och uppgifter om tullintäkter, eller uppgifter som andra berörda parter lämnat under undersökningen.

6.   Om någon berörd part inte samarbetar eller endast delvis samarbetar så att relevanta uppgifter därigenom inte lämnas, kan resultatet bli mindre gynnsamt för parten än om denne hade samarbetat.”

8

I punkterna 8–14 i den överklagade domen redogörs för bakgrunden till tvisten enligt följande:

9

Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 29 augusti 2003 yrkade klaganden att förstainstansrätten skulle ogiltigförklara den omtvistade förordningen. Till stöd för sitt yrkande anförde klaganden fem grunder som rörde dels fastställandet av den normala avskrivningstiden för de importerade tillgångarna i samband med beräkningen av subventionsbeloppet, dels bedömningen av skadan och orsakssambandet.

10

Genom förstainstansrättens beslut av den 23 januari 2004 tilläts kommissionen att intervenera till stöd för rådets yrkanden.

11

Genom förstainstansrättens beslut av den 18 april 2005 tilläts Committee of European CD-R Manufacturers (CECMA), nu Committee of European CD-R and DVD+/-R Manufacturers (CECMA), att intervenera till stöd för rådets yrkanden.

12

Rådet yrkade, med stöd av kommissionen och CECMA, att förstainstansrätten skulle ogilla talan och förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

13

I punkterna 27–116 i den överklagade domen slog förstainstansrätten fast att den första grunden, avseende åsidosättande av artiklarna 5, 7.3 och 11.1 i grundförordningen och en uppenbart oriktig bedömning vid fastställandet av den normala avskrivningstiden, inte kunde godtas. Den första grunden bestod av två delar som rörde dels bedömningen av de omständigheter som avser avskrivningstiden, dels bedömningen av den normala avskrivningstiden för tillgångarna. Grundens andra del var i sin tur uppdelad i följande fem invändningar: Klassificeringen av tillgångarna i kategorin formar, underlåtenheten att beakta uppgifterna i klagandens redovisning, beaktandet av klagandens lönsamhet och investeringar, användningen av den degressiva avskrivningsmetoden och beräkningarnas påstått godtyckliga karaktär.

14

I punkterna 73–79 i den överklagade domen, i vilka underlåtenheten att beakta uppgifterna i klagandens redovisning, det vill säga den andra invändningen under den första grundens andra del, slog förstainstansrätten fast följande:

15

Förstainstansrätten fann att inte heller den tredje grunden, vilken avsåg en uppenbart oriktig bedömning och ett åsidosättande av artikel 8.2 och 8.6 i grundförordningen, vad gäller undersökningen av faktorer som rör fastställandet av skadan och orsakssambandet, kunde godtas.

16

Förstainstansrätten konstaterade, i punkterna 193–196 i den överklagade domen, angående bedömningen av lagernivåerna följande:

17

I punkterna 201–207 i den överklagade domen slog förstainstansrätten fast följande beträffande bedömningen av importpriserna:

18

Slutligen underkände förstainstansrätten, i punkterna 260–279 i den överklagade domen, den femte grunden avseende åsidosättande av artikel 8.6 och 8.7 i grundförordningen vid undersökningen av effekterna av en patentinnehavares konkurrensbegränsande beteende, genom att fastställa följande:

19

Förstainstansrätten ogillade talan genom den överklagade domen.

20

Moser Baer India Ltd har i överklagandet yrkat att domstolen ska

21

Rådet och kommissionen har yrkat att domstolen ska

22

Klaganden har till stöd för överklagandet åberopat tre grunder. Den första avser åsidosättande av principerna om koherens och omsorgsfull utredning med avseende på motiveringen i punkterna 73–79 i den överklagade domen. Under den andra grunden har det gjorts gällande att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till en uppenbart felaktig bedömning avseende de delar av undersökningen som rörde skadan och som omnämns i punkterna 193–196 och 201–206 i den överklagade domen. Den tredje grunden avser underlåtenhet att, beträffande konstaterandet i punkterna 260–278 i den överklagade domen att det förelåg skada, beakta att skada kan ha vållats av andra faktorer i den mening som avses i artikel 8.7 i grundförordningen.

23

Genom skrivelse av den 6 juni 2008 informerade rådet domstolen om att den antagit förordning (EG) nr 1293/2007 av den 30 oktober 2007 om upphävande av de antidumpningstullar som infördes genom förordning (EG) nr 1050/2002 på import av inspelningsbara cd-skivor med ursprung i Taiwan och om medgivande av återbetalning eller eftergift av dessa tullar och om upphävande av de utjämningstullar som infördes genom förordning (EG) nr 960/2003 på import av inspelningsbara cd-skivor med ursprung i Indien, om medgivande av återbetalning eller eftergift av dessa tullar och om avslutande av förfarandet rörande dem (EUT L 288, s. 17). Rådet anser att det, mot bakgrund av att förordning nr 1293/2007 har antagits, inte längre finns anledning att döma i förevarande mål.

24

Domstolen erinrar om att den på eget initiativ kan pröva om en part saknar berättigat intresse av att inge eller vidhålla ett överklagande på grund av att det efter förstainstansrättens dom har inträffat en omständighet som medför att domen inte längre är till skada för klagandena. Domstolen kan därvid avvisa överklagandet eller fastställa att det av denna anledning har förlorat sitt föremål. En förutsättning för att en klagande ska ha ett berättigat intresse av att överklaga är nämligen att utgången av överklagandet kan medföra någon fördel för honom (se dom av den 19 oktober 1995 i mål C-19/93 P, Rendo m.fl. mot kommissionen, REG 1995, s. I-3319, punkt 13, och beslut av den 8 april 2008 i mål C-503/07 P, Saint-Gobain Glass Deutschland mot kommissionen, REG 2008, s. I-2217, punkt 48).

25

Det ska dock påpekas att klagandens intresse i förevarande fall av att få den överklagade domen upphävd och indirekt den omtvistade förordningen ogiltigförklarad inte kan förnekas av det skälet att den sistnämnda inte har någon rättsverkan i framtiden. Ett sådant upphävande kan nämligen i sig ha rättsverkningar, bland annat genom att förhindra att gemenskapsinstitutionerna upprepar ett rättsstridigt förfarande (se, för ett liknande resonemang, dom av den 24 juni 1986 i mål 53/85, AKZO Chemie och AKZO Chemie UK mot kommissionen, REG 1986, s. 1965, punkt 21; svensk specialutgåva, volym 8, s. 649).

26

Dessutom ska det, såsom generaladvokaten påpekade i punkt 37 i sitt förslag till avgörande, beaktas att den omtvistade förordningen inte helt upphävdes genom förordningen om upphävande, utan att denna fortfarande har rättsverkan för utjämningstullar som togs ut fram till den 4 november 2006.

27

Domstolen kan under dessa omständigheter inte fastställa att överklagandet har förlorat sitt föremål.

28

Klaganden har genom sin första grund gjort gällande att förstainstansrätten underlät att i vederbörlig ordning iaktta principerna om koherens och omsorgsfull utredning när den bedömde att gemenskapsinstitutionerna handlade lagenligt när de klassificerade klagandens samtliga tillgångar som tillgångar omklassificerade som formar, vilka var föremål för den aktuella subventionen fördelad över en avskrivningsperiod på 4,2 år.

29

Rådet har gjort gällande att denna grund inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den innebär ett ifrågasättande av förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheterna och en vid domstolen ny grund som klaganden inte anförde i första instans, nämligen åsidosättande av principerna om koherens och god förvaltningssed med avseende på klassificeringen av tillgångarna i kategorin formar.

30

Kommissionen menar att grunden inte kan tas upp till sakprövning, eftersom den syftar till att domstolen ska göra en ny prövning av förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheterna utan att det föreligger några indikationer på att förstainstansrätten skulle ha missuppfattat bevisningen.

31

Domstolen erinrar om att det, enligt fast rättspraxis, framgår av artikel 225 EG och artikel 58 första stycket i domstolens stadga att förstainstansrätten ensam är behörig dels att fastställa de faktiska omständigheterna, utom då det av handlingarna i målet framgår att de fastställda omständigheterna är materiellt oriktiga, dels att bedöma dessa faktiska omständigheter. När förstainstansrätten har fastställt eller bedömt de faktiska omständigheterna är domstolen, enligt artikel 225 EG, behörig att pröva förstainstansrättens rättsliga bedömning av dessa omständigheter och de rättsliga följderna därav (se, bland annat, dom av den 6 april 2006 i mål C-551/03 P, General Motors mot kommissionen, REG 2006, s. I-3173, punkt 51, av den 22 maj 2008 i mål C-266/06 P, Evonik Degussa mot kommissionen, punkt 72, och av den 18 december 2008 i de förenade målen C-101/07 P och C-110/07 P, Coop de France bétail et viande m.fl. mot kommissionen, punkt 58).

32

Domstolen är således varken behörig att fastställa vilka faktiska omständigheter som är relevanta eller, i princip, att bedöma den bevisning som förstainstansrätten har godtagit till stöd för dessa omständigheter. När bevisningen har förebringats på rätt sätt och när de allmänna rättsgrundsatser och processuella regler som är tillämpliga i fråga om bevisbördan och bevisningen har iakttagits, är det endast förstainstansrätten som ska bedöma vilket värde som uppgifterna i målet ska tillmätas. Med förbehåll för det fall bevisningen har missuppfattats utgör denna bedömning således inte en rättsfråga som i sig är underställd domstolens prövning (se, bland annat, domarna i de ovannämnda målen General Motors mot kommissionen, punkt 52, och Evonik Degussa mot kommissionen, punkt 73, samt domen i de ovannämnda förenade målen Coop de France bétail et viande m.fl. mot kommissionen, punkt 59).

33

Det ska härvid även påpekas att en sådan missuppfattning ska framstå som uppenbar av handlingarna i målet utan att det är nödvändigt att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och av bevisningen (se, bland annat, domarna i de ovannämnda målen General Motors mot kommissionen, punkt 54, och Evonik Degussa mot kommissionen, punkt 74, samt domen i de ovannämnda förenade målen Coop de France bétail et viande m.fl. mot kommissionen, punkt 60).

34

Frågan huruvida förstainstansrätten mot bakgrund av dessa konstateranden hade fog för att dra den slutsatsen att gemenskapsinstitutionerna varken åsidosatte sin omsorgsplikt eller sin motiveringsskyldighet är däremot en rättsfråga som ska prövas av domstolen i mål om överklagande (se dom av den 20 november 1997 i mål C-188/96 P, kommissionen mot V, REG 1997, s. I-6561, punkt 24, av den 28 juni 2005 i de förenade målen C-189/02 P, C-202/02 P, C-205/02 P– C-208/02 P och C-213/02 P, Dansk Rørindustri m.fl. mot kommissionen, REG 2005, s. I-5425, punkt 453, och av den 6 november 2008 i mål C-405/07 P, Nederländerna mot kommissionen, REG 2008, s. I-8301, punkt 44).

35

I förevarande fall kritiserar klaganden förstainstansrätten för att ha åsidosatt principerna om koherens och omsorgsfull utredning, eftersom den underlät att hänvisa till någon bestämmelse eller förfarande som bekräftar att rådet kunde beakta samtliga tillgångar som klassificerats i kategorin formar och därmed tillämpa en avskrivningsperiod på 4,2 år. Klaganden ifrågasätter därigenom det sätt på vilket förstainstansrätten bedömde dess påstående, som omnämns i punkt 73 i den överklagade domen, att klassificeringen av tillgångarna i kategorin formar inte avsåg samtliga de aktuella tillgångarna.

36

Det framgår av den överklagade domen och i synnerhet av punkterna 75 och 78 däri att förstainstansrätten beaktade såväl klagandens påstående som de uppgifter som parterna hade lämnat som svar på förstainstansrättens skriftliga fråga angående klassificeringen av tillgångarna i kategorin formar samt att den kom fram till att klaganden inte hade lämnat sådana uppgifter till gemenskapsinstitutionerna som gjorde det möjligt för dem att kontrollera huruvida bolagets påstående var korrekt och att den bedömning som gjorts i den omtvistade förordningen därför inte kunde ifrågasättas.

37

Klaganden kan således inte vinna framgång med argumentet att förstainstansrätten åsidosatte principerna om koherens och omsorgsfull utredning.

38

Klaganden har vidare ifrågasatt förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheterna genom att bestrida att de uppgifter som beaktats i punkterna 74, 77 och 78 i den överklagade domen räcker som bevis för påståendet att gemenskapsinstitutionerna inte har kunnat uppskatta det exakta värdet av de tillgångar som klassificerats i kategorin formar. Argumentet syftar till att domstolen ska göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna, vilket den inte är behörig att göra i ett överklagande, och det kan därför inte tas upp till sakprövning.

39

Klaganden har dessutom hävdat att i avsaknad av nödvändiga uppgifter för att beräkna storleken på den utjämningsbara subventionen, borde gemenskapsinstitutionerna uttryckligen ha hänvisat till artikel 28 i grundförordningen. Vidare påstår klaganden att bolaget, som svar på förstainstansrättens skriftliga fråga, visade att gemenskapsinstitutionerna, på grundval av de uppgifter som gemenskapsinstitutionerna hade ingett och de uppgifter som bilagts skattedeklarationen och som innehöll en beräkning av avskrivningstiden, visste eller enkelt borde ha kunnat konstatera att andelen tillgångar som inte hade klassificerats eller omklassificerats till formar uppgick till minst 23 procent av samtliga importerade tillgångar.

40

I det avseendet påpekas att nya grunder som inte fanns med i den ursprungliga ansökan inte får framföras i samband med överklagandet, vilket följer av artiklarna 113.2 och 116.1 i rättegångsreglerna (se dom av den 19 juni 1992 i mål C-18/91 P, V. mot parlamentet, REG 1992, s. I-3997, punkt 21, och av den 23 november 2000 i mål C-1/98 P, British Steel mot kommissionen, REG 2000, s. I-10349, punkt 47).

41

Det är i förevarande fall först i domstolen som klaganden har gjort gällande att artikel 28 i grundförordningen åsidosattes på grund av att uppgifterna i bolagets skattedeklaration inte hade beaktats tillräckligt för att det skulle kunna konstateras att inte alla subventionerade tillgångar hade omklassificerats i kategorin formar. Argumentet är nytt och kan därför inte tas upp till sakprövning i målet om överklagande.

42

Klagandens argument angående de av bolaget ingivna bevisen för gemenskapsinstitutionernas påstådda vetskap om andelen subventionerade tillgångar som inte hade omklassificerats som formar syftar till att domstolen ska göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna, något som domstolen, i avsaknad av ett påstående om att bevisningen har missförståtts, saknar behörighet att göra i ett mål om överklagande.

43

Överklagandet kan således inte vinna bifall på den första grunden.

44

Klaganden har gjort gällande att förstainstansrätten gjorde en uppenbart felaktig bedömning av de omständigheter som beaktades vid fastställandet av skadan. Grunden består av två delar som rör dels en felaktig bedömning av importvolymen av cdr-skivor från Indien, dels en felaktig bedömning av gemenskapsindustrins lagernivåer såsom indikation på att det förelåg skada.

45

Klaganden har åberopat tre argument till stöd för påståendet om en felaktig bedömning av importvolymen av cdr-skivor från Indien. Klaganden har för det första bestritt förstainstansrättens slutsats att gemenskapsinstitutionerna med rätta underkände klagandens påstående om att den statistiska metod som tillämpats på Eurostats uppgifter inte var tillförlitlig i fråga om små kvantiteter. Dessa uppgifter bestod av ett KN-nummer som omfattade såväl cdr-skivor som andra liknande varor av samma typ och baserade sig på en metod som gemenskapsindustrin för cdr-skivor hade utvecklat. I egenskap av ensam indisk exportör av cdr-skivor till unionen var klagandens egna uppgifter de enda som var tillförlitliga för att bedöma volymen på och värdet av importen.

46

För det andra anser klaganden att gemenskapsinstitutionernas konstaterande, vilket förstainstansrätten fastställde, att Eurostats uppgifter och klagandens egna siffror i stort sett gav samma resultat är felaktigt. Enligt klagandens uppgifter för år 2000 ökade nämligen priset på dess export fram till undersökningsperiodens slut. Detta överensstämmer inte med Eurostats uppgifter, som visar en prissänkning på 59 procent.

47

Klaganden har för det tredje hävdat att den hela tiden har bestritt den omständigheten att rådet gjorde relevanta jämförelser med avseende på frågan om prisnivåerna på importen och menar att om undersökningsperioden hade ägt rum vid en annan tidpunkt skulle gemenskapsinstitutionerna definitivt ha kommit till en annan slutsats. Förstainstansrättens slutsats att klaganden inte hade gjort gällande att ett beaktande av uppgifterna från och med en annan tidpunkt skulle ha lett till andra slutsatser i fråga om priset på den indiska importen av cdr-skivor var således felaktig.

48

Rådet har, med stöd av kommissionen, hävdat att klaganden, genom den andra grundens första del, har ifrågasatt de konstateranden genom vilka förstainstansrätten slog fast att omständigheterna i den omtvistade förordningen var korrekta. Härav framgår att de anser att denna delgrund inte kan tas upp till sakprövning.

49

Domstolen erinrar om att det, enligt fast rättspraxis, följer av artiklarna 225 EG, 58 första stycket i domstolens stadga och 112.1 c i domstolens rättegångsregler att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter domen ifrågasätts samt de rättsliga grunder som åberopas till stöd för yrkandet om upphävande (se, bland annat, dom av den 3 mars 2005 i mål C-499/03 P, Biegi Nahrungsmittel och Commonfood mot kommissionen, REG 2005, s. I-1751, punkt 37, och av den 26 oktober 2006 i mål C-68/05 P, Koninklijke Coöperatie Cosun mot kommissionen, REG 2006, s. I-10367, punkt 54, samt beslut av den 15 maj 2007 i mål C-420/05 P, Ricosmos mot kommissionen, punkt 64).

50

Ett överklagande som endast upprepar eller ordagrant återger de grunder och argument som redan har anförts vid förstainstansrätten, inbegripet dem som avser omständigheter som förstainstansrätten uttryckligen har underkänt, uppfyller följaktligen inte kraven på motivering enligt bestämmelserna i föregående punkt (se, bland annat, domarna i de ovannämnda målen Biegi Nahrungsmittel och Commonfood mot kommissionen, punkt 38, och Koninklijke Coöperatie Cosun mot kommissionen, punkt 54, samt beslutet i det ovannämnda målet Ricosmos mot kommissionen, punkt 71). Ett sådant överklagande utgör nämligen endast en begäran om omprövning av den ansökan som ingivits till förstainstansrätten, vilket faller utanför domstolens behörighet (dom av den 4 juli 2000 i mål C-352/98 P, Bergaderm och Goupil mot kommissionen, REG 2000, s. I-5291, punkt 35, och av den 30 september 2003 i mål C-76/01 P, Eurocoton m.fl. mot rådet, REG 2003, s. I-10091, punkt 47).

51

Vid prövningen av den tredje grundens första invändning uttalade sig förstainstansrätten, i punkterna 142–190 i den överklagade domen, rörande klagandens argument i punkt 145 i nämnda dom att Eurostats uppgifter för åren 1998–2000 inte var tillförlitliga på grund av KN-numret som omfattade många andra varor än cdr-skivor. Kvantiteten för dessa andra varor angavs i ton, vilket enligt klaganden innebar att det hade varit nödvändigt att tillämpa en matematisk formel på Eurostats uppgifter för att uppskatta antalet importerade cdr-skivor. Eftersom kvantiteterna var mycket små skulle enligt klaganden en sådan formel emellertid inte ha varit statistiskt tillförlitlig. I punkt 171 i den överklagade domen slog förstainstansrätten emellertid fast att klaganden inte hade lagt fram något som helst bevis till stöd för sitt påstående att den statistiska metod som tillämpats av Eurostat för att fastställa de aktuella uppgifterna inte var tillförlitlig i fråga om små kvantiteter.

52

I punkterna 201–206 i den överklagade domen nöjde sig förstainstansrätten med att bedöma importprisnivåerna i samband med prövningen av den tredje grundens tredje invändning. Genom denna tredje invändning i första instans gjorde klaganden gällande att gemenskapsinstitutionerna, när de slöt sig till att importpriserna hade minskat, grundade sig på uppgifter som avsåg åren 1998–2000, vilka uppgifter varken var relevanta eller tillförlitliga. Vidare gjorde klaganden gällande att det förhållandet att importpriserna även granskades på grundval av siffror som lämnats av klaganden inte har någon betydelse i det avseendet, eftersom gemenskapsinstitutionerna redogjorde för de aktuella uppgifterna på ett felaktigt sätt.

53

Förstainstansrätten slog i punkt 203 i den överklagade domen fast att analysen av de siffror som lämnats av klaganden medförde ett resultat som låg mycket nära det resultat som grundade sig på Eurostats uppgifter, nämligen en prisminskning på 54 procent. Till stöd för detta konstaterande, genom vilket klagandens påstående att gemenskapsinstitutionerna redogjorde för siffrorna på ett felaktigt sätt underkändes, hänvisade förstainstansrätten till skälen 61 och 62 i den omtvistade förordningen, i vilka gemenskapsinstitutionerna jämförde Eurostats uppgifter med de siffror som klaganden hade inkommit med och fick fram ett liknande resultat för den aktuella perioden.

54

Domstolen konstaterar därför att de två första argumenten under den andra grundens första del inte kan tas upp till sakprövning. Dessa argument syftar i själva verket till att domstolen ska göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna, utan påstående om att förstainstansrätten gjorde sig skyldig till en felaktig rättstillämpning i den överklagade domen.

55

Klaganden har, under den andra grundens första del, anfört ett tredje argument, enligt vilket bolaget alltid har hävdat att gemenskapsinstitutionerna definitivt skulle ha kommit fram till en annan slutsats om undersökningsperioden hade skett vid en annan tidpunkt. I punkt 101 i sin ansökan i första instans angav bolaget sålunda att det faktum att rådet, i den omtvistade förordningen, gjorde jämförelser av importprisnivåer som inte var relevanta visar att institutionerna inte var objektiva i sin bedömning, alternativt gjorde en uppenbart felaktig bedömning av tendenserna för de indiska importpriserna.

56

Rådet har hävdat att det i denna punkt i ansökan i första instans inte hänvisas till klagandens siffror, utan till de sifferuppgifter som institutionerna hade samlat in. Även om den hänvisning som klaganden gjort i sin ansökan i första instans skulle innehålla ett argument till stöd för antagandet att ett annat startdatum för de uppgifter som klaganden lämnat hade lett till en annan slutsats, innebär detta således inte att klaganden har rätt, eftersom orden ”bolagets uppgifter” i punkt 205 i den överklagade domen inte avser klagandens siffror.

57

Förstainstansrätten slog i punkt 205 i den överklagade domen fast att, även om de uppgifter som lämnats av sökanden avser den period som började den 1 april 1999, medan Eurostats uppgifter avser den period som började den 1 januari 2000, innebär inte detta förhållande i sig att rådet hade fel när det konstaterade att Eurostats siffror och sökandens siffror visade en överensstämmande utveckling. Den fann vidare att sökanden inte har påstått att bolagets uppgifter skulle ha lett till andra slutsatser vad gäller importpriserna om man hade utgått från ett annat startdatum. Förstainstansrätten slog således fast att klaganden inte hade styrkt att redogörelsen för de faktiska omständigheterna var felaktig eller att det gjorts en uppenbart oriktig bedömning vid analysen av importpriserna.

58

Klaganden bestred i första instans, med avseende på nämnda analys, det datum som valts för undersökningsperioden och de jämförelser som gjorts av importprisnivåerna. Förstainstansrättens slutsatser avseende detta framgår av punkterna 170–178 respektive punkterna 201–207 i den överklagade domen. Däremot anförde klaganden aldrig i första instans argumentet avseende det kronologiska startdatumet för behandlingen av de uppgifter som bolaget självt hade lämnat till institutionerna. Såsom generaladvokaten har angett i punkt 110 i sitt förslag till avgörande är detta argument således nytt och kan därmed inte tas upp till sakprövning i målet om överklagande, och förstainstansrätten kan inte kritiseras för att ha underlåtit att pröva den frågan i den överklagade domen.

59

Det tredje argument som anförts under den andra grundens första del kan således inte tas upp till sakprövning.

60

Klaganden har under den andra grundens andra del gjort gällande att förstainstansrätten gjorde en felaktig bedömning när den bekräftade rådets påstående i skäl 103 i den omtvistade förordningen att gemenskapsindustrins lager hade försämrats dramatiskt. Klaganden har påpekat att bolaget inte har bestritt uppgifterna avseende lagren i denna förordning av det skälet att de hämtats från de konfidentiella uppgifter som gemenskapsproducenterna ingett. Däremot har bolaget understrukit att det hela tiden har bestritt slutsatserna i nämnda förordning, enligt vilka lagerutvecklingen gav en indikation på att gemenskapsindustrin hade vållats skada.

61

Enligt klaganden ökade gemenskapsindustrins produktion mellan år 1998 och undersökningsperioden med 432 procent och likväl minskade lagernivåerna mellan år 2000 och nämnda period. Förstainstansrättens konstaterande att lagernivåerna hade ökat i absoluta tal vid slutet av år 2001 innebär en uppenbart felaktig bedömning, eftersom den underlät att beakta gemenskapsindustrins kraftiga produktionsökning och det faktum att den tillfälliga förbättringen av lagernivåerna sammanföll med den indiska importens inträde på marknaden.

62

Rådet anser i det avseendet, och får stöd av kommissionen, att klaganden har nöjt sig med att bestrida förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheter som rör frågan huruvida de uppgifter som anges i den omtvistade förordningen är korrekta. Rådet har tillagt att förstainstansrättens bedömning att lagernivåerna hade ökat i absoluta tal materiellt sett är korrekt. Enligt rådet var ökningen av lagernivåerna så kraftig att den även gav en ökning på nästan 60 procent i relativa tal mellan år 1998 och slutet av undersökningsperioden (från 9,2 procent till 14,6 procent), detta trots den produktionsökning som skett inom gemenskapsindustrin.

63

Det framgår av punkterna 193–195 i den överklagade domen att förstainstansrätten fann att klaganden inte hade ifrågasatt sifferuppgifterna i skäl 80 i den omtvistade förordningen. Vidare fastställdes att de uppgifter som klaganden inte hade bestritt visade att gemenskapsindustrins lager ökade väsentligt under hela perioden från år 1998 till slutet av undersökningsperioden. Förstainstansrätten kom även fram till att klaganden inte hade styrkt att förbättringen från och med år 2000 av indikatorn avseende lagren uttryckt i procent av tillverkningen hade kunnat vända den konstaterade negativa utvecklingen för hela den beaktade perioden.

64

Eftersom klaganden har ifrågasatt förstainstansrättens bedömning av de faktiska omständigheterna ska det påpekas att det av den rättspraxis som det hänvisas till ovan i punkt 33 framgår att en missuppfattning ska framstå som uppenbar av handlingarna i målet utan att det är nödvändigt att göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och av bevisningen. I förevarande fall har klaganden påstått att förstainstansrättens tolkning av olika uppgifter som bolaget hänvisar till är materiellt inkorrekt och att den bygger på en missuppfattning av bevisningen genom hänvisningen till lagren i absoluta tal.

65

Såsom generaladvokaten har angett i punkt 127 i sitt förslag till avgörande utgör den omständigheten att förstainstansrätten har hänvisat till lagerökningen i absoluta tal i sin motivering emellertid inte någon missuppfattning av bevisningen. Såsom framgår av punkt 195 i den överklagade domen beaktade förstainstansrätten nämligen även det faktum att det framgår av den omtvistade förordningen att rådets bedömning även grundade sig på en uppskattning av lagerutvecklingen i relativa tal. Klagandens argument att den tillfälliga förbättringen av lagernivåerna sammanföll med den indiska importens inträde på marknaden utgör ett nytt argument rörande en faktisk omständighet, vilket inte kan beaktas i ett mål om överklagande.

66

Klagandens argument att förstainstansrättens slutsats, i punkt 195 i den överklagade domen, angående lagernivåerna utgör en ny tolkning som inte har stöd i den omtvistade förordningen kan inte heller godtas. Det framgår nämligen klart av skäl 80 i den omtvistade förordningen att lagren, uttryckt i procent av cdr-produktionen, uppnådde en nivå som uppgick till så mycket som 15 procent under undersökningsperioden.

67

Av det anförda följer att den andra grundens andra del inte tas upp till sakprövning.

68

Den andra grunden ska således avvisas i sin helhet.

69

Klaganden har gjort gällande att skadebedömningen, som ska skiljas från frågan om orsakssamband, avser gemenskapsindustrins resultat i sig och att det enligt artikel 8.7 i grundförordningen krävs att denna bedömning inte påverkas av andra faktorer. Klaganden anser i det avseendet att förstainstansrätten gjorde en felaktig bedömning när den slog fast att skadebedömningen enbart rörde skillnaden mellan gemenskapspriserna och importpriserna. Den frågan rör emellertid bedömningen av huruvida det föreligger ett orsakssamband.

70

Klaganden anser att förstainstansrätten vid bedömningen av den skada som gemenskapsindustrin vållats underlät att beakta effekterna av de oskäligt höga royalties som togs ut. Klaganden har angett att dessa oskäliga royalties, vilka utgjorde missbruk av dominerande ställning, inverkade negativt på ovannämnda resultat. Gemenskapsinstitutionerna har inte visat att skada hade uppstått även utan dessa royalties och att beräkningsmarginalerna för skadan skulle ha varit desamma.

71

Klaganden har gjort gällande att förstainstansrätten, i punkt 272 i den överklagade domen, felaktigt slog fast att domarna i de ovannämnda målen Extramet Industrie mot rådet och Mukand m.fl mot rådet rörde konkurrensbegränsande beteenden som gemenskapsproducenterna själva hade gjort sig skyldiga till, medan det i förevarande mål rör sig om konkurrensbegränsande beteenden som inte kan tillskrivas gemenskapsproducenterna.

72

Klaganden anser att frågan huruvida ett sådant konkurrensbegränsande beteende som det som beskrivs i domen i det ovannämnda målet Mukand m.fl. mot rådet är relevant inte beror på om gemenskapsindustrin för cdr-skivor själv har medverkat i det konkurrensbegränsande beteendet, utan på det faktum att industrins resultat har påverkats därav och att effekterna av detta konkurrensbegränsande beteende således måste elimineras om villkoren i artikel 8.7 i grundförordningen ska kunna uppfyllas.

73

Rådet har gjort gällande att den tredje grunden inte kan tas upp till sakprövning och att den i vart fall inte kan godtas. Rådet menar att klaganden inte har angett vare sig vilket skäl i den överklagade domen som bolaget bestrider eller vilken gemenskapsregel förstainstansrätten kritiseras för att ha åsidosatt.

74

Enligt rådet framgår det av domstolens fasta rättspraxis att det kan föreligga ett orsakssamband mellan den import som är föremål för subventioner och den skada som gemenskapsindustrin vållats även om de förluster som importen orsakat bara utgör en av flera skadefaktorer. Institutionerna ska vid bedömningen av orsakssambandet kontrollera så att inte andra kända skadefaktorer har brutit detta samband mellan den subventionerade importen och den fastställda skadan. Effekterna av den subventionerade importen måste således vara så obetydliga att den skada som orsakats av denna import inte längre kan anses väsentlig.

75

Vidare är den kritik som klaganden riktat mot förstainstansrättens tolkning av domen i det ovannämnda målet Mukand m.fl. mot rådet, i punkt 272 i den överklagade domen, missvisande. Klaganden har missförstått denna punkt genom att låta påskina att förstainstansrätten inte prövade argumentet om oskäliga royalties. Förstainstansrätten prövade dock detta argument i, framför allt, punkt 270 i den överklagade domen.

76

Klaganden har inte heller visat på vilket sätt förstainstansrätten skulle ha felbedömt hur dessa royalties påverkade gemenskapsindustrin. Rådet menar att förstainstansrätten, i punkterna 260–279 i den överklagade domen, underkände argumentet att rådet hade underlåtit att undersöka denna påverkan och slog fast att det saknades anledning att fastställa de exakta effekterna av denna påverkan.

77

Kommissionen har även den hävdat att denna grund inte kan tas upp till sakprövning. Denna grund syftar nämligen till att domstolen ska göra en ny bedömning av de faktiska omständigheterna och innebär inte något bestridande av förstainstansrättens huvudsakliga konstaterande att det konkurrensbegränsande beteendet inte kan tillskrivas gemenskapsproducenterna.

78

Det ska beträffande gemenskapsinstitutionernas invändning om rättegångshinder påpekas att det framgår av det bestämmelser och den rättspraxis som det hänvisas till ovan i punkt 49 att det i ett överklagande klart ska anges på vilka punkter domen ifrågasätts samt de rättsliga grunder som åberopas till stöd för yrkandet om upphävande.

79

Klaganden har i förevarande mål uttryckligen bestritt punkt 272 i den överklagade domen, vari det slogs fast att de påstått konkurrensbegränsande beteendet inte kunde tillskrivas gemenskapsproducenterna. Genom denna grund anges tydligt vilka uppgifter i den överklagade domen som klaganden kritiserar, och här utvecklas en rättslig argumentation som syftar till att visa att förstainstansrätten gjorde en felaktig bedömning av gemenskapsinstitutionernas tillämpning av artikel 8.7 i grundförordningen.

80

Denna invändning om rättegångshinder, under vilken det påstås att det saknas en exakt angivelse av vilka punkter som bestrids i den överklagade domen, kan således inte godtas.

81

Domstolen konstaterar, i likhet med förstainstansrätten i punkt 260 i den överklagade domen, att gemenskapsinstitutionerna är skyldiga att, vid fastställelsen av skada, undersöka om den skada som de avser att anse som visad verkligen beror på den import som varit föremål för subventioner och bortse från varje skada som beror på andra faktorer, särskilt sådan skada som beror på ett konkurrensbegränsande beteende som gemenskapsproducenterna själva är inblandade i. Vidare medges i punkt 263 i den överklagade domen att det inte framgår av skäl 135 i den omtvistade förordningen att gemenskapsinstitutionerna faktiskt undersökte frågan huruvida den skada som ansågs vara visad berodde på det påstått konkurrensbegränsande beteendet.

82

Följaktligen prövade förstainstansrätten, i punkterna 264–272 i den överklagade domen, om rådet hade bortsett från den eventuella skada som orsakats av det konkurrensbegränsande beteende som åberopats av klaganden.

83

Beträffande frågan huruvida royalties kan ha påverkat orsakssambandet framhöll förstainstansrätten, i punkt 269 i den överklagade domen, med rätta att gemenskapsinstitutionerna, för att kunna bortse från effekterna av en yttre faktor, är skyldiga att undersöka om nämnda effekter har varit av sådan art att de kunnat bryta orsakssambandet mellan den aktuella importen och den skada som vållats gemenskapsindustrin. Förstainstansrätten hänvisade i det sammanhanget till punkt 232 i den överklagade domen, där den fasta rättspraxis i vilken denna fråga behandlas anges. Förstainstansrätten fann att gemenskapsinstitutionerna vid denna undersökning emellertid inte nödvändigtvis måste fastställa de exakta effekterna av den aktuella faktorn.

84

Därefter fastställde förstainstansrätten i punkt 270 i den överklagade domen rådets slutsats, enligt vilken betalningen av royalties inte påverkade den skada som den subventionerade importen orsakat, eftersom dessa royalties fanns redan innan den aktuella importen blev betydande.

85

Domstolen påpekar att gemenskapsinstitutionerna på området för den gemensamma handelspolitiken, särskilt i fråga om handelspolitiska skyddsåtgärder, förfogar över ett stort utrymme för skönsmässig bedömning med hänsyn till de komplicerade ekonomiska, politiska och juridiska situationer som de skall bedöma (se dom av den 27 september 2007 i mål C-351/04, Ikea Wholesale, REG 2007, s. I-7723, punkt 40 och där angiven rättspraxis, och av den 28 februari 2008 i mål C-398/05, AGST Draht- und Biegetechnik, REG 2008, s. I-1057, punkt 33).

86

Det följer av fast rättspraxis att fastställelsen av huruvida gemenskapsindustrin vållats skada förutsätter en bedömning av komplicerade ekonomiska situationer. Domstolsprövningen av en sådan bedömning ska endast avse en kontroll av att handläggningsreglerna har följts, att de faktiska omständigheter som lagts till grund för bedömningen är materiellt riktiga, att bedömningen av dessa omständigheter inte är uppenbart oriktig och att det inte förekommit maktmissbruk. Detta gäller bland annat vid fastställelsen av faktorer som vållar gemenskapsindustrin skada i ett antisubventionsförfarande (se domen i det ovannämnda målet AGST Draht- und Biegetechnik, punkt 34).

87

Rådet och kommissionen har en skyldighet att vid fastställelsen av skada undersöka om skadan verkligen beror på den import som varit föremål för subventioner och bortse från varje skada som beror på andra faktorer, särskilt sådan skada som kan tillskrivas gemenskapstillverkarna själva (se domarna i de ovannämnda målen Extramet Industrie mot rådet, punkt 16, och AGST Draht- und Biegetechnik, punkt 35).

88

Det ankommer på gemenskapsinstitutionerna att undersöka om nämnda effekter har varit av sådan art att de kunnat bryta orsakssambandet mellan den aktuella importen och den skada som vållats gemenskapsindustrin. De ska även se till att den skada som orsakats av dessa andra faktorer inte beaktas vid fastställandet av skadan i den mening som avses i artikel 8.7 i grundförordningen och följaktligen att utjämningstullen inte överskrider vad som är nödvändigt för att eliminera den skada som den subventionerade importen orsakat.

89

Det är uppenbart att ett beteende som direkt påverkar priserna på varor tillverkade i gemenskapen, i förevarande fall betalningen av royalties, kan påverka dels orsakssambandet mellan den subventionerade importen och skadan (se, för ett liknande resonemang, domen i det ovannämnda målet AGST Draht- und Biegetechnik, punkterna 45–54), dels bedömningen av den skada som gemenskapsindustrin drabbats av till följd av prisunderskridandena för nämnda import.

90

Enligt artikel 8.7 i grundförordningen ska andra kända faktorer än den subventionerade importen, som samtidigt med denna skadar gemenskapsindustrin, också granskas för att den skada som vållas av dessa faktorer inte ska tillskrivas den subventionerade importen. Syftet med denna bestämmelse är således att ge gemenskapsindustrin ett skydd som inte går utöver vad som är nödvändigt.

91

Om gemenskapsinstitutionerna konstaterar att den subventionerade importen, trots dessa faktorer, har vållat en väsentlig skada enligt artikel 8.1 i grundförordningen, kan följaktligen ett orsakssamband mellan den subventionerade importen och den skada som vållats gemenskapsindustrin fastställas. Såsom förstainstansrätten konstaterade i punkt 269 i den överklagade domen, räcker det i förevarande fall att gemenskapsinstitutionerna, för att fastställa att ett sådant samband alltjämt föreligger, konstaterar att den skada som, trots en sådan yttre faktor, har orsakats av den aktuella importen har varit väsentlig.

92

Förstainstansrätten slog i det avseendet fast, i punkt 270 i den överklagade domen, att betalningen av royalties inte hade kunnat inverka på den skada som orsakades av den subventionerade importen, eftersom denna faktor existerade redan innan denna import blev betydande.

93

Vidare beaktade förstainstansrätten i punkt 274 i den överklagade domen det faktum att samtliga producenter av cdr-skivor, inklusive klaganden, var skyldiga att betala dessa påstått konkurrensbegränsande royalties. Detta påstådda konkurrensbegränsande förfarande påverkade således inte slutsatsen att betalningen av royalties inte inverkade på den skada som gemenskapsindustrin vållats, eftersom förfarandet inverkade såväl på gemenskapspriserna som på importpriserna. Denna yttre faktor hade inte heller någon inverkan på skillnaden mellan gemenskapspriserna och priserna för den aktuella importen. Med detta resonemang slog förstainstansrätten, i punkt 275 i den överklagade domen, med rätta fast att rådet kunde anse att inte ens royalties som påstås vara oskäliga kunde påverka beräkningen av prisunderskridandena och att slutsatsen i skäl 134 i den omtvistade förordningen därför inte var orimlig.

94

Av det anförda följer att förstainstansrätten i tillräcklig grad har visat att, vid skadebedömningen, effekterna av dessa yttre faktorer skilde sig från och inte hade de skadeeffekter som den subventionerade importen hade.

95

Överklagandet kan således inte vinna bifall på den tredje grunden.

96

Då talan inte kan vinna bifall på någon av de grunder som Moser Baer India Ltd har anfört, ska överklagandet ogillas.

97

Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som är tillämplig på mål om överklagande enligt artikel 118, ska tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Rådet har yrkat att Moser Baer India Ltd ska förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Moser Baer India Ltd har tappat målet, ska kommissionens yrkande bifallas. Enligt artikel 69.4 i rättegångsreglerna, som också är tillämplig på mål om överklagande enligt artikel 118, ska kommissionen förpliktas att bära sina rättegångskostnader.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (fjärde avdelningen) följande: