—

Dynamic Medien Vertriebs GmbH, genom W. Konrad och F. Weber, Rechtsanwälte,

—

Avides Media AG, genom C. Grau, Rechtsanwalt,

—

Tysklands regering, genom M. Lumma, C. Blaschke och C. Schulze-Bahr, samtliga i egenskap av ombud,

—

Irland, genom D. O’Hagan, i egenskap av ombud, biträdd av P. McGarry, BL,

—

Förenade kungarikets regering, genom V. Jackson, i egenskap av ombud, biträdd av M. Hoskins, barrister,

—

Europeiska gemenskapernas kommission, genom B. Schima, i egenskap av ombud,

1

Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artiklarna 28 EG och 30 EG samt av Europaparlamentets och rådets direktiv 2000/31/EG av den 8 juni 2000 om vissa rättsliga aspekter på informationssamhällets tjänster, särskilt elektronisk handel, på den inre marknaden (direktiv om elektronisk handel) (EGT L 178, s. 1).

2

Begäran har framställts i ett mål mellan Dynamic Medien Vertriebs GmbH (nedan kallat Dynamic Medien) och Avides Media AG (nedan kallat Avides Media) som är två företag bildade enligt tysk rätt. Detta mål avser det sistnämnda företagets saluföring i Tyskland, och genom postorderförsäljning på Internet, av videogram från Förenade kungariket som inte granskats och klassificerats av en högre regional myndighet eller av en nationell organisation för frivillig självkontroll, med avseende på skyddet av minderåriga, och som inte försetts med uppgift från denna myndighet eller organisation om åldersgräns för visning av videogrammen.

3

Enligt artikel 1.1 i direktiv 2000/31 syftar detta till att bidra till att den inre marknaden fungerar väl genom att säkerställa den fria rörligheten för informationssamhällets tjänster mellan medlemsstaterna.

4

I artikel 2 h i direktiv 2000/31 definieras begreppet det samordnade området som ”de krav som har fastställts i medlemsstaternas rättssystem och som är tillämpliga på tjänsteleverantörer av informationssamhällets tjänster eller på informationssamhällets tjänster, oberoende av om de är av allmän natur eller särskilt utformade för dem”.

5

I led ii i ovannämnda artikel 2 h preciseras att det samordnade området inte omfattar krav som är tillämpliga på varor som sådana eller som är tillämpliga på leverans av varor. Vad avser krav som är tillämpliga på varor anges i skäl 21 i direktiv 2000/31 säkerhetsnormer, märkningskrav eller produktansvar.

6

I artikel 3.2 i direktiv 2000/31 föreskrivs att medlemsstaterna inte av skäl som omfattas av det samordnade området får begränsa den fria rörligheten för de av informationssamhällets tjänster som har ursprung i en annan medlemsstat. I artikel 3.4 i det ovannämnda direktivet föreskrivs emellertid att medlemsstaterna när det gäller någon av informationssamhällets tjänster, under vissa förutsättningar får vidta åtgärder som är nödvändiga för den allmänna ordningen, i synnerhet skydd av minderåriga, skydd av folkhälsan och skydd av konsumenter.

7

Enligt artikel 1 i Europaparlamentets och rådets direktiv 97/7/EG av den 20 maj 1997 om konsumentskydd vid distansavtal (EGT L 144, s. 19) syftar det direktivet till harmonisering av bestämmelser i medlemsstaterna som är tillämpliga på avtal av detta slag som slutits mellan konsumenter och leverantörer.

8

I 1 § punkt 4 lagen om skydd av minderåriga (Jugendschutzgesetz) av den 23 juli 2002 (BGBl. 2002 I, s. 2730) definieras postorderförsäljning som ”alla transaktioner mot vederlag som utförs genom beställning och leverans av en vara via post eller elektronisk post utan någon personlig kontakt mellan leverantören och köparen och utan att det genom tekniska eller andra åtgärder garanteras att varan inte kommer att levereras till barn eller ungdomar”.

9

I 12 § punkt 1 lagen om skydd av minderåriga föreskrivs att förinspelade videokassetter och andra överföringsbara datamedier som programmerats med filmer eller spel för att återges eller spelas på skärm (videogram) får göras offentligt tillgängliga för barn eller ungdomar endast om programmet har godkänts för deras åldersgrupp och märkts av den högsta delstatsmyndigheten eller av en organisation för frivillig självkontroll i enlighet med förfarandet i 14 § punkt 6 i den ovannämnda lagen, eller om det är fråga om ett informations-, utbildnings- eller undervisningsprogram som av leverantören märkts såsom ”informationsprogram” eller ”utbildningsprogram”.

10

I 12 § punkt 3 lagen om skydd av minderåriga föreskrivs att ”videogram som inte märkts av den högsta delstatsmyndigheten eller av en organisation för frivillig självkontroll eller som märkts med uttrycket ’förbjudet för minderåriga’ i enlighet med 14 § punkt 2 i samband med förfarandet i 14 § punkt 6, eller som inte märkts av leverantören i enlighet med 14 § punkt 7, får inte

11

Avides Media saluför videogram och fonogram per postorder genom sin Internetsida och en applikation för elektronisk handel.

12

Tvisten vid den nationella domstolen avser att det ovannämnda företaget hade importerat japanska tecknade serier till Tyskland från Förenade kungariket. Dessa serier kallas animes i den version som finns på DVD och videokasetter. Före importen hade British Board of Film Classification (filmklassificeringsorgan i Förenade kungariket) (nedan kallat BBFC) granskat dessa videogram. I enlighet med de bestämmelser om skydd av minderåriga som är i kraft i Förenade kungariket kontrollerade BBCF vilken publik dessa videogram riktade sig till och hänförde dem till kategorin ”ej godkänd för visning för barn under 15 år”. Videogrammen har försetts med en etikett från BBCF som anger att visning är godkänd för ungdom som är 15 år och äldre.

13

Dynamic Medien, som är ett konkurrentföretag till Avides Media, inledde ett interimistiskt förfarande vid Landgericht Koblenz och yrkade förbud för det sistnämnda företaget att saluföra sådana videogram per postorder. Enligt Dynamic Medien innebär lagen om skydd av minderåriga att det är förbjudet att per postorder saluföra videogram som inte har granskats i Tyskland i enlighet med denna lag och som inte har försetts med uppgift om åldersgräns för visning i enlighet med ett beslut om klassificering som har fattats av en högre regional myndighet eller av en nationell organisation för självkontroll (nedan kallad den behöriga myndigheten).

14

I beslut av den 8 juni 2004 fann den ovannämnda domstolen att postorderförsäljning av videogram som endast försetts med uppgift om den åldersgräns som BBFC fastslagit strider mot bestämmelserna i lagen om skydd av minderåriga och utgör ett konkurrensbegränsande beteende. Den 21 december 2004 fastställde Oberlandesgericht Koblenz detta beslut i ett interimistiskt förfarande.

15

Målet i sak anhängiggjordes vid Landgericht Koblenz, som vill få klarhet i om det förbud som föreskrivs i lagen om skydd av minderåriga är förenligt med bestämmelserna i artikel 28 EG och direktiv 2000/31. Landgericht Koblenz beslutade därför att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

”[1)]   Utgör principen om den fria rörligheten för varor i den mening som avses i artikel 28 EG hinder för en tysk rättsregel i vilken det föreskrivs ett förbud mot postorderförsäljning av videogram (DVD och videokassetter) som inte försetts med uppgift om att de har genomgått en granskning i Tyskland, med avseende på skyddet av minderåriga?

[2)]   Särskilt önskas svar på följande fråga: Utgör förbudet mot postorderförsäljning av sådana videogram en åtgärd med motsvarande verkan i den mening som avses i artikel 28 EG?

[3)]   Om denna fråga besvaras jakande: Är ett sådant förbud motiverat även med hänsyn till artikel 30 EG och med beaktande av direktiv [2000/31] när en annan medlemsstat har granskat videogrammet, med avseende på skyddet av minderåriga … och detta har försetts med märkning i den meningen, eller utgör en sådan granskning i en annan medlemsstat … en mindre restriktiv åtgärd i den mening som avses i denna bestämmelse?”

16

Den nationella domstolen har ställt frågorna, som skall behandlas tillsammans, för att få klarhet i huruvida principen om fri rörlighet för varor i den mening som avses i artiklarna 28 EG–30 EG, den sistnämnda i förekommande fall jämförd med bestämmelserna i direktiv 2000/31, utgör hinder mot sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen och som innebär förbud mot försäljning och överlåtelse per postorder av videogram som inte har granskats och klassificerats av den behöriga myndigheten, med avseende på skyddet av minderåriga, och som inte försetts med uppgift från en sådan myndighet om åldersgräns för visning.

17

Beträffande de nationella rättsregler som avses i begäran om förhandsavgörande har den tyska regeringen hävdat att förbudet mot postorderförsäljning av ogranskade videogram inte är absolut. I realiteten är denna slags försäljning förenlig med nationell rätt när det säkerställs att det är en vuxen som gjort beställningen och att det finns effektiva hinder mot att den ifrågavarande varan levereras till barn eller ungdomar.

18

Härvid uppkommer frågan om hur begreppet postorderförsäljning definieras i den nationella rättsordningen. Det framgår nämligen av handlingarna i målet att detta begrepp i 1 § punkt 4 i lagen om skydd av minderåriga definieras som ”alla transaktioner mot vederlag som utförs genom beställning och leverans av en vara via post eller elektronisk post utan någon personlig kontakt mellan leverantören och köparen och utan att det genom tekniska eller andra åtgärder garanteras att varan inte kommer att levereras till barn eller ungdomar”.

19

Det ankommer emellertid inte på domstolen att i ett mål om förhandsavgörande uttala sig om tolkningen av nationella bestämmelser eller att avgöra om den hänskjutande domstolens tolkning av dessa bestämmelser är korrekt (se, för ett motsvarande synsätt, dom av den 3 oktober 2000 i mål C-58/98, Corsten, REG 2000, s. I-7919, punkt 24). I samband med kompetensfördelningen mellan gemenskapsdomstolen och de nationella domstolarna åligger det emellertid domstolen att beakta den faktiska och rättsliga bakgrunden till tolkningsfrågorna, såsom denna framställts i begäran om förhandsavgörande (se dom av den 25 oktober 2001 i mål C-475/99, Ambulanz Glöckner, REG 2001, s. I-8089, punkt 10, av den 2 juni 2005 i mål C-136/03, Dörr och Ünal, REG 2005, s. I-4759, punkt 46, och av den 22 juni 2006 i mål C-419/04, Conseil général de la Vienne, REG 2006, s. I-5645, punkt 24).

20

Under dessa förhållanden skall begäran om förhandsavgörande besvaras med utgångspunkt i den premiss som den nationella domstolen har utgått ifrån, nämligen att den lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen innebär förbud mot postorderförsäljning av videogram som inte granskats och klassificerats av den behöriga myndigheten, med avseende på skyddet av minderåriga, och som inte försetts med uppgift från denna myndighet om åldersgräns för visning.

21

Domstolen påpekar vidare att det framgår av handlingarna i målet att den lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen skall tillämpas inte bara på leverantörer som är etablerade i Förbundsrepubliken Tyskland, utan även på leverantörer som har säte i andra medlemsstater.

22

Beträffande de gemenskapsrättsliga bestämmelser som skall tillämpas vid sådana omständigheter som dem som är i fråga i målet vid den nationella domstolen, konstaterar domstolen att postorderförsäljning av videogram i vissa avseenden kan omfattas av tillämpningsområdet för direktiv 2000/31. Såsom framgår av artikel 2 h ii i det direktivet omfattar direktivet emellertid inte krav som är tillämpliga på varor som sådana. Detsamma gäller i fråga om direktiv 97/7.

23

Eftersom de nationella bestämmelserna om skyddet av minderåriga vid postorderförsäljning av varor inte har harmoniserats på gemenskapsnivå, skall den lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen bedömas mot bakgrund av artiklarna 28 EG och 30 EG.

24

Avides Media, Förenade kungarikets regering och Europeiska gemenskapernas kommission anser att den lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen utgör en åtgärd med motsvarande verkan som kvantitativa restriktioner, som i princip är förbjuden enligt artikel 28 EG. Förenade kungarikets regering och kommissionen anser emellertid att den ovannämnda ordningen är motiverad med hänsyn till skyddet av minderåriga.

25

Dynamic Medien, den tyska regeringen och Irland har gjort gällande att den lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen avser en säljform i den mening som avses i dom av den 24 november 1993 i de förenade målen C-267/91 och C-268/91, Keck och Mithouard (REG 1993, s. I-6097; svensk specialutgåva, volym 14, s. I-431). Eftersom lagstiftningen utan åtskillnad kan tillämpas på nationella och importerade varor och inverkar på saluföringen av båda varukategorierna på samma sätt i både rättsligt och faktiskt avseende, omfattas den inte av det förbud som föreskrivs i artikel 28 EG.

26

Enligt fast rättspraxis skall alla handelsregler antagna av medlemsstaterna som direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt kan hindra handeln inom gemenskapen anses utgöra åtgärder med motsvarande verkan som kvantitativa importrestriktioner vilka är förbjudna enligt artikel 28 EG (se, bland annat, dom av den 11 juli 1974 i mål 8/74, Dassonville, REG 1974, s. 837, punkt 5, svensk specialutgåva, volym 2, s. 343, av den 19 juni 2003 i mål C-420/01, kommissionen mot Italien, REG 2003, s. I-6445, punkt 25, och av den 8 november 2007 i mål C-143/06, Ludwigs-Apotheke, REG 2007, s. I-9623, punkt 25).

27

Även om en åtgärd inte syftar till att reglera varuutbytet mellan medlemsstaterna är det av avgörande betydelse vilken verklig eller potentiell inverkan åtgärden har på handeln inom gemenskapen. I enlighet med detta kriterium består åtgärder med motsvarande verkan av hinder mot den fria rörligheten för varor som, när den nationella lagstiftningen inte har harmoniserats, uppstår till följd av att bestämmelser om villkor som varorna måste uppfylla (till exempel avseende benämning, form, storlek, vikt, sammansättning, utformning, märkning och förpackning) tillämpas på varor från andra medlemsstater, där varorna lagligen tillverkas och saluförs, även om dessa bestämmelser är tillämpliga utan åtskillnad på alla produkter. Detta gäller under förutsättning att denna tillämpning inte är motiverad av ett mål av allmänintresse som skall ges företräde framför kravet på fri rörlighet för varor (se, för ett motsvarande synsätt, dom av den 20 februari 1979 i mål 120/78, Rewe-Zentral, kallat Cassis de Dijon, REG 1979, s. 649, punkterna 6, 14 och 15, svensk specialutgåva, volym 4, s. 377, av den 26 juni 1997 i mål C-368/95, Familiapress, REG 1997, s. I-3689, punkt 8, och av den 11 december 2003 i mål C-322/01, Deutscher Apothekerverband, REG 2003, s. I-14887, punkt 67).

28

I rättspraxis har domstolen även funnit att nationella bestämmelser utgör åtgärder med motsvarande verkan som är förbjudna enligt artikel 28 EG, då de innebär att varor som lagligen tillverkas och saluförs i en annan medlemsstat görs till föremål för ytterligare kontroller, såvida inte undantag föreskrivits eller godtagits i gemenskapsrätten (se, bland annat, dom av den 22 januari 2002 i mål C-390/99, Canal Satélite Digital, REG, 2002, s. I-607, punkterna 36 och 37, och av den 8 maj 2003 i mål C-14/02, ATRAL, REG 2003, s. I-4431, punkt 65).

29

Däremot kan tillämpning av nationella bestämmelser på varor från andra medlemsstater som innebär begränsning av eller förbud mot vissa säljformer inte vara ägnade att direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt hindra handeln mellan medlemsstaterna i den mening som avses i den rättspraxis som inleddes med domen i det ovannämnda målet Dassonville, förutsatt att bestämmelserna tillämpas på samtliga berörda näringsidkare som bedriver verksamhet inom det nationella territoriet och förutsatt att de såväl rättsligt som faktiskt påverkar avsättningen av inhemska varor och varor från andra medlemsstater på samma sätt (se, bland annat, domen i de ovannämnda förenade målen Keck och Mithouard, punkt 16, av den 15 december 1993 i mål C-292/92, Hünermund m.fl., REG 1993, s. I-6787, punkt 21, svensk specialutgåva, volym 14, s. I-467, och av den 28 september 2006 i mål C-434/04, Ahokainen och Leppik, REG 2006, s. I-9171, punkt 19). När dessa villkor är uppfyllda kan tillämpningen av sådana bestämmelser på försäljningen av varor från en annan medlemsstat, vilka uppfyller kraven i denna stat, inte anses hindra varornas tillträde till marknaden eller försvåra deras tillträde jämfört med inhemska varor (se domen i de ovannämnda förenade målen Keck och Mithouard, punkt 17).

30

Domstolen har vidare betecknat bestämmelser avseende särskilt vissa försäljningssätt som sådana bestämmelser som reglerar säljformerna i den mening som avses i domen i de ovannämnda förenade målen Keck och Mithouard (se, bland annat, domen i det ovannämnda målet Hünermund m.fl., punkterna 21 och 22, av den 13 januari 2000 i mål C-254/98, TK-Heimdienst, REG 2000, s. I-151, punkt 24, och av den 23 februari 2006 i mål C-441/04, A-Punkt Schmuckhandel, REG 2006, s. I-2093, punkt 16).

31

Det framgår av punkt 15 i dom av den 29 juni 1995 i mål C-391/92, kommissionen mot Grekland (REG 1995, s. I-1621), att bestämmelser utgör en säljform i den mening som avses i den rättspraxis som anges ovan i punkt 29 i förevarande dom när de innebär att saluföringen av varor begränsas till vissa försäljningsställen och medför att näringsidkarnas kommersiella frihet begränsas utan att avse de egenskaper som utmärker de åsyftade varorna. Nödvändigheten av att anpassa de ifrågavarande varorna till gällande regler i den medlemsstat där varorna saluförs utesluter därmed att det är fråga om en sådan säljform (se domen i det ovannämnda målet Canal Satélite Digital, punkt 30). Detta gäller bland annat nödvändigheten av att ändra etiketterna på importerade varor (se, bland annat, dom av den 3 juni 1999 i mål C-33/97, Colim, REG 1999, s. I-3175, punkt 37, och av den 18 september 2003 i mål C-416/00, Morellato, REG 2003, s. I-9343, punkterna 29 och 30).

32

I förevarande mål skall därför konstateras att den lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen inte avser en säljform i den mening som avses i den rättspraxis som inleddes med domen i de ovannämnda förenade målen Keck och Mithouard.

33

Genom den ovannämnda lagstiftningen förbjuds nämligen inte postorderförsäljning av videogram. I denna lagstiftning föreskrivs att videogram i enlighet med ett nationellt förfarande måste granskas och klassificeras, med avseende på skyddet av minderåriga, för att få saluföras per postorder. Detta gäller oavsett om ett liknande förfarande har ägt rum tidigare i den medlemsstat som videogrammen har exporterats från. I den ovannämnda lagstiftningen föreskrivs dessutom ett villkor som videogrammen måste uppfylla, nämligen villkoret avseende märkning.

34

Det skall konstateras att sådan lagstiftning medför att import av videogram från andra medlemsstater än Förbundsrepubliken Tyskland försvåras och blir kostsammare. Den ifrågavarande lagstiftningen kan därför avskräcka vissa intressenter från att saluföra sådana videogram i den sistnämnda medlemsstaten.

35

Av vad ovan anförts framgår att den lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen utgör en åtgärd med motsvarande verkan som kvantitativa restriktioner i den mening som avses i artikel 28 EG som i princip är oförenlig med de skyldigheter som följer av denna artikel om inte sakliga skäl föreligger.

36

Förenade kungarikets regering och kommissionen anser att den lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen är motiverad, eftersom den syftar till att skydda minderåriga. Detta ändamål har samband med bland annat allmän moral och allmän ordning som är skäl som godtas enligt artikel 30 EG. I direktiven 97/7 och 2000/31 tillåts dessutom uttryckligen att restriktioner införs för mål av allmänt intresse.

37

Dynamic Medien, den tyska regeringen och Irland har anslutit sig till denna uppfattning för det fall det styrks att den ovannämnda lagstiftningen inte faller utanför förbudet i artikel 28 EG. Den tyska regeringen har hävdat att denna lagstiftning grundas på hänsyn till allmän ordning och gör det möjligt att säkerställa att ungdomar kan utveckla sin personliga ansvarskänsla och sociala kompetens. Skyddet av minderåriga är i övrigt ett mål som är nära förknippat med skyddet för mänsklig värdighet. Irland har även åberopat tvingande hänsyn i form av konsumentskydd enligt domen i det ovannämnda målet Cassis de Dijon.

38

Avides Media anser att den lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen är oproportionerlig, eftersom den innebär ett systematiskt förbud mot postorderförsäljning av videogram som inte har försetts med den i lagstiftningen föreskrivna märkningen oavsett om de ifrågavarande videogrammen har granskats i en annan medlemsstat, med avseende på skyddet av minderåriga. I tysk rätt finns dessutom inte några bestämmelser om ett förenklat förfarande för det fall en sådan granskning faktiskt ägt rum.

39

Domstolen erinrar härvid om att skyddet av barns rättigheter erkänns i olika internationella instrument med vilka medlemsstaterna har samverkat eller till vilka de anslutit sig. Detta gäller i fråga om den internationella konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter, som antogs av Förenta Nationernas generalförsamling den 19 december 1966 och trädde i kraft den 23 mars 1976, och konventionen om barnets rättigheter, som antogs av Förenta Nationernas generalförsamling den 20 november 1989 och trädde i kraft den 2 september 1990. Domstolen har tidigare haft tillfälle att erinra om att dessa internationella instrument förekommer bland de instrument som rör skyddet för de mänskliga rättigheterna som domstolen tar hänsyn till vid tillämpningen av de allmänna principerna för gemenskapsrätten (se bland annat dom av den 27 juni 2006 i mål C-540/03, parlamentet mot rådet, REG 2006, s. I-5769, punkt 37).

40

Domstolen erinrar härvid om att konventionsstaterna, enligt artikel 17 i konventionen om barnets rättigheter, erkänner den viktiga uppgift som massmedier utför och skall säkerställa att barnet har tillgång till information och material från olika nationella och internationella källor, särskilt sådant som syftar till att främja dess sociala, andliga och moraliska välfärd och fysiska och psykiska hälsa. I artikel 17 e anges att konventionsstaterna skall uppmuntra utvecklingen av lämpliga riktlinjer för att skydda barnet mot information och material som är till skada för barnets välfärd.

41

Barnets skydd har även varit föremål för instrument som utarbetats inom Europeiska Unionen, såsom Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna som proklamerades den 7 december 2000 i Nice (EGT C 364, s. 1). I artikel 24.1 i denna föreskrivs att barn har rätt till det skydd och den omvårdnad som behövs för deras välfärd (se, för ett motsvarande synsätt, domen i det ovannämnda målet parlamentet mot rådet, punkt 58). Medlemsstaternas rätt att vidta nödvändiga åtgärder för skyddet av minderåriga erkänns i övrigt i vissa gemenskapsrättsliga instrument, såsom direktiv 2000/31.

42

Skyddet av barn utgör visserligen ett legitimt intresse av sådant slag att det i princip motiverar en restriktion av en grundläggande rättighet som säkerställs i EG-fördraget, såsom den fria rörligheten för varor (se analogt dom av den 12 juni 2003 i mål C-112/00, Schmidberger, REG 2003, s. I-5659, punkt 74). Sådana restriktioner är emellertid motiverade endast om de är ägnade att säkerställa att det eftersträvade målet uppnås och inte går utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål (se, för ett motsvarande synsätt, dom av den 14 oktober 2004 i mål C-36/02, Omega, REG 2004, s. I-9609, punkt 36, och av den 11 december 2007 i mål C-438/05, International Transport Workers’ Federation och Finnish Seamen’s Union, REG 2007, s. I-10779, punkt 75).

43

Det framgår av beslutet om hänskjutande att den nationella lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen syftar till att skydda barn mot information och material som är till skada för barnets välfärd.

44

Domstolen anger härvid att det inte är absolut nödvändigt att de begränsande åtgärder som myndigheterna i en medlemsstat vidtar för att skydda barns rättigheter som anges ovan i punkterna 39–42 i förevarande dom motsvaras av en uppfattning som delas av samtliga medlemsstater med avseende på nivån för och utformningen av skyddet (se analogt domen i det ovannämnda målet Omega, punkt 37). Eftersom denna uppfattning kan variera mellan medlemsstaterna med avseende på hänsyn till bland annat moraliska och kulturella värderingar, skall medlemsstaterna medges ett bestämt utrymme för skönsmässig bedömning.

45

Det är visserligen riktigt att det ankommer på medlemsstaterna att i brist på harmonisering på gemenskapsnivå bedöma vid vilken nivå de har för avsikt att säkerställa skyddet för det ifrågavarande intresset. Detta utrymme för skönsmässig bedömning skall emellertid utnyttjas med iakttagande av de förpliktelser som följer av gemenskapsrätten.

46

Den lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen motsvarar visserligen den nivå för skydd av barn som den tyska lagstiftaren har haft för avsikt att uppnå i Förbundsrepubliken Tyskland. De åtgärder som Förbundsrepubliken Tyskland vidtar måste emellertid vara ägnade att säkerställa att detta mål uppnås och får inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det.

47

Det råder inga tvivel om att förbudet mot försäljning och överlåtelse per postorder av videogram som inte granskats och klassificerats av den behöriga myndigheten, med avseende på skyddet av minderåriga, och som inte försetts med uppgift från denna myndighet om åldersgräns för visning utgör en åtgärd som kan skydda barn mot information och material som är till skada för barnets välfärd.

48

Beträffande det ifrågavarande förbudets materiella omfattning anger domstolen att lagen om skydd av minderåriga inte utgör hinder mot all slags saluföring av ogranskade videogram. Det framgår nämligen av beslutet om hänskjutande att det är tillåtet att importera och sälja sådana videogram till vuxna genom distributionskanaler som innefattar personlig kontakt mellan leverantören och köparen och som därmed gör det möjligt att kontrollera att barn inte får tillgång till dessa videogram. Med hänsyn till dessa faktorer går den lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå det mål som den ifrågavarande medlemsstaten eftersträvar.

49

Beträffande det granskningsförfarande som den nationelle lagstiftaren har infört för att skydda barn mot information och material som är till skada för deras välfärd, kan den omständigheten att en medlemsstat har valt en skyddsmetod som skiljer sig från vad en annan medlemsstat har valt inte ensam inverka på bedömningen av huruvida de nationella bestämmelserna på området är proportionella. Dessa skall bedömas endast mot bakgrund av det ifrågavarande syftet och den skyddsnivå som den ifrågavarande medlemsstaten avser att uppnå (se analogt dom av den 21 september 1999 i mål C-124/97, Läärä m.fl., REG 1999, s. I-6067, punkt 36, och domen i det ovannämnda målet Omega, punkt 38).

50

Ett sådant granskningsförfarande skall emellertid vara lättillgängligt. Det skall kunna slutföras inom rimlig tid och om det leder till ett avslagsbeslut skall detta beslut kunna prövas vid domstol (se, för ett motsvarande synsätt, dom av den 16 juli 1992 i mål C-344/90, kommissionen mot Frankrike, REG 1992, s. I-4719, punkt 9, och av den 5 februari 2004 i mål C-95/011, Greenham och Abel, REG 2004, s. I-1333, punkt 35).

51

I förevarande mål förefaller det framgå av de yttranden som den tyska regeringen har avgett vid domstolen att det förfarande för granskning, klassificering och märkning av videogram som föreskrivs i den lagstiftning som är i fråga i målet vid den nationella domstolen uppfyller de i föregående punkt angivna villkoren. Det ankommer emellertid på den nationella domstolen, vid vilken målet har anhängiggjorts och som har ansvaret för det kommande rättsliga avgörandet, att kontrollera om detta är riktigt.

52

Med hänsyn till vad ovan anförts, skall de ställda frågorna besvaras på följande sätt. Artikel 28 EG utgör inte hinder mot sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen och som innebär förbud mot försäljning och överlåtelse per postorder av videogram som inte har granskats och klassificerats av den behöriga myndigheten med avseende på skyddet av minderåriga och som inte försetts med uppgift från denna myndighet om åldersgräns för visning, med mindre än att det framgår att det förfarande för granskning, klassificering och märkning av videogram som föreskrivs i denna lagstiftning inte är lättillgängligt eller inte kan slutföras inom rimlig tid eller avslagsbeslutet inte kan prövas vid domstol.

53

Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

Artikel 28 EG utgör inte hinder mot sådan nationell lagstiftning som den som är i fråga i målet vid den nationella domstolen och som innebär förbud mot försäljning och överlåtelse per postorder av videogram som inte har granskats och klassificerats av en högre regional myndighet eller av en nationell organisation för frivillig självkontroll, med avseende på skyddet av minderåriga, och som inte försetts med uppgift från denna myndighet eller organisation om åldersgräns för visning, med mindre än att det framgår att det förfarande för granskning, klassificering och märkning av videogram som föreskrivs i denna lagstiftning inte är lättillgängligt eller inte kan slutföras inom rimlig tid eller avslagsbeslutet inte kan prövas vid domstol.