Mål C‑202/06 P

Cementbouw Handel & Industrie BV

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Överklagande – Konkurrens – Förordning (EEG) nr 4064/89 – Kommissionens behörighet – Anmälan av en företagskoncentration med gemenskapsdimension – Åtaganden som har föreslagits av parterna – Verkningar på kommissionens behörighet – Godkännande underkastat vissa åtaganden – Proportionalitetsprincipen”

Förslag till avgörande av generaladvokat J. Kokott föredraget den 26 april 2007 

Domstolens dom (första avdelningen) av den 18 december 2007 

Sammanfattning av domen

1.     Konkurrens – Koncentrationer – Kommissionens behörighet – Fastställande, för hela förfarandet, av en bestämd tidpunkt som är nära knuten till anmälan

(Rådets förordning nr 4064/89, artiklarna 1.2, 1.3, 3, 5 och 8.2 andra stycket)

2.     Konkurrens – Koncentrationer – Kommissionens undersökning – Fråga huruvida de villkor och ålägganden som satts upp för företag i syfte att göra den anmälda transaktionen förenlig med den gemensamma marknaden är proportionerliga

(Rådets förordning nr 4064/89, artiklarna 2 och 8.2)

3.     Konkurrens – Koncentrationer – Kommissionens undersökning – Skyldighet att beakta de nationella myndigheternas beslut – Föreligger inte

(Rådets förordning nr 4064/89)

1.     Kommissionens behörighet att inom ramen för förordning nr 4064/89, om kontroll av företagskoncentrationer, pröva företagskoncentrationen för hela förfarandet måste fastställas vid en bestämd tidpunkt. Mot bakgrund av anmälningsskyldighetens betydelse i det av lagstiftaren inrättade kontrollsystemet, måste denna tidpunkt vara tätt knuten till anmälan. Såväl rättssäkerhetsskäl, som innebär att den myndighet som är behörig att bedöma en bestämd företagskoncentration skall kunna identifieras på ett förutsägbart sätt, som kravet på skyndsamhet, som präglar den allmänna systematiken i förordning nr 4064/89 och innebär att kommissionen måste iaktta strikta tidsfrister för att fatta sitt slutliga beslut – i annat fall anses koncentrationen förenlig med den gemensamma marknaden – innebär nämligen att, när kommissionen mot bakgrund av kriterierna i artiklarna 1.2, 1.3 och 5 i förordning nr 4064/89 väl har fastställt sin behörighet avseende en bestämd koncentration, denna behörighet inte närsomhelst kan ifrågasättas eller underkastas bestående ändringar.

Även om det är självklart att kommissionen förlorar sin behörighet att pröva en företagskoncentration när de berörda företagen helt avstår från att genomföra den föreslagna koncentrationen, förhåller det sig dock annorlunda när parterna endast föreslår att göra delvisa ändringar av den föreslagna koncentrationen. Sådana förslag skall inte medföra att kommissionen tvingas återpröva sin behörighet, eftersom de berörda företagen annars väsentligt skulle kunna störa förfarandets utveckling och den av lagstiftaren eftersträvade effektiviteten av kontrollen genom att tvinga kommissionen att fortlöpande pröva sin behörighet, till nackdel för prövningen i sak. Denna tolkning finner stöd i artikel 8.2 andra stycket i förordning nr 4064/89, i vilken det tydligt framgår att de åtaganden som föreslagits eller fullgjorts av företagen är omständigheter som kommissionen skall beakta vid prövningen av sakfrågan, närmare bestämt om koncentrationen är förenlig med den gemensamma marknaden eller inte. Dessa åtaganden kan emellertid inte beröva kommissionen dess behörighet när denna har prövats i en första etapp i förfarandet.

(se punkterna 38–43)

2.     De materiella reglerna i förordning nr 4064/89, om kontroll av företagskoncentrationer, och i synnerhet dess artikel 2, tillerkänner kommissionen ett visst utrymme för skönsmässig bedömning, bland annat vad gäller ekonomiska bedömningar. Följaktligen skall gemenskapsdomstolens prövning av utövandet av denna befogenhet, som är en förutsättning för fastställandet av regler i fråga om koncentrationer, göras med beaktande av det bedömningsutrymme som är underförstått i de normer av ekonomisk art som ingår i koncentrationsbestämmelserna.

Syftet med prövningen av om de villkor och ålägganden som kommissionen enligt artikel 8.2 i förordning nr 4064/89 kan sätta upp för parterna i en företagskoncentration är proportionerliga är inte att pröva huruvida denna företagskoncentration, efter att dessa har uppfyllts, fortfarande har en gemenskapsdimension, utan att försäkra sig om att dessa villkor och ålägganden står i proportion till konkurrensproblemet och helt kan lösa detta.

(se punkterna 53–54)

3.     Mot bakgrund av den tydliga kompetensfördelning på vilken förordning nr 4064/89, om kontroll av företagskoncentrationer, grundas, kan de nationella myndigheternas beslut inte vara bindande för kommissionen i ett förfarande för kontroll av företagskoncentrationer.

(se punkt 56)

DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)

den 18 december 2007 (*)

”Överklagande – Konkurrens – Förordning (EEG) nr 4064/89 – Kommissionens behörighet – Anmälan av en företagskoncentration med gemenskapsdimension – Åtaganden som har föreslagits av parterna – Verkningar på kommissionens behörighet – Godkännande underkastat vissa åtaganden – Proportionalitetsprincipen”

I mål C‑202/06 P,

angående ett överklagande enligt artikel 56 i domstolens stadga, som ingavs den 3 maj 2006,

Cementbouw Handel & Industrie BV, företrätt av W. Knibbeler, O. Brouwer och P. Kreijger, advocaten,

klagande,

i vilket den andra parten är:

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av E. Gippini Fournier, A. Nijenhuis och A. Whelan, samtliga i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

svarande i första instans,

meddelar

DOMSTOLEN (första avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann (referent) samt domarna A. Tizzano, A. Borg Barthet, M. Ilešič och E. Levits,

generaladvokat: J. Kokott,

justitiesekreterare: förste handläggaren M. Ferreira,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 22 mars 2007,

och efter att den 26 april 2007 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1       Cementbouw Handel & Industrie BV har yrkat att domstolen skall upphäva den dom som meddelades av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt den 23 februari 2006 i mål T‑282/02, Cementbouw Handel & Industrie mot kommissionen (REG 2006, s. II‑319) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade förstainstansrätten klagandens talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut 2003/756/EG av den 26 juni 2002 om att förklara en företagskoncentration förenlig med den gemensamma marknaden och EES-avtalet (Ärende COMP/M.2650 – Haniel/Cementbouw/JV (CVK)) (EUT L 282, 2003, s. 1, rättelse i EUT L 285, 2003, s. 52) (nedan kallat det omtvistade beslutet).

 Tillämpliga bestämmelser

2       I artikel 1.1 i rådets förordning (EEG) nr 4064/89 av den 21 december 1989 om kontroll av företagskoncentrationer (EGT L 395, s. 1, rättelse EGT L 257, 1990, s. 13; svensk specialutgåva, annex, s. 16), i dess lydelse enligt rådets förordning (EG) nr 1310/97 av den 30 juni 1997 (EGT L 180, s. 1) (nedan kallad förordning nr 4064/89), definieras förordningens materiella tillämpningsområde på följande sätt:

”… denna förordning [gäller] för alla koncentrationer med en gemenskapsdimension enligt definitionerna i punkterna 2 och 3”.

3       I artikel 3.1 b i förordning nr 4064/89 definieras begreppet företagskoncentration som bland annat en situation när en eller flera personer som redan kontrollerar minst ett företag eller ett eller flera företag antingen genom förvärv av värdepapper eller tillgångar, genom avtal eller på annat sätt direkt eller indirekt får kontroll över ett eller flera företag eller delar därav.

4       För att en koncentration skall ha en gemenskapsdimension måste den sammanlagda omsättningen i hela världen och inom Europeiska gemenskapen för de berörda företagen överskrida vissa tröskelvärden som fastställs i artikel 1.2 och 1.3 i förordning nr 4064/89. I artikel 5 i denna förordning fastställs förfarandet för att räkna ut dessa trösklar.

5       Koncentrationer med en gemenskapsdimension skall anmälas till Europeiska gemenskapernas kommission. I detta avseende föreskrivs det i artikel 4.1 i förordning nr 4064/89 att denna anmälan skall ske ”senast en vecka efter avtalets ingående eller offentliggörande av budet om övertagande eller förvärvet av en kontrollerande andel”.

6       I artikel 7 i denna förordning föreskrivs att sådana åtgärder inte kan vidtas vare sig innan de anmälts eller innan de genom beslut har förklarats förenliga med den gemensamma marknaden.

7       Enligt artikel 6.1 första meningen i förordning nr 4064/89 skall ”[k]ommissionen … pröva anmälan så snart den har mottagits”. Enligt artikel 6.1 c skall kommissionen besluta att inleda ett formellt förfarande för kontroll, om den finner att den anmälda koncentrationen har en gemenskapsdimension och ger anledning till allvarliga tvivel när det gäller dess förenlighet med den gemensamma marknaden.

8       I detta sammanhang ges kommissionen följande behörighet att fatta beslut i artikel 8.1–8.4 i förordning nr 4064/89:

”1.      …

2.      När kommissionen finner att en anmäld koncentration, i förekommande fall sedan de berörda företagen har vidtagit ändringar, uppfyller kriteriet i artikel 2.2 och, i de fall som avses i artikel 2.4, kriterierna i artikel 85.3 i fördraget, skall den fatta ett beslut enligt vilket koncentrationen förklaras förenlig med den gemensamma marknaden.

Kommissionen kan förena sitt beslut med villkor och ålägganden för att säkerställa att de berörda företagen fullgör de åtaganden som de har gjort gentemot kommissionen för att göra koncentrationen förenlig med den gemensamma marknaden.

3.      …

4.      Om en koncentration redan har genomförts kan kommissionen … kräva att de sammanförda företagen eller tillgångarna delas upp eller att den gemensamma kontrollen upphör eller att andra åtgärder som är nödvändiga för att återupprätta förutsättningarna för en effektiv konkurrens vidtas.”

9       Enligt artikel 10.1 i förordning nr 4064/89 skall beslut om att inleda ett formellt förfarande för kontroll, utom i fall som inte är tillämpliga i förevarande fall, fattas senast inom en månad. Fristen skall löpa från dagen efter det att anmälan mottogs. Enligt artikel 10.2 och 10.3 i denna förordning skall ett beslut enligt vilket koncentrationen förklaras förenlig eller oförenlig med den gemensamma marknaden, utom i särskilda fall, fattas inom högst fyra månader från dagen när förfarandet inleddes. I artikel 10.6 i förordningen föreskrivs att om kommissionen inte har fattat något beslut inom dessa tidsfrister skall koncentrationen anses ha förklarats förenlig med den gemensamma marknaden.

10     Begränsningen av behörigheten vad gäller kontroll av koncentrationer fastställs på följande sätt i artikel 21.1 och 21.2 i förordning nr 4064/89:

”1.      Med förbehåll för domstolens prövningsrätt är kommissionen ensam behörig att fatta beslut enligt denna förordning.

2.      Medlemsstaterna skall inte tillämpa sin nationella konkurrenslagstiftning på koncentrationer med gemenskapsdimension.”

11     I skäl 29 i förordning nr 4064/89 anges att ”[d]e koncentrationer som inte omfattas av denna förordning omfattas i princip av medlemsstaternas behörighet”.

 Bakgrund till tvisten

12     Utifrån förstainstansrättens konstateranden i punkterna 1–15 liksom 295–298 i den överklagade domen kan bakgrunden till målet sammanfattas på följande sätt.

13     Innan den företagskoncentration genomfördes som gett upphov till tvisten, ingick elva nederländska kalksandstenstillverkare i Coöperatieve Verkoop- en Produktievereniging van Kalkzandsteenproducenten (nedan kallat CVK), ett kooperativ enligt nederländsk rätt. Av dessa elva medlemmar var fem dotterbolag till det tyska företaget Franz Haniel & Cie GmbH (nedan kallat Haniel), tre var dotterbolag till klaganden och två till det tyska företaget RAG AG (nedan kallat RAG). Det femte företaget ägdes av Haniel, klaganden och RAG gemensamt (se punkt 5 i den överklagade domen).

14     Under år 1998 erhöll Nederlandse Mededingingsautoriteit (den nederländska konkurrensmyndigheten) (nedan kallad NMa) ett meddelande om ett koncentrationsprojekt genom vilket CVK hade för avsikt att ta kontroll över sina medlemsföretag. Kontrollen skulle överföras inom ramen för ett poolingavtal och en ändring i CVK:s stadgar. NMa godkände genom beslut av den 20 oktober 1998 det ifrågavarande projektet (punkt 6 i den överklagade domen).

15     Innan denna koncentration kunde genomföras beslutade RAG att sälja sina andelar i CVK:s medlemsföretag till Haniel och klaganden. Under mars 1999 meddelade parterna sina avsikter till NMa. Myndigheten underrättade dem genom skrivelse av den 26 mars 1999 att den tänkta överlåtelsen inte utgjorde en företagskoncentration, i den mening som avses i den nederländska lagstiftningen, i den del som den enligt beslutet av den 20 oktober 1998 tillåtna koncentrationen hade genomförts senast i samband med denna överlåtelse (punkt 7 i den överklagade domen).

16     CVK och dess medlemsföretag ingick den 9 augusti 1999 flera avtal. Dels ingick de det ovan i punkt 14 nämnda poolingavtalet och ändrade samma dag CVK:s stadgar för att beakta bestämmelserna i detta avtal (nedan kallade den första gruppen av åtgärder), dels överlät RAG samma dag sina andelar i tre företag som var medlemmar i CVK till Haniel och till klaganden, medan däremot dessa tre senare ingick ett avtal om hur de skulle samarbeta inom CVK (nedan kallade den andra gruppen av åtgärder) (punkt 8 i den överklagade domen).

17     Efter att ha fått kännedom om avtalen av den 9 augusti 1999 i samband med en undersökning av två andra koncentrationer som Haniel hade anmält, meddelade kommissionen, genom skrivelse av den 22 oktober 2001, klaganden och fyra andra företag som deltog i koncentrationen att denna borde ha anmälts till kommissionen. Haniel och klaganden anmälde den 24 januari 2002 koncentrationen enligt artikel 4 i förordning nr 4064/89 (punkterna 9 och 10 i den överklagade domen).

18     Den 25 februari 2002 inledde kommissionen ett formellt förfarande för kontroll, med tillämpning av artikel 6.1 c i förordning nr 4064/89 (punkt 11 i den överklagade domen).

19     Efter att kommissionen tillställt de berörda parterna ett meddelande om invändningar presenterade Haniel och klaganden den 28 maj 2002 ett första förslag till åtagande. Enligt detta skulle Haniel och klaganden avsluta samarbetsavtalet och överlåta sina andelar som de hade förvärvat av RAG under år 1999 till en oberoende tredje part. Kommissionen ansåg detta vara otillräckligt för att avfärda misstankarna i konkurrenshänseende på den berörda marknaden (punkterna 12, 14 och 295 i den överklagade domen).

20     Den 5 juni 2002 presenterade de två företagen sedan sina slutgiltiga åtaganden, där de även åtog sig att inom en bestämd tidsfrist häva poolingavtalet, låta stadgeändringen i CVK återgå samt upplösa CVK (se punkterna 14, 15 och 298 i den överklagade domen).

21     Den 26 juni 2002 antog kommissionen det omtvistade beslutet, i vilket den ansåg att koncentrationen, bestående av den första och den andra gruppen av åtgärder, var förenlig med den gemensamma marknaden, under förutsättning att Haniel och klaganden fullgjorde sina åtaganden enligt nämnda beslut. Dessa åtaganden bestod bland annat i att upplösa CVK (punkt 15 i den överklagade domen).

 Förfarandet inför förstainstansrätten och den överklagade domen

22     Genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 11 september 2002 och som registrerades under målnummer T‑282/02, väckte klaganden talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet.

23     Till stöd för sin talan anförde klaganden tre grunder.

24     Klaganden anförde som första grund att kommissionen saknade behörighet att pröva åtgärderna i fråga enligt artikel 3 i förordning nr 4064/89. Förstainstansrätten fann att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg denna grund och slog i punkt 109 i den överklagade domen fast att ”en företagskoncentration enligt artikel 3.1 i förordning nr 4064/89 kan uppstå även genom flera formellt sett skilda åtgärder om åtgärderna är beroende av varandra, varför de inte skulle ha genomförts var och en för sig, och som har till resultat att ett eller flera företag får direkt eller indirekt ekonomisk kontroll över ett eller flera andra företags verksamhet”.

25     Klaganden anförde som andra grund att kommissionen gjort den oriktiga bedömningen att företagskoncentrationen lett till att en dominerande ställning hade uppstått, med åsidosättande av artikel 2 i förordning nr 4064/89. Förstainstansrätten fann att talan inte kunde vinna bifall såvitt avsåg denna grund.

26     Den tredje grunden avsåg åsidosättande av artikel 3 och artikel 8.2 i förordning nr 4064/89 samt av proportionalitetsprincipen. Vad gäller denna grund fastslog förstainstansrätten följande:

”301      … förstainstansrätten [konstaterar] att [klagandens] påståenden ånyo grundas på en felaktig utgångspunkt som förstainstansrätten har förkastat ... Det föreligger nämligen en enda företagskoncentration, som genomfördes den 9 augusti 1999, och denna består av den första och den andra gruppen av åtgärder, vilka har gjort att kommissionen blivit behörig enligt förordning nr 4064/89. Följaktligen innebär, tvärtemot vad sökanden hävdar, inte det första förslaget till åtaganden att företagskoncentrationen ändras så att den inte längre existerar.

...

304      [Klaganden] har inte förklarat hur det första förslaget till åtaganden … hade kunnat leda till att kommissionen skulle förklara att företagskoncentrationen är förenlig med den gemensamma marknaden, eftersom det är utrett att CVK:s dominerande ställning, såsom denna följer av den företagskoncentration som genomfördes den 9 augusti 1999, inom ramen för detta förslag till åtaganden skulle kvarstå oförändrad. Även om parterna skulle göra sig av med den gemensamma kontrollen över CVK, skulle företaget, enligt avgränsningen av marknaden, fortsätta att inneha minst [50–60] procent av marknaden i fråga, utan att dess främsta konkurrenter skulle kunna öka sina marknadsandelar.

305      Kommissionen var därför, tvärtemot vad [klaganden] hävdar, inte skyldig att godta det första förslaget till åtaganden, med tillämpning av artikel 8.2 i förordning nr 4064/89, eftersom detta förslag inte säkerställde att företagskoncentrationen den 9 augusti 1999 inte skulle leda till att en dominerande ställning, i den mening som avses i artikel 2.2 i denna förordning, skulle uppstå.

...

307      Parternas åtaganden måste …, för att kommissionen skall kunna godta dem när den fattar ett beslut enligt artikel 8.2 i förordning nr 4064/89, inte bara vara proportionerliga i förhållande till det konkurrensproblem som kommissionen har identifierat i sitt beslut, utan helt lösa problemet, och i förevarande fall är det uppenbart att det första förslaget till åtaganden som parterna gav in samtidigt med anmälan inte uppfyllde detta syfte.”

27     Förstainstansrätten lämnade talan utan bifall avseende den tredje grunden och ogillade således talan i sin helhet.

 Överklagandet

28     Klaganden har yrkat att domstolen skall upphäva den överklagade domen och, i förekommande fall, återförvisa målet till förstainstansrätten och förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna.

29     Kommissionen har yrkat att domstolen skall ogilla överklagandet och förplikta klaganden att ersätta rättegångskostnaderna.

30     Klaganden har till stöd för sitt överklagande anfört två grunder.

 Den första grunden, avseende felaktig tolkning och tillämpning av artiklarna 1, 2 och 3.1 i förordning nr 4064/89

 Parternas argument

31     Klaganden har gjort gällande att kommissionens behörighet enligt förordning nr 4064/89 inte enbart grundas på den anmälda koncentrationen utan på den koncentration som faktiskt genomförts. Detta gäller när koncentrationen har ändrats av parterna efter anmälan, då sådana ändringar skulle kunna följa av ett förslag till åtaganden. Den omständigheten att koncentrationen genomförts i den form som den anmäldes, innan den anmäldes, saknar betydelse.

32     Enligt klaganden har den företagskoncentration varom det är fråga i förevarande fall endast fått en gemenskapsdimension genom den andra gruppen åtgärder, genom vilka klaganden tillsammans med Haniel tagit kontroll över CVK. Av den överklagade domen framgår det enligt klaganden att förstainstansrätten i punkt 304 i denna dom godtagit att det första förslaget till åtaganden medfört att de anmälande parterna avsagt sig den gemensamma kontrollen över CVK. Förstainstansrätten tog emellertid inte hänsyn till den omständigheten att detta förslag också innebar att den anmälda koncentrationen inte längre förelåg utan endast en åtgärd utan gemenskapsdimension.

33     Kommissionen har som svar på detta argument gjort gällande att dess behörighet avseende en koncentration enligt förordning nr 4064/89 skall bedömas vid den tidpunkt då denna koncentration anmäldes till kommissionen. Kommissionen har understrukit att den senast vid utgången av den första prövningen av anmälan måste bekräfta sin behörighet eller fastställa att den saknar behörighet och har tillagt att det med hänsyn till god förvaltning inte är möjligt att under hela förfarandet oavbrutet bedöma huruvida koncentrationen har en gemenskapsdimension.

34     Enligt kommissionen har klaganden missförstått funktionen och arten av de åtaganden som parterna kan göra. Dessa åtaganden medför inte att kommissionen mister sin behörighet enligt förordning nr 4064/89, utan ger den möjlighet att utöva sin befogenhet att under vissa förutsättningar tillåta den anmälda koncentrationen.

 Domstolens bedömning

35     Såsom framgår av skäl 29 liksom av artikel 21.1 bygger förordning nr 4064/89 på principen om en tydlig kompetensfördelning mellan kontrollmyndigheter på nationell nivå och på gemenskapsnivå avseende kontroll av företagskoncentrationer (dom av den 25 september 2003 i mål C‑170/02 P, Schlüsselverlag J.S. Moser m.fl. mot kommissionen, REG 2003, s. I‑9889, punkt 32, och av den 22 juni 2004 i mål C‑42/01, Portugal mot kommissionen, REG 2004, s. I‑6079, punkt 50).

36     Denna förordning innehåller även bestämmelser, bland annat artikel 10.1 och 10.2, som av rättssäkerhetsskäl och i de berörda företagens intresse syftar till att begränsa varaktigheten av de kontrollförfaranden som ankommer på kommissionen (se domen i det ovannämnda målet Schlüsselverlag J.S. Moser m.fl. mot kommissionen, punkt 33, och Portugal mot kommissionen, punkt 51).

37     Av det ovanstående sluter sig domstolen till att gemenskapslagstiftaren har avsett att slå fast en tydlig fördelning av de åtgärder som ankommer på de nationella myndigheterna och på gemenskapernas institutioner och att dess syfte har varit att säkerställa att företagskoncentrationer kontrolleras inom tidsfrister som är förenliga med både kravet på god förvaltningssed och affärslivets krav (se domen i det ovannämnda målet Schlüsselverlag J.S. Moser m.fl. mot kommissionen, punkt 34, och Portugal mot kommissionen, punkt 53).

38     Detta rättssäkerhetsskäl innebär att den myndighet som är behörig att bedöma en bestämd företagskoncentration skall kunna identifieras på ett förutsägbart sätt. Detta är skälet till att gemenskapslagstiftaren i artikel 1.2, 1.3 och 1.5 i förordning nr 4064/89 har föreskrivit både exakta och objektiva kriterier för att bedöma huruvida en koncentration är av tillräcklig ekonomisk betydelse för att vara av ”gemenskapsdimension” och, således, omfattas av kommissionens exklusiva behörighet.

39     Kravet på skyndsamhet präglar den allmänna systematiken i förordning nr 4064/89 och innebär att kommissionen måste iaktta strikta tidsfrister för att fatta sitt slutliga beslut. I annat fall anses koncentrationen förenlig med den gemensamma marknaden. Detta skyndsamhetskrav innebär också att, när kommissionen mot bakgrund av kriterierna i artikel 1.2, 1.3 och 1.5 i förordning nr 4064/89 väl har fastställt sin behörighet avseende en bestämd koncentration, denna behörighet inte närsomhelst kan ifrågasättas eller underkastas bestående ändringar.

40     Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 48 i sitt förslag till avgörande är det självklart att kommissionen förlorar sin behörighet att pröva en företagskoncentration när de berörda företagen helt avstår från att genomföra den föreslagna koncentrationen.

41     Det förhåller sig dock annorlunda när parterna endast föreslår att göra delvisa ändringar av den föreslagna koncentrationen. Sådana förslag skall inte medföra att kommissionen tvingas återpröva sin behörighet, eftersom de berörda företagen annars väsentligt skulle kunna störa förfarandets utveckling och den av lagstiftaren eftersträvade effektiviteten av kontrollen genom att tvinga kommissionen att fortlöpande pröva sin behörighet, till nackdel för prövningen i sak.

42     Denna tolkning finner stöd i artikel 8.2 andra stycket i förordning nr 4064/89, enligt vilken ”[k]ommissionen kan förena sitt beslut med villkor och ålägganden för att säkerställa att de berörda företagen fullgör de åtaganden som de har gjort gentemot kommissionen för att göra koncentrationen förenlig med den gemensamma marknaden”. Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 52 i sitt förslag till avgörande framgår det tydligt av ordalydelsen av denna artikel att de åtaganden som föreslagits eller fullgjorts av företagen är omständigheter som kommissionen skall beakta vid prövningen av sakfrågan, närmare bestämt om koncentrationen är förenlig med den gemensamma marknaden eller inte . Dessa åtaganden kan emellertid inte beröva kommissionen dess behörighet när denna har prövats i en första etapp i förfarandet.

43     Av detta följer att kommissionens behörighet att pröva företagskoncentrationen för hela förfarandet måste fastställas vid en bestämd tidpunkt. Mot bakgrund av anmälningsskyldighetens betydelse i det av lagstiftaren inrättade kontrollsystemet, måste denna tidpunkt vara tätt knuten till anmälan.

44     Klaganden har i det förevarande överklagande inte bestritt kommissionens uppfattning, som bekräftats i den överklagade domen, att förekomsten av en enda koncentration, som uppkommit genom den första och den andra gruppen av åtgärder, måste fastställas. Klaganden har inte heller bestritt att företagskoncentrationen, såväl vid tidpunkten för de båda grupperna av åtgärder som vid tidpunkten för den av kommissionen begärda anmälan, hade en gemenskapsdimension. Utan att det är nödvändigt att uttala sig i frågan huruvida den avgörande tidpunkten för att fastställa kommissionens behörighet är då anmälningsskyldigheten inträdde, då anmälan skulle ha gjorts, eller då anmälan faktiskt gjordes, konstaterar domstolen att det inte ha bestritts att kommissionen i förevarande fall var behörig att bedöma den ifrågavarande koncentrationen.

45     Vad gäller frågan huruvida det av klaganden och Haniel presenterade första förslaget till åtaganden, såsom klaganden har gjort gällande, kunde ha någon påverkan på den härmed sammanhängande behörigheten, skall det till att börja med påpekas att företagskoncentrationen i förevarande fall redan genomförts. Vidare skall det påpekas att detta förslag, såsom framgår av förstainstansrättens konstateranden i punkt 295 i den överklagade domen – vilka klaganden inte har bestritt –, gällde avslutande av det samarbetsavtal som ingåtts mellan klaganden och Haniel, och överlåtande till en oberoende tredje part av de andelar som de hade förvärvat i tre av medlemsföretagen i CVK, det vill säga avstående av den andra gruppen åtgärder. Enligt detta förslag skulle emellertid poolingavtalet och ändringen av CVK:s stadgar, föremål för den första gruppen åtgärder, upprätthållas. Av detta följer att det ifrågavarande förslaget, mot bakgrund av den företagskoncentration som avses i det av kommissionen inledda kontrollförfarandet, innehöll delvisa åtgärder.

46     Förstainstansrätten gjorde följaktligen ingen felaktig rättstillämpning när den i punkt 301 i den överklagade domen slog fast att det, av klaganden och Haniel, första förslagna åtagandet inte innebar några sådana ändringar av företagskoncentrationen att den inte längre existerade.

47     Förstainstansrätten gjorde inte heller någon felaktig rättstillämpning när den i punkterna 305 och 306 i den överklagade domen slog fast att kommissionen i utövandet av sin behörighet kunde komma fram till att detta första förslag till åtagande inte var tillräckligt för att lösa det konkurrensproblem som den konstaterat.

48     Av detta följer att överklagandet inte kan vinna bifall på den första grunden.

 Den andra grunden, avseende felaktig tolkning och tillämpning av dels artikel 8.2 i förordning nr 4064/89, dels proportionalitetsprincipen

 Parternas argument

49     Klaganden har gjort gällande att kommissionen, genom att betrakta det första förslaget till åtaganden som otillräckligt, har bortsett från att dessa åtaganden inneburit att företagskoncentrationen återgått till att vara en företagskoncentration utan gemenskapsdimension, som inte längre omfattades av kommissionens behörighet. Klaganden har tillagt att förstainstansrätten, genom att slå fast att kommissionen inte var skyldig att godkänna det andra förslaget till åtaganden, har åsidosätt proportionalitetsprincipen. Klaganden har dessutom klandrat förstainstansrätten för att inte ha förklarat hur kommissionen har kunnat komma fram till en slutsats som är diametralt motsatt den som den nederländska konkurrensmyndigheten, NMa, kommit fram till vad gäller de konkurrensbegränsande verkningarna av den första gruppen åtgärder.

50     Enligt kommissionen utgör dessa argument i huvudsak en omformulering av de argument som anförts till stöd för den första grunden. Denna institution bestrider att den handlat oproportionerligt och har påpekat att argumentet avseende skillnaden mellan kommissionens och NMa:s bedömningar inte kan godtas.

 Domstolens bedömning

51     Vad för det första gäller argumentet att kommissionen saknat behörighet kan det konstateras att detta utgör en upprepning av vad som anförts till stöd för den första grunden. I likhet med detta argument kan överklagandet således inte heller vinna bifall såvitt avser denna grund.

52     Vad för det andra gäller det påstådda åsidosättandet av proportionalitetsprincipen skall det fastslås att de beslut som kommissionen fattar i förfaranden för kontroll av företagskoncentrationer måste vara förenliga med proportionalitetsprincipen, som ingår bland gemenskapsrättens allmänna rättsprinciper (se, bland annat, dom av den 12 december 2006 i mål C‑380/03, Tyskland mot parlamentet och rådet, REG 2006, s. I‑11573, punkt 144).

53     Domstolen erinrar emellertid om att förordningens materiella regler och i synnerhet artikel 2 i förordningen tillerkänner kommissionen ett visst utrymme för skönsmässig bedömning, bland annat vad gäller ekonomiska bedömningar. Följaktligen skall gemenskapsdomstolens prövning av utövandet av denna befogenhet, som är en förutsättning för fastställandet av regler i fråga om koncentrationer, göras med beaktande av det bedömningsutrymme som är underförstått i de normer av ekonomisk art som ingår i koncentrationsbestämmelserna (dom av den 31 mars 1998 i de förenade målen C‑68/94 och C‑30/95, Frankrike m.fl. mot kommissionen, REG 1998, s. I‑1375, punkterna 223 och 224, och av den 15 februari 2005 i mål C‑12/03 P, kommissionen mot Tetra Laval, REG 2005, s. I‑987, punkt 38).

54     Såsom generaladvokaten har påpekat i punkt 73 i sitt förslag till avgörande och till skillnad från vad klaganden har gjort gällande, är inte syftet med prövningen av om de villkor och ålägganden som kommissionen enligt artikel 8.2 i förordning nr 4064/89 kan sätta upp för parterna i en företagskoncentration är proportionerliga att pröva huruvida denna företagskoncentration, efter att dessa har uppfyllts, fortfarande har en gemenskapsdimension, utan att försäkra sig om att dessa villkor och ålägganden står i proportion till konkurrensproblemet och helt kan lösa detta.

55     Förstainstansrätten gjorde således inte någon felaktig rättstillämpning när den i punkterna 304 och 305 i den överklagade domen fastslog att kommissionen inte var skyldig att godta det första förslaget till åtaganden då den inte ansåg detta vara tillräckligt för att lösa det konkurrensproblem som fastställts.

56     Vad för det tredje gäller skillnaden mellan den bedömning som å ena sidan gjorts av NMa och å andra sidan av kommissionen, av en situation som påstås vara densamma, skall det inledningsvis påpekas att de nationella myndigheternas beslut, mot bakgrund av den tydliga kompetensfördelning på vilken förordning nr 4064/89 grundas, inte kan vara bindande för kommissionen i ett förfarande för kontroll av företagskoncentrationer.

57     Det skall dessutom erinras om att NMa och kommissionen inom sina respektive behörighetsområden uttalat sig mot bakgrund av olika kriterier. Medan NMa har undersökt den första gruppen åtgärder genom att beakta situationen på den nationella marknaden, har kommissionen bedömt dennas förenlighet med den gemensamma marknaden. Även om förstainstansrätten varit behörig att inom de ramar som redovisats ovan i punkt 53 kontrollera kommissionens bedömning, var den emellertid inte skyldig att förklara varför kommissionen kommit till en annan slutsats än NMa.

58     Av det ovan anförda följer att överklagandet inte heller kan vinna bifall såvitt avser den andra grunden.

59     Av vad som anförts följer att överklagandet skall ogillas i sin helhet.

 Rättegångskostnader

60     Enligt artikel 69.2 i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 är tillämplig på mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Klaganden har tappat målet och skall därför förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, enligt vad kommissionen har yrkat.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

1)      Överklagandet ogillas.

2)      Cementbouw Handel & Industrie BV skall ersätta rättegångskostnaderna.

Underskrifter

---

* Rättegångsspråk: engelska.