Mål C‑98/06

Freeport plc

mot

Olle Arnoldsson

(begäran om förhandsavgörande från Högsta domstolen)

”Förordning (EG) nr 44/2001 – Artikel 6.1 – Särskilda behörighetsregler – Flera svarande – Rättsliga grunder för talan – Missbruk – Sannolikheten för framgång med talan som väckts vid domstolen i den stat där en av svarandena har hemvist”

Sammanfattning av domen

Civilrättsligt samarbete – Domstols behörighet och verkställighet av domar på privaträttens område – Förordning nr 44/2001 – Särskilda behörighetsregler – Flera svarande

(Rådets förordning nr 44/2001, artikel 6.1)

Artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område skall tolkas så, att den omständigheten att käromål som har väckts mot flera svarande har olika rättsliga grunder inte utgör hinder för tillämpning av den bestämmelsen.

Det framgår nämligen inte av ordalydelsen i nämnda bestämmelse att det är ett villkor för den bestämmelsens tillämplighet att det föreligger överensstämmande rättsliga grunder för käromålen mot de olika svarandena. Det skall i stället kontrolleras huruvida det mellan olika käromål som en och samma kärande har väckt mot olika svarande finns ett sådant samband att en gemensam dom för dessa käromål är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar. För att domar skall anses strida mot varandra räcker det inte att målen får olika utgång.

Denna bestämmelse skall tillämpas då det finns ett samband mellan käromål mot olika svarande vid den tidpunkt då talan väcks, för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar, utan att det dessutom är nödvändigt att separat fastställa att talan inte har väckts mot flera svarande endast för att få talan mot en av dessa prövad vid domstol i en annan medlemsstat än den där denne har hemvist.

(se punkterna 38–40, 47, 52 och 54samt punkterna 1 och 2 i domslutet)

DOMSTOLENS DOM (tredje avdelningen)

den 11 oktober 2007 (*)

”Förordning (EG) nr 44/2001– Artikel 6.1 – Särskilda behörighetsregler – Flera svarande – Rättsliga grunder för talan – Missbruk – Sannolikheten för framgång med talan som väckts vid domstolen i den stat där en av svarandena har hemvist”

I mål C‑98/06,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artiklarna 68 EG och 234 EG, framställd av Högsta domstolen (Sverige) genom beslut av den 8 februari 2006, som inkom till domstolen den 20 februari 2006, i målet

Freeport plc

mot

Olle Arnoldsson,

meddelar

DOMSTOLEN (tredje avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden A. Rosas samt domarna U. Lõhmus, J. Klučka (referent), P. Lindh och A. Arabadjiev,

generaladvokat: P. Mengozzi,

justitiesekreterare: R. Grass,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–        Freeport plc, genom M. Tagaeus och C. Björndal, advokater,

–        Olle Arnoldsson, genom A. Bengtsson, advokat,

–        Europeiska gemenskapernas kommission, genom L. Parpala, V. Bottka och A.-M. Rouchaud-Joët, samtliga i egenskap av ombud,

och efter att den 24 maj 2007 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1        Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 6.1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 12, 2001, s. 1).

2        Begäran har framställts i ett mål mellan Freeport plc, ett bolag bildat enligt brittisk rätt (nedan kallat Freeport), och Olle Arnoldsson, som har väckt talan mot det nämnda bolaget vid en annan domstol än den där bolaget har sitt säte.

 Tillämpliga bestämmelser

3        I skälen 2, 11, 12 och 15 i förordning nr 44/2001 anges följande:

”(2) Vissa olikheter i medlemsstaternas bestämmelser om domstols behörighet och om erkännande av domar hindrar den inre marknaden från att fungera väl. Det är därför nödvändigt att införa bestämmelser som gör reglerna om behörighetskonflikter på privaträttens område mer enhetliga och som förenklar formaliteterna, så att domar från de medlemsstater som är bundna av denna förordning kan erkännas och verkställas enkelt och snabbt.

…

(11)      Behörighetsbestämmelserna måste uppfylla kravet på förutsebarhet och bygga på den allmänna principen om svarandens hemvist, och det måste alltid kunna gå att bestämma vilken domstol som är behörig utifrån denna princip, utom i vissa bestämda fall när tvistens art eller hänsynen till partsautonomin gör det berättigat att använda någon annan anknytning.

…

(12)      Principen om att domstolen där svaranden har hemvist är behörig bör kompletteras med alternativa behörighetsregler i de fall där det finns en nära koppling mellan domstolen och tvisteföremålet eller då detta krävs för att underlätta rättskipningen.

…

(15)      För att rättskipningen skall fungera väl, måste man minimera möjligheten för samtidiga förfaranden och se till att oförenliga domar inte meddelas i två medlemsstater. …” 

4        I artikel 2.1, som återfinns under rubriken ”Allmänna bestämmelser” i avsnitt 1 i kapitel II i den nämnda förordningen, föreskrivs följande:

”Om inte annat föreskrivs i denna förordning, skall talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas vid domstol i den medlemsstaten, oberoende av i vilken stat han har medborgarskap.”

5        Artikel 3, som också återfinns i avsnitt 1 i kapitel II i samma förordning, har följande lydelse:

”1.      Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat får väckas vid domstol i en annan medlemsstat endast med stöd av bestämmelserna i avsnitten 2–7 i detta kapitel.

2.      Särskilt de nationella bestämmelser om domstols behörighet som återfinns i bilaga I får inte tillämpas mot en sådan person.”

6        Enligt artikel 5 i förordning nr 44/2001, som återfinns under rubriken ”Särskilda behörighetsregler” i avsnitt 2 i samma kapitel II i denna förordning, kan talan mot den som har hemvist i en medlemsstat väckas i en annan medlemsstat, om vissa villkor är uppfyllda.

7        I artikel 6.1 och 6.2 i samma förordning, vilka även de återfinns i ovan nämnda avsnitt 2, föreskrivs dessutom följande:

”Talan mot den som har hemvist i en medlemsstat kan även väckas i följande fall:

1)      Om han är en av flera svarande, vid domstol där någon av svarandena har hemvist, förutsatt att det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom skall vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.

2)      Om talan avser återgångskrav eller annat liknande, vid den domstol där det ursprungliga käromålet är anhängigt, såvida inte detta har väckts endast för att få talan mot tredje man prövad vid annan domstol än den som annars skulle ha varit behörig att pröva talan mot honom.”

 Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

8        Ett bolag som Olle Arnoldsson var verksam i driver sedan år 1996 projekt avseende utveckling av så kallade factory outlets (anläggningar för så kallad fabriksförsäljning) på olika platser i Europa. Freeport övertog vissa av dessa projekt från det bolaget, bland annat projektet i Kungsbacka i Sverige, vilket var det längst framskridna projektet.

9        Vid ett möte den 11 augusti 1999 ingick Olle Arnoldsson och Freeports verkställande direktör ett muntligt avtal om att Olle Arnoldsson personligen skulle erhålla 500 000 GBP som ”success fee” när anläggningen i Kungsbacka öppnade.

10      Freeport bekräftade det muntliga avtalet genom en skriftlig utfästelse av den 27 augusti 1999, i vilken bolaget lade till tre villkor för betalningen av det nämnda beloppet. Olle Arnoldsson godtog dessa villkor. Enligt ett av dessa skulle betalningen i fråga erläggas av det företag som skulle komma att äga anläggningen i Kungsbacka. Freeport skickade den 13 september 1999, efter nya förhandlingar, en skriftlig bekräftelse till Olle Arnoldsson, avseende avtalet med denne (nedan kallat avtalet).

11      Anläggningen i Kungsbacka invigdes den 15 november 2001. Den ägs och drivs av Freeport Leisure (Sweden) AB, ett bolag bildat enligt svensk rätt (nedan kallat Freeport AB). Detta bolag är ett helägt dotterdotterbolag till Freeport.

12      Olle Arnoldsson begärde betalning, från såväl Freeport AB som Freeport, av det belopp som han hade avtalat om med det sistnämnda bolaget. Freeport AB bestred betalningsskyldighet med motiveringen att det inte var part i avtalet och att det för övrigt inte existerade när avtalet ingicks.

13      Då Olle Arnoldsson inte erhöll någon betalning, väckte han talan vid Göteborgs tingsrätt den 5 februari 2003 och yrkade att de två bolagen skulle förpliktas att till honom solidariskt utge 500 000 GBP, eller motsvarande belopp i svensk valuta, jämte ränta.

14      Olle Arnoldsson åberopade artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 som grund för den nämnda domstolens behörighet att pröva talan mot Freeport.

15      Freeport yrkade att käromålet skulle avvisas eftersom bolaget saknade hemvist i Sverige och det inte fanns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att Göteborgs tingsrätt skulle anses vara behörig enligt den nämnda bestämmelsen. Freeport har i detta hänseende gjort gällande att talan mot det bolaget grundar sig på ansvar enligt avtal, medan talan mot Freeport AB grundar sig på utomobligatoriskt skadeståndsansvar, eftersom det inte föreligger något avtalsförhållande mellan Olle Arnoldsson och Freeport AB. Enligt Freeport medför denna skillnad i rättslig grund för käromålen mot Freeport AB respektive Freeport att artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 inte är tillämplig, eftersom det inte kan visas att det föreligger något samband mellan käromålen.

16      Göteborgs tingsrätt lämnade detta avvisningsyrkande utan bifall.

17      Freeport överklagade till Hovrätten för Västra Sverige som lämnade överklagandet utan bifall.

18      Freeport överklagade därefter hos Högsta domstolen, som i sitt beslut om hänskjutande har påpekat att domstolen, i dom av den 27 september 1988 i mål 189/87, Kalfelis (REG 1988, s. 5565; svensk specialutgåva, volym 9, s. 643), fann att en domstol som, i enlighet med artikel 5.3 i konventionen av den 27 september 1968 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (EGT L 299, 1972, s. 32, nedan kallad Brysselkonventionen), är behörig att pröva en talan i den del denna grundas på utomobligatoriskt skadeståndsansvar inte är behörig att pröva ifrågavarande talan i den del den inte grundas på ett sådant ansvar. Enligt den hänskjutande domstolen ansåg domstolen i punkt 50 i dom av den 27 oktober 1998 i mål C‑51/97, Réunion européenne m.fl. (REG 1998, s. I‑6511), att två krav i samma mål som inte riktar sig till samma svarande, där det ena kravet grundar sig på ett ansvar enligt avtal och det andra kravet på utomobligatoriskt skadeståndsansvar, inte kan anses ha ett samband med varandra. Den hänskjutande domstolen undrar således om käromålet mot Freeport AB avser ansvar enligt avtal, även om den som gjorde åtagandet varken var ställföreträdare eller fullmäktig för bolaget.

19      Den hänskjutande domstolen har även påpekat att domstolen, i punkterna 8 och 9 i domen i det ovannämnda målet Kalfelis, fann att undantaget i artikel 6.1 i Brysselkonventionen från principen om att det är domstolarna i den stat där svaranden har hemvist som är behöriga att pröva talan måste ges en sådan tolkning att inte själva principen kan ifrågasättas. Undantaget kunde därmed inte ge en kärande rätt att väcka talan mot flera svarande endast i syfte att en av dessa svarande skulle undandras lagföring vid domstol i den stat där han har hemvist. Enligt den hänskjutande domstolen regleras emellertid en sådan situation uttryckligen i artikel 6.2 i förordning nr 44/2001, medan detta inte är fallet i artikel 6.1 i samma förordning. Den hänskjutande domstolen undrar därför huruvida den sistnämnda bestämmelsen skall tolkas så att den reglerar den nämnda situationen.

20      Den hänskjutande domstolen undrar dessutom huruvida sannolikheten för framgång med den talan som har väckts mot den svarande som har hemvist i domslandet, på annat sätt skall beaktas vid bedömningen av om det föreligger en sådan risk för oförenliga domar som avses i artikel 6.1 i förordning nr 44/2001. Freeport har vid den domstolen gjort gällande att det inte föreligger någon risk för oförenliga domar. Enligt det bolaget kan ett avtal enligt svensk rätt inte med bindande verkan ålägga en tredje man, i förevarande fall Freeport AB, att utföra en betalning. Enligt Freeport innebär detta att talan mot Freeport AB saknar laga grund, och enbart har väckts för att talan skall kunna föras mot Freeport inför svensk domstol.

21      Högsta domstolen beslutade under dessa omständigheter att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1)      Är en talan, som grundar sig på ett påstående om betalningsansvar för ett aktiebolag till följd av åtagande, att uppfatta som avtalsrättslig vid tillämpning av artikel 6.1 i förordning … nr 44/2001 … även om den som gjorde åtagandet vid tidpunkten för detta varken var ställföreträdare eller fullmäktig för bolaget?

2)      Om svaret på den första frågan är jakande: Gäller som villkor för behörighet enligt artikel 6.1, vid sidan av de i artikeln uttryckligen angivna villkoren, att talan mot den som har hemvist i domslandet inte har väckts endast för att få talan mot annan svarande prövad vid annan domstol än som annars skulle ha varit behörig att pröva denna talan?

3)      Om svaret på den andra frågan är nekande: Skall sannolikheten för framgång med talan mot den som har hemvist i domslandet på annat sätt beaktas vid bedömningen av om det föreligger sådan risk för oförenliga domar som avses i artikel 6.1?”

 Prövning av tolkningsfrågorna

 Den första frågan

22      Den hänskjutande domstolen har ställt den första frågan för att få klarhet i huruvida en talan som grundar sig på ett påstående om betalningsansvar för ett aktiebolag till följd av ett åtagande är att uppfatta som avtalsrättslig, vid tillämpningen av artikel 6.1 i förordning nr 44/2001, även om den som gjorde åtagandet varken var ställföreträdare eller fullmäktig för bolaget.

 Yttranden som har inkommit till domstolen

23      Både parterna i målet vid den nationella domstolen samt Europeiska gemenskapernas kommission har påpekat att begreppet ”talan avser avtal” inte kan förstås så att det omfattar en situation i vilken det inte föreligger någon förpliktelse som en part frivilligt har åtagit sig gentemot en annan part. De hänvisar i detta hänseende till domstolens rättspraxis avseende artikel 5.1 i Brysselkonventionen, vilken i sak är identisk med motsvarande bestämmelse i förordning nr 44/2001 (se, bland annat, dom av den 17 juni 1992 i mål C‑26/91, Handte, REG 1992, s. I‑3967, punkt 15, svensk specialutgåva, volym 12, s. I‑137, domen i det ovannämnda målet Réunion européenne m.fl., punkt 17, och dom av den 17 september 2002 i mål C‑334/00, Tacconi, REG 2002, s. I‑7357, punkt 23).

24      Freeport har mot denna bakgrund dragit slutsatsen att det inte föreligger något avtalsförhållande mellan Freeport AB och Olle Arnoldsson, eftersom det bolaget inte har åtagit sig någon förpliktelse gentemot den sistnämnde. Freeport har gjort gällande att varken ställföreträdare eller fullmäktig för Freeport AB har åtagit sig någon förpliktelse gentemot Olle Arnoldsson och att det bolaget inte heller i efterhand har godkänt avtalet vad avser utbetalning av ersättningen.

25      Olle Arnoldsson har medgivit att det vid tidpunkten för avtalets ingående saknades en ägare till anläggningen i Kungsbacka, vilken ännu inte hade öppnat. Han har vitsordat att det vid denna tidpunkt inte kunde finnas någon ställföreträdare eller fullmäktig som kunde företräda Freeport AB. Han har emellertid gjort gällande att Freeport ingick avtalet både för egen räkning och för det framtida bolag som skulle komma att äga den nämnda anläggningen. Olle Arnoldsson har även anfört att Freeport genom detta avtal lämnade en anvisning till det framtida ägarbolaget, nämligen Freeport AB, att fullgöra betalningen till Olle Arnoldsson. Freeport AB godtog dessutom det betalningsansvar som åvilar bolaget, genom att bli en del av Freeportkoncernen.

26      Olle Arnoldsson anser följaktligen att den förpliktelse som följer av avtalet, och som Freeport AB frivilligt godtog, förvisso inte var utomobligatorisk utan ingick i ett avtalsrättsligt sammanhang. Talan mot såväl Freeport som Freeport AB är således att anse som avtalsrättslig vid tillämpningen av artikel 6.1 i förordning nr 44/2001.

27      Kommissionen har gjort gällande att det åligger den nationella domstolen att pröva rättsförhållandet mellan Freeport AB och Olle Arnoldsson för att fastställa om detta kan anses vara avtalsrättsligt. Den nationella domstolen kan, vid prövningen av huruvida Freeport, vid tidpunkten för avtalets ingående, var ställföreträdare eller fullmäktig för Freeport AB, ta hänsyn till samtliga faktiska och rättsliga omständigheter i målet.

28      Kommissionen anser emellertid att den första frågan saknar relevans för tolkningen av artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 och att det därför inte är nödvändigt att besvara den frågan.

29      Enligt kommissionen avser nämligen den nämnda frågan huruvida artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 kan tolkas mot bakgrund av övervägandena i punkt 50 i domen i det ovannämnda målet Réunion européenne m.fl. De faktiska och rättsliga omständigheterna i målet vid den nationella domstolen är emellertid helt annorlunda än de som förelåg i det ovannämnda målet. I motsats till det målet, i vilket talan hade väckts vid en domstol i en medlemsstat där inte någon av svarandena hade hemvist, avser nämligen den nu aktuella tvisten tillämpningen av artikel 6.1 i förordning nr 44/2001, eftersom Olle Arnoldsson väckte talan vid en svensk domstol inom vars domkrets Freeport AB hade sitt säte. Enligt kommissionen utgör punkt 50 i domen i det ovannämnda målet Réunion européenne m.fl. enbart en påminnelse om den generella regeln att undantag från principen om behörighet baserad på svarandens hemvist skall tolkas restriktivt.

30      Kommissionen har, för det fall domstolen anser det vara nödvändigt att besvara den första tolkningsfrågan, anfört att skillnaden mellan ett avtalsrättsligt käromål och ett käromål baserat på utomobligatoriskt skadeståndsansvar inte utesluter att artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 är tillämplig. Denna skillnad kan emellertid beaktas av den nationella domstolen vid bedömningen av villkoret att det skall finnas ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom skall vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.

 Domstolens svar

31      Enligt fast rättspraxis ankommer det på EG‑domstolen att, inom ramen för det genom artikel 234 EG inrättade samarbetet mellan de nationella domstolarna och EG‑domstolen, ge den nationella domstolen ett användbart svar så att den kan avgöra det mål som är anhängigt vid den. I detta syfte åligger det EG‑domstolen att i förekommande fall omformulera de frågor som har ställts till den (dom av den 23 mars 2006 i mål C‑210/04, FCE Bank, REG 2006, s. I‑2803, punkt 21 och där angiven rättspraxis).

32      Domstolen erinrar i detta avseende om att den hänskjutande domstolen undrar huruvida en talan såsom den som Olle Arnoldsson har väckt gentemot Freeport AB är att uppfatta som avtalsrättslig. Nämnda domstol förutsätter därvid att artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 är tillämplig enbart då det föreligger överensstämmande grunder i de käromål som har väckts mot olika svarande vid domstol där en av dessa svarande har hemvist.

33      Domstolen skall följaktligen bedöma huruvida denna förutsättning är förenlig med förordning nr 44/2001, genom att analysera om artikel 6.1 i den förordningen är tillämplig för det fall det föreligger olika rättsliga grunder i de käromål som har väckts mot olika svarande vid domstol där en av dessa svarande har hemvist.

34      Den behörighet som föreskrivs i artikel 2 i förordning nr 44/2001, det vill säga behörigheten för domstolarna i den medlemsstat där svaranden har hemvist, utgör i detta avseende huvudregeln. Det är endast som undantag från denna huvudregel som det i nämnda förordning föreskrivs regler om särskild behörighet. Denna särskilda behörighet anges genom en uttömmande uppräkning av vissa fall där talan kan eller skall väckas vid domstol i en annan medlemsstat (se dom av den 13 juli 2006 i mål C‑103/05, Reisch Montage, REG 2006, s. I‑6827, punkt 22 och där angiven rättspraxis).

35      Enligt fast rättspraxis skall dessutom dessa regler om särskild behörighet tolkas restriktivt och får inte ge upphov till en tolkning som går utöver de fall som uttryckligen nämns i förordning nr 44/2001 (domen i det ovannämnda målet Reisch Montage, punkt 23 och där angiven rättspraxis).

36      I enlighet med skäl 11 i förordning nr 44/2001 måste nämligen behörighetsbestämmelserna uppfylla ett högt ställt krav på förutsebarhet och bygga på principen om behörighet baserad på svarandens hemvist, vilken behörighet alltid skall kunna göras gällande utom i vissa bestämda fall när tvistens art eller hänsynen till partsautonomin gör det berättigat att använda någon annan anknytning.

37      I artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 föreskrivs, vad avser den särskilda behörighet som avses i den bestämmelsen, att talan kan väckas, om det finns flera svarande, vid domstol där någon av svarandena har hemvist, förutsatt att ”det finns ett tillräckligt nära samband mellan käromålen för att en gemensam handläggning och dom skall vara påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar”.

38      Det framgår inte av ordalydelsen i artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 att det är ett villkor för den bestämmelsens tillämplighet att det föreligger överensstämmande rättsliga grunder i käromålen mot de olika svarandena.

39      Såsom domstolen tidigare har funnit, beträffande tillämpningen av artikel 6.1 i Brysselkonventionen, bör det kontrolleras huruvida det mellan olika käromål som en och samma kärande har väckt mot olika svarande finns ett sådant samband att en gemensam dom för dessa käromål är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar (se domen i det ovannämnda målet Kalfelis, punkt 13).

40      För att domarna skall strida mot varandra räcker det inte att målen fått olika utgång, utan det krävs därutöver att domarna i denna del avser samma rättsliga och faktiska situation (dom av den 13 juli 2006 i mål C‑539/03, Roche Nederland m.fl., REG 2006, s. I‑6535, punkt 26).

41      Det ankommer på den nationella domstolen att bedöma huruvida det finns ett samband mellan de olika käromål som har väckts vid den, det vill säga om det föreligger en risk för att oförenliga domar meddelas om de olika käromålen prövas i olika rättegångar. Den nationella domstolen skall härvid beakta alla omständigheter i målet som är erforderliga för denna bedömning, vilket kan medföra att domstolen, vid behov och utan att det i sig är nödvändigt för bedömningen, beaktar de rättsliga grunderna för de käromål som har väckts vid den domstolen.

42      Punkt 50 i domen i det ovannämnda målet Réunion européenne m.fl. föranleder inte någon annan bedömning.

43      Som kommissionen har påpekat avsåg den domen andra faktiska och rättsliga omständigheter än de som är i fråga i målet vid den nationella domstolen. Den domen avsåg för det första tillämpningen av artikel 5.1 och 5.3 i Brysselkonventionen och inte artikel 6.1 i samma konvention.

44      I den nämnda domen var det även, till skillnad från i förevarande mål, fråga om en kumulering av en särskild behörighet på grundval av artikel 5.3 i Brysselkonventionen för prövning av ett käromål avseende utomobligatoriskt skadeståndsansvar, och av en annan särskild behörighet för prövning av ett käromål avseende ansvar enligt avtal, med motiveringen att det förelåg ett samband mellan de två käromålen. Domen i det ovannämnda målet Réunion européenne m.fl. avsåg med andra ord en talan som hade väckts vid en domstol i en medlemsstat där inte någon av svarandena i målet vid den nationella domstolen hade hemvist. I det nu aktuella målet väcktes talan däremot med stöd av artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 vid domstolen där en av svarandena i målet har sitt säte.

45      Det är med avseende på tillämpningen av artikel 5.3 i Brysselkonventionen som domstolen har funnit att två krav i samma mål som inte riktar sig till samma svarande, där det ena kravet grundar sig på ansvar enligt avtal och det andra kravet på utomobligatoriskt skadeståndsansvar, inte kan anses ha samband med varandra (domen i det ovannämnda målet Réunion européenne m.fl., punkt 50).

46      Att godta att andra typer av talan kan prövas på grundval av en behörighet enligt artikel 5 i förordning nr 44/2001, vilken är en särskild behörighet som endast föreligger i de fall som uttömmande uppräknas i den bestämmelsen, är oförenligt med den nämnda förordningens systematik. När en domstol är behörig enligt artikel 2 i den nämnda förordningen, vilket är fallet i målet vid den nationella domstolen, är det däremot möjligt att tillämpa artikel 6.1 i samma förordning, om de villkor som uppställs i den bestämmelsen, till vilka det hänvisas i punkterna 39 och 40 i förevarande dom, är uppfyllda, utan att det krävs att käromålen i fråga har överensstämmande rättsliga grunder.

47      Den första frågan skall mot bakgrund av det ovan anförda besvaras så att artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 skall tolkas så att den omständigheten att käromål som har väckts mot flera svarande har olika rättsliga grunder inte utgör hinder för tillämpning av den bestämmelsen.

 Den andra frågan

48      Den hänskjutande domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida det är en förutsättning för tillämpningen av artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 att talan inte har väckts mot flera svarande endast för att få talan mot en av svarandena prövad vid domstol i en annan medlemsstat än den där denne har hemvist.

 Yttranden som har inkommit till domstolen

49      Olle Arnoldsson och kommissionen har gjort gällande att den särskilda behörighet som avses i artikel 6.1 i förordning nr 44/2001, till skillnad från den som avses i artikel 6.2 i denna förordning, inte omfattas av villkoret att talan inte skall ha väckts endast för att få talan mot en svarande prövad vid domstol i en annan medlemsstat än den där denne har hemvist. De anser nämligen att villkoret i artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 avseende förekomsten av ett samband mellan käromålen är tillräckligt strikt för att en risk för att behörighetsbestämmelserna kringgås skall uppstå.

50      Freeport anser däremot att denna risk gör det motiverat att som förutsättning för tillämpningen av artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 kräva att samma villkor som det som anges i artikel 6.2 i samma förordning är uppfyllt. Detta villkor, enligt vilket det är förbjudet att kringgå reglerna om domstols behörighet som uppställs i den nämnda förordningen, utgör en allmän princip som även skall iakttas vid tillämpning av artikel 6.1 i den nämnda förordningen. Tillämpningen av ett sådant villkor motiveras dessutom av bland annat principen om rättssäkerhet och kravet på iakttagande av principen om att talan endast kan väckas mot en svarande vid den domstol där denne har hemvist.

 Domstolens svar

51      Såsom den hänskjutande domstolen har påpekat regleras det fallet, att ett käromål har väckts endast för att få talan mot tredje man prövad vid annan domstol än den som annars skulle ha varit behörig att pröva talan mot denne, inte uttryckligen i artikel 6.1 i förordning nr 44/2001, men däremot i artikel 6.2 i samma förordning. Kommissionen har i detta avseende påpekat att medlemsstaterna i samband med en ändring av Brysselkonventionen avstod från att ändra ordalydelsen i artikel 6.1 så att den omfattade den i artikel 6.2 angivna förutsättningen, med motiveringen att det allmänna kravet på samband var mer objektivt.

52      Domstolen erinrar om att den i domen i det ovannämnda målet Kalfelis, efter att ha tagit upp möjligheten att en kärande väcker talan mot flera svarande endast för att få talan mot en av svarandena prövad vid domstol i en annan medlemsstat än den där denne har hemvist, fann att det måste uppställas ett krav på samband mellan de olika käromålen för att utesluta en sådan möjlighet. Domstolen slog även fast att regeln i artikel 6.1 i Brysselkonventionen är tillämplig när de käromål som har väckts mot de olika svarandena har samband med varandra redan vid tillfället för deras väckande, det vill säga om det är påkallat att handlägga och avgöra dem gemensamt för att undvika risken att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar.

53      Kravet på samband framgick således inte av ordalydelsen i artikel 6.1 i Brysselkonventionen. Domstolen har emellertid tolkat den bestämmelsen så att den innefattar detta krav för att undvika att det där föreskrivna undantaget från huvudregeln, om att det är domstolarna i den stat där svaranden har hemvist som är behöriga att pröva talan, leder till att huvudregeln i sig ifrågasätts (domen i det ovannämnda målet Kalfelis, punkt 8). Kravet på samband bekräftades i domen i det ovannämnda målet Réunion européenne m.fl. (punkt 48) och togs in i lydelsen av artikel 6.1 i förordning nr 44/2001, som har ersatt Brysselkonventionen (domen i det ovannämnda målet Roche Nederland m.fl., punkt 21).

54      Den ställda frågan skall under dessa omständigheter besvaras så att artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 är tillämplig när det finns ett samband mellan käromål mot olika svarande vid den tidpunkt då talan väcks, det vill säga när en gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar, utan att det dessutom är nödvändigt att separat fastställa att talan inte har väckts mot flera svarande endast för att få talan mot en av dessa prövad vid domstol i en annan medlemsstat än den där denne har hemvist.

 Den tredje frågan

55      Den hänskjutande domstolen har ställt den tredje frågan för att få klarhet i huruvida sannolikheten för framgång med talan mot den svarande som har hemvist i domslandet skall beaktas vid bedömningen av om det föreligger sådan risk för oförenliga domar som avses i artikel 6.1 i förordning nr 44/2001.

56      Av den hänskjutande domstolens redogörelse framgår emellertid att denna fråga har ställts med utgångspunkt i att det för samband mellan flera käromål krävs att dessa har samma rättsliga grund. Det är nämligen mot bakgrund av ett sådant krav som Freeport har gjort gällande att det inte finns någon risk för oförenliga domar eftersom ett avtal enligt svensk rätt inte kan förplikta tredje man att utföra en betalning. Enligt Freeport saknar följaktligen talan mot Freeport AB laga grund.

57      Såsom framgår av svaret på den första frågan är artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 emellertid tillämplig även då käromålen mot de olika svarandena har olika rättsliga grunder.

58      Det saknas, mot bakgrund av detta svar, anledning att besvara den tredje frågan.

 Rättegångskostnader

59      Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttranden till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (tredje avdelningen) följande:

1)      Artikel 6.1 i rådets förordning (EG) nr 44/2001 av den 22 december 2000 om domstols behörighet och om erkännande och verkställighet av domar på privaträttens område skall tolkas så, att den omständigheten att käromål som har väckts mot flera svarande har olika rättsliga grunder inte utgör hinder för tillämpning av den bestämmelsen.

2)      Artikel 6.1 i förordning nr 44/2001 är tillämplig då det finns ett samband mellan käromål mot olika svarande vid den tidpunkt då talan väcks, det vill säga när en gemensam handläggning och dom är påkallad för att undvika att oförenliga domar meddelas som en följd av att käromålen prövas i olika rättegångar, utan att det dessutom är nödvändigt att separat fastställa att talan inte har väckts mot flera svarande endast för att få talan mot en av dessa prövad vid domstol i en annan medlemsstat än den där denne har hemvist.

Underskrifter

---

* Rättegångsspråk: svenska.