Mål C‑15/06 P

Regione Siciliana

mot

Europeiska gemenskapernas kommission

”Överklagande – Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) – Avslutande av finansiellt stöd – Talan om ogiltigförklaring – Upptagande till sakprövning – Regionalt eller lokalt organ – Rättsakter som direkt och personligen berör detta organ – Direkt inverkan”

Domstolens dom (femte avdelningen) av den 22 mars 2007 

Sammanfattning av domen

1.     Talan om ogiltigförklaring – Fysiska eller juridiska personer – Rättsakter som berör dem direkt och personligen

(Artikel 230 fjärde stycket EG)

2.     Europeiska gemenskaperna – Domstolsprövning av lagenligheten av institutionernas rättsakter – Nödvändigt för fysiska eller juridiska personer att det hänskjuts en begäran om förhandsavgörande för att få till stånd en prövning av giltigheten

(Artiklarna 10 EG, 230 fjärde stycket EG och 234 EG)

1.     Med stöd av artikel 230 fjärde stycket EG kan ett regionalt eller lokalt organ, i den mån det utgör en juridisk person enligt nationell rätt, väcka talan om ogiltigförklaring mot ett beslut som är riktat till detta och mot ett beslut som, även om det utfärdats i form av en förordning eller ett beslut riktat till en annan person, direkt och personligen berör detta. Villkoret att en fysisk eller juridisk person direkt måste beröras av det beslut som är föremål för talan kan endast anses vara uppfyllt om den ifrågasatta gemenskapsrättsakten har direkt inverkan på den enskildes rättsliga ställning och inte lämnar dem till vilka den riktar sig, och som skall genomföra den, något utrymme för skönsmässig bedömning, vilket innebär att genomförandet skall ha en rent automatisk karaktär och endast följa av gemenskapslagstiftningen utan att några mellanliggande regler tillämpas.

Det förhållandet att ett regionalt eller lokalt organ utsetts till ansvarig myndighet för genomförandet av ett projekt inom ramen för Europeiska regionala utvecklingsfonden innebär emellertid inte att detta organ självt har rätt till det aktuella finansiella stödet. Det saknar även betydelse att detta regionala organ i bilagan till beslutet om beviljande av stödet anges som ansvarig myndighet för ansökan om finansiellt stöd. Den ställning som ”ansvarig myndighet för ansökan” som det hänvisas till i bilagan till beslutet om beviljande medför nämligen inte att det föreligger ett direkt samband mellan denna myndighet och gemenskapsstödet. I samma beslut anges för övrigt att regeringen i en medlemsstat ansökte om gemenskapsstödet och att det beviljades denna medlemsstat.

(se punkterna 29, 31, 32 och 36)

2.     Enskilda skall ha tillgång till ett verksamt domstolsskydd för sina rättigheter enligt gemenskapsrätten. Domstolsskyddet för fysiska eller juridiska personer, vilka på grund av de villkor för talerätt som föreskrivs i artikel 230 fjärde stycket EG inte kan väcka en direkt talan angående lagenligheten av gemenskapsrättsakter, skall säkerställas på ett effektivt sätt genom möjligheterna att väcka talan vid nationell domstol. Det åligger i enlighet med principen om lojalt samarbete i artikel 10 EG de nationella domstolarna att, så långt det är möjligt, tolka och tillämpa nationella bestämmelser om talerätt så, att det är möjligt för dessa personer att få till stånd en prövning vid domstol av lagenligheten av varje beslut eller annan åtgärd på nationell nivå som rör tillämpningen, i förhållande till dem, av en gemenskapsrättsakt, genom att åberopa att denna rättsakt är ogiltig och därigenom förmå den nationella domstolen att begära förhandsavgörande från EG-domstolen angående denna fråga.

(se punkt 39)

DOMSTOLENS DOM (femte avdelningen)

den 22 mars 2007 (*)

”Överklagande – Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) – Avslutande av finansiellt stöd – Talan om ogiltigförklaring – Upptagande till sakprövning – Regionalt eller lokalt organ – Rättsakter som direkt och personligen berör detta organ – Direkt inverkan”

I mål C‑15/06 P,

angående ett överklagande enligt artikel 56 i domstolens stadga, som ingavs den 4 januari 2006,

Regione Siciliana, företrädd av G. Aiello, avvocato dello Stato, med delgivningsadress i Luxemburg,

klagande,

i vilket den andra parten är:

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av E. de March och L. Flynn, båda i egenskap av ombud, biträdda av G. Faedo, avvocatessa, med delgivningsadress i Luxemburg,

svarande i första instans,

meddelar

DOMSTOLEN (femte avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden R. Schintgen samt domarna A. Borg Barthet och M. Ilešič (referent),

generaladvokat: J. Mazák,

justitiesekreterare: förste handläggaren L. Hewlett,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 17 januari 2007,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1       Regione Siciliana har yrkat att domstolen skall upphäva den dom som meddelades av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt den 18 oktober 2005 i mål T‑60/03, Regione Siciliana mot kommissionen (REG 2005, s. II‑4139) (nedan kallad den överklagade domen). Genom denna dom ogillade förstainstansrätten Regione Sicilianas talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2002) 4905 av den 11 december 2002 om upphävande av det stöd som beviljats Republiken Italien genom kommissionens beslut K(87) 2090 026 av den 17 december 1987, om beviljande av ett stöd från Europeiska regionala utvecklingsfonden för en investering i infrastruktur i Italien (regionen Sicilien), med ett belopp på 15 miljoner [euro] eller mer, och om återkrav av det förskott som kommissionen betalat ut inom ramen för stödet (nedan kallat det omtvistade beslutet).

 Tillämpliga bestämmelser

2       I syfte att stärka den ekonomiska och sociala sammanhållningen i den mening som avses i artikel 158 EG antogs rådets förordning (EEG) nr 2052/88 av den 24 juni 1988 om strukturfondernas uppgifter och effektivitet samt om samordning av deras verksamheter dels inbördes, dels med Europeiska investeringsbankens och andra befintliga finansieringsorgans verksamheter (EGT L 185, s. 9), i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2081/93 av den 20 juli 1993 (EGT L 193, s. 5; svensk specialutgåva, område 14, volym 1, s. 17) (nedan kallad förordning nr 2052/88), och rådets förordning (EEG) nr 4253/88 av den 19 december 1988 om tillämpningsföreskrifter för förordning nr 2052/88 om samordningen av de olika strukturfondernas verksamheter dels inbördes, dels med Europeiska investeringsbankens och andra befintliga finansieringsorgans verksamheter (EGT L 374, s. 1), i dess lydelse enligt rådets förordning (EEG) nr 2082/93 av den 20 juli 1993 (EGT L 193, s. 20; svensk specialutgåva, område 14, volym 1, s. 30) (nedan kallad förordning nr 4253/88).

3       Artikel 4.1 första stycket i förordning nr 2052/88 har följande lydelse:

”Gemenskapens åtgärder skall vara sådana att de kompletterar eller bidrar till motsvarande nationella åtgärder. De skall fastställas i nära samarbete mellan kommissionen, berörd medlemsstat, de behöriga myndigheterna och finansieringsorganen ... som utses av medlemsstaten på nationell, regional, lokal eller annan nivå, och alla parter skall delta som partners med ett gemensamt mål. Detta samrådsförfarande kallas fortsättningsvis ’partnerskapet’. Partnerskapet skall omfatta förberedelsen och finansieringen liksom förhandsbedömningen, övervakningen och utvärderingen av verksamheterna.”

4       Under rubriken ”Additionalitet” i artikel 9.1 i förordning nr 4253/88 föreskrivs följande: ”I syfte att uppnå verklig ekonomisk effekt får de bidrag som tilldelas … från strukturfonderna … inte ersätta offentliga utgifter för strukturåtgärder eller motsvarande utgifter som täcks av medlemsstaten i någon del av de geografiska områden som är stödberättigade enligt ett mål.”

5       Artikel 24 i samma förordning har följande lydelse:

”1.      Om en verksamhet eller åtgärd inte förefaller berättigad till vare sig en del av eller hela det tilldelade stödet skall kommissionen genomföra en lämplig granskning av fallet inom ramen för partnerskapet och särskilt begära att medlemsstaten eller de myndigheter som den utser att genomföra åtgärden framlägger sina kommentarer inom en fastställd tidsgräns.

2.      Efter granskningen får kommissionen reducera eller suspendera stödet till den berörda verksamheten eller åtgärden om granskningen visar någon överträdelse[*] eller väsentlig förändring som påverkar [verksamhetens eller åtgärdens art eller] villkoren för att genomföra verksamheten eller åtgärden och för vilken man inte ansökt om kommissionens godkännande. [* I överensstämmelse med terminologin i förordning nr 1260/99 används nedan termen oegentlighet. Övers anm.]

3.      Varje belopp som erhållits felaktigt och återtas skall återbetalas till kommissionen. …”

 Bakgrund till tvisten

6       Republiken Italien begärde, genom ansökan som inkom till kommissionen den 23 september 1986, att ett stöd från Europeiska regionala utvecklingsfonden (ERUF) skulle beviljas för investeringar i infrastruktur på Sicilien med avseende på den tredje delen av ett dammbygge i floden Gibbesi. Ansökan avsåg byggandet av anläggningar som utgjorde annex till dammkonstruktionen. I ansökan angavs även dammens två syften, nämligen att dammens vatten skulle säkerställa en tillförlitlig vattenförsörjning till industriområdet Licata, som ännu inte genomförts, och användas för bevattning av cirka 1 000 hektar jordbruksmark.

7       Genom beslut K(87) 2090 026 (nedan kallat beslutet om beviljande) beviljade kommissionen Republiken Italien ett stöd från ERUF till ett maximalt belopp på 94 490 620 056 ITL (cirka 48,8 miljoner euro). Republiken Italien erhöll ett sammanlagt förskott på 75 592 496 044 ITL (cirka 39 miljoner euro) inom ramen för ovannämnda stöd.

8       De italienska myndigheterna påpekade för kommissionen genom skrivelse av den 23 maj 2000 att arbetet med dammanläggningen var färdigställt sedan den 11 november 1992, men att dammen inte hade tagits i bruk. De italienska myndigheterna vidarebefordrade med samma skrivelse till kommissionen en skrivelse av den 17 januari 2000 från Regione Siciliana, i vilken regionen formellt åtog sig att genomföra de arbeten som var nödvändiga för att dammen skulle kunna tas i bruk och användas.

9       Genom skrivelse av den 29 mars 2001 ingav de italienska myndigheterna sin begäran om utbetalning av återstoden av stödet till kommissionen och vidarebefordrade en skrivelse av den 5 mars 2001 från Regione Siciliana. Av sistnämnda skrivelse framgick att Ente minerario siciliano (siciliansk myndighet för gruvarbeten), byggentreprenören för dammen, hade upplösts, att industriområdet Licata inte hade kunnat anläggas och att det ursprungliga ändamålet för dammens vatten således hade ändrats. En studie hade beställts för att fastställa hur reservoarens vatten skulle kunna användas.

10     Kommissionen beslutade på grundval av dessa omständigheter att genomföra en sådan granskning som föreskrivs i artikel 24 i förordning nr 4253/88 och i beslutet om beviljande. Kommissionen meddelade genom skrivelse av den 26 september 2001 Republiken Italien de omständigheter som skulle kunna utgöra en oegentlighet och ligga till grund för ett eventuellt beslut om upphävande av stödet. Den anmodade de italienska myndigheterna, ledningen för Regione Siciliana och den slutlige stödmottagaren att inkomma med yttranden inom två månader.

11     Genom skrivelse av den 29 november 2001 vidarebefordrade Republiken Italien Regione Sicilianas yttrande till kommissionen. Av detta yttrande framgick att det inte hade fastställts något datum, inte ens ett provisoriskt sådant, då anläggningen skulle kunna börja användas.

12     Genom skrivelse av den 21 februari 2002 översände Regione Siciliana ytterligare uppgifter avseende hur projektet framskred och en tidsplan enligt vilken arbetena skulle vara färdigställda före den 2 februari 2003.

13     Kommissionen ansåg att sistnämnda uppgifter visade att det hade förekommit flera oegentligheter i den mening som avses i artikel 24 i förordning nr 4253/88 och antog den 11 december 2002 det omtvistade beslutet. Genom beslutet upphävde kommissionen stödet, frigjorde det belopp som hade avsatts för utbetalningen av återstoden av stödet och krävde återbetalning av de belopp som hade utbetalats som förskott.

 Förfarandet vid förstainstansrätten och den överklagade domen

14     Den 20 februari 2003 väckte Regione Siciliana talan om ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet. Genom den överklagade domen ogillade förstainstansrätten denna talan.

15     Innan förstainstansrätten prövade talan i sak ogillade den kommissionens invändning om rättegångshinder, vilken avsåg att Regione Siciliana saknade talerätt. Kommissionen bestred inte att Regione Siciliana berörs personligen av det omtvistade beslutet i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG, men den hävdade att regionen inte är direkt berörd av beslutet.

16     I den överklagade domen angavs följande huvudsakliga skäl vad beträffar frågan huruvida talan kunde tas upp till sakprövning:

”47      Genom att stödet upphävs i dess helhet, innebär det omtvistade beslutet huvudsakligen ... att kommissionens skyldighet att betala ut det kvarvarande stödet (9,8 miljoner euro) upphävs och att de förskott som betalats ut till Republiken Italien och som sökanden erhållit skall återbetalas (cirka 39 miljoner euro).

48      Förstainstansrätten finner att det är ofrånkomligt att ett sådant beslut har en direkt inverkan på sökandens rättsliga ställning och att så är fallet i flera avseenden. Det omtvistade beslutet ger inte heller de italienska myndigheterna något utrymme för skönsmässig bedömning, eftersom genomförandet av beslutet har en rent automatisk karaktär och endast följer av gemenskapslagstiftningen, utan att några mellanliggande regler skall tillämpas.

…

53      Vad gäller förändringen av sökandens rättsliga ställning var det omtvistade beslutets första direkta och omedelbara effekt att sökandens tillgångar påverkades, eftersom beslutet innebar att denne berövades den del av stödet (cirka 9,8 miljoner euro) som kommissionen ännu inte hade betalat ut. Kommissionen kommer inte att betala ut återstoden av stödet [till Republiken Italien], eftersom det har upphävts. De italienska myndigheterna kommer således inte att kunna utge detta belopp till sökanden. …

54      Det omtvistade beslutet medför en direkt förändring av sökandens rättsliga ställning [även] vad gäller skyldigheten att återbetala de belopp som betalats ut som förskott (cirka 39 miljoner euro). Det omtvistade beslutet får nämligen till följd att sökandens juridiska status omvandlas direkt från obestridd fordringsägare till, i varje fall potentiell, gäldenär med avseende på dessa belopp. …

…

56      Vidare, vad gäller villkoret att det omtvistade beslutet skall vara automatiskt tillämpligt, finner förstainstansrätten att beslutet mekaniskt och av sig självt får den dubbla effekt avseende sökanden som anges ovan i punkterna 53 och 54.

57      Det omtvistade beslutets dubbla effekt följer enbart av gemenskapsbestämmelser, nämligen artikel 211 tredje strecksatsen EG jämförd med artikel 249 fjärde stycket EG. De nationella myndigheterna förfogar i detta hänseende inte över något utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller deras skyldighet att genomföra detta beslut.

58      Kommissionens argument att de nationella myndigheterna i teorin kan besluta att sökanden inte skall drabbas av de finansiella följder som det omtvistade beslutet får för sökanden, genom att med statliga medel finansiera såväl återstoden av det stöd som upphävts som återbetalningen av de förskott som sökanden erhållit från gemenskapen eller endast ett av dessa belopp, föranleder inte en annan slutsats i punkterna 56 och 57 ovan.

59      Ett eventuellt nationellt beslut om sådan finansiering innebär inte att kommissionens beslut inte längre är automatiskt tillämpligt. I juridiskt hänseende omfattas inte det nationella beslutet av tillämpningen, inom gemenskapsrätten, av det omtvistade beslutet. Det nationella beslutet får till följd att sökandens situation före antagandet av det omtvistade beslutet återställs, genom att sökandens rättsliga ställning, som ändrades automatiskt genom det omtvistade beslutet, ändras en andra gång. Den andra ändringen av sökandens rättsliga ställning följer endast av det nationella beslutet och inte av genomförandet av det omtvistade beslutet.”

 Överklagandet och anslutningsöverklagandet

17     Klaganden har i överklagandet yrkat att domstolen skall upphäva den överklagade domen och ogiltigförklara det omtvistade beslutet. Den har i det syftet åberopat flera grunder, vilka avser felaktig rättstillämpning och att motiveringen i den överklagade domen är inkonsekvent vad beträffar förstainstansrättens bedömning av målet i sak.

18     Kommissionen har yrkat att överklagandet skall ogillas, men även att den överklagade domen skall upphävas. I sistnämnda avseende har kommissionen ingett ett anslutningsöverklagande, i vilket den har gjort gällande att förstainstansrätten åsidosatte artikel 230 fjärde stycket EG och att motiveringen var felaktig, genom att den invändning om rättegångshinder som kommissionen hade framställt vid förstainstansrätten ogillades.

19     Eftersom kommissionens anslutningsöverklagande avser frågan huruvida den talan som väcktes av Regione Siciliana vid förstainstansrätten kunde tas upp till sakprövning, vilket är en fråga som föregår de sakfrågor som aktualiseras genom Regione Sicilianas överklagande, skall anslutningsöverklagandet prövas först.

 Prövning av anslutningsöverklagandet

 Parternas argument

20     Kommissionen har i sitt anslutningsöverklagande anfört att förstainstansrättens resonemang, rörande frågan huruvida talan kunde tas upp till sakprövning, grundade sig på ett felaktigt antagande, nämligen att beslutet om beviljande direkt medförde att Regione Siciliana fick ställning som fordringsägare med avseende på det beviljade stödet. Enligt kommissionen var Regione Sicilianas möjligheter att erhålla stödet från ERUF för dammen i Gibbesi avhängiga självständiga val från Republiken Italiens sida.

21     Även om det skulle medges att Regione Siciliana faktiskt var fordringsägare med avseende på gemenskapsstödet, anser kommissionen att en sådan ställning följer av bestämmelser eller beslut enligt nationell rätt.

22     Kommissionen anser att det skulle få oacceptabla följder för det rättsliga skyddet för mottagarna av stöd från strukturfonderna om domstolen fastställde den tolkning som förstainstansrätten valde i den överklagade domen. Varje rättssubjekt som är slutlig mottagare av stöd från strukturfonderna skulle nämligen beröras direkt av kommissionens beslut avseende beviljade medel.

23     För övrigt anser kommissionen att den överklagade domen är motsägelsefull. Förstainstansrätten ansåg att förändringarna av klagandens rättsliga ställning direkt och automatiskt följde av det omtvistade beslutet, samtidigt som den medgav att de italienska myndigheterna fyllde en nödvändig funktion. Genom att i punkt 54 i den överklagade domen använda uttrycket ”i varje fall potentiell, gäldenär”, medgav förstainstansrätten att Republiken Italien har ett utrymme för skönsmässig bedömning när det gäller att övervältra effekterna av det omtvistade beslutet på klaganden.

24     Enligt klaganden påverkade det omtvistade beslutet omedelbart dess rättsliga ställning, eftersom den övergick från att vara mottagare av stödet till att behöva betala tillbaka de förskott som erhållits inom ramen för detta stöd.

25     De italienska myndigheterna hade nämligen inte något utrymme för skönsmässig bedömning vad gäller genomförandet av det omtvistade beslutet. I det avseendet gjorde förstainstansrätten det korrekta konstaterandet att en eventuell finansiell omorganisation på Republiken Italiens initiativ skulle vara en följd av ett nationellt beslut som helt saknar samband med skyldigheten att genomföra det omtvistade beslutet.

26     Klaganden har vidare angett att dammprojektet i Gibbesi omfattas av dess behörighet och att den i bilagan till beslutet om beviljande anges som ansvarig myndighet för ansökan om finansiellt stöd.

27     Klaganden har även påpekat att den genom det omtvistade beslutet förhindrades att utöva sin behörighet på det sätt som den avsåg. Genom beslutet var den särskilt tvungen att upphöra med att tillämpa bestämmelserna rörande projektet och inleda ett förfarande för att återkräva stödet från stödmottagarna.

28     Vid förhandlingen framhöll klaganden även att en avvisning av dess talan skulle innebära att den vägrades domstolsprövning (déni de justice) eftersom regionen, i egenskap av ett organ som lyder under staten, inte kan väcka talan mot Republiken Italien vid nationell domstol.

 Domstolens bedömning

29     Med stöd av artikel 230 fjärde stycket EG kan ett regionalt eller lokalt organ, i den mån det – liksom Regione Siciliana – utgör en juridisk person enligt nationell rätt, väcka talan om ogiltigförklaring mot ett beslut som är riktat till detta och mot ett beslut som, även om det utfärdats i form av en förordning eller ett beslut riktat till en annan person, direkt och personligen berör detta (dom av den 22 november 2001 i mål C‑452/98, Nederlandse Antillen mot rådet, REG 2001, s. I‑8973, punkt 51, av den 10 april 2003 i mål C‑142/00 P, kommissionen mot Nederlandse Antillen, REG 2003, s. I‑3483, punkt 59, och av den 2 maj 2006 i mål C‑417/04 P, Regione Siciliana mot kommissionen, REG 2006, s. I‑3881, punkt 24).

30     I förevarande fall begränsade förstainstansrätten sin prövning till frågan huruvida klaganden berördes direkt av det omtvistade beslutet, eftersom kommissionen inte hade bestritt att klaganden berördes personligen av detsamma.

31     Det följer av fast rättspraxis att villkoret i artikel 230 fjärde stycket EG, att en fysisk eller juridisk person direkt måste beröras av det beslut som är föremål för talan, endast kan anses vara uppfyllt om den ifrågasatta gemenskapsrättsakten har direkt inverkan på den enskildes rättsliga ställning och inte lämnar dem till vilka den riktar sig, och som skall genomföra den, något utrymme för skönsmässig bedömning, vilket innebär att genomförandet skall ha en rent automatisk karaktär och endast följa av gemenskapslagstiftningen utan att några mellanliggande regler tillämpas (dom av den 5 maj 1998 i mål C‑404/96 P, Glencore Grain mot kommissionen, REG 1998, s. I‑2435, punkt 41, och av den 29 juni 2004 i mål C‑486/01 P, Front national mot parlamentet, REG 2004, s. I‑6289, punkt 34, samt domen i det ovannämnda målet Regione Siciliana mot kommissionen, punkt 28).

32     Som domstolen redan har slagit fast i punkterna 29 och 30 i domen i det ovannämnda målet Regione Siciliana mot kommissionen, innebär inte det förhållandet att ett regionalt eller lokalt organ, såsom Regione Siciliana, utsetts till ansvarig myndighet för genomförandet av ett ERUF-projekt att detta organ självt har rätt till stödet. Enligt domstolen fanns det ingenting i handlingarna i det mål som föranledde den domen som pekade på att det berörda organet, i egenskap av ansvarig myndighet för genomförandet av projektet, berördes direkt i den mening som avses i artikel 230 fjärde stycket EG.

33     Domstolen tillade att artikel 4.1 första stycket i förordning nr 2052/88 och artikel 9.1 i förordning nr 4253/88 inte föranleder någon annan bedömning. Dessa artiklar, i vilka principen om att finansiella gemenskapsstöd skall komplettera nationell finansiering formuleras, saknar nämligen betydelse för det fall kommissionen har avslutat ett gemenskapsstöd (domen i det ovannämnda målet Regione Siciliana mot kommissionen, punkt 31).

34     Dessa överväganden är tillämpliga även i förevarande mål.

35     De påverkas inte på något sätt av Regione Sicilianas argument att den, i den italienska rättsordningen, har en mer långtgående behörighet på de områden som dammprojektet i Gibbesi omfattas av än på området för motorvägsnät, vilket det projekt som avsågs i domen i det ovannämnda målet Regione Siciliana mot kommissionen omfattades av. Denna åtskillnad följer nämligen av nationell rätt och kan inte ha någon som helst inverkan på kravet att klaganden skall vara direkt berörd.

36     Det saknar även betydelse att Regione Siciliana i bilagan till beslutet om beviljande anges som ansvarig myndighet för ansökan om finansiellt stöd, medan regionen i det fall som prövades i domen i det ovannämnda målet Regione Siciliana mot kommissionen angavs som ansvarig myndighet för genomförandet av projektet. Den ställning som ”ansvarig myndighet för ansökan” som det hänvisas till i bilagan till beslutet om beviljande medför nämligen inte att det föreligger ett direkt samband mellan klaganden och gemenskapsstödet. I samma beslut anges för övrigt att den italienska regeringen ansökte om gemenskapsstödet och att det beviljades Republiken Italien.

37     Eftersom det inte föreligger någon annan omständighet som, i fråga om kravet att klaganden skall vara direkt berörd, gör att förevarande mål skiljer sig väsentligt från det som prövades i domen i det ovannämnda målet Regione Siciliana mot kommissionen, skall den bedömning som domstolen gjorde i det avseendet i nämnda dom till fullo anses tillämplig i förevarande fall.

38     Följaktligen gjorde förstainstansrätten en felaktig rättstillämpning när den ansåg att Regione Siciliana berörs direkt av det omtvistade beslutet. Den överklagade domen skall därför upphävas.

39     I motsats till vad klaganden har gjort gällande innebär inte denna slutsats att klaganden vägras domstolsprövning (déni de justice). I det avseendet räcker det att påpeka att enskilda skall ha tillgång till ett verksamt domstolsskydd för sina rättigheter enligt gemenskapsrätten (dom av den 1 april 2004 i mål C‑263/02 P, kommissionen mot Jégo-Quéré, REG 2004, s. I‑3425, punkt 29 och där angiven rättspraxis). Domstolsskyddet för fysiska eller juridiska personer, vilka på grund av de villkor för talerätt som föreskrivs i artikel 230 fjärde stycket EG inte kan väcka en direkt talan angående lagenligheten av en sådan gemenskapsrättsakt som det omtvistade beslutet, skall säkerställas på ett effektivt sätt genom möjligheterna att väcka talan vid nationell domstol. Det åligger i enlighet med principen om lojalt samarbete i artikel 10 EG de nationella domstolarna att, så långt det är möjligt, tolka och tillämpa nationella bestämmelser om talerätt så, att det är möjligt för dessa personer att få till stånd en prövning vid domstol av lagenligheten av varje beslut eller annan åtgärd på nationell nivå som rör tillämpningen, i förhållande till dem, av en sådan gemenskapsrättsakt som den som är aktuell i förevarande mål, genom att åberopa att denna rättsakt är ogiltig och därigenom förmå den nationella domstolen att begära förhandsavgörande från EG‑domstolen angående denna fråga (domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Jégo-Quéré, punkterna 30–32 och där angiven rättspraxis).

 Huruvida Regione Sicilianas talan kan tas upp till sakprövning

40     Domstolen kan, i enlighet med artikel 61 första stycket i domstolens stadga, om förstainstansrättens avgörande upphävs antingen själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande, eller återförvisa målet till förstainstansrätten för avgörande.

41     I förevarande mål anser domstolen att den har tillgång till samtliga uppgifter som krävs för att den själv skall kunna pröva huruvida den talan som Regione Siciliana väckte vid förstainstansrätten kan tas upp till sakprövning. De argument som åberopats av Regione Siciliana i det avseendet motsvarar nämligen de argument som den utvecklade i samband med sitt yttrande över kommissionens anslutningsöverklagande och grundar sig i huvudsak på det ovan angivna resonemanget att klaganden berörs direkt av det omtvistade beslutet genom att den till följd av beslutet övergick från att vara mottagare av stödet till att behöva betala tillbaka de förskott som erhållits inom ramen för detta stöd.

42     Av de skäl som angetts ovan i punkterna 31–38 i förevarande dom kan Regione Siciliana inte anses direkt berörd av det omtvistade beslutet.

43     Under dessa omständigheter skall den talan som väcktes av Regione Siciliana vid förstainstansrätten avvisas.

 Prövning av Regione Sicilianas överklagande

44     Med hänsyn till att den talan som väcktes av Regione Siciliana vid förstainstansrätten skall avvisas, har regionens överklagande av den överklagade domen, såvitt avser förstainstansrättens prövning av talan i sak, inte längre något föremål. Det saknas därför anledning att pröva överklagandet.

 Rättegångskostnader

45     Enligt artikel 69.2 i domstolens rättegångsregler, som skall tillämpas i mål om överklagande enligt artikel 118 i rättegångsreglerna, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats. Enligt artikel 69.6 i rättegångsreglerna, vilken likaledes skall tillämpas i mål om överklagande enligt nämnda artikel 118, skall domstolen i mål där det inte finns anledning att döma i saken besluta om kostnader enligt vad den finner skäligt.

46      Kommissionen har yrkat att Regione Siciliana skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna. Eftersom Regione Siciliana har tappat målet såvitt avser anslutningsöverklagandet, skall kommissionens yrkande bifallas.

47     Regione Sicilianas överklagande har inte längre något föremål till följd av att kommissionens anslutningsöverklagande är välgrundat, och Regione Siciliana skall därför även förpliktas att ersätta de rättegångskostnader som är hänförliga till dess överklagande.

48     Kommissionen har även yrkat att Regione Siciliana skall förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna i förfarandet i första instans. Eftersom den talan som väcktes vid förstainstansrätten skall avvisas, skall Regione Siciliana förpliktas att ersätta de rättegångskostnader som är hänförliga till förfarandet i första instans.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (femte avdelningen) följande:

1)      Den dom som meddelades av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt den 18 oktober 2005 i mål T‑60/03, Regione Siciliana mot kommissionen, upphävs.

2)      Regione Sicilianas talan om ogiltigförklaring av kommissionens beslut K(2002) 4905 av den 11 december 2002 om upphävande av det stöd som beviljats Republiken Italien genom kommissionens beslut K(87) 2090 026 av den 17 december 1987, om beviljande av ett stöd från Europeiska regionala utvecklingsfonden för en investering i infrastruktur i Italien (regionen Sicilien), med ett belopp på 15 miljoner [euro] eller mer, och om återkrav av det förskott som kommissionen betalat ut inom ramen för stödet, avvisas.

3)      Det saknas anledning att pröva det överklagande som ingetts av Regione Siciliana avseende den dom som nämns i punkt 1 i förevarande domslut.

4)      Regione Siciliana skall ersätta rättegångskostnaderna vid domstolen och de rättegångskostnader som är hänförliga till förfarandet i första instans.

Underskrifter

---

* Rättegångsspråk: italienska.