Mål C-417/05 P

Europeiska gemenskapernas kommission

mot

Maria Dolores Fernández Gómez

”Överklagande – Tillfälligt anställd – Artikel 2 a i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna – Tjänstgöringsperiod som en utsänd nationell expert fullgjort vid kommissionen – Talan om ogiltigförklaring – Upptagande till sakprövning – Begäran enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna – Begrepp – Rättsakt som går någon emot”

Domstolens dom (andra avdelningen) av den 14 september 2006 

Sammanfattning av domen

1.     Tjänstemän – Talan – Begäran enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna – Begrepp

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 90.1)

2.     Tjänstemän – Talan – Rättsakt som går någon emot – Begrepp

(Tjänsteföreskrifterna, artikel 90.2)

1.     En begäran om förlängning av en tillfälligt anställds anställningsavtal, som lämnats in av avdelningschefen vid den avdelning där denne tjänstgör, utgör inte en begäran på denne tillfällige agents initiativ i den mening som avses i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna. Det framgår nämligen tydligt av denna bestämmelse att det endast är personer som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter som kan lämna in en sådan begäran. En skrivelse från en av kommissionens tjänsteavdelningar till en annan omfattas således inte av denna bestämmelse och kan inte jämställas med en sådan begäran, eftersom det förfarande som upprättats genom denna bestämmelse då skulle kunna kringgås.

Ett e‑postmeddelande från denna tillfälligt anställde, till den behöriga tjänstegrenen, i vilket denne begär att få viss information avseende dennes anställningsavtal men utan att begära att denna tjänstegren fattar ett beslut i den tillfällige anställdes ärende, utgör inte heller en begäran i den mening som avses i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna.

(se punkterna 37–39)

2.     Det är endast rättsakter eller åtgärder som går någon emot, i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna, och som har bindande rättsverkningar som direkt och omedelbart kan påverka sökandens intressen genom att väsentligt förändra dennes rättsliga ställning.

Detta är uppenbart inte fallet med ett e‑postmeddelande till den behöriga tjänstegrenen genom vilket avdelningschefen för en avdelning på vilken en tillfälligt anställd tjänstgör informeras om att denne senares anställningsavtal inte kan förlängas, och vilket inte innehåller några nya omständigheter i förhållande till avtalsbestämmelserna i anställningsavtalet, som är det enda som kan medföra rättsverkningar för de personer som omfattas av tjänsteföreskrifterna. Ett sådant meddelande utgör enbart en bekräftelse av anställningsavtalet och kan inte ge upphov till en ny tidsfrist för att väcka talan.

(se punkterna 42–46)

DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)

den 14 september 2006 (*)

”Överklagande – Tillfälligt anställd – Artikel 2 a i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna – Tjänstgöringsperiod som en utsänd nationell expert fullgjort vid kommissionen – Talan om ogiltigförklaring – Upptagande till sakprövning – Begäran enligt artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna – Begrepp – Rättsakt som går någon emot”

I mål C-417/05 P,

angående ett överklagande enligt artikel 56 i domstolens stadga, som ingavs den 24 november 2005,

Europeiska gemenskapernas kommission, företrädd av D. Martin och L. Lozano Palacios, båda i egenskap av ombud, med delgivningsadress i Luxemburg,

sökande,

i vilket den andra parten är:

Maria Dolores Fernández Gómez, företrädd av J.R. Iturriagagoitia, abogado,

sökande i första instans,

meddelar

DOMSTOLEN (andra avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden C.W.A. Timmermans samt domarna R. Schintgen, P. Kūris, G. Arestis (referent) och J. Klučka,

generaladvokat: L.A. Geelhoed,

justitiesekreterare: förste handläggaren M. Ferreira,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 17 maj 2006,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1       Europeiska gemenskapernas kommission har yrkat att domstolen skall upphäva den dom som meddelades av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt den 13 september 2005 i mål T‑272/03, Fernández Gómez mot kommissionen (REG 2005, s. II‑0000) (nedan kallad den överklagade domen), genom vilken förstainstansrätten dels ogiltigförklarade det beslut som fattats av den myndighet som är behörig att sluta anställningsavtal av den 12 maj 2003 om avslag på begäran om förnyelse av Fernández Gómez anställningsavtal (nedan kallat det ifrågasatta beslutet), dels förpliktade kommissionen att erlägga beloppet 50 000 euro till Fernández Gómez som ersättning för den skada hon lidit till följd av detta beslut samt att ersätta rättegångskostnaderna.

 Tillämpliga bestämmelser, bakgrund till tvisten och förfarandet vid förstainstansrätten

2       I artiklarna 2 och 3 i rådets förordning (EEG, Euratom, EKSG) nr 259/68 av den 29 februari 1968 om fastställande av tjänsteföreskrifter för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna och anställningsvillkor för övriga anställda i dessa gemenskaper samt om införande av särskilda tillfälliga åtgärder beträffande kommissionens tjänstemän (EGT L 56, s. 1; svensk specialutgåva, område 1, volym 1, s. 39), i dess lydelse till och med den 30 april 2004, fastställs dels tjänsteföreskrifterna för tjänstemännen i Europeiska gemenskaperna (nedan kallade tjänsteföreskrifterna), dels anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna (nedan kallade anställningsvillkoren).

3       Enligt artikel 2 a i anställningsvillkoren avses med tillfälligt anställd ”den som är anställd på en tjänst som är upptagen i den tjänsteförteckning som är bifogad varje institutions budgetavsnitt och som den budgetansvariga myndigheten har klassificerat som tillfällig”.

4       I artikel 8 i anställningsvillkoren föreskrivs bland annat att anställningsavtalen för de tillfälligt anställda som avses i artikel 2 a kan slutas om tidsbegränsad anställning eller gälla tills vidare, och att anställningsavtalen för en sådan tillfälligt anställd endast kan förnyas en gång på viss tid.

5       Kommissionen antog den 18 oktober 1994 en uppförandekod avseende samtliga bestämmelser som reglerar förhållandet mellan kommissionen och vissa kategorier av anställda (nedan kallad uppförandekoden).

6       De olika kategorier av anställda som avses i denna kod är ”personal som inte omfattas av tjänsteföreskrifterna” och ”vissa specifika kategorier [av anställda]”. Enligt punkt I B i denna kod skall med vissa specifika kategorier [av anställda] förstås ”viss personal som omfattas av tjänsteföreskrifterna, anställningsvillkoren eller offentlig rätt”. Med dessa senare avses extraanställda, utplacerade nationella experter (nedan kallade UNE), tjänstemän eller anställda som är tjänstlediga av personliga skäl eller som arbetar deltid, tidigare tjänstemän och tillfälligt anställda samt ”gemenskapernas övriga anställda”.

7       Kommissionen fattade den 13 november 1996 ett beslut med rubriken ”Policy för tillfälligt anställda som omfattas av artikel 2 a i anställningsvillkoren för övriga anställda i Europeiska gemenskaperna (anställningsvillkoren)” (nedan kallat kommissionens beslut av den 13 november 1996). I detta beslut antas, genom en ny inriktning, ”tillämpningsbestämmelser” avseende rekrytering och urval av tillfälligt anställda som omfattas av artikel 2 a i anställningsvillkoren, längden av deras anställningsavtal, en begränsning av tidsmässig kumulation med andra administrativa tjänster eller anställningsavtal med kommissionen, liksom interna eller externa uttagningsprov av intresse för de tillfälligt anställda.

8       I punkt 6 b och c i detta beslut definieras dels anställningsavtalens längd, dels formen för det kumulationsförbud som är tillämpligt på de tillfälligt anställda som omfattas av artikel 2 a i anställningsvillkoren och som har erbjudits anställning från och med den 1 december 1996 (nedan kallat kumulationsförbudet). I punkt 6 c föreskrivs bland annat följande:

”Den sammanlagda tjänstgöringsperiod som en anställd som inte är tjänsteman fullgör på kommissionen skall inte överskrida en sammanlagd tid av sex år. Vid beräkningen av dessa sex år skall de tjänstgöringsperioder omfattas som den anställde fullgjort som tillfälligt anställd 2-a eller 2-b, extraanställd och personal som inte omfattas av tjänsteföreskrifterna. … Rekommendationer skall översändas till generaldirektoraten så att dessa kan beakta denna begränsning av kumulation när de ger sina förslag till rekrytering.”

9       Den 14 november 1996 översände generaldirektören för generaldirektorat ”Personal och administration” (nedan kallat GD IX) en informationsskrivelse till de anställda avseende ”den nya policyn för de tillfälligt anställda som omfattas av artikel 2-a i anställningsvillkoren”. Vad särskilt gäller kumulationsförbudet, enligt vilket den sammanlagda tjänstgöringsperioden för den som inte är fast anställd begränsas till sex år, framgår det av denna skrivelse att bland annat ”den anställningsperiod som fullgörs som UNE [vid kommissionen] eller som annan anställd som inte omfattas av tjänsteföreskrifterna” skall beaktas vid beräkningen av denna maximala tid.

10     Fernández Gómez arbetade som UNE hos kommissionen under tre år, från den 1 december 1997 till den 30 november 2000. Därefter anställdes hon som extraanställd för en period av två och en halv månad, från den 1 december 2000 till den 15 februari 2001.

11     Fernández Gómez ansökte därefter om en tjänst som offentliggjorts genom meddelande om ledig tjänst 13T/TRADE/2000 om tillsättning av fyra tjänster vid generaldirektorat ”Handel”. Vad gäller anställningens längd angavs följande i meddelandet:

”[V]id tillsättning av en sökande … skall kommissionen tillämpa de bestämmelser som den angett i sitt beslut av den 13 november 1996 om att begränsa längden av de anställningsavtal som ingåtts i enlighet med artikel 2 a i [anställningsvillkoren] till en period av högst tre år, med en enda möjlighet till förlängning med högst ett år.”

12     Fernández Gómez ansökan godkändes och hon ingick ett avtal om tillfällig anställning med kommissionen i den mening som avses i artikel 2 a i anställningsvillkoren. Detta anställningsavtal, av den 17 januari 2001, började gälla den 16 februari 2001. Enligt artikel 4 i avtalet löpte det i två år och nio och en halv månad, det vill säga fram till den 30 november 2003.

13     Anställningsavtalet tillsändes Fernández Gómez genom skrivelse av den 19 januari 2001 i vilket den behöriga tjänstegrenen vid kommissionen hänvisade till den omständigheten att ”anställningsavtalet löp[te] för en fastställd period av två år och nio och en halv månad, och att det inte [kunde] förlängas i enlighet med kommissionens beslut av den 13 november 1996 om fastställande av den maximala längden av olika typer av anställningsavtal”.

14     Fernández Gómez skickade den 13 februari 2003 ett e-postmeddelande till tjänstemannen Daum vid GD IX. Detta meddelande, som hade rubriken ”Frågor angående det tillfälliga uppdraget för en UNE”, hade följande lydelse:

”… skulle jag vara tacksam om ni kunde lämna mig följande uppgifter:

–       skall kumulationsförbudet (kommissionens beslut av den 13 november 1996) tillämpas på det tillfälliga uppdrag som en UNE har, som har påbörjats och som upphör före den 5 januari 2002? Om svaret är jakande,

–       från vilket datum är förbudet tillämpligt, och

–       av vilken anledning nämns en sådan begränsning inte i kommissionens beslut av den 9 februari 2001 (i vilket anställningsvillkoren för en UNE regleras) och av vilken anledning nämns tjänstgöringsperioderna för det tillfälliga uppdraget för en UNE inte i beslutet av den 13 november 1996?

…”

15     Genom skrivelse av den 3 april 2003 till GD IX begärde avdelningschefen för den tjänsteavdelning vid vilken Fernández Gómez arbetade bland annat förlängning av Fernández Gómez avtal som tillfälligt anställd till en total tid om fyra år, vilket avdelningschefen ansåg vara den maximala tiden för detta avtal. I skrivelsen framgick dessutom varför det var ”högst önskvärt” att den berörda personen behölls vid avdelningen. Av den nämnda skrivelsen framgick dessutom att det i kommissionens beslut av den 13 november 1996 inte föreskrivs att tiden för det tillfälliga uppdraget som UNE skall beaktas vid beräkningen av de sex år som avses i kumulationsförbudet. I samma skrivelse påpekas dessutom att en UNE inte anges som ”personal som inte omfattas av tjänsteföreskrifterna” i uppförandekoden.

16     Den 12 maj 2003 skickade en tjänsteman vid GD IX ett e‑postmeddelande till en tjänsteman vid den avdelning där Fernández Gómez tjänstgjorde. Detta meddelande hade följande lydelse:

”Jag har blivit ombedd att svara på meddelandet angående de förlängningar som ni genom er skrivelse av den 3 april 2003 begärt avseende två [tillfälligt anställda] 2 a, Fernández Gómez och …

Fernández Gómez har kontaktat tjänstemannen Daum direkt angående frågan huruvida tjänstgöringsperioden för en UNE skall omfattas av kumulationsförbudet. Denne senare har i svar angett att det är fast praxis … att behandla denna period som en period som ’personal som inte omfattas av tjänsteföreskrifterna’ …

Jag bekräftar av denna anledning att det avseende dessa två tillfälligt anställda, liksom alla andra i samma situation, inte är aktuellt att inte beakta perioden som UNE eller att ompröva vilken dag deras anställningsavtal skall löpa ut.

…”

17     Detta brev översändes till Fernández Gómez via e‑post den 18 juni 2003.

18     Den 11 juli 2003 anförde Fernández Gómez med stöd av artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna ett klagomål som kommissionen avslog genom beslut av den 29 oktober 2003.

19     Fernández Gómez väckte under tiden, genom ansökan som inkom till förstainstansrättens kansli den 4 augusti 2003, talan om dels ogiltigförklaring av det omtvistade beslutet, dels att kommissionen skall förpliktas att betala 101 328,60 euro jämte dröjsmålsränta som ersättning för den skada hon lidit.

20     I särskild handling som ingavs till förstainstansrättens kansli samma dag, begärde Fernández Gómez också uppskov med verkställigheten av det ifrågasatta beslutet.

21     Genom beslut av den 16 september 2003 i mål T‑272/03 R, Fernández Gómez mot kommissionen (REGP 2003, s. I‑A‑197 och s. II‑979), avslog förstainstansrättens ordförande denna begäran och förordnade om att beslut om rättegångskostnaderna skulle meddelas senare.

22     Genom handling som ingavs den 29 januari 2004 har kommissionen i enlighet med artikel 114.1 i förstainstansrättens rättegångsregler framfört en invändning om rättegångshinder.

23     Förstainstansrätten (femte avdelningen) beslutade den 30 april 2004 att förena invändningen om rättegångshinder med talan i huvudsaken.

24     Sedan förstainstansrätten förklarat att talan kunde upptas till sakprövning ogiltigförklarade den, genom den överklagade domen, det ifrågasatta beslutet och förpliktade kommissionen att betala 50 000 euro som ersättning för den skada Fernández Gómez lidit.

 Parternas yrkanden

25     I överklagandet har kommissionen yrkat att domstolen skall

–       upphäva den överklagade domen,

–       när den avgör målet, bifalla de yrkanden som kommissionen anfört vid förstainstansrätten och avvisa talan, och

–       i andra hand, återförvisa målet till förstainstansrätten, samt

–       förplikta Fernández Gómez att ersätta rättegångskostnaderna inklusive kommissionens rättegångskostnader för förfarandet vid förstainstansrätten.

26     Fernández Gómez har yrkat att domstolen skall

–       ogilla överklagandet i dess helhet, och

–       förplikta kommissionen att ersätta rättegångskostnaderna, vad gäller såväl rättegången vid förstainstansrätten som överklagandet vid domstolen.

27     Genom skrivelse som ingavs till domstolens kansli den 23 februari 2006 begärde kommissionen, i enlighet med artikel 117 i domstolens rättegångsregler, tillstånd att inkomma med en replik. Genom beslut av den 8 mars 2004 avslog domstolens ordförande denna begäran.

 Överklagandet

28     Kommissionen har till stöd för sitt överklagande åberopat tre grunder. Enligt den första grunden gjorde förstainstansrätten en felaktig rättstillämpning när den ansåg att talan mot det ifrågasatta beslutet kunde tas upp till sakprövning. Den andra grunden rör felaktig rättstillämpning av artikel 8 i anställningsvillkoren och av kumulationsförbudet. Den tredje grunden rör felaktig rättstillämpning vid fastställandet och bedömningen av den skada som Fernández Gómez påstår sig ha lidit.

 Den första grunden

29     Förstainstansrätten har i punkt 37 i den överklagade domen inledningsvis konstaterat att det ifrågasatta beslutet, det vill säga e‑postmeddelandet av den 12 maj 2003, innehåller administrationens svar på den begäran om förlängning av Fernández Gómez anställningsavtal som dennas avdelningschef framställt den 3 april 2003.

30     I enlighet med punkt 38 i samma dom avvisas denna begäran genom det ifrågasatta beslutet av den orsaken att den period om tre år som Fernández Gómez tjänstgjort vid kommissionen som UNE skall räknas med vid genomförandet av kumulationsförbudet på så sätt att denna läggs samman med dels de två och en halv månader som hon arbetat som extraanställd, dels de två år och nio och en halv månad som hon varit tillfälligt anställd, vilket sammanlagt motsvarar den enligt kumulationsförbudet högsta tjänstgöringsperioden vid institutionen om sex år.

31     Som svar på kommissionens invändning om rättegångshinder, enligt vilken det ifrågasatta beslutet enbart återger innehållet i Fernández Gómez avtal som tillfälligt anställd, har förstainstansrätten i punkt 43 i den överklagade domen angett att det vid en jämförelse mellan det ifrågasatta beslutet och anställningsavtalet samt skrivelsen av den 19 januari 2001 – genom vilket anställningsavtalet översändes – framgår att det ifrågasatta beslutet innehåller en ny omständighet, eftersom det innebär att begäran om förlängning av det ovannämnda anställningsavtalet avvisas på grund av att den period som Fernández Gómez tjänstgjort vid kommissionen som UNE skall beaktas vid genomförandet av kumulationsförbudet. I de tidigare handlingarna togs endast ställning till anställningsavtalets längd utan att nämna en eventuell förlängning när avtalet löpte ut. Avseende den senare punkten hänvisades till tillämpliga bestämmelser.

32     Efter att mot bakgrund härav i punkt 44 i den överklagade domen ha påpekat att det ifrågasatta beslutet inte utgjorde en rättsakt som bekräftade ett tidigare beslut, utan en rättsakt som gick Fernández Gómez emot, fann förstainstansrätten slutligen i punkterna 45 och 46 i samma dom att de frister som följer av tjänsteföreskrifterna hade följts och avslutningsvis, i punkt 47 i den ovannämnda domen, att talan kunde tas upp till prövning i sin helhet.

33     Kommissionen anser att förstainstansrätten genom det ovannämnda har gjort sig skyldig till flera fall av felaktig rättstillämpning. Kommissionen har i detta avseende bland annat gjort gällande att Fernández Gómez inte har inkommit med en begäran, i den mening som avses i tjänsteföreskrifterna, om förlängning av sitt anställningsavtal på ett sådant sätt att en talan skulle kunna tas upp till sakprövning. Kommissionen har tillagt att det ifrågasatta beslutet är en informationsskrivelse och inte innehåller något beslut och att det därför i vilket fall som helst inte är en rättsakt som går den sökande emot.

34     Härvid bör det erinras om att artikel 90.1 och 90.2 i tjänsteföreskrifterna har följande lydelse:

”1. Varje person som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter kan begära att tillsättningsmyndigheten fattar beslut i en fråga som rör honom. Myndigheten skall delge berörd person sitt motiverade beslut inom fyra månader från den dag då begäran lämnades in. Om det vid utgången av denna tidsfrist ännu inte lämnats något svar, skall detta anses vara ett tyst avslag, som tjänstemannen kan anföra klagomål mot i enlighet med punkt 2.

2. Varje person som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter kan vända sig till tillsättningsmyndigheten med klagomål mot en åtgärd som går honom emot; detta gäller oavsett om myndigheten har fattat ett beslut eller har underlåtit att vidta en åtgärd som föreskrivs i tjänsteföreskrifterna. ...

…”

35     Det skall påpekas att det av artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna framgår att endast personer som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter kan rikta en begäran till tillsättningsmyndigheten.

36     Fernández Gómez utgör i egenskap av tillfälligt anställd en del av den krets som avses i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna och kan således lämna in en sådan begäran som avses i bestämmelsen. Följaktligen skall det undersökas huruvida hon verkligen lämnat in en sådan begäran.

37     Såsom framgår av de handlingar i målet som ingetts till domstolen har Fernández Gómez kontaktat GD IX angående sitt anställningsavtal genom det ovan i punkt 14 redovisade e‑postmeddelandet av den 13 februari 2003. Utan att särskilt vidhålla att detta meddelande utgör en begäran i den mening som avses i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, har Fernández Gómez gjort gällande att begäran om förlängning av hennes anställningsavtal på hennes initiativ lämnades in av avdelningschefen vid den avdelning där hon tjänstgjorde.

38     Det är visserligen riktigt att den ovannämnde avdelningschefen genom skrivelse av den 3 april 2003 begärde förlängning av Fernández Gómez anställningsavtal. Som emellertid tydligt framgår av artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna, som återgetts ovan i punkt 34 i denna dom, är det endast personer som omfattas av dessa tjänsteföreskrifter som kan lämna in en sådan begäran. En skrivelse från en av kommissionens tjänsteavdelningar till en annan omfattas således inte av denna bestämmelse. Det framgår dessutom att en sådan skrivelse inte kan jämställas med en sådan begäran som avses i den ovannämnda bestämmelsen, eftersom det förfarande som upprättats genom denna bestämmelse då skulle kunna kringgås.

39     Det framgår dessutom av det ovannämnda e‑postmeddelandet av den 13 februari 2003 att Fernández Gómez inte hade begärt att tillsättningsmyndigheten skulle fatta beslut beträffande henne. Fernández Gómez begärde nämligen genom detta e‑postmeddelande, som hade rubriken ”Frågor angående det tillfälliga uppdraget för en UNE”, endast uppgifter angående ansökningsförfarandet, i hennes fall kumulationsförbudet.

40     Av detta följer att Fernández Gómez inte lämnat in någon begäran i den mening som avses i artikel 90.1 i tjänsteföreskrifterna.

41     Under dessa omständigheter skall det – försåvitt en sådan begäran inte har lämnats in – undersökas huruvida det ifrågasatta beslutet utgör en rättsakt som går Fernández Gómez emot, eftersom hon i vilket fall som helst har anfört klagomål mot denna åtgärd i den mening som avses i artikel 90.2 i tjänsteföreskrifterna.

42     I detta hänseende påpekar domstolen att de rättsakter eller åtgärder som går någon emot endast är sådana som har bindande rättsverkningar som direkt och omedelbart kan påverka sökandens intressen genom att väsentligt förändra dennes rättsliga ställning.

43     Det skall inledningsvis konstateras att e‑postmeddelandet från GD IX av den 12 maj 2003 uppenbart inte utgör en sådan rättsakt.

44     Om det kan antas att det berörda e‑postmeddelandet innehåller ett beslut är det, enligt fast rättspraxis, nämligen endast anställningsavtalet som kan medföra rättsverkningar för de personer som omfattas av tjänsteföreskrifterna (se, för ett liknande resonemang, dom av den 9 juli 1987 i mål 329/85, Castagnoli mot kommissionen, REG 1987, s. 3281, punkterna 10 och 11, och beslut av den 4 maj 1988 i mål 95/87, Contini mot kommissionen, REG 1988, s. 2537, punkt 8). Det är utrett att Fernández Gómez inom den i tjänsteföreskrifterna föreskrivna fristen aldrig har invänt mot villkoren i sitt anställningsavtal, såsom de förtydligats i följebrevet av den 19 januari 2000.

45     Domstolen konstaterar att e‑postmeddelandet av den 12 maj 2003, i jämförelse med de ovannämnda avtalsbestämmelserna, varken innehåller några nya uppgifter om vilken dag Fernández Gómez anställningsavtal skulle löpa ut eller rörande frågan om en förlängning av detta avtal.

46     En rättsakt som inte innehåller några nya omständigheter i förhållande till en tidigare rättsakt utgör enbart en bekräftelse av denna och kan inte ge upphov till en ny tidsfrist för att väcka talan (se dom av den 10 december 1980 i mål 23/80, Grasselli mot kommissionen, REG 1980, s. 3709, punkt 18).

47     Domstolen konstaterar att förstainstansrätten har åsidosatt artiklarna 90 och 91 i tjänsteföreskrifterna, eftersom den i punkt 37 i den överklagade domen fastslog att det ifrågasatta beslutet innehåller administrationens svar på den begäran om förlängning av Fernández Gómez anställningsavtal som hennes avdelningschef lämnade in den 3 april 2003, och därefter i punkt 44 i nämnda dom fastslog att det ifrågasatta beslutet utgör en rättsakt som går Fernández Gómez emot och avslutningsvis, i punkt 47 i samma dom, fastslog att Fernández Gómez talan kan tas upp till sakprövning.

48     Följaktligen skall överklagandet bifallas på den första grunden och den överklagade domen upphävas utan att det är nödvändigt att pröva de övriga grunder som kommissionen har anfört. Till följd av detta skall den överklagade domen upphävas även i den del kommissionen förpliktas att ersätta den skada som Fernández Gómez påstått sig ha lidit till följd av det ifrågasatta beslutet.

 Talan vid förstainstansrätten

49     I enlighet med artikel 61 första stycket andra meningen i domstolens stadga kan domstolen då den upphäver ett avgörande av förstainstansrätten själv slutligt avgöra målet, om detta är färdigt för avgörande. Detta är fallet i förevarande mål.

50     Det framgår av punkterna 43–47 ovan att invändningen om rättegångshinder som kommissionen framfört vid förstainstansrätten skall godtas. Följaktligen skall Fernández Gómez talan inte tas upp till sakprövning i den mån den avser ogiltigförklaring av det ifrågasatta beslutet.

51     I detta avseende skall det understrykas att den omständigheten att ett yrkande om ogiltigförklaring av en rättsakt inte kan tas upp till sakprövning medför att ett yrkande om ersättning inte heller kan tas upp till sakprövning när det – såsom är fallet i förevarande mål – föreligger ett nära samband mellan dessa båda yrkanden.

52     Således skall Fernández Gómez talan avvisas i sin helhet.

 Rättegångskostnader

53     Enligt artikel 122 första stycket i rättegångsreglerna skall domstolen besluta om rättegångskostnaderna när slutlig dom avkunnas.

54     Enligt artikel 69.2 första stycket i rättegångsreglerna, som enligt artikel 118 skall tillämpas i mål om överklagande, skall tappande part förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna, om detta har yrkats.

55     Enligt artikel 70 i rättegångsreglerna, som är tillämplig när en institution har överklagat i enlighet med artiklarna 118 och 122 i dessa, skall emellertid institutionerna vid tvister mellan gemenskaperna och deras anställda i princip bära sina kostnader. Under förevarande förhållanden skall vardera parten bära sin rättegångskostnad.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

1)      Den dom som meddelades av Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt den 13 september 2005 i mål T-272/03, Fernández Gómez mot kommissionen, upphävs.

2)      Den talan som väckts av Fernández Gómez inför Europeiska gemenskapernas förstainstansrätt om dels ogiltigförklaring av det beslut som fattats den 12 maj 2003 av den myndighet som har befogenhet att sluta anställningsavtal, genom vilket begäran om förnyelse av Fernández Gómez anställningsavtal avslogs, dels ersättning för den skada som påstås ha orsakats av detta beslut avvisas.

3)      Vardera parten skall bära sin rättegångskostnad, vad gäller såväl rättegången vid förstainstansrätten som överklagandet.

Underskrifter

---

* Rättegångsspråk: franska.