Förenade målen C-187/05 – C-190/05

Georgios Agorastoudis m.fl.

mot

Goodyear Hellas ABEE

(beslut att begära förhandsavgörande från Areios Pagos)

”Kollektiva uppsägningar – Direktiv 75/129/EEG – Artikel 1.2 d – Nedläggning av ett företags verksamhet till följd av ett rättsligt beslut – Nedläggning av ett företags verksamhet till följd av arbetsgivarens ensidiga beslut”

Domstolens dom (första avdelningen) av den 7 september 2006 

Sammanfattning av domen

Socialpolitik – Tillnärmning av lagstiftning – Kollektiva uppsägningar – Direktiv 75/129

(Rådets direktiv 75/129, artikel 1.2 d)

Direktiv 75/129 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar skall tolkas så att direktivet är tillämpligt vid kollektiva uppsägningar som har föranletts av att ett företag eller en rörelse, utan föregående rättsligt beslut, definitivt upphör med sin verksamhet till följd av arbetsgivarens ensidiga beslut. Direktivets tillämplighet påverkas härvid inte av undantaget i dess artikel 1.2 d.

(se punkt 45 och domslutet)

DOMSTOLENS DOM (första avdelningen)

den 7 september 2006 (*)

”Kollektiva uppsägningar – Direktiv 75/129/EEG – Artikel 1.2 d – Nedläggning av ett företags verksamhet till följd av ett rättsligt beslut – Nedläggning av ett företags verksamhet till följd av arbetsgivarens ensidiga beslut”

I de förenade målen C-187/05–C-190/05,

angående begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, som framställts av Areios Pagos (Grekland), genom beslut av den 17 mars 2005, som inkom till domstolen den 27 april 2005, i målen

Georgios Agorastoudis m.fl. (C‑187/05),

Ioannis Pannou m.fl. (C‑188/05),

Kostandinos Kotsabougioukis m.fl. (C‑189/05) och

Georgios Akritopoulos m.fl. (C‑190/05)

mot

Goodyear Hellas ABEE,

ytterligare deltagare i rättegången:

Geniki Synomospondia Ergaton Elladas (GSEE),

Ergatoypalliliko kentro Thessalonikis (C‑187/05 och C‑189/05),

meddelar

DOMSTOLEN (första avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden P. Jann samt domarna K. Schiemann, N. Colneric, E. Juhász (referent) och E. Levits,

generaladvokat: D. Ruiz-Jarabo Colomer,

justitiesekreterare: förste handläggaren L. Hewlett,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 27 april 2006,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–       G. Agorastoudis m.fl., genom A. Kazakos, dikigoros,

–       I. Pannou m.fl., genom A. Kazakos, dikigoros,

–       K. Kotsabougioukis m.fl., genom A. Kazakos, dikigoros,

–       G. Akritopoulos m.fl., genom A. Kazakos, dikigoros,

–       Goodyear Hellas ABEE, genom K. Kremalis och I.‑D. Filiotis, dikigori,

–       Geniki Synomospondia Ergaton Elladas (GSEE), genom A. Kazakos, dikigoros,

–       Europeiska gemenskapernas kommission, genom M. Condou‑Durande och G. Rozet, båda i egenskap av ombud,

med hänsyn till beslutet, efter att ha hört generaladvokaten, att avgöra målet utan förslag till avgörande,

följande

Dom

1       Begäran om förhandsavgörande rör tolkningen av artikel 1.2 d i rådets direktiv 75/129/EEG av den 17 februari 1975 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar (EGT L 48, s. 29; svensk specialutgåva, område 5, volym 1, s. 185).

2       Begäran har framställts i tvister mellan uppsagda arbetstagare och deras tidigare arbetsgivare, avseende huruvida den kollektiva uppsägning av arbetstagarna som föranleddes av att företagets verksamhet upphörde till följd av arbetsgivarens ensidiga beslut var rättsenlig.

 Tillämpliga bestämmelser

 De gemenskapsrättsliga bestämmelserna

3       Syftet med direktiv 75/129, vilket antogs med stöd av artikel 100 i EEG‑fördraget (därefter artikel 100 i EG‑fördraget, nu artikel 94 EG), är enligt första skälet, att ”arbetstagare [skall] ges större skydd vid kollektiva uppsägningar, samtidigt som hänsyn måste tas till behovet av en välbalanserad ekonomisk och social utveckling inom gemenskapen”. I andra skälet i direktivet konstateras att ”[t]rots ökande överensstämmelse finns det fortfarande skillnader mellan de i medlemsstaterna gällande bestämmelserna beträffande praktiska och formella förfaranden vid sådana uppsägningar och de åtgärder som särskilt vidtagits för att lindra uppsägningarnas konsekvenser för arbetstagarna”. Av denna anledning innehåller femte skälet i direktivet uttalandet att tillnärmningen bör främjas samtidigt som det sker en fortlöpande förbättring i enlighet med artikel 117 i EEG-fördraget (därefter artikel 117 i EG‑fördraget (artiklarna 117–120 i EG‑fördraget har ersatts av artiklarna 136 EG–143 EG)).

4       I artikel 1 i direktiv 75/129 bestäms direktivets tillämpningsområde enligt följande:

”1.      I detta direktiv avses med

a)      Kollektiva uppsägningar: uppsägningar från arbetsgivarens sida av ett eller flera skäl som inte är hänförliga till berörda arbetstagare personligen och då, efter medlemsstaternas val, antalet uppsägningar är

–       antingen under en period av 30 dagar

1.      minst 10 på arbetsplatser med normalt fler än 20 och färre än 100 arbetstagare,

2.      minst 10 % av antalet arbetstagare på arbetsplatser med normalt minst 100 men färre än 300 arbetstagare,

3.      minst 30 på arbetsplatser med normalt minst 300 arbetstagare,

–       eller, under en period av 90 dagar minst 20, oberoende av det normala antalet arbetstagare på arbetsplatsen i fråga.

…

2.      Detta direktiv skall inte tillämpas i fråga om:

a)      Kollektiva uppsägningar som uppkommer på grund av anställningsavtal som gäller för begränsad tid eller för vissa arbetsuppgifter, utom där sådana uppsägningar sker innan den avtalade tiden har löpt ut eller det avtalade arbetet har avslutats.

b)      Arbetstagare som är anställda hos offentliga myndigheter eller offentligrättsliga inrättningar (eller, i medlemsstater där detta begrepp inte finns, motsvarande organ).

c)      Besättningar på sjögående fartyg.

d)      Arbetstagare som drabbas på grund av nedläggning av ett företags verksamhet till följd av ett rättsligt beslut.”

5       I artikel 2 i direktiv 75/129 föreskrivs vissa skyldigheter för en arbetsgivare som överväger kollektiva uppsägningar. Denna arbetsgivare måste inleda överläggningar med arbetstagarrepresentanterna som i vart fall skall omfatta olika möjligheter att undvika kollektiva uppsägningar eller minska antalet berörda arbetstagare samt att lindra konsekvenserna av uppsägningarna. För att göra det möjligt för arbetstagarrepresentanterna att lägga fram konstruktiva förslag skall arbetsgivaren i fråga vidare förse arbetstagarrepresentanterna med all relevant information och i vart fall skriftligen uppge skälen till uppsägningarna, antalet arbetstagare som skall bli uppsagda, antalet arbetstagare som normalt sysselsätts samt den tidsperiod under vilken uppsägningarna skall verkställas.

6       I artikel 3.1 i direktivet föreskrivs följande:

”Arbetsgivarna skall skriftligen anmäla alla planerade kollektiva uppsägningar till den behöriga myndigheten.

En sådan anmälan skall innehålla all relevant information beträffande de planerade kollektiva uppsägningarna och de i artikel 2 föreskrivna överläggningarna med arbetstagarrepresentanterna, i synnerhet skälen till uppsägningarna, antalet arbetstagare som berörs av uppsägningarna, antalet arbetstagare som normalt sysselsätts samt den tidsperiod under vilken uppsägningarna skall verkställas.”

7       Artikel 4.1 i direktivet har följande lydelse:

”Planerade kollektiva uppsägningar som har anmälts till den behöriga myndigheten får verkställas tidigast 30 dagar efter anmälan enligt artikel 3.1 …

…”

8       I artikel 5 i direktivet föreskrivs att direktivet ”inte [skall] påverka medlemsstaternas rätt att tillämpa eller utfärda lagar eller andra författningar som är gynnsammare för arbetstagarna”.

9       Direktiv 75/129 ändrades genom rådets direktiv 92/56/EEG av den 24 juni 1992 (EGT L 245, s. 3; svensk specialutgåva, område 5, volym 5, s. 162) efter att gemenskapens stadga om arbetstagares grundläggande sociala rättigheter antagits vid Europeiska rådets sammanträde i Strasbourg den 9 december 1989. Ändringarna innebär huvudsakligen att det ställs högre krav på arbetsgivarna avseende den information och de överläggningar med arbetstagarrepresentanterna som avses i artikel 2 i direktiv 75/129, såväl som, genom att artikel 5a infördes i det sistnämnda direktivet, ett krav på att medlemsstaterna skall se till att arbetstagarrepresentanterna och/eller arbetstagarna har tillgång till administrativa och/eller rättsliga förfaranden för att genomdriva skyldigheter enligt direktiv 75/129.

10     Inom ramen för dessa ändringar upphävdes artikel 1.2 d i direktiv 75/129.

11     Samtidigt lades följande stycke till efter artikel 3.1 första stycket:

”Medlemsstaterna får dock föreskriva att arbetsgivaren, i de fall de planerade kollektiva uppsägningarna orsakas av att företagets verksamhet skall upphöra till följd av ett rättsligt beslut, endast skall vara skyldig att underrätta den behöriga myndigheten, om denna så begär.”

12     I direktiv 92/56 föreskrivs även att det i artikel 4 i direktiv 75/129 skall läggas till en punkt 4 med följande lydelse:

”Medlemsstaterna behöver inte tillämpa denna artikel på kollektiva uppsägningar som orsakas av att ett företag upphör med sin verksamhet till följd av ett rättsligt beslut.”

 Den nationella lagstiftningen

13     Direktiv 75/129 införlivades med grekisk rätt genom lag nr 1387/1983.

14     I denna lag föreskrivs i artikel 3 att arbetsgivaren skriftligen skall ge arbetstagarna fullständig information om de planerade kollektiva uppsägningarna och skälen till desamma, samt att arbetsgivaren skall inleda överläggningar med arbetstagarrepresentanterna och förse dessa med all information som gör det möjligt för dem att lägga fram konstruktiva förslag. I lagen föreskrivs också att arbetsgivaren även skall förse den behöriga offentliga myndigheten med denna information. Vidare innehåller lagen i artikel 5.3 en bestämmelse till förmån för arbetstagarna enligt vilken, om parterna inte kan nå en överenskommelse, prefekten eller arbetsministern, med hänsyn till marknaden och företaget i fråga, kan besluta antingen att överläggningarna skall förlängas med ytterligare tjugo dagar eller att helt eller delvis underkänna de planerade uppsägningarna.

15     Artikel 1.2 d i direktiv 75/129 har införlivats med nationell rätt genom artikel 2.2 c i lag nr 1387/1983. Bestämmelsen har följande lydelse:

”Bestämmelserna i denna lag är inte tillämpliga på arbetstagare som sägs upp på grund av att ett företag eller en rörelse upphör med sin verksamhet till följd av ett beslut av en domstol i första instans.”

16     Ändringarna som infördes genom direktiv 92/56 har införlivats med den nationella rätten genom lag nr 2736/1999 och lag nr 2874/2000, det vill säga efter omständigheterna i målet vid den nationella domstolen, vilka ägde rum i juli 1996. Fristen för att införliva de nämnda ändringarna med den nationella rätten löpte enligt artikel 2 i direktiv 92/56 ut den 24 juni 1994, det vill säga före tidpunkten för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen.

 Tvisten vid den nationella domstolen och tolkningsfrågan

17     Av den nationella domstolens beslut att begära förhandsavgörande framgår att klagandena i målen rörande huvudsaken var tillsvidareanställda och arbetade i den industriella delen av bolaget Goodyear Hellas SA, beläget i Thessalonikis industriområde. Fabrikens verksamhet bestod i huvudsak av tillverkning av däck och innerslangar för bilar, samt tillverkning av reparationsmaterial och regummeringsmaterial för däck. Fabriken, vilken utgjorde en organiserad helhet av mänskliga och tekniska resurser, var den industriella delen av företaget i fråga. Den industriella delen av företaget var skild från den del av företaget i Aten som avsåg försäljning, och var ekonomiskt självständig i förhållande till den senare.

18     Den 19 juli 1996 beslöt bolagsstämman för moderbolaget Goodyear i Amerikas förenta stater, att upphöra med den industriella verksamheten och lägga ned fabriken i Thessaloniki från och med den 22 juli 1996. Anställningsavtalen för de anställda vid den industriella delen av företaget, omkring 340 personer, sades upp med verkan från och med detta datum utan iakttagande av de bestämmelser och det förfarande för kollektiva uppsägningar som föreskrevs i lag nr 1387/1983, som vid denna tidpunkt var gällande rätt. Nedläggningen av den industriella verksamheten påbörjades i oktober 1996.

19     De uppsagda arbetstagarnas talan mot besluten som fattats som en följd av att verksamheten upphört ogillades såväl i första instans som av Efeteio (appellationsdomstolen i Aten), dit de överklagades. Efeteio fann i enlighet med grekisk fast rättspraxis att arbetsgivaren inte omfattas av skyldigheterna i direktiv 75/129 eller av de nationella bestämmelserna genom vilka direktivet införlivats, eftersom grekisk rätt inte innehåller några bestämmelser om att det skall fattas ett rättsligt beslut när ett företags verksamhet upphör till följd av arbetsgivarens ensidiga beslut.

20     Det är under dessa omständigheter som Areios Pagos, vid vilken överklagandena anhängiggjorts, beslöt att förklara målen vilande och i de fyra målen vid den nationella domstolen ställa följande tolkningsfråga till domstolen:

”I grekisk lag föreskrivs inte att ett rättsligt beslut måste fattas innan ett företag eller en rörelse definitivt kan upphöra med sin verksamhet till följd av arbetsgivarens ensidiga beslut. Med beaktande av detta ställs frågan huruvida direktiv 75/129 enligt artikel 1.2 d i direktivet är tillämpligt på kollektiva uppsägningar som har föranletts av att ett företag eller en rörelse, utan föregående rättsligt beslut, definitivt upphör med sin verksamhet till följd av arbetsgivarens ensidiga beslut?”

21     Genom beslut av domstolens ordförande den 9 juni 2005 förenades de förevarande målen vad gäller det skriftliga och det muntliga förfarandet samt med avseende på domen.

 Prövning av tolkningsfrågan

22     Den hänskjutande domstolen har ställt sin fråga för att få klarhet i huruvida kollektiva uppsägningar som föranletts av att verksamheten i ett företag eller en rörelse, utan föregående rättsligt beslut, definitivt har upphört till följd av arbetsgivarens ensidiga beslut omfattas av direktiv 75/129 och, särskilt, huruvida undantaget i artikel 1.2 d i direktivet kan rättfärdiga att direktivet inte tillämpas.

23     Den fråga som ställts till domstolen har sitt ursprung i den fasta rättspraxis som utvecklats i de grekiska domstolarna avseende tillämpningen av direktiv 75/129 och den nationella lagen genom vilken detta direktiv införlivats med den nationella rätten.

24     Enligt nationell rättspraxis är direktiv 75/129, på grund av den ekonomiska och finansiella frihet som arbetsgivaren åtnjuter och som garanteras av konstitutionen, inte tillämpligt om ett företag, oavsett om det har fattats något rättsligt beslut i frågan, har upphört till följd av arbetsgivarens ensidiga beslut. Tillämpningen av direktivet är nämligen beroende av att företaget i fråga fortsätter sin verksamhet.

25     Denna tolkning finner inget stöd vare sig i lydelsen av direktiv 75/129, i de mål och syften som eftersträvas genom direktivet, eller i domstolens rättspraxis avseende direktivet.

26     För det första är direktiv 75/129 och dess artiklar 1.1 a och 1.2 d klara till sin lydelse och lämnar inget utrymme för något rimligt tvivel när det gäller direktivets tillämpningsområde och villkoren för dess tillämpning.

27     Enligt artikel 1.1 a i direktiv 75/129 avses med ”[k]ollektiva uppsägningar [sådana] uppsägningar från arbetsgivarens sida av ett eller flera skäl som inte är hänförliga till berörda arbetstagare personligen …”. Denna definition är i sig tillräckligt precis och är inte på något sätt tvetydig.

28     Domstolen har klart och tydligt formulerat att begreppet ”uppsägning” har en gemenskapsrättslig innebörd och skall tolkas så, att det omfattar samtliga fall där ett anställningsavtal upphör att gälla och det inte sker på arbetstagarens initiativ, det vill säga där anställningsavtalet upphört utan arbetstagarens samtycke (dom av den 12 oktober 2004 i mål C‑55/02, kommissionen mot Portugal, REG 2004, s. I‑9387, punkterna 49 och 50).

29     Med hänsyn till bestämmelserna i artikel 1.1 a i direktiv 75/129 är de fyra fall i vilka direktivet inte skall tillämpas som räknas upp i artikel 1.2 i direktivet en uttömmande och inskränkande uppräkning. Vidare, eftersom det rör sig om undantag från den nämnda bestämmelsen, skall de tolkas restriktivt (se, för ett liknande resonemang, dom av den 17 december 1998 i mål C‑250/97, Lauge m.fl., REG 1998, s. I‑8737, punkt 19).

30     Det fjärde av dessa undantag, det vill säga det i artikel 1.2 d i direktiv 75/129, vilket den nationella domstolens tolkningsfråga avser, innebär att direktivet inte skall tillämpas vid uppsägningar på grund av nedläggning av ett företags verksamhet ”till följd av ett rättsligt beslut”.

31     Denna bestämmelse kan inte tolkas på något annat sätt än att undantag från tillämpning av direktivet är tillåtet endast i de fall där företagets verksamhet har upphört på grund av ett rättsligt beslut, till exempel beslut om konkurs eller likvidation av ett företag.

32     I samtliga övriga fall, särskilt där företagets verksamhet upphör definitivt till följd av arbetsgivarens ensidiga beslut, och på grund av ekonomiska eller andra bedömningar, kvarstår arbetsgivarens samtliga skyldigheter enligt direktiv 75/129. Den omständigheten att det i den nationella rätten som den hänskjutande domstolen hänvisar till inte föreskrivs att ett rättsligt beslut måste fattas innan ett företag eller en rörelse definitivt kan upphöra med sin verksamhet till följd av arbetsgivarens ensidiga beslut saknar härvid betydelse.

33     Undantagsbestämmelsen i artikel 1.2 d i direktiv 75/129 upphävdes från och med den 24 juni 1994 genom direktiv 92/56 som därigenom medförde att det eftersträvade målet stärktes. Följaktligen hade en arbetsgivare vid tidpunkten för omständigheterna i målet vid den nationella domstolen en skyldighet att informera och hålla överläggningar med arbetstagarna vid samtliga kollektiva uppsägningar till följd av att ett företags verksamhet upphörde, även om upphörandet var följden av ett rättsligt beslut.

34     För det andra, avseende det mål som eftersträvas genom direktiv 75/129, skall det erinras om att genom direktivet skall arbetstagare ges större skydd vid kollektiva uppsägningar, vilket även framgår av första skälet i direktivet. Domstolen har upprepade gånger erinrat om att ändamålet är att skydda arbetstagarna (se dom av den 7 december 1995 i mål C‑449/93, Rockfon, REG 1995, s. I‑4291, punkt 29, och i det ovannämnda målet Lauge m.fl, punkt 19).

35     Domstolen har betonat att direktiv 75/129 inte inskränker arbetsgivarens rätt att vidta eller avstå från kollektiva uppsägningar och att dess enda syfte är att uppsägningarna skall föregås av förhandlingar med fackföreningarna och information till den behöriga myndigheten (dom av den 12 februari 1985 i mål 284/83, Nielsen & Søn, REG 1985, s. 553, punkt 10).

36     Detta är otvivelaktigt fallet när en arbetsgivare avser att upphöra med sin verksamhet av egna skäl. Som Europeiska gemenskapernas kommission dessutom med rätta har konstaterat, innebär direktiv 75/129 en harmonisering, inte av bestämmelserna avseende när företag definitivt upphör med sin verksamhet, närmare bestämt av i vilka situationer det krävs ett rättsligt beslut, utan av det förfarande som skall följas vid kollektiva uppsägningar.

37     Mot bakgrund av det mål som eftersträvas med direktiv 75/129 har domstolen gett begreppet arbetsplats i direktivet en mycket bred definition med syftet att i möjligaste mån begränsa de fall av kollektiva uppsägningar som inte omfattas av direktivet på grund av den rättsliga kvalificeringen på nationell nivå (se domen i det ovannämnda målet Rockfon, punkterna 31 och 32).

38     Domstolen har tillika funnit att direktiv 75/129 antogs med stöd av artiklarna 100 och 117 i EEG‑fördraget, varav den sistnämnda bestämmelsen rör medlemsstaternas behov av att främja förbättringar av arbetstagarnas arbetsvillkor och levnadsstandard, och därigenom möjliggöra en harmonisering samtidigt som förbättringarna bibehålls (se domen i det ovannämnda målet Rockfon, punkt 29).

39     Domstolen understryker, för det tredje, att den tolkning som återgetts ovan och de tillhörande övervägandena redan framgår av domstolens rättspraxis.

40     I sin dom av den 28 mars 1985 i mål 215/83, kommissionen mot Belgien (REG 1985, s. 1039), punkterna 13–19, fann domstolen just att medlemsstaten i fråga hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter med anledning av att den inte hade säkerställt det skydd som i direktiv 75/129 föreskrivs för samtliga kollektiva uppsägningar till följd av nedläggning av ett företags verksamhet som inte sker till följd av ett rättsligt beslut. Senast från och med det datum då den nämnda domen meddelades föreligger därmed inte längre några som helst tvivel om innebörden i undantagsbestämmelsen i artikel 1.2 d i direktiv 75/129.

41     Avseende undantagsbestämmelserna i artikel 3.1 andra stycket och artikel 4.4 i direktiv 75/129, vilka infördes genom direktiv 92/56, har domstolen i den ovannämnda domen Lauge m.fl., punkt 18, klart och tydligt uttryckt att för att undantagsbestämmelserna i fråga skall vara tillämpliga får upphörandet med företagets verksamhet och de kollektiva uppsägningarna inte äga rum innan det meddelats ett rättsligt beslut som innebär att företaget försätts i konkurs.

42     Dessutom fann domstolen i domen i det ovannämnda målet kommissionen mot Portugal, punkt 66 och domslutet, att medlemsstaten i fråga hade underlåtit att uppfylla sina skyldigheter enligt direktiv 75/129, genom att begränsa begreppet kollektiva uppsägningar till uppsägningar av strukturell, teknisk eller konjunkturbetonad art och genom att inte låta detta begrepp omfatta uppsägningar av samtliga skäl som inte är hänförliga till arbetstagaren personligen.

43     Avslutningsvis erinrar domstolen om att enligt fast rättspraxis åligger skyldigheten för medlemsstaterna att uppnå det resultat som föreskrivs i ett direktiv, för att medlemsstaten skall uppfylla kraven i artikel 249 tredje stycket EG, alla nationella myndigheter, även domstolarna. Dessa, vilka skall tolka och tillämpa den nationella lagstiftningen, är skyldiga att i den utsträckning det är möjligt tolka den nationella rätten mot bakgrund av direktivets ordalydelse och syfte så att det resultat som avses i direktivet uppnås (se, för ett liknande resonemang, senast dom av den 5 oktober 2004 i de förenade målen C‑397/01–C‑403/01, Pfeiffer m.fl., REG 2004, s. I‑8835, punkt 113 och där angiven rättspraxis).

44     De grekiska domstolarnas sätt att förhålla sig till frågan innebär emellertid att arbetstagarna i många fall där verksamheten i ett företag upphör med massiva uppsägningar av arbetstagare som följd, och där de senares skyddsbehov med rätta är särskilt viktigt, i strid med det mål som eftersträvas genom direktiv 75/129 går miste om det skydd som direktivet är avsett att tillhandahålla. Ett sådant förhållningssätt, vilket även strider mot kravet på en enhetlig tillämpning av direktiv 75/129, är ägnat att i stor utsträckning göra direktivet innehållslöst.

45     Av det ovan anförda följer att tolkningsfrågan skall besvaras så att direktiv 75/129 skall tolkas så, att direktivet är tillämpligt vid kollektiva uppsägningar som har föranletts av att ett företag eller en rörelse, utan föregående rättsligt beslut, definitivt upphör med sin verksamhet till följd av arbetsgivarens ensidiga beslut. Direktivets tillämplighet påverkas härvid inte av undantaget i dess artikel 1.2 d.

 Rättegångskostnader

46     Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (första avdelningen) följande:

Rådets direktiv 75/129/EEG av den 17 februari 1975 om tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning om kollektiva uppsägningar skall tolkas så att direktivet är tillämpligt vid kollektiva uppsägningar som har föranletts av att ett företag eller en rörelse, utan föregående rättsligt beslut, definitivt upphör med sin verksamhet till följd av arbetsgivarens ensidiga beslut. Direktivets tillämplighet påverkas härvid inte av undantaget i dess artikel 1.2 d.

Underskrifter

---

* Rättegångsspråk: grekiska.