Mål C-438/04

Mobistar SA

mot

Institut belge des services postaux et des télécommunications (IBPT)

(begäran om förhandsavgörande från Cour d’appel de Bruxelles)

”Telekommunikationssektorn – Samhällsomfattande tjänster och användarnas rättigheter – Nummerportabilitet – Installationskostnad i samband med portering av mobiltelefonnummer – Artikel 30.2 i direktiv 2002/22/EG (direktivet om samhällsomfattande tjänster) – Samtrafikavgifter vid nummerportering – Kostnadsorienterad prissättning – De nationella regleringsmyndigheternas befogenheter – Artikel 4.1 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv) – Effektivt rättsligt skydd – Skydd för konfidentiella uppgifter”

Förslag till avgörande av generaladvokat C. Stix-Hackl föredraget den 23 mars 2006 

Domstolens dom (andra avdelningen) av den 13 juli 2006 

Sammanfattning av domen

1.     Tillnärmning av lagstiftning – Telekommunikationssektorn – Samhällsomfattande tjänster och användarnas rättigheter – Direktiv 2002/22

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22, artikel 30.2)

2.     Tillnärmning av lagstiftning – Telekommunikationssektorn – Regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster – Direktiv 2002/21

(Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21, artikel 4)

1.     Prissättningen för samtrafik i samband med tillhandahållande av nummerportabilitet, i den mening som avses i artikel 30.2 i direktiv 2002/22 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, omfattar både trafikkostnader och de installationskostnader som mobiloperatörer har för att portera ett nummer.

Nämnda artikel utgör inte hinder för att en medlemsstat vidtar en åtgärd som innebär att en bestämd metod skall tillämpas vid kostnadsberäkningen, enligt vilken de högsta avgifter som den överlämnande operatören kan ta ut från den mottagande operatören för installationskostnader bestäms i förväg och enligt en teoretisk kostnadsmodell, under förutsättning att avgifterna grundar sig på kostnadsorienteringsprincipen och inte är sådana att konsumenterna avhålls från att utnyttja möjligheten till portabilitet.

(se punkterna 30 och 37 samt punkterna 1 och 2 i domslutet)

2.     Artikel 4 i direktiv 2002/21 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster skall tolkas så, att den överklagandeinstans som har att pröva överklaganden av de nationella regleringsmyndigheternas beslut måste ha tillgång till samtliga uppgifter – inbegripet sådana uppgifter som är konfidentiella och som nämnda myndigheter har beaktat när de har fattat de överklagade besluten – som är nödvändiga för att den skall kunna pröva om överklagandena är välgrundade. Nämnda instans måste emellertid säkerställa att uppgifterna behandlas med sekretess och iaktta kraven på ett effektivt rättsligt skydd och rätten till försvar för parterna i förfarandet.

(se punkt 43 samt punkt 3 i domslutet)

DOMSTOLENS DOM (andra avdelningen)

den 13 juli 2006 (*)

”Telekommunikationssektorn – Samhällsomfattande tjänster och användarnas rättigheter – Nummerportabilitet – Installationskostnad i samband med portering av mobiltelefonnummer – Artikel 30.2 i direktiv 2002/22/EG (direktivet om samhällsomfattande tjänster) – Samtrafikavgifter vid nummerportering – Kostnadsorienterad prissättning – De nationella regleringsmyndigheternas befogenheter – Artikel 4.1 i direktiv 2002/21/EG (ramdirektiv) – Effektivt rättsligt skydd – Skydd för konfidentiella uppgifter”

I mål C-438/04,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, som framställts av Cour d’appel de Bruxelles (Belgien), genom beslut av den 14 oktober 2004 som inkom till domstolen den 19 oktober samma år, i målet

Mobistar SA

mot

Institut belge des services postaux et des télécommunications (IBPT),

ytterligare deltagare i rättegången:

Belgacom Mobile SA,

Base SA,

meddelar

DOMSTOLEN (andra avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden C.W.A. Timmermans samt domarna R. Schintgen, P. Kūris (referent), G. Arestis och J. Klučka,

generaladvokat: C. Stix-Hackl,

justitiesekreterare: handläggaren K. Sztranc,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 20 oktober 2005,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

–       Mobistar SA, genom F. Louis och A. Vallery, avocats,

–       Institut belge des services postaux et des télécommunications (IBPT), genom S. Depré, C. Janssens och S. Adam, avocats,

–       Belgacom Mobile SA, genom D. Van Liedekerke, avocat,

–       Base SA, genom A. Verheyden och Y. Desmedt, avocats,

–       Italiens regering, genom I.M. Braguglia, i egenskap av ombud, biträdd av P. Gentili, avvocato dello Stato,

–       Cyperns regering, genom D. Lysandou, i egenskap av ombud,

–       Litauens regering, genom D. Kriaučiūnas, i egenskap av ombud,

–       Förenade kungarikets regering, genom M. Bethell, i egenskap av ombud, biträdd av K. Smith och G. Peretz, barristers,

–       Europeiska gemenskapernas kommission, genom D. Maidani och M. Shotter, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 23 mars 2006 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

1       Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) (EGT L 108, s. 33) (nedan kallat ramdirektivet) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster) (EGT L 108, s. 51) ( nedan kallat direktivet om samhällsomfattande tjänster).

2       Begäran har framställts i ett mål mellan Mobistar SA (nedan kallat Mobistar) och Institut belge des services postaux et des télécommunications (nedan kallat IBPT), vilket är en offentligrättslig juridisk person, rörande IBPT:s beslut av den 16 september 2003 om de installationskostnader som en mottagande mobiltelefonioperatör skall betala när ett mobiltelefonnummer överförs från en annan operatör vad gäller perioden den 1 oktober 2002–1 oktober 2005 (nedan kallat det ifrågasatta beslutet).

 Tillämpliga bestämmelser

 Gemenskapslagstiftningen

3       Europaparlamentets och rådets direktiv 97/33/EG av den 30 juni 1997 om samtrafik inom telekommunikation i syfte att säkerställa samhällsomfattande tjänster och samverkan genom tillämpning av principerna om tillhandahållande av öppna nät (ONP) (EGT L 199, s. 32), i dess lydelse enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 98/61/EG av den 24 september 1998 (EGT L 268, s. 37) (nedan kallat direktiv 97/33), har upphävts genom ramdirektivet med verkan från och med den 25 juli 2003. I artikel 1 första stycket i direktiv 97/33 fastslås ett regelverk för att inom Europeiska gemenskapen säkerställa samtrafik mellan telenät, särskilt samverkan mellan tjänster och tillhandahållandet av samhällsomfattande tjänster i en miljö med öppna, konkurrensutsatta marknader.

4       ”Samtrafik” definierades i artikel 2.1 a i detta direktiv som ”den fysiska och logiska sammankopplingen av telenät som används av samma eller en annan organisation för att göra det möjligt för en organisations användare att kommunicera med samma eller en annan organisations användare eller för att få tillgång till tjänster som erbjuds av en annan organisation”.

5       I artikel 7 i samma direktiv fastställdes principerna för samtrafikavgifter och kostnadsredovisningssystem avseende samtrafik. Dessutom ingår i bilaga IV till detta direktiv en ”förteckning över komponenter i avgifterna för samtrafik”. I bilagan angavs bland annat att ”[s]amtrafikavgifter får innefatta en rimlig andel, i enlighet med proportionalitetsprincipen, av de gemensamma och allmänna kostnaderna, de kostnader, som uppstår genom att tillhandahålla lika tillträde och nummerportabilitet, samt kostnaderna för att tillgodose väsentliga krav (vidmakthållande av nätets integritet, nätsäkerhet i nödsituationer, samverkan mellan olika tjänster och dataskydd)”.

6       Artikel 12.5 i direktiv 97/33 hade följande lydelse:

”De nationella regleringsmyndigheterna skall uppmuntra ett så tidigt införande som möjligt av nummerportabilitetstjänsten mellan operatörer, vilket gör det möjligt för de abonnenter som så önskar att behålla sitt eller sina nummer inom det fasta allmänt tillgängliga telefonnätet och inom ISDN oavsett vilken organisation som tillhandahåller tjänsten, såvitt avser geografiska nummer på en given plats och såvitt avser andra nummer än geografiska vid varje plats, och se till att denna utrustning är tillgänglig senast den 1 januari 2000 eller i de länder som har beviljats en ytterligare övergångsperiod, så snart som möjligt därefter, men senast två år efter annan senare tidpunkt som fastställs för fullständig avreglering av taltelefonitjänster.

För att säkerställa att de avgifter som debiteras konsumenterna är rimliga skall de nationella regleringsmyndigheterna se till att prissättningen för den samtrafik som avser tillhandahållandet av denna tjänst är rimlig.”

7       Genom fyra direktiv antogs en ny rättslig ram vad gäller samtliga nät och överföringstjänster. Förutom ramdirektivet och direktivet om samhällsomfattande tjänster handlar det om Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/19/EG av den 7 mars 2002 om tillträde till och samtrafik mellan elektroniska kommunikationsnät och tillhörande faciliteter (tillträdesdirektiv) (EGT L 108, s. 7) (nedan kallat tillträdesdirektivet) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/20/EG av den 7 mars 2002 om auktorisation för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (auktorisationsdirektiv) (EGT L 108, s. 21) (nedan kallat auktorisationsdirektivet).

8       I artikel 30 i direktivet om samhällsomfattande tjänster föreskrivs följande:

”1.      Medlemsstaterna skall säkerställa att alla abonnenter på allmänt tillgängliga telefonitjänster, inbegripet mobila tjänster, som kräver detta kan behålla sina nummer oberoende av vilket företag som tillhandahåller tjänsten

a)      om det gäller ett geografiskt nummer, på en viss plats, och

b)      om det gäller icke-geografiska nummer, på vilken plats som helst.

Denna punkt gäller inte nummerportabilitet mellan nät som tillhandahåller tjänster i en fast anslutningspunkt och mobilnät.

2.      De nationella regleringsmyndigheterna skall säkerställa att man följer kostnadsorienteringsprincipen vid prissättningen för samtrafik i samband med tillhandahållande av nummerportabilitet och att eventuella direkta avgifter för abonnenter inte hämmar användningen av denna facilitet.

3.      De nationella regleringsmyndigheterna får inte belägga nummerportabilitet med slutkundstaxor som snedvrider konkurrensen, till exempel genom att införa särskilda eller gemensamma slutkundstaxor.”

9       Artikel 4.1 i ramdirektivet har följande lydelse:

”Medlemsstaterna skall säkerställa att det på nationell nivå finns fungerande system enligt vilka varje användare eller företag som tillhandahåller elektroniska kommunikationsnät och/eller kommunikationstjänster, som berörs av ett beslut av en nationell regleringsmyndighet, har rätt att överklaga beslutet till en instans som är oberoende av de inblandade parterna. Denna instans, som kan vara en domstol, skall ha tillgång till den kompetens som är nödvändig för att den skall kunna utföra sina uppgifter. Medlemsstaterna skall säkerställa att vederbörlig hänsyn tas till ärendet i sak och att det finns ett effektivt förfarande för överklagande. I väntan på utgången av ett sådant överklagande skall den nationella regleringsmyndighetens beslut fortsätta att gälla, såvida inte överklagandeinstansen beslutar annorlunda.”

 Den nationella lagstiftningen

10     IBPT, som är en nationell regleringsmyndighet i den mening som avses i artikel 2 g i ramdirektivet, har i det omtvistade beslutet, vilket fattades med tillämpning av lagen av den 17 januari 2003 om ställningen som regleringsmyndighet för belgisk post och telekommunikation (Moniteur belge, den 24 januari 2003, nedan kallad lagen av den 17 januari 2003) och kunglig förordning av den 23 september 2002 om nummerportabilitet för slutanvändare av allmänt tillgängliga mobila telekommunikationstjänster (Moniteur belge, den 1 oktober 2002, nedan kallad den kungliga förordningen av den 23 september 2002), fastställt beloppen för täckning av installationskostnaderna för varje med framgång överfört mobilnummer från en operatör till en annan för perioden den 1 oktober 2002–1 oktober 2005 till 3,86 euro för en enkel installation och 23,41 euro för en komplex installation. Enligt vad som föreskrivs i artikel 19 i ovannämnda kungliga förordning har nämnda kostnad fastställts med utgångspunkt i konceptet ”en effektiv mobiloperatörs teoretiska kostnader”. Det framgår av punkt 4 i det omtvistade beslutet att denna referensoperatör inte nödvändigtvis är den operatör som har de lägsta kostnaderna, utan en operatör som kan anses konkurrenskraftig i en jämförbar miljö. I det omtvistade beslutet har IBPT beaktat uppgifter från Mobistar, Belgacom Mobile SA (nedan kallat Belgacom Mobile) och Base SA (nedan kallat Base), det vill säga de tre mobiltelefonioperatörer som är verksamma i Belgien.

11     Bland annat innehåller den kungliga förordningen av den 23 september 2002 bestämmelser om hur de kostnader skall bäras som operatörerna ådrar sig i samband med överföringen av mobiltelefonnumren. Åtskillnad görs mellan fyra slags kostnader, nämligen de kostnader som uppstår för att möjliggöra portabiliteten, installationskostnader per tjänst eller nummer (nedan kallade installationskostnader), kostnader som har samband med den centrala referensdatabasen och trafikkostnader som har samband med nummerportabiliteten (nedan kallade trafikkostnader).

12     Installationskostnaderna definieras i artikel 18 i nämnda kungliga förordning som ”den icke återkommande merkostnad som orsakas av överföringen av ett eller flera mobilnummer, utöver de kostnader som hör samman med överlämnandet av ett eller flera mobilnummer utan nummerportabilitet till en annan operatör eller tillhandahållare av mobila tjänster, eller för att avbryta tillhandahållandet av tjänsten”.

13     Enligt artikel 19 i den kungliga förordningen ”fastställs installationskostnaderna per linje eller per nummer … av [IBPT] på grundval av en effektiv operatörs teoretiska kostnader. De belopp som därvid fastställs av [IBPT] för att täcka installationskostnaderna per linje eller per nummer … är kostnadsorienterade.”

14     Av begäran om förhandsavgörande framgår det att endast sådana kostnader som uppkommer för den mobiloperatör från vilken ett mobilnummer överförs (nedan kallad den överlämnande operatören) ingår i installationskostnaderna. Den överlämnande operatören kan debitera den mobiloperatör till vilken mobilnumret överförs (nedan kallad den mottagande operatören) för installationskostnaderna till det täckningsbelopp som fastställts av IBPT. Detta är ett maximibelopp, varför mobiloperatörerna sinsemellan kan komma överens om ett lägre belopp. En överlämnande operatör kan dock i princip begära det av IBPT fastställda täckningsbeloppet, även om hans faktiska installationskostnader är lägre.

15     Enligt artikel 11 i den kungliga förordningen av den 23 september 2002 får den överlämnande operatören däremot inte begära någon ersättning från den slutanvändare som överför sitt nummer. Däremot har den mottagande operatören rätt att begära ersättning av denna användare på i princip högst 15 euro för nummeröverföringen.

16     Med trafikkostnader avses slutligen, enligt artikel 18 i den kungliga förordningen, ”de ytterligare kostnader som orsakas på telenätet av samtalen till de överförda numren jämfört med samtal till nummer som inte har överförts”. För dessa trafikkostnader skall den överlämnande operatören proportionellt ersättas av den operatör från vars nät samtalet sker och som debiterar slutanvändaren för samtalet.

 Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

17     Mobistar överklagade det omtvistade beslutet till Cour d’appel de Bruxelles, eftersom bolaget ansåg att de kostnader som hade fastställts i nämnda beslut var för höga. Mobistar angav IBPT, Belgacom Mobile och Base som motparter. Belgacom Mobile anser, i motsats till Mobistar, att nämnda kostnader inte är tillräckligt höga, medan Base, som här stöder Mobistars yrkande, menar att den kungliga förordningen av den 23 september 2002 är rättsstridig, varför samma sak gäller för det omtvistade beslutet, som grundar sig på denna förordning. Base åberopade särskilt att artikel 30.2 i direktivet om samhällsomfattande tjänster hade åsidosatts.

18     Cour d’appel de Bruxelles konstaterade att det omtvistade beslutet skall tillmätas verkan av en åtgärd, genom vilken ett gemensamt maximalt pris har fastställts för nummerportering och från vilket det inte får avvikas annat än till det lägre, med den överlämnande operatörens medgivande. Frågan huruvida talan skall bifallas beror enligt denna domstol på huruvida den kungliga förordningen av den 23 september 2002, vilken utgör den rättsliga grunden för nämnda beslut, är lagenlig i olika avseenden.

19     Cour d’appel de Bruxelles beslutade mot denna bakgrund att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1)      Avseende den nummerportabilitetstjänst som föreskrivs i artikel 30 i [direktivet om samhällsomfattande tjänster]:

a)      Avses i artikel 30.2 i [direktivet om samhällsomfattande tjänster], i vilken det föreskrivs att de nationella regleringsmyndigheterna skall säkerställa att kostnadsorienteringsprincipen följs vid prissättningen för samtrafik i samband med tillhandahållande av nummerportabilitet, endast kostnaderna för trafik till det porterade numret, eller avses även operatörens kostnader för att genomföra begärda nummerporteringar?

b)      Om artikel 30.2 i direktivet [om samhällsomfattande tjänster] endast avser kostnaderna för samtrafik i samband med trafik till det porterade numret, skall den då tolkas så att den

i)       innebär att operatörerna är fria att förhandla om de kommersiella villkoren för tjänsten och att medlemsstaterna är förhindrade att i förväg fastställa kommersiella villkor för de företag som är skyldiga att tillhandahålla nummerportabilitetstjänsten, med avseende på de avgifter som hör samman med att en begärd portering genomförs,

ii)      inte innehåller ett förbud mot att medlemsstaterna i förväg fastställer kommersiella villkor för nämnda tjänst som skall gälla för de operatörer som anges ha ett betydande inflytande på en viss marknad?

c)      Om artikel 30.2 i direktivet [om samhällsomfattande tjänster] skall tolkas så, att den innebär att samtliga operatörer är skyldiga att följa kostnadsorienteringsprincipen avseende kostnaden för nummerportering, skall den då tolkas så, att den utgör hinder för

i)      en nationell regleringsåtgärd som innebär att en viss metod föreskrivs för beräkningen av kostnaderna,

ii)      en nationell åtgärd som innebär att fördelningen av kostnaderna mellan operatörerna fastställs i förväg,

iii)  en nationell åtgärd som innebär att den nationella regleringsmyndigheten ges behörighet att i förväg, avseende samtliga operatörer och för en bestämd period, fastställa den högsta avgift som den överlämnande operatören får begära av den mottagande operatören,

iv)      en nationell åtgärd som innebär att den överlämnande operatören ges rätt att tillämpa den taxa som har fastställts av den nationella regleringsmyndigheten, och därigenom befrias från skyldigheten att bevisa att dess prissättning är baserad på dess egna kostnader?

2)      Avseende den rätt att överklaga som föreskrivs i artikel 4 i [ramdirektivet]

Skall artikel 4.1 i ramdirektivet tolkas så, att den instans som givits behörighet att pröva ett överklagande skall ha tillgång till alla uppgifter som fordras för att saken i målet skall kunna prövas i vederbörlig ordning, däri inbegripet de konfidentiella uppgifter som har legat till grund för det beslut som den nationella regleringsmyndigheten har fattat och som är föremål för talan?”

 Prövning av tolkningsfrågorna

 Den första frågan

 Den första delen av den första frågan

20     Den nationella domstolen har ställt den första delen av den första frågan för att få klarhet i huruvida prissättningen för samtrafik i samband med tillhandahållande av nummerportabilitet, i den mening som avses i artikel 30.2 i direktivet om samhällsomfattande tjänster, även omfattar installationskostnader och inte bara trafikkostnader.

21     Mobistar, Belgacom Mobile, IBPT, Europeiska gemenskapernas kommission, den cypriotiska regeringen och den litauiska regeringen har hävdat att bestämmelserna i nämnda artikel 30.2 endast rör kostnader som har samband med trafiken till det porterade numret och inte kostnader för att genomföra en nummerportering mellan två mobiloperatörer.

22     Base, den italienska regeringen och Förenade kungarikets regering anser däremot att de avgifter för samtrafik som avses i nämnda artikel omfattar samtliga tjänster som har anknytning till genomförandet av nummerportering och för vilka operatörerna har rätt att begära ersättning.

23     Domstolen vill inledningsvis precisera att begreppet nummerportabilitet avser möjligheten för en mobiltelefoniabonnent att behålla samma nummer om denna byter operatör.

24     För att så skall kunna ske måste operatörernas plattformar vara kompatibla och en abonnents nummer måste överföras från en operatör till en annan. Dessutom måste tekniska åtgärder vidtas, så att telefonsamtal kan ledas vidare till det porterade numret.

25     Nummerportabilitetens syfte är att undanröja hinder för konsumenters möjlighet att fritt välja mellan olika mobiloperatörer och på detta sätt säkerställa att effektiv konkurrens uppstår på marknaden för teletjänster.

26     Gemenskapslagstiftaren har i detta syfte i artikel 30.2 i direktivet om samhällsomfattande tjänster föreskrivit att de nationella regleringsmyndigheterna skall säkerställa att man följer kostnadsorienteringsprincipen vid prissättningen för samtrafik i samband med tillhandahållande av nummerportabilitet och att eventuella direkta avgifter för abonnenter inte hämmar användningen av denna facilitet.

27     Att tolka bestämmelsen så, att installationskostnader inte omfattas av densamma skulle strida mot målet och syftet med direktivet om samhällsomfattande tjänster och riskera att begränsa direktivets ändamålsenliga verkan vad avser portabilitet.

28     Installationskostnaderna står nämligen för en betydande del av de kostnader som den mottagande operatören direkt eller indirekt kan övervältra på den abonnent som önskar utnyttja möjligheten till nummerportabilitet.

29     Om sådana kostnader inte omfattades av regleringsmyndigheternas tillsynsplikt enligt artikel 30.2 i direktivet om samhällsomfattande tjänster, skulle detta kunna leda till att den överlämnande operatören satte för höga priser, särskilt om det var fråga om en operatör som redan var etablerad på marknaden och som hade en stor kundkrets. Detta skulle kunna leda till att konsumenter avhölls från att använda denna möjlighet och till och med leda till att den förlorade sin praktiska nytta.

30     Svaret på den första delen av den första frågan blir således att prissättningen för samtrafik i samband med tillhandahållande av nummerportabilitet, i den mening som avses i artikel 30.2 i direktivet om samhällsomfattande tjänster, inte bara omfattar trafikkostnader utan också de installationskostnader som mobiloperatörer har för att portera ett nummer.

 Den andra och den tredje delen av den första frågan

31     Med hänsyn till svaret på den första frågans första del behöver bara den tredje delen av samma fråga besvaras.

32     Den nationella domstolen har ställt denna delfråga för att få klarhet i huruvida de nationella regleringsmyndigheterna i förväg och med ledning av en teoretisk kostnadsmodell får fastställa de högsta priser som får tas ut av samtliga mobiloperatörer.

33     Domstolen vill inledningsvis anmärka att det i artikel 30.2 i direktivet om samhällsomfattande tjänster föreskrivs att de nationella regleringsmyndigheterna skall säkerställa att operatörerna bestämmer sina priser enligt kostnadsorienteringsprincipen och att dessa priser inte avskräcker konsumenter från att utnyttja denna möjlighet.

34     De nationella myndigheterna skall enligt denna bestämmelse först pröva om avgifterna har bestämts enligt kostnadsorienteringsprincipen. De har därefter ett visst utrymme för eget skön när det gäller att bedöma situationen och bestämma den metod som de tycker är lämpligast för att portabiliteten skall få ändamålsenlig verkan, så att konsumenter inte avhålls från att utnyttja denna möjlighet.

35     Domstolen finner att den nationella regleringsmyndigheten i förevarande fall inte har gått utöver gränserna för detta utrymme för eget skön. Att bestämma ett högsta pris, såsom den belgiska myndigheten har gjort i förevarande fall, kan nämligen anses förenligt med artikel 30.2 i direktivet om samhällsomfattande tjänster, under förutsättning att nya operatörer har en ändamålsenlig möjlighet att invända mot de högstapriser som redan verksamma operatörer tillämpar genom att visa att dessa priser är för höga med hänsyn till dessa operatörers kostnadsstruktur.

36     Av det ovanstående följer således att direktivet om samhällsomfattande tjänster i princip inte utgör hinder mot att de behöriga nationella myndigheterna i förväg och med ledning av en teoretisk kostnadsmodell fastställer de högsta priser som får tas ut av samtliga mobiloperatörer.

37     Med hänsyn till samtliga dessa överväganden skall den tredje delen av den första frågan besvaras på följande sätt. Artikel 30.2 i direktivet om samhällsomfattande tjänster utgör inte hinder för att en medlemsstat vidtar en åtgärd av det slag som här är i fråga, enligt vilken de högsta avgifter som den överlämnande operatören kan ta ut från den mottagande operatören för installationskostnader bestäms i förväg och enligt en teoretisk kostnadsmodell, under förutsättning att avgifterna grundar sig på kostnadsorienteringsprincipen och inte är sådana att konsumenterna avhålls från att utnyttja möjligheten till portabilitet.

 Den andra frågan

38     Den nationella domstolen har ställt den andra frågan för att få klarhet i huruvida den, i egenskap av oberoende överklagandeinstans, enligt artikel 4 i ramdirektivet måste ha tillgång till samtliga nödvändiga uppgifter för att pröva om ett överklagande är välgrundat, inbegripet sådana uppgifter som är konfidentiella enligt tillämpliga bestämmelser om affärshemligheter.

39     Det framgår av beslutet om förhandsavgörande att IBPT har åberopat att myndigheten är skyldig att iaktta sekretess enligt sin stadga, såsom denna fastställts i lagen av den 17 januari 2003.

40     Den överklagandeinstans som enligt artikel 4 i ramdirektivet har att pröva överklaganden av beslut av de nationella regleringsmyndigheterna måste ha tillgång till samtliga uppgifter, däri inbegripet sådana uppgifter som är konfidentiella, för att med fullständig kännedom om fakta kunna besluta om överklagandena är välgrundade. Skyddet för sådana uppgifter och affärshemligheter måste dock garanteras och detta skydd måste anpassas så att det går att förena med kraven på ett effektivt rättsligt skydd och rätten till försvar för parterna i förfarandet.

41     Det framgår uttryckligen av artikel 4.1 i ramdirektivet att rätten för varje användare eller leverantör som berörs av ett beslut fattat av en nationell regleringsmyndighet att överklaga detta beslut skall garanteras genom ett effektivt förfarande där vederbörlig hänsyn tas till ärendet i sak.

42     I artikel 5.3 i samma direktiv föreskrivs vidare att de nationella regleringsmyndigheterna i sitt informationsutbyte med kommissionen kan överlämna information som de betraktar som konfidentiell till kommissionen, men kommissionen måste behandla denna med sekretess.

43     Svaret på den andra frågan blir således att artikel 4 i ramdirektivet skall tolkas så, att den överklagandeinstans som har att pröva överklaganden av de nationella regleringsmyndigheternas beslut måste ha tillgång till samtliga uppgifter – inbegripet sådana uppgifter som är konfidentiella och som nämnda myndigheter har beaktat när de har fattat de överklagade besluten – som är nödvändiga för att den skall kunna pröva om överklagandena är välgrundade. Nämnda instans måste emellertid säkerställa att uppgifterna behandlas med sekretess och iaktta kraven på ett effektivt rättsligt skydd och rätten till försvar för parterna i förfarandet.

 Rättegångskostnader

44     Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttrande till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

1)      Prissättningen för samtrafik i samband med tillhandahållande av nummerportabilitet, i den mening som avses i artikel 30.2 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster), omfattar både trafikkostnader och de installationskostnader som mobiloperatörer har för att portera ett nummer.

2)      Artikel 30.2 i direktiv 2002/22 utgör inte hinder för att en medlemsstat vidtar en åtgärd som innebär att en bestämd metod skall tillämpas vid kostnadsberäkningen, enligt vilken de högsta avgifter som den överlämnande operatören kan ta ut från den mottagande operatören för installationskostnader bestäms i förväg och enligt en teoretisk kostnadsmodell, under förutsättning att avgifterna grundar sig på kostnadsorienteringsprincipen och inte är sådana att konsumenterna avhålls från att utnyttja möjligheten till portabilitet.

3)      Artikel 4 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) skall tolkas så, att den överklagandeinstans som har att pröva överklaganden av de nationella regleringsmyndigheternas beslut måste ha tillgång till samtliga uppgifter – inbegripet sådana uppgifter som är konfidentiella och som nämnda myndigheter har beaktat när de har fattat de överklagade besluten – som är nödvändiga för att den skall kunna pröva om överklagandena är välgrundade. Nämnda instans måste emellertid säkerställa att uppgifterna behandlas med sekretess och iaktta kraven på ett effektivt rättsligt skydd och rätten till försvar för parterna i förfarandet.

Underskrifter

---

* Rättegångsspråk: franska.