Parter
Domskäl
Domslut

Parter

I mål C-60/05,

angående en begäran om förhandsavgörande enligt artikel 234 EG, som framställts av Tribunale amministrativo regionale per la Lombardia (Italien), genom beslut av den 14 december 2004, som inkom till domstolen den 10 februari 2005, i målet

WWF Italia m.fl.

mot

Regione Lombardia,

ytterligare deltagare i rättegången:

Associazione migratoristi italiani (ANUU) ,

meddelar

DOMSTOLEN (andra avdelningen)

sammansatt av avdelningsordföranden C.W.A. Timmermans samt domarna J. Makarczyk, R. Silva de Lapuerta (referent), P. Kūris och J. Klučka,

generaladvokat: L.A. Geelhoed,

justitiesekreterare: handläggaren K. Sztranc,

efter det skriftliga förfarandet och förhandlingen den 15 december 2005,

med beaktande av de yttranden som avgetts av:

– WWF Italia och Lega per l’abolizione della caccia (LAC), genom C. Linzola, avvocato,

– Regione Lombardia, genom P.D. Vivone och S. Gallonetto, avvocati,

– Associazione migratoristi italiani (ANUU), genom I. Gorlani och S.A. Pappas, avvocati,

– Italiens regering, genom I.M. Braguglia, i egenskap av ombud, biträdd av A. Cingolo, avvocato dello Stato,

– Europeiska gemenskapernas kommission, genom M. van Beek och D. Recchia, båda i egenskap av ombud,

och efter att den 16 februari 2006 ha hört generaladvokatens förslag till avgörande,

följande

Dom

Domskäl

1. Begäran om förhandsavgörande avser tolkningen av artikel 9 i rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar (EGT L 103, s. 1; svensk specialutgåva, område 15, volym 2, s. 161) (nedan kallat direktivet).

2. Begäran har framställts i ett mål mellan föreningen WWF Italia och tre andra föreningar i regionen Lombardiet och avser undantagsjakt på bofink (Fringilla coelebs) och bergfink (Fringilla montifringilla) under jaktsäsongen 2003/2004.

Tillämpliga bestämmelser

Gemenskapsrätten

3. Enligt artikel 1 i direktivet avser direktivet att bevara samtliga fågelarter som naturligt förekommer inom medlemsstaterna. Det omfattar skydd, skötsel, förvaltning och kontroll av dessa arter och fastställer regler för exploatering av dem.

4. I direktivet föreskrivs därför att medlemsstaterna skall införa ett generellt system för skydd av samtliga de fågelarter som avses i artikel 1, enligt vilket det särskilt skall förbjudas att döda, fånga eller störa fåglarna och att förstöra deras bon.

5. I artikel 9 i direktivet medges emellertid vissa undantag. Dessa har följande lydelse:

”1. Medlemsstaterna får, om det inte finns någon annan lämplig lösning, medge undantag från bestämmelserna i artiklarna 5, 6, 7 och 8 av följande anledningar:

a) – hänsyn till människors hälsa och säkerhet.

– hänsyn till flygsäkerheten.

– för att förhindra allvarlig skada på gröda, boskap, skog, fiske och vatten.

– för att skydda flora och fauna.

b) För forsknings- och utbildningsändamål, för återinplantering och återinförsel och för den uppfödning som krävs för detta.

c) För att under strängt kontrollerade förhållanden och på selektiv grund tillåta fångst, hållande i fångenskap eller annan förnuftig användning av vissa fåglar i litet antal.

2. I undantagen skall anges

– vilka arter som berörs av undantagen,

– vilka medel, arrangemang eller metoder som tillåts vid fångst eller dödande,

– villkoren vad gäller risker samt för vilka tider och områden dessa undantag får tillåtas,

– den myndighet som har befogenhet att förklara att de föreskrivna villkoren är uppfyllda och att besluta om vilka medel, arrangemang och metoder som får användas, inom vilka gränser och av vem,

– den kontroll som kommer att ske.

…”

Den nationella lagstiftningen

6. Artikel 9 i direktivet har införlivats med italiensk rätt genom artikel 19 a i lag nr 157 av den 11 februari 1992 om skydd för den vilda faunan och om undantagsjakt (lag av den 11 februari 1992, nr 157, Norme per la protezione della fauna selvatica omeoterma e per il prelievo venatoria, GURI nr 46 av den 25 februari 1992, Supplemento), i dess lydelse enligt lag nr 221 av den 3 oktober 2002 (GURI nr 239 av den 11 oktober 2002) ( nedan kallad lag nr 157/92). I artikel 19 a föreskrivs följande:

”1. Regionerna skall fastställa hur de undantag som föreskrivs i direktivet skall tillämpas. … Regionerna är skyldiga att respektera kriterierna och villkoren i artikel 9 i direktivet, liksom principerna och syftena i artiklarna 1 och 2 i direktivet samt bestämmelserna i denna lag.

2. Undantagsbestämmelserna får, om det inte finns någon annan lämplig lösning, endast tillämpas om de grundar sig på de skäl som anges i artikel 9.1 i direktivet. … I undantagsbestämmelserna skall anges vilka arter som berörs av undantagen, vilka medel, arrangemang eller metoder som tillåts vid den beviljade jakten, villkoren vad gäller risker, vilka tider och områden där jakt får tillåtas, hur många fåglar som får jagas varje dag och under hela jaktperioden, vilken kontroll och övervakning som kommer att ske av jakten och vilka myndigheter som ombesörjer denna kontroll, utan hinder av vad som föreskrivs i artikel 27.2. De personer som får besluta om undantagsjakt skall utses av regionerna i samråd med områdets jaktföreningar … och alpregionerna.

3. Undantagen i första stycket skall tillämpas under vissa bestämda perioder, efter att regionerna först måste ha inhämtat utlåtanden från Instituto nazionale per la fauna selvatica [nationellt institut för den vilda faunan] (INFS) eller andra erkända organ på regional nivå. Undantagen får under inga omständigheter omfatta fågelarter vars population kraftigt minskar.

4. Premiärministern kan, på anmodan av berörd region, på förslag av ministern för regionala frågor tillsammans med ministern för miljö och fysisk planering och efter samråd med regeringen, upphäva de regionala bestämmelser som strider mot bestämmelserna i denna lag eller mot direktivet … .

5. Före den 30 juni varje år skall varje region skicka en rapport över beviljade undantag enligt denna artikel till premiärministern och, i förekommande fall, till ministern för miljö och fysisk planering, jord- och skogsbruksministern, europaministern samt INFS. Rapporten skickas även till behöriga parlamentsutskott. Ministern för miljö och fysisk planering skall varje år skicka en sådan rapport till Europeiska gemenskapernas kommission som avses i artikel 9.3 i direktivet.”

7. Regionen Lombardiet antog regionlag nr 18/2002 av den 2 augusti 2002 (nedan kallad regionlag nr 18/2002) med stöd av artikel 19a i lag nr 157/92. Enligt artikel 2.2 i regionlagen tillåts undantagsjakt på bofink och bergfink.

8. I artikel 4 i regionlagen föreskrivs att ordföranden i Giunta regionale della Lombardia, efter att ha konsulterat INFS, skall besluta om åtgärder för att begränsa eller skjuta upp undantagsjakt som tillåts enligt denna lag, om det skulle framkomma att det föreligger en negativ utveckling i det bestånd som är föremål för undantagsjakt enligt artikel 2 ovan.

Målet vid den nationella domstolen och tolkningsfrågorna

9. Sökandena i målet vid den nationella domstolen har vid denna domstol yrkat att beslut nr 14250 från Giunta della Regione Lombardia av den 15 september 2003 om att medge undantagsjakt på ett visst antal vilda fåglar av arterna bofink och bergfink under jaktsäsongen 2003/2004 skall inhiberas och därefter ogiltigförklaras. Detta beslut fattades med stöd av artikel 2.2 i regionlag nr 18/2002.

10. I två rapporter av den 14 maj och den 24 juni 2003 värderade INFS att det högsta antal fåglar som fick jagas i Italien under jaktsäsongen 2003/2004 var 1 500 000 bofinkar och 52 000 bergfinkar.

11. Vissa italienska regioner delade därefter upp kvoterna av de arter som fick jagas mellan sig. Med stöd av ingångna avtal tilldelades Regionen Lombardiet en jaktkvot på 360 000 bofinkar och 32 000 bergfinkar.

12. Sökandena har vid den nationella domstolen gjort gällande att det tillstånd för undantagsjakt som getts av regionen Lombardiet var rättsstridigt, av följande skäl:

– Det gavs möjlighet enligt tillåtelsen att använda arterna bergfink och bofink som lockfåglar, fastän båda är skyddade arter.

– Tillåtelsen innebär att den nationella kvot som INFS fastställt endast har delats upp mellan fem regioner.

– De kontroller som föreskrivs i artikel 9 i direktivet avseende maximala jaktkvoter har inte följts.

13. Sökandena i målet vid den nationella domstolen har dessutom anfört att artikel 19a i lag nr 157/92 strider mot direktivet, eftersom regionerna bemyndigas att fastställa regler för tillämpningen av undantagen i direktivet, utan att det anges hur det högsta totala antalet skyddade exemplar som får jagas i hela Italien skall fastställas och respekteras.

14. Svaranden i målet vid den nationella domstolen har däremot understrukit att det i artikel 19a i lag nr 157/92 har överlämnats till regionerna att fastställa närmare regler för undantagsjakt som avviker från de skyddsbestämmelser som föreskrivs i direktivet, efter att först ha inhämtat ett icke-bindande utlåtande från INFS eller andra myndigheter som erkänns på regional nivå.

15. Tribunale amministrativo regionale per la Lombardia tvivlar på att en effektiv tillämpning av artikel 9.1 c i direktivet säkerställs genom artikel 19a i lag nr 157/92. Den nationella domstolen har påpekat att enligt denna bestämmelse skall det högsta antal exemplar som får jagas fastställas genom ett icke-bindande – men trots det obligatoriskt – utlåtande från INFS eller andra erkända organ på regional nivå, utan att det föreskrivs något system enligt vilket antalet fåglar kan fastställas på bindande sätt för hela Italien. I den nationella lagstiftningen föreskrivs det inte heller någon ordning enligt vilken det fastställts hur den nationella mängden skall fördelas mellan regionerna. Slutligen anser den nationella domstolen att det system för kontroll av huruvida de regionala bestämmelserna är förenliga med nationella bestämmelser och gemenskapsbestämmelser, eftersom detta system är långdraget, inte uppfyller de krav på skyndsamhet som är nödvändiga för att undvika rättsstridig jakt under den korta period – cirka 40 dagar – som undantaget gäller.

16. Mot denna bakgrund beslutade Tribunale amministrativo regionale per la Lombardia att vilandeförklara målet och ställa följande tolkningsfrågor till domstolen:

”1. Skall direktivet … förstås så att medlemsstaterna, om man bortser från den nationella kompetensfördelningen mellan stat och regioner enligt den nationella rättsordningen, skall anta bestämmelser för införlivande som omfattar alla situationer där skydd skall ges enligt direktivet, i synnerhet vad gäller en garanti för att undantagsjakten inte omfattar ett högre antal fåglar än det begränsade antal som får jagas enligt artikel 9.1 c?

2. Skall direktivet … förstås så, vad gäller det antal [fåglar] som får omfattas av undantagsjakt, att det i de statliga införlivandebestämmelserna skall hänvisas till en fastställd eller fastställbar parameter, som anförtrotts kvalificerade tekniska organ, på så sätt att undantagsjakt kan bedrivas på grundval av kriterier som innebär att det på ett objektivt sätt, med hänsyn tagen till rådande miljöförhållanden, fastställs ett högsta antal fåglar som får jagas, som inte får överskridas vare sig på nationell eller regional nivå?

3. Innebär den statliga bestämmelsen i artikel 19a i lag nr 157/92 – enligt vilken en sådan parameter fastställs genom ett obligatoriskt men icke-bindande utlåtande från INFS, utan att det dock föreskrivs något samordningsförfarande för att, för varje art som omfattas av undantagsjakten, med tvingande verkan fördela det antal fåglar som på nationell nivå fastställts utgöra ett litet antal mellan regionerna – en korrekt tillämpning av artikel 9 i direktivet …?

4. Säkerställs en effektiv tillämpning av direktivet … genom det i artikel 19a i lag nr 157/92 föreskrivna förfarandet för kontroll av huruvida den undantagsjakt som de italienska regionerna tillåter är förenlig med gemenskapsbestämmelserna, vilket förfarande föregås av ett anmodansskede och således är förenat med vissa formella tidsfrister som också gäller i fråga om antagande och offentliggörande av beslutet, vilket innebär att den korta tid under vilken den nämnda jakten är tillåten redan har löpt ut innan kontrollförfarandet har avslutats?”

Huruvida tolkningsfrågorna kan tas upp till sakprövning

17. Regione Lombardia et l’Associazione migratoristi italiani (ANUU) har bestritt att förevarande begäran om förhandsavgörande kan tas upp till sakprövning, eftersom den nationella domstolen har begärt att domstolen skall uttala sig om lämpligheten och lagenligheten av den interna kompetensfördelningen i Republiken Italien. De har dessutom påpekat att de frågor som ställts av denna domstol avser frågan om huruvida nationella bestämmelser är förenliga med artikel 9 i direktivet.

18. Det skall härvid erinras om att domstolen, enligt fast rättspraxis, inom ramen för ett förfarande enligt artikel 234 EG inte är behörig att pröva huruvida nationella bestämmelser är förenliga med gemenskapsrätten. Domstolen är emellertid behörig att tillhandahålla den nationella domstolen alla upplysningar om tolkningen av gemenskapsrätten som kan göra det möjligt för sistnämnda domstol att i det aktuella målet bedöma om bestämmelserna är förenliga med nämnda rättsordning (se bland annat domarna av den 23 november 1989 i mål C-150/88, Parfümerie-Fabrik 4711, REG 1989, s. I-3891, punkt 12, svensk specialutgåva, volym 10, s. 249, och av den 21 september 2000 i mål C-124/99, Borawitz, REG 2000, s. I-7293, punkt 17).

19. Det förhåller sig helt klart annorledes, om det är uppenbart att den gemenskapsrättsliga bestämmelse som skall tolkas av domstolen inte är tillämplig (se särskilt dom av den 18 oktober 1990 i de förenade målen C-297/88 och C‑197/89, Dzodzi, REG 1990, s. I-3763; svensk specialutgåva, volym 10, s. 531, punkt 40). Så är emellertid inte fallet.

20. Det följer av tolkningsfrågornas ordalydelse samt av skälen till hänskjutandebeslutet att den nationella domstolen önskar få en tolkning av artikel 9.1 c i direktivet vad beträffar vilka villkor som gäller för att medlemsstaterna skall tillämpa de undantag som föreskrivs i ovannämnda bestämmelse. Den nationella domstolen vill i synnerhet få utrett vilken räckvidd bestämmelsen har när den tillämpas i en decentraliserad statsstruktur.

21. Det följer även av hänskjutandebeslutet att tolkningen av artikel 9.1 c i direktivet kan tillhandahålla den nationella domstolen nödvändiga upplysningar för att denna skall kunna döma i målet vid den nationella domstolen.

22. Begäran om förhandsavgörande bör under dessa omständigheter således tas upp till sakprövning.

Prövning av tolkningsfrågorna

Den första frågan

23. Med sin första fråga vill den nationella domstolen få klarhet i huruvida de nationella bestämmelser genom vilka direktivet införlivas måste reglera alla situationer där skydd skall ges enligt direktivet. Den nationella domstolen tar framför allt upp denna fråga i samband med ett av de villkor som anges i artikel 9.1 c i direktivet, enligt vilken eventuella jaktundantag skall begränsas till ett ”litet antal” fåglar.

24. Det skall inledningsvis erinras om att domstolen har uttalat att det är viktigt att de kriterier på grundval av vilka medlemsstaterna får medge undantag från de förbud som föreskrivs i direktivet omsätts i nationella bestämmelser som är tillräckligt klara och precisa. Det är extra viktigt att införlivandet sker på ett klart och tydligt sett när det är medlemsstaterna som anförtros förvaltningen av gemenskapsarvet i sina respektive länder (se, för ett liknande resonemang, bland annat domarna av den 8 juli 1987 i mål 247/85, kommissionen mot Belgien, REG 1987, s. 3029, punkt 9, och av den 27 april 1988 i mål 252/85, kommissionen mot Frankrike, REG 1988, s. 2243, punkt 5).

25. Det skall även erinras om att medlemsstaternas myndigheter skall ta hänsyn till ett antal kriterier som avser geografiska, klimatmässiga, miljömässiga och biologiska förhållanden och särskilt situationen avseende arternas reproduktion och samlade årliga dödstal av naturliga orsaker när de medger undantag enligt artikel 9 i direktivet.

26. Domstolen har avseende dessa kriterier i dom av den 9 december 2004 i mål C‑79/03, kommissionen mot Spanien, REG 2004, s. I-11619, punkt 19, och av den 15 december 2005 i mål C-344/03, kommissionen mot Finland, REG 2005, s. I‑0000, punkt 53, uttalat att enligt dokumentet ”Kommissionens andra rapport om tillämpningen av direktiv 79/409/EEG om bevarande av vilda fåglar” (KOM(1993) 572 slutlig) av den 24 november 1993 anges att ett litet antal är en fångst som understiger en procent av den årliga dödligheten för den berörda populationen (medelvärde) beträffande arter som inte får jagas och i storleksordningen en procent för arter som är föremål för jakt. Domstolen har understrukit, avseende dessa tal, att de grundar sig på ORNIS-kommitténs arbete. ORNIS-kommittén är kommittén för anpassning av direktivet till den tekniska och vetenskapliga utvecklingen och som inrättats enligt artikel 16 i direktivet. Den består av företrädare för medlemsstaterna.

27. Det framgår även av de ovannämnda domarna i målen kommissionen mot Spanien, punkt 41, och kommissionen mot Finland, punkt 54, att även om de procentsatser som angetts inte är rättsligt bindande, utgör de ändå, på grund av det vetenskapliga värde som ORNIS-kommitténs yttranden åtnjuter och på grund av att det inte förebringats någon vetenskaplig bevisning som talar för motsatsen, ett referensmaterial vid bedömningen av huruvida det undantag som beviljats med stöd av artikel 9.1 c i direktivet är förenligt med direktivet (se, analogt, avseende relevansen av de vetenskapliga ornitologiska uppgifterna, domarna av den 19 maj 1998 i mål C-3/96, kommissionen mot Nederländerna, REG 1998, s. II-3031, punkterna 69–70, samt av den 7 december 2000 i mål C-374/98, kommissionen mot Frankrike, REG 2000, s. II‑10799, punkt 25).

28. Härav följer att medlemsstaterna, oberoende av den interna kompetensfördelningen enligt den nationella rättsordningen, skall anta lagar och andra författningar som säkerställer att fågeljakt, oberoende av vilken art det gäller, kan ske i enlighet med villkoret om ”mindre antal”, som fastställts i artikel 9.1 c på grundval av strängt vetenskapliga uppgifter.

29. Den första frågan skall således besvaras sålunda att medlemsstaterna i artikel 9.1 c i direktivet, oberoende av den interna kompetensfördelningen i den nationella rättsordningen, åläggs att säkerställa, när de införlivar denna bestämmelse och när de tillämpar möjligheten till undantag avseende alla skyddade arter, att antalet beviljade jakttillstånd inte överstiger ett tak som överensstämmer med det villkor om ”litet antal” som anges i artikeln, eftersom detta tak skall fastställas på grundval av strängt vetenskapliga uppgifter.

Den andra frågan

30. Med denna fråga önskar den nationella domstolen få större klarhet i hur precisa de nationella införlivandebestämmelserna skall vara vad beträffar de tekniska villkor som skall användas för att fastställa ett ”litet antal” i enlighet med artikel 9.1 c i direktivet.

31. Det skall erinras om att det anges i elfte skälet till direktivet att villkoret om ”litet antal”, som gäller som begränsning för att undantagsjakt skall medges, inte kan fastställas med hänvisning till ett absolut kriterium, men skall vara proportionerligt i förhållande till den berörda populationens storlek samt dess årliga reproduktion och dödlighet.

32. Domstolen har härvid uttalat att undantag från artikel 9 i direktivet endast kan beviljas om det säkerställs att beståndet av de berörda arterna bibehålls på en tillfredsställande nivå. Om detta villkor inte är uppfyllt kan fågeljakten inte betraktas som förnuftig och därmed som en acceptabel exploatering i den mening som avses i elfte skälet till direktivet (se, för ett liknande resonemang, dom av den 16 oktober 2003 i mål C-182/02, Ligue pour la protection des oiseaux m.fl., REG 2003, s. I-12105, punkt 17).

33. Under dessa förutsättningar, och för att de behöriga myndigheterna skall kunna tillämpa de undantag som fastställs i artikel 9 i direktivet på ett sätt som är förenligt med gemenskapsrätten, skall nationella lagar och andra författningar antas på ett sådant sätt att tillämpningen av undantagsbestämmelserna i dessa lagar och författningar uppfyller rättssäkerhetsprincipen.

34. Det framgår nämligen av dom av den 7 mars 1996 i mål C-118/94, Associazione italiana per il WWF m.fl. (REG 1996, s. I-1223, punkterna 23 och 25–26), att den nationella lagstiftningen på detta område klart och tydligt skall ange kriterierna för att beviljas undantag och ålägga de myndigheter som tillämpar lagstiftningen, att beakta dessa kriterier. Undantagsbestämmelser skall tolkas restriktivt, och den myndighet som fattat beslutet har bevisbördan för att nödvändiga förutsättningar föreligger för varje undantag och medlemsstaterna skall säkerställa att varje åtgärd som påverkar skyddade arter endast tillåts i beslut som är noggrant och tillräckligt motiverade och som hänvisar till skäl, villkor och krav som anges i artikel 9.1 och 9.2 i direktivet.

35. Det framgår för övrigt av hänskjutandebeslutet att det finns betydande kvantitativa variationer mellan de olika fågelbestånden, med följd att varje beslut som avviker från de skyddsbestämmelser som föreskrivs i direktivet skall beakta situationen för den berörda arten.

36. Den andra frågan skall således besvaras med att de nationella bestämmelserna om införlivande av begreppet ”litet antal”, som nämns i artikel 9.1 c i direktivet, skall möjliggöra för de myndigheter som beviljar undantagsjakt på en viss fågelart att, med avsteg från skyddsbestämmelserna, stödja sig på omständigheter som är tillräckligt klara i förhållande till de kvantitativa taken.

Den tredje frågan

37. Med denna fråga önskar den nationella domstolen att få klarhet i hur artikel 9.1 c i direktivet skall tolkas med avseende på problemet hur medlemsstaternas behöriga myndigheter skall säkerställa att det högsta antalet fåglar av en viss art som får jagas, enligt denna bestämmelse, inte överskrids på nationellt plan. Den nationella domstolen vill särskilt få klarhet i huruvida bestämmelsen skall tolkas så att det av bestämmelsen följer en skyldighet att etablera ett samarbete mellan de enheter inom en stat som meddelar tillåtelser till undantagsjakt för att fördelningen av de fåglar som får jagas skall kunna fastställas med bindande verkan för samtliga enheter inom staten.

38. Det skall erinras om att domstolen har uttalat att inom området för skyddet av vilda fåglar skall kriterierna, enligt vilka medlemsstaterna kan medge undantag från de förbud som anges i direktivet, återges i de särskilda nationella bestämmelserna (se bland annat, dom av den 15 mars 1990 i mål C-339/87, kommissionen mot Nederländerna, REG 1990, s. I-851, punkt 28).

39. Det följer dessutom av dom av den 17 januari 1991 i mål C-157/89, kommissionen mot Italien (REG 1991, s. I-57, punkterna 16–17), att en situation i vilken det inte säkerställs, i de nationella bestämmelserna om införlivande, att de myndigheter som skall tillämpa dessa bestämmelser skall beakta ovannämnda kriterier strider mot rättssäkerhetsprincipen.

40. När tillämpningen av artikel 9.1 c i direktivet har delegerats till enheter inom en stat skall det i gällande lagar och andra bestämmelser följaktligen säkerställas att den totala fågeljakt som dessa enheter kan bevilja håller sig inom ramarna för begreppet ”litet antal” som anges i artikeln med avseende på landet i dess helhet.

41. Mot bakgrund av vad som anförts ovan skall den tredje frågan besvaras så att medlemsstaterna skall säkerställa, när de införlivar artikel 9.1 c i direktivet, att den totala jakt som beviljas, oberoende av antalet av och karaktären på de myndigheter som inom staten skall tillämpa denna bestämmelse, för varje skyddad art och för var och en av dessa myndigheter inte överskrider det tak för jakt i ”litet antal” som har fastställts för denna art för landet i dess helhet.

Den fjärde frågan

42. Med denna fråga önskar den nationella domstolen få klarhet i huruvida det föreligger ett möjligt krav på yttersta frister, inom vilka administrativa beslut som avser kontrollen av jakttillstånden och att villkoren för dessa har följts, skall fattas. Den nationella domstolen önskar särskilt få klarhet i om artikel 9.1 c i direktivet skall tolkas således att denna artikel utgör ett hinder för att jakttillstånd som avviker från skyddsbestämmelserna underställs ett kontrollförfarande, som omfattar ett anmodansskede, och som av tekniska skäl innebär att den korta period under vilken jakten är tillåten redan har löpt ut innan kontrollen har avslutats.

43. Det skall påpekas att domstolen, i punkt 28 i den ovannämnda domen av den 27 april 1988, i målet kommissionen mot Frankrike, har uttalat att den nationella införlivandelagstiftningen skall säkerställa att fågeljakten sker på ett sätt som är noggrant kontrollerat och selektivt. Det innebär att en effektiv kontroll sker under de perioder som undantagsbesluten gäller för och som avviker från de skyddsbestämmelser som föreskrivs i direktivet.

44. Det följer av vad som angetts ovan att gällande nationella processrättsliga bestämmelser på området inte endast skall säkerställa att besluten om att avvika från de skyddsbestämmelser som anges i direktivet kan prövas i efterhand och i rätt tid utan även att villkoren för besluten har följts.

45. En kontrollmekanism, som innebär att ett beslut som har fattats i strid med artikel 9 i direktivet och i vilket undantagsjakt har medgetts med avsteg från skyddsbestämmelserna först ogiltigförklaras eller som innebär att det fastställs att de villkor som gäller för beslutet att tillåta en sådan jakt först kontrolleras efter det att jaktperioden har löpt ut, skulle undergräva den effektiva verkan av de skyddsbestämmelser som föreskrivs i direktivet.

46. Generaladvokaten har nämligen med rätta påpekat, i punkt 62 i förslaget till avgörande i detta mål, att till ovannämnda hör även en befogenhet att kunna ingripa i tid och på ett effektivt sätt om de behöriga myndigheternas beslut leder till eller hotar att leda till ett resultat som strider mot skyddskraven i direktivet. Detta följer av garantin om högsta tillåtna fångstmängd som får jagas enligt de skyddsbestämmelser som föreskrivs i artikel 9.1 c i direktivet.

47. Den fjärde frågan skall således besvaras med att medlemsstaternas skyldighet att säkerställa att fågeljakten överensstämmer med bestämmelsen i artikel 9.1 c i direktivet om ”litet antal” förutsätter att föreskrivna administrativa förfaranden genomförs på ett sådant sätt att såväl de behöriga myndigheternas beslut att tillåta undantagsjakt som tillämpningen av besluten underkastas en effektiv och i rätt tid utförd kontroll.

Rättegångskostnader

48. Eftersom förfarandet i förhållande till parterna i målet vid den nationella domstolen utgör ett led i beredningen av samma mål, ankommer det på den nationella domstolen att besluta om rättegångskostnaderna. De kostnader för att avge yttranden till domstolen som andra än nämnda parter har haft är inte ersättningsgilla.

Domslut

Mot denna bakgrund beslutar domstolen (andra avdelningen) följande:

1) I artikel 9.1 c i rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar åläggs medlemsstaterna, oberoende av den interna kompetensfördelningen i den nationella rättsordningen, att säkerställa, när de införlivar denna bestämmelse och när de tillämpar möjligheten till undantag avseende alla skyddade arter, att antalet beviljade jakttillstånd inte överstiger ett tak, som överensstämmer med det villkor om litet antal som anges i artikeln, eftersom detta tak har fastställts på grundval av strängt vetenskapliga uppgifter.

2) De nationella införlivandebestämmelserna avseende begreppet ”litet antal”, som nämns i artikel 9.1 c i direktivet, skall möjliggöra för de myndigheter som beviljar undantagsjakt på en viss fågelart att, med avsteg från skyddsbestämmelserna, stödja sig på omständigheter som är tillräckligt tydliga i förhållande till de kvantitativa taken.

3) Medlemsstaterna skall säkerställa, när de införlivar artikel 9.1 c i direktivet, att den totala jakt som beviljas, oberoende av antalet av och karaktären på de myndigheter som inom staten skall tillämpa denna bestämmelse, för varje skyddad art och för var och en av dessa myndigheter, inte överskrider det tak för jakt i ”litet antal” som har fastställts för denna art för landet i dess helhet.

4) Medlemsstaternas skyldighet att säkerställa att fågeljakten överensstämmer med bestämmelsen i artikel 9.1 c i direktivet om ”litet antal” förutsätter att föreskrivna administrativa förfaranden genomförs på ett sådant sätt att såväl de behöriga myndigheternas beslut att tillåta undantagsjakt som tillämpningen av besluten underkastas en effektiv och i rätt tid utförd kontroll.